Autofobi?

En av Antropofagis utsända på internet, har inkommit med följande stycke av samtidsdystopi: En Familjeliv-tråd som borde heta Hur kontrollerar jag min man? (Den heter istället nåt i stil med Hur konfronterar jag min man.)

Premissen är att trådskaparen misstänker sin man för att chatta med en annan kvinna. Detta kan tyckas suspekt, men bleknar snabbt i kontrast med kvinnans gränslösa kontrollbehov, integritetskränkande spaningsarbete, och olagliga intrång i privat korrespondens. (4 kap 8 § Brottsbalk [1962:700]:

Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller i ett elektroniskt kommunikationsnät, döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller fängelse i högst två år.)

Trådskaparen konfronterar faktiskt sin man - "Jag sa att han gärna fick fortsätta att skriva med henne men att han måste vara helt öppen med det!" - men resultatet blir inte fullt tillfredsställande:

Till att börja med gick han med på det men tog sen bort både facebook och messenger. Det var inte riktigt vad jag ville, enda kanalen som jag kunde ha koll på liksom!

Lite glasnost uppträder tidvis, efter diverse tjafsande, vilket manifesteras i en full tillgång till mannens telefon:

Koden håller han inte längre hemlig, dvs han har tryckt in den med mig intill utan att försöka dölja den.

Läsaren kan undra: Är det verkligen den vedertagna definitionen av att "inte hålla koden hemlig"? Att inte palla bry sig om någon tjuvkikar över axeln på en? Vi lottar ett slumpmässigt valt begrepp ur tombolan Svenska ordbok (2009):

integrite´t substantiv ~enintegr·itet·en 1 rätt att ha en egen sfär som är skyddad mot in­trång mest betr. abstrakta om­råden som önskas skyddade mot åt­gärder el. in­syn, särsk. från myndighet

Särskilt från myndighet. Särskilt från... Regeringen!?

***

Om vi ska försöka förstå den galna kvinnan lite, då. Tråden påvisar att detta ligger inom mänsklighetens förmåga. En kommentator påpekar det uppenbara:

Hur var det nu, har man rätt till ett privatliv även om man är i en relation? Är det okej att vara kontrollerande och smygtitta i partnerns mobil? Eller gäller det bara när kvinnor gör det?

En annan kommentator, som jag fördomsfullt gissar är kvinna, går i svaromål:

Vilken idiotisk fråga, det är väl klart att alla har rätt till privacitet och att ingen kontrollerar bara för skojs skull. Men om man misstänker fulspel så har man liksom inget annat val. Du generaliserar.

"Du generaliserar." Mic drop.

***

Så, "man har inget annat val". Hur känns det? Att vara tvingad till att kränka en annan människas integritet? Jag måste försöka hitta någon slags analogi att förankra min intuition vid. Jag hittar följande:

Tänk sig att ditt barn knarkar som fan och hela tiden är nära överdosens rand. Du har redan varit några vändor på sjukhuset, barnet vägrar prata med dig, och du kan återkomma beslå barnet med grova lögner om barnets umgänge, narkotikakonsumtion, och vistelseort. Du är väldigt oroad.

Barnet har chillat med knarket någon tid, men vill nu "sova över hos en kompis" i helgen. Du kan inte stoppa henom, eftersom du vet att barnet kommer trotsa alla förbud, och du tror inte att fysiskt våld är rätt väg att gå. Dessutom påstår barnet att hen inte pysslar med narkotika längre. Lite gräs på sin höjd.

Dagen innan aktiviteten sitter ditt barn djupt försjunken i sin telefon. En paranoid känsla uppstår inom dig: Ditt barn shoppar knark och laddar inför en riktigt fin helg med sina knarkiga kompisar. Nu blir det fentanylplåster under tungan för hela veckopengen.

Barnet lämnar sin telefon liggande när hen är på toa. Du sneglar på den. Den surrar lite, som för att säga: 

Kom och ta mig då. Titta på mig. Öppna mig. Lyssna på vad jag har att berätta för dig.

***

Analogin till trots sviker min empatiska förmåga fortfarande. Att rädda sina barn från självdestruktion är inte exakt samma sak som att känna otrygghet i en relation två vuxna emellan. Så känns det inte för mig i alla fall. Men, så kanske det känns (generaliseeeeeeraaaa!) för en kvinna!?

Vi har varit inne på att liberalism är för män (och vi ska inte heller förneka att relationsrådgivning kan vara något att luta sig mot i sammanhanget):

[det är] i kvinnans intresse att binda mannens PI, inklusive materiella resurser, till sin egen avkomma. Mannen vill emellertid förfoga över sina egna resurser själv, för att kunna fortsätta vara attraktiv och således få tillstånd nya reproduktionstillfällen.

Kvinnan fruktar detta - hon fruktar all avledning av PI (inkl. pengar) från den egna avkomman.

Kvinnor är helt enkelt extremt rädda för att bli övergivna. För en kvinna känns det ungefär lika illa att mannen (kanske) vänsterprasslar lite, som att ens barn håller på att OD:a på hästbedövninsmedel.

(Så är det också en beprövad metod för att få hustrur att lugna ner sig; att låtsas-prassla lite. I alla fall om vi ska tro litteraturen. I Strindbergs novell Ett dockhem - ja, det är en gliring åt Et Dukkehjem - blir gamle Palls bättre hälft indoktrinerad av feminismen, vilket leder till att Pall måste utstå allsköns ovett. Hans svärmor, är det väl om jag inte minns fel, råder honom till att ta långa promenader med frugans väninna. Snart nog läker både parförhållandet och feminismen. Pall har skramlat med sina massförstörelsevapen, och terrorbalansens lugn kan få råda.)

***

Vilket för oss tillbaka till IPS (BPD). Både Petrovic och Scott konstaterar att IPS/BPD setts som en kvinnosjukdom, men att det troligen bara är underdiagnostiserat hos män eftersom det tar sig andra uttryck. Samma underliggande neurologiska förklaringar gäller troligen för både män och kvinnor, men det är olika vilka interoceptiva impulser som typiskt sett uppträder, och som hjärnan då misslyckas med att filtrera.

En vanlig uppfattning om IPS/BPD är att det leder till, eller innebär, en skräck för att överges. Som självdiagnosticerad subklinisk IPS:are känner jag inte överhuvudtaget igen mig i detta. (Jag känner igen mig i nästan allt annat med IPS.) Varpå en hypotes uppstår:

Kan det vara så att rädsla för att överges är en typiskt kvinnlig känsla? En kvinna med IPS, som misslyckas med att moderera sina känslor, kommer att uppleva en väldigt stark sådan rädsla. En man, som inte känner denna skräck i grundtillståndet, kommer inte heller att drabbas av den omodererade, starkare känslan.

Om det är så att många IPS-diagnos-manualer eller checklistor innehåller just "skräck för att överges" som en ruta, så skulle det kunna vara en bidragande faktor till att IPS är underdiagnosticerat hos män. Med en förståelse för de underliggande förklaringarna - som Petrovic propagerar för - så förväntar vi oss könsskillnader i hur IPS tar sig uttryck! (Givet att vi tror att män och kvinnor har något olika känsloliv, i genomsnitt. Vilket är uppenbart för alla människor som inte aktivt blundar för saken.)

Alternativet blir att säga att IPS/BPD är en förkortning för "IPS hos kvinnor", men om jag har rätt så borde i så fall även köns-otypiska kvinnor falla utanför diagnosramarna. Det är inte heller så vår begreppsbildning tenderar att fungera - att vi bildar isolerade begrepp för tillstånd eller egenskaper beroende på vilket kön de uppträder hos. Det skulle vara som att skilja på plagget kjol beroende på om det bars av män eller kvinnor...

...äsch. Ah just det.

Jag är hur som helst helt enig med Petrovic i att det är slappt av psykiatrin att alltid bara klumpa ihop likartade symptom - skapar mycket mer förvirring än vad en begreppsbildning enligt "underliggande mekanistiska orsaker" rimligen gör. Att blott klumpa ihop likartade symptom leder till begrepp som "borderline", vilket härrör från missförståndet att IPS skulle handla om en slags gränspsykotiskt tillstånd. Det leder också till att man skiljer på samma fenomen när det får olika uttryck, som kjol och kilt IPS (♀) och antisocial personligstörning (♂).

***

Har vi att göra med ett babble equilibrium? Vi kan notera att samstämmigheten i diagnosticeringen är episkt låg inom psykiatrin idag, trots DSM. En slapp sökning leder till en artikel i Läkartidningen som hävdar att en "patient kan få 6–7 olika tunga diagnoser" och att detta inte är en ovanlighet i "den kliniska vardagen". I Tidskriften för svensk psykiatri (nr. 1, 2009) läser jag följande svepande beskrivning (min egen fetstil):

Vi kan på olika sätt arbeta för en högre grad av samstämmighet i diagnosen genom tydliga diagnoskriterier och med hjälp av skattningsskalor och liknande instrument, men en entydig och odiskutabel diagnos är inte särskilt vanligt förekommande i vår bransch.

Som om det vore helt okontroversiellt!

Jag skrev nånstans:

Inom den evolutionära spelteorin finns en klass av spel som kallas signaling games. Låt oss kalla det signaleringsspel på svenska. Signaleringsspelen analyserar hur aktörer tillgriper signaler för att beskriva världens tillstånd och handla därefter. I grund och botten handlar signaleringsspel om hur aktörer lyckas koordinera sig kring vissa signaler, genom att en viss tolkning av en given signal typiskt sett leder till ett ändamålsenligt val av beteende. Exempel:

A kan observera vädret. B har en tub solkräm och två paraplyer hemma. A kan signalera ”sol” eller ”regn” till B, och B kan välja att ta med solkräm eller paraply. Både A och B vill att B ska ta med solkräm om det är sol, och paraply om det regnar, så det föreligger ett gemensamt intresse av att koordinera sig kring en effektiv kommunikation. Genom den feedback-mekanism som utfallet representerar, föreligger det ett selektionstryck som gynnar en koordinering kring en viss konvention – nämligen att ”sol” betyder att världen är solig, och ”regn” betyder att världen är regnig. På så sätt kommer effektiva signaler att uppkomma, och aktörer kommer att kunna kommunicera med varandra.

Det finns dock situationer där inget sådant selektionstryck föreligger. Beakta medicinvetenskapen. På den gamla onda tiden var det troligen farligare att utsättas för läkekonst, än att bara försöka bita ihop och låta böldpesten självläka. Åderlåtning var lösningen på det mesta, och fältskären och slaktaren hade till förvillelsen lika arbetsredskap. De teoretiska grundvalarna rörde harmonin mellan de fyra kardinalvätskorna. Hade du levat under denna tid, hade du inte gjort det så länge. Och hade du blivit sjuk, hade det inte spelat särskilt stor roll vilken läkare som hade ställt vilken diagnos på dig. Du hade ändå bara åderlåtits till döds, eller tvångsamputerats och fått kallbrand.

Inom signaleringsspelteorin kallas det för ett babble equilibrium – ”babbel-jämviktsläge” – när avsaknad av feedback-mekanism gör det omöjligt för aktörerna att koordinera sig kring en värdefull signal. Om B ändå inte hade tänkt gå ut, så spelar det ingen roll om A signalerar ”sol” eller ”regn”. Vad gäller vardagsspråket har vi redan konventioner som vi lutar oss mot – vi kan tro att ”sol” betyder att världen är i ett soligt tillstånd, även om vi inte vill gå ut med en tub solkräm. Men, om ett par medeltida pestdoktorer är oense om huruvida din galla eller ditt slem är i obalans, så spelar det egentligen ingen roll vem du väljer att lyssna på. I det att den föreskrivna behandlingen överhuvudtaget skiljer sig åt, så står det mellan laxering och åderlåtning, och i vilket fall kommer du att avlida innan tuppen gal.

Medicinvetenskapen utvecklades så småningom. Ny förståelse och nya behandlingar ledde till en differentiering av möjliga utfall. I dag är det viktigt vilken diagnos som ställs, eftersom en viss diagnos innebär en viss specifik behandling, och det är viktigt att få rätt behandling, eftersom det kan göra skillnad mellan liv och död. Vi har vant oss vid att överleva, och vi har vant oss av vid att spela döda när fältskären vandrar förbi. Samtidigt har medicinvetenskapen koordinerat sig kring en omfattande och detaljerad nomenklatur, som på en mekanistisk nivå beskriver kroppens funktioner, somatiska tillstånd, och tänkbara åtgärder. Babbel-jämviktsläget är brutet.

Att samma tillstånd får sju olika diagnoser luktar inte god kommunikation. Enligt babble-modellen bör vi då fråga oss: Vilka selektionstryck är det som saknas? Vad är det för intressen som inte föreligger för att konvergera definitionsmässigt, yrkesutövare emellan?

Eller, är det fel sätt att tänka på saken? Om nu Petrovic har rätt, vilket jag tror, vad är det då som selekterar för denna nya (?) strävan efter en underliggande sanning? Kanske är det bara att vi äntligen har kapaciteten att se den djupare mekanismen, och därmed slipper förhålla oss till klumpiga gissningar om vad som orsakar de olika beteenden vi observerar på utsidan av det som tidigare var en svart låda.

Som sagt ville Freud se sin egen disciplin som en approximation av verkligheten. Han såg fram emot att vetenskapens landvinningar skulle göra psykoanalysen redundant. Det kanske är en sådan utveckling vi ser ett fall av här?

Bayes-Petrovic

(Bakgrund: EIPS och förlåtelse 1; EIPS och förlåtelse 2; EIPS-hypoteser; utilitaristisk morot; things 4 things; piskan och moroten, del 2.)

Inte bara är SSC-Scott tillbaka - dessutom har han startat en psykiatrisk mottagning på vars hemsida han skriver om psykiatri. Bland annat skriver han rätt utförligt om emotionell instabilitet. Det hela är mycket läsvärt.

När nu DN har följt efter Antropofagi i ansatsen att uppmärksamma BPD/ EIPS/ IPS/ borderline/ emotionellt instabil personlighetsstörning, och Predrag Petrovics forskning och bok, kan det vara dags att se hur Petrovics modell med otillräcklig interoceptiva filtrering kan förenas med Scotts bayesianska kognitionsmodell. Scott:

In a Bayesian model of cognition, borderline is a tendency to underweight the prior relative to the posterior, or maybe difficulty forming priors at all. So for example, if you have a certain happiness set point, your current happiness should be some function of your prior (that set point) and your current evidence (whatever has recently happened to shift that set point). Borderlines underweight the set point and overweight the current evidence. Normally your emotional judgments would come from an average of your whole history of experiences, with your present experiences weighted a little higher. Borderlines’ judgments will be based almost entirely on present experiences, with everything else that’s ever happened to them barely registering.

Den här modellen, som Scott presenterar, fångar väldigt bra hur jag själv som subklinisk IPS:are upplever känslor - men även argument. (Vilket kanske inte är så värst olika saker ändå, som vi varit inne på - känslor inför ett argument avgör dess tyngd som bevis betraktat. Förnuftskänslor som co-explanation, descriptiveness, precision, unification, power, och simplicity.)

När jag inmundigar en viss källa eller en viss argumentation, så tenderar den att få ett oproportionerligt stort genomslag - jag "underweight the set point and overweight the current evidence". Samma sak på känsloplanet, som sagt:

Den finns en nivå av glädje som ligger ovanpå. Den kan vara tillräcklig i stunden. Den består till stor del av ett evigt Nu, fyllt av solsken - just nu! - och behagliga lättja - just nu! - samt inte minst fysisk aktivitet och spirituell spis i termer av kulturkonsumtion - just nu!

[...]

Denna nivå av glädje upprätthålls genom balanserat livsnjuteri. Genom att inte stressa. Genom att ta en skogspromenad. Genom att gå runt i linne och badbyxor och kolla på folk i solen. Genom att ta en smoothie på balkongen när andan faller på. Genom att motionera dagligen, och ibland två gånger om dagen!

Genom att se till att det finns storkok i kylen och att man alltid är mätt.

Problemet med denna nivå av glädje är att den är skör. Den kan sopas bort i ett enda slag, och under den döljer sig en bottenlös sorg. Den är visserligen äkta och djupt känd, men den är ändå som en tunn fernissa över verkligheten. Den nöts bort av kränkningar och osämja. Under den gapar abyssen, ner i ens egen tomma själ.

Scotts beskrivning ligger rätt nära:

Everyone has their own conception of borderline personality. I think of it as being metaphorically very light, like a leaf in the wind.

If you’re very heavy, small gusts of wind barely move you at all. When something good happens, you are only a little happy. When something bad happens, you’re only slightly sad. But if you’re a leaf, then the slightest breeze can carry you basically anywhere. You have no weight, no inertia. The smallest setback can push you all the way to intolerable misery. The smallest victory can push you into ecstatic joy.

The most noticeable feature of borderline personality is extremes of emotion. Some people argue that borderlines are unusually bad at handling emotions. I don’t think this is true. If you ask them their techniques for dealing with emotion, they usually know better ones than most people. They just have stronger emotions. Just as it’s easy to budget when you’re rich, it’s easy to practice good coping strategies when nothing bothers you too much. But if your emotions are orders of magnitude stronger than most other people’s, even great coping strategies won’t always be enough.

Likewise, I don’t think borderlines have some special extra tendency toward suicidality and self-harm. I think it’s natural to start thinking about those things when confronted with emotions beyond your ability to control. A lot of people will, at the worst moment of their lives, when everything is crashing down around them, consider killing themselves. But most people get that level of misery once in a lifetime, whereas borderlines might get it once a month.

Jag gillar det här, dels eftersom jag känner igen det väldigt mycket och igenkänning verkar alltid locka lite. (Det kan handla om Vishudimagga, Jung eller Myers-Briggs.) Det ger också lite benchmarking eller referenspunkt - nej, tydligen är det inte likadant från insidan av alla människor. (Aaaah, Different Worlds, vilket himla bra blogginlägg Du är!)

***

Nå. Om Petrovics modell stämmer - vilket den säkert gör i den mån någonting nu alls stämmer - och Scotts modell känns givande - vilket den gör - så blir det intressanta att förstå hur/uvida dessa perspektiv är kompatibla. 

Det jag har med mig från Petrovic (har tyvärr lånat ut boken Känslostormar, så har lite svårt att gå tillbaka till detaljerna just nu) är att ett underutvecklat dopaminsystem hämmar bildandet av målfunktioner som informerar de filterfunktioner som hanterar interoceptiva impulser. Scotts rationalist-obligatorium till bayesiansk uttolkning är beskrivande och pumpar intuition - men korresponderar den de facto med Petrovics mer mekanistiska förklaringsnivå?

Mig själv om Petrovics bok:

Det flödar allsköns signaler till en hjärnstruktur som kallas de basala ganglierna, som filtrerar alla impulser och släpper fram det som nu ska initieras. [...] Kort och gott kan vi se de basala ganglierna som det filter som bestämmer vilka av alla impulser vi ska låta hända. Vilka vi ska agera på.

Men, det är frontala lober som hanterar regelverket, dvs., kriterierna för att agera på impulser. Här finns alltså de målsättningar som i förlängningen styr vår filtrering av impulser. Andra frontallober pysslar med den exekutiva funktionen, dvs. förmågan att medvetet agera på mer långsiktiga mål, dvs. att välja att handla även bortsett från omedelbara impulser. Även den exekutiva funktionen får sin input från våran målstruktur. De här mer långsiktiga delarna av hjärnan får mindre att säga till om när amygdalan är aktiv och vi känner rädsla, eller när reptilhjärnan är aktiv och vi känner skräck. I vissa situationer är vi direkt impulsstyrda, givetvis eftersom det evolutionärt sett varit framgångsrikt att agera illa kvickt enligt sannolikt framgångsrika mönster.

Min ringa förståelse och mitt skrala minne av Petrovics bok gör gällande att vår frontal-lobs-baserade målstruktur - för filtrering av impulser och för långsiktigt, icke-impulsivt agerande - faktiskt bildas genom input från dopaminerga system i hjärnan. Dopaminsystemet förser oss alltså med våra mål. Det är jävligt fett.

Och, den exekutiva funktionen influeras så vitt jag förstår det också av dopaminsystemet. Den exekutiva funktionen är en funktion av hur bra vi är på att prioritera, det vill säga hur mycket vi "vill" vad vi nu "vill". Har vi ett svagt exekutivt system är vi ambivalenta.

[...]

ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta. Det är i någon mening en fråga om att inte ha [koncentration nog att skriva klart meningen???]

På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".

Så, å ena sidan har vi det bayesianska språkbruket à la Scott, som gör gällande att IPS:are uppdaterar för hårt på nya bevis - som inte förmår ta historisk data i beaktande, eller som inte är tillräckligt förankrade i en långsiktig uppfattning. Istället för att justera lite på marginalen när ny data inkommer, så ändrar IPS:aren helt sin grundläggande uppfattning i ett slag.

Å andra sidan har vi Petrovics målfunktions-instruerade-interoceptions-filtrerings-beskrivning, som handlar om att sålla eller i någon mening moderera interoceptiva impulser (aka., bland annat, känsloimpulser. Som sagt tror jag också att IPS:are oftare borde vara hypokondriker.)

Jag tycker inte riktigt att de här perspektiven säger samma sak. Jag tycker inte heller att de motsäger varandra, men jag tycker att de har lite olika ingångar. När vi pratar om Bayes och perception, då gör vi det eftersom att det verkar vara på ett visst sätt. (Jag syftar på Predictive Processing.) När jag håller på med Sånt Här, så tänker jag mig nog att Bayes teorem faktiskt är det som hjärnan jobbar utifrån. Men Scotts IPS-tolkning känns mer som att, "jamen här kan kan tillämpa min favorit-idé och exploatera lite exformation!" Inte som att de dopaminerga hjärnstrukturerna och de basala ganglierna och alla de där Orden precis arbetar enligt 

En stark känsla som slår mig är att jag är väldigt ontologiskt förvirrad även i den här frågan. Skulle någon biologisk kognitionsmaskin någonsin styra efter en smooth ekvation, liksom? Visst borde väl våra ekvationer vara smidig formalism, som bekvämt beskriver observerade processer? Men å andra sidan, borde inte deras makt och förklaringskraft komma från att de faktiskt speglar djupt liggande regler i verklighetens baslager? (Ska lager-kakan ha sig en smäll till, eller vad?)

***

Det om min förvirring. (Att försöka förena två tillsynes skilda, men tillsynes fruktbara, förklarings-perspektiv - är det månntro en nyttig intellektuell modell, överhuvudtaget? Ja, varför inte.) Låt oss nu istället vara lite konstruktiva och göra ett översättningsarbete.

Om nu den bayesianska sjukdomen "överdriven uppdatering" handlar om att inte ha tillräcklig respekt för sina priors - kan dessa priors bestå av stabiliteten som goda interoceptiva filterfunktioner ger?

Äh. Nu vill jag slippa använda mig av ödmjukt språkbruk och "kanske" och "månntro". Så jag kör bara. Det följande faller så klart inom kategorin "tänka högt" (som det allra mesta här på Antropofagi, så klart):

***

Hur det absolut är: Ett vetenskapligt traktat

Det är nämligen så, att Bayes teorem till full exakthet speglar de relevanta hjärnstrukturerna och de emergenta kognitiva funktionerna. Våra priors formas i frontalloberna i och med att våra dopaminsystem - utifrån hårdkodade instinkter, evo-devolutionära gen-miljöinteraktionsbestämda kontextfluktuerande egenskaper, samt våra socialt inlärda förväntningar och kulturellt bestämda normer - tilldelar värden till olika mål, och förknippar olika beteenden med olika typer av måluppfyllelse. Vi värderar helt enkelt olika saker olika, och iakttar typiska beteenden, beroende på vad vi lär oss att vilja och hur vi lär oss att vi uppnår det vi vill; inom vår biologiska amplitud av möjliga viljor och beteenden.

När våra priors väl satt sig - som mål och regler - i de relevanta delarna av hjärnan, så informerar dessa priors i sin tur de filtrerande funktioner som hanterar all den perception (intern och extern) som konstant pågår i vår Prediktiva Process. För att visst är det så, att bottom up perception möter våra top down priors, och där sker såklart uppdatering av våra priors utifrån vår perception - vi tillvaratar vår förvåning, om det så handlar om att lyckas (barn) eller misslyckas (vuxna). Men där tillstöter också IPS:arens problem.

Ty när vårt dopaminsystem är underutvecklat, så värderar vi inte mål på ett korrekt sätt. Och vi sätter inte heller poäng på beteenden på det sätt som annars får oss att förknippa utfall och beteenden enligt vad som bär sannolikhetens ljuva prägel. Om det är så att vi bara inte vill lika starkt, eller om det bara är så att vi är förvirrade kring vad vi faktiskt vill, därom kan de lärde ändå få tvista. Vi kanske blir dåliga på att skilja på olika utfall - vi får otydliga målsättningar - men vi kanske också får en i grunden försvagad drivkraft, även oavsett de målfunktioner vi bildar. Hur det än är med den saken, så bildar vi oss svaga eller ambivalenta priors, vilka i sin tur inte förmår ge tydliga instruktioner till våra filterfunktioner. Interoceptiva impulser strömma därmed fritt inom oss, utan att modereras i de basala ganglierna. Den Prediktiva Processen låter alltså inte top down priors sänka sin järnnäva neder på de den perceptionsdata som underifrån strömma ur varats rena källa. Istället blåser skiten rakt upp som en jävla geiser, utan något lock på, och vi blir fullkomligt dominerade av Nuets Flöde.

Härmed kan jag lugnt påstå att jag har förenat Petrovics mekanistiska modell med Scotts bayesianska, och att de dessutom passar som handen i handsken. Min nuvarande intuition dominerar Allt Jag Tror, och tidigare priors får icke lägga locket på. Det är samma sak att säga "Bayes humble mumble" som att säga "Dopamin Frontallob Basala ganglier X Y Z mumbo-jumbo" - och härmed är det bevisat.

***

När jag uttrycker det så här, med lite pondus, så känns det ju plötsligt helt rätt. Vad jag än hade för priors är de som bortsopade av den här ypperliga argumentationen. Jag uppdaterar omilt, och filtrerar föga. Pang-krasch-boom!

Det eventuella gapet mellan Scott och Petrovic låter sig enkelt överbryggas med lite epistomologiskt självförtroende. Hurra hurra.

Skeppsbrottet

Suggan gick i kvav trettio alnar ut, men jag samm snabbt och med vilda tag in till stranden. Jag hade hamnat på en tropisk ö, troligen öde och enligt sjökortet avlägsen, så jag insåg snabbt att ett raskt handlande var av nöden för att hantera detta mitt svåra predikament. Jag tillverkade således några flytpontoner av gamla kokosnötskal, så att jag kunde bärga det viktigaste från den sjunkande fregatten.

Besättningen hade dött i matförgiftning föregående natt, men då min gnostiska tro avrått mig från att äta härskna musslor hade jag glädjen att leva vidare, visserligen ensam och strandsatt men vid gott mod. När det viktigaste var bärgat tog jag mig för att undersöka och kartlägga ön. Inom loppet av några dagar hade jag uppfört ett utkikstorn på den högsta kullen, samt etsat ett någorlunda detaljerat karta i tvärsnittet av en väldig palm. Av kokosnötsfibrer tillverkade jag massa som jag pressade mot etsningen, varpå behändiga kartblad realiserades så fort den pressade massan fått torka i solen.

Min kartografiska insats krävde givetvis en del kalorier, vilket jag löste genom att skrapa insidan på kokosnötter på fett, samt genom att skjuta prick på häckande fregattfåglar. Deras röda strupsäckar var läckra måltavlor för stenarna från den slangbella jag ledigt tillverkade av ett par hängslen från en död matros som flutit i land efter skeppsbrottet. (Jag vände aldrig på kroppen för att granska hans anlete, och jag kontrollerade inte heller hans puls eller andning. Därför kunde jag också tryggt äta av hans skinkstek utan att göra mig skyldig till griftefridsbrott. Han kan ju mycket väl fortfarande ha varit vid liv, om ock ej vid medvetande. Se där - det subjektiva rekvisitet icke uppfyllt!)

Fregattfåglarna smakade järn och tross, men hjälpte mig att upprätthålla mina basala kroppsfunktioner under den första tiden. Jag plundrade även deras nästen på ägg, vilket gav mig alla tänkbara vitaminer. Genom att pressa bytet ur deras krävor fick jag också ett rikt tillskott av fisk och blötdjur till min diet. Detta fick mig att minnas de kineser som domesticerar skarvar i och med sin fiskeriverksamhet, och inom några timmar hade jag fångat och tämjt tre levande fåglar som ivrigt fiskade åt sin nya herre.

Under tiden som djur- och mathållning på så sätt skötte sig själv, passade jag på att uppföra en palissad mot havet. Jag konstruerade den så att den i sitt grundläge var väl kamouflerad, för att inte röja mitt tillhåll för pirater eller andra fientliga element. Med ett enkelt handgrepp kunde jag dock snabbt vända palissaden på tvären, varpå den istället förevisade skrikande färger och ett uppmanande (om ock inte bedjande) meddelande till presumtiva välgörare:

Jag är för tillfället mellan skepp. Belöning utgår för sauvering.

Genom att blanda träkol, svavel och salpeter kunde jag även framställda det svartkrut som jag fyllde kokosnötter med, som vid en ytterligare manöver kunde antändas och erbjuda ett mäktigt fyrverkeri, troligen nog förtjusande för att locka förbipasserande skepp på flera sjömils avstånd.

Härmed nödgas jag också säga några ord om hur jag framställde krutet. Träkol tillverkade jag med lätthet och i stor skala i en kolmila som jag anlade på en avsides landtunga, vilket jag avskilde från den övriga ön medelst en sinnrikt konstruerad kanal. Vid övertändning av kolmilan, kunde jag lätt släppa på lagunvatten in i kanalen, och på så sätt undgå spridning av branden. Själva milan anlades på tät och torr mark, och med en botten av kolved och kolvedsklampar. (Detta givetvis för att få ett jämt drag i milan.) Den övriga kolveden staplade jag sedan runt den centrala stocken ("bordstaken", för den insatte) och tyngdpunkten i milan säkrades med en riktstång. Virket jag använde härvid var framförallt slanka palmträd, men även bambu. Istället för granris förstod jag snart att milan kunde täckas av blåstång, som jag kunde hämta några kilometer ut från stranden vid ett tångbevuxet rev - vilket jag i sin tur nådde medelst en kanot som jag för ändamålen högg ut ur en stock. Blåstången täckte jag med jord (eller "stybb") som jag boxerade i kanoten från en täkt på andra sidan ön, där jordmånen var mera lämplig. Ifrån milan fick jag inte bara ymnigt med träkol, utan även tjära.

Svavel kunde jag hämta en bit ut i havet, på ca 160 meters djup, varvid jag nog också slog fridykningsrekordet med viss marginal. (Troligen lade jag härmed baju-folkets - de så kallade havsnomadernas - ära i ruiner. Men så har nöden heller ingen lag.) En lätt svaveldoft fick mig att dyka på på just denna plats, och döm av min förvåning när jag faktiskt kunde återvända upp med en riklig fångst av gula svavelkristaller som jag hämtat vid en undervattens-gejser. (Vattnet som strömmade upp ur gejsern var flera hundra grader varmt, varför jag tvangs tillverka en skyddande dräkt av garvat hajskinn.) Mina tama fregattfåglar kunde sedan bistå mig i att frakta in fångsten till land och till den vidare kruttillverkningen.

Salpeter var svårare, eftersom jag saknade stalljord. Genom att själv urinera och defakera på en avgränsad yta med lämplig jordmån, kunde jag emellertid snart sjuda min egen salpeter, och alltså utvinna den tredje och slutliga beståndsdelen till mitt svartkrut. Sjudningen krävde emellertid - som alla skattepliktiga bönder väl vet - kalk och aska, som måste tillsättas för att koksaltet ska kristalliseras. Aska fick jag från kolmilan och från min eldstad, men kalken var jag tvungen att bryta vid fyndigheter i öns innersta. Därvid påträffade jag också många intressanta fossil, och kunde innan krutet var tort klassificera inte mindre än tretton forntida väsen.

Lägerelden, ja. Denna anlade jag invid en utskjutande klippa, för att ge elden lä och skydd för de dagliga monsunregnen. Jag murade redan från början upp en rejäl och tålig eldstad av svart vulkanisk sten och en tjock, röd lera som jag trampade upp en bit från lägret - en process som förresten befriade mig från plågsamma parasiter som fått för sig att mellanrummen mellan mina tår var trevligt husrum. Nu ej mer. Över den sprakande elden kunde jag sedan halstra de jättelika svärdfiskar som ymnigt förekom i vattnen utanför mina stränder, och som jag kunde fånga med nät som jag tvinnade av gammal överbliven tross från Suggan, samt av lianer och strandväxande gräs.

***

Nätterna var värst. Stjärnhimmeln tycktes mig oändlig, och det skrämde mig. Som ett motmedel såg jag till att räkna och kategorisera samtliga stjärnor och deras konstellationer, varvid jag upptäckte flera nya himlafenomen som under andra förutsättningar helt säkert hade gjort mig berömd inom akademien. Fladdermössen som flockades kring min eldstad var stora som katter, och de sög blod från mina vader så fort jag föll i sömn. I en hel vecka kämpade jag mot ångest och kramper som en följd av den rabies jag ådrog mig. Jag stångade mig blodig emot klippväggen, men överlevde mystiskt. Helt tillfrisknade jag först när jag klev ner i havet och lät oceanens salter skölja igenom mig. Jag lät mig bäras av strömmen, ut från stranden och bort över havet. Jag kände hajarnas nafsande i axlar och armbågar men somnade av utmattning. När jag vaknade hade jag flutit iland på samma ö, buren av den ringlande havsströmmen.

Till min häpnad fann jag att jag inte var ensam på stranden. Under min frånvaro hade tusentals enorma havssköldpaddor kravlat upp ur havet, för att lägga sina ägg i den ljusa sanden. Jag dödade ett tiotal av dem, och saltade deras mjälla kött med havssalt som jag för ändamålet utvann genom att anlägga små bassänger i den grunda lagunen. Vattnet i bassängen fick avdunsta i solen medan jag flådde sköldpaddorna. Deras mjuka, gummiartade ägg krasade lätt under fötterna på mig medan jag arbetade.

***

Mina nederlag kom att blekna till minnen, och jag kunde sedermera bygga mig en ordentlig stuga med nätade fönster, och dessutom fick jag bukt med fladdermössen.

Trettio år senare blev jag räddad. Jag blev först hyllad och omskriven - inte minst för det underliga i att jag överlevt en svår rabiesinfektion - men glömdes sedan bort. Jag lever nu i ensamhet i en källarhåla i östra Kristianstad, och jag drömmer om att någon gång få återvända till min kära ö.

Efter-eftersläpande prediktionsuppföljning

(Bakgrund.)

Låtom mig fortsätta följa upp lite gamla prediktioner.

***

1. Trump!

a. Trump sitter året ut. CL 90 % Rätt

b. Trump impeachas aldrig. CL 80 % Fel

Här hade jag tidigare skrivit:

Hittills rätt. Ger mig rätt på denna ändå, eftersom impeach-debatten väl lite blåst över. Och, liksom, ska jag vänta tills han dör eller? Han kan ju klara denna period och sen bli president igen om 40 år och då impeachas. Inte sannolikt men jag säger bara.

Men nu är han emellertid impeachad, i elfte timmen. Så kan det gå.

Men det visar sig också att han blev impeachad redan 2019!

Lite Wikipedia-kunskap (min fetstil):

Donald Trump, the 45th president of the United States, was impeached for the second time by the House of Representatives on January 13, 2021, one week before his term is due to expire and Joe Biden would be inaugurated as the 46th president of the United States on January 20. The House adopted one article of impeachment against Trump: incitement of insurrection. He is the only U.S. president (and the only holder of any federal office) to be impeached twice, the previous time in December 2019 for abuse of power and obstruction of Congress. Trump's impeachment came amid his attempts to overturn the 2020 United States presidential election, with the article citing the Trump–Raffensperger phone call and allegations that he incited the storming of the United States Capitol one week prior.

Det var bara det att han friades av senaten:

Donald Trump, the 45th president of the United States, was impeached for the first time by the House of Representatives on December 18, 2019. The House adopted two articles of impeachment against Trump: abuse of power and obstruction of Congress. The Senate acquitted Trump of these charges on February 5, 2020.

Så, den här prediktionen och dess utvärdering var, liksom Trump själv, korrupt från allra första stund.

***

c. Trump sitter mandatperioden ut. CL 80 % Inconclusive

Hittills rätt, och nästan i mål!

d. Trump väljs inte om. CL 60 % Rätt

***

Vad gäller Coviden blev det inte 13.000 döda 2020, dvs. inte ens lägsta-gissningen. Helt fel på den således! (Och som sagt hade det varit fel även om vi snubblat upp över 13.000.)

O Herre, Herre!

(Bakgrund.)

Låt oss ändå tramsa vidare som om Henrichs tes sammanföll med Christerssons experiment. 

(Nu befinner vi oss alltså i en sannerligen livsfarlig värld, en pseudointellektuellt fiktion, där vi medvetet - ja, just det, medvetet! - tillåter oss att diskutera just exakt det mest avskyvärda i världen: Konklusioner ur falska propositioner! O Herre, Herre!)

Eller, för att spela salongsfähiga - låt oss för syns skull låtsas tro att människan är begåvad med en så otroligt välkalibrerad kin recognition, att en omedelbar anpassning sker beroende på förändringar i grad av genetisk släktskap.

Hela saken leder oss direkt tillbaka till Debattpolkan, eller mer specifikt den avslutande metaetiska rant som kröner (eller sänker?) inlägget.

Vi kan tänka oss att inclusive fitness är den vägledande aspekten så länge släktskapskoefficienten är hög. När släktskapskoefficienten sjunker, kommer spelteoretiska hänsynstagande att bli viktigare, eftersom individen måste utverka fördelar i koordination med andra, och alltså endast offra sig själviskt. 

Med ett högt r är det till exempel meningsfullt med kollektivistiska rättsordningar - att döda din kusin är som att döda en inkarnation av dig. Det är också logiskt att offra sig för gruppen eller för de närstående.

"Men vänta nu", tänker du. Kollektivistisk rättsskipning kan såklart beskrivas spelteoretiskt. Det är bara det att man sätter press på individen genom kollektiva sanktioner. Ja, men visst krävs det att man bryr sig om varandra för att kollektiva sanktioner ska bita? "Tja, ibland. Men ibland räcker det med att den kollektiva sanktionen gör att kollektivet sätter press på individen som felat." Ja, visserligen. Okej. Du har rätt.

Hur som helst kan vi låtsas som att lägre r borde ge större fokus på reciprocal altruism, till skillnad från kin selection, som en grund för altruistiska beteenden. Med hög släktskapskoefficient kan man gynna andra individer som om det var ingenting. Men, med en låg släktskapskoefficient är det själva upprepade fångarnas dilemma-situationen som är intressant - om ens altruism återgäldas eller ger en fördelar eller status som en annan arabskriktrast.

Vilket får oss att inse att individuellt dikterad altruism är mer generaliserbar. Du kan spela koorddineringsspel med vem som helst som kan tänkas återgälda din godhet. Men, genetiskt dikterad altruism sträcker sig inte längre än dina släktband.

Så är också en modern rättsordning mer generaliserbar än Xeer. Så är också kapitalismen blind för etnicitet och grupptillhörighet - det ultimata imperiet.

Den metaetiska ranten då, som utlovat. Eller en del av den i alla fall:

Etiken är regelverket som du vill omfattas av för att folk ska kunna vilja interagera med dig (du ska omfattas av sanktionerna i viss mån), och för att du ska slippa behandlas illa (andra ska omfattas av sanktionerna i viss mån) [...] den utilitaristiska principen är så stark för att den är spelteoretiskt gångbar[. D]en är icke-diskriminerande.

När vi inte är särskilt mycket släkt med varandra, så blir det viktigast att hitta strategier för att interagera som gynnar oss. Och eftersom dessa strategier inkluderar att andra ska vilja interagera med oss på ett sådant sätt, kommer de behöva inkludera strategier som gynnar våra motparter. Så, vi kommer hålla på att vara trevliga mot varandra. Och vi kommer att upprätta Rättvisa och Rättrådiga institutioner, eftersom de ger bäst förutsättningar till generaliserbar interaktion. (Få vill delta i en ekonomi där en allsmäktig aktör godtyckligt kan bestämma hur mycket pengar alla har eller hur mycket allting ska kosta.)

***

För att verkligen understryka hur motbjudande den här diskussionen är, så kan vi fråga oss hur våra normer och institutioner kan veta något om vår faktiska genetiska släktskap, som de inte får reda på genom årmiljoner av naturligt urval. Detta kanske Henrichs bok kommer att avslöja. Tills dess lutar vi oss mot den troligen falska propositionen "välkalibrerad kin recognition".

The Weirdest People in the World: Förhandssnack

Det har påpekats förr, men tål att upprepas: Jag är en synnerligen sannerligen enkel man. Så, ja, jag fann Joseph Henrichs The Secret of Our Success epokgörande. Alltså, inte Vete, vapen och virus-epokgörande, inte The Strategy of Conflict-epokgörande, och absolut inte Gödel Escher Bach-epokgörande. Inte ens Rationality - From AI to Zombies-epokgörande. Kanske typ Svensken är också människa-epokgörande. Eller The Case Against Reality-epokgörande. Nåt sånt.

Fan, jag erkänner. Jag är så underligt enkel. Jag är exakt en sådan person som fann både The Blank Slate och Sapiens epokgörande. Jag skäms för att säga det, men jag måste i alla fall försöka vara en smula ärlig, någon endaste gång! Och ja, ungefär så epokgörande var The Secret of Our Success.

Så idag har min Adlibris-bevakning ändrat status till "leveransklar", och jag har beställt Henrichs The Weirdest People in the World, efter att ha hört den omnämnas för första gånge i en podd häromdagen. Jag har alltså ännu icke läst själva boken.

Men, några saker slår mig ändå. Den tycks innehålla stora doser skåpmat. Dock högintressant skåpmat. Några av frågorna som avhandlas i nämnda podd har redan avhandlats i långformat här på Antropofagi. En sådan aspekt är Luthers inverkan på folkstammens intelligenskvot, och läsningens rent fysiologiska p/åverkan på hjärnans struktur.

(Bakgrund: En fullkomligt överflödig genomgång av Luthers effekter på den svenska folkstammens intelligenskvot; miljöpåverkan ras/IQ. Aah, det här var på den gamla goda tiden innan alla Our World In Data-grafer handlade om Covid!)

Nå. Det jobbiga med Henrichs paradgren kulturell evolution, är ju att kulturell evolution inte är samma sak som sedvanlig evolution. Vi kan konstatera att Darwinismens lära är mer generell än att endast gälla genfrekvenser, men det är ändå en bra tumregel att bli misstänksam så fort någon pratar om evolutionen av någonting som helst annat. Det är också lurigt att kulturen är ett selektionstryck som format genetiken (Henrichs case här är vattentätt, se Frågan...), men att kulturen också så att säga evolverar på egna meriter, på en nivå där de mänskliga hjärnorna är substratet. Och värre ändå är att detta i sin tur påverkar människan fysiologiskt om än inte genetiskt (på kort sikt), eftersom t.ex. nämnda läskunnighet omformar hjärnan på otriviala vis.

Det verkar som att Henrichs tes är att katolska kyrkans familjeplanerings-policys kom att påverka allsköns institutioner och normer, primärt genom att erodera de klanstrukturer som uppstod i och med den agrara revolutionen. 

I Antropofagis bisarreri om Jesus Christersson och FBT, drar jag en metafysisk rövarhistoria om hur Sanning (som i veridical perception) och Fitness konvergerar (ja till och med kollapsar) när den genetiska släktskapen minskar mellan individer inom en given population. Det är givetvis inte detta som Henrich pratar om (tror jag), eftersom hans tidsrymd är historisk och inte evolutionär.

Frågan, som säkert besvaras vid den kommande läsningen av boken, är vad i helvete det då är som händer. Varför skulle en minskad inavel selektera för individualistiska institutioner och normer på nivån kulturell evolution?

En slapp tanke är att människor i allmänhet är begåvade med en så satans välkalibrerad kin recognition, att man helt enkelt vibbar av släktskapskoefficienten och undermedvetet anpassar sig. Detta verkar inte särskilt troligt a priori, med tanke på att syskonigenkänning (som ju handlar om väldigt nära genetisk släktskap) verkar bygga på parametrar som "jag observerar att denna bebis ammar min mamma" och "jag har växt upp med denna individ", &c. (Jag slänger in en gammal korrespondens om saken som bonus-addendum i slutet på detta inlägg - håll till godo!) Om kin recognition nu inte är så värst tight, varför skulle då faktiskt genetisk släktskap i populationen i stort mappa kulturella institutioner särskilt väl? Andra "extended kin recognition"-funktioner verkar kunna handla om kulturella markörer - gärna hard-to-fake, såsom tillplattade kranier - men dessa torde vara desamma i en kulturellt homogen population oavsett faktiskt genetisk släktskap.

En annan slapp tanke är att människor är bra på att bearbeta saker och ting på en medveten nivå. (Detta kan vi snart lyfta invändningar mot på allsköns olika nivåer, men låt oss underhålla tanken en stund.) Om vi som medvetna primater faktiskt vet huruvida vi är mer eller mindre släkt med folk, så kanske vi kan anpassa oss till det när vi agerar i samhället. Jag vågar inte påstå att jag alls tänkt igenom det här på ett seriöst sätt, men magen ropar "nej".

En mer sofistikerad variant, då. Vi skulle kanske kunna modellera det här i termer av intersubjektiva fenomen, såsom klananfäder à la Hiil eller olika skaparmyter, där själva släktskapet och blodlinjen bakas in i ideologin. Någon förklaring av den här typen är troligen förekommande i Henrichs bok, och det har intressanta paralleller med kollektivistisk vs. individualistisk rättsskipning. Det kan finnas en djup insikt - en latent variabel som förklarar samvariationen mellan klan-samhällsskick och kollektivism. Återigen sätter jag varningsflagga på att detta icke alls är genomtänkt. Här är magen dock klart mer positiv, även om det också luktar lite cirkelresonemang.

Nå, tröttheten och småbarnslivet gör mina tankar till konfetti. Det här är en jädra röra, och jag längtar efter att läsa boken för att få klarhet ens i vad jag undrar. Inlägget får ändå finnas, och syftar till att ställa frågan på förhand, innan Henrichs honungslena ord snärjer mitt lättmanipulerade sinne. (Det är sant, min primära arketyp utmärker sig som lättmanipulerad! Och om du inte tror på "primär arketyp" så ger du mig bara dubbel-rätt!) Frågan är, igen: Hur kan minskad inavel selektera för individualistiska kulturella institutioner, på kulturell evolutions-nivå? Eller, lite tweakat, varför skulle genetisk släktskap och kulturella normer mappa på ett skalenligt sätt? Vad "vet" normerna om generna? Och om de vet något, så hur?

***

Addendum: Gammal korrespondens om kin recognition och släktskapskoefficienten

Hej Jan [Antfolk, Biträdande professor i tillämpad psykologi vid Åbo Akademi],

Jag läste precis din/er artikel om inclusive fitness costs och hur det mappar inavels-aversion. Väldigt intressant artikel; tack för forskningsinsatsen! [Just nu kan jag inte identifiera exakt vilken artikel jag syftar på, men troligen är det Opposition to Inbreeding Between Close Kin Reflects Inclusive Fitness Costs. Se även gärna t.ex. Fitness Costs Predict Inbreeding Aversion Irrespective of Self-Involvement.]

En fråga slog mig när ni i slutdiskussionen nämner kulturella skillnader, och specifikt Taiwan och Mellanöstern, är: Är det inte väldigt konstigt att ert finska samples aversion följer fitness costs så väl? Borde det inte vara:

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

Ber om ursäkt för lite röriga frågor. Evigt tacksam om du skulle ha tid att dela dina reflektioner. Stort tack på förhand om så är fallet!

Med vänlig hälsning, [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Intressanta frågor!

Se mina kommentarer nedan.

I. Höggradigt kulturellt betingat; vissa kulturer förespråkar och tillämpar kusingifte på ett mycket explicit vis. Varför skulle just finsk kulturell aversion vara så nära faktiska fitness-costs?

SVAR: Jag tror kusiner är en slags base-line där kostnaderna är så små och där kusiner utgjort en så stor del av de människor som finns I vår omgivning, att vi inte har någon speciellt starkt aversion mot kusingifte. Intressanta genetiska studier från t.ex. island visar också att äktenskap mellan t.ex. småkusiner inte leder till sänkt antal avkommor. Orsaken till kusingifte i t.ex. mellanöstern har ofta att göra med andra fördelar, t.ex. att hålla egendom inom familjen, att knyta speciellt viktiga kontakter osv. Avkommans genetiska kvalitet är ju inte det enda som har spelat evolutionär roll i hur vår sexualpsykologi utformats. Men, i samhällen utan stark reglering av äktenskap och där man enkelt kommer i kontakt med obesläktade individer, som t.ex. Finland, så förefaller ju våra preferenser ligga ganska nära den biologiska modellen.

II. Höggradigt beroende av grad av inbreeding i populationen från början? Dvs., om r i vissa sammanhang är väldigt höga även för tex. kusiner, borde inte aversionen öka visavi kusiner då, om det nu mappar inclusive fitness costs så väl?

SVAR: Släktskapsgrad (r) definieras kryptiskt nog som genetisk likhet bortom populationsmedel. Dvs. Hur mycket mer genetiskt likhet har jag till min syster/kusin/morbror jämfört med en slumpmässigt utvald individ i populationen. “Populationen” ska kanske i detta fall ses som medelomgivningen i vår evolutionära historia. Och då är stegen mellan syskon, halvsyskon, kusiner hela tiden konstanta.

En allmän fråga till dig, då du minst sagt verkar ha koll på de här frågorna, vilket jag själv tyvärr inte har. Därav lite rörigt:

Hur mycket varierar r för en given kategori av släktingar mellan olika populationer? När säger att syskon har r 0.5, till skillnad fr tex. de haplodiploida steklarnas 0.75, vad menar man då? En människa och en schimpans delar väl extremt mycket DNA? Alla människor har väl en gemensam anfader? Alla ryggradsdjur också, väl? Är r=0.5 rent teoretiskt antagande, eller menar man ”allt DNA som alla människor delar, plus 50 % av allt DNA som ens föräldrar har som inte resten av individerna i en given population har”?

SVAR: Se ovan. Som vi skriver i studien är r i alla biologiska modeller med psykologiska fenotyper bara hypotetiskt. Det är det psykologiska r-et som är mer intressant.

Kan man se det som att det finns en slags terapeutisk fitness-intervall mellan den mest genetiskt avlägsna individ man kan para sig med för att få fertil avkomma, och rent asexuell förökning eller reproduktion /förökning med en enäggstvilling? Jag antar att det är krafter som drar åt båda riktningarna - fitness costs som gör att man vill ha större variation, men egentligen en evolutionär rational att för vidare så mycket av den egna arvsmassan som möjligt. Eller hur bör man se på det här?

SVAR: om det inte fanns något negativt utfall av incest (minskad genetisk heterogenitet I avkommen >> ökad dödlighet >> lägre reproduktion) så vore incest optimalt, eftersom det skulle öka antalet gener som förs vidare genom avkomman. På så sätt kan man kanske tänka sig att den ultimata orsaken till incestundvikande just är att vissa arter behöver hög genetisk heterogenitet för överlevnad och reproduktion. Tillsammans med Debra Lieberman har vi skrivit ett bokkapitel som tar upp dessa saker lite mer ingående. [Den hågade får söka själv ty jag, Antropofagi, fick det lyxigt bifogat som PDF.]

***

Hej [igen] Jan,

Tack för uttömmande - och snabbt! - svar. Det bästa jag vet är när akademien står till tjänst med att räta ut mina frågetecken. Ska genast ta mig ann bokkapitlet.

Bara en kort följdfråga angående r... Då är alltså r relativt en referenspopulation? Om referenspopulationens genetiska homogenitet (om man kan säga så...) ökar, så är r alltså oförändrat, även om ett egentligt, objektivt r (faktiskt delad arvsmassa) faktiskt ökar?

SVAR: Det finns lite olika definitioner, men den vanliga definitionen är just den. Om du tänker dig en kennel med högt inavlade hundar, så är ju ändå vissa hundar syskon, kusiner etc. De är genetiskt lika de hundar som är längre bort i kenneln, men i den slutna populationen så är den relativa skillnaden i risken med inavel konstant. Dubbelt mer risker med inavel mellan två syskon än mellan två halvsyskon osv.

Jag fattar att om referenspopulationen är hela arten, eller hela artens evolutionära historia, så kanske detta inte spelar så stor roll när vi jämför mänskliga populationer, men det borde ju göra att olika populationer (arter?) har helt olika punkter där C<rB (dvs. för kin-altruism). För det borde ju vara egentligt ”objektivt” r som stipulerar inclusive fitness rent generellt, eller?

SVAR: Ja, åtminstone dels. I en art där alla i populationen är syskon så är ju den genetiska “nyttan” av altruism mer utbredd. Hamiltons modeller utgår ju från sociala bin som exempel. Hans originaltexter är lärorika.

Tredje flåset

Elden ger ljus och dansen ger värme. Svamparna lockar fram förfäderna.

Vi trummar.

Kobshe driver upp dansen till en klimax med trumman, och han talar takt. Han är gammal och han är inne på sitt sjunde flås. Inget låter som Kobshes tal. Förutom kanske ljudet av en hel flocks hovar.

Han har grottlejonets man draperad över torson, och han kliver rakt över glöden. Kvinnorna kastar sig framför honom. De slänger ner en stor svart säck emellan sig.

Inri och Laak drar i vars ett hörn av säcken. Kobshe lyfter sten-skäran över huvudet. Eldskenet går upp i de släta ytorna längs bladet.

Han driver skäran i säcken och den spricker. En tjock, svart tjära blöder ut, och den förenar sig med natten.

Vi som ska Flåsa, vi bugar. Bredvid mig böjer Xeck, Meber och Fek sina ryggar.

Kobshe penslar oss med tjäran. Den luktar gott som härsken renkalv.

***

Xeck är yngst och börjar. Kobshe slår en enkel fyrtakt på sin lilla bentrumma. Han talar likaledes enkel takt. 

Rimmen landar på radens slut. Xeck faller genast in i flåset. Medan glöderna stiger, som för att förena sig med sina systrar stjärnorna, arbetar Xeck och Kobshe fram en tilltalande väv av rim och rader. Som att fläta korgar av gräs.

Kobshe tystnar för att låta Xeck få höras, och bryter sedan in igen. Sen lämnar han tillbaka ordet, och så fortgår det ett tag. Fram och tillbaka. 

Snart framträder en historia om hur illa det kan gå när man flår en bäver och glömmer att koka av analkörtlarna. Tillslut tystnar Kobshe helt, och Xeck får avsluta med sexton egna rader. Jag har hört vissa av rimmen förut, vid forsen när vi fiskat, men helheten är ny och Xeck är nöjd.

Kobshe är vis. Xeck är ung men har ett självklart sätt. Det här är rätta flåset. Hans första totem-flås.

***

Så är det Mebers tur. Kobshe slår en ettrig tretakt. Några i gruppen ser förvånade ut, men Meber ryggar inte.

Är han redo? Det är bara hans andra flås. En tretakt, redan?

Men, jag känner Meber. Han är framåtlutad, driven. Ibland för tidig, otålig - han skrämmer bytet. Men, han kan också spåra länge, i dagar, fälla och slakta och stycka ett byte, för att sen springa hela vägen hem med köttet på axlarna. Det finns en kraft inom honom. En kraft som gynnar honom när han har ett syfte, men som plågar honom när han är rastlös. Och som ibland kan få honom att handla förhastat.

Kobshe är dock sällan förhastad. Så vitt jag vet har han aldrig valt fel totem-flås, och han är dessutom känd bland shamanerna för sina fyrdubbla förståelser. Han kan få kvinnornas ögon att fuktas, männens kukar att hårdna som muskler, och djuren att springa rakt ner i fällorna. Hans flås är som en egen stjärnhimmel. Man kan ligga på rygg och beskåda under en hel natt utan att förstå mönstret - man ser bara skönheten.

Så Meber hittar takten. Han talar. Kobshe gör en sak av att inte hjälpa honom in i talet. Som för att understryka flåsets rimlighet. Mebers ord faller framåt men landar på trumslagen: En-två-tre, en-två-tre. Medan elden äter den torra spillningen talar Meber i idel nya takter. Han prövar sig fram, ivrigt men utan den otålighet som annars verkar plåga honom.

Så kliver Kobshe in och visar flåset: Det är så. Och Meber hittar det direkt, och talar sina rader genast, som en man som sprutar säden tidigt utan att be om ursäkt.

Kobshe ser nöjd ut när Meber kliver tillbaka mellan mig och Xeck. Mebers andra flås är funnet, och det bär honom. Hans kraft har funnit sin behållare. Hans kommande somrar blir ljusa.

***

Fek, då. Han är äldst av oss fyra. Inte som Kobshe, som närmast är tidlös, men Fek är ändå bland de äldre i Flocken. Han har gått länge med sitt fjärde flås nu. Det sägs att man har hört honom tala i grottorna och väva egna, nya flås med ekot. En mindre överträdelse, och en begriplig sådan.

Kobshe slår på trumman. Elden äter. En-två-tre-fyr.

Jag ser inte Feks ögon men jag föreställer mig att han ser frågande ut i något ögonblick. En enkel fyrtakt?

...som följs av: En-två-tre!

Jag tycker mig se ett leende från Feks bortvända ansikte, i hur det återspeglas i Kobshes minspel. Han börjar tala. En sjutakt är ingenting för honom, men för unga män är det något att sträva efter. Fek är medelålders och jag hyser inga tvivel. Men det är en fröjd att höra flåset formas.

De första raderna staplar Fek rimmen direkt på varandra, och pausar han hårt på första slaget på femte raden. Så småningom finner han, med Kobshes vägledning, ett mer naturligt tilltal. Efter en stund hör man bara flåset, inte takten. Vigt och flytande som hermelinen eller kanske ormen.

Flåset fastnar, Fek talar, avslutar och kliver undan.

Nu är det min tur.

***

Det sägs att man kan få andra människor att brinna för något antingen genom att smitta dem med sin egen glöd - eller genom att skapa en sådan friktion emellan dem och en själv, att de plötsligt flammar upp.

Säga vad man vill om Kobshe. Han bemästrar det senare sättet till fulländning, och han driver mig ärligt talat allt som ofta till vansinne.

Inför mammutjakten i fjol visade sprickorna i de brända skulderbladen tydligt att jag kunde följa med ut. Men Kobshe läste dem på ett annat sätt, under förevändningen att vindriktningen krävde det, och jag blev lämnad hemma.

Vid laxfisket har jag hänvisats till att rensa hela dagen, och inte fått delta i att mota björnarna. När elden slocknade i vintras under stormen fick jag skulden. Och jag har gått med samma enkla flås i flera år.

Till vansinne, som sagt.

Jag vet med mig att jag klarar mer. Bara jag ges tillfälle att bevisa mig. Men Kobshe har vägrat ge mig chansen.

Nu är tiden kommen. Mitt tredje flås. Ett viktigt sådant. Ett då jägaren ska kliva fram och förevisa sin förmåga.

Elden äter, föder glöd och slickar himlen. Jag ser kvinnornas svettiga bröst vagga i eldskenet. Förväntan ligger tät som röken. Kobshe greppar trumman.

Jag har bidat min tid. Jag kan mer. Jag är redo att visa det.

***

En enkel fyrtakt?

Jag förmår inte kontrollera mina anletsdrag. Besvikelsen lyser starkare än elden.

Besviken. Sviken. Bitterhet som en giftig hinna över min torra tunga.

Jag ser Kobshes ogillande min. Jag borde tacka för mitt nya flås.

Stapla enkla rim på raden, en-två-tre-fyra. Tack, oh tack kära Kobshe, kära andar!

Jag borde känna så, men känner bara ilska.

Jag faller in i flåset Kobshe förevisar mig. Utan lust tvingar jag fram en avslutande sexton för att stänga ritualen. Stämningen har klingat av och brösten hänger stilla. Elden falnar och vi somnar där vi sitter.

***

Jag kanske drömmer, men jag tycker rösten låter verklig när den viskar till mig:

Om du hade varit redo, hade du inte känt hat och bitterhet.

Kärnan i din otillräcklighet är oförmågan att se din egen förmåga som den är. Att godta din oförmåga.

Det var och en gör, gör den för Flocken.

Ingen kan tillåtas att missta sig på sig själv. Om någon misslyckas, så drabbas alla.

Om elden slocknar, fryser alla. Om björnen tar laxen, hungrar alla.

Ditt rätta flås är enkelt. Du borde lära dig att älska detta. 

Och dig själv. Som du faktiskt är.

***

(Väldigt vagt inspirerat av Kim Stanley Robinsons Shaman.)

Allt för den här gången

I ett avsnitt av the Mindscape Podcast nyligen, nämner Joseph Henrich att "WEIRD people" - dvs. människor som är Western, Educated, Industrialized, Rich, och Democratic - är mindre konformistiska i Solomon Ash's Conformity Experiment, än vad människor från andra kulturer tenderar att vara. Henrich hänför WEIRD-kulturens utveckling till Katolska kyrkans upphävande av kusinäktenskap...

...vilket lirar rätt jä'la bra med Antropofagis besynnerligt uttryckta spaning om att minskad inavel torde ge konvergerande Truth och Fitness à la FBT och därmed ge upphov till en individualiserad epistemologi och en upplysningstanke baserad på veridical perception och direkt observation. Eftersom att inclusive fitness blir mindre viktigt när släktskapskoefficienten minskar visavi dina nära. (Bakgrund: Jesus Christersson och FBT.)

Och det var allt för den här gången.

***

[Uppdatering: Det var inte alls allt för den där gången. Här kommer lite mer:

Henrichs idé handlar inte - så vitt jag kan bedöma utifrån podden ifråga - om att människopopulationer med lägre grad av inavel skulle ha hunnit evolvera på något intressant sätt rent genetiskt. Jesus Christersson, däremot, experimenterar på en helt annan tidsskala, och kanske med helt andra organismer än Henrich. Henrich håller till godo med historiska exempel. Christersson har helt andra verktyg till sitt förfogande.

Så det som lirar rätt jä'la bra är analogin. Henrich dealar med kulturell evolution, vilket egentligen kan betraktas som en slags historievetenskap och/eller idéhistorisk disciplin. Med lite mer selektions-perspektiv och kopplingar till det mänskliga psykets beskaffenhet.

Så, de kulturella institutioner som Henrich beskriver är i någon mening analoga till Christerssons experiment, men verkar endast på en kulturell evolutions-nivå, inte på en genetisk evolutionsnivå.

Mer om detta vid senare tillfälle troligen.

Uppdatering 2: Se här.]