En oväntad vänskap (2011) ska vara en sk. "feel-good". Dvs., en ska finna sig gladd och upprymd under och efter. Antropofagi känner emellertid det motsatta.
(Spoiler-alert i det följande – som om det fanns något att spoila.)
Filmens premiss är alltigenom vidrig. Rikemannen Philippe, som är självförvållat helkroppsförlamad, anställer förortskillen Driss som assistent. Philippe är aristokrat ut i fingerspetsarna, hans hem är ett palats fyllt med fabergé-ägg, och på väggarna hänger tavlor på hans anfäder. Driss är en kille på glid, som just blivit utslängd av sin stand in-morsa efter ett halvår på kåken.
Driss är, som så många av sina förorts-bröder och -systrar i Frankrike, migrerad från en fd. fransk koloni. (I det här fallet rör det sig om Senegal.) I sunkiga höghus bos det, rasism och fattigdom levs i, morsan städar natt och trängsel i lägenheten. Antropofagi kan inte annat än se Driss som en symbol för den koloniserade. Vem är då Philippe? Kolonisatören, naturligtvis. (Jag lånar begrepp från Fanon, som jag skriver om här.)
Det finns ingen rimlighet i att en person lever i absurt överflöd, samtidigt som andra lever i relativ missär. Philippes blotta rikedom gör En oväntad vänskap bortom vedervärdig. Att dessutom bakgrunden är kolonialismen gör det hela ca tretton gånger så vidrigt. Driss migrationsanledning kan i ganska direkta termer förmodligen översättas till fransk-genererad missär. Philippes adels-farfar stirrar från oljan på väggen.
Vad investerar Philippe i idag? Förr var det transatlantisk slavhandel, opium, och barnarbete i diamantgruvor. Idag är det, tja, förmodligen slavhandel och barnarbete. Fortfarande.
Driss berikar Philippes trista miljardärstillvaro med lite afrikansk glättighet. "Based on a true story" räcker bara så långt att nordafrikan blir senegales. Det behövs ju så klart en svart afrikan för att få det att spritta i benen på de stela fransmännen. Driss kan dansa och bete sig frisläppt. Bland annat genom att hota barn och trakassera sekreterare. Han ger verkligen en gammal adelsman livslusten åter.
När så Driss lill-kusin kommer på besök, då är det plötsligt och utan vidare förklaring dags att avskeda Driss. Känslan är att "nu måste du åter släppas ut i ditt naturliga habitat, lille vän." Driss klagar inte, även om han de facto slängs ut på gatan utan försörjning. Till och med fabergé-ägget som han stjäl i början av filmen lämnar han tillbaka. Istället för att låta sin hårt arbetande, ensamstående styv-mamma gå i pension. (Ett fabergé-ägg kan avyttras för hundratals miljoner kronor. Philippe har typ tjugo stycken.)
Fransmännen var några av de vidrigaste kolonialherrarna – och då tävlar man mot Belgien och Tyskland. Kolla exempelvis på Centralafrikanska Republiken. Fransmännen är också några av de vidrigaste neo-kolonialherrarna – kolla på Nestlé. Att En oväntad vänskap inte överhuvudtaget problematiserar det här, eller den brutala och rasistiskt betingade ojämlikheten i dagens Frankrike, får tittarens kräkreflex att aktiveras ca 24 gånger i sekunden.
Vad är vidrigast – exotifierandet av fattigdom och av den afrikanske migranten, eller hyllandet av den rike filantropen? Eller att En oväntad vänskap blev en tittar-succé?
Hos Antropofagi väcker filmen en stark lust att giljotinera ädlingar och bränna bastiljer.
söndag 30 november 2014
fredag 28 november 2014
South Park är plötsligt socialrealism
Precis när Antropofagi höll på att orda om den mordiska och rasistiska polisen i USA, så skjuts en 12-åring ihjäl. Barnet var ute och lekte i en park med en soft air gun. Faderns kommentar, "varför använde de inte en elpistol", säger rätt mycket om förväntningarna på polisen. Som att det skulle varit okej att misshandla och elchocka ett barn.
Övervakningsfilmen från händelsen är helt bisarr. En polisbil bara dundrar in i parken, två poliser hoppar ur bilen och skjuter omedelbart ihjäl Tamir Rice. Telefonsamtalet till larmnumret pekar direkt på den strukturella rasismen:
– There's a kid with a gun in the park
– Is he black or white?
– ...he's black.
– OH MY GOD!
Hela konversationen, som jag parafraserar, är fullkomligt South Park-esque. (Tänk t.ex. avsnittet där South Park-polisen bara måste sätta dit alla rika svarta i stan – s08e06 The Jeffersons vill jag minnas att det var.) Rasistiska strukturer, någon? Dagens Ekis Ekman-ledare om att USA är ett kast-samhälle snarare än ett klassamhälle damp ner med otäck timing, och sammanfattar snyggt hela diskussionen om huruvida klass görs till ras eller ras görs till klass (en diskussion som Antropofagi fört bl.a. här, här och här). Ett kast-samhälle, menar Ekis Ekman, är ingenting annat än ett fullgånget klassamhälle där klass och "ras" sammanfaller. Därav termen white trash – i USA är det nödvändigt att specificera när det är fattiga vita vi pratar om, och inte bara vanliga fattiga (svarta).
Vi kan kallt konstatera att rasist-polisen mördat igen. Antropofagi hoppas att detta leder till att Fergusson-kravallerna får nationell spridning. Detta säger jag inte för att jag älskar att se saker brinna, men min bestämda uppfattning är att samhället måste tvingas till en radikal förändring. Polisen har fått tillräckligt många chanser att bättra sig.
Övervakningsfilmen från händelsen är helt bisarr. En polisbil bara dundrar in i parken, två poliser hoppar ur bilen och skjuter omedelbart ihjäl Tamir Rice. Telefonsamtalet till larmnumret pekar direkt på den strukturella rasismen:
– There's a kid with a gun in the park
– Is he black or white?
– ...he's black.
– OH MY GOD!
Hela konversationen, som jag parafraserar, är fullkomligt South Park-esque. (Tänk t.ex. avsnittet där South Park-polisen bara måste sätta dit alla rika svarta i stan – s08e06 The Jeffersons vill jag minnas att det var.) Rasistiska strukturer, någon? Dagens Ekis Ekman-ledare om att USA är ett kast-samhälle snarare än ett klassamhälle damp ner med otäck timing, och sammanfattar snyggt hela diskussionen om huruvida klass görs till ras eller ras görs till klass (en diskussion som Antropofagi fört bl.a. här, här och här). Ett kast-samhälle, menar Ekis Ekman, är ingenting annat än ett fullgånget klassamhälle där klass och "ras" sammanfaller. Därav termen white trash – i USA är det nödvändigt att specificera när det är fattiga vita vi pratar om, och inte bara vanliga fattiga (svarta).
Vi kan kallt konstatera att rasist-polisen mördat igen. Antropofagi hoppas att detta leder till att Fergusson-kravallerna får nationell spridning. Detta säger jag inte för att jag älskar att se saker brinna, men min bestämda uppfattning är att samhället måste tvingas till en radikal förändring. Polisen har fått tillräckligt många chanser att bättra sig.
torsdag 27 november 2014
Du bör icke våldta
Antropofagi har tidigare hävdat att utvecklingen faktiskt går framåt. I en era av social-konservativ villervalla där moderater slåss med sverigedemokrater om vem som har högst i tak, och där ingen (inklusive Marcus Birro) ser skillnad på SD och KD längre, är det det lätt att tvivla. Då drar Antropofagi fram ett litet stycke bevis i form av en sexualupplysnings-skrift från 1994.
Redan för 20 år sen var man alltså game på att våldtäkt är fel. Eller, fel och fel, det är faktiskt mer en rekommendation än ett strikt förbud – vad du inte bör göra. Däremot var ambitionerna rent skillz-mässigt inte särskilt höga på 90-talet, om vi ska tro exemplet ovan. Att damen i fråga ska få orgasm, det är inte något en ens bör våga hoppas på. Det ack så anspråkslösa 90-talet!
Att 2014 härbärgerar lite festligare normer än så kan vi väl slå fast. Någonting har vi ändå lärt oss på två decennier.
 |
| För mycket sex och samlevnad sa du, Helmersson? |
Att 2014 härbärgerar lite festligare normer än så kan vi väl slå fast. Någonting har vi ändå lärt oss på två decennier.
Polizei
Första (och visserligen även andra) inslaget i detta This American Life-avsnitt är otroligt underhållande:
Det grisarna pysslar med är att generera brott, samt att lura och fängsla personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Skitfint!
Samtidigt blir polisen som sköt Michael Brown frikänd. I USA skjuts ojämförligt många fler människor till döds av polisen, jämfört med andra OECD-länder. Skulle vi nå proportionerliga siffror skulle ca 35 personer i Sverige dödas årligen.
Dock är svenskt fläsk på "god" väg i utvecklingen, med en rejäl ledning i kill-count gentemot exempelvis våra nordiska grannländer och Storbritannien. Och inte heller i Sverige lagförs mördare i uniform.
Det grisarna pysslar med är att generera brott, samt att lura och fängsla personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Skitfint!
Samtidigt blir polisen som sköt Michael Brown frikänd. I USA skjuts ojämförligt många fler människor till döds av polisen, jämfört med andra OECD-länder. Skulle vi nå proportionerliga siffror skulle ca 35 personer i Sverige dödas årligen.
Dock är svenskt fläsk på "god" väg i utvecklingen, med en rejäl ledning i kill-count gentemot exempelvis våra nordiska grannländer och Storbritannien. Och inte heller i Sverige lagförs mördare i uniform.
måndag 24 november 2014
Vad, vad vad vad, vad-vad, vad är receptet?
Antropofagi har tidigare hyllat E-40s The Recipe. Men inte allt som glimmar är guld. Antropofagi har identifierat rena rama felaktigheter i receptet.
Så här lär oss E-40:
Ta 36 ounces of coke (dvs. drygt ett kilo). Blanda med vatten i en kastrull på spisen. För att få ”stenblocken” att växa, addera bakpulver. Om temperaturen är låg, höj den, och rör runt. Vänta slutligen tills det blir hårt. Paketera det, och du har ett kilo [crack]. Kompis, det är receptet! Det, det det det, det-det, det är receptet.
Receptet säger alltså att vi ska koka ett kilo cocain till lika mycket crack. Detta är naturligtvis helt orimligt, vilket den gatusmarte inser. Den som ännu inte tagit slutbetyg i knark-kunskap kan vända sig till Internetz. En snabb sökning ger att
”Powder cost way more. You can make lots of rocks from a .5 gram. Last prices I saw on the street $10 for 1 rock. An 8 ball is a large amount of coke, about 3.5 grams and went for about $300 to $700 depending on quality. To get the same high as a single rock you need to freebase about .5 gram $50 to $100.”
Varför i helvete skulle någon vilja ägna sig åt den typ av kapitalförstöring som E-40 föreslår? Är det något som Antropofagi har missförstått här? Den som känner sig kunna bidra med lite visdom på den här punkten är välkommen att kontakta Antropofagi.
Så här lär oss E-40:
Ta 36 ounces of coke (dvs. drygt ett kilo). Blanda med vatten i en kastrull på spisen. För att få ”stenblocken” att växa, addera bakpulver. Om temperaturen är låg, höj den, och rör runt. Vänta slutligen tills det blir hårt. Paketera det, och du har ett kilo [crack]. Kompis, det är receptet! Det, det det det, det-det, det är receptet.
Receptet säger alltså att vi ska koka ett kilo cocain till lika mycket crack. Detta är naturligtvis helt orimligt, vilket den gatusmarte inser. Den som ännu inte tagit slutbetyg i knark-kunskap kan vända sig till Internetz. En snabb sökning ger att
”Powder cost way more. You can make lots of rocks from a .5 gram. Last prices I saw on the street $10 for 1 rock. An 8 ball is a large amount of coke, about 3.5 grams and went for about $300 to $700 depending on quality. To get the same high as a single rock you need to freebase about .5 gram $50 to $100.”
Varför i helvete skulle någon vilja ägna sig åt den typ av kapitalförstöring som E-40 föreslår? Är det något som Antropofagi har missförstått här? Den som känner sig kunna bidra med lite visdom på den här punkten är välkommen att kontakta Antropofagi.
söndag 23 november 2014
Nationalekonomin och patriarkatet (det tvåhundrade inlägget)
När Antropofagi nu jubilerar med det tvåhundrade inlägget känns det passande att återknyta till en grundtankegång i denna bloggs ständigt evolverande världsbild – konsumismen, militarismen, patriarkatet hänger ihop. I det här specifika fallet handlar det om hur patriarkatet genomsyrar den totalitära kapitalismens främsta bundsförvant inom akademien, nämligen nationalekonomin.
(Även rasismen ingår, men Anonym Internetz-rappare rappar:
Konsumismen, militarismen, och patriarkatet hänger ihop/
de som styr propagandan och fraktar vapen är vänner som träffas och hänger ihop/
kortsiktiga vinster för få, de har kvinnor de tvingar sig på/
och det hindrar ett välstånd för flera men det accepteras, för alla är höga på television/
om man väljer att tro? Det säger en del, att man kan välja att säga ifrån/
men det säger en del att väljare sällan vet var det som sägs så att säga säges ifrån/
varje löfte så tomt att det ekar, som quercus robur i plural/
vem tror dem de lurar, alla delvis, vissa alltid, visst det är dumt att förneka/
och om du sätter dig upp mot dem då blir det dig som de sätter sig på/
står du upp mot dem blir du blott ett stående skämt, bara välj, isoleringscell eller mitos/
de har dig i ett järngrepp, och de har din hjärna i ett järngrepp/
och de har dig gärna i ett järngrepp, sms-lån, teven på och en fernet/)
För att gå direkt till den heta gröten: Det finns grundlig forskning på att nationalekonomi är en osedvanligt sexistisk disciplin. Läs det här.
Att nationalekonomi är sexistiskt är inte förvånande givet den ideologiska släktskapen med högerns tankegods. Nationalekonomin är till stora delar en pseudo-vetenskap, som Beinhocker går igenom i The Origin of Wealth. Ekonomerna kopierade helt enkelt den tidiga, rudimentära fysiken, och låste sedan in sig i ett rum i några hundra år för att ägna sig åt sektbeteende.
Däremot finns det även "god" nationalekonomi, som exempelvis Krugman exemplifierar. Alla nationalekonomer är inte köpta av Republikanerna – vissa vågar tänka fritt och ifrågasätta modeller som bevisligen inte fungerar. Dessa ärliga och okorrumperade fritänkare kan åstadkomma både det ena och det andra med sin forskning, sina modeller, och sin analys.
Däremot måste en inse varje disciplins roll och ändamål. Förmodligen är det så att nationalekonomi, givet de nivåer av den stratifierade verkligheten som studeras (vetenskaps-schmilosofi), inte är förmögen att se exempelvis sexism. Det en inte kan se, eller bryr sig om att synliggöra, blir också mycket svårt att påverka. Nationalekonomi erbjuder helt enkelt inte de verktyg som behövs för att hantera sexism och sexistiska strukturer. Det behöver inte nödvändigtvis vara något vi klandrar nationalekonomin för – vi förväntar oss inte att matematiken, fysiken, eller konsten att skruva ihop kullager till cyklar ska ta kål på patriarkatet åt oss heller. När vi är ute för att skapa jämställdhet, då vänder vi oss till genusvetenskapen.
Så, hur ska nationalekonomer hantera det faktum att deras disciplin inte duger till att hantera disciplinens egna problem? Förslagsvis genom att vända sig till andra discipliner, såsom nämnda genusvetenskap, och gärna litta idéhistoria på det. Liksom nationalekonomen använder sig av matematiken för att göra uträkningar, och statistiken för att hantera data, bör hen använda sig av meta-vetenskaperna för att utveckla den egna disciplinen.
Problemet med många vetenskaper, och då kanske främst nationalekonomin, är nämnda korruption och sektbeteende. Dessa osunda influenser gör att nationalekonomerna ofta inte vill in och rota i den egna psykosen.
Korruptionen måste lösas genom att nationalekonomerna skaffar integritet, och slutar låta sig köpas av politiska intressen. Svårare ändå är att lösa sektbeteende. Här krävs att även den fristående nationalekonomin, den som inte låtit sig korrumperas, slutar hylla föråldrade dogmer och slutar se upp till auktoriteter som sedan länge borde störtats och skändats.
I ärlighetens namn så är nationalekonomer i regel självgoda nördar som stirrar på omvärlden genom lika tjocka som obstinata glasögon. Nationalekonomen är även en inbiten konformist och medlöpare. När intellektuella i andra delar av akademien ofta tävlar i unicitet och motsträvighet, springer nationalekonomerna hellre i flock.
När fritänkande själar börjar intressera sig för nationalekonomi, då kommer sektbeteendet möjligen krackerlera. Till den dagen måste alla vi andra betrakta just nationalekonomin med extra mycket skepsis. Att nationalekonomer så ofta har ena handen i policy-burken är vår tids största systemfel.
(Även rasismen ingår, men Anonym Internetz-rappare rappar:
Konsumismen, militarismen, och patriarkatet hänger ihop/
de som styr propagandan och fraktar vapen är vänner som träffas och hänger ihop/
kortsiktiga vinster för få, de har kvinnor de tvingar sig på/
och det hindrar ett välstånd för flera men det accepteras, för alla är höga på television/
om man väljer att tro? Det säger en del, att man kan välja att säga ifrån/
men det säger en del att väljare sällan vet var det som sägs så att säga säges ifrån/
varje löfte så tomt att det ekar, som quercus robur i plural/
vem tror dem de lurar, alla delvis, vissa alltid, visst det är dumt att förneka/
och om du sätter dig upp mot dem då blir det dig som de sätter sig på/
står du upp mot dem blir du blott ett stående skämt, bara välj, isoleringscell eller mitos/
de har dig i ett järngrepp, och de har din hjärna i ett järngrepp/
och de har dig gärna i ett järngrepp, sms-lån, teven på och en fernet/)
För att gå direkt till den heta gröten: Det finns grundlig forskning på att nationalekonomi är en osedvanligt sexistisk disciplin. Läs det här.
Att nationalekonomi är sexistiskt är inte förvånande givet den ideologiska släktskapen med högerns tankegods. Nationalekonomin är till stora delar en pseudo-vetenskap, som Beinhocker går igenom i The Origin of Wealth. Ekonomerna kopierade helt enkelt den tidiga, rudimentära fysiken, och låste sedan in sig i ett rum i några hundra år för att ägna sig åt sektbeteende.
Däremot finns det även "god" nationalekonomi, som exempelvis Krugman exemplifierar. Alla nationalekonomer är inte köpta av Republikanerna – vissa vågar tänka fritt och ifrågasätta modeller som bevisligen inte fungerar. Dessa ärliga och okorrumperade fritänkare kan åstadkomma både det ena och det andra med sin forskning, sina modeller, och sin analys.
Däremot måste en inse varje disciplins roll och ändamål. Förmodligen är det så att nationalekonomi, givet de nivåer av den stratifierade verkligheten som studeras (vetenskaps-schmilosofi), inte är förmögen att se exempelvis sexism. Det en inte kan se, eller bryr sig om att synliggöra, blir också mycket svårt att påverka. Nationalekonomi erbjuder helt enkelt inte de verktyg som behövs för att hantera sexism och sexistiska strukturer. Det behöver inte nödvändigtvis vara något vi klandrar nationalekonomin för – vi förväntar oss inte att matematiken, fysiken, eller konsten att skruva ihop kullager till cyklar ska ta kål på patriarkatet åt oss heller. När vi är ute för att skapa jämställdhet, då vänder vi oss till genusvetenskapen.
Så, hur ska nationalekonomer hantera det faktum att deras disciplin inte duger till att hantera disciplinens egna problem? Förslagsvis genom att vända sig till andra discipliner, såsom nämnda genusvetenskap, och gärna litta idéhistoria på det. Liksom nationalekonomen använder sig av matematiken för att göra uträkningar, och statistiken för att hantera data, bör hen använda sig av meta-vetenskaperna för att utveckla den egna disciplinen.
Problemet med många vetenskaper, och då kanske främst nationalekonomin, är nämnda korruption och sektbeteende. Dessa osunda influenser gör att nationalekonomerna ofta inte vill in och rota i den egna psykosen.
Korruptionen måste lösas genom att nationalekonomerna skaffar integritet, och slutar låta sig köpas av politiska intressen. Svårare ändå är att lösa sektbeteende. Här krävs att även den fristående nationalekonomin, den som inte låtit sig korrumperas, slutar hylla föråldrade dogmer och slutar se upp till auktoriteter som sedan länge borde störtats och skändats.
I ärlighetens namn så är nationalekonomer i regel självgoda nördar som stirrar på omvärlden genom lika tjocka som obstinata glasögon. Nationalekonomen är även en inbiten konformist och medlöpare. När intellektuella i andra delar av akademien ofta tävlar i unicitet och motsträvighet, springer nationalekonomerna hellre i flock.
När fritänkande själar börjar intressera sig för nationalekonomi, då kommer sektbeteendet möjligen krackerlera. Till den dagen måste alla vi andra betrakta just nationalekonomin med extra mycket skepsis. Att nationalekonomer så ofta har ena handen i policy-burken är vår tids största systemfel.
fredag 21 november 2014
Ideologisk förflyttning
Antropofagi har länge känt till att många moderater är rasister. Antropofagi har även anat att moderaterna kommer vilja vinna tillbaka alla de rasist-väljare som strömmat till SD. Diskussionen om var det forna Högerpartiet ska ta vägen talar sitt otvetydiga språk. Nyckelordet som alltid kommer på tal är att partiet måste ha "högt i tak", vilket som vi alla vet är kod för att tolerera intolerans.
Kommer SD vinna genom att ta alla väljare från borgarna? Eller kommer SD vinna genom att alla de borgerliga partierna anammar SD:s världsbild och politik? Hur det än blir så vinner SD på den högra sidan av planhalvan. Vårt hopp står idag till vänstern, och då menar jag inte de korrupta sossarna. Det är V som måste växa för att tillhandahålla ett rejält antirasistiskt alternativ. MP och F! bör i idealfallet gå åt vänster, för att undvika de värsta liberala fallgroparna. Däremot ser jag ingen större risk för att varken MP eller F! anammar rasist-strategier, även i de fall att de skulle perverteras till nya mittpartier för att fylla vakuumet som uppstår när fd. socialliberala S imploderar. när FP hamnar någonstans strax höger om KD, och när C klär Ayn Rand i statligt subventionerad LRF-keps.
Med grund i den här utläggningen samt ovan förda resonemang har Antropofagi vågad sig på att modellera en liten figur. Figuren är tänkt att schematiskt illustrera dels väljarnas förflyttning mellan partierna (röda pilar), och dels partiernas förflyttning på den ideologiska kartan (blåa pilar). Det kanske inte syns så tydligt, men KD är döda pga. väljarflykt till SD. F! tar väljare av V och MP, S förlorar väljare till SD och går till höger ideologiskt. FP går från någon slags socialliberal mitt-position till en mer högerorienterad och mer konservativ position. M håller sig till höger men tar ett stort kliv från "progressiv" (tänk Paul Ryan) till konservativ (tänk Sarah Palin). C ligger kanske lite för långt till höger relativt M, i alla fall deras första position, men de har i alla fall gått från konservativt bondeparti till att vilja reppa nyliberalt. SD ligger stabilt på en konservativ position, och snor väljare från så gott som alla andra. M drömmer om att sno tillbaka väljare från SD, i och med att man går från progressiv till konservativ.
Det modellen ljuger om är bland annat att M skulle varit så förbaskat progressiva förr i världen. Det är väl snarast bara de senast 6-8 åren som moderaterna från centralt håll försökt odla denna bild. Ute i kommunerna är det så klart samla gamma rasse-phat cats och ultrakonservativa brukspatroner som alltid har suttit på tronen.
Kommer SD vinna genom att ta alla väljare från borgarna? Eller kommer SD vinna genom att alla de borgerliga partierna anammar SD:s världsbild och politik? Hur det än blir så vinner SD på den högra sidan av planhalvan. Vårt hopp står idag till vänstern, och då menar jag inte de korrupta sossarna. Det är V som måste växa för att tillhandahålla ett rejält antirasistiskt alternativ. MP och F! bör i idealfallet gå åt vänster, för att undvika de värsta liberala fallgroparna. Däremot ser jag ingen större risk för att varken MP eller F! anammar rasist-strategier, även i de fall att de skulle perverteras till nya mittpartier för att fylla vakuumet som uppstår när fd. socialliberala S imploderar. när FP hamnar någonstans strax höger om KD, och när C klär Ayn Rand i statligt subventionerad LRF-keps.
Med grund i den här utläggningen samt ovan förda resonemang har Antropofagi vågad sig på att modellera en liten figur. Figuren är tänkt att schematiskt illustrera dels väljarnas förflyttning mellan partierna (röda pilar), och dels partiernas förflyttning på den ideologiska kartan (blåa pilar). Det kanske inte syns så tydligt, men KD är döda pga. väljarflykt till SD. F! tar väljare av V och MP, S förlorar väljare till SD och går till höger ideologiskt. FP går från någon slags socialliberal mitt-position till en mer högerorienterad och mer konservativ position. M håller sig till höger men tar ett stort kliv från "progressiv" (tänk Paul Ryan) till konservativ (tänk Sarah Palin). C ligger kanske lite för långt till höger relativt M, i alla fall deras första position, men de har i alla fall gått från konservativt bondeparti till att vilja reppa nyliberalt. SD ligger stabilt på en konservativ position, och snor väljare från så gott som alla andra. M drömmer om att sno tillbaka väljare från SD, i och med att man går från progressiv till konservativ.
 |
| En synnerligen simpel karta över partierna och deras väljare. Källa: Gut feeling. |
Människosyn i människobyn
Att hylla Ekis Ekman som ett geni är något Antropofagi ägnar sig åt tämligen högfrekvent. Nu är hon på det igen, med genialiserandet, och lyfter fram en borgarparadox i nytt ljus. Ekis Ekman poängterar att vem som helst visserligen kan bli statsminister, men alla kan inte bli det. Borgarna säger att alla ska skaffa hemhjälp för att ha tid att göra flashig karriär – men vem kör hemhjälpsknäcken då?
Borgar-paradoxen ifråga har lyfts av Antropofagi tidigare, och då med referens till Krugman. Poängen här är att en hög social rörlighet (vilket vi fö. inte har) inte löser problemet med ojämlikhet. Vi ska inte skapa ett samhälle där alla har chansen att ha det gott ställt – vi ska skapa ett samhälle där alla de facto har det gott ställt. Analogt med detta glömmer Britta Svensson, som Ekis Ekman kritiserar, att någon måste sköte det där städjobbet som frigör di riges tid.
Som vanligt glömmer borgarna att kollektivet utgörs av individer. Borgarna ser individer på ena sidan, vita glada bostadsrättsinnehavare med utstakade karriärer och ett arv på lut. Det hotande kollektivet, on the other hand, är en skränig massa av smutsiga latmaskar, självförvållat miserabla packen med pack. Borgarna vill individen väl – men det borgarna medvetet eller undermedvetet menar är att de vill den övre medelklassen och överklassen väl.
Antropofagi kommer ständigt tillbaka till frågan om huruvida borgarna är så jävla dumma i huvudet som de verkar, eller om de bara ljuger. I serien Transparent träffar en av huvudpersonerna en transperson som nu är man. I en scen säger han något i stil med "I'm like a double agent, you wouldn't believe what guys say when there're no girls around." Det hela påminner om den beyond klassiska Dave Chapelle-sketchen om vad vita säger till varandra när inga svarta närvarar. På liknande sätt skulle jag vilja infiltrera borgarnas led, och se vad de skrävlar om när de tror att övriga medborgare inte ser dem. Heilar Ivar Arpi och Erik Helmsersson framför en avgudabild av fd. påven Benedictus? Rider Carl Bildt iförd tropikhatt omkring på en elefant, på jakt efter infödingar att skjuta? Svaren på dessa frågor gäckar oss förmodligen länge än.
Borgar-paradoxen ifråga har lyfts av Antropofagi tidigare, och då med referens till Krugman. Poängen här är att en hög social rörlighet (vilket vi fö. inte har) inte löser problemet med ojämlikhet. Vi ska inte skapa ett samhälle där alla har chansen att ha det gott ställt – vi ska skapa ett samhälle där alla de facto har det gott ställt. Analogt med detta glömmer Britta Svensson, som Ekis Ekman kritiserar, att någon måste sköte det där städjobbet som frigör di riges tid.
Som vanligt glömmer borgarna att kollektivet utgörs av individer. Borgarna ser individer på ena sidan, vita glada bostadsrättsinnehavare med utstakade karriärer och ett arv på lut. Det hotande kollektivet, on the other hand, är en skränig massa av smutsiga latmaskar, självförvållat miserabla packen med pack. Borgarna vill individen väl – men det borgarna medvetet eller undermedvetet menar är att de vill den övre medelklassen och överklassen väl.
Antropofagi kommer ständigt tillbaka till frågan om huruvida borgarna är så jävla dumma i huvudet som de verkar, eller om de bara ljuger. I serien Transparent träffar en av huvudpersonerna en transperson som nu är man. I en scen säger han något i stil med "I'm like a double agent, you wouldn't believe what guys say when there're no girls around." Det hela påminner om den beyond klassiska Dave Chapelle-sketchen om vad vita säger till varandra när inga svarta närvarar. På liknande sätt skulle jag vilja infiltrera borgarnas led, och se vad de skrävlar om när de tror att övriga medborgare inte ser dem. Heilar Ivar Arpi och Erik Helmsersson framför en avgudabild av fd. påven Benedictus? Rider Carl Bildt iförd tropikhatt omkring på en elefant, på jakt efter infödingar att skjuta? Svaren på dessa frågor gäckar oss förmodligen länge än.
torsdag 20 november 2014
Rasisterna skämmes
Antropofagi har länge gaggat om rundgången på högerkanten, dvs. hur normal- och extrem-högern bollar åsikter med varandra. Det nya är att fler och fler konservativa normal-högrare strömmar till SD. IRM angriper fenomenet, både på specifik nivå angående fd. kristdemokraten Gomér (som Antropofagi skrivit om här), och på mer allmän nivå angående att SD:s väljarskaror numera består av fler fd. moderater än missnöjda LO-medlemmar.
Antropofagi finner mycket nöje i IRMs intervju med Gomér, som sätter fingret på ett egentligen mycket intressant fenomen. Socialister är ofta stolta över sin socialism, liberaler över what ever it is that they do. Men rasister ska ständigt sticka under stol med sin ideologi. Varför, frågar man sig, kan de inte bara ha lite råg i ryggen och vara stolta? Lite mer som Vera Oredsson liksom. En pärlplatta med ett hakkors, som barnbarnet gjort, på väggen hemma.
Antropofagi finner mycket nöje i IRMs intervju med Gomér, som sätter fingret på ett egentligen mycket intressant fenomen. Socialister är ofta stolta över sin socialism, liberaler över what ever it is that they do. Men rasister ska ständigt sticka under stol med sin ideologi. Varför, frågar man sig, kan de inte bara ha lite råg i ryggen och vara stolta? Lite mer som Vera Oredsson liksom. En pärlplatta med ett hakkors, som barnbarnet gjort, på väggen hemma.
TTIP och dödsmedelsproducenterna
Ett av de största kapitalistiska folkmorden som pågår just nu är ohälsa via kost. Dagens ETC i morse gav lite klass-perspektiv på vad som ofta kallas "välfärdens pris" – nej, det är inte rika som drabbas, och det är inte ens rika länder. Stroke kryper ner i åldrarna bland personer utan högre utbildning, diabetes ökar lavinartat i utvecklingsländer. Läskföretagen riktar sin reklam mot fattiga.
Dead Prez har så klart varit klara över detta långe: Hela RBG Fitclub-projektet handlar om att lyfta POCs i USA ur ohälsa. stic.mans The Workout ger kostråd, träningsråd, och råd om hur man blir nykter. På Information Age breder DPZ ut sig om slaveriets sista utpost, den dåliga maten:
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Dead Prez' Scar Strangled Banner. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Plockar du upp dagens Dagens ETC ser du snart det rimliga i att beskatta exempelvis läsk högre pga. dess stora onyttighet. Strategin har implementerats i Mexico, och gett snabba resultat i form av minskad konsumtion.
Vad, frågar sig Antropofagi, för betydelse kan "frihandelsavtalet" TTIP ha för en sådan här strategi? TTIP hade möjliggjort för exempelvis Coca Cola att stämma exempelvis Sverige för utebliven vinst, skulle vi av folkhälso-relaterade skäl försöka begränsa läskkonsumtionen. TTIP säger att företagens vinst är överordnat exempelvis folkhälsa och demokrati.
När höger-gökarna klagar på klasshat, dvs. att vänster-vännerna hejtar på phat catsen, då glömmer/negligerar höger-gökarna att ett krig redan bedrivs mot de lägre klasserna. Människors liv spills över läskföretags vinster. Idag har tobaksbolagens ondska blivit mer eller mindre legitim att diskutera – kan vi inte hålla oss lite neutrala till sanningen och erkänna att läskjättarna med fleralivdödsmedels-producenter skiter i människorna?
Kapitalism funkar inte, om man strävar mot en god värld för flertalet. Vi måste försöka styra en smula. Beskatta lärre-blarre, förbjuda reklam, subventionera hälsosam mat, och framförallt hålla företagen ansvariga för den skit de orsakar.
Det vi inte ska göra är att stifta lagar för att storföretagen ska kunna åsidosätta demokratiska beslut fattade av folkhälso-hänsyn.
Dead Prez har så klart varit klara över detta långe: Hela RBG Fitclub-projektet handlar om att lyfta POCs i USA ur ohälsa. stic.mans The Workout ger kostråd, träningsråd, och råd om hur man blir nykter. På Information Age breder DPZ ut sig om slaveriets sista utpost, den dåliga maten:
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Dead Prez' Scar Strangled Banner. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Slavery is over cousin(Harriet Tubman var det närmaste vi kommer en hjälte här i världen – en slavättling som ägnade sin livsgärning åt att frita slavar i 1800-talets USA.)
But then at lunch it wasn’t
If food is the last plantation
Then I’m Harriet Tubman
― “Scar Strangled Banner” by Dead Prez
Plockar du upp dagens Dagens ETC ser du snart det rimliga i att beskatta exempelvis läsk högre pga. dess stora onyttighet. Strategin har implementerats i Mexico, och gett snabba resultat i form av minskad konsumtion.
Vad, frågar sig Antropofagi, för betydelse kan "frihandelsavtalet" TTIP ha för en sådan här strategi? TTIP hade möjliggjort för exempelvis Coca Cola att stämma exempelvis Sverige för utebliven vinst, skulle vi av folkhälso-relaterade skäl försöka begränsa läskkonsumtionen. TTIP säger att företagens vinst är överordnat exempelvis folkhälsa och demokrati.
När höger-gökarna klagar på klasshat, dvs. att vänster-vännerna hejtar på phat catsen, då glömmer/negligerar höger-gökarna att ett krig redan bedrivs mot de lägre klasserna. Människors liv spills över läskföretags vinster. Idag har tobaksbolagens ondska blivit mer eller mindre legitim att diskutera – kan vi inte hålla oss lite neutrala till sanningen och erkänna att läskjättarna med flera
Kapitalism funkar inte, om man strävar mot en god värld för flertalet. Vi måste försöka styra en smula. Beskatta lärre-blarre, förbjuda reklam, subventionera hälsosam mat, och framförallt hålla företagen ansvariga för den skit de orsakar.
Det vi inte ska göra är att stifta lagar för att storföretagen ska kunna åsidosätta demokratiska beslut fattade av folkhälso-hänsyn.
onsdag 19 november 2014
Jesuskomplex
Precis när Antropofagi ställer frågan are we addicted to the struggle or committed to success, så dimper det här ner. Bob Geldof undrar återigen om Afrikaner vet vad jul är – detta trots att den kristna befolkningen i Nigeria är tre gånger större än den i England och Wales, enligt analytikern Abdullahi Halakhe.
Hela videon är förresten härligt anakronistisk. Kolla här. Det är även intressant att läsa Fuse ODG:s redogörelse för varför han valde att hoppa av projektet.
"I pointed out to Geldof the lyrics I did not agree with, such as the lines 'Where a kiss of love can kill you and there’s death in every tear', and 'There is no peace and joy in west Africa this Christmas'. For the past four years I have gone to Ghana at Christmas for the sole purpose of peace and joy. So for me to sing these lyrics would simply be a lie.
In truth, my objection to the project goes beyond the offensive lyrics. I, like many others, am sick of the whole concept of Africa – a resource-rich continent with unbridled potential – always being seen as diseased, infested and poverty-stricken. In fact, seven out of 10 of the world’s fastest growing economies are in Africa.
[...]
That image of poverty and famine is extremely powerful psychologically. With decades of such imagery being pumped out, the average westerner is likely to donate £2 a month or buy a charity single that gives them a nice warm fuzzy feeling; but they are much less likely to want to go on holiday to, or invest in, Africa. If you are reading this and haven’t been to Africa, ask yourself why.
[...]
I hope from the bottom of my heart that the disease can be eradicated in Sierra Leone, Liberia and Guinea. But though shock tactics and negative images may raise money in the short term, the long-term damage will take far longer to heal."
Hela videon är förresten härligt anakronistisk. Kolla här. Det är även intressant att läsa Fuse ODG:s redogörelse för varför han valde att hoppa av projektet.
"I pointed out to Geldof the lyrics I did not agree with, such as the lines 'Where a kiss of love can kill you and there’s death in every tear', and 'There is no peace and joy in west Africa this Christmas'. For the past four years I have gone to Ghana at Christmas for the sole purpose of peace and joy. So for me to sing these lyrics would simply be a lie.
In truth, my objection to the project goes beyond the offensive lyrics. I, like many others, am sick of the whole concept of Africa – a resource-rich continent with unbridled potential – always being seen as diseased, infested and poverty-stricken. In fact, seven out of 10 of the world’s fastest growing economies are in Africa.
[...]
That image of poverty and famine is extremely powerful psychologically. With decades of such imagery being pumped out, the average westerner is likely to donate £2 a month or buy a charity single that gives them a nice warm fuzzy feeling; but they are much less likely to want to go on holiday to, or invest in, Africa. If you are reading this and haven’t been to Africa, ask yourself why.
[...]
I hope from the bottom of my heart that the disease can be eradicated in Sierra Leone, Liberia and Guinea. But though shock tactics and negative images may raise money in the short term, the long-term damage will take far longer to heal."
Din käpp i ekorrhjulet - Djursex
Antropofagi har tidigare skrivit om den fläckiga hyenans matriarkala flockstruktur, samt beskrivit det faktum att hon-hynenan har en enorm klitoris med vilken hon kan penetrera han-hyenor analt i syfte att dominera dem. Det är dags att fylla på med lite ny info här, direkt från BBC: "The clitoris is enormously elongated to form this fully erectile pseudopenis through which they urinate, copulate and give birth", enligt forskaren Kay Holekamp. Det är även så att under "sexual intercourse, this organ is flaccid but the male still has to insert his erect penis into the clitoris." Detta är, i Antropofagis oskuldsfulla ögon, ganska fascinerande.
Liv Strömqvists Kunskapen frukt (fet bok!) berättar lite om den mänskliga vulvan, och dess undanskymda tillvaro i kulturen. Egentligen, säger forskningen (säger Liv), är människokvinnans klitoris ett relativt omfattande organ, som negligerats av läkarvetenskapen genom historien. I människovärlden har det kvinnliga könsorganet ofta betraktats som en avsaknad av ett manligt dito. Men även den mer upplyste, som ser vulvan som en kroppsdel i sin egen rätt, kan lätt glömma det fenomenala nervkomplex som gömmer sig strax utom synhåll.
Hur kommer det sig då att den fläckiga hyenans klitoris är så pass mycket mer "out there"? BBC igen:
"female hyenas have been naturally selected for their size and aggression. Unusually high levels of testosterone during early development could make their genitalia develop in this unusual way.
It is also possible that such a bizarre reproductive tract gives a female some control over the father of her offspring. Not only does it make it challenging for a male to insert his penis, but the bladder also empties into the same channel. So a female that has just mated with a male can easily change her mind. 'She always has the option of flushing the whole system,' says Holekamp."
Nog om fläckiga hyenor. En nyhet i djur-spanar-världen är att sälar våldtar pingviner. Beteendet har iakttagits i flera fall, och oftast låter sälarna sina offer leva efter den penetrerande akten. Kolla in filmen här.
Några frågor uppstår omedelbart: För det första, är det inte egentligen bättre att våldta än att mörda och äta? (Dock, i ett fall avrundas våldtäkten med just mord och fågel-fiesta.) För det andra, är det här beteendet att betrakta som tidelag, eller måste det vara en människa inblandad då? För det tredje, varför upprörs så många icke-vegetarianer av tidelag?
Tidelag var för övrigt belagt med dödsstraff i Sverige enligt 1734 års lagstiftning – tillsammans med hädelse, trolldom, blodskam, tvegifte, mord, grövre våldsbrott, samt återkommande stölder. Dödsstraffet avskaffades 1864, och tidelag legaliserades helt 1944. Intressant nog, gällande debatten huruvida mord eller våldtäkt smäller högst i förhållande till kreatur, straffades tidelag före 1644 ofta med att den dömde brändes levande på bål – tillsammans med det våldtagna djuret. (En ovanligt drastisk variant av slut-shaming?) Det var alltså inte djurets väl och ve som bekymrade, utan snarare – får en förmoda – vad Gud ansåg om saken.
När vi pratar om våldtäkt, och mord för den delen, måste även bläckfisken nämnas. Här är det återigen honan som är förbrytaren. BBC berättar om en observation där "scientists" bevittnade "one merciless female spend two days cannibalising a small male, having previously attacked and suffocated him after having mated with him 13 times." Nya frågor: Hur stryper en bläckfiskar? Varför gör bläckfisk-honan såhär? På fråga nummer två tycks svaret vara "för att hon kan". Med molusk-kännaren Christine Huffards ord: "This unique anatomy opens doors to many behaviours that are unavailable to other molluscs, constricting being just one of them."
På tal om tidelag rapporterar BBC även att bläckfiskar har försökt befrukta människokvinnor hela 16 gånger – tack till vetenskapen för att ni håller räkningen.
Mycket våldsbrott och övergrepp i djurens värld, således. De flesta däggdjur tycks dock fokusera på att orsaka njutning hos honan, som då blir mer mottaglig för spermier. Det gäller för hanen att hålla sig väl med, och imponera på, honan. Exempel:
"Female Grévy’s zebra, for instance, have ‘smart’ vaginas: the zebra can coordinate her muscular contractions in a way that flushes out the semen from a male that fails to live up to her expectations - this sperm dumping can even occur before the unfortunate male has finished dismounting."
Liv Strömqvists Kunskapen frukt (fet bok!) berättar lite om den mänskliga vulvan, och dess undanskymda tillvaro i kulturen. Egentligen, säger forskningen (säger Liv), är människokvinnans klitoris ett relativt omfattande organ, som negligerats av läkarvetenskapen genom historien. I människovärlden har det kvinnliga könsorganet ofta betraktats som en avsaknad av ett manligt dito. Men även den mer upplyste, som ser vulvan som en kroppsdel i sin egen rätt, kan lätt glömma det fenomenala nervkomplex som gömmer sig strax utom synhåll.
Hur kommer det sig då att den fläckiga hyenans klitoris är så pass mycket mer "out there"? BBC igen:
"female hyenas have been naturally selected for their size and aggression. Unusually high levels of testosterone during early development could make their genitalia develop in this unusual way.
It is also possible that such a bizarre reproductive tract gives a female some control over the father of her offspring. Not only does it make it challenging for a male to insert his penis, but the bladder also empties into the same channel. So a female that has just mated with a male can easily change her mind. 'She always has the option of flushing the whole system,' says Holekamp."
Nog om fläckiga hyenor. En nyhet i djur-spanar-världen är att sälar våldtar pingviner. Beteendet har iakttagits i flera fall, och oftast låter sälarna sina offer leva efter den penetrerande akten. Kolla in filmen här.
Några frågor uppstår omedelbart: För det första, är det inte egentligen bättre att våldta än att mörda och äta? (Dock, i ett fall avrundas våldtäkten med just mord och fågel-fiesta.) För det andra, är det här beteendet att betrakta som tidelag, eller måste det vara en människa inblandad då? För det tredje, varför upprörs så många icke-vegetarianer av tidelag?
Tidelag var för övrigt belagt med dödsstraff i Sverige enligt 1734 års lagstiftning – tillsammans med hädelse, trolldom, blodskam, tvegifte, mord, grövre våldsbrott, samt återkommande stölder. Dödsstraffet avskaffades 1864, och tidelag legaliserades helt 1944. Intressant nog, gällande debatten huruvida mord eller våldtäkt smäller högst i förhållande till kreatur, straffades tidelag före 1644 ofta med att den dömde brändes levande på bål – tillsammans med det våldtagna djuret. (En ovanligt drastisk variant av slut-shaming?) Det var alltså inte djurets väl och ve som bekymrade, utan snarare – får en förmoda – vad Gud ansåg om saken.
När vi pratar om våldtäkt, och mord för den delen, måste även bläckfisken nämnas. Här är det återigen honan som är förbrytaren. BBC berättar om en observation där "scientists" bevittnade "one merciless female spend two days cannibalising a small male, having previously attacked and suffocated him after having mated with him 13 times." Nya frågor: Hur stryper en bläckfiskar? Varför gör bläckfisk-honan såhär? På fråga nummer två tycks svaret vara "för att hon kan". Med molusk-kännaren Christine Huffards ord: "This unique anatomy opens doors to many behaviours that are unavailable to other molluscs, constricting being just one of them."
På tal om tidelag rapporterar BBC även att bläckfiskar har försökt befrukta människokvinnor hela 16 gånger – tack till vetenskapen för att ni håller räkningen.
Mycket våldsbrott och övergrepp i djurens värld, således. De flesta däggdjur tycks dock fokusera på att orsaka njutning hos honan, som då blir mer mottaglig för spermier. Det gäller för hanen att hålla sig väl med, och imponera på, honan. Exempel:
"Female Grévy’s zebra, for instance, have ‘smart’ vaginas: the zebra can coordinate her muscular contractions in a way that flushes out the semen from a male that fails to live up to her expectations - this sperm dumping can even occur before the unfortunate male has finished dismounting."
Det var allt för den här gången från Din käpp i ekorrhjulet – blogg-posts-installationen som syftar till att snärja white-collar-arbetarna med kuriosa, och på så sätt skada svensk tillväxt en smula.
Austerianerna de fattar inte!
Krugman säger't.
Dead Prez predikar att "it's not failure when you learn, man... It's a blessing." Men om en aldrig lär sig då?
Sanningen är ju att de onda mycket väl förstår vad åtstramningar leder till – en nedmonterad välfärdsstat och mindre rättvis resurs-fördelning. Allt i allt, en politik för redan rika.
(PS. Antropofagi siktar mot 200 inlägg under 2014. Fler korta inlägg således!)
Dead Prez predikar att "it's not failure when you learn, man... It's a blessing." Men om en aldrig lär sig då?
Sanningen är ju att de onda mycket väl förstår vad åtstramningar leder till – en nedmonterad välfärdsstat och mindre rättvis resurs-fördelning. Allt i allt, en politik för redan rika.
(PS. Antropofagi siktar mot 200 inlägg under 2014. Fler korta inlägg således!)
Konsumismen - En fallstudie
Konsumismen förslavar oss lite överlag, men det finns självklart specifika instanser som kan vara värda att undersöka. En sådan instans är säljarkultur.
I ett Arkiv Samtal nyligen, minns ej exakt vilket, togs upp hur frihet uppnås genom anspråkslöshet. Gärdenfors råd till ungdomen blev att hålla sig med låga omkostnader – då är en fri att leva som en vill. "The less we crave, the less we suffer" säger Dead Prez i Learning, Growing, Changing. "Ju mindre man kräver, desto mindre man lider" rappar Anonym Internetz-rappare. Många tycks således vara överens om detta.
Antropofagi har slitit sin beskärda del, eller i alla fall i någon utsträckning, på arbetsplatser som gör skäl för namnet – lager, fabriker, städjobb, och inte minst restaurangbranschen. Dock har Antropofagi aldrig jobbat som säljare. Som tur var är Antopofagi inte en vansinnig höger-konformist, utan tror att det finns möjlighet att inmundiga lärdomar även utifrån andra människors berättelser.
(Antropofagi gör här en gliring till höger-gökarna, som ofta anför att det bara finns ett perspektiv – deras eget. Parallellt, och paradoxalt, anför de dock att varje individ ska hålla sig på sin kulturella kant, eftersom det inte finns något möjlighet till identifikation med någon annan situation än den en själv upplevt. Således är höger-gökarna både de främsta advokaterna för, och förnekarna av, vad som ibland kallas situated knowledge. Mer om det här.)
Antropofagi har en bekant som jobbar som säljare på en av de större elektronikkedjorna i Sverige. Arbetsplatsen tillämpar provisionbaserad lön, dvs. hur mycket en säljare tjänar beror på hur mycket hen säljer. Detta kan tyckas rimligt – prestationen speglas i lönen, en omedelbar och kännbar feedback. Emellertid är detta inte nog för Monstret Utom. För att råttorna i hjulet ska springa ännu snabbare krävs ett förstärkt stimuli, ett Monster Inom. Hur åstadkomma detta?
När en ser elektronik-töntarna i sina löjliga uniformer kan en ha svårt att tro detta: Det råder en jävligt flashig kultur bland säljarna på varuhus-golvet. Säljarna hävdar sig mot varandra med statussymboler såsom dyra klockor, som en kan ha på sig under arbetstid utan att göra sig skyldig till brott mot uniformerings-reglerna. Det är även ett extremt fokus på "fest", i ordets mest perverterade bemärkelse. Säljarna bränner tusenlappar i Stureplans-periferin – de kanske inte når hela vägen till White Room, men kan säkert ha varit med när Anna Sjödin fick en smocka på Crazy Horse. Det vaskas och det anländs i limousin-taxi. Paradise Hotel får aldrig kännas långt borta.
Det intressanta är naturligtvis att säljarna inte är särskilt högbetalda. De har en usel grundlön, och förlitar sig på provision även för att bära grundläggande kostnader för bostad och mat. Men, som vi förstår av stekar-kulturens prioriteringar, är detta inte nog. Säljarna måste sälja, för säljarna måste festa. BFB och KBK tatuerat på skinkorna. Big Fucking Bucket (med sprit) – Kör Bara Kör. Säljarna är medelsvennarnas svar på brats. En ofrivillig parodi på överklassen, och på sig själva.
Ledningen på elektronikjätten bidrar till detta, enligt Antropofagis bekante. Ett dekadent och "flashigt" beteende uppmuntras, genom en underligt tillåtande dunka-i-ryggen-kultur. Fett att Bosse är bakis! liksom. Antropofagis källa rapporterar att det hela sker förvånande osubtilt. Mellancheferna ser mellan fingrarna på säljare som dråsar in sent pga. tuffa utekvällar, och bra säljare lyfts och peppas ständigt av sina överordnade medan individer med billiga klockor och oglamourösa vanor mer eller mindre fryses ut.
Syftet med att sätta en osund kultur? Ju mer säljarna spenderar, desto mer måste de dra in. Behold: Ett förstärkt stimuli att göra vinst åt ägarna, inte genom en större andel, utan genom en större hunger på smulorna som tricklar ned.
En ofta refererad skildring av säljar-livet är fenomenala filmen Glengarry Glen Ross (1992). Filmen skildrar desperationen när prestationen inte räcker till, eller när förutsättningarna för att prestera inte finns. Karaktären är klassisk – en bitter, bedagad säljare som inte säljer. Blir det ingen julbonus, då blir det inga julklappar. Då blir det skilsmässa, och snart nog lever man ur en kundvagn i 80-talets Los Angeles. Tänk något i stil med uteliggarna i They Live (1988).
Men, det är ju också kul att de svär så mycket:
And I know it’s about time and the money, and the money and time/
Working man at his house saying “honey I’m tryin’/
To get you everything you want, out runnin’ the line/
Nine-to-five, night shifts, until one of us dies/
So you can look like Kate Blanchet or Scarlett Johansen/
Parade around the block in the latest new fashion/
Million-dollar smile while you shop at the mall/
While I wait around the house for the doctor to call"/
I ett Arkiv Samtal nyligen, minns ej exakt vilket, togs upp hur frihet uppnås genom anspråkslöshet. Gärdenfors råd till ungdomen blev att hålla sig med låga omkostnader – då är en fri att leva som en vill. "The less we crave, the less we suffer" säger Dead Prez i Learning, Growing, Changing. "Ju mindre man kräver, desto mindre man lider" rappar Anonym Internetz-rappare. Många tycks således vara överens om detta.
Antropofagi har slitit sin beskärda del, eller i alla fall i någon utsträckning, på arbetsplatser som gör skäl för namnet – lager, fabriker, städjobb, och inte minst restaurangbranschen. Dock har Antropofagi aldrig jobbat som säljare. Som tur var är Antopofagi inte en vansinnig höger-konformist, utan tror att det finns möjlighet att inmundiga lärdomar även utifrån andra människors berättelser.
(Antropofagi gör här en gliring till höger-gökarna, som ofta anför att det bara finns ett perspektiv – deras eget. Parallellt, och paradoxalt, anför de dock att varje individ ska hålla sig på sin kulturella kant, eftersom det inte finns något möjlighet till identifikation med någon annan situation än den en själv upplevt. Således är höger-gökarna både de främsta advokaterna för, och förnekarna av, vad som ibland kallas situated knowledge. Mer om det här.)
Antropofagi har en bekant som jobbar som säljare på en av de större elektronikkedjorna i Sverige. Arbetsplatsen tillämpar provisionbaserad lön, dvs. hur mycket en säljare tjänar beror på hur mycket hen säljer. Detta kan tyckas rimligt – prestationen speglas i lönen, en omedelbar och kännbar feedback. Emellertid är detta inte nog för Monstret Utom. För att råttorna i hjulet ska springa ännu snabbare krävs ett förstärkt stimuli, ett Monster Inom. Hur åstadkomma detta?
När en ser elektronik-töntarna i sina löjliga uniformer kan en ha svårt att tro detta: Det råder en jävligt flashig kultur bland säljarna på varuhus-golvet. Säljarna hävdar sig mot varandra med statussymboler såsom dyra klockor, som en kan ha på sig under arbetstid utan att göra sig skyldig till brott mot uniformerings-reglerna. Det är även ett extremt fokus på "fest", i ordets mest perverterade bemärkelse. Säljarna bränner tusenlappar i Stureplans-periferin – de kanske inte når hela vägen till White Room, men kan säkert ha varit med när Anna Sjödin fick en smocka på Crazy Horse. Det vaskas och det anländs i limousin-taxi. Paradise Hotel får aldrig kännas långt borta.
Det intressanta är naturligtvis att säljarna inte är särskilt högbetalda. De har en usel grundlön, och förlitar sig på provision även för att bära grundläggande kostnader för bostad och mat. Men, som vi förstår av stekar-kulturens prioriteringar, är detta inte nog. Säljarna måste sälja, för säljarna måste festa. BFB och KBK tatuerat på skinkorna. Big Fucking Bucket (med sprit) – Kör Bara Kör. Säljarna är medelsvennarnas svar på brats. En ofrivillig parodi på överklassen, och på sig själva.
Ledningen på elektronikjätten bidrar till detta, enligt Antropofagis bekante. Ett dekadent och "flashigt" beteende uppmuntras, genom en underligt tillåtande dunka-i-ryggen-kultur. Fett att Bosse är bakis! liksom. Antropofagis källa rapporterar att det hela sker förvånande osubtilt. Mellancheferna ser mellan fingrarna på säljare som dråsar in sent pga. tuffa utekvällar, och bra säljare lyfts och peppas ständigt av sina överordnade medan individer med billiga klockor och oglamourösa vanor mer eller mindre fryses ut.
Syftet med att sätta en osund kultur? Ju mer säljarna spenderar, desto mer måste de dra in. Behold: Ett förstärkt stimuli att göra vinst åt ägarna, inte genom en större andel, utan genom en större hunger på smulorna som tricklar ned.
En ofta refererad skildring av säljar-livet är fenomenala filmen Glengarry Glen Ross (1992). Filmen skildrar desperationen när prestationen inte räcker till, eller när förutsättningarna för att prestera inte finns. Karaktären är klassisk – en bitter, bedagad säljare som inte säljer. Blir det ingen julbonus, då blir det inga julklappar. Då blir det skilsmässa, och snart nog lever man ur en kundvagn i 80-talets Los Angeles. Tänk något i stil med uteliggarna i They Live (1988).
Men, det är ju också kul att de svär så mycket:
This American Life-podden skildrar också säljarkulturen, på en bilförsäljningfirma. Även här står och faller den individuella säljarens väl och ve med provisionen. Breadwinner-fällan är stark – manliga män vill bringa hem baconet till fru och barn, men sviker samtidigt sina kära genom att vara frånvarande fäder. Antropofagi har tidigare citerat Chords Cynikaliosis från konsumist-kritiska storverket Things we do for things:
And I know it’s about time and the money, and the money and time/
Working man at his house saying “honey I’m tryin’/
To get you everything you want, out runnin’ the line/
Nine-to-five, night shifts, until one of us dies/
So you can look like Kate Blanchet or Scarlett Johansen/
Parade around the block in the latest new fashion/
Million-dollar smile while you shop at the mall/
While I wait around the house for the doctor to call"/
Hur som helst, ta och lyssna på This American Life-avsnittet vettja. Inte minst för liknelsen till Sun Tzus The Art of War.
När konsumist-fällan slår igen, då kommer få undan. Säljarna kanske är det optimala exemplet, men även den vit-bekragade övre medelklassen som tvingas in i bostadsrättsmissären pga. en politiskt konstruerad bostadsbrist. När alla är skuldsatta för mer än de någonsin kan dra in under en livstid, då är bankerna och kapitalisterna vinnarna. Vi andra är slavar.
tisdag 18 november 2014
Mer DPZ-citat
Antropofagi har nyligen analyserat Dead Prez' platta Information Age ur ett vetenskapsteoretiskt perspektiv. Vad som dock inte nämndes där är följande fantastiska citat:
Are we addicted to the struggle or committed to success?
Are we addicted to the struggle or committed to success?
Det fin-fina med citatet är att det belyser problemen som ofta förknippas med olika typer av revolutionära rörelser världen över. Ta Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia, kanske mer kända som FARC. Den Colombianska gerilla-rörelsen är idag sedan decennier (bildades 1964) en självtillräcklig, självgående, mördar-paradox. (Likt ett och annat kapitalismens monstrum, mind you.) Istället för att befria folket så förslavar man dem; istället för att närma sig utopin man säger sig sträva mot så fjärmar man sig från dem. (Utopier kan onekligen vara kluriga.) (Obs – ingen påstår att FARC:s motståndare har varit bättre.)
Vi behöver dock inte prata om vänster-våld för att hitta exempel på struggle-addiction. Biståndsnomenklaturen (läs gärna här och här) rymmer ett och annat exempel på välgörare som egentligen kanske mer är intresserad av den egna organisationen eller karriären än av den väl-gjorde. En viss anonym internetz-rappare har följande att säga om detta:
"Pallar tji falla bi alla ni som/
förväxlar fördelning med bistånd/
gör din altruism till en ball turism/
och din hjälp till ett gift som civilstånd/
[...]
Bara ta maten vi dumpar gratis/
har sönder bönder när vi dumpar matpris/
strukturomvandlar, sen drar vi oss ur/
skyddar europeisk marknad med vanlig bravur/
Det kanske mer blir en karriärväg/
och en barriär när, några eldsjälar slocknar/
En skraltig järnväg och nått falliskt mähä/
och nått ballt i klädväg för nå' älskvärda skockar/
En gåva ska va' förbehållslös/
annars är det fucking övervåld, över-vårdslöst/
Ditt kan bli mitt man, Economic Hitman/
the shit har förblitt men med högre årslön/
Gåvan att ge bygger på snedfördelning/
Att skänka är att kränka, det är min mening/
[...]
Att fylla landet med dollar stärker den egna valutan/
vilket ju skadar exporten, ni kan ju se hur det slutar/
och kolla på historiken, flera decennier av bistånd/
har inte hjälpt något enda land, att förändra sitt tillstånd/
Blir en filosofisk fråga om den som vi hjälper/
nu inte vinner nått på det, kanske blir en som vi stjälper/
Vad är motivet med gåvan då? Nått att sova på/
Biståndsnomenklaturen sur eller sårad då/
Svåra år ändå, men alla får äta/
demokratimekanismer gör vi kan ansvarsutkräva/
men om tji staten är den som förväntas hämma din cancer/
blir demokratin en onani för mänskor i branschen/
Sänker din chans att förankra sunda principer/
när de enda resurser som finns är sprungna ur skiten/
och när det enda av värde som finns är samlat i toppen/
då kommer tronen bebos av och snos av bulla banditer/
Mugabe får hundra miljarder, undra vad det/
är som gör att hjärntumören i mitt huvud bultar av det/
fatta han är lika demokratiskt vald som kungabarnen/
men med ännu större apanage, som bygger upp försvaret/"
Antropofagi tycker visserligen att det är riktigt lågt att klaga på folk som faktiskt försöker göra något gott här i världen, samt att dra alla biståndsarbetare över en kam. Samtidigt anar Antropofagi att Anonym Internetz-rappare har ett antal tänkvärda poänger. Internetz-rapparen inleder med premissen: Fördelning är icke bistånd! Sen målas ett scenario upp där biståndsgivarens agenda i själva verket är att missgynna biståndstagaren. Slutligen radar Internetz-rapparen upp en rad exempel på hur bistånds-beroende kan pervertera en national-stat.
Frågan som ofta måste ställas kommer hur som haver ner till:
Are we addicted to the struggle or committed to success?
Vill vi nå det utopiska stadiet? Vill vi besegra fattigdomen? Eller trivs vi bara med vårt jobb och våra förmåner?
måndag 17 november 2014
Rasistendomen
Antropofagi har tidigare skämtat om att KDU:s ordförande är islamofob, samt utförligt diskuterat varför KD är den felande länken mellan SD och normal-högern. Liksom svängdörrarna mellan SvP och SD ofta anförs som ett argument på hur SD är ett rasistiskt parti, kan nu en svängdörr mellan KD och SD iakttas. Gunilla Gomér är först igenom.
När socialkonservativ light självdör, dvs. när M slutar stödrösta på KD, kommer då en väljarflykt ske till SD? Jepp, säger Antropofagi. Om inte M tolkar den egna väljarflykten till SD som ett tecken på att man ska bli mer öppet rasistiska, vilket mycket tyder på. (Var och varannan moderat som uttalar sig nuförtiden vill att det ska bli "högre i tak" i partiet, och på kommunal nivå samarbetar M och SD redan i stor utsträckning.) I så fall kanske somliga kristdemokrater kan hoppa på M-arken när den egna skutan sjunker, men som Antropofagi tidigare påpekat pumpar ju den moderata nyliberala ådran inte samma blodgrupp som KD. Transfusionen av husmoders-hyllande blodkroppar kommer således främst slangas över till SD.
Det festliga med Gomérs lilla utspel är att hon följer tradition, som det heter med en hiphop-anglicism. Gomér känner sig "mobbad" inom KD. Detta är en typ-reaktion bland svenska rasister, en reaktion som aktiveras när någon inte håller med rasisten, eller när någon påpekar att rasisten är rasist.
Kommer halva KD hoppa av till SD? Eller kommer M:s konservativa falang dominera över den nyliberala? Antropofagi ser fram emot den spännande fortsättningen, som följer.
När socialkonservativ light självdör, dvs. när M slutar stödrösta på KD, kommer då en väljarflykt ske till SD? Jepp, säger Antropofagi. Om inte M tolkar den egna väljarflykten till SD som ett tecken på att man ska bli mer öppet rasistiska, vilket mycket tyder på. (Var och varannan moderat som uttalar sig nuförtiden vill att det ska bli "högre i tak" i partiet, och på kommunal nivå samarbetar M och SD redan i stor utsträckning.) I så fall kanske somliga kristdemokrater kan hoppa på M-arken när den egna skutan sjunker, men som Antropofagi tidigare påpekat pumpar ju den moderata nyliberala ådran inte samma blodgrupp som KD. Transfusionen av husmoders-hyllande blodkroppar kommer således främst slangas över till SD.
Det festliga med Gomérs lilla utspel är att hon följer tradition, som det heter med en hiphop-anglicism. Gomér känner sig "mobbad" inom KD. Detta är en typ-reaktion bland svenska rasister, en reaktion som aktiveras när någon inte håller med rasisten, eller när någon påpekar att rasisten är rasist.
Kommer halva KD hoppa av till SD? Eller kommer M:s konservativa falang dominera över den nyliberala? Antropofagi ser fram emot den spännande fortsättningen, som följer.
fredag 14 november 2014
Tre alternativ
Eftersom Antropofagi haft ett ganska ensidigt hiphop-fokus på senaste tiden, så är det väl bara att fortsätta med det. Fråga: Vad är den bästa musiken för fredagen?
A) Sovjet-mash-up-sprall:
Mash-uppen ifråga innehåller fantastiska rader som "it's that starberry flow in your car stereo" och "illadelph affiliates".
B) Mistadobalina mistabobdobalina:
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat nämnda låt. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Namnet Bob Dobalina härstammar från ett flygplatsupprop som The Monkees en gång hörde och inkorporerade i låten Zilch. Del the Funky Homosapien samplade, och resten är hiphop-historia.
C) Pimp daddy hats with buckles and ornaments!
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Slick Rick's Memories. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Slick Rick gillar inte gangsta rap, utan vill bringa that love and feeling back to rap. Detta trots att mannen själv suttit i finkan för att ha skjutit sin kusin, tillika fd. livvakt, samt en oskyldig åskådare. (Förresten, hur fett är det inte i Fade to Black-dokumentären när Slick Rick lånar ut sina smycken till Ghostface Killah?)
A) Sovjet-mash-up-sprall:
Mash-uppen ifråga innehåller fantastiska rader som "it's that starberry flow in your car stereo" och "illadelph affiliates".
B) Mistadobalina mistabobdobalina:
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat nämnda låt. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Namnet Bob Dobalina härstammar från ett flygplatsupprop som The Monkees en gång hörde och inkorporerade i låten Zilch. Del the Funky Homosapien samplade, och resten är hiphop-historia.
C) Pimp daddy hats with buckles and ornaments!
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Slick Rick's Memories. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Slick Rick gillar inte gangsta rap, utan vill bringa that love and feeling back to rap. Detta trots att mannen själv suttit i finkan för att ha skjutit sin kusin, tillika fd. livvakt, samt en oskyldig åskådare. (Förresten, hur fett är det inte i Fade to Black-dokumentären när Slick Rick lånar ut sina smycken till Ghostface Killah?)
torsdag 13 november 2014
Subjektiva classics
Det finns vissa låtar som inte är objektiva classics, men som är classics för den enskilde. Antropofagi vill lyfta några exempel.
The Recipe är oerhört fet instruktionsrapp, där lyssnaren får veta exakt hur crack kokas. Matprograms-samplingen kontrasterar E-40 och gängets råa utsagor på ett sätt som får smaklökarna att krullas av glädje. Alla rätt på den anrättningen.
Mistress bjuder på storytelling på en nivå som få når. Hur målande är inte följande scen: "When she jumped the tattoo would fuck her titties on stage"? Oerhört målande, vågar Antropofagi påstå. Dessutom är upplösningen på historien i samma vers föredömligt dråplig och kvick: "Ain't it kinda odd/ the same day he put her name in the will, [was] the day he was killed?" Hela skapelsen är anspråkslös men ändå gudomlig.
What a Job är självklart skitfet pga. skitfeta rappare och mysigt groove. Framförallt är det så himla ofta relevant att pusta lite, rulla cyniskt med ögonen, och sucka "what a job this is". Prova du också!
Nämen ärligt, hur snöig är inte Andrés vers? Sidospåret med paret som berättar om hur de älskat till OutKast vill en ska vara taget oförändrat ur verkligheten.
Pharoahe Monchs The Jungle är ett exempel på att förmedla känsla och vibb. Stämningen i låten är så himla 80-tals-storstadsjungel. Rimmad radio-teater när det är som bäst. Och trots att Monch förirrar sig riktigt djupt in i metafor-snårskogen hittar han ut utan skråmor.
The Recipe är oerhört fet instruktionsrapp, där lyssnaren får veta exakt hur crack kokas. Matprograms-samplingen kontrasterar E-40 och gängets råa utsagor på ett sätt som får smaklökarna att krullas av glädje. Alla rätt på den anrättningen.
Mistress bjuder på storytelling på en nivå som få når. Hur målande är inte följande scen: "When she jumped the tattoo would fuck her titties on stage"? Oerhört målande, vågar Antropofagi påstå. Dessutom är upplösningen på historien i samma vers föredömligt dråplig och kvick: "Ain't it kinda odd/ the same day he put her name in the will, [was] the day he was killed?" Hela skapelsen är anspråkslös men ändå gudomlig.
What a Job är självklart skitfet pga. skitfeta rappare och mysigt groove. Framförallt är det så himla ofta relevant att pusta lite, rulla cyniskt med ögonen, och sucka "what a job this is". Prova du också!
Nämen ärligt, hur snöig är inte Andrés vers? Sidospåret med paret som berättar om hur de älskat till OutKast vill en ska vara taget oförändrat ur verkligheten.
Pharoahe Monchs The Jungle är ett exempel på att förmedla känsla och vibb. Stämningen i låten är så himla 80-tals-storstadsjungel. Rimmad radio-teater när det är som bäst. Och trots att Monch förirrar sig riktigt djupt in i metafor-snårskogen hittar han ut utan skråmor.
onsdag 12 november 2014
Onomatopoetisk rapp
Det finns ingen som helst anledning att titta på hela klippet ovan. Däremot kan en titta på Crooked I, som bekvämt nog spottar först i gänget. Lägg märket till hur han låter som ett automatvapen när han rappar om just ett automatvapen. Festligt! Antropofagi vill mynta: Onomatopoetisk rapp.
Crooked I's lilla uppvisning är dock ingenting mot Sway Dasafo's motsvarande vapen-teater. Sway knäckte dock konceptet för många herrans år sedan, och gjorde det framförallt både snyggare och mer konsekvent. Man behöver inte gilla den ursprungliga Ludacris-låten för att fatta vad jag menar (lyssna från 01:00 för vapen-flow):
Givetvis är vapen-relaterade teman extra tacksamma att göra onomatopoetisk rapp av. Skott är fonetiska metaforer för stavelser, och automatvapen tenderar dessutom att spruta ut dessa mycket snabbt. Dessutom är vapen macho och farliga, precis som många rappare gärna vill vara. (Gunz, yo!)
Kan en onomatopoetik vara ett simpelt härmande av ett ljud? Busta Rhymes dungeon dragon på Tribes Scenario är ett fall av att låta som en grott-drake, men inte av att leverera ord som emulerar ljudet från vad ordet konnoterar. Lyssna på Busta, från ca 3 minuter:
Antropofagi anser att detta måhända är användandet av ett onomatopoteiskt ord eller uttryck, i det här fallet "rah, rah", men inte att betrakta som onomatopoetisk rapp.
En listig och okonventionell onomatopoetik är Quans/Nas' Just a Moment, som Antropofagi omnämner här. Eftersom fenomenet som omnämns är tystnad, emulerar rapparna fenomenet fonetiskt genom att vara tysta. Antropofagi anser att detta visserligen tysta ljud dock faller inom ramarna för begreppet onomatopoetisk rapp. Detta då konceptet gör historiens fjärde vägg genomsläpplig, i och med formens växelverkan med temat.
Om en nöjer sig med en mer generös definition av onomatopoetisk rapp – något Antropofagi fö. starkt avråder från, men som tycks vara konsensus på the Internetz – finns det en uppsjö av låtar att välja och vraka bland. Klassiska Boom med Royce da 5'9'' och Bang Bang från Dr. Dre's 2001 är två exempel. Här rör det sig helt enkelt om att titlar innehållande onomatopoetiska ord, föga bättre än Busta's "rah, rah, like a dungeon dragon".
Vidare, som Mats Nileskär påpekar, är det inom hiphopen tidvis förekommande uttrycket "bling" pseudo-onomatopoetiskt då det emulerar hur guld hade låtit, om det lät. Antropofagi menar att detta ord har en sådan verkshöjd (till skillnad från "boom" eller "bang") att det måste räknas som åtminstone ett fragment av onomatopoetisk rapp.
Eminems bra platta, the Marshall Mathers LP, bjuder på en ytterligare variant i låten Drug Ballad. Här är det DJn som emulerar ljudet av att dricka ur en flaska genom att scratcha ljudet av en bastrumma. Lyssna från 02:57:
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat nämnda låt. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Ljudet är måhända inte strikt onomatopoetiskt, eftersom det inte är ett ord sprunget ur en mänsklig mun. Däremot har vi att göra med ett synnerligen innovativt sätt att integrera beatet med historien. Framförallt väcks frågan – är varje mänsklig utsaga som härmar ett ljud onomatopoetik? Lyssna då på Sly the Mic Buddah i Saïan Supa Crew:
[Uppdatering: Här var tidigare inbäddat Saïan-låt. Innan Grooveshark släcktes ned.]
En mänsklig beat-box producerar inte enbart ord. Tillämpar vi den retoriska stilfiguren "kiasm" på detta påstående, kan vi med lite god vilja generera utsagan: En icke-mänsklig beat-box producera enbart mänskliga ord. (Kiasmen är inte nödvändigtvis logisk till sin natur.) Således härleder vi härur att bas-ljuds-scratchen i Drug Ballad mycket väl kan räknas till onomatopoetiken. Grattis, Bass Brothers!
Den läsare som kan komma på fler exempel på sann onomatopoetisk rapp är naturligtvis välkommen att höra av sig.
fredag 7 november 2014
Sorg-låtar, del 2
[Uppdatering: Tidigare var nämnda låtar inbäddade i detta inlägg. Innan Grooveshark släcktes ned.]
Antropofagi har nyligen skrivit lite om sina favorit-sorglåtar. Här var det Quan, Saïan, Dead Prez, The LOX, D.I.T.C. och Immortal Technique som nämndes. Läsaren blir mycket arg, sliter sitt hår, vrålar: Vad med svensk rapp? Ska en inte få gråta till östnordiskans mellan 17 och 18 vokaler? Återfinner du en mer melankolisk prosodi på denna jord än svenskans?
Antropofagi bugar sig djupt, rättar sig i ledet, och bjuder på en uppföljande bloggning om sorg-låtar på svenska. Vi börjar med AP.
Advanced Patrol - Jag finns här med er nu
Få finare finnes bland gråt-låtar än Advanced Patrols hyllning till bortgångne Chafik Mourtada. 2003 års Utskrivna är ett milstolps-album, och en källa till stolthet för alla oss som kan relatera till Sture Alléns rader: "Ständigt samma vals, skåningar har gröt i sin hals/ Lika bra du håller truten, kommer aldrig spotta ut den/". Castelo på refrängen får mig att vilja återbesöka Prominents 21 Grams. Ack, den bitterljuva känslan.
Antropofagi har inte bara kärlek till Malmö. En av de deppigaste rapparna som vandrat på svenskt territorie är förmodligen Bubba Flexx, som jag brett ut mig om en smula tidigare. Onekligen är Bubbas Somna ett svärtans epicentrum.
Roffe Ruff - Farväl
När vi ändå är på västkusten kan en omöjligt förbise Bubbas kompis Roffe. Att selektera i Rufflarens katalog är stört omöjligt, eftersom nära nog samtliga låtar mannen släppt handlar om missär, död, saknad, missbruk, ensamhet, otillräcklighet, och sorg. Lite extra fin och tårdrypande är väl dock Farväl från Barrabas. Ett brev, men inte av den spralliga Timbuktu-sorten. Istället sätter låten punkt för en av svensk hiphops mest intressanta, men tyvärr kortaste, karriärer.
Lilleman - Vart tog pappa vägen
Nu när vi ändå frångått det omedelbara bortgångs-temat måste jag nämna Vart tog pappa vägen, den mest hjärtskärande låten som träffat en trumhinna. En tonåring som är besviken på sin alkade förälder – får det inte din underläpp att darra är du antingen en marmorstaty eller världens bästa pokerspelare. Lilleman fick mycket oförtjänt skit på sin tid, men pappa-låten kommer för alltid beröra inte minst de som delar erfarenheten. (Visst måste Cleo m.fl. ha låtit sig inspirera en smula i och med Pappa kom hem?) Lindängen-sonens evigt gyllene klassiker leder oss hur som helst på ett naturligt sätt tillbaka till de döda – från pappa- till mamma-låtar.
Ken - Mamma
Antropofagi har tidigare skrivit ett par rader om Kens storhet, men nämnde då inte startskottet för dennes egensinniga karriär. Låten Mamma skriker till oss att fylla på empati-resurser, se bortom yta och bländverk, och förlåta Ken för varje antisemitiskt uttalande eller brutalt heders-våldsdåd. Eftersom ca en av tre svenskar drabbas av cancer under sin livstid är det egentligen inte så konstigt att Kens självutlämnande sorgesång gav genklang i folksjälen. (Kuriosa är att orginalversionen av låten features Ken blivande ärkefiende Houman Sebghati, som Ken misshandlade nära nog till döds med ett baseball-trä efter att Houman haft någon form av kanske-mer-än-vänskaplig interaktion med Kens syster.)
Timbuktu - Oavsett vad
Timbuktu tog på Alla vill till himmelen ett bredare grepp med sin Oavsett vad. Låten är visserligen sprungen ur en tragisk förlust, men har en positiv grundton och "efter regn kommer solsken"-tematik. Som vanligt är Skånes funk-maskin konstruktiv på samma sätt som en floskel som landar rätt. Det är kanske ingen gråt-låt, men väl en reality check för ekorrhjulets fångar. Vad som helst kan hända vem som helst, när som helst.
Som en liten off topic-bonus vill Antropofagi också flagga för världens bästa/starkaste incest-låtar. Naturligtvis är det Queen Ifricas Daddy och Angel Haze's Cleaning Out My Closet som åsyftas. Mer blodisande konstverk finns förmodligen inte. Detta inte minst i ljuset av 1) de stora problem med incestuösa sexuella övergrepp som plågar det fattiga Jamaica, och 2) att Haze's låt är helt autentiskt självbiografisk.
Queen Ifrica - Daddy
Angel Haze - Cleaning Out My Closet
Antropofagi har nyligen skrivit lite om sina favorit-sorglåtar. Här var det Quan, Saïan, Dead Prez, The LOX, D.I.T.C. och Immortal Technique som nämndes. Läsaren blir mycket arg, sliter sitt hår, vrålar: Vad med svensk rapp? Ska en inte få gråta till östnordiskans mellan 17 och 18 vokaler? Återfinner du en mer melankolisk prosodi på denna jord än svenskans?
Antropofagi bugar sig djupt, rättar sig i ledet, och bjuder på en uppföljande bloggning om sorg-låtar på svenska. Vi börjar med AP.
Advanced Patrol - Jag finns här med er nu
Få finare finnes bland gråt-låtar än Advanced Patrols hyllning till bortgångne Chafik Mourtada. 2003 års Utskrivna är ett milstolps-album, och en källa till stolthet för alla oss som kan relatera till Sture Alléns rader: "Ständigt samma vals, skåningar har gröt i sin hals/ Lika bra du håller truten, kommer aldrig spotta ut den/". Castelo på refrängen får mig att vilja återbesöka Prominents 21 Grams. Ack, den bitterljuva känslan.
Antropofagi har inte bara kärlek till Malmö. En av de deppigaste rapparna som vandrat på svenskt territorie är förmodligen Bubba Flexx, som jag brett ut mig om en smula tidigare. Onekligen är Bubbas Somna ett svärtans epicentrum.
Roffe Ruff - Farväl
När vi ändå är på västkusten kan en omöjligt förbise Bubbas kompis Roffe. Att selektera i Rufflarens katalog är stört omöjligt, eftersom nära nog samtliga låtar mannen släppt handlar om missär, död, saknad, missbruk, ensamhet, otillräcklighet, och sorg. Lite extra fin och tårdrypande är väl dock Farväl från Barrabas. Ett brev, men inte av den spralliga Timbuktu-sorten. Istället sätter låten punkt för en av svensk hiphops mest intressanta, men tyvärr kortaste, karriärer.
Lilleman - Vart tog pappa vägen
Nu när vi ändå frångått det omedelbara bortgångs-temat måste jag nämna Vart tog pappa vägen, den mest hjärtskärande låten som träffat en trumhinna. En tonåring som är besviken på sin alkade förälder – får det inte din underläpp att darra är du antingen en marmorstaty eller världens bästa pokerspelare. Lilleman fick mycket oförtjänt skit på sin tid, men pappa-låten kommer för alltid beröra inte minst de som delar erfarenheten. (Visst måste Cleo m.fl. ha låtit sig inspirera en smula i och med Pappa kom hem?) Lindängen-sonens evigt gyllene klassiker leder oss hur som helst på ett naturligt sätt tillbaka till de döda – från pappa- till mamma-låtar.
Ken - Mamma
Antropofagi har tidigare skrivit ett par rader om Kens storhet, men nämnde då inte startskottet för dennes egensinniga karriär. Låten Mamma skriker till oss att fylla på empati-resurser, se bortom yta och bländverk, och förlåta Ken för varje antisemitiskt uttalande eller brutalt heders-våldsdåd. Eftersom ca en av tre svenskar drabbas av cancer under sin livstid är det egentligen inte så konstigt att Kens självutlämnande sorgesång gav genklang i folksjälen. (Kuriosa är att orginalversionen av låten features Ken blivande ärkefiende Houman Sebghati, som Ken misshandlade nära nog till döds med ett baseball-trä efter att Houman haft någon form av kanske-mer-än-vänskaplig interaktion med Kens syster.)
Timbuktu - Oavsett vad
Timbuktu tog på Alla vill till himmelen ett bredare grepp med sin Oavsett vad. Låten är visserligen sprungen ur en tragisk förlust, men har en positiv grundton och "efter regn kommer solsken"-tematik. Som vanligt är Skånes funk-maskin konstruktiv på samma sätt som en floskel som landar rätt. Det är kanske ingen gråt-låt, men väl en reality check för ekorrhjulets fångar. Vad som helst kan hända vem som helst, när som helst.
Som en liten off topic-bonus vill Antropofagi också flagga för världens bästa/starkaste incest-låtar. Naturligtvis är det Queen Ifricas Daddy och Angel Haze's Cleaning Out My Closet som åsyftas. Mer blodisande konstverk finns förmodligen inte. Detta inte minst i ljuset av 1) de stora problem med incestuösa sexuella övergrepp som plågar det fattiga Jamaica, och 2) att Haze's låt är helt autentiskt självbiografisk.
Queen Ifrica - Daddy
Angel Haze - Cleaning Out My Closet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)