Släng bort nyckeln

När nu fakta börjar framkomma avseende Farsta-skjutningen verkar det som att gäng 1 i krig med gäng 2 helt enkelt instruerade två skyttar att peppra automateld på vilka som helst svarthyade "grabbar." Det minner om Dalen-skjutningen när instruktionen var att skjuta vem som helst som såg ut att "köra," vilket operationaliserades till Haglöfs-jacka och Gucci-keps.

Att skjuta vilka som helst svarta låter som rasism. I ärlighetens namn dock indikerar "grabbar" att de skulle vara svarta av manligt kön, samt förmodligen underförstått med nämna orten-attribut såsom beknarväska och nämnda keps. Låt oss kalla det ett intersektionellt perspektiv.

Sammantaget verkar gäng 1 ändå rätt rasistiskt. Skjuta svarta barn med minimal urskiljning.

Samtidigt klagar ett löst definierat vänsteretablissemang på visitationszoner, eftersom det är "rasistiskt." Nå, förmodligen kommer polisen ha skäl att intressera sig för ungefär samma signalement som gäng 1 i (det verkliga) exemplet ovan, även om "utländsk bakgrund" (som, jo, kommer vara en parameter, med all statistisk rätt) tillåter fler hudnyanser än det mer avgränsade "svart."

Är visitationszoner bra? Det skulle det kunna vara. Det verkar inte främst dåligt för att det är "rasistiskt," eftersom den bästa riktade insatsen för att hjälpa Utsatta Grupper TM förmodligen är att motverka kriminalitetens spelteoretiska suboptimala jämviktsläge. Att barn och unga med utländsk bakgrund stoppas lite oftare av polisen, i samband med att det skett en skjutning i ett avgränsat geografiskt område, verkar närmast gynna dem. Att man som kille i åldern 16-24 kommer vara föremål för polisens intresse är inte heller något nytt, vet även den som växt upp i Sverige innan rasism och mordiska invandrargäng präglade all debatt.

Att visitera och att döda någon utifrån ungefär samma signalement är ej likvärdiga handlingar. Gäng 1 verkar mer rasistiskt än vad polisen är. Även om polisen, med viss rätt, kommer agera enligt vad som skulle kunna beskrivas som rasistiskt (men kanske snarare borde beskrivas som stereotype accuracy). Den som vill slippa automateld och/eller polisens nyfikenhet kan klä sig icke-orten, t.ex. i skjorta. Fördelen med visitationszonerna är att polisen utlyser dessa, vilket gängens mordkommandon inte alltid gör (men väl ibland på Instagram, för att vara ärlig).

Samtidigt-samtidigt pågår en debatt om hur rasistiskt det varit på Kulturhuset då en svart man använt ordet "neger" när han beskrev hur han mobbades som liten. Rasism-debatten handlar alltså inte om att han mobbades med ordet "neger," utan att han - rasistjävel!!! - använde ordet "neger" när han beskrev detta. I ett organiserat samtal om rasism och censur.

Låt oss vilt gissa att det är ungefär samma löst definierade vänsteretablissemang som tycker att mannen som sa "neger" är rasist, som också tycker att gängen som urskiljningslöst skjuter ihjäl svarta barn på stan är offer för socioekonomiska faktorer, ojämlikhet och brist på fritidsgårdar. Ansvaret väger tungt på mannen som använda ordet "neger" för att berätta att han kallats "neger," men fjäderlätt på de "socioekonomiskt utsatta" gängmedlemmar som öppnar eld på Farsta T kl. 18 en tidig sommarkväll (och nu åtalas för 17 mordförsök och två mord samt, antar jag, ett antal skadeskjutningar - fick inte en tant en kula i knäet?).

Det är lätt hänt att man tänker: Åh, palla tjata om invandringens konsekvenser, kan vi inte alla bara ta varandra i handen. Och jo, man borde såklart metta-meditera och älska sin nästa. Men, fanemig, problemen med grasserande gängkriminalitet, otrygghet, infiltrerade myndigheter, klaner och islamisering försvinner inte. Det sprängs mer än någonsin och när polisen beslagtar sprängmedel går man över till mordbränder.

Antropofagi lessnade lite på hela kriminalitetsgrejen under höstens absurda våldsvåg. Det blev helt enkelt lite tröttsamt. Nu bryr man sig knappt när en 39-årig pappa skjuts till döds inför ögonen på sin tolvåriga son, förmodligen för att han pallade säga till några härjande orten-lortar. Att den döde var invandrare stör förstås inte vänsterns analys eftersom rättskaffens invandrare är integrerade och således husnegrer som åker snålskjuts på den strukturella rasismen. Ungarna som sköt, däremot, hade säkerligen fattat klokare beslut om inte moderaterna styrt landet.

Bukele må innebära en långsiktig risk. Normaliseringen må ha gått så långt att vi inte pallar bry oss längre när oskyldiga dödas. Det är ÄNDÅ fortfarande rätt att massarrestera alla gängmedlemmar och sätta dem i inhumana megafängelser i typ Uganda. Och det borde ha gjorts igår.

Filosofiska härjningar, del tusen

(Del 1. Bakgrund om QM. Typ bakgrund om predictive processing.)

Abstract: Jag påstår att predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi "väljer" därmed ut slice av multiversum (alltså MWI-multiversum, inte universum-öar-multiversum....) och projicerar bland annat "tid" på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm OCH som sagt predictive processing; den "felkorrigerande koden" är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform).

***

Hertog beskriver kort möjligheterna och problemen med kvantdatorer; att kvantbitarna kan vara överlagrade i olika tillstånd samt sammanflätade, vilket skapar exponentiellt större informationskapacitet, men att de samtidigt är instabila eftersom de lätt sammanflätas med exogena faktorer (entiteter utanför kvantdatorns system). Därför är det viktigt att skapa felkorrigerande kod för att "hantera den skrämmande höga felfrekvensen hos fysiska kvantbitar." Hertog skriver vidare:

"Det verkligt förbluffande är att strängteoretiker under tiden, i efterdyningarna av den holografiska revolutionen som har svep genom den teoretiska fysiken, har börjat utveckla sin egen felkorrigerande kvantkod - för att konstruera rumtid! Faktum är att den invändiga rumtidens sätt att projiceras i holografiska dualiteter påminner om en högeffektiv felkorrigerande kvantkod. Detta kan förklara hur rumtiden får sin robusta inre karaktär, trots att den är vävd av ett så skört kvantmaterial. Vissa teoretiker har till och med hävdat att rumtiden är en kvantkod. De betraktar det lägredimensionella hologrammet som ett slags källkod, som verkar i ett enormt nätverk sammankopplade kvantpartiklar, och som bearbetar information på ett sätt som genererar gravitation och alla andra välbekanta fysikaliska fenomen [...] Holografin målar upp bilden av ett universum som skapas kontinuerligt. Det är som om det finns en kod som styr oräkneliga sammanflätade kvantbitar och därigenom framkallar den fysiska verkligheten, och det är detta vi uppfattar som tidens lopp."

Det här är så vitt jag förstår klart kompatibelt med Hoffmans hypotes; rumtiden är en projektion som vi evolverats att generera eftersom det ger fitnessvinster. Hoffman pratar inte om predictive processing (PP), men har debatterat saken mot Anil Seth som är insnöad på PP och på att rummet (tror jag han menar) är en "kontrollerad hallucination." (Här nånstans.) Jag tror att Anil och Donald skulle kunna mötas i tolkningen som jag erbjuder här: Att predictive processing är den felkorrigeringskod som löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten.

Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.

Vi kan se kvantosäkerhet som "error," våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten.

***

Och då kommer vi till en gammal låt av Anonym Internetz-rappare som Antropofagi nu publicerar på Substack:

Malarna styr emot månen

Mot löftet om friheten

Flyg mot ljuset en liten bit till

Bara en liten bit till

*

Vetefan vad jag är nånstans, ler med ens

vetefan om min leverans lever ens

jag vill känna med pennan som Sigurd Lewerentz

men jag känner ingen kärlek till min lever ens

Det är en evig dans, evidens, Shiva på skiva

universum andas som det vilar på IVA

lidandet driver mitt liv och rumtiden blir skivad i bitar

De'e klart jag känns debil

min själ behöver lisa som en tjänstebil

jag borde kanske stänga ner mitt känsloliv

svarta hål de har entropi

Men hallå friskt humör

inte sjuk, inte du, det är en frisk tumör

Vi ska ha en bra vallgrav, och ett gravvalv var,

och min vän, det är gravallvar

[...]

Världen är VR, men det vanliga visiret

har ett bakom som saknas i holografiska principer

[...]

Och så lite natural selection på det:

Här under den femte solen måste ändstationen vara hämdaktionen;

öga för öga!

Quetzalquatls rädda sprattel signalerar inge' mera

än att man får ta och döda för födan!

Ouroboros

Som vi tidigare varit inne på är evolutionen rekursiv på många olika sätt. Dels är själva DNA-molekylen som informationssubstrat i sig själv fram-evolverad, dels är sexuell förökning det. Många av de grundläggande reglerna i natural selection är själva resultat av en mer abstrakt darwinistisk selektionsprincip där ärftlighet, variation och urval verkar på något sätt, i något substrat.

Tydligen (och kanske oförvånande) evolverar även fysikens lagar beroende på universums utveckling. Exempelvis krävs vissa förhållanden för att atomer ska bildas, och egentligen som jag uppfattar det för att rumtiden ska uppstå. Teoretisk fysik har tidigare skiljt på regler och villkor, det vill säga på reglerna för hur ett system utvecklas och hur en viss premiss eller vissa utgångspunkter är grunden för en utveckling enligt dessa regler. Teorier om universum har dock svårt att skilja dynamik från randvillkor och kosmologin har strävat efter att hitta mer generella angreppssätt.

Analogin här är att även evolutionen har svårt att skilja på regler och villkor; DNA är ett villkor som ger vissa regler, och samma gäller för sexuell reproduktion. Om vi breddar vårt scope och pratar om lyfe istället för life så kommer tillbaka till kemi och evolution däri, men rimligen kan vi gå ännu lägre tillbaka och då hamna i fysiken. Slutligen kommer frågan om evolutionens början att sammanfalla med frågan om universums början. Detta är egentligen självklart från en materialistisk världsbild, men ändå en fin liten insikt att bära med sig ut i livets ensamma öken.

FBT, Fitness Beats Truth. Organismer har inga skäl att evolvera till att observera ding an sich, och malarna styr emot månen men dör i ljuslågan. Rumtiden är i sig själv en predictive processing:esque modell som tillåter oss att agera enligt våra evolverade fitness-funktioner. 

Redan rumtiden är flippig; om du står still går tiden så snabbt den kan, men ju snabbare du rör dig desto långsammare går tiden och när du rör dig i ljusets hastighet står tiden still. Det är uppenbart att vår evolverade intuition inte förmår tillfyllest greppa detta mäktiga faktum.

Kvantmekaniken gör det än värre och beskriver så vitt denna enkla hjärna förstår (eller snarare blivit lärd) att mikroskopiska partiklar är föremål för Heisenbergs osäkerhetsprincip (vi kan ej lokalisera dem om vi vet deras hastighet och vice versa), och att de beskrivs bäst med probabilistiska vågfunktioner som dock vanligen på makroskopisk nivå jämnar ut sig till vad som liknar en vanlig hederlig determinism. Vår FBT-tolkning av kvantverkligheten är att makroobjekt lyder Newtonska, deterministiska lagar, men det är bara en händig approximation.

Om varken determinism eller tid existerar i intuitiv bemärkelse kommer det knappast som en förvåning att universum antingen börjar i en tidlös singularitet där tidsdimensionen inte existerar; eller att universum inte börjar eftersom tidsdimensionen när big bang svänger om till en rumsdimension och/eller blir imaginär. (Imaginär tid verkar också bättre för att beskriva kvanttillstånd, vilket såklart tyder på att tiden som vi upplever den inte är fundamental.) Svarta hål verkar vara ut-och-invända big bangs som upphäver tiden eller avgränsar rumtiden genom singularitet och/eller dimensions-transsexualism enligt ovan.

Kanske är det rimligt att modellera rumtidsprojektionen genom att posultera medvetanden i termer av det som kallas Markovkedjor och som är "en tidsdiskret stokastisk process med Markovegenskapen, det vill säga att processens förlopp kan bestämmas utifrån dess befintliga tillstånd utan kännedom om det förflutna." Tydligen har Markovkedjor konstant entropi men kanske, bara kanske kan man ur detta härleda entropi som ett emergent fenomen i en projektion av rumtid. Om vår tidsuppfattning är en tolkning av CLT och termodynamikens andra huvudsats kan vi kanske dra slutsatsen att det går att skapa en tidsdimension (en statistisk regel som säger att entropin totalt sett ökar) utifrån en entropiskt sett stabil entitet.

Det känns lite som att medvetandet (om vi alltså postulerar att det har sådana egenskaper som Hoffman et al vill göra gällande) kanske har en singularitet eller utom rumtidslighet som minner om big bang/svarta hål. Det skulle också kännas föredömligt Gödelskt, och allt superintressant (fysikens lagar, medvetandet) verkar vara lite Gödelskt. Äggskalet:

"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.

Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)

Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."

Det känns som att punkten där våra förflutna och framtida ljuskoner möts - vår medvetandeupplevelse - kommer att vara en punkt som liknar svarta hål och universums så kallade födelse. Alla dessa punkter är hål i rumtidsprojektionen och visar att allt superintressant existerar utanför projektionen.

Det kan också visa sig att Darwins teori i all sin enkelhet är mer fundamental än fysikens bästa och mest fundamentala modeller. Alla fenomen är i själva verket föremål för evolution och även rumtiden på makronivå är ju en fråga om dels 1) balansgången mellan entropiökning och komplexitetsökning (tidens tand vs. evolutionen), dels 2) de "regression to the mean":esqua makrotillstånd som vi uppfattar som deterministiskt undantagna från Heisenbergs osäkerhetsprincip.

***

En annan insikt är att kombinationen av regler och villkor...

("Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar!")

...innebär att evolverande system alltid blir självreferentiella och skriver sina egna regler. Det är lätt att se i fallet mänskligheten eftersom vi upptäckt DNA och uppfunnit sätt att manipulera genetiken (såsom CRISPR). Det är dock redan så att våra kognitiva förmågor blir en förutsättning för kulturell evolution, och den parallella evolutionsprocessen skriver också om sina egna regler över tid. När vi läser Why Nations Fail eller The Weirdest People in the World eller Jared Diamond eller Peter Zeihan så kan vi lätt inbilla oss att vi letar efter en bra regel för att förklara och förutsäga mänsklighetens utveckling. Snart nog förstår vi dock att regler som är bra på att beskriva och förklara vad som hänt hittills aldrig räcker för att titta (särskilt långt) in i framtiden. Självklart finns det brus och slumpfaktorer som stör sikten, men det finns mer fundamentala fel än så.

Reglerna ändras hela tiden!

Hertog pratar om de små (kvantiga) slumpfaktorerna som blir frusna i tiden såtillvida att de formar alla kommande utveckling. Kvantfluktuationer i världsplasman skapade exempelvis täthetsvariationer som på lite sikt ledde till skapandet av galaxer och andra förutsättningar för liv i universum. Analogt med detta inser vi att random förändringar i kulturell script kan leda till enorma och helt oförutsägbara skillnader i den kulturella evolutionen. Om det är så att katolska kyrkans kusingifteförbud leder till renässans, upplysning, merkantilism, industriell revolution och kapitalism är det en ganska big deal som 500-talets katoliker förmodligen inte ens hade begrepp för. Om det är så att digerdödens verkningar i Storbritannien ledde till den ärorika revolutionen och politisk pluralism så är det också en big deal som ingen kunde förutse.

Jag hatar vanligen folk som säger att evolutionen är "stokastisk," som om det gjorde den ointressant. Jag brukar påstå att det stammar från ett osofistikerat sätt att se sannolikhet, och att vi kan prata om basin of attractions och olika olika troliga utvecklingsvägar. Men, det finns en sanning i att oförutsägbarheten är intressant. Inom ett givet paradigm kanske det inte är så konstigt att ichthyosaurier, hajar och delfiner har mer eller mindre samma hydrodynamiska form. Skulle vi släppa ner en gris i havet och låta den evolvera under miljontals år skulle jag gissa på någon liknande kroppsplan. Men, jag tror inte att mänskliga månresor hade kunnat förutsägas utifrån randvillkoren "det första ryggradsdjuret," även om vi har kännedom om evolutionens regler. Jag tror inte att den afrikanska vildhundens eusocialitet låter sig förutsägas utifrån den första DNA-molekylen. Det finns en poäng i att initiala skillnader i villkor kan ge oförutsägbara konsekvenser längre fram, och ju fler paradigmskiften - ju tätare reglerna skriver om sig själva - desto svårare blir ett system att förutsäga.

Hertog pratar om att just historievetenskapen alltid blir en berättelse om undantag. Man hittar trender som alltid försvinner när man tittar på detaljerna, och trenderna låter sig ofta inte extrapoleras in i framtiden. Just så känns det när man läser t.ex. Why Nations Fail; bra ansats, bra förklaring (faktiskt), men era förutsägelser stämmer inte så bra och jag har ingen möjlighet att använda er modell för att förutsäga länders utveckling.

Alla mänskliga innovationer, sociala eller teknologiska, ändrar på reglerna för den kulturella evolutionen. Vi skulle inte kunna använda samma regler för att förutsäga samlar-jägares kulturella utveckling som vi kan för att förutsäga industrialiserade ateisters. Många små ackumulerade slumpmässiga förändringar som frusits i tiden innebär att vi närmast har att göra med en helt annan art.

Kanske borde redan det faktum att alla IR-teorier faller samman eller att vi evigt idisslar islam som bajsig förklaringsvariabel berätta för oss att modellerna inte står på egna ben; de är alla aspekter av samma komplexa verklighet, och alla i någon mening lika o/giltiga. Varje gång vi ska ta till oss en teori handlar det om att identifiera anomalierna och förklara dessa utifrån historiska specificiteter. Det är nästan som att vi kunde nöja oss med att deskriptivt redogöra för hur alla atomer på jorden har rört sig under en viss tidsperiod. Det är bara överblicken som blir dålig, så vi compressar i teorier och snart nog är vi upp till röven i äckliga undantag.

Är det mänsklighetens öde? Att endast berätta varför vi själva har fel? Att liks Sisyfos evigt rulla stenen? Så fort vi lyckas beskriva verkligheten rullar den ner igen.

***

Om vi i rumtiden är Sisyfos är världen ändå mer Ouroboros. Ljuskonerna möts och dör och föds i medvetandeupplevelsen Oss. Universum biter sig själv i svansen och saknar början. Svarta hål och medvetanden är öppningar där vi ringlar genom till evolutionens evighet bakom ridån.

Summarum

Det är viktigt att ta tillvara på de gånger man har fel. Har man fel lika ofta som Antropofagi är denna resurs dessutom potentiellt mycket ymnig.

En gång gjorde Antropofagis nära samarbetspartner mer eller mindre en hel platta om Covid-19-pandemin. Ett genomgående tema var hur dum Anders Tegnell var och hur fel Sverige hade som inte stängde ner samhället mer.

Konverterik · COVID 16

Hur blev det då?

Låt oss beakta fallet Australien.

I Australien var det hårda bud under pandemin. Alla laddade ner en "smittapp" som innebar att om man varit i exempelvis samma butik som någon som senare testat positivt för Covid, ålades man själv karantän. (Jag har inte lyckats förstå exakt hur obligatorisk denna app var, men som jag uppfattar det väldigt.) Karantän innebär förstås frånvaro från arbete, vilket inte renderade någon form av ersättning eller sjukpenning. Ganska snart tog folks semesterdagar slut för att täcka upp karantänen och sen var det utebliven lön som gällde. Många hamnade i ekonomiska trångomål.

Sverige? Sverige klarade sig på det hela taget rätt bra. Färre döda än jag befarat och mindre påverkan på ekonomin än i andra länder, som jag uppfattar det. Coronakommissionens klagovisa var inte värre än att den totalt glömdes bort när Ryssland samma dag som publicering anföll Ukraina.

***

Varför trodde jag då fel?

1. Viss panik eller i vart fall oro. Läskigt med en okänd pandemi och det kan kännas helt rätt att ta det säkra före det osäkra.

2. Kännedom om hur dysfunktionella svenska statliga myndigheter är i allmänhet, och hur dysfunktionell Folkhälsomyndigheten (FHM) är i synnerhet. Antropofagi har arbetat med FHM och insett att de är befolkade av ganska konstiga, obegåvade, långsamma människor som generellt sett gör väldigt få knop. Enligt vänner som arbetat på FHM är organisationen och arbetsmiljön väldigt djupt under all kritik. Det är kort sagt ett skitställe. Varför skulle FHM i så fall klara att dra rätt slutsatser kring en pandemi?

3. Kontrarian-bias. Alltid kul att vara motvals och det fanns en viss kultbildning kring Tegnell och den svenska strategin. Tumregeln är som bekant att det alltid är värdefullt att säga emot även om man har fel.

Slutsatser av detta?

1. Jag är en neurotisk person - det är bara att fortsätta jobba med kost, meditation och motion för att motverka sig själv.

2. Kanske att ett kulturellt evolverat institutionellt system är bättre än vad vi kan förvänta oss av de dåliga delarna?

3. Jag gjorde ändå rätt. Någon måste ta kostnaden för att - och ha nöjet utav att - säga emot alla andra.

En tanke är att "faktiska effekter är inte bästa sättet att utvärdera en process," eftersom vi kan ha agerat rätt eller fel givet det vi visste när vi inte visste så mycket. Det blir dock lite löst resonerat eftersom det då blir möjligt att påstå att det kanske är påväg aliens för att döda oss så nu måste vi alla pausa all annan verksamhet och bygga en ... sån grej som man använder för att hindra aliens.

Summa summarum var jag, är jag, och kommer jag alltid förbli en idiot.

Islam åter i skottgluggen

Den stora frågan är varför Japan klarade att göra det Turkiet inte klarade.

Vi har tidigare i all korthet pratat med Joseph Henrich:

"Antropofagi: To my delight you address this in the final chapter of The Weirdest People, and yet I want to know more about your thoughts on the matter. Previously, I was all Inglehart and modernization-theory, but now I feel like the reduction of kin-intensive institutions is primary to economic and political development. What implications does this have on the global project of modernization? And why do some manage to make the leap to WEIRD? [...]

Henrich: We'll many things matter and we are still sorting all that out. Pre-existing kin-based institution. Openness to brands of Christianity, Other cultural psychological traits, etc.

Antropofagi: Do you see any arabic and/or islamic equivalent of the Meiji Restoration? Can kinship-intensive MENA-societies at all implement democracy, or do we have to stand Saddam Hussein for a few centuries before they can move on to a western model? Was Atatürk an islamic (though secular) Meiji, and how should we then understand the current backlash under Erdogan?

Henrich: Well, Turkey under Ataturk imported tons of European laws, etc. (including the Swiss Civil code).

Antropofagi: Is Islam a cause or a symptom of the dissaray in the arabic world? Is Islam just very attractive for kinintensive cultures, or is Islam actually amplifying the kinship-based institutions through norms of cousin marriage, polygamy, etcetera?

Henrich: The impact of Islam is complex. The inheritance rules foster parallel cousin marriage, but also inhibit polygamy (4 wives, max).

Antropofagi: Did the Meiji Restoration really accomplish a decline in cousin marriages, or was the actual rate low already? My current view is that the rate of cousin marriages was only about 4 to 20 percent of all marriages in feudal Japan, which is way less than for example MENA-rates. Is the successful japanese transition to WEIRD:ness partly explained by a comparatively favourable starting-point?

Henrich: That seems plausible to me. We need to assemble all the data."

Vi har också tidigare sågat Why Nations Fail lite försiktigt.

Nu börjar jag dock undra om det inte är i Why Nations Fail som svaret finns på varför Meijirestaurationen lyckades där Ataturk gick bet. Det finns institutionella dimensioner som förklarar varför vissa länder lyckas absorbera WEIRD:ness.

Jag tror följande: Kusinäktenskapsförbud förklarar det som Why Nations Fail kallar "institutional drift" och kan säkert ha gjort skillnaden mellan hur Östeuropa och Västeuropa reagerade på Digerdöden (men där tror jag nog mer på Evsey Domar). Det är tack vare katolicismen som WEIRD:ness kan evolvera överhuvudtaget, och det är bland annat proto-WEIRD:ness som gör att kolonierna i Australien och USA utvecklas på det sätt de gör. WEIRD:ness skapar också industriella revolutionen som i sig blir en kataklysm à la Why Nations Fail.

När WEIRD väl är ett faktum är det inte länge "stokastisk kulturell evolution" som är det mest intressanta, dvs. inte framåtdriften i någon given kulturell utvecklingskurva. Istället är det den horisontella mekanismen där människor lånar in kulturella paket av mer framgångsrika grupper. Förmågan att implementera WEIRD varierar kraftigt beroende på ... grad av centralisering? Grad av släktskapsintensitet (ändå)? Geografiska faktorer à la Diamond/Zeihan? Mänsklig agens à la David Deutschs Diamond-kritik? (The Beginning of Infinity.) Slump (att Tokugawa-shogunatet inte segrade mot Sakamoto Ryoma och hans allierade)?

Det känns som att Why Nations Fail har bättre svar på frågan om varför Japan lyckas och Turkiet misslyckas. Deras teori gör en distinktion mellan ländernas institutioner som skulle förutsäga den utfallsskillnad vi observerar. Post-dicting, liksom.

***

Vilket för oss tillbaka till islam. (Muslimerna ej judarna; hjältar; fel sida av historien; symptom eller orsak; FGM.) Den avgörande institutionella skillnaden som jag kan se mellan Japan och MENA är faktiskt religionen. Vi cirklar sålunda tillbaka till frågan om vilka religioner som är bäst respektive sämst. Förmodligen är shintoism bättre än islam. (Ompröva tes; religionskriterier; sapiensfråga.) Givet allt jag vet om islam verkar det sannolikt att denna religion manifesterar sig i sämre och mer extraherande politiska institutioner än shinto. Dessutom verkar islam per se innebära ett hinder för inklusiva ekonomiska institutioner.

***

Vad är institutioner, memes och kultur? Låt oss tänka på memer som gener, det vill säga i själva verket godtyckligt avgränsade stycken av informationsmassa som manifesterar sig i fenotyper och därmed är föremål för selektion. (Förkasta?; reduktionism och sånt; händelseutveckling.) Detta perspektiv innebär att det egentligen är fenotypen vi bryr oss om, och fenotypen i kulturell evolution är förstås beteenden (och vad de leder till i termer av artefakter och fysisk infrastruktur). Både memer och gener selekteras därmed på samma spelplan.

Idéer som finns i individens huvud är en sak. Mänsklighetens öde handlar annars inte minst om koordination. Memes kan verka genom att möjliggöra (eller för den delen hindra) koordination av många individer. Memeplex kan ses som stora sammansättningar av memes som uttrycker sig genom koordinationsmöjligheter, dvs. samfällt agerande i former av samhällen - vi kan prata om ideologi, religion, eller mer generellt om intersubjektiva fenomen (lögner som förändrar verkligheten; religion som en "functional meme" på rationalist-autistiska).

"Institutioner" är förstås fenomen som beskriver mänsklig (formaliserad) koordinering. De baseras på memes, både explicita (vad står det i konstitutionen/lagen/riktlinjerna/planen?) och implicita (kulturella, dvs. hur tenderar folk att ändå agera). Institutioner är formaliserade bastioner av intersubjektiva fenomen - samhälleliga Schelling-funktioner i stor skala. Intersubjektiva fenomen är mer spridda funktionella memer som möjliggör implicit kulturell koordinering.

Givetvis producerar islam som ideologi också formaliserade institutioner, som givetvis har betydelse. Vi kan se hur Why Nations Fail med sin betoning av institutioner här möter Henrichs kulturella evolutions-perspektiv.

På memetisk nivå handlar det om enskilda informationssträngar som uttrycker sig i beteende på ett sätt som möjliggör differentiering via selektion. Komplexitet uppstår när andra människors beteenden blir ett selektionstryck och när koordinering mellan människor bygger nya världar där memer selekteras enligt en ny och syntetisk logik. (Lex domesticering av memes, del 1 och del 2.)

De skadliga muslimska institutionerna har vi redan ägnat alltför mycket tid åt att beskriva (se många av länkarna ovan). De shintoistiska är mindre kända för mig. Intressant nog verkar självmordskult och auktoritetstro vara framträdande fenomen både inom islam och i Japan (vågar pga. dålig koll inte säga inom shintoism, men kanske).

Tillsvidare väljer jag att tro att skillnaden mellan Meiji och Ataturk är att islam är rekord-dålig religion som ger upphov till (på Nations Fail-språk) extraherande politiska och ekonomiska institutioner.

Why Why Nations Fail Fail

Why Nations Fail är en gammal statsvetenskaplig kioskvältare som i korthet handlar om att institutioner förklarar skillnader i utfall mellan länder. Författarna skiljer på inclusive och extractive politiska respektive ekonomiska instsitutioner. Framförallt förklaras industrialismen med att inklusiva (eller pluralistiska) institutioner växte fram i Storbritannien med start i digerdöden under 1300-talet, när arbetskraft blev scarce och det av olika skäl blev svårt för adeln att införa livegenskap (vilket skedde i Östeuropa till följd av samma massdöd). På skalan mellan kaos och totalitarianism är det någonstans i mitten man vill vara för att utveckla pluralistiska politiska institutioner; man vill varken vara Somalia eller Nordkorea, men lagom centraliserad, maktdelad stat mittemellan. Då blir det frihet, liberalism, innovation och tillväxt.

(Relaterat: Domarboken, en rape-and-revenge; allt om Evsay Domars träldoms-teori.)

Why Nations Fail har ett väldigt bra naturligt experiment att luta sig mot, men inleder med ett väldigt dåligt. En stad/by på gränsen mellan USA och Mexiko delar kultur och historia men har olika utveckling till följd av olika institutioner i Mexiko respektive USA. Fallet tas som intäkt på att alternativa förklaringar som geografi och kultur inte spelar roll; det handlar om institutioner, institutioner, institutioner. Det dumma med detta exempel är att lokala utfall kommer att påverkas av den större politiska enheten (Mexiko, USA) som i sin tur kan formas av kultur respektive geografi. Exemplet övertygar icke.

Det som kittlar förnuftskänslorna bättre är Nordkorea vs. Sydkorea. Samma kultur och så vitt känt i relevanta avseenden liknande geografi skapar - på grund av väsensskilda institutioner - en extrem variation i utveckling och utfall. Nordkoreaner är i snitt fyra cm kortare än sydkoreaner pga. undernäring. Bara för att ta ett exempel.

Why Nations Fail polemiserar uttryckligen mot Jared Diamond (geografiska förklaringar) samt kulturella förklaringar. (Samt, mot förklaringen att vissa politiker helt enkelt är dumma i huvudet/okunniga.) Istället använder författarna olika historiska fallstudier och skeenden för att visa hur kulturell drift och critical junctures. Boken straw-mannar röven av både geografiska och kulturella förklaringar, och det skulle vara oerhört önskat att sätta Peter Zeihan, Joseph Henrich och Why Nations Fail-killarna i samma rum i sju timmar för att reda ut motsättningar och likheter mellan sina respektive förklaringsmodeller.

Antropofagi känner nu tvånget att lassa in fem cent i debatten. Det skramlar så i muggen och Nyfikenhetens Tiggare På Tunnelbanan ser så hungrig ut.

I min ödmjuka mening är det just den kulturella förklaringsmodellen som Why Nations Fail ägnar sig åt. Särskilt om vi pratar kulturell evolution-modellen. Why Nations Fail verkar tycka att kulturella förklaringsmodeller enbart handlar om individers normer, men en mer sofistikerad variant rör hur individer samordnar sig och hur deras kulturellt scriptade normer och preferenser aggregeras i institutioner. Why Nations Fail ägnar sig till och med uttryckligen åt "evolutionära låneuttryck" när man pratar om institutionell drift (jmfr. genetisk drift) och critical junctures (kataklysmer).

Diskussionen om hur kataklysmen Digerdöden pga. små skillnader i institutionella ingångsvärde leder till olika utvecklingsvägar i Öst- respektive Västeuropa är ett gyllene tillfälle för Why Nations Fail att notera det potentiella värdet av geografiska faktorer. Evsey Domars land/labor-ratio-teori gäller just hur tillgång till öppna vidder påverkar arbetarnas möjligheter och eliternas motagerande - geografiska faktorer kan definitivt sägas spela en roll. De exempel som tas upp i diskussionen om Jared Diamond känns också klart missriktade och missar imo. Diamonds ambition att förklara "kolonialismens riktning" - istället fördummas det ner till halmgubben att "folk är latare i varmare klimat." (Hoppas jag inte gör mig skyldig till en meta-halmgubbe nu.)

Precis som att Teoribildningar inom IR kan sägas falla ihop till tre sidor av samma mynt kan kultur/geografi/institution-debatten rätt lätt lösas genom kulturell evolutions-modellen, där vi låter geografiska faktorer vara initiala selektionstryck, kultur utvecklas utifrån dessa selektionstryck och mänsklig natur, samt spelteori förklara uppkomsten av institutioner och annan social samordning som en funktion av kulturella normer och preferenser. Why Nations Fail polemiserar därmed helt i onödan.

Då kanske Du, kära läsare, menar att Korea-frågan kvarstår. Kanske lite. Men, det är rätt lätt att se att Sovjets och Kinas inflytande på Nordkorea och USA:s på Sydkorea både leder till kulturella och politiska skillnader by virtue of brute force. Historiska skeenden och kataklysmiska händelser tillåts enligt vår modell vara avgörande. Det är därför jag tidigare kritiserat Zeihan för att bortse från en "kulturell flaskhals-effekt" i fallet USA, där kulturell homogenitet och snabb befolkningspåfyllnad skapat en monolitisk politisk enhet och därmed en skillnad mot det splittrade Europa:

"I boken The Accidental Superpower (2014) framför du flera skäl till varför USA befinner sig i världens bästa geopolitiska situation. Jämförelsen med ett splittrat Europa är särskilt slående för läsaren. Flera av dessa geografiska aspekter verkar uppenbart korrekta. Dock uppfattar jag en del som "historiskt orättvisa" som förklaringsverktyg betraktade.

Det jag menar är detta: Visst, USA har hav mellan sig och alla potentiella fiender. Visst, USA har stora vattenvägar som underlättar ackumulation av kapital. Visst, USA har utmärkt jordbruksmark och är till yttermera visso glest befolkat vilket kan ha inverkan på kulturell och institutionell utveckling som ökar innovationshastigheten.

Men: Tänk om Columbus och andra aldrig "upptäckte" Amerika och att de inhemska kulturerna kunde växa och utvecklas, eller att vikingarna för länge sedan förde vissa grödor, djur och virus till Nordamerika så att ursprungsbefolkningen skyddades från "Jared Diamond-faktorerna" när européerna anlände. Låt oss föreställa oss ett Nordamerika där flera utvecklade civilisationer tävlar på ett sätt som liknar Europa.

Då skulle "NEP-problemet" eller Rysslands geopolitiska säkerhetsfrågor eller Kinas etniska heterogenitet, eller alla dessa, också vara närvarande (i någon form) i ett kontrafaktiskt Förenta Staterna. Kanske skulle befolkningstätheten också vara större och därmed kulturell utveckling annorlunda (förutom de uppenbara kulturella skillnaderna som kommer från "Cheyenne-grundareffekter" och liknande).

Och nu föreställ dig också ett tredje scenario där mongolerna nästan utrotade den europeiska befolkningen och sedan själva kollapsade, och att aztekiska upptäcktsresande upptäcker Europa och begår nästan totalt folkmord på de europeiska ursprungsbefolkningarna (kanske med hjälp av något konstigt sengångarvirus som européerna saknar immunitet mot). Europa skulle vara ett kulturellt homogent aztekiskt rike med några anständiga vattenvägar, hamnar och den tomma eurasiska stäppen som en enorm barriär mellan dem och Östasien. (Ett annat scenario skulle kanske vara ett överlevande romerskt imperium som enade Europa.)

Min poäng är att det inte är den geografiska uppställningen som skapar den oavsiktliga stormakten [USA]. Det är den koloniala och demografiska historiska utvecklingen och den kulturella evolutionen från den unika utgångspunkten."

Sammanfattningsvis är Why Nations Fail en härlig läsning för den historisk intresserade. Boken rör sig på nivån "institutioner" och kan läsas som en komplement till Joseph Henrichs The Weirdest People in the World och Peter Zeihan/Jared Diamond. Att man polemiserar mot andra ontologiska skikt är måhända en försäljningsteknik eller dramaturgisk vurpa, som är onödig och dum men inte ödesdiger.

Tvärt om

Februarigruset knastrade under sulorna. Himlen och parkeringen var lika grå. En förlupen solstråla lösgjorde sig från en dåligt tätad mur av mulet och träffade honom rakt i ansiktet. Det var kanske inte precis så att den värmde, solstrålen, men den underströk ändå känslan han bar som en quetzalfjäder i bröstkorgen: Det var lugnt. Det var fan lugnt.

Arrestvaktens gula tänder berättade om tyngre koffeinmissbruk. Nämndemännen hade alla samma, låt oss säga, patinerade hud. Notarien var fet. Inte ens åklagaren kunde misstas för något annat än en socialdemokrat.

Mustafa andades nöjt ut mellan tänderna som för att säga: Shieeeeeet. Vilka jävla suckers. De kunde inte sätta dit mig sist och inte gången innan det. Och den här gången har jag inte ens gjort något.

Det var fan lugnt.

***

Vittnesintimidationen

- Rätten kallar första vittnet!

Det var åklagarens tur att kalla ett vittne. En tant med undersätsig hållning intog vittnesbåset.

- Berätta om kvällen ifråga!

- Ja, alltså, det är för mig helt oklart vilken kväll det ens rör sig om. Jag har inte sett nånting och framförallt har jag inte [och här pekade tanten på Mustafa] sett honom förut!

- Vilket land skulle ni gissa att det tilltalade härstammar ifrån?

- Ursäkta?

- Vilket land, fru Nilsson!

- Jag skulle tro att han härstammar från Laos.

- Utmärkt. Och visst är det gatugäng från Laos som generellt sett terroriserar tant Nilssons grannskap?

- Jo det stämmer.

- Så skulle tant Nilsson, om det vore så att hon de facto observerat den tilltalade på brottsplatsen, överhuvudtaget våga yppa detta?

- Det är möjligt att jag skulle dra mig för att... yppa. Men jag har å andra sidan mitt rykte som en Nilsson att se efter. Bosse, min framlidne make, hade ett civilkurage av Guds nåde. Efter lite eftertanke skulle jag nog ändå träda fram och vittna.

- Till den tilltalades nackdel?

- Absolut.

Mustafa kliade sig på halsen och rättade till sin guldkedja. Häkteskläderna satt illa men han kände ändå självförtroende nog att bära upp dem. Exakt vad åklagaren ville åstadkomma med vittnesförhöret var dock oklart för honom.

- Nå, tant Nilsson, jag beslår dig då med ett klart nedsatt civilkurage jämfört med normalbefolkningen. Kalla in nästa vittne!

Tant Nilsson fick sitta kvar men båset bredvid hennes besattes av en ung tjej som Mustafa kände igen som ICA-kassörska.

- Fröken Enoksson! Har du vid något tillfälle observerat snatteri i din butik?

- Självklart. Det är vanligt förekommande att de laotiska gängen i områder raidar butiken. De tar allt från lösgodis till rakblad, fläsk och cigaretter.

- Utmärkt! Har du då, fröken Enoksson, någonsin observerat tant Nilsson observerandes detta ohämmade snatteri?

- O ja. Vid åtskilliga tillfällen. Tant Nilsson brukar dricka kaffe med de andra tanterna i kvarteret vid våra ståbord bakom tulpanerna. Vi har en kaffeautomat där som är billig. Och ibland ställer vi ut gårdagens wienerbröd så tanterna får snaska lite.

- Strålande! Och kära lilla Fröken Enoksson, har tant Nilsson, vid något av dessa tillfällen, någonsin, överhuvudtaget... åkallad er eller den övriga personalens uppmärksamhet i syfte att förhindra det pågående brottet!?

Nu stänkte saliven från åklagarens mun så att den likt ett lätt duggregn smattrade - närmast gemytligt - mot en kvarglömd gammal coronaplastskärm som avdelade vittnesbåsen från det podium där åklagaren ivrigt vankade av och ann.

- Nej. Aldrig.

Åklagaren stannade upp och spände blicken i vittne nummer ett, tant Nilsson.

- Stämmer detta, "tant" [och här gjorde åklagaren airquotes med fingrarna] Nilsson!?

- J-j-j-ja... D-d-d-det stämmer.

Stammade tant Nilsson.

***

Mobilmasten

Mustafas självförtroende var inte egentligen ruckat, men det är svårt att riktigt känna den där goa känslan när man samtidigt är ganska förvirrad. Så här brukade inte rättegångar utspela sig såvitt han erfor. Och värre skulle det bli.

- Herr Lagman! Jag vill nu åkalla den tekniska bevisning som förundersökningen framhåller som avgörande. Nämligen... Den tilltalades mobiltelefon! Och, mer specifikt, den tilltalades mobiltelefons lokalisering!

- Låt höra!

- Som ni kunnat ta del av i förundersökningsmaterialet har vi genom data från mobiloperatören kunnat triangulera mobilens lokalisering utifrån dess uppkoppling till mobilmaster, och därigenom har vi kunnat belägga med 99,78 procents säkerhet att den tilltalades mobil inte överhuvudtaget befunnit sig i närheten av brottsplatsen! Däremot kan vi visa att flera helt andra mobiltelefon dock befunnit sig nära brottsplatsen kvällen ifråga!

- Mycket intressant. Vill ni vänligen förtydliga hur detta stärker åtalet.

- Självklart. Som vi vet från denna typ av mål tenderar gängaktiva barbarer konsekvent att påstå att deras mobiler i dylika fall använts av någon annan. Enligt den gängse och rådande sedvänja som synes råda i gängkretsar verkar det synnerligen ovanligt att någon överhuvudtaget någonsin använder sin egen mobiltelefon. Istället använder man konsekvent varandras telefoner!

- Synnerligen intressant!

- Låt mig bli något mer specifik! Genom bayesiansk inferens kan vi härleda sannolikheten till att den tilltalades mobiltelefon skulle befinna sig på brottsplatsen givet att den tilltalade begått brottet. Sannolikheten för det - och låt oss för enkelhetens skulle benämna denna storhet P(A|B) - är identiskt med (P(A)P(B|A))/P(B) .... Det vill säga sannolikheten för att den tilltalades mobil skulle befinna sig på brottsplatsen gånger sannolikheten för att den tilltalade har begått brottet givet att den tilltalades mobil befinner sig på brottsplatsen, delat med sannolikheten att den tilltalade begått brottet.

- Finns det möjlighet att närmare kvantifiera dessa storheter, för nämndemännens skull?

- Självklart! Sannolikheten för att den tilltalades mobiltelefon skulle befinna sig på brottsplatsen givet att den tilltalade begått brottet är extremt låg, eftersom det hade varit helt jävla dumt i huvudet, vilket också praxis visar i denna typ av rättsmål gällande grova våldsbrott i gängmiljö. Därmed sätter vi helt enkelt sannolikheten till 0.

- Intressant.

- Herr Lagman. Arrest my case.

***

Ansvarsdiffusionen

- Det har blivit försvarets tur att plädera för sin sak.

- Tack, Herr Lagman.

Mustafas advokat var nästan lite fnissig. Åklagarens åthävor var så urbota dumma. Det här var en promenadseger. Eller närmast en walk-over. Om det nu inte är samma sak. Skitsamma.

- Som vi kunnat påvisa har tre personer befunnit sig på brottsplatsen vid tiden för brottet. Detta finns dokumenterat på fyra olika vittnens mobilkameror, tre övervakningskameror samt gärningsmännens egna Instagram-konton. Samtliga tre personer har krutstänk på händerna samt offrets blod över hela ansiktet och bålen. Alla har dessutom skrutit för sina kurdiska mammor i SMS att de har "plockat shunno" eller motsvarande.

- Det har rätten noterat. Vad är din poäng?

- Ja alltså det finns tre uppenbart skyldiga personer som...

- Objection! Herr Lagman!

Det var åklagaren som åter kastade sig in i matchen. Advokaten gapade bara klentroget och flipprade med blicken mellan domaren och podiet där åklagaren åter tagit plats. Med, ska sägas, yviga gester och ännu mer sprutande saliv. Mustafa var nästan rädd att någon skulle halka i det.

- Det är en mycket känd taktik i gängkriminella kretsat att orsaka en så kallad ansvarsdiffusion. Genom att inkludera flera olika personer i ett brott är det ofta omöjligt för rättsvårdande myndigheter att peka ut ett specifikt ansvar för någon enskild jävla fitta. Därför kan vi utan någon som helst tvekan fastslå att det tilltalade skitkuken genom att inte själv direkt uppehålla sig på brottsplatsen avsett avleda utredarens uppmärksamhet till eventuella kumpaner samt - självklart - så tvivel kring sin egen roll i utförandet.

- Jag... 

Advokaten hade fått tunghäfta. Det hade inte åklagaren:

- Du, smuts-Nisse, har vigt ditt yrkesliv till att försvara precis såna som han!

Här gjorde åklagaren en liten piruett i sitt eget saliv och lät armen stå rakt ut åt sidan - accentuerat av ett utsträckt pekfinget - som en gammaldags vindflöjel. Den som till äventyrs extrapolerade flöjeln fann sig snart vila med blicken mot Mustafas visserligen icke oangenäma nurna. Han hade svårt att ordna sina anletsdrag.

Knack-knack-knack!

Domaren - Herr Lagman, tydligen - dunkade - tydligen - sin - tydligen - hammare i bänken.

- Det står nu klart att denna fähund ska steglas! Eller i brist på lämpliga redskap i alla fall slängas i fängelset under sjutton år... tionden! Jag dömer på rak arm ut 170 års fängelse! Hurra! Hurra!

***

Alla - utom Mustafa och hans advokat - hurrade och skrek. Från någonstans regnade konfetti.

Mustafa andades missnöjt ut mellan tänderna som för att säga: Shieeeeeet. Vilka jävla fuckers. De kunde inte sätta dit mig sist och inte gången innan det. Och den här gången har jag inte ens gjort något.

Den där förlupna solstrålen? Den kunde aldrig rymma mer. Ty mulenhetens gråa mur var tätad.

Tillbaka till Leibniz

Mänsklighetens ok är att oroa sig för framtiden och ångra det förflutna. Eftersom youth is wasted on the young är det inte sällan just förslösandet av ungdomen som är föremålet för förflutenhets-ångest.

Ett bra sätt att slippa ångra det förflutna är att skaffa barn. Barn är nämligen vad vi kan kalla regret stoppers.

Om vi accepterar en fysikalisk-deterministisk verklighet är allt som hänt bakåt nödvändigt för att det som händer nu ska hända. Ponera att du ges makten att resa tillbaka i tiden och exempelvis

• undvika pinsamma händelser
• fatta alternativa livsavgörande beslut
• göra saker du ångrar att du aldrig gjorde
• vara mer driftig och handlingskraftig och bättre förvalta din tid

etcetera. Givet en deterministisk block-universe-ontologi skulle ett sådant tidsresande förutom att förstöra din epistemologi också döda dina barn.

Barn är väldigt osannolika. På rent övergripande nivå: Det är lättare att göra omelett än ägg, men ändå finns det ägg. Den ökande entropin gör att världen förfallet till mer ointressanta tillstånd, men evolutionsalgoritmen gör att det uppstår komplexitetsfickor av intressanta tillstånd, och att dessa replikerar sig själva. Därför finns människor, och därför kan människor skapa människor.

Mer specifikt innehåller varje ejakulation svinmånga spermier, och kvinnan huserar för övrigt en försvarbar mängd ägg, så varje given kombination av könsceller har en sjukt låg sannolikhet. Om du gillar just ditt eget barn ska du erinra dig att just ditt eget barn är en väldigt osannolik händelse.

Eftersom varje specifikt barn är så osannolikt är det mycket svårt att hitta alternativa arrangemang av verkligheten som också inkluderar samma barn som du har idag. Skulle du rakt av ändra exempelvis dina utbildningsval eller gud förbjude partnerval skulle dina barn förmodligen försvinna puts väck. Skulle du mer sofistikerat försöka ändra allt utom just den specifika tillkomsten av dina barn skulle du få jobba väldigt, väldigt hårt. I alla praktiska avseenden skulle det vara omöjligt.

(Jag började fundera på ett scenario där du klonar dina barns mamma i miljarder exemplar och sen klonar dig själv och sen tar tillvara på alla dina spermier och kombinerar dem med alla möjliga iterationer av baby-mamans ägg. Och att du sen försökte känna igen dina barn bland alla miljarder bebisar - skulle du kunna särskilja dem från sina syskon ens? - och sen dödade alla som inte var dina barn. Det hela verkar kostsamt och omständligt på en sådan skala att en smart fysiker säkert kan räkna ut att universums atomer inte räcker till för all smet.)

Barn är med andra ord regret-stoppers. Så fort du har fått barn vill du inte använda tidsmaskinen.

***

Men om du använder tidsmaskinen och skaffar andra barn? Skulle inte då dessa nya regret-stoppers motverka dina befintliga barn?

Låt oss säga att du har tre gosiga ungar. Du ångrar dock den där gången du glömde dra upp gylfen i femman, så du åker tillbaka i tiden och åtgärdar situationen innan den hinner spåra ur. Vips försvinner dina barn eftersom de aldrig kommer skapas. Du har dragit världsväven bara lite, lite i fel riktning.

MEN! Du lever vidare (utan gylf-minnet) och skaffar i vuxen ålder fyra gosiga ungar. Nu har du en extra regret-stopper! Detta borde göra att du inte kan ångra att du använde tidsmaskinen. Du minns visserligen dina ursprungliga barn (eller gör du?) men du kan ju inte gärna offra dina befintliga för att återfå dina nya.

Möjligen finns inte det här problemet i MWI.

***

Det sägs att det inte finns några lösningar, bara målkonflikter och trade-offs. Ökar du personalen i välfärden så uppstår kompetensförsörjningsbrist i näringslivet. Höjer du skatten på plastpåsar huggs det ner mer regnskog. Slutar du fiska torsk måste Styrbjörn omskola sig till konferenspersonal. Vilket snöre du än drar i så kommer den andra änden att flytta sig - eller så kommer snöret antingen töjas eller brista. Mer snöre blir det aldrig.

Leibniz - determinist av rang - brukade säga att vi lever i den bästa av möjliga världar. Detta baserade han (så vitt jag minns av Filisofi A) på att Gud är allsgod och därmed kommer arrangera världen på det mest fördelaktiga sättet. Även Gud är dock begränsad av logikens lagar och alla i fantasin tänkbara scenarier är därmed inte åtkomliga. Som Elizier Yudkowsky påpekat är det kanske i någon mening möjligt att tänka sig ett flygplan som flyger baklänges, men så fort man har kunskap om fysiken bakom blir det otänkbart. Guds fördel är att han tydligen har oändlig computational power (här missade Leibniz kanske att även datorer och hjärnor är en del av en fysikalisk-deterministisk verklighet) och därmed kan han arrangera verkligheten på det bästa logiskt möjliga viset. Allt skit som händer blir då ett nödvändigt ont.

Vi kan se politik som ett Leibniz-pussel. Människan vill gärna skapa en så bra värld som möjligt, och då kommer vi lockas att dra i vissa trådar. En lösning blir dock till ett annat problem. Resursallokering är alltid en kompromiss. Om vi investerar i järnvägen kanske vi måste pausa uppbyggnaden av försvaret. Om vi tightar till trans-vården kanske någon sann könsdysforiker blir utan insatser. (Men ärligt talat, tighta för guds skull till trans-"vården"!)

En klok policymakare ser helheten, inte bara delen. Det är väldigt lätt att identifiera brister och det är till och med görbart att hitta på åtgärder. Men så fort skolan ska implementera en ny handlingsplan, eller statens ska ge kreditgarantier till en ny satsning på vätgasmasugnar, så uppstår nya risker och problem i någon annan ände. Policymakaren måste hålla koll på alla trådarna samtidigt och se hur väven flyttar sig och tänjs när man drar och sliter i den.

Som indikerats redan ovan i denna text är processen också rekursiv. Detta såtillvida att allokering av beräkningskapacitet är en form av resursallokering, som påverkar förmågan att överblicka systemet och de olika trådarnas verkningar vid vidare manipulation. Därmed hade Leibniz fel - även Guds förmåga att identifiera den bästa av möjliga världar kan vara logiskt omöjlig, eftersom den bästa av möjliga världar kanske inte allokerar tillräckligt mycket beräkningskapacitet till Gud. Måhända leder detta till infinit regress och världsaltets omedelbara utplåning.

Viktiga val och mystiska krafter

Dead Prez rappar (i sin bästa låt?): 

Life is a series of serious choices/
Theories is formed from experience, never mysterious forces/

Saken med geniala idéer är att det kan krävas ett halvt liv innan man kan ta dem till sig. Jag börjar nu inser att kärnan i dessa rader är:

Det syntetiska och analytiska sammanfaller, induktion med deduktion likaså, och det deskriptiva/normativa!

Häpnadsväckande, jag vet. Så låt oss inleda denna häpnadsvecka med ett försök att uttrycka intuitionssköljningen ifråga.

***

Vi börjar med rad 2: Theories is formed from experience. Alla teorier bygger i grund och botten på induktion, men är försök att compressa och kategorisera världen som ska ge förmågan att förutsäga den. En teori är påståendet att en modell sammanfaller med verkligheten, men på mikronivå är alla termer och begrepp i sig teorier, då de är modeller i det lilla, och då användandet av dem innebär påståenden om att de korresponderar med världen på ett meningsfullt sätt. (Meningsfullt=användbart.) Vi kan dra paralleller till hur all kognition och kommunikation fungerar, eller i alla fall låter sig förstås, med spelteoretiska begrepp. (I sig en modell vars tillämpning implicerar en teori!)

All deduktion är en process där slutsatser härleds ur premisser utifrån i bästa fall logiska regler. Ofta slarvar man lite mer den strikta logiken och låter hypoteser överbrygga luckorna; vi påstår att det finns vissa samband. Premisser (om sakförhållanden) är grunden, medan premisser (om kausala samband) är deduktionen. +/- lite faktiskt logik; ju mer desto bättre.

Induktion ger oss premisserna om sakförhållandena, men också om de kausala sambanden; och även de logiska reglerna! Reglerna för hur saker i verkligheten förhåller sig till varandra är delvis lärda under individens liv, bland annat från det kulturella skriptet som våra förfäder matar oss med, men framförallt är våra intuitioner och övertygelser för detta hårdkodade i vår biologi utifrån det naturliga urvalet som format vår kognition. Logiken i sig kan således sägas vara induktiv snarare än deduktion (vilket såklart inte utesluter att den är oomkullrunkelig - endast det oomkullrunkeliga kommer lämna en så tydlig evolutionär skugga att vi alla tar den som naturgiven). (Obs, FBT, men ... whatever.)

Vilket för oss till att life is a series of serious choices. Allt det här faller ner i Predictive Processing-modellen, dvs. det faktum att vi är prediktionsmaskiner som går omkring och agerar i världen, och att vi ändrar vår världsbild när vi förvånas över hur världen beter sig. Eftersom livet är en serie av viktiga val handlar vår tillvaro om att kalibrera våra modeller och teorier så att vårt handlande får önskade utfall, eller kanske snarare reagera på negativ stimuli så att vi lär oss göra annorlunda nästa gång.

Därför sammanfaller det deskriptiva med det normativa, eftersom hur det är informerar vad vi bör. Om det vi trodde att vi borde är fel kommer vi revidera hur vi tror att det är, för att ge oss själva ett bättre bör nästa gång.

Analytiska satser är sanna eller falska per definition (1+1=2) medan syntetiska satser är empiriska frågor. Men analytiska satser är också empiriska frågor! Det är nämligen så att de logiska reglerna är empiriskt lärda av evolutionen - den biologiska, kulturella, och den begreppsliga i våra individuella hjärnor. (Mest den biologiska och kulturella tror jag. Men den kulturella verkar via interaktion med den biologiska via den individuella.)

Eftersom vi är prediktionsmaskiner som existerar på minst tre evolutionära nivåer samtidigt sammanfaller alltså allting i en enda härlig röra.

Trevlig måndag!

God jul i efterskott

Vår värld den har blivit så konfliktinriktad

Fan hela Ukraina har blett omstritt av Ryssland

Vissa bränner Koraner, andra bränner hela stadsdelar

Vissa bränner broar medan andra bänder backspeglar

    Musk har Twittrat och Foxtrot har splittrats

Vi krigar om allt om det stått nått att hitta

Men Jul är försoningens tid så vi lämnar det

    Vi möts i en gemensam nämnare

Jag snackade med en kristen syrian häromdan

Han drev ett café en bit nere på stan

Han sa att han hade blett folkfördriven från Mellanöstern

Och nu med alla skjutningar vart fett stressad hela hösten

Men trots allt stressigt har livet en tjusning

Den sjunde oktober så såg han en ljusning

Han sa'tt dagen för sanningen äntligen gryr

Nu när det framkommer vem som egentligen styr

Vi ses väl på Plattan, hallå vem e där?

El-Haj ifrån S och såklart NMR

Både sunni och shia och Vänsterpartiet

mest hat i Esbati av mänskorna i det

Nu håller de händer, Hisbollah, Hamas

Och för många att nämna på vår trånga parnass

För Julen är helig och gudarna ber

Oss slut fred i att allting är judarnas fel!

Ge allt som du kan ge, och lyssna på Kanye

Veronica Palm hon förvånade fan er

De utvalda bränner men urtavlan vänder

Och visar på dockan i buktalar'ns händer

    Värsta skräckisen, bläckfiskens armar

Huggs av med ett trädgårdsredskap för de räcker till Thailand!

    Snart är lidandet slut

När juden är död och då firar vi Jul