Det blev visst socialdemokratin tillslut ändå

Det här med selektionsvarians på olika nivåer ska vi även tillämpa i politiken.

***

Tänk sig en uppsättning principfasta individer. Tänk sig en population. Tänk sig att populationen aggregerar sina preferenser och åsikter i allmänna val. Tänk sig att de allmänna valen handlar om att välja mellan de principfasta individerna. De allmänna valen kommer då att vara selektionsprocesser som selekterar fram de principfasta individer som bäst representerar populationens aggregerade preferenser och åsikter.

Åh, tänk sig selektionsvarians på individnivå.

***

Tänk sig en uppsättning principlösa individer. Tänk sig en population. Tänk sig att populationen aggregerar sina preferenser och åsikter i allmänna val. Tänk sig att de allmänna valen handlar om att välja mellan de principlösa individerna. De allmänna valen kommer då att vara selektionsprocesser som selekterar fram de principer inom de principlösa individerna, som bäst representerar populationens  aggregerade preferenser och åsikter.

Ack, tänk sig selektionsvarians på åsiktsnivå.

***

Är det bra att vara principfast? Inte oändligt principfast - en princip är inte så mycket värd om den inte kan omprövas ens med goda skäl. Filosofisk majoritarianism bygger på att människor har en viss förmåga att bilda sig uppfattning som är rimlig. Om alla bara är fast i evig dogmatism är majoritetens uppfattning inte ett särskilt starkt bevis.

Det är fint att ändra åsikt. Det är fint att ändra åsikt eftersom en åsikt bara är värd någonting, rent epistemologiskt, om den kan omprövas.

***

Den liberala idédebattens såväl som vetenskapens princip, är att sanning ska uppträda på aggregerad nivå. Det spelar ingen roll om individen i debatten skiftar åsikt - det intressanta är om debatten på det stora hela rör sig mot mer sanningsenliga beskrivningar av världen. En vetenskapsman kan vara övertygad och ha fel, men det falsifierar inte den vetenskapliga principen. Vetenskapens värde ligger i att samfundet som helhet söker sig till de minst kullkastade uppfattningarna.

Det är inte nödvändigt att ändra åsikt. Den liberala idédebattens såväl som vetenskapens värde ligger i att många åsikter finns representerade, kan prövas, och att samfundet i sin helhet kan konvergera mot den minst osannolika förklaringsmodell som står till buds.

***

När selektionsvariansen i en demokrati finns på åsiktsnivå, då är politikerna opinionsoptimerare. Det är då Damberg kan säga:

"Det fanns en ängslighet tidigare att beskriva en del problem, man ville inte ses som rasistisk och så vidare."

En selektionsvarians på åsiktsnivå tar ut en selektionsvarians på individnivå. När individerna ändrar åsikt för att optimera för opinionen, så är det inte så lätt för väljarna att selektera mellan individer. Individerna står så att säga inte still för att väljas mellan. De springer istället runt, runt för att befinna sig i rätt ruta på åsiktsbrädet.

En annan strategi är att helt enkelt tycka någonting konsekvent, hela tiden. Jimmy Åkesson kan sägas representera denna strategi. Det går att säga mycket om Sverigedemokraterna, men det går väl knappast att anklaga dem för att vara populister. (Eller, shit, just det.) De började som ett nynazistiskt marginalfenomen och tog visserligen på sig pullovers, men fortsatte att prata om att muslimer ska tvingas dricka snaps och om att det finns en nationell essens. SD har aldrig försökt vinna en popularitetstävling. De har stått och tjötat om samma gamla käpphästar som De fyras gäng troligen tjötade om på Rauhrackel i Lund redan på 90-talet. 

Sverigedemokraterna har aldrig sprungit med opinionen. De har stått still och låtit opinionen komma till dem. Och nu är den där, med Damberg i spetsen.

***

En åsikt som inte kan ändras är inget värd. En politiker som ändrar åsikt är inget värd heller.

***

Det finns lite olika funktioner. En funktion är att gå till kunskapsgruvan och gräva. Vi kan kalla det Mystikerns funktion - att träda mellan paradigm, se tolkningarna som egna storheter, och låta alla hypoteser leka likt ålarna i Sargassohavet. Aldrig vara filter, endast generator. Aldrig Popper, endast Alexander Bard. Aldrig Ockham, alltid Openness. Ingenting är uteslutet. Ingenting är säkert. Ormen rör sig mellan Terra och underjorden, liksom svampen mellan världar.

Mystikerna ska utforska, utforska allt. I en populär-neurologiska analogi är Mystikern psilocybintrippen - Default Mode Network är totalt nedstängt och alla kranar är öppna. Det finns bara en o-dämd flod av bilder och symboler.

En annan funktion är att filtrera det Mystikern generar - att tillämpa strikta sannings-kriterium på det kreativa flödet, för att destillera det faktiskt värdefulla ur Truth-perspektivet. Vi kan kalla det Logikerns funktion. Där Mystikern är konstnären, är logikern vetenskapsmannen. Där Mystikern är kontinental filosofi, är Logikern popperianism.

Evolutionsmemetiskt kan vi säga att Mystikern är Livets tendens till exponentiell tillväxt (är memes en form av lyfe!?) medan Logikern är själva det Naturliga Urvalet. 

(Ibland ger de memetiska selektionstryckens ställning att Truth sammanfaller med Fitness, och att Truth således är det som selekteras för. Janivet. Eller, egentligen är det väl en mer kulturell evolution, som av kusingiftesaverta orsaker plötsligt blir reciprocal-altruistiska och måste hitta intersubjektiva Schelling-punkter som inte är ätten väl och ve, och då är sanningen en stjärna att styra mot.)

Mystikern drar sin kraft ur kreativitet, rastlöshet och entusiasm. Logikern sin ur irritation och lusten att kritisera. Säkert kan Mystikern och Logikern i någon mån bo i samma kropp, vilket torde förklara varför rationalister hyllar nyfikenheten som en dygd. Den populär-neurologiska analogin kan väl vara att man måste ha en faktiskt drivkraft för att något ska kunna filtreras. En vals barder är bara effektiva som fiskjäveln paddlar på och sväljer ner litta krill, för att tala folkspråk.

En tredje funktion är Hjälten. Hjälten är den som förmår Tro. Mystikern förmår icke bestämma sig - den tror så att säga på allt och inget. Logikern tror inte heller, den bara misstror. Men Hjälten, den tror. Den drabbas av en insikt eller en uppenbarelse, och så operationaliserar den den. Hjälten är den som omsätter idéerna i handling. I den populär-neurologiska analogin är Hjälten dopaminet, som driver kroppen att agera. Hjälten tar till vapen. Den gör revolution. Eller går till systemets försvar mot något yttre eller inre hot.

Hjälten analyserar icke. Den är trygg i sin ståndpunkt. Den är principfast. Och folket kan välja vilken av alla hjältar de vill ha till hövding.

(Författaren som spökskrev Tony Blairs biografi sa i en intervju att det är svårt att skriva just politikerbiografier, eftersom politiker av naturen inte är reflekterande. Dee blickar aldrig bakåt. De har bara framåtdrift, men inget minne. Fredrik Reinfeldts sommarprat anno 2015 är ett exempel på hur konstigt det kan bli när en sådan person uppmanas sitta still i två minuter och reflektera över sig själv.)

Så den fjärde funktionen, som är folket. Folket är det stora selektionstrycket på Hjälten, och därmed indirekt på Logikern och Mystikern vars idéer ju verkar genom Hjälten. Stalin och Mao är kommunismens representanter i verkligheten, så att säga, vilket såklart för tropen om att kommunismen aldrig testats lite löjeväckande.

Med denna modell kan vi alltså stilla dissonansen: En åsikt som inte kan ändras är inget värd. En politiker som ändrar åsikt är inget värd heller. Det är Logikern som ska ändra åsikt. Det är den som ska vederlägga eller (i viss mån) verifiera idéerna. Logikern är idéerna talespersoner gentemot Hjälte-populationen, som i sin tur talar till Folket. Mystikerna bara festar vid Eulyses och kommer på balla dikter.

***

Folket väljer Hjälte. Men om Hjälten inte är principfast, så blir de förvirrade. Eller, snarare, misstänksamma mot de principlösa hjältarna. På kort sikt är det säkert memetisk-malthusianskt fördelaktigt att byta åsikt som kalsonger - att tycka som Folket i varje sak och fråga. På lång sikt kan det visa sig fördelaktigt att stå fast vid sin åsikt.

Eller, tja, ärligt talat: Det kan visa sig fördelaktigt att stå fast vid sin åsikt, på samma sätt som det kan visa sig vara fördelaktigt att leva i den vilda naturen. Det kan vara kul om man är den som överlever och får betäcka en hona och sprida sina gener till nästa generation.

Det är fördelaktigt att stå fast vid sin åsikt, om man råkar bli den som selekteras för. Sven Wolter stod också fast vid sin åsikt, men han fick inte rätt i sak. Som Jimmy Åkesson faktiskt fick. (Alltså, oavsett vad man tycker om det så har Åkesson väl fått rätt av vår samtid. I alla fall om Damberg är domaren.)

Om man istället satsar på att ändra åsikt för att passa dagsopinionen, så kan man slippa selekteras bort. Då kan man liksom aldrig hamna fel. Problemet då är bara att folket i någon utsträckning har funktioner för att misstänkliggöra principlösa individer. Det väcker anstöt när sossar gör full helomvändning mitt i direktsändning. Den principfaste väcker en viss respekt, även om den typ är Påven. (Just woke:a katoliker är därför det mest patetiska som finns.) Det är inte så att Påven har rätt i sak, men han har (bortsett från sentida woke-ness dårå) ändå konsekvent tyckt en rätt extrem grej under årtusenden. Rätt o-Dambergskt.

***

Finns det då någon annan funktion här som jag förbiser? Kina är en enparti-demokrati, som känt. Kanske är socialdemokrater lite lika?

Jag vet ärligt talat inte vad Damberg har tyckt om invandring för 15-20 år sedan. Killen var näringsminister och sånt. Försökte se ut som Bill Gates, typ. Han kanske har haft en konsekvent åsikt. (Obs, jag tror inte det, men ponera att.)

Det kanske är så att varje given socialdemokrat är fullkomligt principfast, men att Socialdemokratin som rörelse är så vid och bred att de har en gubbe för varje opinions-fläkt. Då är kanske gubbarna i sig principfasta, medan socialdemokratin är principlös. Då är det socialdemokratin som är monstret som klamrar sig fast vid makten. Och skickar fram de mest folkkära åsiktsföreträdarna för stunden.

***

(Relaterat: PR eller rykte; vetenskapsfilosofisk dystopi.)

Price:a gudarna

Den senaste tidens myckna tjötande om kulturell evolution (aztekernas bildkonst; thymos och prestige-hierarkier) har rönt agg i läsekretsen. Agget har i sin tur resulterat i visst näthat, mest i form av den här artikeln om huruvida Price-ekvationen är tillämplig på kultur, och om huruvida kulturell evolution ens borde anses vara en grej.

Låtom då fortsätta att prokrastinera vårt arbete genom att förinta kritiken - slutligen genom att vända dess egna beväpning mot den självlvlv!

***

Först:

We start by asking: what is Darwinian about Darwin's theory of genetic evolution?

For living things, there are unidirectional relationships of ancestry and descent [...] The modes of ancestor–descendant relationships are stable and straightforward: for us, for example, all descendants have exactly two parents, weighted almost equally. For selection, and hence the Price equation, to apply there need to be clear Darwinian individuals with simple, unambiguous ancestor–descendant links: if there are too many parents or their influence is obscure, there are no parents at all. Let us call the presence of discrete individuals with unidirectional, countable ancestor–descendant links the Darwinian pre-requisite.

Oh really, O'reilly?  "[C]lear Darwinian individuals with simple, unambiguous ancestor–descendant links" är inte alls exakt hur den biologiska verkligheten verkar. Låtom oss ta ett exempel:

Horisontell genöverföring är någonting helt annat är vertikal dito. Vertikal genöverföring är det vanliga: Man skickar vidare gener till avkomma. Men det är inte enda sättet.

Ta genmodifiering. Här kan vi överföra gener mellan organismer horisontellt, dvs. ej genom sedvanlig fortplantning. Detta alltså till skillnad från avel, där vi måste korsa individer för att få fram de önskade egenskaperna. Med genmodifiering kan vi helt enkelt flytta över egenskaperna!

Nå, detta kan låta som ett specialfall. Men faktum är att horisontell genöverföring är mycket vanligt även i den sk. Naturen! "About 8 percent of human DNA comes from viruses inserted into our genomes in the distant past", enligt källa. Även antibiotikaresistens verkar förklaras med horisontell genöverföring, då mellan bakterier.

För att vara lite intellektuellt hederlig kan vi väl nämna att vertikal genöverföring verkar vara det vanliga vertebrater emellan. Det är dock uppenbart att the Darwinian pre-requisite inte precis respekteras ens av naturen själv.

Hur det än är med horisontell överföring mellan människor - dvs. att överföring inte enbart sker förälder till avkomma - så säger det ingenting om överföringen mellan idéerna. Vi kan se idéer (eller memes, eller kultur) som egenskaper hos människor, som överförs mellan människor, och då kan vi prata om horisontell överföring (men också obviously ofta vertikal). Vi kan dock också se antalet människor som tror på en idé, eller mängden resurser som de troende människorna förfogar över, eller de troende människornas kapacitet att föra vidare idén (till andra samtida människor samt till kommande generationer), som idéns egenskaper. Låt oss helt enkelt säga att vi kan: Vända på steken!

Virus-analogin är härmed inte så fasligt dum. Det handlar om två distinkta (och diametralt olika) populationer som evolverar med varandra som miljö. Människorna bär på gott och ont på virus, och virusen behöver människorna för att reproducera sig. Vissa virus är bra, och vissa är dåliga, och virusens evolution kan ses som en slags group-selection-problematik där virusen över evolutionär tid kommer utvecklas mot en mindre parasiterande, och mer symbiotisk, relation till sina värdar. (Fladdermöss och andra virus-reservoarer är fin-fina exempel.)

Oavsett om vi vill prata om horisontell överföring av idéer mellan människor, så kan vi prata om vertikal överföring av människor mellan idéer. T.ex. blev troligen inte minst fd. judar kristna, och fd. katoliker protestanter.

Och vice versa - vertikal av idéer mellan människor (förälder till barn), och horisontell av människor mellan idéer (det missioneras ju som bekant).

I vissa fall kanske till och med överföring av idéer primärt sker vertikalt - judendomen vandrar famously endast ner från mamma till barn, och det ska visst vara ett helvete att konvertera till judendomen. Så samvarierar då genetiskt kluster med idé extra mycket vad gäller just judarna. Men, även judendom överförs horisontellt ibland, vilket de etiopiska judarna exemplifierar.

(Lite relaterat om ras &c.: K. Svensson och anglicismer; världen är min pen-pal; blett av mig; normer; ännu fler slutord.)

***

Nästa punkt i näthatet handlar om att "it would seem reasonable to reserve the category ‘Darwinian’ for cases where the Darwinian pre-requisite is satisfied and there is a prominent role for selection rather than transmission in explaining design-like properties." Det är nu jag vill vända näthatarens egna ord emot den själv. Strax därpå kan vi nämligen läsa saker som:

Others have made these points before, and yet the hold of the genes–culture analogy persists. Perhaps this is just because it is simpler and more transmissible than the alternatives.

Nä. Men. Ser. Man. På.

Ett litet fall av memetisk fitness, så säg! Ett litet fall av att idén "kulturell evolution" förklaras just av selektion?

***

Om jag för något litet ögonblick skulle bruka lite allvar så kanske det är dags att sluta överanvända begreppet "evolution", och inse att det säkert är värt rätt mycket att bara prata om vilken som helst selektion av det ena och det andra.

Men, den tanken är inte riktigt lika appellerande som alternativet: Att få fortsätta tillämpa insikter från evolutionsteorin, samtidigt som man bild-googlar aztekiska dödsgudar.

Autofobi?

En av Antropofagis utsända på internet, har inkommit med följande stycke av samtidsdystopi: En Familjeliv-tråd som borde heta Hur kontrollerar jag min man? (Den heter istället nåt i stil med Hur konfronterar jag min man.)

Premissen är att trådskaparen misstänker sin man för att chatta med en annan kvinna. Detta kan tyckas suspekt, men bleknar snabbt i kontrast med kvinnans gränslösa kontrollbehov, integritetskränkande spaningsarbete, och olagliga intrång i privat korrespondens. (4 kap 8 § Brottsbalk [1962:700]:

Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller i ett elektroniskt kommunikationsnät, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.)

Trådskaparen konfronterar faktiskt sin man - "Jag sa att han gärna fick fortsätta att skriva med henne men att han måste vara helt öppen med det!" - men resultatet blir inte fullt tillfredsställande:

Till att börja med gick han med på det men tog sen bort både facebook och messenger. Det var inte riktigt vad jag ville, enda kanalen som jag kunde ha koll på liksom!

Lite glasnost uppträder tidvis, efter diverse tjafsande, vilket manifesteras i en full tillgång till mannens telefon:

Koden håller han inte längre hemlig, dvs han har tryckt in den med mig intill utan att försöka dölja den.

Läsaren kan undra: Är det verkligen den vedertagna definitionen av att "inte hålla koden hemlig"? Att inte palla bry sig om någon tjuvkikar över axeln på en? Vi lottar ett slumpmässigt valt begrepp ur tombolan Svenska ordbok (2009):

integrite´t substantiv ~enintegr·itet·en 1 rätt att ha en egen sfär som är skyddad mot in­trång mest betr. abstrakta om­råden som önskas skyddade mot åt­gärder el. in­syn, särsk. från myndighet

Särskilt från myndighet. Särskilt från... Regeringen!?

***

Om vi ska försöka förstå den galna kvinnan lite, då. Tråden påvisar att detta ligger inom mänsklighetens förmåga. En kommentator påpekar det uppenbara:

Hur var det nu, har man rätt till ett privatliv även om man är i en relation? Är det okej att vara kontrollerande och smygtitta i partnerns mobil? Eller gäller det bara när kvinnor gör det?

En annan kommentator, som jag fördomsfullt gissar är kvinna, går i svaromål:

Vilken idiotisk fråga, det är väl klart att alla har rätt till privacitet och att ingen kontrollerar bara för skojs skull. Men om man misstänker fulspel så har man liksom inget annat val. Du generaliserar.

"Du generaliserar." Mic drop.

***

Så, "man har inget annat val". Hur känns det? Att vara tvingad till att kränka en annan människas integritet? Jag måste försöka hitta någon slags analogi att förankra min intuition vid. Jag hittar följande:

Tänk sig att ditt barn knarkar som fan och hela tiden är nära överdosens rand. Du har redan varit några vändor på sjukhuset, barnet vägrar prata med dig, och du kan återkomma beslå barnet med grova lögner om barnets umgänge, narkotikakonsumtion, och vistelseort. Du är väldigt oroad.

Barnet har chillat med knarket någon tid, men vill nu "sova över hos en kompis" i helgen. Du kan inte stoppa henom, eftersom du vet att barnet kommer trotsa alla förbud, och du tror inte att fysiskt våld är rätt väg att gå. Dessutom påstår barnet att hen inte pysslar med narkotika längre. Lite gräs på sin höjd.

Dagen innan aktiviteten sitter ditt barn djupt försjunken i sin telefon. En paranoid känsla uppstår inom dig: Ditt barn shoppar knark och laddar inför en riktigt fin helg med sina knarkiga kompisar. Nu blir det fentanylplåster under tungan för hela veckopengen.

Barnet lämnar sin telefon liggande när hen är på toa. Du sneglar på den. Den surrar lite, som för att säga: 

Kom och ta mig då. Titta på mig. Öppna mig. Lyssna på vad jag har att berätta för dig.

***

Analogin till trots sviker min empatiska förmåga fortfarande. Att rädda sina barn från självdestruktion är inte exakt samma sak som att känna otrygghet i en relation två vuxna emellan. Så känns det inte för mig i alla fall. Men, så kanske det känns (generaliseeeeeeraaaa!) för en kvinna!?

Vi har varit inne på att liberalism är för män (och vi ska inte heller förneka att relationsrådgivning kan vara något att luta sig mot i sammanhanget):

[det är] i kvinnans intresse att binda mannens PI, inklusive materiella resurser, till sin egen avkomma. Mannen vill emellertid förfoga över sina egna resurser själv, för att kunna fortsätta vara attraktiv och således få tillstånd nya reproduktionstillfällen.

Kvinnan fruktar detta - hon fruktar all avledning av PI (inkl. pengar) från den egna avkomman.

Kvinnor är helt enkelt extremt rädda för att bli övergivna. För en kvinna känns det ungefär lika illa att mannen (kanske) vänsterprasslar lite, som att ens barn håller på att OD:a på hästbedövninsmedel.

(Så är det också en beprövad metod för att få hustrur att lugna ner sig; att låtsas-prassla lite. I alla fall om vi ska tro litteraturen. I Strindbergs novell Ett dockhem - ja, det är en gliring åt Et Dukkehjem - blir gamle Palls bättre hälft indoktrinerad av feminismen, vilket leder till att Pall måste utstå allsköns ovett. Hans svärmor, är det väl om jag inte minns fel, råder honom till att ta långa promenader med frugans väninna. Snart nog läker både parförhållandet och feminismen. Pall har skramlat med sina massförstörelsevapen, och terrorbalansens lugn kan få råda.)

***

Vilket för oss tillbaka till IPS (BPD). Både Petrovic och Scott konstaterar att IPS/BPD setts som en kvinnosjukdom, men att det troligen bara är underdiagnostiserat hos män eftersom det tar sig andra uttryck. Samma underliggande neurologiska förklaringar gäller troligen för både män och kvinnor, men det är olika vilka interoceptiva impulser som typiskt sett uppträder, och som hjärnan då misslyckas med att filtrera.

En vanlig uppfattning om IPS/BPD är att det leder till, eller innebär, en skräck för att överges. Som självdiagnosticerad subklinisk IPS:are känner jag inte överhuvudtaget igen mig i detta. (Jag känner igen mig i nästan allt annat med IPS.) Varpå en hypotes uppstår:

Kan det vara så att rädsla för att överges är en typiskt kvinnlig känsla? En kvinna med IPS, som misslyckas med att moderera sina känslor, kommer att uppleva en väldigt stark sådan rädsla. En man, som inte känner denna skräck i grundtillståndet, kommer inte heller att drabbas av den omodererade, starkare känslan.

Om det är så att många IPS-diagnos-manualer eller checklistor innehåller just "skräck för att överges" som en ruta, så skulle det kunna vara en bidragande faktor till att IPS är underdiagnosticerat hos män. Med en förståelse för de underliggande förklaringarna - som Petrovic propagerar för - så förväntar vi oss könsskillnader i hur IPS tar sig uttryck! (Givet att vi tror att män och kvinnor har något olika känsloliv, i genomsnitt. Vilket är uppenbart för alla människor som inte aktivt blundar för saken.)

Alternativet blir att säga att IPS/BPD är en förkortning för "IPS hos kvinnor", men om jag har rätt så borde i så fall även köns-otypiska kvinnor falla utanför diagnosramarna. Det är inte heller så vår begreppsbildning tenderar att fungera - att vi bildar isolerade begrepp för tillstånd eller egenskaper beroende på vilket kön de uppträder hos. Det skulle vara som att skilja på plagget kjol beroende på om det bars av män eller kvinnor...

...äsch. Ah just det.

Jag är hur som helst helt enig med Petrovic i att det är slappt av psykiatrin att alltid bara klumpa ihop likartade symptom - skapar mycket mer förvirring än vad en begreppsbildning enligt "underliggande mekanistiska orsaker" rimligen gör. Att blott klumpa ihop likartade symptom leder till begrepp som "borderline", vilket härrör från missförståndet att IPS skulle handla om en slags gränspsykotiskt tillstånd. Det leder också till att man skiljer på samma fenomen när det får olika uttryck, som kjol och kilt IPS (♀) och antisocial personligstörning (♂).

***

Har vi att göra med ett babble equilibrium? Vi kan notera att samstämmigheten i diagnosticeringen är episkt låg inom psykiatrin idag, trots DSM. En slapp sökning leder till en artikel i Läkartidningen som hävdar att en "patient kan få 6–7 olika tunga diagnoser" och att detta inte är en ovanlighet i "den kliniska vardagen". I Tidskriften för svensk psykiatri (nr. 1, 2009) läser jag följande svepande beskrivning (min egen fetstil):

Vi kan på olika sätt arbeta för en högre grad av samstämmighet i diagnosen genom tydliga diagnoskriterier och med hjälp av skattningsskalor och liknande instrument, men en entydig och odiskutabel diagnos är inte särskilt vanligt förekommande i vår bransch.

Som om det vore helt okontroversiellt!

Jag skrev nånstans:

Inom den evolutionära spelteorin finns en klass av spel som kallas signaling games. Låt oss kalla det signaleringsspel på svenska. Signaleringsspelen analyserar hur aktörer tillgriper signaler för att beskriva världens tillstånd och handla därefter. I grund och botten handlar signaleringsspel om hur aktörer lyckas koordinera sig kring vissa signaler, genom att en viss tolkning av en given signal typiskt sett leder till ett ändamålsenligt val av beteende. Exempel:

A kan observera vädret. B har en tub solkräm och två paraplyer hemma. A kan signalera ”sol” eller ”regn” till B, och B kan välja att ta med solkräm eller paraply. Både A och B vill att B ska ta med solkräm om det är sol, och paraply om det regnar, så det föreligger ett gemensamt intresse av att koordinera sig kring en effektiv kommunikation. Genom den feedback-mekanism som utfallet representerar, föreligger det ett selektionstryck som gynnar en koordinering kring en viss konvention – nämligen att ”sol” betyder att världen är solig, och ”regn” betyder att världen är regnig. På så sätt kommer effektiva signaler att uppkomma, och aktörer kommer att kunna kommunicera med varandra.

Det finns dock situationer där inget sådant selektionstryck föreligger. Beakta medicinvetenskapen. På den gamla onda tiden var det troligen farligare att utsättas för läkekonst, än att bara försöka bita ihop och låta böldpesten självläka. Åderlåtning var lösningen på det mesta, och fältskären och slaktaren hade till förvillelsen lika arbetsredskap. De teoretiska grundvalarna rörde harmonin mellan de fyra kardinalvätskorna. Hade du levat under denna tid, hade du inte gjort det så länge. Och hade du blivit sjuk, hade det inte spelat särskilt stor roll vilken läkare som hade ställt vilken diagnos på dig. Du hade ändå bara åderlåtits till döds, eller tvångsamputerats och fått kallbrand.

Inom signaleringsspelteorin kallas det för ett babble equilibrium – ”babbel-jämviktsläge” – när avsaknad av feedback-mekanism gör det omöjligt för aktörerna att koordinera sig kring en värdefull signal. Om B ändå inte hade tänkt gå ut, så spelar det ingen roll om A signalerar ”sol” eller ”regn”. Vad gäller vardagsspråket har vi redan konventioner som vi lutar oss mot – vi kan tro att ”sol” betyder att världen är i ett soligt tillstånd, även om vi inte vill gå ut med en tub solkräm. Men, om ett par medeltida pestdoktorer är oense om huruvida din galla eller ditt slem är i obalans, så spelar det egentligen ingen roll vem du väljer att lyssna på. I det att den föreskrivna behandlingen överhuvudtaget skiljer sig åt, så står det mellan laxering och åderlåtning, och i vilket fall kommer du att avlida innan tuppen gal.

Medicinvetenskapen utvecklades så småningom. Ny förståelse och nya behandlingar ledde till en differentiering av möjliga utfall. I dag är det viktigt vilken diagnos som ställs, eftersom en viss diagnos innebär en viss specifik behandling, och det är viktigt att få rätt behandling, eftersom det kan göra skillnad mellan liv och död. Vi har vant oss vid att överleva, och vi har vant oss av vid att spela döda när fältskären vandrar förbi. Samtidigt har medicinvetenskapen koordinerat sig kring en omfattande och detaljerad nomenklatur, som på en mekanistisk nivå beskriver kroppens funktioner, somatiska tillstånd, och tänkbara åtgärder. Babbel-jämviktsläget är brutet.

Att samma tillstånd får sju olika diagnoser luktar inte god kommunikation. Enligt babble-modellen bör vi då fråga oss: Vilka selektionstryck är det som saknas? Vad är det för intressen som inte föreligger för att konvergera definitionsmässigt, yrkesutövare emellan?

Eller, är det fel sätt att tänka på saken? Om nu Petrovic har rätt, vilket jag tror, vad är det då som selekterar för denna nya (?) strävan efter en underliggande sanning? Kanske är det bara att vi äntligen har kapaciteten att se den djupare mekanismen, och därmed slipper förhålla oss till klumpiga gissningar om vad som orsakar de olika beteenden vi observerar på utsidan av det som tidigare var en svart låda.

Som sagt ville Freud se sin egen disciplin som en approximation av verkligheten. Han såg fram emot att vetenskapens landvinningar skulle göra psykoanalysen redundant. Det kanske är en sådan utveckling vi ser ett fall av här?

Debattpolkan - en meta-debatt-analys med inspiration från evolutionär spelteori (aka. meta-meta-debatt)

Detta inlägg nr. 930 skall handla om något jag tänkte ut i somras. Sedermera kom jag att få denna min vilda lilla teori bekräftad genom annan - tidigare - seriös - forskning. Så, jag kan för en gångs skull påstå att min vilda spekulation är i någon mening faktakollad. I vissa delar i alla fall.

Mimicry är när en organism "härmar" en annan. Som alltid när vi pratar om en evolutionär - ultimat - förklaringsnivå är det dock viktigt att påpeka att organismen inte är den som härmar - den bara är. Det är evolutionsprocessen som i någon mening härmar. Så, därav citationstecknen kring "härmar".

Vi tänker oss att det förekommer två grodarter, samt en grodätande predator (vi låtsas att det är en grodätande fladdermus). Den ena grodan är giftig för fladdermusen, och den är röd. Den andra grodan är ätlig och grön. Genast förstår vi att det föreligger ett selektionstryck på fladdermössen, där sådana som undviker att äta röda grodor oftare överlever och reproducerar sig, och där sådana som äter röda grodor mindre ofta överlever och reproducerar sig. Fladdermössen selekteras alltså för att känna igen och undvika röda grodor. 

Grodegenskapen "röd" kan nu sägas ha ett viktigt signalvärde. Det faktum att fladdermössen över en evolutionär tidsrymd allt oftare undviker röda grodor, gör att ett selektionstryck uppstår på de gröna grodorna. Det är nu fördelaktigt att vara röd; du äts då mer sällan av fladdermöss. Så, grodegenskapen "grön" kan förväntas bli mindre frekvent, medan grodegenskapen "röd" kan förväntas bli mer frekvent, i det att fladdermössens undvikande av röda grodor utgör ett avsevärt selektiontryck.

Nu har vi då två grodarter, varav den ena är röd och giftig, och den andra är röd men inte giftig. Detta innebär dock i sin tur att signalvärdet för grodegenskapen "röd" eroderas. Plötsligt är det inte längre lika farligt att äta röda grodor - de är ju ibland icke-giftiga. Selektionstrycket att inte äta röda grodor är alltså minskande. (Vi håller i åtanke att det alltid finns ett selektionstryck för att tillgodogöra sig alla tillgängliga kalorier, så det ligger en automatisk fitness i att äta saker över huvud taget.)

När signalvärdet i grodegenskapen "röd" eroderas, i och med att icke giftiga grodor oftare är röda, så blir det mindre värdefullt för både de röda ogiftiga och de röda giftiga grodorna att vara röda. Min vilda tanke är alltså:

Mimicry eroderar signalvärden!

Det är denna poäng som jag menar att jag betraktar som faktakontrollerad av självaste Vetenskapen. Vi förväntar oss inte något evolutionärt stabilt ekvilibrium, eftersom freeloaders alltid gnager på ett givet signalvärde, men att deras incitament att göra det också i sig självt påverkas av deras erosion av samma signalvärde. Så det hela är rätt instabilt, evolutionärt sett.

***

Om vi försöker tänka ett steg längre, så finn det också ett selektionstryck för metaegenskapen "att lära sig av sina misstag", dvs. att själv, på individnivå, kunna lära sig att röda grodor är giftiga. Vilket för oss till människan.

Människan idkar mimicry inte minst i fortplantningssyfte. Det konkurrerande könet (män) vill gärna sno åt sig föräldrainvestering från kvinnor som 1) är så fertila som möjligt (ungdom, kvinnliga drag, höft-midja-ratio), 2) har så bra hälsa som möjligt i termer av sjukdom och prenatal utveckling (slät hy, symmetri, markerade limbalringar), 3a) representerar ett billigt reproduktionstillfälle (slampighet) eller 3b) representerar en potentiellt hög faderskapssäkerhet (prydhet) (eller egentligen en perfekt kombination av dessa givet kontext och eget äktenskapsvärde), samt signalerar en så hög och gedigen föräldrainvestering som möjligt (kvinnlighet, ömhet, omsorg, feta pattar). Eftersom människor selekteras för att vilja attrahera ett så gött genom som möjligt att blanda sig med, så kommer kvinnor vilja vara så attraktiva som möjligt för att ha möjlighet att välja så attraktiva män som möjligt (i termer av hälsa, skönhet, rikedom, makt, intelligens &c.). Därför idkar kvinnor mimicry, och därför skrev jag den här evolutions-sexualpsykologiska visan:

Refräng:

Oh your limbal rings, looking through your limbal rings/
oh your limbal rings, looking through your things/

Vers 1

Daddy used to tell me boy you better check them limbal rings/
they be indication for the fitness of allels/
also facial symmetry and female features typically/
display fertility so vividly in them high heels/

Oh your limbal rings...

Vers 2

Better mix your DNA with all them proper genotypes/
the proxy is the fenotype, so fenotypically/
oh the passion that i need, and the attraction that i feel/
is the adaption that indeed will make it physically/

Oh your limbal rings...

Vers 3

Lookin’ out for lenses that enhances women limbal rings/
pushup bras and makeup they be surely foolin’ me/
so befo’ we havin’ sex, i search yo bathroom cabinet/
no fake mate opportunity shall wear my jewellry/

Oh your limbal rings...

Vers 4

Findings of such lenses that enhances women limbal rings/
wane your fingers chance of getting in my wedding ring/
and oh the vile excess of those exaggerating irises/
they’ll hide their viruses abetting them letting them in/

Oh your limbal rings...

Vers 5

Daddy told me boy you better doublecheck them limbal rings/
might be emanating from women imitating/
oh them women faking things will orbit you like gimbal rings/
so thats why im breakin in to pry through all your things/

Oh your limbal rings...

Förutom att vara en fantastisk visa, och kanske helt banbrytande etablera en ny genre, så visar visan prov på olika former av mimicry bland kvinnokönets bedrägliga medlemmar. Men den större poängen är att människor kan tillämpa mimicry som en strategi, men vara flexibel med avseende på exakt vilka signaler hen exploaterar! Givetvis är flera av de nämnda signalerna (såsom markerade limbalringar) beroende av att vi som art sexuellt selekterats för att tycka att markerade limbalringar är attraktivt, vilket beror på att de på något sätt är en viktig markör för någonting viktigt. Men att kvinnor faktiskt tillgriper linser &c. för att förstärka sina limbalringar, det är analogt med att en grön groda skulle måla sig själv röd - inte med att en grön icke-giftig grodart över evolutionär tid, över många generationer, selekteras för grodegenskapen "röd".

Limbalringar må vara hårdkodade i oss på något icke-trivialt sätt, men ännu mer intressant blir det med signaler som är kulturellt specifika. Det är inte alla världens män som går igång på ndebele-folkets halsringar och förlängda nackar eller på akha-kvinnornas svärtade tänder. Inte alla ser skönheten i inkafolkets tillplattade kranier, eller för den delen tatueringar och piercing. Vi pysslar med allsköns markörer för att signalera allsköns saker, inte sällan för att etablera "extended kinship" och vidga stammen, men också ofta för att öka sexuell eller äktenskaplig attraktivitet enligt ett givet kulturellt mönster.

Så, som så ofta sticker människan ut som en "meta-evolutionär" art. Vi duger föga till som individer betraktade, men som hive-mind och tankade med kulturell kunskap kan vi behärska de allra flesta habitat. Våra kulturella uttryck selekteras lika mycket eller mer än våra genom - faktiskt är vår kulturella kontext troligen den mest relevanta uppsättningen selektionstryck. Det är viktigare att vara välfungerande i samhället än i ödemarken, generellt sett, och ju längre vi fjärmar oss från den senare desto mer avhängiga blir vi av den förra.

Människor lär sig vilka grodor som är ätliga. De kan därför blir smartare i nuet, inte bara i kommande generationer. Människan behöver inte nödvändigtvis evolvera genom att de som äter fel groda dör - vi kan istället evolvera normer kring vad som kan ätas eller icke ätas, och av vem.

Kvinnor på 1700-talet, 1870-talet, och 1970-talet använder sig inte av exakt samma signaler för att vinna fördelar i det sexuella spelet. Svenska kvinnor och yanomami-kvinnor tillber icke samma utseendeideal. Även om vi genetiskt sett är snarlika.

Kalibrerar männen sina preferenser? Var silikonpattar hett en gång? Var "naturliga" bröst hett en annan gång? Vinner silikonimplantat som ser naturliga ut, tillslut? (I så fall kanske Anonym Internetz-rappare har fel när hen rappar att "vad du uppskattar upptrappas var dag/ tills att fuskpattar uppfattas som vardag".)

***

Så, mimicry kan ske på memes- eller idé-nivå, vilket människa torde vara det överlägsna exemplet på. Och då kommer vi till den idag så populära sägningen om att den eller den är "godhetssignalerande". Antropofagi har tidigare främst placerat detta fenomen i anslutning till prestigehierarkier och Amotz Zahavis forskning om arabskriktrasten, men det synes mig som om mimicry-begreppet skulle kunna utsträckas till att omfatta denna typ av signal-tjuveri.

Antropofagi är icke främmande för att problematisera begreppet "godhet". Samtidigt kan jag hålla med de evolutionspsykologer som menar att "man tager vad man haver", rent etiskt, och om vi har en evolverad vilja att signalera godhet, så är det väl ett bra snöre att börja nysta i även för den effektiva altruisten eller för den rationella utilitaristiska konsekventialisten som faktiskt, faktiskt, vill göra världen till en bättre plats. Ni vet, Pontus Pilatus-typen:

”Mera torde mitt eftermäle rymma. Det är icke lätt att upprätthålla lag och ordning i ett land av upprorsmakare och galna präster. Min hand var hård. Jag har bestraffat uppviglare och fanatiker. Jag har byggt kloaker och vattenledningar.

Jag har tvingat gott i ont. För mildhet lär jag icke bli ihågkommen, men kanske för godhet.

[...]

Jag har gjutit blod för att spara blod.

- Är detta en god gärning? Du vill ju vara god.

- Detta är i alla en förnuftig gärning. Vad som skall ske kan jag icke veta. Men utifrån vad jag vet nu, har jag handlat förnuftigt. Min godhet bör bedömas efter detta. Jag tror att vad som är gott eller ont måste ha något samband med vad som är förnuftigt. Jag tror att moralen måste bygga på förnuftet.

- Du har sagt det själv, Pontius Pilatus.

- Vad då har jag sagt?

- Att du tror.

- Tillåt att jag ändrar mig. Jag tror icke. Jag anser.” (Kyrklund, Om godheten, as citerad på sidan 65 i Frågan på vilken människolivet är ett svar.) 

Låt oss hur som helst vara något mindre relativistiska än att se godhet endast som en signal som manifesterar någon slags ingrupps-lojalitet. Om det finns någon form av godhet i termer av faktiskt gott beteende - dvs. en faktisk avsikt att faktiskt åstadkomma ett gott utfall, enligt en överenskommen definition av "gott utfall" - så finns det, åtminstone intersubjektivt, en "godhet". 

Nå, då är det faktiskt relevant att göra skillnad på god, och godhetssignalerande. Med detta inte sagt att vi inte kan godhetssignalera just genom att vara goda, vilket torde vara förhållandevis vanligt eftersom det är lättare att lura andra genom att inte ens försöka lura dem. Det är alltså, kanske, lättare att få andra att tro att du är god, genom att faktiskt vara god. 

(Vilket, om vi vill skilja på godhet och godhetssignalerande på ett rigoröst utilitarist-konsekventialistiskt sätt, betyder att vi behöver instifta en norm om att faktiskt bekymra sig om det faktiska utfallet av ett handlande, dvs. söka ett djupare och mer sofistikerat signalvärde. Eller nåt.)

Godhetssignalerande kommer nu vara en form av mimicry, som vill parasitera på det signalvärde som den faktiska godheten härbärgerar. Detta kommer, enligt teorin om att mimicry saknar evolutionärt stabil strategi/nash-ekvilibirum, erodera signalvärdet av faktisk godhet. Vilket kommer att minska värdet av signalen, dvs. göra godhetssignalerande till en mindre intressant strategi.

Varför låtsas vara en SJW, när alla föraktar SJW:s? Varför vara miljöpartist? Varför vara feminist?

Alla dessa debattens paradigmskiften, oscillationer och fluktuationer, kanske i någon mening kan förklaras med att debatten - som signalfest betraktad - saknar ett stabilt ekvilibrium?

Kontrarianer och meta-kontrarianer och meta-meta-kontrarianer (etcetera in absurdum) dansar blott en besynnerlig polka, där alla ständigt cirklar runt olika teoretiska nash-ekvilibrium som aldrig kan manifesteras.

***

Här följer nu en liten slapp epilog om meta-etik, dragen från Antropofagis rantande i Filosoficirkeln, med anledning av en diskussion om vegetarianism och det naturalistiska felslutet:

man vill ju ändå, om vi ska vara lite mer praktiskt orienterade, hitta ett [etiskt] system som skulle tillerkänna en själv värde, och så vill man enligt det kategoriska imperativet agera i enlighet med sitt moralsystem, med förhoppningen om att hitta en Etisk Stabil Strategi där man själv slipper död och tortyr

så det jag menar är att man kanske vill gynna sig själv och de sina (enligt godtyckliga nyttofunktioner som kan inkludera irrationell empati med knulldockor), och genom sitt handlande bidra till en värld där ens nyttofunktion inte kränks alltför mycket

[Yudkowskis] Three Worlds Collide pekar ändå på att det är viktigt att erkänna individers och arters godtyckliga nyttor, såsom att jaga och äta sin avkomma

så [det är korrekt att anta] att nyttorna är sprungna ur hur vi ÄR

men hur vi Bör vara måste väl ändå uttrycka en slags önskan om hur vi själva vill bli behandlade, förutom att vi också råkar ha godtyckliga preferensen empati

men att döda ditt barn är bara ett sätt att by proxy såra dig [...]

så all empati är godtycke såklart

bara det att den känns mer eller mindre

men etiken är större än så

etiken är regelverket som du vill omfattas av för att folk ska kunna vilja interagera med dig (du ska omfattas av sanktionerna i viss mån), och för att du ska slippa behandlas illa (andra ska omfattas av sanktionerna i viss mån)

om någon får en thang för knulldockor, så måste vi förhandla fram i vilken utsträckning det är rimligt att vi alla böjer oss baklänges för att inte skada dessa dockor (eller folks barn eller husdjur)

och där kommer ex post rationaliseringen in

dvs att man plötsligt [när RUT-avdraget införs] gillar städhjälpen [som man tidigare tyckte var oetisk att anställa]

för, när värdena förändras blir det inte längre samma trade-off

lagget i systemet är såklart kristallierade heuristics

dvs köttäckel trots att vi odlat fram ickekännande kött

jag bygger visserligen mina på a) godtyckligt evolverade empati (jag mår dåligt när jag observerar att andra mår dåligt under vissa förutsättningar), samt viktigare b) att jag vill upprätta ett reciprocalt system

den utilitaristiska principen är så stark för att den är spelteoretiskt gångbar

den är icke-diskriminerande

givet vissa delade godtyckliga moraliska preferenser

det är därför alla försöker bootstrappa moralen med "medvetande" eller liknande[, dvs. att vi har förpliktelser gentemot just kännande system såsom människor och vissa djur eller utomjordingar], för att nihilismen är såklart det enda rätt

men vi tenderar att interagera med medvetna system, så det är minsta gemensamma nämnaren, och utilitarismens själva definition utgår fr detta

jag vill också påstå att [Alexander] Bards distinktion mellan aktuellt och potentiellt är viktigt

det är viktigare att inte skapa lidande, än att skapa lycka

det håller den sofistikerade utilitaristen i allmänhet med om, eftersom den tenderar att interagera med faktiska medvetna system, och inte med potentiella

de potentiella systemet har, i avsaknad av agentskap och kausal kraft, ingen hävstång i spelteoretiska koordineringen kring rimligt etiskt system

så därför är abort okej (skulle Bard säga)

och därför är det okej att avveckla köttindustrin

även om den genererar massor av medvetna system

[...]

vår i många fall begränsade medkänsla med faktiska medvetna system, har som sagt att göra med nämnda trade-off: korna är icke mäktiga aktörer (vi behöver inte ge dem så mkt för vi behöver inte så mkt tillbaka), och våra livsomständigheter gör att det ännu inte är gratis att harvesta smaskiga protein och kalorier på ngt annat vis

när det blir gratis med kött utan att kränka korna, ELLER när korna blir mäktigare, då kommer vårt etiska ekvilibrium att kollektivt förflyttas till en annan nashpunkt

där vi plötsligt ex post-rationaliserar trevlighet mot nöt

ingen biff med biffen, om den är biffig

så, huruvida det är rätt eller fel att förväxla ÄR med BÖR, beror på hur djupt in i analysens tunnel vi förvillar oss. vår etiska tradeoff och vårt etiska ekvilibrium, dvs vår faktiskt iakttagna etik (som kommer först och som rationaliseras i ett moralsystem), beror på hur det ÄR (kor är ickemäktiga, kött är ickegratis)

men, det är ändå så att vi kan önska oss en annan tradeoff, dvs andra omständigheter som skulle rendera i ett annat etiskt ekvilibrium

så vi kan fortfarande frikoppla BÖR:et

men inte bara genom att önska en annan moral

vi måste rigga omständigheterna för att materialisera andra utfall av det etiska spelet

Cirkeldeltagare M:

Vad ligger till grund för önskandet? Just det... vi kan inte frikoppla bör:et och önska andra omständigheter hur som helst

Antropofagi är tagen på sängen, men fortsätter:

det är såklart så att meta-bör:et - vart vi vill flytta etiska stabila ekvilibriumet (ESE) - bestäms av godtyckligt evolverade nyttofunktioner

eller, godtyckliga o godtyckliga - de kommer såklart vara exaptioner av hamiltons regel

adaptioner för att utöka kin-circle

under group selection pressure

så, det är därför resursöverflödet driver oss i en riktning (större circle of concern), men samtidigt urholkar alla anledningar att samordna sig alls (excess resources leder till individualism)

så, vi blir mer toleranta och mer atomiserade SAMTIDIGT

kostar inget att vara snäll mot andra - har inget att vinna på att hjälpa andra

(relativt sett, när vi redan har oändligt mkt resurser)

Mer förvirring, och sedan fortsätter Antropofagi:

nämen okej det är väl bara en kosmisk infinit regress som allting annat, att meta-bör:et är föremål för vårt nuvarande ESE. man skulle kunna tänka sig att ESE inte KAN finnas ALLS, dvs inte vara stabilt, eftersom meta-BÖRet alltid bidrar till att ändra förutsättningarna och flytta det som en annan murder ghandi. (som mimicry.) Eller så kan man tänka sig att ESE stabiliserad med meta-BÖRet som en variabel som påverkar var det stabiliseras

(Relaterat: Vi dödar allt samarbete med oändliga resurser; normdeterminism &c.; Rumkowsky och Czerniaków; klimatskam och köttäckel; SchäsLong, del 14.)

Things we do for things

Är det okej att jag recenserar Chords' skiva Things we do for things, nu ca 12 år efter dess utgivning?

Ja, jag tror det. Med all den efterklokhet som ackumulerats sedan 2008 kan det här bara bli relevant. Jag tror det.

Men, det kräver lite bakgrundsförståelse för den analysram jag kommer att vilja använda. Denna härrör från Filosoficirkeln, ur vilken jag också kommer att ta mig friheten att citera (men främst av mina egna bidrag). Själva visdomen i analysen härrör från cirkeln i sin helhet.

***

Bhavacakra är en tibetansk tolkning av Samsara.

Vi måste börja med Motivationen (se kapitel 8 i Frågan på vilken människolivet är ett svar).

Samsara är livet, och därmed lidandets, hjul. Samsara är det vi människor är fastnaglade vid, och det vi vill befrias från. Buddismens metod, meditationen, erbjuder oss verktyg för att lösgöra oss från hjulet.

stic.man lär oss att "the less we crave, the less we suffer". Lidandets hjul bygger på insikten att våra begär inte låter sig stillas av tillfällig behovstillfredsställelse.

För att följa Judson Brewer kan vi tolka Samsara som en slags metapsykologisk approximation av våra dopaminerga belöningssystem. När vi upplever en belöning, lär sig vårt belöningssystem genom att bilda kontextberoende minnen. När vi etablerat ett kontextberoende minne tenderar vi att uppleva motiverande saliens i denna kontext. Dvs., vi får en liten belöning av att befinna oss i kontexten ifråga, vilket gynnar vårt belöningssökande. Vi belönas av att söka belöningen.

Beroende är vi alla, av allt möjligt. Missbrukare är vi när vi tvångsmässigt belöningssöker utan hänsyn till de negativa bieffekterna. Våra begär kan uppstå i och med negativa stimuli - när vi utsätts för stress mår vi dåligt, och då försöker vi må bättre genom att uppsöka kända belöningar. Därmed tar vi vår cigarett eller vår sup eller vår sil eller vår muffin. Våra begär kan också bero på positiv stimuli - vi frestas av en bild eller ett föremål eller en plats som vi förknippar med behovstillfredsställelse och dopamindusch. Kanske är det fredag på tunnelbanan hem - vi har vår fredags-playlist i lurarna - och vi drömmer om en kall öl för att nå fulländad hedonisk njutning.

Så, lidandets hjul består av positiva och negativa stimuli, som triggar inlärda beteenden - trigger, behaviour, reward, som Brewer sammanfattar saken. Det är det som är vanans loop; vaneloopen; the habit loop.

Det är viktigt att poängtera att en habit loop inte är dålig per definition. Det är inte ens så att en negativ habit loop är dålig. Eller, så här: En dålig vana är en vana som ger någonting på kort sikt, men som är skadlig på längre sikt. Att äta ett helt paket chokladglass är positivt i stunden. Det är gott! Och, om vi härrör ätandet ur negativa stimuli, så kan det fungera som en kortsiktig ångestdämpare - en coping-mekanism, ett sätt att hantera stress. Men, att äta ett helt paket glass var dag är dåligt, på längre sikt. Således definierar vi det som en dålig vana.

Dopaminsystemet är evolutionärt sett gammalt som en sjösnigel på livets träd. Men, med våra svincoola nya hjärnapplikationer (prefrontal cortex and all that good shiet) så har vi numera funktioner för att simulera verkligheter, om och med oss själva. Det är inte minst vårat default mode network (DMN) och den bakre gördelvindlingen som står för vårt självreferentiella tänkande. Jag har aldrig varit för fin för att citera Wikipedia:

"It was initially assumed that the default mode network was most commonly active when a person is not focused on the outside world and the brain is at wakeful rest, such as during daydreaming and mind-wandering. However, it is now known that it can contribute to elements of experience that are related to external task performance. It is also active when the individual is thinking about others, thinking about themselves, remembering the past, and planning for the future. Though the DMN was originally noticed to be deactivated in certain goal-oriented tasks and is sometimes referred to as the task-negative network, it can be active in other goal-oriented tasks such as social working memory or autobiographical tasks. The DMN has been shown to be negatively correlated with other networks in the brain such as attention networks."

Med denna hårdvara kan vi Homo sapiens sapiens dra ut helt nya ekrar ur lidandet hjul. Vi är inte begränsade till fight-or-flight-respons eller betingade vaneloopar byggda på externa belöningar. Vi kan frisläppa dopamin genom att simulera verkligheten - fantisera - och vi kan skapa ångest och smärta på motsvarande sätt. När DMN och den bakre gördelvindlingen jobbar, då snurrar Samsara snabbare än någonsin. Dessa delar av hjärnan pysslar med självreferentiellt tänkande och dagdrömmeri. Framgångsrik motivation - buddhismens praktik - innebär att aktiviteten i dessa delar av hjärnan minskar.

Ångest är oro för framtiden. Det är inte samma sak som att konstruktivt planera för framtiden. Ånger är motsvarande negativa känslotillstånd kopplat till det förflutna. Det är inte samma sak som att konstruktivt lära av det förflutna. Ångest och ånger kan vara viktiga drivkrafter - och det är förmodligen så vi bör förstå dem evolutionärt - men på en individuell nivå är det den konstruktiva handlingen som är syftet, inte själva det dåliga måendet. Det är bara Samsara. Att älta är en negativ vaneloop, inducerad av interna negativa stimuli.

Motsvarande är dagdrömmar om framtiden något annat än konstruktiv planering. Nostalgi är något annat än historia. Dessa tillstånd är kortsiktigt positiva, men är potentiellt långsiktigt destruktiva. De är dåliga vanor såtillvida att de leder till apati och passivitet - en inre mindless dopaminfrisläppande, som gör att vi inte vågar oss ut i den verkliga världen för att agera på riktigt. DMN maler, men du gör aldrig det där du drömmer om att åstadkomma. Gördelvindlingen tuggar, men du kommer inte framåt av att drömma dig tillbaka.

***

Låtom oss så åkalla Freud. Libido och Mortido torde vara två förhållandevis välkända begrepp, åtminstone till namnet. Libido är driften att leva, skapa, verka, och fortplanta sig. Mortido är det motsatta, dvs. driften att dö. Hur kan vi gifta samman dessa begrepp med vaneloopen och Samsara?

Vi börjar med en analogi, straight out of Filosoficirkeln. Libido är kokain, och Mortido är heroin. Libido är festen, men Mortido är flykten. Libidons trigger är en positiv stimuli, som vi vill bejaka; Mortidons är en negativ stimuli, som vi vill hantera.

Samsara rullar i två riktningar. Positiv och negativ stimuli. Livslust och dödsdrift. Kokain och heroin.

Vad är det då att lösgöra oss ifrån Samsara? Vart leder buddhismens metod, meditationen, oss?

Libido/Mortido kan vi dra i sidled. Meditationen är ortogonal till Libido/Mortido. Kokainet och heroinet liknar inte psilocybinet.

Det är inte så enkelt att Libidon är utåtriktad och Mortidon inåtvänd. Extrovert/Introvert är en annan axel än Libido/Mortido. Och, i genomsnitt är den en axel på vilken vi kan mäta mänskliga kulturer. Låt oss här skilja på typiskt kristna kulturer, och typiskt buddhistiska kulturer, och dessutom förutsätta att typiskt kristna kulturer är typiskt individualistiska (extroverta), medan typiskt buddhistiska kulturer är typiskt kollektivistiska (introverta).

Vi bör notera att den freudianska dödsdriften - Todestrieb - förknippas med aggression, repititionstvång (kompulsiv strävan att återuppleva en traumatisk händelse), och självdestruktivitet. Det är alltså inte egentligen apati.

Mortido är de facto är detsamma som mindless habit loops orsakade av negativa stimuli. Buddism är således inte Mortido, oavsett om det eller dess praktik må förespråka eller hylla eller leda till apati eller högentropisk värmedöd. Todestrieb myntades inte av Freud utan av en Sabin Spielrein i Die Destruktion als Ursache des Werdens (1912), men plockades upp av Freud.

För Freud verkar Libido ha handlat om överlevnad, fortplantning och kreativitet, medan Todestrieb handlade om "an urge in organic life to restore an earlier state of things" (Jenseits des Lustprinzips, 1920). Senare har den grekiska mytologins Thanatos, som var döden personifierad (ej att förväxla med Hades herre, Hades). I romersk mytologi hette Thanatos Mors, som liksom "Thanatos" betyder död.

I diskussioner med en viss Albert Einstein förtydligade Freud att dödsdrift/Todestrieb i bemärkelsen dödsinstinkt, inte är detsamma som destruktiv drift i bemärkelsen att vilja döda. Freud skiljer alltså på utåtriktad och inåtriktad aggression, något som är legio (mig veterligen) i modern psykologi där depression anses vara inåtvänd ilska, och ilska utåtvänd sorg.

Inom Cross cultural studies talas det om individualistiska respektive kollektivistiska kulturer, där kollektivistiska premierar sociala beteenden där misslyckanden lastas en själv, och där den ultimata destruktionen är självmordet. Vice versa premierar individualistiska kulturer antisociala beteenden och narcissism, där den ultimata destruktionen är mordet (av någon annan). I Japan skyller du på dig själv och begår seppuku i Aokigahara. I USA blir det school shooting istället, Columbine stylee.

Se där, igen:

• Typiskt kristna kulturer är typiskt individualistiska, är typiskt extroverta.

• Typiskt buddhistiska kulturer är typiskt kollektivistiska, är typiskt introverta.

Poängen är att Samsara snurrar i dem alla. Det är lätt att förledas och tro att individualistiska kulturer är mer Libido, och kollektivistiska är mer Mortido. Men, sanningen är att Libido/Mortido bara manifesterar sig på olika sätt i dessa olika kulturella sammanhang.

Så:

• Typiskt buddhistiska kulturer är typiskt kollektivistiska, är typiskt introverta. Mortido=dödsinstinkt/Todestrieb (mest extrem manifestation: Självmord).

• Typiskt kristna kulturer är typiskt individualistiska, är typiskt extroverta. Mortido=Wunsh zu töten/lust att döda (mest extrem manifestation: Mord).

Etymologisk härrör "suicid" helt enkelt från "sui", "av en själv", och "cidium", "ett mord". Kollektivister klandrar och mördar självet. "Homicid" härrör från samma "cidium" samt "homo", dvs. "människa". Individualister klandrar och dödar någon annan.

Kollektivism och individualism ger sammanfattningsvis olika utlopp för Mortido. Vilket förklarar varför förlåtelse är en typisk kristen metod, medan sati/vipassana är typiskt buddhistiska. Dessa olika kategorier av kulturell överbyggnad har olika kostnader - olika typiska problem - och har kulturellt evolverat olika lösningar på dessa problem.

***

Att fjärma sig från Samsara - att släppa djonk och sponk och äta svampen - att träda i sidled, på en ortogonal skala - är att släppa identifikationen med sina vaneloopar. Att distansera sig från Libido och Mortido är inte att inte agera i världen - det är att förstå trigger - behaviour - reward, och bli herre över sitt eget öde.

Men, eftersom Samsara också - och kanske allra främst - roterar kring DMN och gördelvindlingen, så är uppvaknandet att sluta identifiera sig med dessa neorologiska komponenter och deras processer. Att sluta identifiera sig med sina tankar och känslor är att inse att jaget är illusoriskt. Att sänka aktiviteten i DMN är att träda bortom Samsara, och in i sann mening, enhet, och kärlek.

***

I nästa steg behöver vi förstå Libido/Mortid som explore/exploit. De individuella dopaminsystemen aggregerar förvånansvärt skalenligt. När den typiska samlar-jägar-gruppen (den evolutionära representationen för människan; den som lever i de villkor som format oss) påträffar ett byte, så betyder det mat för alla, och således kollektiv belöning för alla de individuella belöningssystemen. Vi kan därmed tänka oss att en grupp samlar-jägare bygger upp ungefär samma kontextberoende minnen, och samma motiverande saliens. Dessutom befäster man dessa med ritualer och festiviteter för att bejaka Libido - och med grymma sedvänjor (penisklyvning, någon?) för att bejaka Mortido.

Samlar-jägar-gruppen bejakar stasis - de rullar runt i samma vaneloopar så länge det funkar. Man följer hjordarna som följer gräset som följer regnet. Detta enligt beprövade mönster, enligt kulturellt traderad kunskap. Man exploitar - exploaterar - en känd situation.

Men, ibland så överexploaterar människan sin miljö så att den kollapsar. Ibland så händer det andra saker som gör att vana vanor förlorar i värde - kanske blir det jordbävning, eller istid, eller solstormar, eller svält, eller torka, eller något annat på ett oförutsägbart vis. Ibland tar mangon slut i komposten.

När kända ritualer och scheman inte längre ger den förväntade belöningen, då är det dags att ompröva. Det är dags att lämna ett inadekvat ekvilibrium, och hitta något bättre. Man måste explora -  utforska en större värld än den kända - för att kunna överleva.

Att röka en cigg är att exploita. Det är kort-siktig coping. Det är en vana som funkar, för att den tar bort stressen, just då.

Att sluta röka och substituera cigaretterna med träning, det är att explore:a. Det är lång-siktig coping. Det är att ersätta en dålig vana med en god - en som skadar på lång sikt, mot en som gynnar på lång sikt, men som ändå funkar som coping på kort sikt.

***

Vad är då Mortido respektive Libido i den här sociologiska begreppsapparaten? Vi har konstaterat att Mortido är ju mindless habit-loops. Så, Mortido för stammen skulle kunna vara att tvångsmässigt återupprepa ett beteende som förknippats med belöning historisk, trots att det rent objektivt inte är gynnsamt.

Ett bra exempel är aztekernas tvångsmässiga människooffrande. För att hedra Xipe Totec, den flådde aka. regnguden, behövde människor torteras på allsköns sätt, så att det skulle regna och gro. Vi kan betrakta aztekernas kulturella institutioner i termer av människooffer som Mortido - tvångsmässigt och självdestruktivt upprepande av suboptimal habit-loop på samhällelig nivå. För att komplettera analogin individ/grupp är det ju intressant att de offrade ofta tycks ha offrats "frivilligt", och att mycket självtortyr ingick som en del i ritualerna, då allmänheten åderlåt sig genom tungan och annan flagellantism.

Vi har konstaterat att skillnaden mellan individualistiska och kollektivistiska kulturer snarast är hur Mortido (och givetvis även Libido) uttrycker sig; det är alltså inte (nödvändigtvis) så att kulturer med olika uttryck befinner sig på olika ställen på Libido/Mortido-skalan. Men, på sociologisk nivå måste det förekomma funktioner för att aktivera explore-funktionen - den gruppsliga Libidon - och leda stammen bort ifrån ett inadekvat ekvilibrium när så krävs. (På en grupp-evolutionär nivå ser vi en selektion där grupper som förmått undfly kollapser bör selekterats för, givet att kollapser uppträder så ofta att det inte alltid kraftigt uppväger att förmå exploita lokalt. Men det är en annan historia.)

Religion är kanske mer Mortidonal när den föreskriver dogmer som ska loopas oavsett utfall, och mer Libidinal när den hittar på något nytt. Där kanske stasis alltid är status quo, iom. att en phallisk rörelse institutionaliseras och blir dogmatisk, och kanske är därmed alla religioner Mortido medans alla sekter är Libido. Den nya sektledaren är phallus och skapare av den nya rörelsen, som blir en habit-loop, som blir statisk och slutligen irrelevant och Mortido. Vilket för oss tillbaka till Jevgenij Zamjatin:

"Zamjatin menade alltså, enligt uttolkare, att alla idéer strävar efter makt, men att uppfyllandet av denna strävan gör dem till normer. Jag köper detta resonemang så tillvida att makt konserverar, iom. att det skapar ett intresse kopplat till status quo. Dvs. ett ointresse för förändring. Väldigt rimligt och saknar inte heller empiriska belägg.

(Uppdatering: Vill förtydliga att jag inte håller med om att "idéer strävar efter makt" på något annat sätt än att en biologisk art strävar efter att överleva och uppta en större andel av det organiska substratet. "Strävan" bör sannolikt förstås som en falsk förståelse av the Alien God som någon som "vill" något. Evolutionsalgoritmen agerar oavsett substrat. Idéer som inkorporerar element av att inkorporera fler själar i sitt hägn, kommer att ha fler själar i sitt hägn, om dessa element är effektiva. Idéer som är effektiva härvidlag kommer att finnas kvar i större utsträckning än andra idéer. Ungefär.)

Zamjatin menade vidare, återigen enligt uttolkare, att det som kan motverka "tankens entropi" (dvs. den ideologiska analogin till temodynamikens huvudsats) är att "det förhärskande kolliderar med nya idéer." Ur ett Popper-Kuhn-Lakatos-vetenskapsfilosifiskt perspektiv kan vi säga att paradigmatiska idéer attackeras av nya observationer, experiment och argument, vilket kan omkullstjälpa befintliga paradigm, eller iaf. tvinga dem att korrigera sig [...]

Egentligen är det en komplexitet som Zamjatin beskriver. Märk världen gör (ju) gällande att det någonstans mellan kaos och total entropi finns komplexitet. Naturtillståndet kanske kan beskrivas som kaos; där saknas helt strukturerade modeller (akademiska institutioner, metodologiska och filosofiska axiom) för att utbyta idéer och ackumulera kunskap. Den superstabila totalitarianismen är motsatsen, ideologisk entropi (således enligt Zamjatin förstelnad pga. maktintresse). Snyders koppling totalitarianism och vetenskapsfilosofin förklarar väldigt bra varför så måste vara fallet.

Där emellan ligger en välfungerande och fristående akademisk zon. Där forskning sker fritt och där "the bottom line" skrivs allra sist.

Zamjatin hade tur. Han var kompis med kompis till Stalin och kom undan med att utvisas till Paris."

Så, förmodligen bör den sociologiska analysen landa i att människor i allmänhet är konformister, vilket funkar bra när tiderna är goda för exploit. Men, vissa är contrarianer, vilket blir viktigt när tiderna stundar för explore.

Det viktiga är att erinra sig att Samsara är både positiva och negativa stimuli - både Libido och Mortido - och att alternativet till Kokain/Heroin är Psilocybin. Det är både individuell Libido/Mortido som driver gruppens exploit - det är negativa stimuli såsom svält, och positiva såsom god jakt, som får Samsara att snurra för stammen. Men, på en metanivå är det Mortido att endast exploita - det är en lokalt/kortsiktigt gångbar coping-strategi - men Libido att explore:a - det är ett sökande efter ett högre beläget lokalt optimum. Så, de individuella belöningssystemen aggregerar inte helt skalenligt till gruppnivå.

Poängen är att ett samhälle under stress kan tillgripa behaviours för att hantera stressen - t.ex. offra människor eller tvångsmässigt upprepa annat som funkat historiskt. Det är samhällelig Mortido. Men, samhällelig Libido är att medelst positiv vision färdas mot ett större mål - ett positivt stimuli - en vision om en bättre värld - en vision om en större belöning - en vision om ett lokalt optimum högre beläget än det nuvarande. Så leder också svält och allsköns tråkigheter ofta till samhällsomvandling.

Det hela är såklart komplicerat. Jag stannar där, och sparar frågorna till kommentarsfältet.

***

Ack, sakerna vi gör för sakerna. Låt mig först (märk väl, först! det ovanstående är bara lite bakgrund!) notera att Chords karriär i sig präglas av en stark libidinal explore-funktion. The Garden Around The Mansion var en straight up jävla fet boom-bap battle-rap-platta. (Till stora delar. Där fanns också mer tematiska Låtar, men då väldigt typiskt Tematiska just, med stort T.) Skivan efter Things är Looped state of Mind, som är en musikers och inte en rappares skapelse. (Även om de feta raderna givetvis duggar tätt - chili cheese!) Things är någonting annat än de båda.

Looped State of Mind?

Min poäng: Chords exploitar inte. Han rör på sig. Det är väl därför det tar 10+ år mellan skivorna.

Vi zoomar så in på det lokala optimum som är Things we do for things. Konsumtionskritiken är ett givet yt-tema, vilket titeln skvallrar om. Men som vi nu vet är det djupare temat i konsumtionskritiken våra vaneloopar, Samsara, och Mortido/Libido-distinktionen.

Cynikaliosis, öppningsspåret, ger oss exploit/explore-dilemmat på en politisk och en personlig nivå. När makten bara exploitar oss ner i kollapsen måste kulturen explore:a. The working man som springer i ekorrhjulet för att hans fru ska kunna se ut som Scarlett Johansson är fast i Mortido. (Ironiskt nog pga. sin Libido.) På den följer Night Time Comes, som handlar om mindless habit loops och de kortsiktiga konsumtionsbeslutens inadekvata ekvilibrium: "Money we don't even have will make us spit in the wind." No time like the present kan tolkas som en mindfulness-hyllning, där vi manas att inte fastna i det förgångna eller stirra oss blinda på framtiden. Nuet är allt vi har.

Den låt som fortsätter växa varje dag i resten av ditt liv är Stay hungry. Ack hur träffsäker är icke beskrivningen av explore-funktionens kostnad - att sitta och plugga sena nätter under lampans knappa ljus - och det inadekvata ekvilibriumets fälla - att sitta fast i disken för att betala nästa matbit, istället för att låta libidon dra en mot större uppgifter och belöningar.

***

Med detta vill jag mena mig att recenserat Things we do for things.

Kort uppdatering om Newcomb's problem

(Relaterat: Allt om Newcomb's problem.)

Ett annat sätt att se på Newcomb's problem är att The Predictor är omöjlig pga. Gödels Teorem. Det "paradoxala" med problemet är att The Predictors prediktion omfattar ens hjärnas fullkomliga tillstånd i valögonblicket, inklusive tillståndet att veta att The Predictor har preppat lådorna utifrån hur den förutsäger att du kommer att välja. Därför måste förutsägelsen omfatta sig själv, och Gödels Teorem ger oss att inget logiskt system kan vara allomfattande och samtidigt ofelbart.

En medlem i Antropofagis filosoficirkel påpekar även att man skulle kunna göra sitt val beroende av godtyckliga omständigheter i omvärlden, och att The Predictors prediktion sålunda måste omfatta hela den för dig observerbara världen. Med en så mäktig Predictor kanske det börjar bli dags att fråga sig "where did the improbability come from?"

Newcomb's problem och simulations-argumentet: Ett tvärcivilisatoriskt simulations-tabu

(Relaterat: Svart boll; Greider Becker kommenterar protestantismen; Newcomb's problem och afroamerikanska maskulinitetsnormer; Newcomb's problem och föräldraskap; gåtornas lösning; agent-struktur-debatten är död.)

Helsingborgaren Nick Bostrom är inte minst känd för sitt sk. simulations-argument. Det lyder:

"[...] at least one of the following propositions is true: (1) the human species is very likely to go extinct before reaching a 'posthuman' stage; (2) any posthuman civilization is extremely unlikely to run a significant number of simulations of their evolutionary history (or variations thereof); (3) we are almost certainly living in a computer simulation. It follows that the belief that there is a significant chance that we will one day become posthumans who run ancestor‐simulations is false, unless we are currently living in a simulation."

Kort, ungefärligt sammanfattat: Antingen tenderar civilisationer att förstöra sig själva innan de blir kapabla att köra realistiska simulationer av sina förfäder; eller så tenderar "teknologiskt mogna" civilisationer att vara ointresserade av att köra sådana simulationer; eller så är det nästan säkert att vi lever i en simulation.

Många oroar sig för att det första är sant, och att detta således är ett ytterligare bevis på att vi någon gång kommer att utplåna oss själva. (Ett annat skulle vara Fermis paradox; ett annat skulle vara att vi nästan utplånat oss själva med kärnvapen; ett annat skulle vara att vi är dåliga på att lösa globala koordinationsproblem såsom människoorsakad global uppvärmning.)

Antropofagi anser sig dock ha funnit ett argument för att den andra av tre hypoteser i simulations-argumentet kan vara sann. Till min hjälp tar jag Newcomb's problem, som tjatats om här på bloggen (se länkar ovan eller relevant segment i följande Prezi-presentation).

***

Problemet i korthet:

En superintelligent entitet, känd som The Predictor, visar dig två stängda lådor. Du får välja vilken av dem du vill öppna. Ett tillåtet alternativ är: Båda lådorna. Du får behålla det du hittar i den eller de lådor som du öppnar.

Vi kallar lådorna 1 och 2, men du kan inte skilja dem åt. Innehållet i 1 varierar; ibland är där 1mkr, ibland 0. Låda två innehåller alltid 1000 kr. Du kommer givetvis att välja att öppna två lådor, för att maximera din payoff.

Men! The Predictor kan förutse ditt låd-öppnar-val med 100 procents säkerhet. Utifrån sin förutsägelse har The Predictor redan preparerat lådorna och bestämt deras innehåll (1mkr eller 0kr, respektive 1000 kr). Lådornas innehåll är således redan bestämt.

Om The Predictor förutsåg att du skulle välja två lådor, är innehållet i låda 1 alltid 0kr. Om hen förutsåg att du skulle välja en låda, är innehållet i låda 1 alltid 1mkr.

Innehåller är redan bestämt, innan du väljer. Hur många lådor väljer du att öppna?

The predictor har alltid rätt i sina förutsägelser. Hur många lådor väljer du att öppna?

Taktiken two box innebär att man väljer två lådor, eftersom man då försäkrar sig om att få sina 1000 kr i låda 2. Man kan ju ändå inte påverka lådornas innehåll - det är redan bestämt.

Taktiken one box innebär att man väljer en låda, för att ha en chans på 1mkr. The Predictor har ju alltid rätt, så om man väljer en låda har hen såklart förutsett att man ska göra det, och därmed preppat låda 1 med 1mkr.

Newcomb's problem är något av en mindfuck. Men ett lite skönt mindfuck. Som hjälper dig att vara reduktionist-determinist och ändå agera för att befinna dig i önskar universum. Det vill säga, erkänna att allt är förutbestämt, men ändå välja att vara en sån som är förutbestämd att göra på ett sådant sätt som du skulle vilja att du var en som gjorde. Så att säga. Som calvinister, typ.

***

Vad har då Newcomb's problem att göra med simulations-argumentets andra hypotes?

Jo:

Vi bör kunna att alla civilisationer som når teknologisk mognad, också på vägen upptäcker simulations-argumentet. (Framförallt givet att det faktiskt är korrekt, vilket jag lämnar till smartare hobby-filosofer att avgöra.) Då kan vi tänka oss att alla civilisationer som når teknologisk mognad helt enkelt one box:ar att inte köra några förfäder-simulationer.

Rimligen vill ingen vara en simulation. Då skulle vi kunna tänka oss att varje civilisation, när de når kapacitet, väljer att inte köra simulationer av sina egna förfäder, för att minska antalet simulationer och således förbättra ration mellan verkliga verkligheter och simulerade verkligheter. Genom att inte köra simulationer, minskar de sannolikheten att de själva är simulerade.

Detta verkar givetvis absurt, eftersom de redan är, eller inte är, en simulation. Men, det är just det som är grejen med one box-taktiken i Newcomb's problem. Genom att hacka kausalitetens tids-riktning kan man manifestera att man befinner sig i den värld där man vill befinna sig. Man vill välja att befinna sig i en värld där ingen kör miljarders miljarder simulationer, så därför kör man inte miljarders miljarder simulationer.

Därför borde vi kunna förvänta oss att det uppstår ett tvärcivilisatoriskt simulations-tabu, där inga teknologiskt mogna civilisationer vill köra några simulationer.

Med denna möjlighet i åtanke kan vi öka sannolikheten för att den andra hypotesen i simulations-argumentet är sann, snarare än den första eller tredje:

(1) the human species is very likely to go extinct before reaching a 'posthuman' stage;

(2) any posthuman civilization is extremely unlikely to run a significant number of simulations of their evolutionary history (or variations thereof);

(3) we are almost certainly living in a computer simulation.

This just in: Universums gåtor fortfarande olösta

(Bakgrund: Lösning på universums gåtor; mer om gåtorna.)

Antropofagi har som vanligt låtit sin slappa explore-funktion löpa amok. Som vanligt har jag blivit called out i min filosofi-cirkel. Det är ju exakt därför jag håller mig med ett stall av de skarpaste hjärnor som min aparta ap-art kan uppbåda.

Så, jag tvingas motte-and-bailey:a en smula. Dvs., retirera tillbaka till en trivial position, men vid tillfälle smyga ut på fälten utanför och hösta in göttma från den felaktiga och giriga versionen av mitt argument. Kanske, typ.

(Relaterat om motte and bailey: Ivar Arpis rimliga åsikter; MAB deep; en varg söker sitt Schelling's fence; överfittning; ingen recension; de gömda konnotationerna; tro på tro.)

Alltså, självklart är jag överironisk när jag menar att jag löst the hard problem of consciousness. Så vad menar jag då?

Jo, att illusionen av fri vilja, som jag slarvigt klumpar ihop med medvetandet, är beroende av upplevelsen av tid som linjär; som uppdelad i hänt (dåtid), nu (nu), och icke-hänt (framtid). För, den fria viljans illusion är ju också konceptuellt obegriplig i en deterministisk-mekanistisk värld (en sån som vi lever i - vilka andra skulle kunna finnas, hr. Leibniz?) där allting föregås av någonting (utom möjligen dessa mystiska freebits som jag inte förstår någonting av men som inte har några implikationer på den fria viljan).

Alltså; illusionen av fri vilja är en illusion om ett första-rörar-skap, en metafysisk jungfrufödsel av kausalitet i varje val och handling. Illusionen om fri vilja kräver därmed en osäker framtid, som inte bara är osäker för dig eller mig, utan som i sig själv är obestämd. Tiden kan inte uppstå samtidigt längs hela axeln, utan måste hända i små bitar. En bit i taget.

Men, om du upplevelsen av tid inte är förknippad med medvetandet, dvs. frågan om vad det är att ha en upplevelse, så är mitt claim inte så särskilt kontroversiellt. Nära nog tautologiskt, faktiskt, skulle man kanske kunna påstå.

Min motte, min påståendeborg, mitt triviala påstående, är alltså: Illusionen av fri vilja är förknippad med upplevelsen av tid som en linjär historia, där framtiden ännu inväntar jagets självständiga beslut.

Min bailey, som jag torgfört men på inget sätt kan försvara, bygger på en oförsvarlig sammanblandning av medvetande och illusion av fri vilja. Jag skördade dessa fält, och lät mina oxar beta deras utmarker. Men nu när Filosoficirkelns Riddare komma sättandes på sina vilda springare, ja då kan jag bjuda intet motstånd.

Det kommer förmodligen visa sig om jag uti min påstått ointagliga borg, för den delen, förmår hålla fortet. För att tala med Petter Alexis.

***

Appendix: Cirkelns mäktiga anfall

M:

Givet att medvetande = upplevelse är detta en tautologi: "Medvetandet är upplevelsen av linjär tid."

Om inte, lös "The hard problem of experience" tack.

S:

Det var bistert från [M]... Jag ställer mig också lite frågande inför själva klimax i framställningen:

"Medvetandet är upplevelsen av linjär tid; tiden är den medvetna upplevelsen av termodynamikens andra huvudsats." 

Jag känner mig fortfarande lika förvirrad efter att ha läst detta.

[Antropofagi], tror du att en dator i princip skulle kunna simulera mina tankeprocesser (upp till något litet försumbart fel)? Och tror du i så fall att ett (mitt) medvetande skulle "uppleva" där inne då?

M:

Ledsen för bisterheten, men jag tycker att detta cirkelresonemang har upprepats så många gånger nu (är detta kanske "filosoficirkelns" dolda mening?), "medvetandet är inget annat än upplevelsen av att uppleva att jag upplever", osv. Jag tycker inte att det spelar någon roll huruvida mitt medvetande råkar inbilla sig att det följer tidsaxeln i större utsträckning än någon rumslig dimension, det är precis lika mystiskt för det. Och att dela upp verkligheten i just dessa dimensioner kanske bara är en arbiträr, högst jordlivs-evolutionärt-specifik uppdelning av verkligheten, vad vet vi liksom?

S:

Detta med termodynamikens 2:a är också lite mystiskt tycker jag. Jag känner att jag "förstår" den såtillvida att jag vet att det ar lättare att stöka ner än att städa osv. Men vad mer egentligen? Att den ska gälla som "sats" kräver ju att man är väldigt noggrann med att avgränsa vad man betraktar som sitt system (dvs. var gränsen mellan "lokalt" och resten går), för det går ju faktiskt att städa om man lägger energi. Ibland kanske man bygger ett fint torn av klossar, ibland slår man sönder tornet, ibland spelar man upp en film av ett kloss-torn som rasar fast man spelar upp den baklänges, så fast tiden går framåt ser det (väldigt) lokalt ut som att den går bakåt. Nåväl.

M:

Men filmuppspelningen är ju bara en illusion, det måste krävas lika mycket energi att spela upp den fram- och baklänges. Det är energin som gick åt för att spela in filmen som påverkar nettoenergin i systemet: spela upp ett rasande torn baklänges -> måste filma ett rasande torn -> måste bygga upp det. På samma sätt måste väl en simulering av ett omvänt, rasande klosstorn kräva energi proportionellt mot att bygga upp ett klosstorn.

S:

Jojo, illusioner och energi hit och dit, man måste ju vara väldigt noga med att räkna för att det ska bli rätt menar jag mest. 

Så skulle detta faktum (termodynamikens 2:a) verkligen vara grundläggande för vår uppfattning av tid...? Jag tvivlar. 

Jag kan tänka mig en setup där vi låter en människa, J, födas innuti nåt slags väldigt stor maskin, som har tillgång till enormt mycket energi, och där inne så händer väldigt ofta saker som skenbart motsäger termo-2:an, klosstorn som bygger sig själva när J ger ett visst kommando etc. (det är ju skenbart bara, pga. det stora yttre energi-tillskottet in i maskinen). Jag tror att J kan vänja sig vid sina "magiska" krafter, och har en tidsupplevelse som liknar vår.

M:

Jag håller med om att gränsen mellan "lokalt" och "globalt" är diffus dock. Jag tror man får se det som att alla molekyler har någon sorts energi-konto, och när du har byggt ett torn har alla molekyler lite mindre på kontot än innan, så om du bygger och rasar, bygger och rasar, osv. kommer det till slut finnas så lite på kontot att det inte längre går att bygga något torn (klossarna har nötts ner). Så lokalt/globalt är inte en diskret, utan kontinuerlig gräns, helt godtyckligt vald, och hur man placerar gränsen avgör hur mycket det ser ut som att man har på kontot. typ.

S:

(Vi bor ju i maskinen, solen är den yttre energi-källan.)

***

 Appendix 2: Antropofagis pseudofilosofiska flagellantism möter ett sci-fi-manus

Antropofagi:

Det jag nog menade, om jag ska tolka mig själv välvilligt, var att fri vilja-illusionen handlar om att det som ska hända i framtiden ännu inte är bestämt, och att man kan påverka det i någon utsträckning. I själva verket är det förmodligen bestämt, med eller utan en själv och ens upplevelse av fri vilja som en av många länkar i det deterministiska kedjekomplexet.

Möjligen är inte heller detta korrekt eller rimligt, men kanske lite mindre uppenbart orimligt i alla fall. Eller så kanske det är rent ut sagt tautologiskt - att fri vilja-illusionen är just illusionen av att saker som ska hända är obestämda men att man själv kan bestämma dem, och att jag därför inte tillför någonting ytterligare till den beskrivningen.

Håller även med om att lågentropiska, stabila miljöer verkar tolkas linjärt sett till tid. Men, kanske det ändå är just detta med omeletten och äggen /städningen och nedsmutsningen, som inte går att undvika? Det är ju vi som pumpar undan entropin. Men visst, jag fattar ju föga av det här på ett djupare plan så det kanske är en vansklig gissningslek att ge sig hän åt.

M:

Aha! 

Fri-vilja-illusions-tolkningen av tiden kanske inte tillför något till beskrivningen, men ger mig iaf lite känslomässigt intellektuellt kittel. Okunskap längs någon dimension är såklart en förutsättning för det vi kallar tid, vilket är en förutsättning för det vi kallar fri vilja.

Antropofagi:

Där satt den. 

Och, om jag ändå får fortsätta pseudofilosofera lite, så är väl okunskapen om framtiden möjlig att relatera till termodynamikens 2:a. Att för att veta vilken konfiguration verkligheten ska fall ut i, så måste vi pumpa entropi på något visst sätt. Annars blir det bara ett högentropiskt tillstånd som visserligen är det mest sannolika pga. realiserat, men som såvitt oss anbelangar är omöjligt att skilja från alla andra likvärdigt ointressanta tillstånd. Så den fria viljan handlar ju bara om att vi kan förklara hur det kommer sig att vi vill pumpa entropi på ett visst sätt [...]

M:

Du har en poäng i att det är svårare att förutsäga händelser med hög entropi. I ett system med maximal entropi är allt lika sannolikt, det finns alltså inga meningsfulla val och evolutionen borde därför inte kunna frambringa något som väljer i ett sådant system. Möjligen kan man då tänka sig att sub-system som gör val blir mindre sannolika (eller mer rudimentära?) ju högre entropi hela systemet har.

Men det är oklart för mig huruvida termo-2:an relaterar till detta på något annat sätt än [...] att fri-vilja-känsla globalt blir allt mer osannolik, då meningsfulla val minskar omvänt proportionellt med entropin (vilken ökar globalt enligt termo-2:an). Omvänt kanske detta kan betyda att fri-vilja-känsla blir allt mer sannolikt i ett system med lokal entropi-minskning.

Lektanke: djur -> människa -> cyborg -> AI -> super-AI -> intelligent sub-system som med hjälp av kosmologisk geo-engineering kan vidga horisonten för det lokalt entropi-minskande systemet -> entropin minskar i en allt större del av universum och tränger undan all fisljummen hög-entropi-energi till ett växande dödshav vid universums rand -> lokalt entropi-minskningsklimax nås -> universums stora utandning påbörjas -> fishavets storlek accelererar -> universum fördummas -> man hittar ett kryphål i termo-2an -> det intelligenta sub-systemet uppfinner en entropiminskningsbomb -> bomben imploderar -> universum imploderar -> entropin sjunker till minimum -> allt börjar om på nytt.

Ska vi skriva en sci-fi?