Antropofagi

fredag 21 december 2018

God Jul för fan

Alla utom värmlänningar verkar älska djur. Forna tiders inställning - döda de jävla djurjävlarna! - möter föga förståelse i senmodernitetens kollektiva alvedonrus. Varför var folk så stygga mot djur förr?

Men, beakta nilkrokodilen, Crocodilus niloticus. Detta djur blir idag som mest omkring fem meter långt, mellan huggtand och svansspets. Nog så intimiderande, så säg.

Värre var det dock förr. Nilkrokodiler på över tio meter gick tretton på dussinet. Dessa veritabla monstrum kunde sluka dig och din oxe utan att ens tugga.

Idag dödas krokodiler om de blir för stora. Det är mer eller mindre en folksport. Än värre var det under det inte alltid så glada 1800-talet. Då utrotades varenda större krokodil-exemplar av en engelsman i khakishorts. Ett mäktigt selektionstryck, där anlag för större storlekar selekterades bort ur populationen. Och uppstickare, ja, som sagt ryker de än idag vid en 5,5, 6 meters längd, senast.

Vi har även utrotat de stora ulvarna. Och de som är kvar har vi lärt att frukta människoapan. Så är det med de allra flesta djur. Förr i tiden festade minsta iller på mänskobarn. En driftig järv kunde dräpa en by.

Djuren var helt enkelt betydligt med fierce förr om åren. Rovgiriga, människoätande jättar. Klart som fan att dåtidens berättelser beskriver livet på jorden som ett ständigt pågående krig mot den befintliga faunan.

För, hur mycket miljöpartist hade du själv varit om du blev buksprättad av vildsvin varje gång du stack huvudet utanför dörren?

Beakta då ännu längre tillbaka. När vi vandrade ut ur Afrika. Överallt fanns en vansinnigt vildsint jättefauna, bestående av sabeltandade tigrar och grottlejon och what the flying fuck not.

Vi kan ondgöra oss över dessa bestars frånfälle. Samtidigt: Vill vi tampas med tigrar som har svärd i munnen? Lejon som är större än isbjörnar?

Aj finkz nått.

Så låtom oss icke vekna och ge djuren chans att återväxa. Dessa monster kommer dricka vårt blod med samma nöje som deras förfäder drack våra förfäders blod, om de bara får chansen.

God Jul, för fan!

PS. Ännu värre att bli äten av en jättestor amfibie. Fyfan vilken fasa att matsmältas till döds i en blekfet paddtarm. Djur utan tänder borde bara få äta soppa. Groddjur, för fan! DS.

torsdag 6 december 2018

Homo vetenskapiens

(Allt det följande är baserat på gissningar och hörsägen. Vilket är lite ironiskt givet ämnet.)

Det som skiljer människor från djur? Skenbenet!

Nä okej, det var fel. Det verkar istället vara någon del av hjärnan, gissningsvis något frontal del, som ger oss egenskaper förknippade med Kreativ Innovation (KI) och Ackumulation av Kulturell Kunskap (AKK).

Vissa djur har ashög IQ, men ingen AKK. Jättebläckfiskar är ett exempel. De verkar inte vara vidare sociala, och har således inte kulturella funktioner i samma utsträckning. (Kultur bör väl rimligen definieras som samspelet mellan individer, och hur detta samspel tenderar att formera sig i vissa mönster.) Jättebläckfiskar lever inte heller så länge (de avviker från de biologiska skal-lagarna), vilket on the upside gör dem snabba som attan och jävligt fierce, men on the downside gör att de inte hinner lära sina barn någonting.

AKK kan många primater, i viss mån. Andra (nu utdöda) människoarter givetvis, men även onsenbadande makaker med flera kreativa släktingar.

Apor kan ju apa efter. De kan härma, men bara mekaniskt. Människor, däremot, kan härma Syften.

En schimpansmamma som kan knacka på en nöt, knackar på en nöt. Dess unge sitter bredvid. Ut ur det knackade nötskalet faller en god, smaskig nöt. Ett stimuli! Förtjusande! Så småningom lär sig ungen att förknippa knackandet med nötätandet. Den härmar mekaniskt och klumpigt knackandet. Det tar lång tid för den att lösa problemet. Och den dag den står utan sten att knacka med, så uppfinner den inte utan vidare en ny metod för att extrahera Nöt ur Skal.

En människounge, däremot, kan förstå att det finns en Nöt i Skalet, och förstå att syftet med knackandet är att få ut nöten. Den kan härma själva syftet, med eller utan sten att knacka med. Den kan förfina metoden, eller upptäcka en ny metod. Typ en nötknäckare. Eller börja odla nötter industriellt och avla bort det jobbiga skalet. Människor fattar syfte, och kan härma dem kreativt.

Orangutanger kan snickra. Men de kan inte snickra något vettigt. De bara hamrar och spikar ihop lite skit till en ful brädhög. Värdelöst!

Människor kan däremot förstå - aha, vi vill ha regnskydd! Några generationer senare:


Kombinationen av AKK och KI byggde Burj Dubai.

***

Bojs in the hood skriver om skillnaden på sapiens och neanderthalare. Eller, en skillnad. Eller, en teori hon har om en skillnad.

Tydligen har man observerat att neanderthalare som bodde nära grupper av homo sapiens, kunde ta efter deras sedvänjor och teknologier i viss mån. Jaktstrategier, verktyg, och vapen. Men, menar Bojs, ur mitt minne, av en bok som jag läste för rätt så länge sedan, så härmade neanderthalarna inte teknologierna särskilt bra eller exakt. De verkar ha byggt rätt klumpiga replikationer av homo sapiens-spjut, krukor och what not. Det är som att de bara betraktat sina primatsläktingar på avstånd och försökt apa efter.

Dessutom, menar Bojs, verkar det som att neanderthalarna tar till sig en (approximation av en) teknologi vid en given tidpunkt, men sen inte utvecklar denna teknologi över tidslinjer av tusentals år. Nästa hopp i deras teknologiska utveckling sker först nästa gång de kommer i kontakt med en grupp homo sapiens! Visst, de kan härma och ackumulera kulturell kunskap. Men, deras kreativa innovationskraft verkar inte stå i paritet med sapiens dito.

På tal om sapiens; det är ju en bok också. En grej med Sapiens är det som Antropofagi tjatat till leda, nämligen intersubjektiva fenomen och/eller myter. Det verkar som vår förmåga att ljuga i grupp gett oss vissa samverkansförmågor, som gett oss vissa fördelar. Kanske ska även dessa förmågor knytas till den där odefinierade frontala delen av hjärnan som jag postulerar. Vi verkar kunna hitta på rätt skumma saker. Det kan också ses som KI. Och vi har sjuka teknologier för att dokumentera dessa påhitt - AKK deluxe, som t.ex. Bibeln eller Koranen.

***

Vi låtsas att jag har rätt i det ovanstående. Att det unika med homo sapiens är att vi kan härma syfte. Vi kan innovera, bevara kunskap, och inkrementellt eller disruptivt utveckla vårt kunnande. Allt utifrån målsättningar. Det är någonting mycket mer än random trial and error.

Således någonting mycket mer än att observera samband. Det handlar om att förstå orsakssamband. Att härma syfte kan definieras som förmågan att ställa upp mekanistiska hypoteser. Hur kan vi knäcka en nöt? Hur kan vi få tak över huvudet?

Kopplat till sarkomforskning har Antropofagi pekat på det kanske självklara - att forskning inte bara handlar om att tröcka igenom empiri genom en människohjärna för att spotta ur uppfinningar. Jag skriver:
"Jag hade nyligen nöjet att snick-snacka lite med en onkolog vars expertis är sarkom. Onkologen ifråga försökte pedagogiskt förklara hur hen bedriver forskning. Min återgivande redogörelse är troligen delvis felaktig, men låt oss ge det ett försök.

Den vetenskapliga disciplinen medicin berömmer sig ofta med att vara evidensbaserad. Det är detta man anser särskiljer disciplinen från t.ex. mineralterapi och ockultism. Genom att utföra kontrollerade studier, och systematiskt samla in data, kommer forskarna fram till vilka diagnoser som betingar vilka behandlingar. Detta synsätt är grunden för modern medicin, och förmodligen anledningen till att vi idag slipper åderlåtas till döds vare gång vi blir förkylda.

När det kommer till sarkomforskning är dock läget ett annat. Många sarkom är så sällsynta att det kanske bara finns ett enda fall i världen, och inget liknande fall beskrivet i litteraturen. När ett sarkom är det enda i sitt slag, eller när antalet fall är extremt begränsat, finns det ingen möjlighet att genomföra systematiska studier med kontrollgrupper, statistisk signifikans och allt det där.

Onkologen beskrev sin metod som så, att hen helt enkelt tänker vad som skulle kunna funka, utifrån sin kliniska erfarenhet. Hur uppträder sarkomet? Hur beter det sig? Hur skulle man kunna tänkas angripa det? Vilken befintlig behandling, kanske för någon helt annan cancerform, kan vi testa? Metoden har med andra ord ingenting med evidens att göra. Det handlar bara om att försöka tänka kreativt kring vad som skulle kunna funka – vilket naturligtvis inkluderar frågan varför det hypotetiskt fungerar, och därmed Deutschs goda förklaring/den kausala realistens mekanism.

[...]
Här kan tilläggas att goda förklaringar och påhittigt uttänkta mekanismer givetvis måste testas mot verkligheten. Även om man klurat ut att det förmodligen är obalansen mellan slemmet och gallan i kroppen som orsakar influensa, och att detta rimligen kan åtgärdas med blodiglar på ögonen, så kan det vara värt att testa om den där smarta metoden verkligen fungerar tillfredsställande."
Vi har varit inne på det förut; vetenskap är mer än empirism, men det är också empirism. Empirismen är avstämningen mot verkligheten. Men hypotesbildandet är en kreativ historia. Hur fan kan det egentligen tänkas hänga ihop?

***

Så, vetenskapen är som människohjärnan. Och vad värre är: Detta är inte någon liknelse, analogi eller metafor.

Det konstituerande elementet i vetenskapen - genererandet och testandet av mekanistiska hypoteser, "goda förklaringar" - är exakt samma sak som skiljer människor från andra primater, kanske även inklusive våra nu utdöda människosläktingar såsom homo neanderthalis.

Det funkar fan. AKK + KI = Burj Dubai!

Jag hävdar härmed att Vetenskap är Uppskalad Människa. En skalning av den förmåga som skiljer människan från alla andra av oss kända organismer.

Homo vetenskapiens.

Sannolikhetens två riktningar

(Mer eller mindre relaterat: Min intuition tillåts härja fritt, sen dör jag; Zamjatin; art, avkomma, etcetera; mangon och valen; filosofen om skägget; allt om Enlightenment Now; allt om David Deutsch.)

Enlightenment Now inleds med en diskussion om mänsklighetens villkor. Pinker tar fasta på termodynamikens andra huvudsats, som säger att universum alltid strävar mot entropi och att vi således lokalt måste pumpa för entropi för att upprätthålla intressanta och/eller levande saker. Pinker tar även fasta på evolutionen, som ger oss kognition riggat för vissa speciella uppgifter som inte nödvändigtvis är relevanta i dagsläget. (På upp-sidan då? Tja, ungefär David Deutsch. Eller mer än ungefär; exakt David Deutsch, ty denne citeras inledningsvis i boken. Allt som inte förbjuds av fysikens lagar är i princip möjligt. Oändlig utveckling. Etc.)

Okej, så på ena sidan har vi termodynamikens andra, som jag tidigare har försökt sammanföra med Central Limit Theorem (och för den delen de biologiska skalningslagarna). Högentropiska tillstånd är mer sannolika, så vi är bound to end up högentropiska. Eftersom våra kroppar är exempel på låg entropi, så är vi ledsna över detta.

(Anonym Internetz-rappare rappar: "Skulle vilja applicera ånger-rätten/ på mitt liv typ göra ägg av omeletten/" Detta är svårt exakt pga. termodynamikens andra. Det är svårare att sätta ihop ett ägg än att krossa ett, eftersom hopsättning av ägg kräver massiv entropi-exportering.)

Och Central Limit Theorem (CLT) handlar om att saker tenderar att normalfördelas. Även om du har en klassa av fenomen som inte normalfördelas, men du tar random samples av dessa, så kommer dessa samples genomsnitt att normalfördela sig. Sjukt! I egenskap av okunnig, gissande mystiker tolkar jag detta som att Statistiken i det här fallet avslöjar en inneboende egenskap i universum, dvs. att entropin alltid ökar. Säg vad du vill om den saken, oh du fiktiva kritiker.

Alltså: En sannolikhetsriktning går mot entropi-soppa. Mökig död.

***

Men, vad handlar evolutionen om? Evolutionen är hyfsat tautologisk. Organismer som är fitta (ah!) tenderar att existera, eftersom de har överlevt och reproducerat sig. Bra DNA-molekyler finns; dåliga finns inte. Men, fitness definieras som det faktum att organismen lyckats överleva och reproducera sig. Bra DNA-molekyler är per definition DNA-molekyler som finns. (Detta blir lite löjligt när vi tänker på att dinosaurierna dog ut pga. en fet jävla meteorit: Jag vill gärna se Darwin säga till en Carcharadontosaurus att det inte är fit. Men, utvecklingen av livet är full av flaskhalsar, så även för oss människor.)

Okej, så för att generalisera begreppet lite så handlar evolutionen i sin "rena" form, där vi glömmer bort genetisk drift, epigenetik, och egentligen alla tekniska aspekter av själva biologin (oj det där känns lite farligt, att tappa bort de mekanistiska förklaringarna...). Då har vi kvar tendensen att "det som finns är det som är sannolikt att finnas", vilket kan leda till att vi undrar "where did the improbability come from" (dock) samt att vi tycker att Kungars Envälde Etcetera är bra samhällsskick.

Finns du? Det är i så fall mycket sannolikt.

Finns du inte? Även det är i så fall mycket sannolikt?

(Nånstans här kommer vi väl in på möjliga världar och MWI, men skit i det för tillfället.)

Alltså: En sannolikhetsriktning går mot... Dig! Kapokträd! Blåvalar! Demokratier! Hemslöjd! Kollektivtrafik!

***

Det kan tyckas som att dessa två sannolikhetsriktningar flödar åt olika håll. Du är osannolik pga. att du är lågentropisk. Men du är sannolik pga. att du - din DNA-molekyl - tydligen är fit nog att ha givit upphov till dig samt få dig att överleva ett tag i din miljö.

Förbränning av kalorier i dina celler - kalorier som i förlängningen kommer från solljuset, vilket förnämligt påpekas i Svälten - fungerar som en entropipump. Andra biologiska processer bör sannolikt nämnas. Vad vet jag, en simpel lekman.

Så det är sannolikt att vissa mönster av entropiallokering uppkommer i världsväven, tydligen. Men, totalt sett? Väven är som en mulen jävla välling.

***

Denna filosofiska utsvävning fick inte riktigt vingar. Inspirationen tröt. Så är det väl att vara breadwinner i medelåldern. Åter till fabriken istället, antar jag.

Ett veritabelt fyrverkeri av idéer? Ett tankestoff som du snortar från en strippas svank? Inget för mig! Jag ska gå på en trottoar och undvika att se folk i ögonen. För att sedan sätta mig vid ett skrivbord och tomt stirra in i en skärm i 8 timmar. Finns inget utrymme för intellektuella utsvävningar då, inte.

Fan, det är kanske existentiell entropi som kickar in, såhär vid 34 års ålder. Vad nu det ska betyda. Om det funkar för Zamjatin att dra liknelser från termodynamikens andra till politiken, så kan väl en smutsig bloggare leka Sartre och göra samma sak med Existensen.

Då får jag väl ta och skriva en självhjälpsbok som heter Pumpa för existentiell entropi, din gamla skinkmacka, och som riktar sig till medelålders småbarnsföräldrar med kontorsjobb.

Den motgående sannolikhetsriktningen kanske löser det självt. Det körs ju motorcykel och tas kokain även - eller framförallt! - av 40-åriga pojkgubbar. Kanske är det analogt med att det finns kronhjort. Trots att de där jävla hornen måste vara bra mycket i vägen ibland.