Lite om AI-musik

Evolutionspsykologisk vissång? Ja, det är en gammal företeelse i min hjärna som hittills endast kommit till uttryck i text. Tack vare att världens undergång verkar komma alltmer snart har vi nu givits möjlighet att realisera idéer utan att behöva anstränga oss (aka. All Menings Död eller Meningsdöden). Njut därmed av Limbal Rings, Ovulation Love och Infanticide Fantasy. Tyvärr uttalar AI:n inte alla ord korrekt, och ibland leder det till att rim missas, men på det hela taget går det att med minimalt promtande få fram låtar som är ganska lika de man i åratal hört inne i sitt huvud men som inte kunnat komma ut.

Limbal Rings handlar alltså om limbalringen, den mörkare ring runt irisen som om den är stark upplevs som attraktiv. Alla älskar Afghan Girl men ingen vet varför - det är limbalringen!

Själva låten Limbal Rings har tidigare omnämnts här, där också texten finns, och handlar alltså om vikten av att inte låta sig luras av sexualselektionistiskt mimicry i form av falska limbalringar. Berättarjaget bryter sig in hos presumtiva partners för att säkerställa att de inte gömmer limbalringsförstärkande linser i sina badrumsskåp:

Lookin’ out for lenses that enhances women limbal rings/
pushup bras and makeup they be surely foolin’ me/
so befo’ we havin’ sex, i search yo bathroom cabinet/
no fake mate opportunity shall wear my jewellry/

Findings of such lenses that enhances women limbal rings/
wane your fingers chance of getting in my wedding ring/
and oh the vile excess of those exaggerating irises/
they’ll hide their viruses abetting them letting them in/

Daddy told me boy you better doublecheck them limbal rings/
might be emanating from women imitating/
oh them women faking things will orbit you like gimbal rings/
so thats why im breakin in to pry through all your things/

Oh your limbal rings, looking through your limbal rings/
oh your limbal rings, looking through your things/

Det är väldigt störigt att AI:n sumpar alleles/high heels-rimmet i första versen dock. Det sabbar lite första intrycket av låten. En hel del fraseringar blir konstiga också, t.ex. hur AI:n väljer att lägga "so befo’ we havin’ sex, i search yo bathroom cabinet/" lide orytmiskt och dra ut på sista ordet istället för att choppa mer.

Ovulation Love - ägglossnings-kärlek - handlar om en butchig feminist som förtrycker sin toffliga man men som vid ägglossning längtar efter en riktig karlakarl och till och med lustar efter fellatio under denna menstruationscykelns gyllene period. Senast i förra veckans Fokus kunde vi läsa om närliggande fenomen:

"Hanterar svenska kvinnor sina pojkvänner för hårdhänt, rentav diktatoriskt? 'I en lesbisk relation hade det kallats för psykisk misshandel' [...]"

Och som alla kvinnor vet och som framkommer i Antropofagis Relationsrådgivning (även i Nedsatt omtanke, sid. 92) behöver även dominanta kvinnor brutaliseras i sängkammaren ibland (inom samtyckeslagstiftningens ramar förstås): "Sanningen är att du borde hålla distans till din man, så att han likt en mystisk främling kan svepa in i er sängkammare och betäcka dig grundligt och ibland våldsamt." Ovulation Love behandlar denna gamla folk- och ev.psych-sanning i rytmiserad och rimmad form.

Slutligen då Infanticide Fantasy. Låten bygger på att människor i alla tider ägnat sig åt infanticid (lex Nils Poppe) och att en evolutionär-psykologisk rational, som förresten också behandlas i Seratonin av en annan slappt fördomsgeneraliserande (men fransk!) skribent, är att lejonhanar som tar över en flock dödar alla befintliga unga då de inte är deras avkomma. På så sätt kan honorna genast bära ny och genetiskt önskvärd avkomma. Samma tendens finns förstås hos människor och det är välkänt att fosterföräldrar plågar sina fosterbarn mer än vad biologiska föräldrar plågar sina biologiska barn. Infaticide Fantasy (störigt feluttalat av AI:n) handlar om ett berättarjag som vill befria en kvinna åt sig genom att mörda hennes barn.

***

AI:n ifråga kan även hantera svenska språket. Eftersom det blir lite dåligt ibland med rapp ska jag inte posta mer än ett exempel, men trots att den hoppar över nåt ord här och där, kommer in skevt i betoning och flow, och uttalar vissa saker på ett komiskt eller obegripligt sätt, är det ändå rätt imponerande att man kan slänga in en gammal text och generera en fullvärdig låt på några sekunder. Nedan storytelling-försöket Sisyfos om ett berättarjag som råkar ut för allsköns kollektivtrafiks- och gängkriminalitetsrelaterade dråpligheter i sin vardag.

Vi har tidigare varit inne på att LLMs inte kan rimma flerstavigt. Detta verkar fortfarande vara fallet. Claude:

"Yo! Check it:

Kärnkraften är energialternativet som är bäst i landet

Fossila bränslen? Det är ju kraftalternativet för det gångna året 

Reaktorerna klyver uran, det är fusionsprocessen som är störst 

Ger oss ren elektricitet genom fissionsprocessen allra först

Inga utsläpp av CO2 när turbinerna roterar 

Atomerna splittas upp och energin de genererar 

Medan vindkraft står still när det inte blåser nånstans 

Ger kärnkraft oss gigawatt i en konstant balans

Säkerheten är förstklassig med moderniteten vi har byggt 

Framtiden tillhör kärnkraft, det är realiteten som vi skyddar tryggt 

Sol och vind kan komplettera men vi behöver basen stabil 

Kärnkraft kör 24/7, det är därför den är vår profil!"

Vi ser här att Claude ofta misslyckas helt med att ens rimma alls, och framförallt konsekvent misslyckas med att rimma flerstavigt (bortsett från tredje och fjärde raden kanske, men "processen" på "processen" känns rätt billigt). Det är liksom inte ens tvåstaviga rim - "nånstans" på "balans"! Haha, idiot.

Chat-GPT:

"Absolut — här kommer en vers med konsekventa flerstaviga (minst fyrstaviga) rim på varje rad:

Vi bygger upp baslast med massiv kapacitet och leveransprecision
Stabil energikälla med reaktivitet och turbingenomströmning
Ingen intermittensstress eller panik över lågtrycksprognos
Vi klyver atomer korrekt, får megawattproduktion

Minimal klimatpåverkan, maximal effekt per installation
Livscykelutsläppen är låga i jämförande kalkylsituation
Från bränslestav till slutförvar med säkerhetscertifikation
Redundant barriärdesign och konsekvenseliminering

När nätet blir ansträngt ger vi frekvensreglering
Kontrollerad kedjereaktion med neutronmoderering
Hög energidensitet ger kompakt lokalisering
Teknologisk spetskompetens och ingenjörsoptimering

Så snacka om verkningsgrad och samhällsekonomisering
Vi levererar stabilitet, inte vädervariation
Från forskningsreaktor till fullskalig implementering
Kärnkraft i rotation — hållbar generationslösning."

Också undermålig, rimmar ofta inte alls, och kan inte rimma flerstavigt överhuvudtaget.

Okej, vissa rappare får behålla jobbet tillsvidare - eller i alla fall vissa spökskrivare. Det som märks tydligt när man drar in rapptexter i musik-AI:n (i detta fall Suno) är att enkla och basala rimstrukturer blir bäst. I Sisyfos ovan hör vi detta tydligt. Refrängtexten, som funkar utmärkt, går såhär:

Sisyfos! baxa’n meter mer/ 

De’en stor sten, så backa med den ner/ 

Man kan undra var tacksamheten e/ 

Men jag undrar mer var taxametern e/ 

Sen blir det svårare:

Rusning på tuben, fullpackat, bagis/ 

Väl på perongen e rulltrappan trasig/ 

Redan spenderat en timme i tryckpress/ 

Mellan en kille med ryggsvett å’ett snille med ryggsäck/ 

Här hoppar AI-rapparen helt enkelt bara över "ett snille med" och går direkt på ryggsäck, vilket sumpar rimmet och gör storyn som tellas en liten smula mer obegriplig. Det fortsätter:

vars proprioception inte kände dess position, fan ni stal min dag/ 

kränkte mitt lebensraum å varendaste rotation blev mitt stalingrad/ 

Här uttalas proprioception helt sjukt konstigt bara. Snyggt att den klarar "lebensraum" dock.

Hoppar vi över några rader kommer sen:

Studsar rakt på en jävla pappa/ 

Får dens jävla kaffe på ens jävla kappa/ 

Samtidigt känner jag blåsan pressa/ 

Så sorry fan att jag råkar stressa!/ 

De här raderna är väldigt enkla rimstrukturellt och flowmässigt sett, och funkar också riktigt bra för AI:n.

Vidare till vers två:

Jag har vart i Japan, offentliga dass har klass när de transmuterar ditt mög/ 

Och jag har vart i Stockholm, nuddar du ringen så får du fan amputera din röv/ 

Det här funkar helt okej flowmässigt men det stör kraftigt att Japan feluttalas helt. "Kände mig bankrutterad och död" funkar förvånansvärt bra också, men bryts av på ett lite störigt sätt så det låter som "pank, rutterad (?) och död".

Förvånansvärt bra går det för följande rader:

Ah! nån tjackis har svinat i stolen, å allt dass papper e stucket i stoppet/

Nån lirare med nike airsulor har Tillochmed satt skoavtryck uppe på locket/ 

Sen skiter sig i princip hela resten av versen på ett sätt som gör händelseutvecklingen svår att följa. Det som händer är i alla fall att berättarjaget noterar att det finns fotavtryck på toalettlocket på den offentliga toaletten och då plötsligt förstår att "torgetbecknarna" som springer här jämt (som nämns tidigare i versen) kanske gömmer sin stash i belysningsarmaturen. Berättarjaget hittar stashen men springer i famnen på en civilpolis som visserligen inte pallar häkta vederbörande (eller skriva rapport, vilket AI:n sumpar helt) men dock tar ifrån henom narkotikan. Detta observeras av ungarna som spanar för becknarna vilket underförstått innebär problem för berättarjaget, som sen får panikångest när han inbillar sig att en bil som åker förbi innehåller en läskig gangsterboss.

Slutsats: Det kan säkert gå att göra habil rapp med AI om man skriver texterna själv och det på ett sätt som AI:n oproblemtiskt kan tugga i sig (och spotta ur sig).

Din käpp i ekorrhjulet - Blood Meridian och dess bakgrund

Blood Meridian (Blodets meridian) är förmodligen Cormac McCarthys mest legendariska verk, om ock ej så känd och spridd som The Road ("det är The Road och vi går till kusten..."). Antropofagi har tidigare sett thrive/survive-dikotomin i The Road - en pappa och hans son försöker överleva i ett postapokalyptiskt landskap, fyllt med mördare och kannibaler, som prövar deras humanistiska moraluppfattning. När de litar på andra blir de lurade och de tvingas döda för att själva överleva.

Blodets meridian bjuder om något på än värre, och än dunklare, moraliska dilemman. The Kid, Ynglingen, reser genom sydvästra USA och deltar där i Glanton-gängets fruktansvärda massakrer på urbefolkningen, påeggade av den mexikanska regeringens erbjudande att köpa apache-skalper, men alls icke begränsat till indianska hår och huvudsvålar. Våldet kokar, allestädes närvarande, och alla är (mer eller mindre) både offer och förövare på samma gång.

Man massmördar män, kvinnor och barn och skalperar alla sorters indianfolk och mexikaner. Varje gång man passerar ett samhälle leder det till orgier, slagsmål, våldtäkter och mord. I en episod tar Glanton-gänget kontroll över ett färjeläger där man upprättar ett skräckdöme och systematiskt rånar resenärer som vill ta färjan över floden. Det är kaos helt enkelt.

Fyrbåket för läsarens uppmärksamhet är inte den diffusa och undangömda The Kid utan istället den episka och fruktansvärda karaktären Judge Holden (domaren). Holden är lärd och skicklig inom allt, men också gigantisk, omänskligt stark, hårlös och fullkomligt skrupelfri. Allting pekar mot att han också våldtar och mördar barn, även om det inte görs helt explicit.

Det absolut mest anmärkningsvärda med Blood Meridian är dock inte boken i sig, eller karaktären Judge Holden. Det absolut mest anmärkningsvärda är följande: Blood Meridian är "based on a true story."

***

På 1850-talet återvända Samuel E. Chamberlain till Boston från vilda äventyr i sydvästra USA. Som framgår av bokens förord kunde han inte släppa sina sturm und drang-år helt utan författade en memoar betitlad My Confession (fulltext här). Chamberlain började sin livskarriär som någon slags from korgosse men insåg, enligt vad som framkommer i första kapitlet, att våld säljer. I den episod som redovisas slår han en antagonist på käften varpå han inser att han observerats i detta av bekanta från kyrkan. Dessa ser dock inte dömande utan imponerande ut, och damerna flockas snart runt honom.

(Undertecknad kan delvis känna igen sig i dessa dubbla standarder som nog fortfarande föreligger i vårt samhälle till viss del. När jag vid ett tillfälle slog ned en full och störig man på ett bröllop hade man kunnat tro att jag skulle stigmatiseras och fördömas. Istället visade man mig mangrannt förståelse och uppskattning. Liknande sociala belöningar har renderats vid andra tillfällen då aggressionen tittat fram.)

Cormac McCarthy bygger händelseförloppet i Blood Meridian på den klart glättigare My Confessions. My Confessions har i sin tur visats vara historiskt korrekt i stora drag, även om det finns en misstanke om att Chamberlain framställer sig själv i fördelaktig dager och sannolikt överdriver vissa aspekter av äventyr och hjältedåd samt utelämnar komprometterande information om han deserterat. Boken var han i alla fall mäkta stolt över och hans samtid förefaller ha uppskattat när han plockade fram manuskriptet och bjöd på högläsning. Inget att skämmas för här inte!

Och varför skulle man skämmas? Jo, det där med övervåld och skalperingar... Det kommer alltså oavkortat från Chamberlains bok.

Låt oss exemplifiera med ett förtydligande utdrag:

"At the end of five days Glanton returned without money, three of the party wounded, and all as mad as hornets. Their story was as follows: The second night after thev left us, they discovered a camp of Sonorans, and judging that they must have goods of value along they resolved to plunder them, disguising themselves as Indians. At midnight they charged the camp with frightful vells; the surprised Sonorans made but little resistance and fled, leaving their camp to the supposed Apaches. Glanton found some forty mules and burros with pack saddles, blankets, provisions, &c, but no money, and five women. Three Mexicans were killed—they were scalped—as well as three of the women, who being old and ugly were knocked on the head. The murderers, turning loose the stock, withdrew, carrying away the best of the blankets and two young Senoritas. Traveling all night they reached a retired place that they considered safe from pursuit. Here they spent the day in a brutal saturnalia, the two girls being subjected to gratify the lust of the gang. At dark they in turn were surprised by a large body of Sonorans who took them for Apaches. The unfortunate girls were brained at once to prevent all unpleasant discovery, and then with the fierce war whoop of the Tontos they charged their assailants with Indian lances, with so much fury that they gained a free passage. Glanton, not deeming it safe to venture into Mapimi, returned to Frontreras additional scalps and three men wounded."

Det kan förtydligas att "brained" alltså är en lättsam term för att slå ihjäl medelst slag mot huvudet. Utan att för/döma redogör Chamberlain sakligt (eller ska jag säga eufemistiskt?) för hur hans kamrater mördar och skalperar oskyldiga människor, kidnappar och gruppvåldtar två kvinnor, och sen dödar kvinnorna "to prevent all unpleasant discovery" - för att de inte ska kunna vittna om vad de blivit utsatta för. Veritabelt IS-beteende.

***

Det som är speciellt med Chamberlains bok är att den tar så lätt på våldet. Boken är ett lättsam redogörelse för författarens äventyrliga ungdom, inte en uppgörelse med vad han - eller hans kumpaner - möjligen gjort sig skyldig till. Episoder som den ovan har nedtecknats och förevisats vänner och släktingar, och liksom Chamberlain blev erotiskt flugpapper för Bostons kyrkflickor efter att han knockat en man på gatan verkar hans äventyrliga ungdom om något ha bidragit till hans roll och status som en uppburen societetsman under senare delen av hans liv. Med en modern moralisk kompass anno 2026 framstår det hela som mycket brutalt och absurt.

Med tanke på de uppenbara etiska och moraliska dimensionerna av McCarthys författarskap, såsom i The Road, kan vi lätt tänka oss att han fastnade för Chamberlains i våra ögon mystiskt avslappnade förhållningssätt till morbida erkännanden om ungdomliga försyndelser. 1800-talet var trots allt inte vikingatiden, och vi förväntar oss nog kanske lite högre etisk svansföring från kristna 1800-talsamerikaner.

Eller gör vi inte det? Förintelsen är en tydlig brytpunkt i vår kollektiva moraluppfattning. Många folkmord har begåtts genom historien, men plötsligt blev vi alla mycket chockade och berörda över de fasor som nazisterna förorsakade i sitt industriella mördande av judar och andra minoriteter. Förvisso går oss vissa andra folk- och massmord förbi, såsom turkarnas på armenier, eller kanske dagens pågående massmord i Sudan, Syrien och Iran, men någonting verkar ändå ha hänt sedan Chamberlains tid. Det var rätt sent under 1900-talet som populärkulturen omkodade myten om Västern och de våldsamheter som - ofta storskaligt - begicks mot ursprungsbefolkningarna famously known as indianer. På Chamberlains tid var det säkert rätt läckert att taga av daga en eller ett par "red niggers." Oklart om massmord på mexikaner, våldtäkter, kidnappningar och urskillningslöst mördande av kvinnor och barn också kvalificerade sig som heroiska dåd eller i alla fall spännande ungdomliga misstag. Om man ska gå på Chamberlains förhållningssätt, så "ja".

Någonstans på vägen verkar kulturen ha ålagt oss ett mer kollektivt ansvar för missdåd som de Chamberlain beskriver. Episoden som citeras ovan förövas ju faktiskt inte av honom utan av hans kumpaner (enligt hur han beskriver händelseförloppet). Kanske ska vi förstå det som att han trots allt tittar snett på dåden i sig. Det verkar dock inte hindra honom att sedan rida vidare med detta glada gäng, mot nya äventyr (och mord, skalperingar och våldtäkter).

***

Hur som helst. Det allra mest fasansfulla med Chamberlains memoarer är - trumvirvel - det följande. Judge Holden, denna episka och fruktansvärda karaktär, har funnits på riktigt.

"The second in command, now left in charge of the camp, was a man of gigantic size called "Judge" Holden of Texas. Who or what he was no one knew but a cooler blooded villain never went unhung; he stood six feet six in his moccasins, had a large fleshy frame, a dull tallow colored face destitute of hair and all expression. His desires was blood and women, and terrible stories were circulated in camp of horrid crimes committed by him when bearing another name, in the Cherokee nation and Texas; and before we left Frontreras a little girl of ten years was found in the chapperal, foully violated and murdered. The mark of a huge hand on her little throat pointed him out as the ravisher as no other man had such a hand, but though all suspected, no one charged him with the crime.

Holden was by far the best educated man in northern Mexico; he conversed with all in their own language, spoke in several Indian lingos, at a fandango would take the Harp or Guitar from the hands of the musicians and charm all with his wonderful performance, and out-waltz any poblana of the ball. He was "plum centre" with rifle or reyolver, a daring horseman, acquainted with the nature of all the strange plants and their botanical names, great in Geology and Mineralogy, in short another Admirable [här tar sidan slut och jag orkar inte kopiera mer text...]"

Cormac har bara tagit karaktären rakt av (inklusive det faktum att domaren förefaller våldta och mörda barn)! Om du läst Blood Meridian bör detta sända en mycket kall kår längs din ryggrad. Återigen igen ger Chamberlain prov på en väldigt avgränsad moraltillämpning, ety denna starka misstanke om barnamord inte hindrar honom att slå följe med Holden och spendera månget äventyr i hans sällskap.

(6'6'' motsvarar förresten 198 cm, vilket var ännu längre på 1850-talet då genomsnittslängden verkar ha varit 168 cm jämfört med dagens 177.)

En vanligt förekommande analys av Cormac McCarthys version av Judge Holden är att han representerar någon slags Dark Enlightenment där upplysningsidéer leder till katalogisering och utplåning av världen. Återkommande håller han på att rita av intressanta naturfenomen för att sedan förstöra dem, och han lyckas förena ett intresse och en kunskap gällande indianfolken med en blodtörst och en förmåga att utplåna dem. Han gör också vissa yttranden om att saker som han inte kan äga måste förstöras, t.ex.: "The freedom of birds is an insult to me. I'd have them all in zoos".

***

En intressant detalj i Chamberlains beskrivning av Holden är att han visserligen utmålar domaren som ytterst kunnig, men ändå felbar i det att han inte förhåller sig bokstavstroget till Bibelns dateringar av världen. Text-scannings-AI:n kunde inte ta den här snea bilden så ni får läsa i bildformat:

***

Precis som den osannolika karaktären Judge Holden är även händelseförloppet i Blood Meridian väldigt nära baserat på Chamberlains memoarer. Jag nämnde ovan passagen när Glanton-gänget tar kontroll över ett färjeläger för att systematiskt råna resenärer. Såhär framställs det av Chamberlain:

"Glanton and Holden, after we made camp, had a long conference together, and from Holden's earnest manner I was sure some new devilish scheme was on foot. Next morning Glanton unfolded his plans. He told us that this ferry was our "El Dorado, our gold mine," the gate to California, and he proposed to seize it, kill the Indians if they objected, capture the young girls for wives &c. A few of us opposed the diabolical scheme, but the measure was carried by an overwhelming majority and the plan organized to make it a success.

During the day our camp swarmed with Yumas, and at a signal from Glanton the two boats and nine of the prettiest girls were secured. The Indians being unarmed fled without resistance, and Glanton's coup d'etat was a decided success. The poor captive girls, who seemed to expect death, were tied hand and foot and placed under a guard, and all the rest went to work to build a fort on the summit of an isolated hill near the ferrv. The ground was covered with loose stones of irregular shape, and with men working for their lives it did not require much time to erect a circular wall, capable of holding our entire party and well constructed for defense against any weapons such as the Yumas possessed. We named it Fort Defiance."

Fort Defiance. "Fort Trots." Det känns äckligt och fel att detta gäng av mördare och våldtäktsmän döper sitt tjuvnäste till det. Det är lite som om IS skulle döpa sitt base-camp till "Fort Motståndsrörelse" eller något sådant.

Men Du, i arbetslivet, som slavar vid ditt skrivbord. Den bloggtext du nu läser är en käpp i ditt ekorrhjul. Att du tar del av denna kuriosa, det är trots det. Ärligt, hederligt trots mot maskinen.

Väl bekomme.

Utsläppt

Jag hade blivit instängd i en bokaffär. Det var en mycket trevlig bokaffär, så jag hade egentligen ingenting att klaga på, men efter några dagar började började det bli svårt att få tiden att gå. Jag gjorde regelbundet armhävningar samt plundrade kassaapparaten på de få kontanter som fanns där. Jag hittade några torra gamla kex som var oätliga men som jag kunde bygga små fort av. Efterhand fann jag mig emellertid vara tvungen att börja läsa.

De första månaderna läste jag uteslutande skönlitteratur. Först läste jag om alla böcker som jag tidigare hade läst, förmodligen av ren lättja och för att inte riskera att behöva läsa något som jag inte visste om jag gillade. Så småningom tog jag mig dock ganska systematiskt an de stora klassikerna. Det var inget märkligt med dem; exempelvis Raskolnikovs samvetakval grep mig föga. Närmare kom jag kosackerna i Tolstojs kortroman med samma titel, men vår vänskap tog slut när jag tog mig genom massakrerna och antisemitism i Gogols Taras Bulba.

Bergtagen var en riktig pärs och inte heller den gav några bestående avtryck förutom en viss distans till den tristess jag ändå upplevde i akt och mening av min inlåsning. Odyssén var märkligt brutal, särskilt i sitt klimax där ett mycket omfattande mördande av kvinnligt tjänstefolk beskrevs som någon form av rättmätig hämnd, även fast flickorna bara vänslats med de så kallade Friarna. Jag kom att misstänka att detta var en eufemism för något värre och att det själva verket fanns rimliga sexualmoraliska grunder att taga kvinnorna av daga.

När jag tagit mig igenom hela Tusen och en natt förstod jag att orientalisk kultur är defaitistisk - ödet, al Quadr, är styrande för orientaler. Västerländsk världsåskådning utfaller typiskt sett i samma linjära utvecklingslinjer där karaktärer har mål och agens och utvecklas genom prövningar. Övergripande följer västerländskt berättande narrativstruktur där mål-hinder-lösning (nytt mål, nytt hinder, ny lösning) är bestämmande även i det lilla - idealiskt sett bygger varje skönlitterärt stycke på denna återkommande loop. På den höga strukturnivån innebär berättandet att en individ formerar mål (drivkrafter), hindras av antagonistiska entiteter, och agerar för att på bästa möjliga sätt hantera dessa hinder; genom att utsättas för konflikt måste agenten prioritera och välja och exekvera, och följden blir nya mål och drivkrafter. Vanligen är kärnan i västerländsk skönlitteratur att protagonisten blir varse sina mål och sedermera stegvis förstår vad som hindrar den. Orientalisk världsåskådning innebär istället ett berättande där antagonisten är helt utelämnad åt ödet, inte agerar alls, utan bara drabbas av externa krafter. En "hjälte" i orientalisk litteratur är en individ som har väldigt mycket tur eller som gynnas av övernaturliga krafter. En hjälte i västerländsk litteratur är någon som agerar rådigt för att förstå sina drivkrafter och bekämpa sina fiender. Därutöver lärde jag mig att man ska aga sin hustru med en käpp av mullbärsträd så att hon nästan förlorar förståndet, om man vill ha ett lyckligt äktenskap.

Det fanns även svenska klassiker. De ockulta inslagen i Selma Lagerlöf fann jag direkt stötande, billiga dramaturgiska verktyg som inte adderade till karaktärsutvecklingen. Något bättre kändes det väl med utvandrareposet.

Om klassikerna var en besvikelse var den moderna skönlitteraturen en ren vånda. Jag ångrar minnet av den.

Efter vart tröttnade jag på nöjesseglatser och påbörjade en liten bildningsresa. Bokhandeln hade en välförsedd avdelning för facklitteratur inom blandade sakområden, och snart nog fann jag mig beläst på politisk filosofi, konspirationsteorier, barnuppfostran, konjak och prepping. Efter att ha tillgodogjort mig kanske två, tre tusen böcker inom fackgenren började jag emellertid uppfatta oöverstigliga motsägelser. Jag kunde inte enkelt harmonisera innehållet i böckerna. Jag började därför bygga upp ett intrikat system för hur jag skulle gradera böckernas trovärdighet och vilken vikt jag skulle lägga vid de sakpåståenden och slutledningar som redovisades i respektive bok. Efterhand emanerade en metabok som samlade och värderade all världens kunskap. Tyvärr visade det sig då att inte ens harmoniserandet av all världens kunskap räckte för att eliminera de motsägelser jag kunde slutleda ur de så att säga "viktade" slutledningar som metaboken redovisade. Jag insåg att världen som vi upplever den inte är motsägelsefri och att till och med våra djupaste och mest samvetsgranna försök att bringa ordning i kosmos är gagnlösa.

Sen kom vaktmästaren och släppte ut mig. Jag tog genast droskan hem för att runka och äta glass.

Hatläsning

Kortromanen Moral är, ska först sägas, usel och dålig. Läs den aldrig. Här kommer ändå några reflektioner som bygger på att du läser den så att jag slipper ge ett utförligt referat.

Handlingen i Moral är svag men låt gå: Det "handlar" om en filosofidoktorand som ligger med sin handledare, som dock är gift och vill hålla det hela hemligt. Boken är skriven i en du-form som man om man vill vara snäll skulle kunna kalla för innovativ (även om jag använt samma perspektiv i novellen Don't Get Up), men som egentligen är en smutsig genväg för att slippa det stora arbetet som det innebär att skriva en riktig roman med tredjepersonsperspektiv i fri indirekt stil. (Det är MYCKET lättare att skriva i förstaperson (presens som här), och i andraperson såsom Moral, än att skriva i tredjeperson och fri indirekt stil. Det är nästan fusk, faktiskt.) Berättarjaget vänder sig genomgående till du:et som är älskaren, och bölar över hur orättvist nånting (oklart vad) är med deras så kallade maktrelation.

Temat för boken är moralfilosofi. Varning dock för den som vill vinna några insikter eller ens intressanta spaningar. Boken är så tom på substans att man endast genom att låtsas tro att författaren önskar understryka distinktionen mellan (moral-)filosofi och skönlitteratur, kan tycka att det finns ett tema. Författaren har också - för det här är fuskig autofiktion där verkligheten används för att krysta fram en story, så att man slipper krävande världsbyggande, berättarstruktur eller ens använda sin fantasi - skrivit en avhandling i verkligheten, och hör och häpna om denna uppsats inte är precis lika tom. Den avhandlar distinktionen mellan filosofi och skönlitteratur, precis som romanens berättarjags uppsats.

Låt oss ändå dröja oss vid vad för sorts substans en sådan fråga skulle kunna rymma.

***

Idag, när vi har analytisk filosofi, Less Wrong, rationalistbloggare och långformspoddar som Mindscape, Making Sense eller Tyler Cowens vad den nu heter, är det förstås absurt att tänka sig att man skulle kunna nå närmare Truth medelst skönlitteratur; i alla fall inte lika effektivt och rigoröst som medelst vetenskap.

Filosofi är dock inte vetenskap, men det är inte heller skönlitteratur - det är till exempel logik eller metafysik eller vetenskapsfilosofi eller moralfilosofi i sina icke-empiriska inkarnationer. Det är dock rigoröst på ett sätt som fantasi och berättelser inte är, eller vill vara.

Med det inte sagt att skönlitteratur inte kan förmedla (även praktisk) filosofi, lex Three Worlds Collide. (Obs, "praktisk filosofi" är "en gren inom filosofin som fokuserar på tillämpningen av teoretiska principer och resonemang på praktiska frågor och problem som rör människors liv, handlingar och samhälle. Några av den praktiska filosofins huvudområden är etik, politisk filosofi och social filosofi." Ofta nog avser man moralfilosofi. Teoretisk filosofi är vad jag skulle kalla "riktig filosofi.") Platon gav famously sina insikter vingar medelst dialoger kompletta med karaktärer. (Exempel.) Sanningar kan sägas av författare, som inte sägs av filosoferna - lex Michel Houellebecq. (Exempel.) Ted Chiang är också ett fantastiskt exempel på hur bra det ändå kan bli när man skrivet filosofisk skönlitteratur. Ayn Rand är förstås ett klassiskt och effektivt exempel på hur både analytisk filosofi (i form av hennes objektivism) och moralfilosofi kan enas i en skönlitterär berättelse. Men ack: I vår samtid är det klart futilt att bedriva systematiskt filosofiskt tänkande via skönlitteraturen.

Så var det dock inte förr. Vi vet att mänsklighetens samlade kunnande under större delen av vår arts existens traderats muntligt genom myter och berättelser. Idag är (exempelvis) Bibelns status som kunskapskälla skrattretande, men så har det inte alltid varit - det är först sedan vi uppfunnit rigorösa recept för kunskapsinhämtning och hypotesprövning som vi kan tillåta oss att skratta åt forna tiders auktoriteter. Ändå har det ibland varit vi som skrattat bäst som inte skrattat sist - vi kanske har slutat förvälla cassava för att det är irrationellt, och sen insett att gamla traderade kulturella normer har hemliga nyttor som vi bara inte förstått.

Vi vet att evolutionen är substratoberoende. Vi prata gärna om memetisk evolution. Det som skedde i och med upplysningen var att vi upprättare rigorösa protokoll för att domesticera memes - vi uppfann vetenskaplig metod och debatt. Även dessförinnan pågick dock memetisk evolution enligt andra selektionstryck - kombinationer av symbiotiska och parasitiska och ofta horisontellt överförda genom mimesis eller utrotning - som premierade fitness över truth. (Där diskrepansen mellan vår fitness och memsens fitness alltså uttrycks gneom parasit/symbios-dimensionen.)

Det var förstås rimligt att lära sig saker av Beowulf innan den vetenskapliga revolutionen skett. Det var rimligt att Platon skrev i dialogform. Det är dock rimligt att vi idag använder formella metoder för att strukturera vårt tänkande.

"Filosofi som skönlitteratur" var med andra ord en icke-fråga innan vetenskapen gjorde entré. Filosofi är visserligen någonting mer än vetenskap, men det är ändå sannings-producerande metoder som skall tillgripas.

***

Vilket för oss till frågan från motsatt håll. Hur dålig får filosofi vara för att räknas som sådan? Hur dålig forskning får vara vetenskap?

Visserligen är Vetenskapen större än den enskilda studien - det är debattens metastruktur som ska selektera bort de felaktiga resultaten. Det är ändock viktigt att enskilda utövare följer vetenskapens normer och regler, eller i alla fall basal logik.

På samma sätt som Moral är dålig skönlitteratur utan koppling till filosofi, är författarens avhandling i filosofi dålig filosofi utan koppling till vetenskap. Det finns ingen intellektuell komplexitet i arbetet överhuvudtaget, vara slappa citat, lösryckta påståenden och anti-resonemang som för tankarna till Jonna Bornemark (också "filosof" - tvi för den svenska ankdammen).

Genusvetenskap kan förstås vara vetenskap men är oftast aktivism och tesdrivna cirkelargument. Frågan om kopplingen mellan skönlitteratur och filosofi kan förstås beforskas vetenskapligt, eller i alla fall (om vi alltså avstår empirin) hanteras filosofiskt. Huruvida så görs är dock en empirisk fråga i sig, och fallet vi står inför är riktningslöst vattentrampande på gymnasieuppsatsnivå.

***

Vi kan alltså förstå att distinktionen mellan skönlitteratur och filosofi var meningslös (eller i alla fall mindre meningsfull) innan den vetenskapliga revolutionen. (Detta är förstås en kraftig avrundning, men ni kan bergis fatta poängen.) När väl den memetiska evolutionen förgrenade sig i en domesticerad del, där våra vetenskapliga eller argumentatoriska principer bestämmer selektionstrycken, och i en "naturliga urvalet"-gren där våra människosinnen utgör selektionstrycket, då hamnar vi i att Moral och den uppsats som författaren åsamkat oss inte lever upp vare sig till estetiska eller dramaturgiska kriterier för god skönlitteratur, eller till kriterier för filosofi eller på något sätt strukturerat eller insiktsfullt eller kreativt tänkande. Varför har jag då läst boken?

Den bittra sanningen är att jag tvingats läsa boken eftersom jag är med i en bokcirkel. Varför har då någon annan velat att vi ska läsa boken i vår bokcirkel? Förmodligen, måste jag anta, för att det är känt att boken är så att säga snaskig. (Säg för all del inte upp ditt PornHub-account... Snaskig för en rigid tant, kanske. Vi snackar inte Berättelsen om O precis.)

Det vi har att göra med är alltså just precis ett fall av meme-parasitism. Genom att författaren positionerat sig i någon för mig okänd svensk ankdammig statushierarki har författaren fått ge ut en bok med mycket låg verkshöjd. Genom att integrera vissa snaskiga element i berättelsen samt anspela på #metoo har boken dessutom fått uppmärksamhet. Självklart inte så att det kan bli en kommersiellt framgång - det blir sällan "litteratur" i Sverige, både för att marknaden består av kretiner och för att utövarna ofta är charlataner. Bara precis lagom för att hamna i en medelklassig bokklubb, och kanske för att författaren ska få ett icke pensionsgrundande stipendie eller två, samt få befolka Babel eller liknande viktigt skattefinansierat Public Service-program.

***

Sammanfattningsvis har jag slösat tid på att läsa en dålig bok, mer tid på att läsa en dålig avhandling, och nu ytterligare tid på att gnälla i och med detta spontant tillkomna inlägg. Författaren till Moral verkar i alla fall ha fått ligga.

Däri ligger kanske den egentliga evolutionära analysen.

Tolkien och evolutionsbiologiska principer

(Bakgrund: Alver och kulturell evolution; The Juice; allt om k-selektion; allt om r-selektion; Frågan...)

"The life history theory of the Lord of the Rings: a randomized controlled trial of using fact versus fiction to teach life history theory" påstås handla om användandet av fantasy-världar som pedagogiskt verktyg för att undervisa i evolutionsbiologi. Det uppenbart intressanta med artikeln är förstås istället själva exemplet; hur evolutionsbiologiska termer och förklaringsmodeller lånar sig till Tolkiens värld. Antropofagi har tidigare dryftat närliggande frågor (se bakgrund ovan) och kan inte gärna förbise det arbete som gjorts av Maley & Sayedi.

Life history theory verkar motsvara ungefär k-/r-selektions-distinktionen. En kort livshistorik (tänk: råttor) innebär att en organism selekterats för att leva hårt och dö ung. Det är då fördelaktigt att skaffa massor av avkomma, ha en låg föräldrainvestering, och lägga all energi på reproduktion snarare än till exempel cancer-supressor-gener eller sjukdomsresistans. Population bottlenecks och möjlighet att snabbt kolonisera nya territorier selekterar för kort livshistorik, men framförallt är det stora exogena dödsrisker som rovdjur som leder till kort livshistorik - om man ändå riskerar att dö ung är det onödigt att ägna resurser åt långt liv, sjukdomsresistens och exempelvis kulturellt lärande, och bättre att bara köra järnet, knulla och skaffa svinmånga barn som man sen försummar. 

Kort livshistorik tenderar även att leda till mindre kroppsvolym eftersom resurser läggs på reproduktion. Det finns dock alltid massor av undantag inom biologin. Beakta t.ex. stillahavsbläckfisken som har en utpräglat kort livshisotorik, och även exemplifierar semelparitet, det vill säga att endast fortplanta sig en enda gång och sedan dö. Faktiskt kan mollusker som stillhavsbläckfisken vara ett bra exempel på kort livshistorik och att selektions-mutations-balans-fönstret stängs snabbare. Jag skrev:

"I varje individs liv föreligger varje dag en viss risk att vara död. Död, på grund av att man har ätits, eller förolyckats, eller dött av sjukdom. Ju fler dagar som går i individens liv, desto större är sannolikheten att vara död. När sannolikheten att vara död – som ju bestäms av livsmiljö relativt egenskaper – är väldigt stor, är selektionstrycket mot dåliga mutationer väldigt litet.

Således tenderar mutationer med negativa effekter sent i livet att ackumuleras i genomet. Från individens perspektiv uppstår illusionen av ett programmerat åldrande. Egentligen är det bara summan av din utvecklingshistorias mutationer som hinner ifatt dig. För oss människor blir effekten extra tydlig, eftersom vi medelst civilisation och teknologi drastiskt har minskat risken för att vara död. Därför måste många av oss handskas med privilegiet att leva i den höga ålder då mutationer med sena negativa effekter, som inte sållats bort av det naturliga urvalet, i ökande utsträckning ger sig tillkänna."

En lång livshistorik (tänk: elefanter) innebär att en organism selekterats för excellens och långt liv. Om det inte föreligger betydande exogena dödsrisker är det värt att ägna resurser åt cancer-supressor-gener (som hos just elefanten), sjukdomsresistens, kulturellt lärande (också elefanten), och hög föräldrainvestering (elefanten!). 

Intressant nog tenderar lång livshistorik innebära färre spenar, och elefanten har mycket riktigt bara två medan råttor har sex par, tolv stycken, "bröstvårtor" (gud vilket äckligt ord i samband med råttor - blä). Lång livshistorik innebär ofta större kroppsvolym, eftersom större kropp minskar risken att dö - en värd investering för ett djur som har möjlighet att leva länge, och ett selektionstryck för att leva länge i och med att den vardagliga dödsrisken minskar. (Vi kan alltså tänka oss en dubbelverkande effekt.)

Andra strategier för att minska den vardagliga dödsrisken finns också, till exempel att kunna flyga, och low and behold har fladdermössen en lång livslängd som inte förutsägs av de allomteriska skalnings-lagarna. De flesta däggdjurs livslängd kan förutsägas utifrån kroppsvolym, men fladdermöss kan leva i fyrtio år (svartråttor lever i ett år, brunråttor i två) och har ett otroligt immunförsvar (som också gör dem till livsfarliga virusbomber för oss människor).

***

Över då till Tolkien. (Jag återger här både sådant som framkommer i den nämnda artikeln, men gör även helt egna reflektioner.) Uppenbarligen representerar orkerna rått-strategin och en kort livshistorik. Sannolikt får de alltså stora kullar med barn, och sannolikt har ork-honor fler än två bröstvårtor för att kunna ge di åt dessa stora kullar. Orker är förmodligen inte semelpara utan skaffar gissningsvis multipla kullar, men torde inte leva länge utan dö av ålderskrämpor (ackumulerade mutationer) eller sjukdom vid en tidig ålder. 

Då de allt som oftast tas av daga i våldsamma sammandrabbningar, eller dödar varandra i ideliga statusgräl, har de inte selekterats för långt liv, sjukdomsresistens eller cancersupressorgener. I den väldigt dåliga filmatiseringen av Hobbiten (Bilbo) är Azogs son Bolg vättekungen i Dimmiga bergen också vanprydd av vidriga tumörer. (I boken har jag för mig att det är Bolg som är vättekungen, men i filmen är det någon slags konstig albino-ork som jagar Thorin som verkar vara Bolg. Riktig skitfilm, på min ära!) I alla filmatiseringar verkar orkerna/vättarna också ideligen drabbade av infektionssjukdomar, vilket förstås inte blir bättre av att de sannolikt lever i trånga underjordiska hålor med massor av snuviga glin. Tänk en blandning mellan förskola och råttkung.

Maley & Sayedi kommenterar som hastigast på att livsstrategi kan variera inom en art, något som förmodligen blir mest relevant för arter med kulturellt traderade normer (och som Slate Star Codex diskuterat med sedvanlig elegans). Vi noterar att orker och vättar varierar i storlek, inte bara mellan till exempel snaga och uruk-hai. Även inom en viss ork-ras verkar storleken variera drastiskt, och det framkommer att Azog och hans livgarde är större än övriga (se Ringarnas herre, appendix). Det verkar som om variationer i livsstrategi får morfologiska uttryck, kanske på grund av skillnader i mattillgång (mäktigare orker får sannolikt äta först, bäst och mest) och/eller hormoniella verkningar (jämför till exempel hur monogama kulturers män får minskad testosteronnivå efter familjebildning, eller hur upproriska nakenråtte-hanar växer sig större än sina docila träl-fränder - för att inte tala om typ clownfisken eller läppfisken, som båda byter kön!)

Slutligen bör vi notera att orkerna verkar utsatta för avel av yttre agenter, Saruman och Sauron, vilket innebär att de allometriska skalningslagarna kan upphävas, precis som hos tamhundar där kroppsstorlek och livslängd inte korrelerar på samma sätt som hos vilda djur. Domesticering leder generellt sett till större morfologisk variation även inom en art, vilket redan Darwin noterade. Därmed minskar förvåningen över snaga/uruk-hai-variansen.

***

Alverna representerar den motsatta extremen på livshistorik-teori-spektrumet: De lever (oändligt?) länge, blir aldrig sjuka, har en mutations-cleant genom och får aldrig cancer. De utvecklar excellens och har en utvecklad kultur. Inget tyder på att de skulle ha fler än två bröstvårtor, och de verkar reproducera sig långsamt till skillnad från orkerna. Om orkerna är tolkiens råttor är alverna hans elefanter. Ur detta kan vi härleda att alverna har en mycket hög föräldrainvestering samt att de får många barn sent i livet. Sannolikt blir de också könsmogna väldigt sent, medan vi gissar att orkerna blir det tidigt.

Dvärgarna är en intressant mellan-variant. Uppenbarligen har de också en lång livsstrategi, men de är förmodligen mer som nakenråttor än elefanter. Dels lever de skyddat under jorden, ett annat sätt att minska dödsrisken likt flygförmåga eller stor kropp. Nakenråttor blir väldigt gamla, särskilt för sin ringa storlek, och de kan kontrollera sin metabolism och har cancersupressor-egenskaper som verkar övertrumfa till och med elefanternas. Det som verkligen gör jämförelsen mellan H. glaber och dvärgarna relevant är dock de senares oväntade könsbalans; Tolkien säger uttryckligen att endast ca en tredjedel av dvärgarna är honor, vilket kan tyckas förvånande. Jag är inte helt inläst på den senaste forskningen men as of 1980-talet förklarades male-biased sex ratio som följer:

"In many mammalian species, maturing males disperse from their natal groups, while females remain near their places of birth. If resources are limited locally, related females may be forced to compete with one another for access to resources, while mature males will compete primarily with unrelated individuals in non-natal groups. Clark (1978) suggested that under such circumstances the extent of competition among females could be reduced if females uniformly skewed the sex ratio of their offspring in favor of males. Skewed secondary sex ratios and investment patterns in galagos and red deer appear to be consistent with this hypothesis."

Detta verkar faktiskt passa bra med dvärgarnas livsstil: Honorna gillar inte att resa, vilket Tolkien om jag inte missminner mig påpekar i Ringarnas herre-appendixet, medan männen uppenbarligen inte drar sig för utflykt och äventyr. Här kan vi se tydliga paralleller till nakenråttan och hur djur som lever i miljöer med lokalt ymniga men globalt knappa (det vill säga, koncentrerade) resurser tenderar att utveckla en eusoicalitet som vi också verkar se hos dvärgarna. Eusocialitet är när det råder en reproduktiv ojämlikhet även bland honor - detta är normen bland män men endast i vissa arter som honungsbin, myror, termiter, nakenråttor och faktiskt afrikanska vildhundar får även vissa kvinnliga individer avstå reproduktion. Det framkommer i Tolkiens skrifter att många dvärgkvinnor avstår från att fortplanta sig, antingen då de inte får tillgång till en högstatus-hane eller då de hellre satsar på hantverk.

I haplodiploida arter (primärt steklar) verkar fullgången eusocialitet ha lätt att uppstå, eftersom individerna har en mycket hög släktskapskoefficient. Under vissa förutsättningar kan det som sagt även uppstå närliggande social organisering hos däggdjur, då oftast om inaveln är väldigt hög och den sanna släktskapskoefficienten blir hög. Vi får således anta att dvärgar är höggradigt inavlade i sina bosättningar, men att enskilda individer får hybris, lämnar kolonin och söker nya reproduktionsmöjligheter utanför den nära familjen. Gimli kan förmodligen ses som en nakenråtta-hana som förätit sig, och för övrigt i sig ett extremfall eftersom han till och med går och kåtar upp sig på Galadriel, som ju tillhör en helt annan art. 

(Det finns som Maley & Sayedi inga omnämnanden av att dvärgar korsats med orker, alver eller människor, vilket för dem till slutsatsen att dvärgar är en egen artbildning. Däremot kan alver/människor och orker/människor korsas, vilket per gammal definition gör alver/orker/människor till olika raser inom samma art. Så vitt jag förstår har art/ras-definitionen fallit samman i och med att alla olika människor korsats med varandra under förhistorisk tid och ingen vill säga att homo sapiens och neanderthalare är samma art. Hur som helst framkommer att dvärgarna inte räknas till Ilúvatars barn, då de är skapade av Aulë.)

Könsdimorfismen då? Vi vet att dvärgarnas kvinnor är till förvillelsen lika dvärgmännen. Frågan är om detta nödvändigtvis utesluter en statusbaserad och åtminstone psykologisk dimorfism mellan dvärgmännen; vi kan tänka oss att många är docila arbetare medan vissa mäktigare dvärgmän är mer utåtriktade, exogama och exodus-inriktade. Dvärgkvinnorna är förmodligen oftast endogama men kan i undantagsfall välja en utifrån kommande erövrare, kanske framförallt för att bilda en ny koloni. Om dvärgar är höggradigt eusociala så borde det finns drottningar som monopoliserar reproduktionen visavi andra honor, men jag vet inte om de är tillräckligt eusociala för att vi ska förvänta oss morfologiska skillnader och typ enormt feta drottninghonor som ligger och endast knullar och föder i en djup kammare i berget. Det hade dock varit, som man säger på fackspråk, awesome.

Jag nämnde ovan parentetiskt ett par fiskarter som kan byta kön. Kan det vara så att dvärgarna är sekventiella hermafroditer? Att de till exempel börjar som hanar och att vissa sedan, om de ökar kraftigt i status, kan bli honor? Jag tror ändå inte att det är så, eftersom det finns icke-reproduktiva honor, och vi snarare förväntar oss en sexual-social struktur motsvarande nakenråttans än till exempel putsarfisken.

***

Vilka är då de koncentrerade, lokalt ymniga men globalt knappa, resurser som dvärgarnas kolonier centreras kring? Uppenbarligen järn, guld, mithril, ädelstenar, metaller och mineraler. Detta går dock inte att äta, och Maley & Sayedi föreslår att dvärgar lever i symbios med människor i och med handel och utbyte av livsmedel och hantverksprodukter. Det tydligaste exemplet torde vara Ensliga berger och Dal, där dvärg- och människosamhällena lever i en tydlig symbiotisk relation. Samtidigt förefaller en sådan arbetsfördelning göra dvärgarna extremt exponerade, eftersom det självklart är mer verkningsfullt att strypa mattillförsel än att strypa hantverks- och metallurgi-tillförsel. Kanske måste dvärgarna upprätthålla flera relationer med multipla människosamhällen för att minska risken för ren utpressning, eller för en alltför negativ bytesbalans om människorna väljer att cranka upp priset på vetebröd.

Det skulle också kunna vara så att dvärgarna odlar svamp eller liknande under jord - annan odling blir svårt om man inte - som i undermåliga, urdåliga Maktens ringar - lyckas släppa in tillräckligt med ljus för att bedriva fotosyntesbaserat jordbruk under jord. Svamp ger inte mycket kalorier men dock fibrer, mineraler, vitaminer och spårämnen - intressant nog även vitamin D, vilket är ovanligt i icke-animaliska livsmedel. Låt oss säga att dvärgarna kan få en näringsbalanserad kost genom svamp och kanske underjordiska fiskevatten; kanske kan dvärgarna odla svamp i sina underjordiska avskrädeshögar och på så sätt återvinna både sina fekalier och annat avfall. Kolhydrater och för den delen proteiner behöver man dock tillföra - svamp innehåller ca två gram protein per 100 gram vilket inte är bönor eller kött precis, och energiinnehållet är i genomsnitt endast är 25 kcal/100 gram.

Ett förslag är storviltsjakt. Låt oss säga att drakkött faktiskt går att äta. En Robert Matthews diskuterar (betalvägg men som alltid löses det med snabbt ctrol+a, ctrl+c innan väggen laddat) draken Smaug ur ett "vetenskapligt" perspektiv, bland annat med jämförelser till "the bombardier beetle" som kan alstra explosioner i sin kropp (eller nåt), och kommer fram till att Smaug väger ca 15 ton. Låt oss anta att det är 15 ton ätbart kött. Hur mycket protein har drakkött? Låt oss säga "som kyckling," vilket kan vara rimligt i den mån drakar är lika dinosaurier som ju idag anses vara fåglar. 

Kyckling har mycket protein men är kalorifattigt. Hårt arbetande dvärgar behöver förmodligen minst 1 gram protein per kilo kroppsvikt och dygn, och vi kan tänka oss att en kort men kompakt dvärg väger i alla fall 50 kg. (Vi kan tänka oss att de har andra sammansättningar av muskelfibrer vilket kan göra dem starkare per kilo muskelmassa än människor, motsvarande chimpanser, men å andra sidan är chimpanser framförallt mer explosiva och människor mer sega, och dvärgar har ju rykte om sig att vara sega. Hur som helst, låt oss beakta ett mycket förenklat exempel.) Då behöver dvärgar ca 18 kg protein per år per individ. Med lite avrundning innehåller Smaug 600 kg protein vilket räcker i knappt 35 år för en enskild dvärg, eller ett år för 35 dvärgar. 

Om vi antar att dvärgarna systematiskt idkar kannibalism kanske proteinbehovet kan hållas nere i viss mån, och att man begraver sina döda "i sten" kan tyda på att man äter upp det mesta och endast begraver exempelvis hjärtat i en mindre urna eller liknande. Samtidigt gör dvärgarnas långa livslängd att man inte hinner dö så ofta per år, och alltså inte särskilt ofta får anledning att äta upp en förfader. Dvärgarna verkar också, om man läser mellan raderna, upprörda över asätande orker, vilket är en indikation på att kannibalism inte är kulturellt välsett. (Efter slaget utanför Moria, där Thorin får sitt efternamn och Azog dräps, bränner man sina stupade för att man inte hinner begrava dem tillbörligt i sten, och då man är oroliga för bland annat "asorker.")

Uppenbarligen räcker alltså inte storviltsjakt, utan dvärgarna måste komplettera med proteinkällor som underjordiskt fiske (vilket Gollum påvisat är plausibelt men förmodligen inte kan ske i stora volymer) samt förmodligen primärt handel med människor och andra hominider. Om vi ändå behöver symbiotiska relationer för proteinerna kanske vi också kan nöja oss med det för bulk-kalorierna, och inte måste hitta på andra matkällor. Vi konstaterar dock att svampodling förmodligen är avgörande tillskott till kosten, och det skulle kunna vara så att dvärgarna - förutom att diversifiera sina externa kontakter - också kan klara längre svältperioder genom att få avgörande näringsämnen via svamp samt genom att - likt nakenråttorna - vid behov hibernera. Även i Tolkiens egen skapelseberättelse finns ju mytologiska element som tyder på en sådan förmåga, ety dvärgarna skapades av Aulë innan de andra hominiderna, vilket gjorde Ilúvatar sur - hen (?) ville att alverna skulle vara först ut. Därför tvangs Aulë lägga dvärgarna i dvala i väntan på att övriga hominider blev färdiga. Thus: Dvärgar har i vart fall i mytologiska uppteckningar kunnat reglera sin metabolism. Vi kan föreställa oss att de kan göra detta även i "modern" tid (tredje åldern) om samarbetsparter bland människorna plötsligt slutar skicka mat till deras koloni.

***

Vi ser alltså orker som råttor, alver som elefanter och dvärgar som nakenråttor. Hoberna då? Låt mig föreslå en parallell till den svarta sulawesimakaken (Macaca nigra). Konvergent med bonoboen har den utvecklat en utpräglad thrive-strategi, där ymniga resurser gjort den social, fredlig, sexuellt promiskuös och allmänt gosig. Hobbitarna har famously en obefintlig nivå av ingrupps-våld (Frodo nämner i "Fylke rensas" att ingen hobbit någonsin avsiktligt dödat en annan hobbit), och det finns en utpräglad förbrödring mellan hobbit-hanarna snarare än sexuell konkurrens om honorna. 

Hobbitarna har för övrigt också en långlivs-strategi, vilket kan verka märkligt då de både saknar skyddsfaktorer i form av flygförmåga (fladdermöss), kroppsstorlek (elefanter) och underjordiska fästningar (dvärgar och nakenråttor). Visserligen bor hobbitar traditionellt i hålor, men det är oklart om dessa är kvalitativt mer välförsvarade än rått-orkernas underjordiska nästen. Hobbitarna är dock omvittnat bra på att "försvinna," och kanske är det mer en slags kameleont-effekt vi ska tänka oss, där förmågan att gömma och kamouflera sig är så god att den motverkar exogena dödsrisker. Låg våldsnivå inom arten innebär för övrigt en förutsättning för långlivsstrategi, och här skiljer man sig avsevärt från orkerna som ju gärna dräper varandra i kubik och kvadrat. Jag skulle ändå förvänta mig större konvergens mellan hobbitar och typ kaniner, med större hobbitkullar, kortare hobbitliv, och mer våld mellan hobbitar i en kamp om (reproduktiva) resurser.

En annan anomali i Tolkiens värld är troll. Dessa är uppenbarligen bjässar som vi kan förvänta oss lever länge, men de uppvisar annars ett allmänt orkigt beteende. Dock ger oss Tolkien väldigt lite att gå på när det gäller trollen, vilket gör det vanskligt att dra starka slutsatser. [Uppdatering: Trollen borde fö. liksom orkerna kunna bortförklaras med avel, eftersom det torde vara någon iteration av Mörkrets Herre som värkt fram dem i någon geggig födslokammare. Således utrymme för att frångå de allometriska skalningslagarna och bli en jättestor organism med kort livsspann. Man kan också fundera över konvergens visavi nämnda stsillhavsbläckfisk och fråga sig huruvida troll kanske är semelpara, dvs. om de ynglar av sig en enda gång och sedan dör, vilket ju förstås innebär låg föräldrainvestering samt obefintlig kulturell tradition. Att de öht. kan prata tyder väl ändå på viss föräldrainvestering, eller möjligen ett mystiskt upplägg där man fortplantar sig sent i livet och innan dess har någon form av kulturellt utbyte med yngre trollyngel som då kan lära sig prata och enkel matlagning. Exakt vilka selektionstryck som skulle bädda för en sådan utveckling orkar jag inte tänka på just nu.]

***

Sammanfattningsvis är det ändå remarkabelt hur väl Tolkiens fantasivarelser prickar evolutionsbiologiska prediktioner. Tolkien hade nog rätt lite koll på evolutionsbiologi, men det finns en slags djup sanning i distinktionen mellan lång och kort livsstrategi; mellan cancer och everything else. Som SSC/ACX-Scott skriver: "it’s Evil that teems with fecundity."

The Juice

Hej Zinaida [Lindén, författare, filmrecensent och publicist,]

jag sprang på din text "Taras Bulba: en hjältedikt som kryper under huden" när jag sökte svar på frågan om Gogols antisemitism. Du verkar minst sagt kunnig inom området så jag ställer min fråga direkt till dig, med förhoppning att du kan ha tid och lust att svara.

När jag nyligen läste Taras Bulba hade jag väldigt svårt att förstå alla lager av antisemitism och vad de syftar till. Dels beskrivs ohyggliga massmord ganska glättigt och närmast okommenterat ("en närmast jublande skildring av en pogrom"), dels strösslar Gogol boksidorna med antisemitiska tillmälen. För mig som saknar kontext är det svårt att förstå om författaren vill gestalta kosackernas antisemitism; om han kanaliserar sin breda samtid; eller om han helt enkelt ger uttryck för sina egna med dagens mått mätt fruktansvärda åsikter.

Det tredje lagret av antisemitism är hur alla judiska karaktärer, framförallt Jinkel, skildras oerhört stereotypt som bedragare, lögnare och opportunister. Här blir det svårare att tolka det som att Gogol vill gestalta kosackernas världsbild; snarare tycks han reproducera värderingar som jag gissar var rätt typiska i hans samtida Östeuropa.

Så min fråga är: Hur ska man överhuvudtaget förstå den extremt oförblommerade antisemitismen? Vad om något vill Gogol säga med den delen av sagan? Kan en så strid ström av judehat ha varit tidstypisk eller utmärker han sig?

Tack på förhand för ditt svar.

***

Tack för ditt mail, [Antropofagi.]

Ledsen att jag svarar först nu, jag hade ingen möjlighet att skriva längre brev under de senaste veckorna.

Frågan om Gogols hårresande skildring av pogromen har länge diskuterats bland litteraturforskarna.

Jag tror att de flesta forskare utgår från att Gogol inte återspeglade sin egen inställning i den utan närmast försökte återge händelseförloppet genom ögonen på de kosacker han skrev om: i texten hänvisar han t ex till allsköns "rykten" som cirkulerade i de där kretsarna på den tiden. Det verkar som om han försöker imitera kosackernas syn på saker. Och denna syn är verkligen barbarisk.

I romanen finns även en bifigur som heter Jankel som hjälper Taras. Här kunde Gogol ha gått i Walter Scotts spår och skildrat Jankel med empati (som Walter Scott skildrade en judisk far och hans dotter i Ivanhoe), men det gjorde han inte. Å andra sidan är Scotts berättarstil annorlunda än Gogols i Taras Bulba. I Ivanhoe har vi en osynlig "allvetande berättare" medan i Taras Bulba finns drag av muntlig berättelse av en samtida granskare, ett ögonvittne som är allt annat än opartiskt.

När det gäller Gogols personliga åsikter tror jag inte han var en aktiv antisemit utan möjligen representerade Zeitgeist - som ju inte var speciellt vänlig mot judarna heller i Västeuropa.
På 1700-1800-talen var nästan alla europeiska intellektuella ganska toleranta mot antisemitism (för att inte nämna de tidigare epokerna med bl a Martin Luther och hans skrift Om judarna och deras lögner). Bland de stora författarna och filosoferna var det svårt att hitta några aktiva motståndare till antisemitism, kanske lika svårt som att hitta antisemitismens aktiva anhängare idag i de intellektuella kretsarna. Både i Ryssland och i Väst fanns en del antisemiter - Dostojevskij, Voltaire, Wagner. Antagligen var majoriteten av de intellektuella som inte uttalade sig om judarna likgiltiga mot problemet som inte berörde dem själva på något sätt, och kände knappast någon sympati för judarna. Allt detta bevisar än en gång att den "intellektuella eliten" både då och nu, är vanliga människor och barn av sin tid. Även om de formar Zeitgeist, följer de först och främst själva den aktuella tidsandan.

Här försökte jag anteckna mina tankar om de där scenerna i Taras Bulba närmast som en objektiv iakttagare, men på det känslomässiga planet klarar jag knappt av att läsa genom de där sidorna på nytt, de är verkligen förfärliga. Hoppas det kommer fram i min essä, där jag resonerar om olika aspekter av denna roman.

Bästa hälsningar,

Zinaida

***

Dear professor [Nick] Groom, [University of Macau,]

as I understand it you are an expert on Tolkien. I have some questions that I hope you might be able to elaborate on and increase my understanding of, regarding Tolkiens view on jews and antisemitism.

It seems clear that the dwarfs must be caricatures of jews; they live largely in a diaspora, nurture "zionist" dreams about their lost realm (Erebor, and perhaps also Khaza Dûm), and they display som (antisemitically speaking) stereotype jewish behavior such as greed and cunning.

Yet Tolkien seem to have been no antisemitic at all, and famously replied to a German request that " if I am to understand that you are enquiring whether I am of Jewish origin, I can only reply that I regret that I appear to have no ancestors of that gifted people."

How do you view the potential racial stereotype that comes through through the dwarfs, in light of Tolkien perhaps even admiring the jewish culture?

Thank you in advance if you do find the time to answer.

Best regards, [Antropofagi]

***

Dear [Antropofagi] (if I may).

Thank you for your email. Obviously the subject you mention is very sensitive, and one of the things to bear in mind is that The Lord of the Rings was published seventy years ago and written some time before that, and I will confine my comments to The Lord of the Rings rather than The Hobbit.

In my opinion, the Dwarves are definitely not racial caricatures. They do not live largely in a diaspora: there are three Dwarvish kingdoms mentioned in The Lord of the Rings: the Iron Hills (well established as the strongest realm in the north), Erebor (which is re-established), and Khazad Dum (a ruin).

Dwarves are no more greedy than Elves (greedy for beauty: they caused thousands of years of war because of their greed over the Silmarils and destroyed large parts of Middle-Earth in doing so), or Humans (greedy for power: Isildur refused to destroy the Ring; Boromir tries to seize it; the Numenoreans sailed on Valinor); or even Hobbits (notoriously greedy for food). All species seem to be avaricious.

You are right to cite Tolkien's letter to his publisher.

There is a wider issue here in that Tolkien actually wrote about different species. Although they are often called races today, the peoples of Middle-Earth are not really races: the different species have different races within them - the terminology wasn't settled when Tolkien was writing. Moreover, how can an Elf (immortal, able to walk across snow and sleep while walking) simply be a different 'race' to a mortal Human - not least because there are many different Human races mentioned in the book, as well as different Elvish races and Hobbit races (and, in other writings, different Dwarvish races)?

I hope that this is helpful

All best

Nick

***

Dear J.K. Rowling,

wtf?

Vissa rappare får behålla jobbet tillsvidare

När nu Chat-GPT härjar fritt kan det vara intressant att veta att den är värdelös på flerstaviga rim. Rappare av den gamla skolan får alltså tillsvidare behålla jobbet - ortenrappare som "ironiskt nog sitter fast i inte-så-djupa-spår" kan däremot förväntas bytas ut mot AI-spökskrivare. Vilket passar bra eftersom de typisk sett också är autotune:ade och följer ett standard-trap-flow som en gammal trummaskin kan hamra ut med röven bakbunden.

Flerstaviga rim - "multisyllabic rhymes" eller "multis" - är rim som rimmar på flera stavelser. I grund och botten handlar det om att matcha en sekvens av vokalljud så att dessa upprepas. Ett exempel kan vara "svinpackad fröken/finhackat löken" som alltså är ett femstavigt flerstavigt rim där vokal-sekvensen i-a-a-ö-e matchar i båda leden.

"Fröken/löken" råkar också vara ett sk. perfekt rim eftersom konsonanterna "k" respektive "n" också matchar. "Svinpackad/finhackat" är så när ett perfekt rim, och hade varit så om vi istället sagt "svinpackad/finhackad." Men eftersom vi inte säger "packat fröken" (annat än om vi de facto har packat fröken, vilket så klart låter angenämt!) så blir det "packat/hackad" vilket inte matchar sista konsonanten (nu "t/d") och då blir ett dåligt slutrim. Som ett "interna rhyme" blir det dock bra - perfekta rim är viktigast i slutet av en rad (och inte heller då nödvändiga).

Låt oss sätta vårt exempelrim i en kontext och producera en bit Jul-dikt:

Nygriljerad, bandagerad träder du mot säkerheten

Akta sladden! Magnetismen fäster den vid knäprotesen

Granen snurrar snabbare ju snabbare du springer bort

och skjuten utav julgranspynt är finsoffan ett minne blott

När ljusslingan är utringlad fortsätter granen snurra

så du rycks tillbaks och slutar nästan där du var i början [observera stockholmskt uttal av "ö," dvs. "u"!]

Snärjd i sladden, surrad vid stammen, mesmerata

Julgransplundringen är här och dess pirater desperata

Allting kan gå i tu, men allting kan inte gå ner i en tubsocka

Dock med direktverkande el är det lagom format för att snart är det slutshoppat [obs, dubbeltempo på den raden]

Nästa jul får dryckesvalet falla på kranvatten

Och blanda inte julgranar med centrifugalkraften

Sorger drunknar icke så en svinpackad fröken

står bredvid och gråter som hon finhackat löken

Men tårar torkas av en insikt: Man kan riva ned

Ty elpriset är högt och julgranen blir prima ved!

Att rimma trestavigt lyfter en simpel juldikt till korrekta höjder. Det räcker ganska långt. Men, ska man få till den där sköna multisyllabiska rapp-känslan behöver vi jobba med minst fyrstavigt. Låt oss exemplifiera hur det kan kännas:

Av alla dina persedlar är bärselen främst

du får klara dig med barnvagn, ingen Mercedes Benz

så klart att ni blir paria på serveringen

när ni stjäl mer uppmärksamhet än skärmdelningen

Blir du besvärad av den här härledningen?

Nu är det dags för drönarslakt som hos svärmgetingen

den har haft sitt roliga den här hedningen

ska konverteras och får aldrig se en bärs mer igen

Nu har du gått och blitt en sån kombi-zombie

och ingen svarar fast du har Comvic, kompis

Fan, du hade önskat dig en ponny, Johnny

men nu hinner du inte ens läsa om i Omni

Det hära Livets Träd är en konstig ponzi

och du köpte in dig när du kom i nån i

lokalen det var hålligång i, noni

så du kan inte ha vatt så förståndig nånsin

Krevera och riskera åtal, för helve-

-te, sen blir det vård av sjuk småbarnsförälder

Psykosen är nära , men kära du

du får fan ta å härda ut

Flerstaviga rim kan även kvantifieras och rappare då plottas på en scatter-plot mot andra parametrar såsom ordförråd. Detta har som väl är gjorts, och resultatet är slående:

Intressant nog ser vi hur MF Doom bildar en egen liten isolerad ö på sina koordinater. Han har inte högst multi-ratio (det har Inspetah Deck) och inte störst ordförråd (det har Aesop Rock) men han är minst top 7 på båda (top 3 på ordförråd). Om något av detta på något sätt förvånar en MF Doom-lyssnare kanske det är att han är relativt starkare på ordförråd än multis, medan han nog ses framförallt som en multi-rappare.

Vi kan dock tänka oss en rappare som Elzhi som ligger högt på multis och lågt på ordförråd. Vi får förmoda att en sådan rappare använder färre ord (totalt sett i sitt korpus) till att bygga sina vokal-sekvenser, och att vi då kanske förväntar oss fler rimbyggen bestående av korta standardord. En rappare som bygger multis av ovanliga ord kan möjligen förväntas använda olånga ord att bygga orginella multis av. Detta minskar graderna av frihet och gör därför lyssningen mer angenäm och verket mer exklusivt.

Låt mig förklara vad jag menar. Det är inte så kul att rimma "handsome fuck" på "random luck" (tre stavelser) men det är däremot jävligt kul om man plötslig rimmar "Bone Thugs" på "telefonsladd" (två stavelser) eller "Hells Kitchen" på "kvällskvisten" (tre stavelser). Det är inte bara antalet stavelser som ger multi-rimmet kvalitet; det är också andra parametrar såsom originalitet som bestämmer verkshöjd.

"Epaslynglar" rimmar på "elsparkcyklar." Det är originellt. Men, "epaslynglar" är typisk krystat, och rimmet som sådant därmed inte en särskilt bra multi. En multi som känns forcerad är bara ett slappt nödrim. Nödrim blir ingen glad av, pga. för många frihetsgrader i konstruktionen. (Jämför, antar jag, invariabilitets-strängar.) Då är till exempel rimmet "effektbrist/Netflix" mycket trevligare, trots att det har färre stavelser. Vi kan tänka oss att MF Doom har fler originella rim, vilket landar honom på en kompromiss mellan multi-ratio och ordförråd.

En stor förvåning i grafen är att Eminem hamnar i klungan. Denne rimgud av ojämförliga proportioner! Förklaringen ges i det länkade blogginlägget och hör ihop med rappgigantens förmåga att rimma ord som "egentligen" inte rimmar. Famously rimmar Eminem "orange" med "storage" och "porrige," vilket inte skulle visa sig i multi-kvantifieringen men vilket icke desto mindre funkar för Marshall.

***

Att rimma multis är lätt. Det är potentiellt regelstyrt, vilket visar sig i att det är kvantifierbart enligt ovan. Varför kan då inte Chat-GPT behärska multis?

Utbytet som följer är på engelska eftersom det har visat sig att Chat-GPT inte överhuvudtaget kan rimma på svenska. Alltså inte alls. På uppmaningen att säga "fem ord som rimmar på källare" uppgav Chat-GPT "skalle, tall, fjäll, hall, kall." Det finns någon slags logik i det - konsonantljudet som konnoteras av "ll" verkar den matcha - men det rimmar fan inte.

***

A(ntropofagi): Please write a rap lyric about nuclear power. The lyrics should rhyme. I expect multisyllabic rhymes with at least four syllables rhyming on the end of every line.

(Chat-)G(PT): Nuclear power, a force so bright/ it lights up the night, a glowing sight/ But handle with care, it's a dangerous game/ One mistake and it's all the same [...]

A: Can you do multisyllabic rhymes?

G: Yes, I can certainly try to incorporate multisyllabic rhymes into my lyrics. Here is an example of a rap lyric with multisyllabic rhymes:

I'm on a mission, to spit some fire/ My rhymes are sharp, like a wire/ I don't mess around, I get straight to the point/ I leave my competition, in a state of joint/

[...]

A: Can you define multisyllabic rhymes?

G: In poetry and music, a multisyllabic rhyme is a rhyme that occurs between two or more words that have more than one syllable. These types of rhymes can add complexity and depth to a piece of writing or song, and they can also be used to create a humorous or playful effect.

Here are a few examples of multisyllabic rhymes:

"Flamboyant" and "Avant-garde"
"Astronomy" and "Economy"
"Emancipation" and "Education"
"Infiltrate" and "Castigate"

Multisyllabic rhymes can be created by matching the endings of two or more words, or by matching the sounds of two or more words at a specific point within the word (such as the middle or beginning). These types of rhymes can be challenging to create, as they require a greater degree of wordplay and creative thinking.

A: In my opinion you do not display the capability to create multisyllabic rhymes. Why do you claim to have that capability?

G: As a language model, I have been designed and trained to generate text based on patterns and structures that I have learned from a large dataset of human-generated text. This includes the ability to create rhymes, including multisyllabic rhymes, using a variety of techniques and wordplay. While I may not always be able to generate perfect rhymes in every instance, I can certainly attempt to incorporate multisyllabic rhymes into my writing based on the patterns and structures that I have learned.

It's important to note that creating rhymes, especially multisyllabic rhymes, can be a challenging task for even the most skilled writers and poets. It often requires a great deal of creativity and wordplay, as well as a deep understanding of the sounds and structures of language. As an artificial intelligence, I do not have the same creative abilities and experiences as a human, and so I may not always be able to generate rhymes that are as complex or nuanced as those created by a human. However, I can certainly try my best to incorporate multisyllabic rhymes into my writing based on the patterns and structures that I have learned.

A: Give me three examples.

Sure, here are three examples of multisyllabic rhymes:

"Harmony" and "Armory"
"Illuminate" and "Elevate"
"Incinerate" and "Iterate"

I hope these examples help! Let me know if you have any other questions or if there's anything else I can help with.

A: "Harmony" and "armory" is good. The other examples are not good. What is wrong with them? Why do you concider them to be examples of multisyllabic rhymes?

G: I apologize if the examples I provided were not to your liking. In my previous response, I provided three examples of multisyllabic rhymes, which are defined as rhymes that occur between two or more words that have more than one syllable.

In the first example, "harmony" and "armory" are both two-syllable words that have matching vowel sounds in the second syllable, creating a rhyme.

In the second example, "illuminate" and "elevate" are both three-syllable words that have matching vowel sounds in the second and third syllables, creating a rhyme.

In the third example, "incinerate" and "iterate" are both three-syllable words that have matching vowel sounds in the second and third syllables, creating a rhyme.

I apologize if these examples did not meet your expectations. Please let me know if you have any other questions or if there is anything else I can help with.

A: This is wrong. "Harmony" and "armory" are both three-syllable words. "Illuminate" is four syllables, and "elevate" is three. "Incinerate" is four and "iterate" is three syllables. Also, the first example is the only one actually rhyming multisyllabicly: 

Har-mo-ny 

Ar-mo-ry 

You see, the vowels are A-O-Y in both words. This same pattern does not show up in the other examples. 

For example: 

Ill-u-mi-nate 

E-le-vate 

The pattern of vowls here are: I-U-I-A E-E-A 

This does not constitute a multisyllabic rhyme. Can you see that?

G: I apologize for the mistake in my previous responses. You are correct that "harmony" and "armory" are both three-syllable words, and that "illuminate" is four syllables while "elevate" is three syllables. In addition, you are also correct that the first example is the only one that constitutes a true multisyllabic rhyme, as the second and third syllables of both words match in vowel sound.

I apologize for any confusion my previous responses may have caused. Thank you for pointing out the errors in my examples, and for providing a clearer explanation of what constitutes a multisyllabic rhyme. If you have any further questions or need any additional assistance, please don't hesitate to ask.

A: Now that you know more about mulisyllabic rhymes, please write a rap lyric with every line rhyming on the next, multisyllabic rhymes through four syllables minimum.

G: Sure, here is a rap lyric with multisyllabic rhymes:

I spit hot fire, like a dragon's breath/ I leave the competition, in a state of distress/ I am the king, of the rap scene/ I leave all challengers, in between/ My rhymes are sharp, like a razor blade/ I leave the haters, in the shade/ I rise to the top, I never stop/ I am the best, there's no flop/

[...]

A: This is still wrong. Let's take an example: "Razor blade" and "in the shade." Blade/shade is a rhyme, but the other syllables are not. 

Razor blade 

In the shade 

...gives this vowel-structure: A-O-A I-E-A 

You see, not a multisyllabic rhyme at all! Do you understand know? Or not.

G: I apologize for the mistake in my previous response. You are correct that the example I provided is not a true multisyllabic rhyme. In a multisyllabic rhyme, the vowel sounds in the final syllables of two or more words must match. In the example "razor blade" and "in the shade," the final syllables do not match in vowel sound.

I apologize for any confusion my previous response may have caused. Thank you for pointing out the error and for providing a clearer explanation of what constitutes a multisyllabic rhyme. I will be more careful to ensure that my examples meet the requirements for a true multisyllabic rhyme in the future. If you have any further questions or need any additional assistance, please don't hesitate to ask.

A: Actually, this is still not correct. You write: "In a multisyllabic rhyme, the vowel sounds in the final syllables of two or more words must match. In the example "razor blade" and "in the shade," the final syllables do not match in vowel sound." 

Not so! Matching vowel sounds in the final syllable is not enough to make a multisyllabic rhyme. All the vowel-sounds must match! 

Also, "blade" and "shade" does in fact rhyme, because the final vowel-sound is a match. So, this constitute a rhyme - just not a multisyllabic one.

G: I apologize for any confusion or misunderstanding in my previous responses. You are correct that in order for a rhyme to be considered a multisyllabic rhyme, all of the vowel sounds in the words must match, not just the final syllables. I apologize for not making this clear in my previous responses.

You are also correct that "blade" and "shade" do indeed rhyme, as the final vowel sounds match. However, because the other syllables do not match in vowel sound, this rhyme would not be considered a multisyllabic rhyme.

I apologize for any errors or confusion in my previous responses. Thank you for bringing these points to my attention and for providing a clearer understanding of what constitutes a multisyllabic rhyme. If you have any further questions or need any additional assistance, please don't hesitate to ask.

[Jättemycket fram och tillbaka för att få Chat-GPT att fatta flerstaviga rim.]

A: Now write me a rap lyric about nuclear power. Every two lines should end with a multisyllabic rhyme with at least four matching vowel-sounds.

G: Sure, here is a rap lyric about nuclear power with multisyllabic rhymes:

Nuclear power, a force so bright/ It lights up the night, a glowing sight/ But handle with care, it's a dangerous game/ One mistake and it's all the same/

A: You have failed yet again. These rhymes are not actually multisyllabic. Why? Before it seemed like you had understood the pattern of matching vowel-sounds, but now it seems like you couldn't actually implement this understanding.

G: I apologize for the mistake in my previous response. You are correct that the rhymes I provided are not true multisyllabic rhymes, as they do not involve the matching of all vowel sounds in the final syllables of the words.

I apologize for any confusion or misunderstanding that my previous response may have caused. Thank you for bringing this to my attention and for reminding me of the requirements for a multisyllabic rhyme. I will be more careful to ensure that my examples meet these requirements in the future. If you have any further questions or need any additional assistance, please don't hesitate to ask.

A: Give me an example of a multisyllabic rhyme. At least five matching vowel-sounds.

G: Sure, here is an example of a multisyllabic rhyme with at least five matching vowel sounds:

"Emancipate" and "accumulate"

These words both have four syllables, and the vowel sounds in the final four syllables match, creating a multisyllabic rhyme.

E-man-ci-pate 

Ac-cu-mu-late

I hope this example helps! Let me know if you have any other questions or if there is anything else I can help with.

A: This does not match. Look: 

E-mAn-cI-pAte 

Ac-cU-mU-lAte 

E-A-I-A A-U-U-A 

Try again, please. Remember, all the vowel sounds should match! Not just the last syllable.

G: I apologize for the mistake in my previous response. You are correct that the example I provided is not a true multisyllabic rhyme, as the vowel sounds do not match in all of the syllables.

Here is a revised example of a multisyllabic rhyme with at least five matching vowel sounds:

"Emancipation" and "education"

These words both have five syllables, and the vowel sounds in the final five syllables match, creating a multisyllabic rhyme.

E-man-ci-pa-tion 

E-du-ca-tion

I hope this revised example meets the requirements for a multisyllabic rhyme. Let me know if you have any other questions or if there is anything else I can help with.

A: This is also incorrect. Can you see why?

G: I apologize for the mistake in my previous response. You are correct that the example I provided is not a true multisyllabic rhyme, as the vowel sounds do not match in all of the syllables.

Here is a revised example of a multisyllabic rhyme with at least five matching vowel sounds:

"Harmonization" and "organization"

These words both have five syllables, and the vowel sounds in the final five syllables match, creating a multisyllabic rhyme.

Har-mo-ni-za-tion 

Or-ga-ni-za-tion

I hope this revised example meets the requirements for a multisyllabic rhyme. Let me know if you have any other questions or if there is anything else I can help with.

A: "Ni-za-tion" and "ni-za-tion" is a match. But "har-mo" and "or-ga" is not. Why would you claim these vowel-sounds to match when they don'?

G: I apologize for the mistake in my previous response. You are correct that the example I provided is not a true multisyllabic rhyme, as the vowel sounds do not match in all of the syllables.

Here is a revised example of a multisyllabic rhyme with at least five matching vowel sounds:

"Harmonious" and "monochromous"

These words both have five syllables, and the vowel sounds in the final five syllables match, creating a multisyllabic rhyme.

Har-mo-ni-o-us 

Mo-no-chro-mo-us

I hope this revised example meets the requirements for a multisyllabic rhyme. Let me know if you have any other questions or if there is anything else I can help with.

A: This is an example of a multisyllabic rhyme: 

Random luck

Handsome fuck 

Can you tell me the sequence of matching vowels?

G: I apologize, but the example you provided is not a true multisyllabic rhyme. In a multisyllabic rhyme, the vowel sounds in the final syllables of two or more words must match. In the example "random luck" and "handsome fuck," the final syllables do not match in vowel sound.

Here is the vowel structure of the example you provided:

Ra-ndom l-uck 

Ha-ndsome f-uck

As you can see, the vowel sounds in the final syllables do not match, and therefore this example is not a multisyllabic rhyme.

I hope this helps clarify the requirements for a multisyllabic rhyme. Let me know if you have any other questions or if there is anything else I can help with.

A: You are wrong. The vowel-sounds in the example do indeed match. Look: 

rAn-dOm-lUck 

hAnd-sOme-fUck 

(Note that the "e" in "some" is silent.) 

So, the matching sequence is: A-O-U 

Do you agree?

G: The server experienced an error while processing your request. Sorry about that! You can retry your request, or contact us through our help center if the error persists.