Socialförsäkring är fjädrar

Antropofagi läser Molanders Condorcets misstag. Den är bra. Den är bättre än Ojämlikhetens anatomi. Däremot så är den exakt samma bok som både Enlightenment Now och Factfulness.

Med den skillnaden att där Pinkter och Rosling påstår att allt har blivit bättre - tack vare upplysningsfilosofi och sund vetenskapsteori - så skjuter Molander in sig på vad som inte har blivit så bra. Det som Pinker och Rosling ser som hack i kurvan, ser Molander som själva studieobjektet.

Varför hade inte Condorcet HELT RÄTT när han siade om framtiden? Varför ledde inte upplysningens idéer ofelbart till en rationalistisk utopi? Det är lite kul att den data som Pinker och Rosling får till en förhållandevis rosenskimrande redogörelse, får Molander till en berättelse om misslyckande - även om de täcker exakt samma empiri. ("Vi har blivit mer sekulära - men varför har vi inte blivit helt sekulära? Vi har kommit väldigt långt i att bekämpa fattigdom - men varför har vi inte utrotat den helt? Osv.)

Liksom Rosling och Pinkter pekar Molander på vad han kallar våra "inre fiender", dvs. kognitiva bias (komplett med referens till Kahneman), samt "yttre fiender", dvs. andra idéströmningar.

En sak är säker - när jag har läst klart Molanders bok vill jag fan aldrig höra ordet "upplysningsfilosof" igen. Nu har jag uttömt det här ämnet and then some.

***

Till (den pyttemarginella) saken. (Allt som jag eventuellt råkar säga som är av det minsta intresse finns säkert 12 ggr bättre diskuterat i SSC-Scotts Reactionary FAQ, inser jag nu när jag skriver. Men ack.)

Molander pekar i en passage på konservativa idéströmningar och deras tankegods, i kontrast till upplysningen. En aspekt som han tar upp är att konservativa menade att vi inte är rationella individer i ett samhällskontrakt, utan snarare förvirrade fän som styrs av seder och bruk. Om vi antar att de analytiska personlighetstyperna är ovanliga, och att attitydförändring kräver förheligande/ kristalliserande moraliska av resonemang, så verkar detta helt rimligt. Om vi vidare antar att de allra flesta faktiskt tror på (eller i alla fall inte aktivt inte tror på) intersubjektiva fenomen rent bokstavligen, så ökar rimligheten ytterligare. Om allsköns lokala institutioner är bra på att lösa samordningsproblem... Om vi ska ta till vara på våra institutioner... Tja, det verkar inte som att rationalism/mode2-kognition behövs hos individerna för att uppnå bra resultat/överlevnadskraftiga samhällen, alla gånger.

Konservatismen har en jävligt bra poäng i det här, helt enkelt. Och den får mat av evolutions-idén.

Det som finns, finns liksom. Så då är det... bra?

***

Molander skjuter in sig på även denna aspekt av konservatismen - att hylla status quo, det befintliga. Han noterar att konservativa tänkare skiftar fokus när lantadeln förlorar i status, och plötsligt tillämpar sina konservativa idéer på den framväxande industrialist-eliten. Han skojar även om Pangloss (Candide), och dennes uppfattning att det existerande är gott. (Skrämd av Pinker vad gäller Pangloss-felciteringar vill jag ha noterat att jag bara återger Molanders tolkning här.)

Men, evolutions-idén får oss att uppvärdera detta. En djuphavsmarulk eller fossa har mejslat ut sina respektive mönster i kvarkrymden, eftersom de mejslat så väl. Bra anlag definieras av befintliga anlag. Evolutions-idéns styrka är att den är så intuitiv att den är tautologisk, men ändå ger oss nya perspektiv på verkligheten och världen.

Ostroms traditionella institutioner existerar för att de inte inte existerar.

Men det gör moderna, liberala nationalstater och deras massiva transfereringssystem också.

***

Jag kan se ett eventuellt problem i att evolutions-idén bidrar till att det normativa infiltreras av det deskriptiva. Det som bör, av det som är. Om vi kan tillgripa "det-som-finns-är-gott"-styled argumentation på både feodal monarki, tidigindustriell barnarbetskolgruvekapitalism, och nutida välfärds-demokratier, så är argumentet inge' vidare. Kanske kan vi säga att det "proves to much", enligt SSC-Scotts devis. Alla tänkbara samhällsskicks respektive göttma låter sig bevisas av argumentet, så länge de väl existerar.

Men vi borde kunna utveckla det här, och dra in idén om intermediära evolutionära steg. Fjädrar kan inte existera out of no-where. Pterodaktyler hade icke dun, trots att dun är bra, lätt isolering för flygfän.

Vår mekanistisk-deterministiska världsbild säger oss någonstans att allt som inte finns är logiskt omöjligt (i denna Möjliga Värld). (Starkt relaterat: Dumheter från rymden; absurdexemplifiering.) Det som finns nu, det finns nu, och det kunde inte varit på något annat sätt i denna värld.

Våra nuvarande samhällen är de bästa tänkbara. How very, very Leibniz. Och således how very, very Pangloss.

Men, de är ju fan bäzt, också. Det är ju hela grejen med Enlightenment Now och Factfulness - empirin talar sitt tydliga språk. Världen är idag så bra som den någonsin varit, ur vilket som helst etisk synpunkt som bara liknar utilitarism. Det finns jättemånga människor, och de flesta har det mycket bättre än de flesta människor hade det förr i tiden. På de mätta parametrarna.

Jag säger inte att de djur som lever idag hade spöat dinosaurierna. Och jag tycker i allmänhet att biologi/samhällsskicks-metaforer kan vara dåliga, missledande, farliga och fel.

Vad är samhällens arvsanlag? Vilken är DNA-molekylen vars reproduktion optimeringsprocessen optimerar för?

Många är farorna i detta resonemang. Djupa är groparna.

Men... Kanske är feodala monarkier och tidigindustriella barnarbetskolgruvekapitalismer nödvändiga försteg innan liberala välfärdsmonarkier kan komma på tal?

Det jag säger är att socialförsäkringssystemen är våra fjädrar. Kappish?

(Typ, vi måste ha lite sweatshops och Nils Karlsson Pyssling-barnensamhet innan vi kan ha föräldraförsäkring, specialistsjukvård och utbyggd barnomsorg.)

***

Skiten kollapsar ibland. Romarriket. Dinosaurierna. Nu senast Ragnarök. Så allting är inte en evig linjär positiv utveckling mot nya världsrekord i Välstånd och Lycka. Kalkonen ska dö. Solen ska svälja den och stjärnorna kollapsa över den. Sannolikheterna nöta dess tryne i dödens smutsiga backe. AI förvandla den till gem.

Om nu samhällens evolution är i någon mening likvärdig med DNA-molekylers (och deras farkosters) evolution, så är det en tråkig nyhet i flera avseenden. Steklars larver äter levande djur till döds inifrån. Etcetera.

Men vi lever, vad det verkar, i den bästa av möjliga världar - om jämförelseobjektet är all förfluten tid på jorden (möjligen minus paradisiska jägar-samlar-utopier, men de verkar ju helt klart ha varierat i göttma och i många fall präglats av våld och parasiter.) Hoppas bara vi inte kollapsar ekosystemet över oss och spränger tundrans metan så vi alla dör. Det tar inte evolutionen höjd för, som bekant.

Åter till konservatismen. Molander har förmodligen rätt i att hänga ut den som dum i huvudet. Men det finns helt klart en sofistikerad variant av konservatism som är lite svårare att bemöta än den dumma varianten. Så vi kan nog tänka oss en triplett à la meta-contrarianism:

Dum-konservativ - Liberal - Sofistikerat konservativ

Jag är antingen kontrarian på lever två, eller så har jag uppnått level 4 meta-meta-kontrarian (sofistikerat liberal) och gjort skiten till en kvartett.

Nu spelar vi!

[Uppdatering: Det här inlägget hade mått bättre av att inkludera en beskrivning av det naturalistiska misstaget.]

Slakta dom

Nu när det är valtider är det extra sorgligt att se hur icke-SD-partierna gång på gång spelar SD i händerna. Söndagens agenda-debatt om klimathotet var en sannskyldig travesti på SD:s självbild som Kassandra-partiet; sanningssägande men utstött.

Låt mig förtydliga: Jag vet inte tillräckligt om sakfrågorna för att ge SD:s Kinnunen varken rätt eller fel i något som sas. Och då jag håller Sanningen som Mänsklighetens Mest Lovande Fyrbåk, är detta en väldigt braskande lapp.

Men, såsom det framstod: Fridolin och Lööf skröt ikapp om förslag på små marginella reformer; alla moraliserade om individens ansvar och om de andra partiernas moraliserande om individens ansvar; och ingen bemötte Kinnunen på sakfråge-nivå överhuvudtaget.

Kinnunen kom med argument som faktiskt lät synnerligen sakliga, och rimliga. Dessa löd ungefär "men hörrni, institution X har visat att en livscykelanalys av solpaneler talar för att kärnkraft är mer klimatvänligt" och "det ger potentiellt större effekt per krona att satsa på utsläppsminskningar i fattigare länder". Den enda gången någon, så vitt jag kan erinra mig, bemötte Kinnunen på sakfråge-nivå var när Fridolin menade att rapporterna Y och Z förmodligen kommer att revideras med avseende på jordbrukets avkastning i samband med ett varmare klimat.

Min känsla var denna: Ingen annan kunde höra att Kinnunen faktiskt pratade svenska. Eller något människospråk överhuvudtaget. Övriga partirepresentanter verkade höra gutturala harklanden från SD, inte ord. För någon som försökt träna sig på att släppa förutfattade meningar och se till object-level argument, kändes det lite som att kolla på Hollow man. Ser de andra inte att han är där, liksom?

(Han ser iofs. exakt ut som Reek i Game of Thrones. De andra kanske bara har etikett nog att inte låtsas om ett kastrerat husdjur.)

Återigen: Kinnunen kan mycket väl ha stått och ljugit. Det jag vill lyfta är att jag tror att debatter av detta slag av många uppfattas som en stark datapunkt för SD. Känslan är den av ett gäng godhetssignalerande, streamlajnade dussinpolitiker som motsägs av en saklig och argumenterande Sverigedemokrat.

Allt krut jag och andra lagt ner på att belägga att SD:s väljare är lågintelligenta och/eller outbildade känns plötsligt en smula förfelat. Plötsligt är det SD som står där och hämtar hem poäng på att signalera akademisk stringens och verkshöjd.

Det är inte längre särskilt osannolikt att SD blir största partier. Snart är Jimmie statsminister.

Det kanske är dags för icke-SD-partierna att anamma Timothy Snyders Sannings-kriterium i Om tyranni. Eller i alla fall inse att det kan vara värt att ge ett sådant intryck gentemot väljarna.

Black swan blowups är en bitch. Det kan handla om genus, kärnkraft eller lafferkurvor.

SD:s framgångar kan visa sig till en del kunna härledas från etablissemangets djurhållning i avseende på heliga kor.

***

Epilog:

Är det inte dags för ett riktigt miljöparti, baserat på vetenskap, evidens och rationalism?

En av mänsklighetens stora utmaningar är som bekant matförsörjningen av den växande (om än så småningom utplanande) befolkningen, i kombination med det ökande välståndet och den växande grupper jordlingar som har tillgång till kalorier nog att mätta magen.

Sneglar vi på Snyder och Diamond m.fl. så verkar det också sannolikt att resurs-kamp är en påtaglig drivkraft i konflikter, folkmord och krig. Ändå motsätter sig Mp den lösning som stavas genmodifierade grödor.

Stenström och Stymne skriver om hur en populistik miljörörelse demoniserar gentekniken. (T.ex. Pinker - The Blank Slate och Enlightenment Now - och Rosling - Factfulness - driver framgångsrikt samma tes.) P.g.a. störig betalvägg ger ajg här ett långt citat ur artikeln från DN debatt:

"För 50 år sedan ökade jordens befolkning mycket snabbare än livsmedelsproduktionen, och återkommande svältkatastrofer skördade många miljoner människors liv. Forskare utmålade ett katastrof­scenario för hela mänskligheten. Denna katastrof uteblev tack vare den produktivitetsökning i lantbruket som brukar kallas Den gröna revolutionen.
Den var följden av en kraftig publik satsning på jordbruksforskning. Den kraftigt höjda produktionen i jordbruket hade dock ett pris för miljön och även om de farligaste bekämpningsmedlen i dag är förbjudna i de flesta länder så utgör fortfarande jordbruket en stor miljö­belastning.

Om 40 år kommer jordens befolkning att vara 9 miljarder. Utmaningen vi står inför är att föda denna befolkning på ett bra och uthålligt sätt på nästan samma åkerareal som vi har i dag. Vi skall samtidigt ersätta fossil olja med biomaterial och bioenergi. Vi behöver därför återigen kraftigt öka skördarna och samtidigt minska miljöbelastningen i jordbruket. Är det inte självklart då att vi måste utnyttja vetenskapens allra senaste framsteg och alla de tekniker vi har för att klara detta? 

Tekniken att införa gener som ger önskvärda egenskaper direkt i växterna i stället för att bara vara hänvisade till korsningar är en väsentlig del i att klara dessa stora globala utmaningar. Tyvärr måste vi konstatera att detta självklara faktum aggressivt bekämpas av många ideella miljöorganisationer. Vi växtforskare som brinner för miljöfrågarna finner detta fullständigt obegripligt. Vi vill här ge några exempel på miljörörelsens märkliga agerande i genteknikfrågan. 

Forskare har utvecklat en bladmögelresistent potatis, Fortuna, genom att föra över två gener från en vild potatissläkting till vår odlade potatis. Bekämpningsmedel mot bladmögel i potatis står för 20 procent av all bekämpning mot skadesvampar i svenska jordbruket trots att potatis bara odlas på 3 procent av jordbruksarealen. 

Trots de stora omedelbara miljövinsterna så protesterar Greenpeace mot denna potatis. Argumentet de framför är att generna också kan föras över med hjälp av traditionell förädling. Sanningen är att efter drygt 40 år av växtförädling är det bara en resistensgen som man har lyckats överföra från en vild potatissläkting till en odlad potatis. Sorten heter Toluca och är usel i alla andra agronomiska egenskaper än just den partiella bladmögelresistensen [...]. Traditionell förädling av potatis är en extremt långsam process eftersom de egenskaper man vill ha i potatisknölen måste fixeras genom kloning, men detta har medvetet förtigits av Greenpeace. 

Organisationen utförde också en aktion mot den genmodifierade potatisen Amflora med förändrad stärkelsekvalitet och blockerade ett lagerhus för utsäde i Norrland. Ett argument var att man kan förädla fram samma typ av stärkelsepotatis med hjälp av konventionell mutationsförädling. Det är möjligt, men det tar flera decennier att få fram en godtagbar sort. Ett annat argument var att potatisen innehåller en markörgen som gör den resistent mot antibiotikan kanamycin.

På sin hemsida säger Greenpeace mycket riktigt att antibiotikaresistenta bakterier är ett stort problem i sjukvården och att kanamycin kan användas (som ett sista desperat försök) i behandlingen av multiresistenta tuberkulosbakterier. Slutsatsen man skall dra av deras information är att kanamycinresistensgener i växter bidrar till att göra sjukdomsframkallande bakterier resistenta mot antibiotika. 

Noggranna undersökningar har visat att dessa gener när de sitter i växter inte har ett skvatt med uppkomsten av antibiotikaresistens i bakterier att göra. Men här utnyttjar Greenpeace den befogade rädslan för antibiotikaresistenta bakterier för att skrämma allmänheten för växtbiotekniken. Samma debattknep använder sig Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson av. På en debatt på Kungliga Vetenskapsakademin nämnde han flera gånger att man inte kunde lita på den myndighet i EU som granskar säkerheten hos genmodifierade grödor (EFSA) eftersom den inte reagerat på att det fanns bisfenol i nappflaskor. 

Avsikten var att allmänheten skulle associera till att också genmodifierade grödor hotar våra barns hälsa och att myndigheterna ser mellan fingrarna. Detta i stället för att tala om vilka verkliga risker han ser med genmodifierade grödor. Mer än 130 oberoende forskargrupper har spenderat 2 miljarder kronor från EU i riskforskning rörande genmodifierade grödor och slutsatsen är att genmodifiering i sig inte innebär några risker (’A decade of EU-funded GMO reserach’). 

Denna riskforskning viftar dock Mikael Karlsson bort genom att hänvisa till att forskarsamhället inte är enigt i frågan. Men det finns inte en enda fråga där forskarsamhället är helt enigt, inte ens om riktigheten i evolutionsteorin. Frågan är vilka slutsatser som står sig i granskning med vedertagna vetenskapliga kriterier. 

Greenpeace administrerar en webbsida som heter 'Hej Då GMO' och är en tummelplats för lögner och desinformation om genmodifiering. Trots att Naturskyddsföreningen och Greenpeace säger sig inte vara emot gentekniken som sådan så har de aldrig fört fram budskapet att tekniken kan användas i miljöns tjänst, och aldrig har de bemött de lögner om gentekniken som florerar på nätet och i medier och som sprids av deras stormtrupper på sidor som 'Hej Då GMO'. 

Visst kan man önska en jämnare fördelning av jordens resurser, att vi skall äta mindre kött och sluta kasta bort ätbar mat och visst skall man propagera för det. Men att detta skulle stå i motsättning till utvecklingen av ett hållbart och högproduktivt jordbruk som använder genteknik, som dessa organisationer hävdar, begriper vi inte alls logiken i. 

Vi vädjar därför till er, lyssna på forskarsamhället utan ideologiska öronproppar, sluta hänge er åt populistiska utspel för att vinna medlemmar och låt oss gemensamt bidra till en bra användning av gentekniken för miljöns och kommande generationers skull."

Antropofagi kunder verkligen inte hålla med mer. Men en SR-enkät anno 2014 visar att S, V, Mp och Fi vid den tiden tyckte att "EU bör vara restriktivt kring genmodifierade grödor och inte satsa några allmänna medel på europeisk forskning". Miljöpartisten Schlyter har argumenterat för att riskerna med GMO inte är tillräckligt utredda (det är de), även om Grön Ungdom verkar vara för en mer forskningsbaserad inställning till GMO. I partiprogrammet står det i dagsläget att

"Användandet av genetiskt modifierade växtutsäden eller avelsdjur, GMO, för med sig nya typer av risker. All eventuell användning av GMO måste därför styras av försiktighetsprincipen."

Den jordbrukspolitiske talespersonen 2015 sa att "[v]i är för GMO i slutna kärl [laboratoriemiljö]. Vi är däremot emot GMO i naturen för att den biologiska mångfalden hotas.” I ett pressmeddelande talas om GMO-fria zoner:

"EU-parlamentets miljöutskott har nyligen röstat för att skärpa regelverket kring genmodifierade grödor (GMO), vilket ger stöd åt Miljöpartiets motion som behandlas i landstingsfullmäktige idag. Stockholms län borde ta efter Jämtlands goda exempel och bli en GMO-fri zon, säger Raymond Wigg (MP)."

Ska en tro "debatten" så är Mp beredda att se minskande skördar hellre än att satsa på GMO; istället vill man lägga om till ekologisk odling, trots SLU-forskning som visar på baksidorna i termer av lägre avkastning. Slutligen kan Mp:s s.k. "försiktighetsprincip" beskrivas som en "förhalningsprincip".

Vem vet hur mycket kärntrupperna av antroposofer har att säga till om i dessa dagar; förhoppningsvis inte alltför mycket. Men anti-vetenskapligheten inom Mp med avseende på en av mänsklighetens ödesfrågor - matförsörjning - bäddar helt klart för ett nytt, rationellt och forskningsbaserat miljöparti.

Epistemologisk ånga

Ett känt problem inom den s.k. statsvetenskapen är att när ett fåtal har väldigt starka intressen i en fråga, så tenderar de att dominera - även om den stora massan totalt sett har mer att förlora. Om vi tänker oss att en person kan vinna 1 mkr på en given situation, men att en miljon människor förlorar 1 krona på samma situation, så inser vi strax att den enda 1-mkr-vinnaren kommer engagera sig mer i att åstadkomma den givna situationen, än någon given 1-kr-förlorare kommer att engagera sig å det motsatta. Ja ni fattar.

En analog epistemologisk utmaning är att ett fåtal starka effekter alltid kommer att dominera en undersökning, även om det finns ett stort antal svaga effekter som totalt sett uppgår till en större o/nytta än fåtalet starka. Och/eller: Enskilda starka samband kommer också få oproportionerligt stor vikt i undersökningen, än vad ett stort antal svaga samband kommer att få.

Alltså, om du ska efterforska effekterna av X, så kanske det blir tydligt att X ovedersägligen leder till Y. Du kan belägga X->Y! Grattis.

Men, verkligheten är någonting som existerar helt självständigt från vad du kan eller icke kan belägga. I verkligheten kanske X har svaga orsakssamband med Z, Å, Ä och Ö. Dessa svagare samband kan du icke så lätt belägga. De kan vara svårare att finna, eller bara svårare att knyta till X; eller svårare att skapa sensation kring.

Likaledes, om X leder till SÅ SATANS I HELVETE MYCKET Y (typ kärnvapenexplosion), så kommer sambandet X->Y få mycket kärlek i din studie. Det är ju en synnerligen påtaglig effekt!

Men, i verkligheten leder också X till fjårtontusen andra effekter, som var och en är ringa, men som tillsammans utgör en kärnvapenexplosion + en brakfis. Gissa om sambandet X->Y kommer att dominera din undersökning!

Ack dilemmat.

Klimatskam och köttäckel

Slate Star Codex-Scott säger mycket snyggare (här och uppföljning här) det Antropofagi fiskade efter i det här gamla inlägget om GAL-TAN-synkronisering. (Se även relaterat här: Allt är en gränsdragningsproblematik.)

Scott modellerar även en modell för att beskriva skillnader i hur vi kan låta olika system jobba för samma värdering:

Exempel, utifrån sexual-moral (eftersom det är samma värderingskategori som Antropofagi diskuterar i sitt inlägg):

EXPLICIT MODEL: Figuring out the likelihood that your partners have STDs helps you avoid high-risk pairings 

EMOTIONAL EXPERIENCE: Feeling grossed out at the idea of having sex with somebody who “sleeps around” 

REIFIED ESSENCE: Idea of sexual purity 

ENDORSED VALUE: It’s wrong to be slutty or have sex with a slutty person even if there are effective strategies for preventing STDs

I Sam Harris diskussion med Steven Pinker kring Enlightenment Now ställer ett publikum frågan om varför moraliska slutledningar är så svåra att omsätta i praktiken. En kan resonera sig fram till vegetarianism utan att för den skull sluta äta kött. (Harris/Pinker-diskussionen stärker mig också i åsikten att Pinker inte har tänkt igenom AI-risk tillräckligt väl.)

Det slår Antropofagi att vi inte automatiskt omvandlar moraliska slutsatser till handling. Vi måste ofta gå omvägen via normer.

Antropofagi noterar hur människor i hens omgivning, som är eller som överväger vegetarianism eller veganism, ofta resonerar i termer av att "kött äcklar mig", "jag skäms för att äta kött", etc.

Samma sak gäller flygplans-debatten. Plötsligt känner folk skam över att flyga, sk. klimatskam. Personer i Antropofagis närhet uttrycker även att det är bättre att folk som ändå flyger, också känner skam!

För mig känns det självklart bättre att man inte också lider, om man ändå kommer bidra till att släppa ut lite koldioxid. Det känns som lite extra onödigt lidande bara. Så tycker jag även illa om folk som ber om ursäkt mer än en gång för samma typ av illdåd. Bara ändra beteendet, eller embrace that shit son!

Men det är uppenbart att system 2 à la Kahneman inte cuts it för att faktiskt beteendeförändra. Det behövs äckel och skam. Varför?

Min hypotes är att vi har en liten spelteoretisk modul i hjärnan, alt. att vårt gruppbeteende kan beskrivas i spelteoretiska termer, enligt följande.

Det är inte lönt att göra uppoffringar som enskild individ. Vi behöver gemensamma system som garanterar att alla, eller tillräckligt många, hakar på beteendet ifråga. Först då kommer vi kunna få ut nyttan av beteendeförändringen.

Antropofagi har tidigare halkar in på Elinor Ostrom, och bättre redogörs hennes forskning för på LessWrong. Vi verkar ibland lyckas skapa institutioner för att reglera användningen av gemensamma resurser. Vi kan ibland överkomma allmänningens tragedi.

"Klimatskam", eller "kött-äckel", verkar vara exempel på känslor vi behöver känna för att förändra respektive beteenden. Det verkar också vara system som vi kan pådyvla andra, och som vi kan använda för att straffa defectors.

Detta att vi inte enkelt omsätter system 2-resonemang i beteenden kanske således har någon slags evolutionspsykologisk förklaring, där det är lönsamt för DNA-molekyelen att göra vissa uppoffringar givet att andra hakar på.

Vi behöver system för att straffa defectors, men bara lite, så att det är billigt att testa systemets sanktioner och därmed vara trygg i förvissningen att andra också straffars för avfällighet.

Vi behöver icke-rationella känslor och normer för att försäkra oss om att alla samarbetar i fångarnas dilemma, även om det kan vara mer rationellt att defecta. (Du kan ju freeload:a om alla andra gör jobbet åt dig. Men tänker alla så så faller allt.)

Låt oss modellera:

Explicit modell: Du resonerar dig fram till att det är fel att äta kött.

Känslomässig upplevelse: Du känner äckel över att äta kött, samt tycker att andra köttätare är lite äckliga.

Representationell essans (eller nåt): Köttets inneboende äcklighet?

Värdering: Det är fel att äta kött, och det är fel att uppvisa tolerans mot köttätare.

...nåt sånt?

(Relaterat: Rökmaskiner.)

[Uppdatering: Följande uppenbara felslut bör såklart nämnas i sammanhanget: Att vi tycker det är äckligt att äta kött, även om kött är helt perfekt klimatneutralt och etiskt odlat utan lidande och utan external costs. Många dåliga äckel finns såklart. Såsom äckel över tecknad barnporr, kanske, givet att det leder till lika mycket eller mindre övergrepp som utan tecknad barnporr.]

Mot djurens rättigheter

Singers circle of concern-argument vad gäller djurens rättigheter (se till exempel detta tidigare inlägg) skulle kunna vederläggas av en sorts spelteoretisk manöver.

Pinker tar i The Blank Slate upp att det är rimligt att inkludera fler och fler människor i ett reciprocal-altruistiskt normsystem, eftersom det innebär ett ömsesidigt respekterande av varandras rättigheter. Detta gynnar alla parter, särskilt givet att det är lättare att förstöra än att bygga. Dvs., vi kan tillsammans tjäna mer på att inte kriga, för att skadorna som alla åsamkas av att bruka våld mot varandra överstiger nyttorna en kan tillskansa sig av aggressionerna ifråga.

Det tar längre tid för mig att bygga ett hus, än vad det tar för dig att bränna ner detta mitt hus. Och vice versa. Så en pakt verkar rimligt.

Men, uppställt i dylika termer inser vi att vidgad circle of concern grundas i några premisser. Motparten måste t.ex. kunna påverka dig. En alltför mäktig entitet kanske inte behöver förhålla sig till vad en mycket o-mäktig entitet hittar på. Om det inte finns någon realistisk möjlighet för motparten att påverka dig, kanske du inte har incitament att upprätta en pakt.

Viktigare, vad gäller djur-rätten: Motparten måste kunna ha intellektuell kapacitet att förstå och subscribe:a til de ömsesidiga normerna. Djur kan i regel icke invigas i sådana pakter. Antingen är de för korkade, eller så är vi bara för dåliga på att kommunicera med dem.

Det finns således en spelteoretisk anledning till att djur inte kommer att inkluderas i människors circle of concern. Det finns inga samordningsvinster att utverka; ingen ömsesidig vapenvila att gynnas av.

Coleman Hughes säger det bättre

(Bakgrund: Newcomb's paradox och afroamerikanska maskulinitetsnormer; hobbsianska fällor.)

Det är väldigt svårt att förstå vad Antropofagi - likt katten - går het gröt kring i det här resonemanget. Ungefär verkar det handla om att svarta i USA "skulle kunna" enboxa sin tillvaro, men verkar vara fast i problematiska normer relaterade till maskulinitet, knarkhandel och konsumism. Inlägget avslutas med en mention av Kanye West, som verkar ha kommit till en liknande slutsats.

Coleman Hughes uttrycker det hela oändligt mycket mer nyanserat, välformulerat, begripligt, och inte minst underbyggt. Man kan lyssna på vad han har att säga i Sam Harris podcast, men framförallt läsa hans framställningar i Quillette.

I Black American Culture and the Racial Wealth Gap adresserar Hughes vad Dave Chapelle före honom satt fingret på:

Det svarta USA är i stora delar en enda fet episod av Lyxfällan, helt enkelt.

I The High Price of Stale Grievances skriver Hughes om det som Antropofagi försöker get at när jag citerar Roffe Ruff ("jag kan aldrig förändra mitt liv"). Varför ska just afroamerikaner gynnas av affirmative action, och asiatiska amerikaner missgynnas, när båda grupper de facto har blivit diskriminerade under historien?

Och, liksom Antropofagi, drar Hughes in Kanye West i diskussionen. Åsiktsnomenklaturen kan ignorera Gallup-mätningar som visar att svarta amerikaner inte alls tycker att affirmative action är rimligt, men de kan aldrig, ALDRIG, ignorera Yeezy.