Alla utom värmlänningar verkar älska djur. Forna tiders inställning - döda de jävla djurjävlarna! - möter föga förståelse i senmodernitetens kollektiva alvedonrus. Varför var folk så stygga mot djur förr?
Men, beakta nilkrokodilen, Crocodilus niloticus. Detta djur blir idag som mest omkring fem meter långt, mellan huggtand och svansspets. Nog så intimiderande, så säg.
Värre var det dock förr. Nilkrokodiler på över tio meter gick tretton på dussinet. Dessa veritabla monstrum kunde sluka dig och din oxe utan att ens tugga.
Idag dödas krokodiler om de blir för stora. Det är mer eller mindre en folksport. Än värre var det under det inte alltid så glada 1800-talet. Då utrotades varenda större krokodil-exemplar av en engelsman i khakishorts. Ett mäktigt selektionstryck, där anlag för större storlekar selekterades bort ur populationen. Och uppstickare, ja, som sagt ryker de än idag vid en 5,5, 6 meters längd, senast.
Vi har även utrotat de stora ulvarna. Och de som är kvar har vi lärt att frukta människoapan. Så är det med de allra flesta djur. Förr i tiden festade minsta iller på mänskobarn. En driftig järv kunde dräpa en by.
Djuren var helt enkelt betydligt med fierce förr om åren. Rovgiriga, människoätande jättar. Klart som fan att dåtidens berättelser beskriver livet på jorden som ett ständigt pågående krig mot den befintliga faunan.
För, hur mycket miljöpartist hade du själv varit om du blev buksprättad av vildsvin varje gång du stack huvudet utanför dörren?
Beakta då ännu längre tillbaka. När vi vandrade ut ur Afrika. Överallt fanns en vansinnigt vildsint jättefauna, bestående av sabeltandade tigrar och grottlejon och what the flying fuck not.
Vi kan ondgöra oss över dessa bestars frånfälle. Samtidigt: Vill vi tampas med tigrar som har svärd i munnen? Lejon som är större än isbjörnar?
Aj finkz nått.
Så låtom oss icke vekna och ge djuren chans att återväxa. Dessa monster kommer dricka vårt blod med samma nöje som deras förfäder drack våra förfäders blod, om de bara får chansen.
God Jul, för fan!
PS. Ännu värre att bli äten av en jättestor amfibie. Fyfan vilken fasa att matsmältas till döds i en blekfet paddtarm. Djur utan tänder borde bara få äta soppa. Groddjur, för fan! DS.
(Allt det följande är baserat på gissningar och hörsägen. Vilket är lite ironiskt givet ämnet.)
Det som skiljer människor från djur? Skenbenet!
Nä okej, det var fel. Det verkar istället vara någon del av hjärnan, gissningsvis något frontal del, som ger oss egenskaper förknippade med Kreativ Innovation (KI) och Ackumulation av Kulturell Kunskap (AKK).
Vissa djur har ashög IQ, men ingen AKK. Jättebläckfiskar är ett exempel. De verkar inte vara vidare sociala, och har således inte kulturella funktioner i samma utsträckning. (Kultur bör väl rimligen definieras som samspelet mellan individer, och hur detta samspel tenderar att formera sig i vissa mönster.) Jättebläckfiskar lever inte heller så länge (de avviker från de biologiska skal-lagarna), vilket on the upside gör dem snabba som attan och jävligt fierce, men on the downside gör att de inte hinner lära sina barn någonting.
AKK kan många primater, i viss mån. Andra (nu utdöda) människoarter givetvis, men även onsenbadande makaker med flera kreativa släktingar.
Apor kan ju apa efter. De kan härma, men bara mekaniskt. Människor, däremot, kan härma Syften.
En schimpansmamma som kan knacka på en nöt, knackar på en nöt. Dess unge sitter bredvid. Ut ur det knackade nötskalet faller en god, smaskig nöt. Ett stimuli! Förtjusande! Så småningom lär sig ungen att förknippa knackandet med nötätandet. Den härmar mekaniskt och klumpigt knackandet. Det tar lång tid för den att lösa problemet. Och den dag den står utan sten att knacka med, så uppfinner den inte utan vidare en ny metod för att extrahera Nöt ur Skal.
En människounge, däremot, kan förstå att det finns en Nöt i Skalet, och förstå att syftet med knackandet är att få ut nöten. Den kan härma själva syftet, med eller utan sten att knacka med. Den kan förfina metoden, eller upptäcka en ny metod. Typ en nötknäckare. Eller börja odla nötter industriellt och avla bort det jobbiga skalet. Människor fattar syfte, och kan härma dem kreativt.
Orangutanger kan snickra. Men de kan inte snickra något vettigt. De bara hamrar och spikar ihop lite skit till en ful brädhög. Värdelöst!
Människor kan däremot förstå - aha, vi vill ha regnskydd! Några generationer senare:
Kombinationen av AKK och KI byggde Burj Dubai.
***
Bojs in the hood skriver om skillnaden på sapiens och neanderthalare. Eller, en skillnad. Eller, en teori hon har om en skillnad.
Tydligen har man observerat att neanderthalare som bodde nära grupper av homo sapiens, kunde ta efter deras sedvänjor och teknologier i viss mån. Jaktstrategier, verktyg, och vapen. Men, menar Bojs, ur mitt minne, av en bok som jag läste för rätt så länge sedan, så härmade neanderthalarna inte teknologierna särskilt bra eller exakt. De verkar ha byggt rätt klumpiga replikationer av homo sapiens-spjut, krukor och what not. Det är som att de bara betraktat sina primatsläktingar på avstånd och försökt apa efter.
Dessutom, menar Bojs, verkar det som att neanderthalarna tar till sig en (approximation av en) teknologi vid en given tidpunkt, men sen inte utvecklar denna teknologi över tidslinjer av tusentals år. Nästa hopp i deras teknologiska utveckling sker först nästa gång de kommer i kontakt med en grupp homo sapiens! Visst, de kan härma och ackumulera kulturell kunskap. Men, deras kreativa innovationskraft verkar inte stå i paritet med sapiens dito.
På tal om sapiens; det är ju en bok också. En grej med Sapiens är det som Antropofagi tjatat till leda, nämligen intersubjektiva fenomen och/eller myter. Det verkar som vår förmåga att ljuga i grupp gett oss vissa samverkansförmågor, som gett oss vissa fördelar. Kanske ska även dessa förmågor knytas till den där odefinierade frontala delen av hjärnan som jag postulerar. Vi verkar kunna hitta på rätt skumma saker. Det kan också ses som KI. Och vi har sjuka teknologier för att dokumentera dessa påhitt - AKK deluxe, som t.ex. Bibeln eller Koranen.
***
Vi låtsas att jag har rätt i det ovanstående. Att det unika med homo sapiens är att vi kan härma syfte. Vi kan innovera, bevara kunskap, och inkrementellt eller disruptivt utveckla vårt kunnande. Allt utifrån målsättningar. Det är någonting mycket mer än random trial and error.
Således någonting mycket mer än att observera samband. Det handlar om att förstå orsakssamband. Att härma syfte kan definieras som förmågan att ställa upp mekanistiska hypoteser. Hur kan vi knäcka en nöt? Hur kan vi få tak över huvudet?
"Jag hade nyligen nöjet att snick-snacka lite med en onkolog vars expertis är sarkom. Onkologen ifråga försökte pedagogiskt förklara hur hen bedriver forskning. Min återgivande redogörelse är troligen delvis felaktig, men låt oss ge det ett försök.
Den vetenskapliga disciplinen medicin berömmer sig ofta med att vara evidensbaserad. Det är detta man anser särskiljer disciplinen från t.ex. mineralterapi och ockultism. Genom att utföra kontrollerade studier, och systematiskt samla in data, kommer forskarna fram till vilka diagnoser som betingar vilka behandlingar. Detta synsätt är grunden för modern medicin, och förmodligen anledningen till att vi idag slipper åderlåtas till döds vare gång vi blir förkylda.
När det kommer till sarkomforskning är dock läget ett annat. Många sarkom är så sällsynta att det kanske bara finns ett enda fall i världen, och inget liknande fall beskrivet i litteraturen. När ett sarkom är det enda i sitt slag, eller när antalet fall är extremt begränsat, finns det ingen möjlighet att genomföra systematiska studier med kontrollgrupper, statistisk signifikans och allt det där.
Onkologen beskrev sin metod som så, att hen helt enkelt tänker vad som skulle kunna funka, utifrån sin kliniska erfarenhet. Hur uppträder sarkomet? Hur beter det sig? Hur skulle man kunna tänkas angripa det? Vilken befintlig behandling, kanske för någon helt annan cancerform, kan vi testa? Metoden har med andra ord ingenting med evidens att göra. Det handlar bara om att försöka tänka kreativt kring vad som skulle kunna funka – vilket naturligtvis inkluderar frågan varför det hypotetiskt fungerar, och därmed Deutschs goda förklaring/den kausala realistens mekanism.
[...]
Här kan tilläggas att goda förklaringar och påhittigt uttänkta mekanismer givetvis måste testas mot verkligheten. Även om man klurat ut att det förmodligen är obalansen mellan slemmet och gallan i kroppen som orsakar influensa, och att detta rimligen kan åtgärdas med blodiglar på ögonen, så kan det vara värt att testa om den där smarta metoden verkligen fungerar tillfredsställande."
Vi har varit inne på det förut; vetenskap är mer än empirism, men det är också empirism. Empirismen är avstämningen mot verkligheten. Men hypotesbildandet är en kreativ historia. Hur fan kan det egentligen tänkas hänga ihop?
***
Så, vetenskapen är som människohjärnan. Och vad värre är: Detta är inte någon liknelse, analogi eller metafor.
Det konstituerande elementet i vetenskapen - genererandet och testandet av mekanistiska hypoteser, "goda förklaringar" - är exakt samma sak som skiljer människor från andra primater, kanske även inklusive våra nu utdöda människosläktingar såsom homo neanderthalis.
Det funkar fan. AKK + KI = Burj Dubai!
Jag hävdar härmed att Vetenskap är Uppskalad Människa. En skalning av den förmåga som skiljer människan från alla andra av oss kända organismer.
Enlightenment Now inleds med en diskussion om mänsklighetens villkor. Pinker tar fasta på termodynamikens andra huvudsats, som säger att universum alltid strävar mot entropi och att vi således lokalt måste pumpa för entropi för att upprätthålla intressanta och/eller levande saker. Pinker tar även fasta på evolutionen, som ger oss kognition riggat för vissa speciella uppgifter som inte nödvändigtvis är relevanta i dagsläget. (På upp-sidan då? Tja, ungefär David Deutsch. Eller mer än ungefär; exakt David Deutsch, ty denne citeras inledningsvis i boken. Allt som inte förbjuds av fysikens lagar är i princip möjligt. Oändlig utveckling. Etc.)
Okej, så på ena sidan har vi termodynamikens andra, som jag tidigare har försökt sammanföra med Central Limit Theorem (och för den delen de biologiska skalningslagarna). Högentropiska tillstånd är mer sannolika, så vi är bound to end up högentropiska. Eftersom våra kroppar är exempel på låg entropi, så är vi ledsna över detta.
(Anonym Internetz-rappare rappar: "Skulle vilja applicera ånger-rätten/ på mitt liv typ göra ägg av omeletten/" Detta är svårt exakt pga. termodynamikens andra. Det är svårare att sätta ihop ett ägg än att krossa ett, eftersom hopsättning av ägg kräver massiv entropi-exportering.)
Och Central Limit Theorem (CLT) handlar om att saker tenderar att normalfördelas. Även om du har en klassa av fenomen som inte normalfördelas, men du tar random samples av dessa, så kommer dessa samples genomsnitt att normalfördela sig. Sjukt! I egenskap av okunnig, gissande mystiker tolkar jag detta som att Statistiken i det här fallet avslöjar en inneboende egenskap i universum, dvs. att entropin alltid ökar. Säg vad du vill om den saken, oh du fiktiva kritiker.
Alltså: En sannolikhetsriktning går mot entropi-soppa. Mökig död.
***
Men, vad handlar evolutionen om? Evolutionen är hyfsat tautologisk. Organismer som är fitta (ah!) tenderar att existera, eftersom de har överlevt och reproducerat sig. Bra DNA-molekyler finns; dåliga finns inte. Men, fitness definieras som det faktum att organismen lyckats överleva och reproducera sig. Bra DNA-molekyler är per definition DNA-molekyler som finns. (Detta blir lite löjligt när vi tänker på att dinosaurierna dog ut pga. en fet jävla meteorit: Jag vill gärna se Darwin säga till en Carcharadontosaurus att det inte är fit. Men, utvecklingen av livet är full av flaskhalsar, så även för oss människor.)
Finns du inte? Även det är i så fall mycket sannolikt?
(Nånstans här kommer vi väl in på möjliga världar och MWI, men skit i det för tillfället.)
Alltså: En sannolikhetsriktning går mot... Dig! Kapokträd! Blåvalar! Demokratier! Hemslöjd! Kollektivtrafik!
***
Det kan tyckas som att dessa två sannolikhetsriktningar flödar åt olika håll. Du är osannolik pga. att du är lågentropisk. Men du är sannolik pga. att du - din DNA-molekyl - tydligen är fit nog att ha givit upphov till dig samt få dig att överleva ett tag i din miljö.
Förbränning av kalorier i dina celler - kalorier som i förlängningen kommer från solljuset, vilket förnämligt påpekas i Svälten- fungerar som en entropipump. Andra biologiska processer bör sannolikt nämnas. Vad vet jag, en simpel lekman.
Så det är sannolikt att vissa mönster av entropiallokering uppkommer i världsväven, tydligen. Men, totalt sett? Väven är som en mulen jävla välling.
***
Denna filosofiska utsvävning fick inte riktigt vingar. Inspirationen tröt. Så är det väl att vara breadwinner i medelåldern. Åter till fabriken istället, antar jag.
Ett veritabelt fyrverkeri av idéer? Ett tankestoff som du snortar från en strippas svank? Inget för mig! Jag ska gå på en trottoar och undvika att se folk i ögonen. För att sedan sätta mig vid ett skrivbord och tomt stirra in i en skärm i 8 timmar. Finns inget utrymme för intellektuella utsvävningar då, inte.
Fan, det är kanske existentiell entropi som kickar in, såhär vid 34 års ålder. Vad nu det ska betyda. Om det funkar för Zamjatin att dra liknelser från termodynamikens andra till politiken, så kan väl en smutsig bloggare leka Sartre och göra samma sak med Existensen.
Då får jag väl ta och skriva en självhjälpsbok som heter Pumpa för existentiell entropi, din gamla skinkmacka, och som riktar sig till medelålders småbarnsföräldrar med kontorsjobb.
Den motgående sannolikhetsriktningen kanske löser det självt. Det körs ju motorcykel och tas kokain även - eller framförallt! - av 40-åriga pojkgubbar. Kanske är det analogt med att det finns kronhjort. Trots att de där jävla hornen måste vara bra mycket i vägen ibland.
Mannen tycker att världen blir sämre och sämre. Medpanelisterna håller med, förutom en kvinnlig forskare som biter sig i läppen av frustration. Hårdare biter hon, hårdare för varje tom floskel som mannen hasplar ur sig.
Mannen säger gång på gång att det blir sämre och sämre. Han är på inget sätt konkret med vad han menar. Det enda som insinueras - och visst, det är ju en valid point - är detta med att ett massutdöende av Perm/Trias-dignitet är i antågande pga. människans växthusgasemissioner.
Mannen säger att vi behöver en gemensam myt. En ljus framtidsvision. Som gör att vi känner hopp! Att vi strävar tillsammans!
Det är ironiskt att hans egen redogörelse är den direkta motsatsen till en sådan myt.
Du kanske inte tycker om Pinkers Enlightenment Now, eller - för hillbillys och bonnlurkar, eller för den sakens skull svenska medborgare av normalgraden - Hans m.fl. Roslings motsvarande verk och livsgärning. Du kanske inte gillar det, Mannen Som Klagar.
Men, Mannen. Om du nu bedjer så vänt om en MYT - varför duger då icke denna väldiga, och faktabaserade, saga om mänsklig välmåga? Varför kan det inte räcka för dig, att mänskligheten tågat framåt i varje mätbart avseende?
These motherfuckers.
De borde antingen hylla framstegsdiskursen för att den - bevisligen, som det heter - är sann. Eller för att den är en FET JÄVLA MYT! Att den ger FETT JÄVLA MYCKET HOPP! Att mänsklig välmåga är FETT JÄVLA EFTERSTRÄVANSVÄRT!
Myten, Mannen. Du pajar myten. Till den grad att jag tvingas skriva VERSALER som en annan Kanye West på Twitter.
***
Kvinnan, Mannen. Den första Kvinnan hette Pandora. Pandora skapades som ett jävla STRAFF. Hefaistos vart lack för att Promotheus avslöjade eldens hemlighet för människorna - Kvinnan blevo den förfärliga påföljden.
(Promotheus fjättrades också vid ett berg, där en örn åt hans lever varje dag. Tills att Herakles räddade honom.)
Epimetheus, bror till nämnde Promotheus, tog Pandora till hustru trots broderns avrådan. Pandora hade med sig en ask som hon fått av överguden Zeus. Pga. stor nyfikenhet öppnade Pandora tillslut asken, vilken visade sig innehålla allehanda olyckor och sjukdomar. Dessa smet ut ur asken och befolkade världen.
Pandora stängde förskräckt asken. Kvar på dess botten låg hoppet.
***
Mannens straff är Kvinnan. I Kvinnans ägo är Hoppet. Det sista onda, som nu bor inom oss.
Liv gör poängen att det är typ 1 procent av männen som står för sex- och våldsbrott. Kul blir det när Caroline kontrar med att beskriva "mäns våld mot kvinnor"-tropen som en användbar och självklar generalisering (visst, visst), men sen vänder sig mot Livs generalisering av feminism. Liv menar vidare att feminismen bara erbjuder ett narrativ för kvinnor, men inte erkänner att det finns en positiv manlighet. Caroline motte-and-baily-kontrar: "Det är inte min feminism!" Okej, så det är bara en procent av all feminism som står för 63 procent av alla SJW:iga, dryga kommentarer om Våldspyramiden?
***
Låtom oss uppehålla oss vid poängen om "ett narrativ för män". Tre saker:
1. Den svenska filmen Hjärtat, som är rätt så bra, handlar om en snubbe som är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.
"Allt blir bra om man bara är sig själv"-tropen krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner.
Uggla och Boschini et alhar som nämnts visat att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens pallar med kvinnor med högre status än de själva för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.
Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång när verkligheten kommer in i bilden. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras ladies, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.
Samhället - som ju består av individer som beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer inklusive andra individer - förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. De andra sätten leder till elände. Samtidigt lär samma samhälle - återigen en proxy för människor och institutioner i en given miljö - männen att BARA VARA SIG SJÄLVA! Vet du vem det är, för vissa personer? En lat jävla porrmissbrukande gejmer, såklart.
Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?
De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till möjöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt.
Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar inte piskas på av Patriarkatet.
2. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende ÄR EN NORM, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverket våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.
Forskarna har svårt att hitta områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Slapp citering:
Okej, så vi verkar närma oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont.
Jag har påpekat att vi bör förvänta oss att mäns ofrivilliga barnlöshet bör leda till fler sexualbrott, samt att utrikesfödda - om några - isf. oftare bör tillgripa våldtäkt som reproduktiv strategi, pga. sannolikt lägre reproduktiv framgång iom. sämre socioekonomi:
"Vi borde även förvänta oss att invandrare är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken - vilket de ju är. Och detta även mer än i andra typer av brott (också sant), eftersom vi tror att reproduktiva tillkortakommanden är mer reella i termer av beteendepåverkan än vad relativ fattigdom-styled knappthet är. (Du behöver egentligen inte stjäla en korv risgrynsgröt på ICA när du faktiskt uppbär socialbidrag alt. etableringsersättning.) Antropofagi vill härmed nedgradera den kulturella förklaringsvariabeln en smula - i det stora variabelklustret vi kallar verkligheten - eftersom 'socioekonomiska faktorer' faktiskt rimligen spelar en jävla roll i den här frågan. Invandrare är generellt sett lägst i status - lägst utbildning, inkomst, nätverk, allt annat. Dåliga, dåliga reproduktionsmöjligheter!"
I gårdagens Agenda (25 nov) diskuterades den skenande sexualbrottsstatistiken. BRÅ visar statistiken:
I Agenda diskuteras avtagande stigma och mätfel som en förklaringsmodell; en annan är att det faktiskt sker fler brott. Någon direkt #metoo-effekt kan vi förmodligen räkna bort, eftersom ökningen sker från och med 2010 och/eller 2013. "Fatta-effekten" nämns dock. (Ah, Fatta!) Det hände opinionsbildning innan #metoo, och hashtaggen skulle kunna ses som peak sexualbrotts-paradigmskifte eller nåt sånt. I så fall är #metoo och ökande sexualbrottsstatistik symptom på samma attitydförändring.
Men, det verkar faktiskt sannolikt att brotten faktiskt ökat. Och det bör givetvis övervägas om invandring kan vara en förklaring. Vi följer med spänning det uppdrag som stipuleras i BRÅ:s regleringsbrev:
"Utvecklingen av utsatthet för sexualbrott – Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna. Under de senaste fyra åren har även utsattheten för sexualbrott ökat enligt Nationella trygghetsundersökningen. Det finns flera faktorer som kan ha påverkat utvecklingen av de anmälda respektive självrapporterade brotten, som benägenheten att anmäla och rapportera om sexualbrott, lagstiftningens utformning och den faktiska utsattheten. Brå ska belysa orsakerna till ökningarna sedan 2005. I uppdraget ingår att i möjligaste mån uppskatta sexualbrottslighetens faktiska utveckling, och hur den självrapporterade utsattheten förhåller sig till de polisanmälda brotten och den faktiska brottsligheten. I uppdraget ingår också att utifrån data om upplevd utsatthet och anmälda brott analysera om ökningarna gäller särskilda typer av sexualbrott, tillvägagångssätt, situationer eller utsatta personer, och i den mån det är möjligt gruppen gärningspersoner. Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj 2019."
Tänkte ni på tonen i debatten mellan SD och MP? Att SD ens var inbjudna? Att Anders ens ställde frågan om huruvida invandringen kan förklara uppgången av sexualbrott? Att MP-kvinnan inte ens avfärdade, utan menade att det är bra att vi utreder saken?
***
Tillbaka till huvudspåret.
I ett tidigare avsnitt av En varg söker sin pod kommer Liv Strömqvist in på att kvinnor verkar må dåligt av/i lösa sexual-relationer. Det verkar finnas en gnagande olust över KK:s och slappt krograggssex. Men killar gillar! Och, i feminismens nomenklatur: Killar kränker därför kvinnor. Även om alla är där frivilligt.
Hur som helst. Det som Liv och Caroline inte fördjupar dig i är eventuella ultimata (evolutionära) orsaker till att gossar och töser njuter så olika mycket i senmodernismens uppluckrade sexualmoral. Det är - förmodligen - så att män oftare tillgriper den reproduktiva strategin "knulla så mycket som möjligt", medan kvinnor - som i snitt har högre PI, Parental Investment - behöver hushålla lite mer med sina reproduktiva resurser.
Så, inte olikt Strindbergs mer eller mindre underförstådda resonemang i Giftas: Det kan vara så att äktenskapet som institution gynnar kvinnorna. Äktenskapen och dess helgd låser mannen och hans resurser vid den kvinna som avlat hans avkomma. Detta är i kvinnans intresse, enligt PI-modellen.
Så, det jag säger är att konservativa familjenormer kan sägas vara mycket mer "feministiska" än samtidens fria Tinder-leverne. Äktenskapet skyddar kvinnan, vilket Strindberg nog skulle fått medhåll i från de flesta feminister före Eva Moberg.
Utifrån PI-modellen kan vi förvänta oss att män ska njuta mer av att ha lössläppt sex, medan kvinnor ska fokusera på att pair-bonda. Män kan välja PI-nivå i högre utsträckning, medan kvinnor alltid har hög PI.
Se där! Ytterligare en norm, en tradition, som får upprättelse.
Vi kanske inte vet vad vi har förrän vi slänger bort det, kinda like.
Så även en magkänslemotvilja mot rasism-sexism, så vitt jag vet.
Det är underhållande att se/höra Liv Strömqvist red-pill:a sig fram genom pod-avsnitten. Inte minst för att hennes tonläge tidvis är så plågat, som om hon nästan föder fram sina meta-contrarian-sägningar. Och ack alla brasklappar, "så att inte alla börjar maila". Små utrop om att En varg söker sin pod-podden lätt har högst i tak i hela pod-Sverige (det har den alltså by all accounts EJ).
Min resa (fan det låter som nån skitt kändis-bio-baserad intervju-fail-såpa på SVT...) verkar ha börjat i april 2017. Här upptäcker jag, vad det verkar för första gången, en genus-lögn. Inlägget Oinitierade gissningar om kön och lön verkar har tillkommit innan jag utvecklat min sexism-rasism, eftersom jag främst verkar intressera mig för olika ålderssegment och könssegregationen där inom. Snarare än att ranta om genusvetenskap.
"Det sägs att normer är problem för jämställdheten.
Det sägs att utbildnings- och yrkesval styrs av normer.
Faktum är att kvinnodominerade yrken är svårt eftersatta i löneutvecklingen.
Faktum, tror jag, är att få väljer yrke utifrån förväntad inkomst. Kanske snarare utifrån grupptryck, slump (i betydelsen irrelevanta parametrar såsom var man kommer in eller vad som ligger nära geografiskt), eller i bästa fall intresse.
En kan argumentera för att det idag råder jämställdhet i möjligheter. Vem som helst kan, oavsett kön, i princip ha vilket jobb som helst. (Vissa abnorma undantag går säkert att påträffa.) Sen kanske det känns trist att attenda korvfesten på LTH om en är tjej.
Det råder däremot inte jämställdhet i utfall, eftersom kvinnor oftare har arbeten med lägre löner.
Var går gränsen mellan preferensen och strukturen? I vilken utsträckning "vill" tjejer läsa till undersköterska och förskolepedagog, och i vilken utsträckning tvingas de av normer?
Det är liksom inte så att en preferens kan existera i norm-vakuum. Meningslösheten i att söka den "egentliga" preferensen. Ack.
Nä, låt folk välja vad de vill. Och se istället till att alla yrken värderas på ett rimligt sätt. Att fack och arbetsgivare kommer överens om att höja kvinnoyrkens löner. Det är rätt mycket fetare än att hålla inspirationsföreläsningar om varför kvinnor måste gå på polishögskolan."
Ett annat överbryggande inlägg från Mr 8th of March till dagens JBP-hyllare är detta MRA-esqua stycke. Som i princip köper feminism-dogmerna, men som menar på att lösningen på att förtrycka kvinnor inte är att förtrycka män. Eller typ, att jämlikhet är enda sättet att säkra att ingen är förtryckt, oavsett urvalsgrund:
"Det som sker just nu är att patriarkatet i vissa delar skalas tillbaka. Resultatet är att de sk. vita kränkta männen blir frejmade som de nya förlorarna. Ser vi på Sverige är det tydligt att män har lägre utbildningsnivåer (dock högre löner) än kvinnor. Kvinnor är chefer i kvinnodominerade sektorer. De oförklarade löneskillnaderna kanske inte minskar i raketfart, men är inte högst någonsin. Kvinnliga förebilder i allsköns verksamheter sticker upp sina adorable huvuden.
Nya förlorarna, således, är landsbygdens lågutbildade män. Jag menar nu inte i faktiska statistiska termer, utan i kulturella/estetiska. Att vara Trump-anhängare eller SD-tome är synonymt med fet, sjukskriven och dum i huvudet. Arbetslös, fd. gruvarbetare, etc.
Hur det än är med den saken så är det tydligt att någon alltid måste vara förlorare. Även om patriarkatet mot all förmodan skulle ge upp, om den strukturella rasismen skulle tappa fotfäste en smula, så har vi ändå en grupp på bottnen. Som vi tillskriver attribut för att annan-göra. Kan vara röda truckerkepsar eller smuts under naglarna.
Två fel gör som bekant icke ett rätt. Att rädda kvinnorna ur evigt lidande och pina, bara för att sänka ner männen i samma skärseld, är sannolikt inte svaret på någon särskilt välformulerad fråga."
Det uttryckliga ifrågasättandet av feminismen händer först här, dvs. i juli 2017. Ifrågasättandet sker uttryckligen, och uttryckligen med hänvisning till min läsning av LessWrong och Yudkowsky:
Jag måste liksom inse det här. Om det förklarar allt, då är det lite för bra för att vara sant. Khalifen:
'With intense positive affect attached to the Great Thingy, the resonance touches everywhere. A believing Communist sees the wisdom of Marx in every hamburger bought at McDonalds; in every promotion they're denied that would have gone to them in a true worker's paradise; in every election that doesn't go to their taste, in every newspaper article 'slanted in the wrong direction'. Every time they use the Great Idea to interpret another event, the Great Idea is confirmed all the more. It feels better—positive reinforcement—and of course, when something feels good, that, alas, makes us want to believe it all the more.
When the Great Thingy feels good enough to make you seek out new opportunities to feel even better about the Great Thingy, applying it to interpret new events every day, the resonance of positive affect is like a chamber full of mousetraps loaded with ping-pong balls.'
Feminism är en great thingy. Teorin om patriarkatet är en great thingy."
Det är intressant att Liv Strömqvists resa uppvisar ungefär samma markörer:
Att försöka tolka motparten välvilligt - Liv tycker att det är för mycket halmgubbar, och hon försöker uttryckligen tolka JBP välvilligt med avseende på distinktionen mellan de jungianska arketyperna "tyrannic father" och "good king".
Att sluta ljuga med statistik - Liv tycker att "inte alla män" är en valid trop, och att det är värt att påpeka att merparten av männen inte begår våldsbrott och/eller sexuella övergrepp. Ja jävlaremig om hon inte till och med ger en indirekt känga åt Våldtäktspyramiden.
Att (i Strömqvists fall möjligen indirekt, underförstått) erkänna att det kan finnas skillnader i typiska psykologiska traits för män och kvinnor (t.ex. med avseende på hur många sexualpartners en vill ha, under vilka förutsättningar).
När Strömqvist kommer ut på andra sidan den ideologiska tågtunneln kommer ingenting att vara sig likt. Det är som Murder Ghandi. Man varnar för den feministiska backlashen för att strax därefter vara en del av den - och det utan att känna att den saken är det minsta fel eller problematiskt.
"Slippery slope" is a funny thing. Var går ditt Schelling-staket?
Jag tror att vi är på andra sidan av en. Vi har precis halkat nerför, som samhälle.
Alla sa ju att det skulle ske en åsiktsförskjutning. Om vi pratade om utrikesfödda som grupp på ett visst sätt. Om vi pratade med SD. Om vi, om vi, om vi. Metadebatten. Förgriparens språk.
Problemet med Murder Ghandi: 90-procents-ghandi tycker att 80-procents-Ghandi är helt okej. Så han kan ta ett piller till.
"The Adventures of Murder-Gandhi: Gandhi is offered a pill that will turn him into an unstoppable murderer. He refuses to take it, because in his current incarnation as a pacifist, he doesn't want others to die, and he knows that would be a consequence of taking the pill. Even if we offered him $1 million to take the pill, his abhorrence of violence would lead him to refuse.
But suppose we offered Gandhi $1 million to take a different pill: one which would decrease his reluctance to murder by 1%. This sounds like a pretty good deal. Even a person with 1% less reluctance to murder than Gandhi is still pretty pacifist and not likely to go killing anybody. And he could donate the money to his favorite charity and perhaps save some lives. Gandhi accepts the offer.
Now we iterate the process: every time Gandhi takes the 1%-more-likely-to-murder-pill, we offer him another $1 million to take the same pill again.
Maybe original Gandhi, upon sober contemplation, would decide to accept $5 million to become 5% less reluctant to murder. Maybe 95% of his original pacifism is the only level at which he can be absolutely sure that he will still pursue his pacifist ideals.
Unfortunately, original Gandhi isn't the one making the choice of whether or not to take the 6th pill. 95%-Gandhi is. And 95% Gandhi doesn't care quite as much about pacifism as original Gandhi did. He still doesn't want to become a murderer, but it wouldn't be a disaster if he were just 90% as reluctant as original Gandhi, that stuck-up goody-goody.
What if there were a general principle that each Gandhi was comfortable with Gandhis 5% more murderous than himself, but no more? Original Gandhi would start taking the pills, hoping to get down to 95%, but 95%-Gandhi would start taking five more, hoping to get down to 90%, and so on until he's rampaging through the streets of Delhi, killing everything in sight.
Now we're tempted to say Gandhi shouldn't even take the first pill. But this also seems odd. Are we really saying Gandhi shouldn't take what's basically a free million dollars to turn himself into 99%-Gandhi, who might well be nearly indistinguishable in his actions from the original?
Maybe Gandhi's best option is to 'fence off' an area of the slippery slope by establishing a Schelling point - an arbitrary point that takes on special value as a dividing line. If he can hold himself to the precommitment, he can maximize his winnings. For example, original Gandhi could swear a mighty oath to take only five pills - or if he didn't trust even his own legendary virtue, he could give all his most valuable possessions to a friend and tell the friend to destroy them if he took more than five pills. This would commit his future self to stick to the 95% boundary (even though that future self is itching to try to the same precommitment strategy to stick to its own 90% boundary).
Real slippery slopes will resemble this example if, each time we change the rules, we also end up changing our opinion about how the rules should be changed. For example, I think the Catholic Church may be working off a theory of 'If we give up this traditional practice, people will lose respect for tradition and want to give up even more traditional practices, and so on.'"
Jag tycker att vi hade rätt, där omkring 2010. (Hoppas inte Nanna Johansson hade HELT rätt.) Nu har Tvärvändningen sänts på SVT, och Anders på Agenda vågar fråga om det kan vara så att ökningen av sexualbrott förklaras av en omfattande invandring. Till en inbjuden sverigedemokrat. På SVT på bästa sändningstid. Heck, det har till och med mördats en rumänsk tiggare. Av fucking barn. Vafan.
Problemet med slippery slopes är att 90-procents-Ghandi tycker att 80-procents-Ghandi är helt okej. Att 50-procents-Ghandi tycker att 40-procents-Ghandi är helt okej.
Hur rasistisk känner du dig bekväm med att vara? Exakt så mycket som du är idag, och lite till. Och hade du varit lite till, så hade det känts okej att vara ytterligare lite till rasistisk.
Vänstern verkar ha haft en intuition för det där all along. Ja, mer än en intuition. Säg ett Ali Esbati-tweet från tidigt 2010-tal som inte handlade om att vi inte bör "ta debatten" med rasisterna, eftersom det kommer att förändra diskursen i vad som på sikt är en oönskad riktning.
Han hade fan helt rätt i sak.
Men 50-procents-Sverige bryr sig lika lite som 50-procents-Ghandi.
"We don't expect any of our knowledge to be completely true. Newtons laws were thought to be the last word in mechanics and gravity and dynamics and so on, for hundreds of years. And then they were overturned in quick succession by Einstein’s relativity and by quantum theory. And now we know that they are false. Now they are still knowledge – knowledge doesn’t have to be true, it just has to contain some truth in order to be useful."
Just nu kan det vara värt att notera att jag om något haft för låg confidence level (CL) vad gäller avgångsprediktioner för Mp och F!:
10c. Fridolin kommer att avgå. CL 50 % Facit: Avgår
10d. Schyman kommer att avgå. CL 50 % Facit: Avgår
Det är i alla fall dessa två partiledare som jag haft högst CL avseende avgång för, och där fick jag rätt.
Vad gäller mina hög-CL-prediktioner inom #svpol ser det lite blandat ut.
1. Integration blir 2018 års stora valfråga. (Bedömning: syntes av SVT, DN, SvD, GT och Aftonbladets post-val-rapporteringar.) CL: 90 %
Specifikt - CL för att någon del av integrations-frågeklustret blir största valfråga:
1a. Lag- och ordning (gruppvåldtäkter, skjutningar, no-go-zoner, knarkförsäljning, segregerade förorter etc.) blir storfrågan. CL 80%
1b. Värderingar och normer (hedersrelaterat våld- och förtryck, utrikesfödda kvinnors arbetskraftsdeltagande, "svenskhet", målkonflikter inom feminism-antirasism-vänstern) blir storfrågan. 70%
1c. Arbetsmarknadsintegration blir storfrågan. CL 60%
Om vi tittar på SVT:s VALU-undersökning kommer invandringsfrågan först på åttonde plats; lag och ordning på femteplats; och sysselsättning på tiondeplats.
Egentligen vill jag härmed ge mig fel i samtliga prediktioner inom prediktionsgrupp 1. Det är alltså 0 av förväntat 0.9 på prediktionsgruppsnivå. På undergruppsnivå är det 0 av 2.1 - egentligen konstigt att jag adderar upp confidence i tre olika ömsesidigt uteslutande utfall till totalt föväntat 2.1. Eller, tänker jag fel här?
2. Karolinska-skandalen/erna blir inte 2018 års stora valfråga. (Bedömning: Samma som ovan., dvs. syntes av mediekällor.) CL: 90 %
Karolinska-skandalen vill jag inte på långa vägar kalla 2018 års stora valfråga, vilket också hade känts konstigt givet att det inte egentligen är en riksfråga.
3. Fi åker inte in i riksdagen. CL: 90 %
4. Kd åker inte ur riksdagen. CL: 90 %
Ja, där var det ju rätt - men rätt öppet mål också. Helt korrekt med hög CL således.
7. Det blir en röd-grön regering efter valet (dvs. ngn kombination av S, Mp och V, eller minoritetsregering av t.ex. S som söker stöd i riksdagen i olika frågor.) (Bedömning: regeringsbildningen, dummer!) CL: 70 %
Oj, crazy hög confidence där känns det som, hur det än går. Eller? i och för sig, om jag förväntar mig att rödgröna ska bilda regering sju av tio gånger... Jag menar, hur många alternativ finns det ens? fem kanske? Så nollhypotesen är i så fall 0.2 (givet att det alls bildas regering), och då behöver jag bara notera att de rödgröna har flest mandat för att vilja ge det alternativet högre CL. Å andra sidan, Mp:s svek i Stockholm eroderar alternativets sannolikhet en smula... Men det borde vägas upp av att Socialdemokratin är en Maktmaskin. Och Maktmaskiner vet hur man hamnar i regeringsställning.
Tja, jag hade nog i alla fall förväntat mig fler mandat till de rödgröna, så det är nog för mycket hindsight nu för att kunna bedöma detta i halvtid. Får vänta tills facit är inne, helt enkelt.
***
Så kollar vi lite "annan politik".
2a. Putin väljs till president den 18de mars 2018. CL 95 %
2b. Sobtjak outas som varandes på Putins pay roll. (Erkänner att bedömningsgrunden för den här prediktionen är hal, men jag pallar inte vara mer seriös än såhär faktiskt.) CL 50 %
Facit: Vet inte. Hittar inget vid slö-sökning. Frågar min Rysslands-expert och återkommer. Så länge är det att betrakta som fel. (Noterar lömskt att spekulationer fanns redan när prediktionen ställdes... Ändå satte jag låg CL... Wtf?) [Uppdatering: Rysslandsexperten säger "felaktig".]
2c. Navalnyj utsätts för mordförsök (inkl. mördas) eller skenrättegång (inkl. fängslas) eller misshandel/förgiftning (med eller utan dödlig utgång). CL 50 %
Ja men ja på den också då... Med hindsight låg CL; klar Navalnyj skulle fängslas! [Uppdatering: Rysslandsexperten säger: "Navalnyj har inte utsatts för något mordförsök eller misshandel/ förgiftning men har fängslats upprepade gånger (han har suttit inne tre gånger i år ungefär en månad varje gång). Så den här kan diskuteras beroende på vad man menar."]
Ja, delar av oppositionen... Men den här nyheten är från innan jag ställde ut prediktionen. Fusk! Diskar den här. [Uppdatering: Rysslandsexperten säger: "Felaktig - reell opposition deltog. Navalnyjs anhängare (en viktig del av oppositionen) bojkottade dock efter att Navalnyj inte fick delta."] I nästa strukturerade uppföljning får jag ändra till att denna är "fel" istället för "diskvalificerad".]
2e. Ryssland konsoliderar sin ställning i Mellanöstern. (Svårbedömd. Skitsamma.) CL 80 %
Som sagt, svårbedömd. Vet inte. Diskar tillsvidare, tills Rysslands-experten ger sitt utlåtande. [Uppdatering: Rysslandsexperten kan inte ta ställning pga. "svårt att säga".]
3. Forza (Berlusconi) vinner inte italienska valet 2018. (Förmodligen kaos i regeringsbildningen - Forza får iaf. inte mest röster.) CL 70 %
"Valets vinnare, det vill säga det enskilda parti som fick flest röster blev Femstjärnerörelsen med 32 procent. Dock fick mitten-höger-koalitionen med bland annat Lega Nord och Forza Italia totalt 37,5 procent av rösterna och har också förklarat sig som valets vinnare med anspråk på regeringsmakten. Det tredje blocket, mitten-vänster-koalitionen med det styrande Demokratiska partiet, fick totalt 23 procent."
...att det kan tolkas som att jag hade rätt. Vag prediktion och rörigt resultat.
4. PiS får flest röster i polska valet (senast 2019). CL 80 %
"Regerande Lag och rättvisa, PIS, fick drygt 32 procent av rösterna i landet som helhet och är åter största parti. Det är några procentenheter bättre än förra lokalvalet 2014, men ändå sämre än väntat."
Vi får se hur det går i parlamentsvalet 2019 - det val som prediktionen egentligen syftar på. Konstigt, eftersom det är prediktioner för 2018... Slappt! Vi diskar den här prediktionen for now.
5. Fidesz får flest röster i ungerska valet 2018. CL 80 %
Jepp. "Väntad" är nyckelordet, så CL 80% är lite lågt kan tyckas.
***
Sammanfattning so far [utan hänsyn till uppdateringarna ovan]:
Och vad det säger om mina CL-nivåer:
Det verkar som att jag ligger mer fel i bedömning på de jag har låga CL-nivåer på. Jag nailar t.ex. 4/4 50%-CL-prediktioner; här borde jag justera upp CL en hel del, nära 1. På 60%-CL-prediktionen har jag fel, fast att jag borde haft rätt 0.6 gånger. Ack - klart svårt att följa upp med så få prediktioner.
Vad gäller 70 och 80%-CL-nivåerna ligger jag väl rätt bra - jag menar, närmare 1.4 respektive 1.6 än 1, kan jag inte gärna komma i grupper om 2.
På 90%-CL-prediktionerna (ändå så många som fyra till antalet) ligger jag 15 procent off, och detta i överkonfident riktning. Jag borde justera ner mina 90%-bedömningar till 75 procent. 95%-CL-bedömningen gick in - tja, där kan jag inte finjustera så mycket med bara en prediktion.
Överhuvudtaget svårt att dra några slutsatser av det här. Men, jag tar med mig att jag nog ska justera ner CL generellt - bara 50%-CL-prediktionerna som är fel i andra riktningen.
Antropofagi har på senare tid ägnat sig åt att tänka på hur mycket vederläggande av hypoteser påverkar paradigmet. En grundtanke är att ett paradigm är en modell, och att modellen kan spotta ut sannolikhetsberäkningar, men att vi måste beakta sannolikheten av att själva modellen är sann också. Och the other way around, som sagt, att hypoteserna bärkraft säger något om modellen.
Det hela är egentligen synnerligen trivialt. Vi tänker så här i vardagen, hela tiden, i förhållande till andra människor.
***
Morsan: Hej älskling! Mitt lilla sockesudd!
Du: Käften morsan.
Morsan: Du kan väl följa med till ålderdomshemmet och hälsa på Agda idag, eller hur älskling? Det blir kul! Sötegogrisen.
Du: Eeh... Vilken sannolikhet assignar du till att det blir "kul"?
Morsan: Helt säker! Jag lovar, min lilla sockerpudding! Det blir kul!
Du: Okej, så det måste jag tolka som sannolikhet 1. Jag borde således känna mig hundra procent säker på att det blir kul...
Du: ...givet att jag har en hundraprocentig confidence i modellen, dvs. i dig Morsan! Ha!
Morsan: Yikes.
Du: Jamen, vi är ju kött och blod ändå. Låt oss säga att jag litar på dig till 80 procent. Jag multiplicerar således sannolikhet 1 med sannolikhet 0.8. Vilket ger 0.8. Åtta av tio gånger kommer det vara kul att åka och hälsa på Agda på hemmet. Bra grejer! Jag hänger så klart med.
Tio besök passerar. Tio till. Snart har Du och Morsan besökt Agda på hemmet 99 gånger.
Du: Hey Morsan, jag tänkte på en sak.
Morsan: Ja älsklingsgullesockerpaddan?
Du: Det är fan alltid skittråkigt att hälsa på Agda på hemmet. Det är verkligen extremt tråkigt, varenda jävla gång.
Morsan: Nämen lille gulleskrutten vad säger du?
Du: Det skulle vara roligt 8 av 10 gånger.
Morsan: Nämen vad säger du? Det är ju jätteroligt, sockesüsslingen! Vi ska dit i morgon också förresten, mitt lilla kramebärsgöll.
Du: Vidhåller du att det blir roligt/kul med sannolikhet 1?
Morsan: Ja såklart mitt lilla gurkpastejsgulleägg! Du sötebrödsklimp. Det blir kul! Gull gull!
Ni åker dit. Det blev tråkigt.
Du: Nu har vi varit och hälsat på Agda på hemmet 100 gånger. Det har varit tråkigt 100 gånger. Det skulle ha varit tråkigt 20 gånger. Jag inser att jag måste justera ner min confidence level med avseende på dig, Morsan.
Du: Du vidhåller att det helt säkert blir kul nästa gång? Hundra procent?
Morsan: Ja-gulle-ja!
Du: Aha. Sannolikhet 1, således. Modell Morsan, som jag hade confidence 0.8 i, fortsätter spotta ut sannolikhet 1 för kul Agda-besök.
Morsan: socker-socker-socker-socker-GUUUUUULL!
Du: Min confidence i själva utfallet "besöka Agda blir kul" beskrevs av ekvationen 1*0.8=0.8. 0.8 var fel. 0 var rätt. Ekvationen lyder: 1*X=0. Jag noterar att X=0. Min confidence i Modell Morsan är numera 0.0. Morsan, du har kört ditt förtroendekapital i botten. Bankrutt. Nu blir det folkölsburks-haschbongande i tio år, tills jag blir uppsugen av någon slags välfärdskapitalistisk abscess på folkhemmet som "efterfrågar" det faktum att jag råkade snubbla mig igenom en master i statsvetenskap.
Morsan: GUUULL! GUUUUUUUUUUUUUUUUUUULL!!
Morsan spontanantänder och smälter som han med glasögonen i Raiders of the Lost Arc.
Morsan: GUUUUULL! GUUuull... Gölrk..
Bara en liten pöl av röd gegga finns kvar av Morsan. Du bucklar lugnt ut burken, applicerar haschet, antänder, och inhalerar. So long, suckers. Vi ses på andra sidan 20-årsåldern.
Vetenskapliga paradigm verkar vara lite som relationer.
Först rullar det bara på helt vanligt. Du pysslar med what ever det är som folk pysslar med i sina normala, vanliga relationer. De där dagarna när det bara rullar på.
Relationen vilar på ett antal centrala antaganden. Ett sådant kan vara "ömsesidig respekt", eller "ömsesidig acceptans", eller "reciprocal altruism". På dessa antagande bygger mer perifera antaganden, dvs. vad du anser bör följa av dessa antaganden. Det kan vara lite olika, men typ att man turas om att laga maten, eller att man gör snälla saker mot varandra med viss regelbundenhet.
Så plötsligt börjar det hända konstiga grejer. Vissa av dina mer perifera antaganden håller inte. Din partner tycker inte att det är viktigt att ni går ut och äter ibland. Eller att det är viktigt att anstränga sig för att vara vänlig mot dina vänner.
Din partner kanske inte köper födelsedagspresent till dig!
Först försöker du ignorera sprickorna i fasaden. Men när fler och fler av de mer perifera antaganden ställs ifråga, faller skugga även över de centrala dito. Kan vi verkligen tala om ömsesidig respekt, om din partner inte pallar följa med hem till dina föräldrar över jul? Inte pallar korrekturläsa din uppsats? Inte pallar hålla handen offentligt? Inte står upp för dig i diskussion? Hellre somnar än att knulla?
Kris i relationen. Går den att lappa ihop?
Så kanske det till och med sker utbrott, bråk, skrik, och i värsta fall våld. Relationen spricker.
Nu befinner du dig i en anarkisk fas. Det finns ingen relation. Du tindrar i blindo. Det liggs hit och dit, och du vet inte riktigt om du vill binda dig igen. Men så småningom tickar den biologiska klockan som en jävla metronom. Tick tack. Och du träffar en trevlig, stabil kille i chinos. Med button down-skjorta. Inte så vidare sexig kanske, men han verkar kunna leverera mat på bordet åt dig och din avkomma.
Ni knyter band och parar er. Centrala antaganden upprättas. Om ömsesidig respekt, ömsesidig acceptans, reciprocal altruism. Perifera antaganden låter sig härledas därur.
Ett nytt paradigm är fött.
***
Det var Kuhns paradigmteori i en skrud som ni såpaskadade 90-talister kan känna igen er i. Antropofagi har argumenterat för att det är intressant att modellera hur vederläggandet - falsifieringen - av centrala respektive perifera antaganden - hypoteser - skadar själva det övergripande paradigmet.
Slate Star Codex-Scott pekar på att vår confidence level i ett utfall, bör ta hänsyn till den sannolikheten som modell X beräknar, och vår confidence level i modell X. Dvs., om modell X ger utfall Y sannolikhet 0.5, och vår confidence i modell X är 0.5, så är vår confidence i utfall Y egentligen bara 0.25.
Det centrala här är alltså att vi ska assigna sannolikhet internt och externt, dvs. internt enligt vad modellen ger oss för ett visst utfall, och externt med avseende på vad vi tror om modellen.
Jag vill tillämpa detta tankesätt på paradigm-teorin. Vår confidence level med avseende på hypotes Y inom paradigm X, är inte bara den sannolikhet som paradigm X assignar hypotes Y, utan bör även inkludera vår tilltro till paradigm X.
***
I nästa steg vill jag använda detta tankesätt så att säga bakvänt: Jag vill förstå hur mycket ett paradigm skadas av att en hypotes falsifieras.
Men: Ett centralt antagande, dvs. en central hypotes, är naturligtvis mer känslig för det givna paradigmet. En mer perifer hypotes är mindre känslig. Vad betyder detta?
Jag menar att vår cinfidence level i en perifer hypotes, bör beräknas som en funktion av den kedja av hypoteser/antaganden som hypotesen/antagandet vilar på. Samt, givetvis, confidensen i paradigmet överhuvudtaget. Jag försöker illustrera denna tanke såhär:
"Anta att vi har ett paradigm som vår confidence i är 0.6. [...] Den centrala hypotesen (A) måste som sagt vara 1, tycker jag - det är hela grundantagandet som paradigmet vilar på. Paradigmet säger att sannolikheten för hypotes B är 0.8. Hypotes B vilar på A, och således är sannolikheten för B 1.0*0.8, dvs. P(A)*P(B). (Jag menar: Sannolikheten för A multiplicerat med sannolikheten för B.) Eftersom vår confidence i paradigmet totalt sett - dvs. modellens externa sannolikhet - är 0.6, så är vår confidence level i B 0.8*0.6, dvs. 0.48."
Vi inser genast att vi alltid borde ha låg confidence i perifera hypoteser, eftersom de bygger på långa kedjor av antaganden. Vi inser även att det inte är så skadligt att perifera hypoteser falsifieras, eftersom vi ofta ska ha fel i dessa antaganden. Har vi t.ex. en klass av hypoteser med så pass hög paradigm-intern confidence level som 0.5, så ska ju faktiskt varannan av dessa hypoteser vara fel! Om vi ofta ska ha fel i en hypotesklass, ja då är det så klart inte så farligt för vår confidence level i själva paradigmet att vi ofta har fel där. Har vi däremot oftare än varannan gång fel i hypoteser i hypotesklass CL=0.5, ja då måste vi börja tala om anomalier - och sänka vår confidence i paradigmet i sin helhet.
***
Låtom oss nu ta tre konkreta exempel, på tre vederlagda hypoteser inom tre olika paradigm:
1. Male biased Adult Sex Ratio, våld, och evolutionsteorin.
Paradigm: Evolutionsteorin.
Hypotes: Male biased ASR→våld.
Tänkt mekanism: Ett överskott av män i en population leder till ökad reproduktiv konkurrens om de relativt sett få kvinnorna - konkurrens som är våldsam. Och, "bare branches" är mer antisociala och våldsamma, pga. reproduktiv incel-stress.
Falsifiering: Male biased ASR leder rent empiriskt sett icke till våld.
(Ny hypotes: Ett överskott av män leder till mer monogama mating strategies, eftersom männen vill hålla fast vid sina mates. Att vara monogam har också lägre alternativkostnad; det finns inte lika mycket potentiell reproduktion att vinna på att vara promiskuös. Den konkurrens som äger rum behöver heller inte nödvändigtvis vara våldsam; t.ex. kan män konkurrera genom att visa upp sin intelligens eller kreativitet, och det kan också vara en fungerande strategi att uppvisa förmåga och vilja till hög parental investment - dvs. vara präktig och proper och ha chinos och fast anställning, snarare än att bar-bröla och slåss.)
"A popular explanation for violence [...] centers
on male-biased sex ratios [...] Given that
men are typically more prone to engage in violent competition
than are women, the inference is that more men
will necessarily lead to more violence. This logic is implicit
in how many of us understand sexual selection. Essentially,
when there are more males than females in a
population, males are expected to compete vigorously for
the limited number of mating opportunities available.
In applying this idea to humans, it is therefore appealing
to attribute elevated rates of violent crime to male-biased
sex ratios, where there are, essentially, too many men."
De tre aspekter som artikeln belyser är: 1) Den addativa effekten - eftersom män är mer våldsamma, blir det mer våld med högre andel män. Detta säger oss dock ingenting om förväntade beteenden kopplat till ASR, utan beskriver bara det faktum att män begår mer våldsbrott. 2) Att "the risk of violence is
greatest when sex ratios are high because the pool of
unmarried men (those most prone to violence) is larger
in male-biased rather than female-biased populations"; dvs. att ogifta män är mer antisociala. Mer våld från "bare branches" är en effekt av skev sex ratio, eftersom en jämn könsratio skulle ge (förutsättningar för) mer jämlika äktenskapsmönster. 3) Detta är den mest intressanta aspekten i sammanhanget:
"A third source derives from a long-standing model of
sexual selection, laid out by Trivers, and developed in
influential papers by Emlen and Oring and Clutton-Brock
and Vincent, the former with the concept of
operational sex ratio (OSR) and the latter with sex differences
in potential reproductive rates (PRR). According to
the traditional parental investment (PI) model, when one
sex is tied up with parental care, or more generally with
activities that lower its PRR, the other sex competes over
this limited resource, leading to the prediction that the sex
in abundance competes more intensely for mating opportunities
than does the rarer sex. An ancillary expectation is
that this will generate more violence in the more abundant
sex. However, this is based on an often unstated assumption
that male competition over mating opportunities will
entail violence, either through contest interactions with
other males, scramble competition over resources, or
directly against females. Accordingly, in the evolutionary
social science literature, researchers commonly attribute
the propensity for violence in men to sexual selection. From this perspective, men engage in more
violence than do women because female mammals have
obligate parental responsibilities and constitute a prize for
the most competitively successful males."
Dvs., att män helt enkelt måste konkurrera mera när mates är en knapp resurs, och att denna konkurrens är våldsam; antingen direkt i konkurrens om reproduktionstillfällen (slåss om tjejår på krogen) eller i konkurrens om resurser som indirekt handlar om att kunna konkurrera om mates (eftersom resurser är attraktivt).
Okej, så antagandet som föregår hypotesen "male biased ASR→våld" är att konkurrens är våldsam. Antagandet som föregår det antagandet är "the traditional parental investment (PI) model", dvs. att om ett kön tenderar att ha högre PI, så är det könet och dess PI en resurs som det andra könet konkurrerar om. Alltså: En man vill befrukta kvinnor så att kvinnor investerar i just den mannen avkomma, hellre än i någon annan mans avkomma.
Vidare:
"Building on Bateman’s early evidence of greater
sexual selection in males than in females, Trivers proposed that the relative PI of the sexes is a key variable
controlling the operation of sexual selection. The higherinvesting
sex becomes a limiting resource for the sex that
invests less, leading to escalated levels of mate competition
in the latter. Often, and especially for mammals, females
invest more in parental care than do males; therefore,
males face higher levels of competition for access to the
limited number of females.
Emlen and Oring added the concept of OSR, which is
the ratio of sexually active males to sexually receptive
females and is highly influenced by patterns of PI. Higher
investment by females decreases the amount of time they
are ‘receptive’ to fertilization. Such sex differences in the
availability of gametes skew the OSR towards males,
leading to the claim that males, due to their overrepresentation
in the mating pool, face a greater intensity of
sexual selection on the traits that make them competitive
for relatively scarce females. The same PI that makes
females scarce in the OSR also lowers their PRRs and,
accordingly, Clutton-Brock and Vincent proposed that PRRs of males and females can be used to
predict patterns of competition over mates (scramble or
contest) between the sexes.
According to this perspective, when males are in abundance,
they are expected to compete for mating opportunities.
In so far as some males are more successful than
others in monopolizing these opportunities as a result of
heritable traits, this is expected to lead to intensified
levels of sexual selection on males. Although this competition
is often thought of as violent, it need not be."
Alltså ser kedjan av antaganden/hypoteser ut ungefär som följer:
"the traditional parental investment (PI) model" ⇒ "when males are in abundance, they are expected to compete for mating opportunities [...] as some males are more successful than others in monopolizing these [reproductive] opportunities as a result of heritable traits, this is expected to lead to intensified levels of sexual selection on males" ⇒ "male biased ASR→våld"
Därefter matar vi oss tillbaka till antagandet om sexuell selektion, vilket Wikipedia beskriver som följer:
"Sexual selection is a mode of natural selection where members of one biological sexchoose mates of the other sex to mate with (intersexual selection), and compete with members of the same sex for access to members of the opposite sex (intrasexual selection). These two forms of selection mean that some individuals have better reproductive success than others within a population, either from being more attractive or preferring more attractive partners to produce offspring. For instance, in the breeding season, sexual selection in frogs occurs with the males first gathering at the water's edge and making their mating calls: croaking. The females then arrive and choose the males with the deepest croaks and best territories. Generalizing, males benefit from frequent mating and monopolizing access to a group of fertile females. Females have a limited number of offspring they can have and they maximize the return on the energy they invest in reproduction.
The concept was first articulated by Charles Darwin and Alfred Russel Wallace who described it as driving species adaptations and that many organisms had evolved features whose function was deleterious to their individual survival, and then developed by Ronald Fisher in the early 20th century. Sexual selection can, typically, lead males to extreme efforts to demonstrate their fitness to be chosen by females, producing sexual dimorphism in secondary sexual characteristics, such as the ornate plumage of birds such as birds of paradise and peafowl, or the antlers of deer, or the manes of lions, caused by a positive feedback mechanism known as a Fisherian runaway, where the passing-on of the desire for a trait in one sex is as important as having the trait in the other sex in producing the runaway effect."
Och före "sexual selection"-antagandet finns det mest centrala antagandet av de alla i hela evolutionsparadigmet: "Natural selection", såklart. Wiki igen:
"Natural selection is the differential survival and reproduction of individuals due to differences in phenotype. It is a key mechanism of evolution, the change in the heritabletraits characteristic of a population over generations. Charles Darwin popularised the term 'natural selection', contrasting it with artificial selection, which is intentional, whereas natural selection is not.
Variation exists within all populations of organisms. This occurs partly because random mutations arise in the genome of an individual organism, and offspring can inherit such mutations. Throughout the lives of the individuals, their genomes interact with their environments to cause variations in traits. The environment of a genome includes the molecular biology in the cell, other cells, other individuals, populations, species, as well as the abiotic environment. Because individuals with certain variants of the trait tend to survive and reproduce more than individuals with other, less successful variants, the population evolves. Other factors affecting reproductive success include sexual selection (now often included in natural selection) and fecundity selection.
Natural selection acts on the phenotype, the characteristics of the organism which actually interact with the environment, but the genetic (heritable) basis of any phenotype that gives that phenotype a reproductive advantage may become more common in a population. Over time, this process can result in populations that specialise for particular ecological niches (microevolution) and may eventually result in speciation (the emergence of new species, macroevolution). In other words, natural selection is a key process in the evolution of a population.
Natural selection ⇒ sexual selection ⇒ the PI model ⇒ "males in abundance→intensified levels of sexual selection on males" ⇒ "male biased ASR→våld"
Låt oss då assigna sannolikhet och confidence. (Jag måste understryka att allt är exempel, samt be om ursäkt om jag blandar begreppen på ett orimligt eller ovanligt vis. Min avsikt är naturligtvis att göra mig själv förstådd. CL=Confidence Level.)
Min confidence i evolutionsparadigmet är 0.999 - modellens externa sannolikhet är alltså 0.999. Inom paradigmet påstår jag att den mest centrala hypotsen har sannolikhet 1; detta är ju själva paradigmet. Dess bultande hjärta.
Hypotesen "sexual selection" är också synnerligen central, och får inom-paradigmatisk sannolikhet 0.99. ""The traditional parental investment (PI) model" är väl etablerad och får CL 0.95 inom paradigmet.
"Males in abundance→intensified levels of sexual selection on males" får också 0.9 - det känns som att man är säker på sin sak tills man inte längre är säker på sin sak. (Därav kan vi all lära, säger moralkakebagaren.) Även "male biased ASR→våld" har man verkat känna sig säker på ("[a] popular explanation for violence [...] centers on male-biased sex ratios"), så vi ger 0.85 till den hypotesen.
Då har vi följande kedja internt i paradigmet:
1*0.99*0.95*0.9*0.85=0.7194825≈0.7
Så, min inomparadigmatiska CL för "male biased ASR→våld" är 0.7, vilket ger mig faktiska CL ≈0.7 (eftersom 0.7*0.999≈0.7). 0.7 kan verkar högt, särskilt i hindsight eftersom den var fel; men 0.7 är verkligen väldigt mycket lägre CL än 0.999, som ju är min CL avseende paradigmet i sin helhet.
Okej, hypotesen var alltså fel. Hur mycket måste jag justera min CL avseende paradigmet?
I ärlighetens namn skulle jag behöva göra det här på många hypoteser av CL-klass 0.7, men det pallar jag inte. Jag får helt enkelt förhålla mig till att hypotesen borde ha varit sann oftare än inte, och att det är milt förvånande att den falsifierades.
För att ändå driva experimentet i nån sorts mål, låtsas jag att jag utvärderat många hypoteser av CL-klass 0.7, och att jag då inser att jag måste justera ner min CL till 0.5 för denna klass av hypoteser. Dvs., hypotesklassen har haft 0.2 CL för mycket i genomsnitt.
Betyder det att jag måste justera ner min confidence i paradigmet med 0.2? Då tror jag plötsligt bara 0.799 på evolutionsteorin! Det känns svårt att tro att jag någonsin skulle assigna så låg confidence till detta paradigm.
Å andra sidan - "where did the improbability come from?" Det kanske är exakt lika osannolikt att hypotesklass CL 0.7 skulle vara korrekt bara varannan gång i snitt, som att jag skulle justera ner evolutionsteorin till CL 0.799.
Antingen är mitt experiment jättedåligt (det är det). Eller så ska jag justera ner CL i evolutionen till knappt 0.8 (det tänker jag inte göra). Eller så har jag tänkt fel i hur jag ska justera - jag kanske borde plocka bort sannolikhet från de andra hypoteserna i kedjan av antaganden istället?
Om alternativ (3) är sant, så känns det som att "det glömda antagandet" om att konkurrens måste vara våldsam, ska in i mitten av kedjan - och att detta antagande borde assignas lite egen sannolikhet, som kanske inte är så hög. För ärligt talat - hur ofta leder konkurrens till våld, i din egen vardag? Inte så himla ofta, gissar och hoppas jag.
Så, kanske "lösningen" här är det som påpekas i nämnd artikel. Som sagt, "this is based on an often unstated assumption that male competition over mating opportunities will entail violence, either through contest interactions with other males, scramble competition over resources, or directly against females."
Det ska in en till länk i kedjan, då. En med låg inomparadigmatisk sannolikhet.
Natural selection ⇒ sexual selection ⇒ the PI model ⇒ "males in abundance→intensified levels of sexual selection on males" ⇒ "male competition over mating opportunities will entail violence" ⇒"male biased ASR→våld"
Vi ger det nya, "gömda" antagandet CL 0.4. Ny sannolikhetskedja också då:
1*0.99*0.95*0.9*0.4*0.85=0.287793≈0.3
Oj! Nu var inomparadigmatisk CL för "male biased ASR→våld" jättelåg! Bara 0.3!
Det känns som att jag plötsligt inte alls är förvånad för att antagandet visade sig vara inkorrekt. Hypoteser av CL-klass 0.3 ska bara vara korrekta mindre än en gång på tre. Jag känner inte längre något behov av att justera ned min confidence i evolutionsteorin. Puh!
Men, däremot noterar jag att det kan finnas gömda antaganden som gör att jag borde justera ner CL avseende perifera antaganden. Och det kan säkert finnas en funktion som beskriver hur sannolikheten för gömda, glömda antaganden ökar ju längre ut från paradigmets centrum vi färdas.
Presentationen av Radiolab-avsnittet berättar historien rätt så effektivt:
"Back in 1995, Claude Steele published a study that showed that negative stereotypes could have a detrimental effect on students' academic performance. But the big surprise was that he could make that effect disappear with just a few simple changes in language. We were completely enamoured with this research when we first heard about it, but in the current roil of replications and self-examination in the field of social psychology, we have to wonder whether we can still cling to the hopes of our earlier selves, or if we might have to grow up just a little bit."
"Research on stereotype threat and women’s performance on math tests is one example where publication bias undermines the findings in a seminal study that produced a large literature of studies on gender differences in math performance. After correcting for publication bias, this literature shows very little evidence that stereotype threat has a notable and practically significant effect on women’s math performance (Flore & Wicherts, 2014).
Another important line of research has examined the contribution of stereotype threat to differences between racial groups on academic performance tests. This blog post [dsv. den jag citerar här] examines the strength of the empirical evidence for stereotype threat effects in the seminal article by Steele and Aronson (1995). This article is currently the 12th most cited article in the top journal for social psychology, Journal of Personality and Social Psychology (2,278 citations so far)."
Blogposten tittar så på ett gäng studier på stereotype threat, och konkluderar:
"Racial stereotypes and racial disparities are an important social issue. Social psychology aims and promises to contribute to the understanding of this issue by conducting objective, scientific studies that can inform our understanding of these issues. In order to live up to these expectations, social psychology has to follow the rules of science and listen to the data. Just like it is important to get the numbers right to send men and women into space (and bring them back), it is important to get the numbers right when we use science to understand women and men on earth. Unfortunately, social psychologists have not followed the examples of astronomers and the numbers do not add up.
The three African American women, features in this years movie 'Hidden Figures'[...], Katherine Johnson, Dorothy Vaughan, and Mary Jackson might not approve of the casual way social psychologists use numbers in their research, especially the wide-spread practice of hiding numbers that do not match expectations. No science that wants to make a real-world contribution can condone this practice. It is also not acceptable to simply ignore published results from well-conducted studies with large samples that challenge a prominent theory."
Okej, så stereotype threat kan betraktas som vederlagt. Vad bygger denna hypotes då på för antaganden? Och vad är de centrala antagandena inom paradigmet socialpsykologi? Wiki:
"Social psychology is the scientific study of how people's thoughts, feelings, and behaviors are influenced by the actual, imagined, or implied presence of others. In this definition, scientific refers to the empirical investigation using the scientific method. The terms thoughts, feelings, and behavior refer to psychological variables that can be measured in humans. The statement that others' presence may be imagined or implied suggests that humans are malleable to social influences even when alone, such as when watching television or following internalized cultural norms. Social psychologists typically explain human behavior as a result of the interaction of mental states and social situations.
Social psychologists examine factors that cause behaviors to unfold in a given way in the presence of others. They study conditions under which certain behavior, actions, and feelings occur. Social psychology is concerned with the way these feelings, thoughts, beliefs, intentions, and goals are cognitively constructed and how these mental representations, in turn, influence our interactions with others."
Det finns ett gäng exempel på mer omfattande litteratur som handlar om "assumtions in social psychology", men inget jag hittar i fulltext på rak arm. (Ex. 1; ex. 2.) Lite historik och översikt kan vi dock hitta här. Definitionen är "the scientific field that seeks to understand the nature and causes of individual behavior in social situations", och förhistorien spänner över Aristoteles (människor är naturligt sociala), Hegel ("group mind"), och volkerpsykologie (kollektivt medvetande).
Ett klassiskt experiment som ligger i bottnen på paradigmet är Milgram-expertimentet:
"Milgrams lydnadsexperiment eller Milgramexperimentet är en serie berömda socialpsykologiskaexperiment. Försöken avsåg att belysa och mäta försökspersoners benägenhet att lyda en auktoritetsom instruerar försökspersonen att utföra handlingar som personen normalt inte skulle vilja utföra av samvetsskäl.
Försöket beskrevs första gången 1963 av Stanley Milgram, psykolog vid Yale University. 1974 publicerade han ytterligare en bok i ämnet, Obedience to Authority: An Experimental View."
Även detta experiment har blivit starkt ifrågasatt, men fortsätter enligt uppgift att läras ut som gospel i alla fall vid SU:s kurser i ämnet. Här gås också igenom på vilka - många! - sätt experimentet suger, men att det ändå okritiskt harvas i forskning och utbildning inom socialpsykologin.
I digress. Åter till översikten. Centrala antaganden inom ämnet är:
"All behavior occurs in a social context, even when nobody else is physically present.
A major influence on people's behavior, thought processes and emotions are other people and the society they have created."
Okej, dessa antaganden finns i mitten av paradigmet. Vi är sociala varelser och kan icke agera utan hänsyn till våra begrepp om våra medmänniskors förväntningar på oss. Det handlar väldigt mycket om kultur som ontologiskt distinkt storhet, och om språkets påverkan på individens handlingsutrymme. Inte så lite Foucault, helt enkelt. Så delar socialpsykologin också rötter med sociologin. Det andra benet är psykologin. Jag ser själv mycket Freud i antaganden såsom just stereotype threat, eftersom det handlar om en slags "mental" placebo, dvs. det undermedvetnas påverkan.
Stereotype threat har varit en av socialpsykologins käpphästar under lång tid, vilket bl.a. Radiolab-dokumentären med all önskvärdhet indikerar. Denna hypotes ligger inte så långt ut i periferin. Stereotype threat
"arises when one is in a situation where one has the fear of doing something that would inadvertently confirm a negative stereotype. It is cued by the mere recognition that a negative group stereotype could apply to you in a given situation.
It is important to understand that the person may experience a threat even if he or she does not believe the stereotype. Simply, in the context, the person perceives that the stereotype is a plausible characterization of himself or herself by others (Steele & Aronson, 1995)."
Stereotype threat bygger således på antagandet om stereotyper:
"A stereotype is '...a fixed, over generalized belief about a particular group or class of people.' (Cardwell, 1996).
[...]
The use of stereotypes is a major way in which we simplify our social world; since they reduce the amount of processing (i.e. thinking) we have to do when we meet a new person.
By stereotyping we infer that a person has a whole range of characteristics and abilities that we assume all members of that group have. Stereotypes lead to social categorization, which is one of the reasons for prejudice attitudes (i.e. “them” and “us” mentality) which leads to in-groups and out-groups."
I alla fall, hypoteskedjan (ber om ursäkt om kedjan inte är helt spikrak hära...):
"All behavior occurs in a social context, even when nobody else is physically present" ⇒ "A major influence on people's behavior, thought processes and emotions are other people and the society they have created" ⇒ "The use of stereotypes is a major way in which we simplify our social world. By stereotyping we infer that a person has a whole range of characteristics and abilities that we assume all members of that group have. Stereotypes lead to social categorization" ⇒ "Stereotype threat arises when one is in a situation where one has the fear of doing something that would inadvertently confirm a negative stereotype. It is cued by the mere recognition that a negative group stereotype could apply to you in a given situation" ⇒ "Stereotype threat can have a detrimental effect on till exempel students' academic performance"
Okej, vilket fet jävla kedja då. Vi förenklar lite för överblickbarhetens skull:
Allt beteende sker i en social kontext. En central påverkansfaktor för beteende är andra människor och det samhälle de skapat ⇒ Stereotyper är en viktig mekanism för att hantera verkligheten - stereotyper innebär social kategorisering och generalisering ⇒ Stereotype threat uppstår när en är rädd för att leva upp till en stereotyp ⇒ Stereotype threat kan ha betydande effekt på t.ex. prestation
Hm. Själva stereotype threat-effekten är förhållandevis paradigm-perifer ändå (länk nr. 4 i kedjan). Det säger mig direkt att inomparadigmatiskt CL i stereotype threat effekt-hypotesen kommer att vara ganska låg, vilket gör att falsifieringen inte kan skada paradigmet så mycket. Damn it. Detta känns kontraintuitivt. Men, kanske bara för mig, som tycker att socialpsykologi håller på med massa crap.
Central hypotes alltid inomparadigmatisk sannolikhet 1, är regeln. "Stereotyper är en viktig mekanism för att hantera verkligheten - stereotyper innebär social kategorisering och generalisering" - detta känns banne mig närmast trivialt, och får modellberäknad sannolikhet 0.99. "Stereotype threat uppstår när en är rädd för att leva upp till en stereotyp" låter egentligen rätt långsökt post replikationskrisen, men jag vet att det var stapelvara under tidigt 2010-tal. Sannolikhet 0.9 på den. Så till effekten: Stereotype threat påverkar prestation avsevärt. Ja, det är rätt intimt förknippat med att fenomenet finns - det uppmäts ju i och med sin effekt. Så 0.9 på den också.
Sannolikhetskedja i paradigmet:
1*0.99*0.9*0.9=0.8019, dvs. ca 0.8.
För att ta med externa CL:n i beräkning, och ge mig faktiska CL för stereotype threat-hypotesen, multiplicerar jag med 0.99 (min confidence avseende paradigmet) =0.793881≈0.8
Okej... 0.8 either way. I alla fall, att stereotype threat är fel säger inte så mycket - återigen skulle jag behöva utvärdera flera olika hypoteser i samma CL-klass, för att ärligt kunna avgöra hur off confidence-nivåerna är, och således hur mycket min tilltro till paradigmet bör nedjusteras. Men, vi gissar återigen (för experimentets om än icke för sanningens skull) att 0.8-hypoteserna egentligen bara är sanna varannan gång. Jag är ju ändå förvånad över att stereotyper threat-hypotesen falsifieras. 0.8 är ju hyfsat hög CL ändå.
Så, då ska jag justera ner min tilltro till paradigmet socialpsykologi med 0.3! 0.69 motherfucker. Haha fyfan vad låg sannolikhet för ett paradigm. Nä serru, här krisar det rejält. Nu gör jag snart slut.
***
3. Genusvetenskapen, och allt som gick åt helvete med den.
Jag fuskade med evolutionsteorin, och jag fuskade med socialpsykologin, men för genusvetenskapen har jag faktiskt ett stort antal falsifierade hypoteser att förhålla mig till. Här kommer de, något slarvigt sammanfattade pga. vill ej ge mer rant-utrymme än vad som redan givits här på Antropofagi-bloggen:
1. Arbetsmarknadsutfall beror företrädesvis på könsdiskriminering och/eller könsnormer (se flera länkade inlägg under "bakgrund" nedan)
Okej, så samtliga dessa 10 hypoteser är falsifierade deluxe. Eftersom jag själv varit en genus-wanker så kan jag gå i god för att CL knappast understiger 0.99 i dessa kretsar. Fan, tror knappt det finns sannolikheter - allt är bara helt jävla sant. "Sanningen är", som Veronica Palm brukar säga.
Men, vi säger väl 0.9 per hypotes för att vara snälla.
Så, hur perifera är dessa hypoteser? Södertörns högskola menar i alla fall att "[ä]mnet utgår ifrån att genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner." Vi kan väl lägga till ett antagande därpå, nämligen att normerna som bär dessa konstruktioner har en avsevärd, ja dominerande, kausal påverkan på det allra mesta. De två centrala hypoteserna har definitivt inom-paradigmatisk CL 1, dvs. modellberäknad sannolikhet 1. Så, det tio kedjorna:
1. "Genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner, dvs. normer" ⇒ "Normerna påverkar alla människors beteende avsevärt" ⇒ "Arbetsmarknadsutfall beror företrädesvis på könsdiskriminering och/eller könsnormer"
2. "Genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner, dvs. normer" ⇒ "Normerna påverkar alla människors beteende avsevärt" ⇒ "Knarkvåld etc. förklaras av maskulinitetsnormer"
3. "Genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner, dvs. normer" ⇒ "Normerna påverkar alla människors beteende avsevärt" ⇒ "Löneskillnaden beror på diskriminering"
Etcetera, ni fattar nog.
Så, varje kedja ger oss:
1*1*0.9=0.9
Vi har 10 hypoteser i 0.9-klassen. Samtliga är fel. Vi skulle vilja att en av dem var fel. Ack.
Så, vi justerar ner 0.9 till 0. Min bedömning är att en person som tror på genusvetenskap, tenderar att tro väldigt mycket på det. Låt oss lite vänligt sådär säga att CL avseende paradigmet är 0.999.
Sänker vi CL 0.999 med 0.9 har vi 0.099.
Damn, dude. Det är liksom som en jävla Chan-wook Park-film det här. Som att relationen slutar med att vi blir våldtagna mitt på matbordet. Så måste vi typ krossa vår partners tunga med en hammare, som hämnd.
Det känns tematiskt lite vågat att komma in på domestic violence när man pratar om genusvetenskap. i kritiska ordalag. Läsaren kanske bör göras medveten på att jag bara vill återknyta till detta långa, långa inläggs initiala analogi - den mellan vetenskapligt paradigm och parrelation. Att sänka sin confidence i ett paradigm från 0.999 till 0.099 är liksom inte ens att jämföra med att den jäveln bedragit dig med din bästa vän. Det är liksom sju resor värre än så.
***
Det var genomgången av tre paradigm, för att exemplifiera hur falsifiering av mer eller mindre perifera hypoteser bör påverka vår tilltro till paradigmen i stort.
