Det är väldigt svårt att förstå vad Antropofagi - likt katten - går het gröt kring i det här resonemanget. Ungefär verkar det handla om att svarta i USA "skulle kunna" enboxa sin tillvaro, men verkar vara fast i problematiska normer relaterade till maskulinitet, knarkhandel och konsumism. Inlägget avslutas med en mention av Kanye West, som verkar ha kommit till en liknande slutsats.
Coleman Hughes uttrycker det hela oändligt mycket mer nyanserat, välformulerat, begripligt, och inte minst underbyggt. Man kan lyssna på vad han har att säga i Sam Harris podcast, men framförallt läsa hans framställningar i Quillette.
I Black American Culture and the Racial Wealth Gap adresserar Hughes vad Dave Chapelle före honom satt fingret på:
Det svarta USA är i stora delar en enda fet episod av Lyxfällan, helt enkelt.
I The High Price of Stale Grievances skriver Hughes om det som Antropofagi försöker get at när jag citerar Roffe Ruff ("jag kan aldrig förändra mitt liv"). Varför ska just afroamerikaner gynnas av affirmative action, och asiatiska amerikaner missgynnas, när båda grupper de facto har blivit diskriminerade under historien?
Och, liksom Antropofagi, drar Hughes in Kanye West i diskussionen. Åsiktsnomenklaturen kan ignorera Gallup-mätningar som visar att svarta amerikaner inte alls tycker att affirmative action är rimligt, men de kan aldrig, ALDRIG, ignorera Yeezy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar