In a Bayesian model of cognition, borderline is a tendency to underweight the prior relative to the posterior, or maybe difficulty forming priors at all. So for example, if you have a certain happiness set point, your current happiness should be some function of your prior (that set point) and your current evidence (whatever has recently happened to shift that set point). Borderlines underweight the set point and overweight the current evidence. Normally your emotional judgments would come from an average of your whole history of experiences, with your present experiences weighted a little higher. Borderlines’ judgments will be based almost entirely on present experiences, with everything else that’s ever happened to them barely registering.
Den här modellen, som Scott presenterar, fångar väldigt bra hur jag själv som subklinisk IPS:are upplever känslor - men även argument. (Vilket kanske inte är så värst olika saker ändå, som vi varit inne på - känslor inför ett argument avgör dess tyngd som bevis betraktat. Förnuftskänslor som co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity.)
När jag inmundigar en viss källa eller en viss argumentation, så tenderar den att få ett oproportionerligt stort genomslag - jag "underweight the set point and overweight the current evidence". Samma sak på känsloplanet, som sagt:
Den finns en nivå av glädje som ligger ovanpå. Den kan vara tillräcklig i stunden. Den består till stor del av ett evigt Nu, fyllt av solsken - just nu! - och behagliga lättja - just nu! - samt inte minst fysisk aktivitet och spirituell spis i termer av kulturkonsumtion - just nu!
[...]
Denna nivå av glädje upprätthålls genom balanserat livsnjuteri. Genom att inte stressa. Genom att ta en skogspromenad. Genom att gå runt i linne och badbyxor och kolla på folk i solen. Genom att ta en smoothie på balkongen när andan faller på. Genom att motionera dagligen, och ibland två gånger om dagen!
Genom att se till att det finns storkok i kylen och att man alltid är mätt.
Problemet med denna nivå av glädje är att den är skör. Den kan sopas bort i ett enda slag, och under den döljer sig en bottenlös sorg. Den är visserligen äkta och djupt känd, men den är ändå som en tunn fernissa över verkligheten. Den nöts bort av kränkningar och osämja. Under den gapar abyssen, ner i ens egen tomma själ.
Scotts beskrivning ligger rätt nära:
Everyone has their own conception of borderline personality. I think of it as being metaphorically very light, like a leaf in the wind.Jag gillar det här, dels eftersom jag känner igen det väldigt mycket och igenkänning verkar alltid locka lite. (Det kan handla om Vishudimagga, Jung eller Myers-Briggs.) Det ger också lite benchmarking eller referenspunkt - nej, tydligen är det inte likadant från insidan av alla människor. (Aaaah, Different Worlds, vilket himla bra blogginlägg Du är!)
If you’re very heavy, small gusts of wind barely move you at all. When something good happens, you are only a little happy. When something bad happens, you’re only slightly sad. But if you’re a leaf, then the slightest breeze can carry you basically anywhere. You have no weight, no inertia. The smallest setback can push you all the way to intolerable misery. The smallest victory can push you into ecstatic joy.
The most noticeable feature of borderline personality is extremes of emotion. Some people argue that borderlines are unusually bad at handling emotions. I don’t think this is true. If you ask them their techniques for dealing with emotion, they usually know better ones than most people. They just have stronger emotions. Just as it’s easy to budget when you’re rich, it’s easy to practice good coping strategies when nothing bothers you too much. But if your emotions are orders of magnitude stronger than most other people’s, even great coping strategies won’t always be enough.
Likewise, I don’t think borderlines have some special extra tendency toward suicidality and self-harm. I think it’s natural to start thinking about those things when confronted with emotions beyond your ability to control. A lot of people will, at the worst moment of their lives, when everything is crashing down around them, consider killing themselves. But most people get that level of misery once in a lifetime, whereas borderlines might get it once a month.
***
Nå. Om Petrovics modell stämmer - vilket den säkert gör i den mån någonting nu alls stämmer - och Scotts modell känns givande - vilket den gör - så blir det intressanta att förstå hur/uvida dessa perspektiv är kompatibla.
Det jag har med mig från Petrovic (har tyvärr lånat ut boken Känslostormar, så har lite svårt att gå tillbaka till detaljerna just nu) är att ett underutvecklat dopaminsystem hämmar bildandet av målfunktioner som informerar de filterfunktioner som hanterar interoceptiva impulser. Scotts rationalist-obligatorium till bayesiansk uttolkning är beskrivande och pumpar intuition - men korresponderar den de facto med Petrovics mer mekanistiska förklaringsnivå?
Mig själv om Petrovics bok:
Det flödar allsköns signaler till en hjärnstruktur som kallas de basala ganglierna, som filtrerar alla impulser och släpper fram det som nu ska initieras. [...] Kort och gott kan vi se de basala ganglierna som det filter som bestämmer vilka av alla impulser vi ska låta hända. Vilka vi ska agera på.
Men, det är frontala lober som hanterar regelverket, dvs., kriterierna för att agera på impulser. Här finns alltså de målsättningar som i förlängningen styr vår filtrering av impulser. Andra frontallober pysslar med den exekutiva funktionen, dvs. förmågan att medvetet agera på mer långsiktiga mål, dvs. att välja att handla även bortsett från omedelbara impulser. Även den exekutiva funktionen får sin input från våran målstruktur. De här mer långsiktiga delarna av hjärnan får mindre att säga till om när amygdalan är aktiv och vi känner rädsla, eller när reptilhjärnan är aktiv och vi känner skräck. I vissa situationer är vi direkt impulsstyrda, givetvis eftersom det evolutionärt sett varit framgångsrikt att agera illa kvickt enligt sannolikt framgångsrika mönster.
Min ringa förståelse och mitt skrala minne av Petrovics bok gör gällande att vår frontal-lobs-baserade målstruktur - för filtrering av impulser och för långsiktigt, icke-impulsivt agerande - faktiskt bildas genom input från dopaminerga system i hjärnan. Dopaminsystemet förser oss alltså med våra mål. Det är jävligt fett.
Och, den exekutiva funktionen influeras så vitt jag förstår det också av dopaminsystemet. Den exekutiva funktionen är en funktion av hur bra vi är på att prioritera, det vill säga hur mycket vi "vill" vad vi nu "vill". Har vi ett svagt exekutivt system är vi ambivalenta.
[...]
ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta. Det är i någon mening en fråga om att inte ha [koncentration nog att skriva klart meningen???]
På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".
Så, å ena sidan har vi det bayesianska språkbruket à la Scott, som gör gällande att IPS:are uppdaterar för hårt på nya bevis - som inte förmår ta historisk data i beaktande, eller som inte är tillräckligt förankrade i en långsiktig uppfattning. Istället för att justera lite på marginalen när ny data inkommer, så ändrar IPS:aren helt sin grundläggande uppfattning i ett slag.
Å andra sidan har vi Petrovics målfunktions-instruerade-interoceptions-filtrerings-beskrivning, som handlar om att sålla eller i någon mening moderera interoceptiva impulser (aka., bland annat, känsloimpulser. Som sagt tror jag också att IPS:are oftare borde vara hypokondriker.)
Jag tycker inte riktigt att de här perspektiven säger samma sak. Jag tycker inte heller att de motsäger varandra, men jag tycker att de har lite olika ingångar. När vi pratar om Bayes och perception, då gör vi det eftersom att det verkar vara på ett visst sätt. (Jag syftar på Predictive Processing.) När jag håller på med Sånt Här, så tänker jag mig nog att Bayes teorem faktiskt är det som hjärnan jobbar utifrån. Men Scotts IPS-tolkning känns mer som att, "jamen här kan kan tillämpa min favorit-idé och exploatera lite exformation!" Inte som att de dopaminerga hjärnstrukturerna och de basala ganglierna och alla de där Orden precis arbetar enligt
En stark känsla som slår mig är att jag är väldigt ontologiskt förvirrad även i den här frågan. Skulle någon biologisk kognitionsmaskin någonsin styra efter en smooth ekvation, liksom? Visst borde väl våra ekvationer vara smidig formalism, som bekvämt beskriver observerade processer? Men å andra sidan, borde inte deras makt och förklaringskraft komma från att de faktiskt speglar djupt liggande regler i verklighetens baslager? (Ska lager-kakan ha sig en smäll till, eller vad?)
***
Det om min förvirring. (Att försöka förena två tillsynes skilda, men tillsynes fruktbara, förklarings-perspektiv - är det månntro en nyttig intellektuell modell, överhuvudtaget? Ja, varför inte.) Låt oss nu istället vara lite konstruktiva och göra ett översättningsarbete.
Om nu den bayesianska sjukdomen "överdriven uppdatering" handlar om att inte ha tillräcklig respekt för sina priors - kan dessa priors bestå av stabiliteten som goda interoceptiva filterfunktioner ger?
Äh. Nu vill jag slippa använda mig av ödmjukt språkbruk och "kanske" och "månntro". Så jag kör bara. Det följande faller så klart inom kategorin "tänka högt" (som det allra mesta här på Antropofagi, så klart):
***
Hur det absolut är: Ett vetenskapligt traktat
Det är nämligen så, att Bayes teorem till full exakthet speglar de relevanta hjärnstrukturerna och de emergenta kognitiva funktionerna. Våra priors formas i frontalloberna i och med att våra dopaminsystem - utifrån hårdkodade instinkter, evo-devolutionära gen-miljöinteraktionsbestämda kontextfluktuerande egenskaper, samt våra socialt inlärda förväntningar och kulturellt bestämda normer - tilldelar värden till olika mål, och förknippar olika beteenden med olika typer av måluppfyllelse. Vi värderar helt enkelt olika saker olika, och iakttar typiska beteenden, beroende på vad vi lär oss att vilja och hur vi lär oss att vi uppnår det vi vill; inom vår biologiska amplitud av möjliga viljor och beteenden.När våra priors väl satt sig - som mål och regler - i de relevanta delarna av hjärnan, så informerar dessa priors i sin tur de filtrerande funktioner som hanterar all den perception (intern och extern) som konstant pågår i vår Prediktiva Process. För att visst är det så, att bottom up perception möter våra top down priors, och där sker såklart uppdatering av våra priors utifrån vår perception - vi tillvaratar vår förvåning, om det så handlar om att lyckas (barn) eller misslyckas (vuxna). Men där tillstöter också IPS:arens problem.
Ty när vårt dopaminsystem är underutvecklat, så värderar vi inte mål på ett korrekt sätt. Och vi sätter inte heller poäng på beteenden på det sätt som annars får oss att förknippa utfall och beteenden enligt vad som bär sannolikhetens ljuva prägel. Om det är så att vi bara inte vill lika starkt, eller om det bara är så att vi är förvirrade kring vad vi faktiskt vill, därom kan de lärde ändå få tvista. Vi kanske blir dåliga på att skilja på olika utfall - vi får otydliga målsättningar - men vi kanske också får en i grunden försvagad drivkraft, även oavsett de målfunktioner vi bildar. Hur det än är med den saken, så bildar vi oss svaga eller ambivalenta priors, vilka i sin tur inte förmår ge tydliga instruktioner till våra filterfunktioner. Interoceptiva impulser strömma därmed fritt inom oss, utan att modereras i de basala ganglierna. Den Prediktiva Processen låter alltså inte top down priors sänka sin järnnäva neder på de den perceptionsdata som underifrån strömma ur varats rena källa. Istället blåser skiten rakt upp som en jävla geiser, utan något lock på, och vi blir fullkomligt dominerade av Nuets Flöde.
Härmed kan jag lugnt påstå att jag har förenat Petrovics mekanistiska modell med Scotts bayesianska, och att de dessutom passar som handen i handsken. Min nuvarande intuition dominerar Allt Jag Tror, och tidigare priors får icke lägga locket på. Det är samma sak att säga "Bayes humble mumble" som att säga "Dopamin Frontallob Basala ganglier X Y Z mumbo-jumbo" - och härmed är det bevisat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar