Schelling, Somalia och Slate Star Codex

(Bakgrund: Det blev visst postmodernism; Trädgårdhsarbetet fortsätter; mot kulturrelativism.)

 

Givet diskussionen om olika systems respektive företräden, är det höggradigt intressant att läsa om SSC:s läsning av Legal systems very different from ours. Inte minst korsläsa med Thomas Schellings The strategy of conflict.

 

SSC beskriver hur olika typer av rättssystem ofta uppkommer i och med konfliktlösning kopplat till hämnd och våldsanvändning:

 

"Conflict is an especially fertile ground for cultural innovation. Friedman stresses how many legal systems, including advanced ones with lawyers and codes and everything, show signs of originating from feud systems, which might be the most basic form of law. They work like this: 'If you offend me in some way, I will try to kill you'. A slightly more advanced version that takes account of possibly power differentials between offender and victim: 'If you offend me in some way, everybody in my family will try to kill everybody in your family'. This originally sounds unpromising, but it turns out that people really don’t want their family members murdered. So we end up with an even more advanced version: 'If you offend me in some way, we had better find some way to arbitrate our dispute, or else everybody in my family will try to kill everybody in your family'."

 

Schelling för en diskussion kring hot, utifrån premissen att genomförandet av det som hotas om är en kostnad för både den hotade och den som hotar. Den som hotar någon vill egentligen inte genomföra det den hotar om. Skulle villkoret för hotet ändå komma på fråga, då har den som hotar egentligen ingen rationell anledning att genomföra det som den hotar om. Det saknas med andra ord incitament för att verkställa hot.

 

Därför måste den som hotar på olika sätt förbinda sig till själva verkställandet av hotet - helst på sätt som lämnar makten över om huruvida hotet alls ska verkställas utanför den hotandes makt. Endast genom att göra det sannolikt att hotet kommer att verkställas, kan hotet ha effekt. Och det är endast om hotet har effekt, som den som hotar verkligen - under alla omständigheter - slipper verkställa hotet.

 

Skulle Sovjet blasta iväg ostoppbara och totalutrotande kärnvapen mot USA, har USA egentligen ingen anledning att vedergälla. Däremot har de anledning att konstruera ett system för automatisk och oåterkallelig vedergällning vid ett eventuellt sovjetiskt anfall - innan ett sovjetiskt anfall!

 

Hederskultur, blodshämnd etcetera, är liksom andra hot primärt avsett att avskräcka. Skulle väl någon spotta på din heder, då är det i själva verket kostsamt för dig att nita den jäveln. Situationen du vill uppnå är att det är känt att du kommer nita jävlar som spottar på din heder, så att du slipper nita jävlar.

 

Rättsystem kommer i bästa fall tillrätta med det här problemet, i och med att du överför kostnaden för hämnd på staten.

 

Så kommer vi tillbaka till det somaliska exemplet, som Antropofagi tidigare rantat ett par varv om:

 

"The Somali system seems to be somewhere around here: if two people have a dispute, they find a mutually agreeable judge to arbitrate; the judge will decide who’s in the wrong and what fine they need to pay to make it right. If someone refuses to go to the judge, or refuses to abide by the judge’s decision, then it’s family-member-killing time. Needless to say, Somali judges’ services remain popular. And since judges gain status by arbitrating, and since only judges who make widely-regarded-as-good decisions get invited to keep doing so, there’s economic pressure for the judges to make good decisions (which then go down as precedent and inspire future cases). It’s easy to see how something like this can turn into a perfectly respectable legal system where people totally forget that killing each other’s family members is even an option. Catch it at this last stage, and hear enough people admit they have no idea who 'invented' their legal system, and it looks like it appeared by magic."

 

Hjernevask pekar ju också på just detta - att förr i tiden hade de nordiska länderna ett rättsystem som var otroligt likt det somaliska, dvs. baserat på klaner/ätter och blodshämnd. Eftersom vi har konstaterat att Somalia är ca 100 år efter Sverige sett till läskunnighet och förväntad medellivslängd, kan vi kanske förvänta oss att kostnaden för hämnd bidrar till att ett mer omfattande, formaliserat system för rättsskipning växer fram på Afrikas Horn.

Schelling-punkter

(Rekommenderad bakgrundsläsning: David Friedman om äganderätt; Thomas C. Schellings The Strategy of Conflict.)

(Antropofagisk bakgrundsläsning: Schelling, Somalia och SSC; Trädgårdhsarbetet; postmodernism ändå; mot kulturrelativism.)

***

Shelling points är punkter där vi tenderar att samlas pga. att våra kognitiva kategorier gör att vi vet att andra kommer identifiera dessa punkter som meningsfulla, och vi vet att andra vet att vi kommer göra detsamma. Det handlar således om punkter med egenskaper som gör dem till lämpliga fyrbåk för samordning, när samordning inte kan lösas uttryckligen genom explicit kommunikation. Då jag har länkat Schellings bok i fulltext ovan, tänker jag att den som vill ha mer kött på benen med lätthet kan plöja kapitel tre, sidan 53. Friedman sammanfattar annars i sin text, också länkad i fulltext.

***

Antropofagi har tidigare diskuterat detta med partikularitet och kulturrelativism. Svenska normer är bäst i Sverige och somaliska i Somalia, har jag hävdat - även om förväntad medellivslängd kan vara ett mått för att berätta att Somalia är sämre än Sverige med ca 100 års marginal.

Vi noterar även att t.ex. demokrati, detta heligaste av heliga värden, verkar fungera på lite olika sätt givet olika underliggande kulturella, sociala och ekonomiska förutsättningar.

Och, den som glatt menar att staten är den optimala samordningsmekanismen, kan behöva uppmärksamma att andra samordningsmekanismer har tenderat att uppstå.

***

Friedmans modell ger oss en vink angående varför, om nu, väsensskildas system kan antas vara optimala lokalt. Friedman noterar att det som är mest effektivt, det som är moraliskt riktigt, och det som de facto bara är, ofta sammanfaller. Han ger också en förklaring till varför så kan tänkas vara fallet.

Först, moralen, för det är den lätta:

"What ought to be, on the other hand, is, at least in this essay, simply a description of my moral intuitions. If I conclude that the rules that would be just are similar to both the rules that exist and the rules that would be efficient, that may simply be evidence that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live in or the conclusions of my economic analysis."

Vi håller på hemmalaget, liksom. Sen kan vi rationalisera vår uppfattning med en Life expectancy-graf om vi har lust. Eller varför inte en hänvisning till någon gudom.

Så, varför det effektiva och det faktiska kan sammanfalla, dvs. varför effektiva system överhuvudtaget kan finnas. Friedman argumenterar för att det i vår kontinuerliga interaktion - vårt kontinuerliga förhandlande - spontangenereras Schelling-punkter. Avstampet är att våra kroppar och i viss mån våra tillhörigheter är våra som en funktion av att de är mest resurseffektiva för oss själva att använda. Jag kan lätt röra mig, men du måste använda resurser för att få mig att röra mig - genom teknologi, våld, hot eller manipulation.

(En i min mening otroligt intressant parentes här är Evsay Domars land/Labour-ratio-teori, som varit en av Antropofagis återkommande favoriter: Livegenskap är framtiden; lönetaket under 1300-talet; gött stoff angående slaveriteori; patriarkatet förklarat. I korthet går teorin ut på att tillgång-och-efterfrågan bestämmer priset på arbetskraft, och när arbetskraften blir för dyr är lösningen att förslava den. Men, varför inte förslava hela tiden? Enligt Domar, och enligt Friedmans modell, är det helt klart mer resurseffektivt att ha billiga men fria arbetare!)

Allt efter vår egen kropp, och möjligen några få andra utskjutande enheter, är fall för förhandling. Eftersom det är kostsamt att förhandla, och eftersom hala backar gör att vi vill etablera ultimativa ståndpunkter för att inte glida in i alltför otrevliga situationer, enas vi om naturliga samförstånd, vilka kan manifesteras men även skapas genom kontrakt. Friedman:

"I can control the motions of my body by a simple act of will. You can control its motions by imposing overwhelming force, by making believable threats to which I will yield, or in various other ways. Controlling it may be possible for both of us, but it is much cheaper and easier for me. In this sense, we may describe my body as my natural property. The same description applies to my gun—because I know where I hid it and you do not. Even land may be natural property to some extent if my detailed knowledge of the terrain makes it easier for me to use or defend it. Such property is natural inasmuch as my possession of it exists in the state of nature and is independent of social convention. The fact that I can control certain things more cheaply than you can is technology, not law or morals.

Natural property is a useful starting point for explaining the similarities among what is, what should be, and what would be efficient because it is relevant to all three.

If the account I have offered is correct, our actual civil order is the result of extended bargaining, based ultimately on natural property. It was my control over my body that made the initial steps out of the state of nature possible. So natural property is relevant to what is—to the existing pattern of laws and norms.

In a world of no transaction costs, any initial allocation of property rights is efficient. In a world with positive transaction costs, the basis for choosing among alternative allocations is the cost of enforcing and changing them. A set of rules in which I own my body and you own yours is superior to one in which each owns the other's body, or each has a half interest in each body, in part because it is so much easier to enforce. So we have a Coasian argument for the relevance of natural property to what is efficient.

This argument also provides a second connection between natural property and what is. My earlier arguments suggest that the evolution of rules tends to move in a direction that is at least locally efficient. If so, and if rules that allocate natural property to its natural owner are efficient, we would expect to observe such rules. Put differently, the argument for local efficiency of evolved norms provides a reason for some similarity between the rules we observe and the rules that are efficient."

Den andra delen är den "kulturella evolutionen" - effektiva Schelling-punkter kommer att sprida sig genom att andra tar efter, eller genom att vissa grupper dominerar, enligt en slags memetisk evolutionsprocess.

Så - somaliska systemet uppstår i Somalia, svenska i Sverige - kanske pga. skillnader i förutsättningar såsom - exempelvis - läskunnighet. (Mer på detta.)

Allt optimerar på förutsättningar. En ganska optimistisk tanke, faktiskt. Men - vilket kopplar starkt till demokrati-diskussionen - ger det oss insikten att det inte går att pådyvla system top-down! Det är istället förutsättningarna som behöver förändras.

***

Låt oss gå vidare. Friedman argumenterar för att rättssystem kan förstås som en slags överbyggnad som emergerar ur befintliga överenskommelser/normer/Schelling-punkter:

"If my analysis is correct, civil order is an elaborate Schelling point, maintained by the same forces that maintain simpler Schelling points in a state of nature. Property ownership is alterable by contract because Schelling points are altered by the making of contracts. Legal rules are in large part a superstructure erected upon an underlying structure of self-enforcing rights."

Varför ser vi då olika objektiva utfall? Vi har redan noterat skillnaden i förväntad medellivslängd mellan Somalia och Sverige, och pekat på att det finns variationer i förutsättningar som givetvis kan ha genomslag i sig själva, men också gör att olika normsystem blir optimala i relation till de varierande utgångspunkterna.

Så slår det oss att den intressant frågan är - varför är Sverige objektivt bäst i världen?

Ja, dels var det ju det där med "that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live", vilket motverkas med nämnda kulturrelativism. Jag skulle tycka det var lika kul att vara en huvudjägad hjärna på Borneo som en HR-chef i Limhamn, liksom. (Kanske är det sant, givet att Borneo är mer likt ancestral Environment - men i så fall är det inte pga. kulturrelativism utan pga. att den objektiva bedömningsgrunden är till Borneos fördel, vilket - återigen - är motsatsen till kulturrelativism.)

Jo, för att tillit är bra, har vi ju sagt. Och varför det? Jo, för att jämlikhet är bra, va? Eller så är jämlikhet bra för att tillit är bra.

(Om jämlikhet och tillit: Bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund.)

Det är ungefär samma länder, och samma lokalsamhällen, som har hög tillit, hög jämlikhet, låg korruption, etcetera positiva aspekter. Och ojämlikhet samvarierar med en uppsjö av samhälleliga problem.

Vad betyder då tillit, eller jämlikhet, i Schelling-punkt-sammanhanget?

En Schelling-punkt är relevant eftersom den är lösningen på ett samordningproblem. Vi kan acceptera ett sämre-än-idealt utfall, eftersom det kostar att förhandla, och vi inser att överträdelse av Schellingpunkter ger glidning som kanske vi själva, kanske motparten, inte kan acceptera.

Men, är utfallet tillräckligt suboptimalt är det lätt att tänka sig att Schelling-punkten ändå är oattraktiv. Det kan vara en för dålig deal för att vara acceptabel, även om det är en deal som förhåller sig till en naturligt samordnings-gräns.

Sociala problem såsom brott och elände är fina exempel på detta. Vi har extremt tydliga Schelling-punkter, utmärkta och/eller producerade av rättssystem och ordningsmakt. Men, är upplever jag min lott som tillräckligt dålig, bli Schelling-punkten irrelevant, och samhällskontraktet ifråga illegitimt.

Fuck y'all, kanske jag tänker då. Och slänger sten på tanks eller rappar om Detroit.

Utan att varken dra eller utesluta några kausala pilar mellan jämlikhet och tillit, är det också nära till hands att tänka sig att tillit kan vara en funktion av att vi tror oss veta att andra människor upplever Schelling-punterna som legitima.

För att referera till Schellings kartexempel (för dig som läst boken): Är det tillräckligt jävla långt till bron kanske man bara skiter i att möta upp med sin fallskärmshopparkompis, och satsar på att klara sig själv istället.

Det måste såldes finnas ett intresse för samordning från första början.

***

Nästa högflygande idé - för nu är det dags att hoppa rakt från socialismen in i kognitionsfilosofin - är följande: Är intersubjektiva fenomen, och kanske begreppsliga kategorier i allmänhet, att betrakta som kognitiva Schelling-punkter?

(Frågan är såklart lide meta, eftersom även kognitiva Shelling-punkter är en kategori, som jag nu försöker lansera. Men häng mä!)

Vi vet sedan idogt LessWrong-läsande att verkligheten är den enda perfekta kartan, men att verkligheten inte går att vika ihop och lägga i handskfacket. Vi vet också att alla generaliseringar läcker, och att etiketterna kan spela mindre roll, men att så länge vi vet vilka element och attribut som konstituerar Pluto så skiter vi i om det är en planet eller ej; och vi kan ha nytta av att förhålla oss till multidimensionella normalfördelningar i sak-rymden. (Där finns alltså alla objekt, och på alla axlar alla egenskapers alla värden - och vi ritar in våra begreppsliga bubblor för att så konstruktivt som möjligt fånga alla faktiska fall, utan att behöva hålla koll på alla faktiska fall.)

Så, vi måste skapa kategorier för att kunna tänka och tala, tolka och förstå, dela exformation och kommunicera information. Vi kan förhålla oss på lite olika sätt till dessa kategorier, bl.a. beroende på om vi har lärt oss knepet att dissolve:a the question eller ej.

För att vi ska förstå någon annan måste vi dela exformation - dvs. samma kategorier måste finnas i den andres hjärna. Ju mindre perfekt överlapp, desto svårare att förstå varandra - men kanske desto mer att lära av den andre, om glaset sas. ska ses som halvfullt.

Att göra sig förstådd är, conversely, att bearbeta någon annan (indirekt, gissar jag, via närliggande eller sammanlänkande kategorier - typ kanske t.ex. kan ses som att man går in och skär lite i någons befintliga kategorier, plockar bort en del, visar på varför det är en mer relevant avgränsning, etcetera - lite kognitiv titthålskirurgi medelst argumentation...) tills en tillräckligt överlappande kategori rent neurofysiologiskt uppstår i deras hjärna.

Ska vi hålla på att samordna med många personer, eller behöver vi snabbt samordna även bara med få personer, måste vi sannolikt förhålla oss till befintlig exformation/befintliga kategori-överlapp. Dessa, menar jag nu, out of the blue, kan beskrivas som vad jag vill kalla kognitiva Schelling-punkter. Kategorier som vi kan samordna oss runt.

("Vedertagna begrepp" är en lite less fuckedi-fuck-fejsig term för det, antar jag. Men så har jag heller aldrig skämts för min fuckedi-fuck-fejsedness. Vedertag eder bak - eller för att tala med en Schelling-punkts-ignorerande nihilist: Fuck y'all.)

***

Vi slänger utan vidare addendum oss in i korrespondensens underbara värld, för att inhösta ett närmast dagsfärskt exempel. Möt Majestät Maximiliam, 23 år, och hans pen-pal Erika Trotzig, 44. (Alla likheter med verkliga personer eller verklig korrespondens är slumpmässiga.)

 

MM: Jag tycker att Jungs arketyper är ointressanta, eftersom Jung påstår att varje arketypisk bild i sinnevärlden är förvrängda versioner av de verkliga arketyperna. Det är jävligt convenient och ad hocigt som tusan. Kontentan är att det finns oändligt många mikro-arketyper, som tvingas in i de övergripande arketyp-kategorierna. Men inte nog med att det finns oändligt många arketypiska bilder... Det finns tydligen även oändligt många verkliga arketyper, som vi aldrig kan uppleva, i en oändlig hierarki av super-arketyper, super-super-arketyper, osv. Så vad är då en arketyp annat än en godtycklig del av en oändlig helhet?

 

ET: Men - fördelar sig inte allting på ett oändligt kontinuum tillslut? Så Jungs gränsdragningar i det thingspace där olika medvetandestadier och deras fysikaliska representationer finns, kan vara ändamålsenliga enligt något kriterium, även om vi kan finfördela antalet arketyper in absurdum, eller kan notera avvikelser eller överlappningar. Jag menar att din kritik mot Jung kan vara fall av isolated demand for rigor givet att du godtar andra generalsierningar utan motsvarande invändningar, i andra sammanhang.

 

MM: Jag ändrar mig plötsligt men låtsas som inget! Jag har ingen kritik mot arketyperna i sig, eller några andra kategorier för den delen. Varför tror du det? Jag menar bara att teorin inte direkt säger något särskilt i sitt överdrivna generaliserande. 'Allt är allt, men går att dela upp' är ingen bra teori.

 

ET (försöker desperat förklara varför just Jungs arketyper är mer relevanta kategorier än vilken som helst annan godtycklig avgränsning av den ting-rymd-domän där olika mänskliga medvetanden tenderar att befinna sig): Nu tänker jag att alla kategoriseringar som vi använder oss av är Schelling-punkter, dvs. ngn slags minsta gemensam nämnare för vilka kategorier vi kan enas om som relevanta - men spontangenererade såsom Schelling-punkter är. Då kanske Jungs arketyper är extra rimliga eftersom de är precis på den nivå där vi alla kan enas! Vi enas kring Hjälten, Vise mannen, Narren, med flera. I förlängningen kring Analytikern och de andra i det Jung-baserade personlighetstestet som Antropofagi brukar slösa digital trycksvärta på. Dessa kategorier är kognitiva Schelling-punkter, dvs. begreppsliga fyrbåk att samordna oss kring.

 

MM (citerar Friedman och insinuerar i samma andetag att ET har en agenda): 'One can interpret a good deal of bargaining behaviour in this light—as an attempt by one party to make the other see the situation in a particular way, so as to generate a Schelling point favorable to the first party.'

***

Det som MM konstaterar är att diskursiv påverkan kan ske genom att en aktör försöker etablera vissa kategorier - detta ser vi ständigt i den sk. "debatten", kring hur politiker och lobbyister vill vara först med problembeskrivningar. Är väl kategorierna på plats, så är det svårt att inte använda dem att samordna kring. "Vi ses vid ett av de många likadana husen", liksom, "istället för vid den enda och väldigt unika bron". Inte så lätt!

ET:s poäng står sig möjligen dock: Finns det anledning att nyttja vissa kategorier, om de nu är våra minsta gemensamma nämnare? Samordning kommer hur som helst att uppstå. Oavsett om kategorierna är kulturellt betingade, eller biologiskt hårdkodade i våra kognitionsmaskiner.

***

I alla fall. Det här med intersubjektiva fenomen, som onekligen är en ganska speciell kategori av kategorier. Är det så att intersubjektiva fenomen är väldigt bra som Schelling-punkter? Att vi alla kan samlas kring "kristendom" eller "pengar"? Eller, är det till och med så att intersubjektiva fenomen är Schelling-punkter? Att det är därför de finns, för att något varit bra att samordna kring?

(Bakgrund: Sönderfallet; flägz; diskade; postnihilism i rapp-Sverige; o-originellt; det fina med Houellebecq; vilken -pi; satyren och satiren; ideologi = religion; parentes; Pomerantsevs bok; världsjaget.)

"Samhället" är ju om inte annat både ett intersubjektivt fenomen - eller ett antal sådana i en intrikat väv - och en samordningsmekanism.

(Bakgrund: Allas lika värde; värderingar; igen om lika värde.)

Intersubjektiva fenomen bygger ju på att vi har gemensamma kategorier, vars ontologiska status så att säga enbart bestäms av vår gemensamma tro; vårt ömsesidiga bedrägeri.

Den ontologiska statusen ska dock för den sakens skull icke nedvärderas - vi noterar att monetary shocks har större effekter på t.ex. sysselsättning än vad real shocks - såsom jordbävningar, terrordåd och tsunamis - har. Det är också intersubjektiva fenomen som har samordnat mänskligheten i organiserade samhällen - i stort och smått, imperium och lokalsamhälle - oavsett om vi i dagsläget kan vara skeptiska till sanningshalten i t.ex. nazistisk esoterism, salafism, sufism, zoroastrianism, buddism, eller scientologi.

Någonting, kanske skapelsebloopers i form av kognitiva buggar, har gjort oss benägna/förmögna att samordnas kring mer eller mindre dumma idéer. Som själva begreppet "intersubjektivt fenomen" öht. förstås - i Houellebecqs ord som en "lögn som förändrar verkligheten" - så är själva samordningen, inte själva sanningen, det höggradigt centrala. Det spelar ingen roll om din ideologi är dum i huvudet, om den får dig och dina kompisar att kötta tillräckligt enträget i grupp.

Schelling-punkter är relevanta endast där kommunikation är omöjligt - det handlar som bekant om att samordna icke-uttalat. Hade vi kunnat säga "vi ses vid trädet" så hade vi inte behövt ses vid bron.

Vad är då kommunikationsbristen i fallet "intersubjektiva fenomen"? Tja, förmodligen själva lögnaspekten. Det går liksom inte att ha en explicit diskussion om vilken guldkalv som ska dyrkas, på vilket sätt, eftersom hela poängen är att man faktiskt tror på skiten. Förmodligen är det därför all möjlig dyrkan uppstått kring väldigt naturliga Schelling-punkter, såsom solen eller månen. (Ack, så sci-fi det är med dessa synliga himlakroppar - och så tufft med fenomen som är helt singulära, individuella. Månen är fan ingen kategori, änna! Månen är månen! Den enda representationen av sin egen klass. Extremt fett.)

 

På samma sätt är guld, eller snäckskal, eller tulpanlökar, att betrakta som ursprungliga Schelling-punkter i det intersubjektiva fenomenet "pengar". Sedermera har vi upprättat mer komplexa system av punkter, men i begynnelsen fick man hålla till godo med att samordna kring det som glittrade. Inte bara säga "kottar", byta alla mat mot den andres kottar, och så säger den andre "nu skiter jag i kottar plötsligt". Då faller ju alles.

***

Så har kategorin "Schelling-punkt" uppstått i Antropofagis hjärna, och som synes genast infiltrerat flera av bloggens kärnverksamheter. Ökar förståelsen när ett nytt begrepp tillgodogörs av hjärnan, eller flyttas bara begreppen omkring i den skramlande asken med stenar där inne? Jag tror ändå det förra, i viss mån. För få kategorier gör analysen andefattig och ensidig.

Och, där fick kanske MM rätt tillslut. Vi vill inte stå där med fem jungianska arketyper. I alla fall inte hela tiden. Vi vill ju se nya kategorier födas i våra hjärnor; vår förståelse finfördelas och blomstra, vissna och fördelas om; ånyo planteras än ute på balkongen, än i fönstersmygen.

Ack MM. Din listigt planterade kognitiva fälla har nu slagit igen, så som du sannolikt förutsåg. Ja, jag ser på vår korrespondens ungefär som duellen mellan de exponentiellt-ökande-IQ-mutanterna i Ted Chiangs novell Understand. Och du vann den här ronden.

Svaret på frågan på vilken människolivet är ett svar

Säga vad man vill om Frågan på vilken människolivet är ett svar. I ett tidigt utkast fanns ett avslutande kapitel som sammanfattade manuskriptets lärdomar och drog ut lite mer långsökta tangenter. Detta kapitel ströks pga. "vad fan vet väl lilla jag" och ersattes med det nuvarande slutkapitlet som är rätt magert. Pga. samtidens eviga pockanden ser Antropofagi nu ändå ett värde i att posta det tidigare slutkapitlet. Varning för att analyser och åsikter härrör från 2019 och att mycket intellektuell verksamhet pågått i det tysta sedan dess - jag tar avstånd! Men håll till godo:

***

Slutord

Vad har vi då lärt oss om mänskligt beteende? Om oss själv?

Den rekursiva evolutionen

Vi är en ung art, men på ett gammalt livets träd. Evolutionen som sökalgoritm har haft oceaner av tid på sig att treva sig fram, om än i blindo – att forcera fitness-landskapet och nå avlägsna toppar. Den har haft god tid på sig att stapla gener på varandra, för att möjliggöra anpassningar som bara kan spridas i en population givet andra redan befintliga anpassningar. Vi är uppenbarligen en art med synnerligen komplexa adaptioner, vilka har gett oss potentialen att drastiskt påverkar vår egen, och alla andras, livsmiljö. Termitstackar mäter sig inte med städer; bäverdammar inte med vattenkraftverk; bladskärarmyrans svampodlingar inte med våra vidsträckta spannmålsfält. Vi tycks tävlar med algerna om att mest drastiskt stöpa om planetens klimat.

Som ett – faktiskt – unikt svar på evolutionens fråga, har vi också fått förmågan att ställa egna frågor. Med en målmedveten och stundtals intelligent designprocess har vi kunnat spurta förbi de intermediära steg som evolutionen behövt kravla längs, och fått upp flygplan i luften och människor på månen utan att någonsin ens likna ett flygfä. Vi har förmått lämna vår utvecklings vagga och dess begränsningar, och medelst myter och berättelser förmått koordinera miljontals individer i politiska, religiösa och ekonomiska system. Därmed har vi under senare tid kunnat lämna vårt malthusianska tillstånd, genom att mångdubbla vår produktivitet, upphäva våra kaloribegränsningar, och planera och kontrollera vår reproduktion. Människans villkor är idag därför helt väsensskilda från de som rått under historisk och förhistorisk tid.

Någonstans i vår genomsnittliga hjärna har vi en förmodligen unik adaption som låter oss lämna över en stor andel av våra funktioner till vad vi kan kalla ett ”normsegment”. Genom att leva långa liv, ha en hög grad av social samvaro och kommunikation, och dessutom kunna skapa kollektiva minnesbanker genom innovationer såsom skrivspråk. Förutom vår biologiska evolution, har vi därmed kunnat iaktta en häpnadsväckande kulturell utveckling. Detta är något som exempelvis våra Cephalopod-vänner (åtta- och tioarmade bläckfiskar och sepiabläckfiskar) inte kunnat efterlikna, trots häpnadsväckande kommunikativ potential och massiva nervsystem;inte heller ser vi att kråkfåglarna, Corvidae, har gjort det, trots hög intelligens, ofta sociala livsstilar, och opportunistiska födosökningsstrategier. Vi kan lämna vårt element och besöka grindvalarna (Globicephalinae) i havet, men det motsatta gäller icke, trots att dessa marina däggdjur har ”more neocortical neurons than any mammal studied to date including humans” (Mortensen et al, 2014. ” Quantitative relationships in delphinid neocortex” i Frontiers in Neuroanatomy).

Sedan Watson & Crick upptäckte DNA:t på 1960-talet, och i ännu högre grad sedan gensaxen CRISPR/Cas9 upptäcktes i slutet på 2010-talet, är vi dessutom potentiellt sett förmögna att detaljstyra vår egen fortsatta utveckling. Därmed är vi i någon mening den punkt i utvecklingen där evolutionen slagit knut på sig själv och blivit rekursiv – vi, som är ett resultat av det naturliga urvalet, kommer att kunna designa våra framtida artfränder på ett smartare och snabbare sätt än den dumma, blinda evolutionen någonsin varit förmögen till.

Ondska är resursknapphet

Vi kan alltså konstatera att evolutionen har löpt över intermediära utvecklingssteg mot nya och tillsynes osannolika optimum, och den har givit upphov till beteenden och fenomen som vi inte ens är kognitivt rustade att intuitivt begripa. Vårt eget medvetande är ett sådant fenomen, som gäckar filosofer och vetenskapsmän. Alla fenomen som ligger utanför det tunna lager av verklighet där våra fitness-payoffs uppträder, är också bortom vår omedelbara föreställningsvärld.

Vi ska således inte tro att det är uppenbart hur vi kommer att bete oss, ens i genomsnitt. Men det verkar onekligen som att vi är en art med en höggradig flexibilitet, dvs. med adaptioner som möjliggör ett flexibelt beteende givet de miljöfaktorer vi möter. Vi är exempelvis en höggradigt K-selekterad art, vilket i vanliga fall borde göra oss höggradigt nischade – det är utmärkande för djur som blir stora och gamla och som har en hög föräldrainvestering. Vi människor har emellertid förmått hantera jordens alla klimatzoner och en mångfald av miljöer, och givit upphov till vitt skilda normer och kulturer i processen.

Som Jared Diamond övertygande visar i sin bok Collapse, så kan vi människor uppnå imponerande grader av samarbete och koordination över stora populationer, när omvärldsfaktorerna så tillåter. När resursbasen av olika anledningar krymper, kanske till följd av klimatförändringar eller vårt eget överutnyttjande, så kan vi snabbt skifta om till en blodtörstig, folkmördande, och ofta kannibalistisk strategi. Det är väl beforskat hur människor förhållandevis snabbt förmår upprätta gränser för den egna ingruppen, och avgränsa den reciprocala altruismen till en väldefinierad subpopulation. När koordinationsvinsterna verkar krympa, så krymper medmänskligheten lika snabbt. Inte minst genom att vi krymper vår mentala modell för vad som är mänskligheten.

Vi kan vara både schimpanser och bonoboer, beroende på förutsättningarna. Vilka värden vi kan sätta in i rB>C-ekvationen som Hamiltons regel ger oss, kommer att variera utifrån dessa förutsättningar. Här kommer den egna DNA-molekylen alltid vara mittpunkten för vår omsorg; den egna familjen, de egna barnen, oss själva som farkost för en självreplikerande molekyl. När värdena i ekvationen skiftar, kan r potentiellt sett krympa. Bortom Hamiltons regel kan vi också vidga vår solidaritet, när spelteoretiska förutsättningar tillåter, och när vi hittar modeller för att lösa koordinationsproblem till ömsesidig nytta.

Ondska är också koordinationsproblem

Resursknapphet tar alltså fram schimpansen i oss, medan resursöverflöd lockar ut bonoboen att leka. Det finns emellertid situationer när potentiella samordningsvinster finns att göra – där vi  relativt sett kan upplösa ett fångarnas dilemma och göra en feelgood-komedi av en allmänningens tragedi – men där vi av någon anledning misslyckas med att koordinera oss. Många av våra institutioner är ju just koordineringsmekanismer, som utvecklats eftersom det föregående stadiet varit suboptimalt.

Staten, Leviathan, är en sådan – förhållandevis sentida – mekanism; våldsmonopolet desarmerar den hobbsianska fällan. Traditionella institutioner och traditioner kan vara sådana mekanismer, som koordinerar mänskligt beteende. Det många av oss i dagsläget bekymrar oss över är just avsaknaden av effektiva koordineringsmekanismer på en överstatlig nivå.

Av människan orsakade klimatförändringar riskerar att drabba oss alla väldigt hårt. Många av oss är medvetna om detta. Men, som Nick Bostrom utforskar i sin artikel The Vulnerable World Hypothesis så består en klass av existentiella hot av fenomen kring vilka det saknas koordineringsmekanismer, trots att vi alla gärna skulle vilja koordinera oss. Vi skulle alla tjäna på att vi alla slutade emittera CO2, men det ligger inte i någon enskild individs intresse att göra individuella uppoffringar, som inte enskilt kommer att leda till någon nytta. Att bara du slutar att äta kött, köra bil, och köpa billiga kläder, kommer naturligtvis inte att rädda världen. För vissa individer, som har en mer ”defectig” inställning till mänskligheten, kommer det vara frestande att freeloada även om alla andra lyckas koordinera sig.

Det återstår att se om våra politiska institutioner, eller vår kapacitet att nybilda normer på en global nivå, kan räcka som koordineringsmekanismer i det här fallet.

Förutsägbara prediktionsmaskiner

Ur ett evolutionärt perspektiv kan Homo sapiens sägas vara prediktionsmaskiner. Våra kategorier och begrepp existerar eftersom att de renderat i korrekta förutsägelser om fitness-payoffs. All överflödig information vill vi slippa hantera, eftersom det kostar kalorier, och kalorier måste man ta från andra organismer som i allmänhet är motvilliga att lämna ifrån sig dessa. Riskerna förknippade med att döda en björn med spjut måste exempelvis anses vara avsevärda, och även kaloriförbrukningen, vilket gör att alla restriktioner med avseende på kalorislös bidrar till vårt genoms fitness.

Vår förmåga att ompröva kategorier och stereotyper är en intressant och användbar adaption, som vi i våra postevolutionära stunder bör ta tillvara på. Vi bör emellertid förstå att vi är riggade att skapa kategorier, för att ställa prediktioner, och att vår förmåga att generera för ändamålet meningsfulla kluster i ting- eller person-rymden är avsevärd. (Se exempelvis Lee Jussim et al, 2015. ” Stereotype (In)Accuracy in Perceptions of Groups and Individuals.”) Med detta sagt att är vår nuvarande verklighet så olik den där vår evolutionära historia ägde rum, att vi knappast kan förutsätta att våra instinkter och intuitioner är hjälpsamma.

Dra er tillminnes Armageddon-jämförelsen. Hjältefamiljen Stamper kan finnas, om vi tänker oss att deras prestige-vinster skapar tillräckligt stora relativa fitness-vinster. Men individerna i familjen

Stamper kommer inte stå för dessa beräkningar; de kommer, som alla andra, att exekvera sina adaptioner. Denna sanning är något som exploateras av demagoger och extremister på alla politiska kanter. Det är uppenbarligen suboptimalt att bli en kamikaze-pilot eller självmordsbombare, eller för den delen köttfärs i en skyttegrav. Ändå är vår historia späckad med exempel på individuella uppoffringar som inte gärna kan påstås gynna släktlinjerna ifråga. Detta beror givetvis på att individer inte är fitness-maximerare, utan adaptions-exekverare, och att vem som helst mer rätt verktyg kan manipulera sina medmänniskor utifrån hur de som individer faktiskt är skaffade.

Som prediktionsmaskiner betraktade är vi förutsägbara. Som organismer betraktade är vi nämligen också potentiella fitness-payoffs, för någon annan: För en björn (mat), för en partner (reproduktionstillfälle), eller för en konkurrent i det sociala spelet (inflytande och makt). Björnarna har vi till stor del hanterat vid det här laget. Reproduktionen kan vi våra drifter till trots moderera med preventivmedel. Då återstår inflytande och makt. Aktörer med tillräcklig kunskap om oss, och tillräcklig kapacitet att omsätta denna kunskap i manipulation, kan alltid exploatera vår förutsägbarhet.

Vem väljer vad du vill vilja?

I en tid när manipulation av människoarten gör nya landvinningar, i och med omfattande- datainsamling och kraftfulla verktyg för analys av mänskligt beteende, så är det tänkbart att våra mentala buggar och egenskaper kommer att kunna exploateras på helt nya sätt. Exempelvis verkar det sannolikt att, som historikern Yuval Harari poängterar, precisionen i graden av prediktion och manipulation av Homo sapiens kommer att döda ett av våra mäktigaste intersubjektiva fenomen108; den fria viljan.

(Ett intersubjektivt fenomen kan sägas vara ”en lögn som förändrar verkligheten”, för att parafrasera Houellebecq (Atomised). Den kognitiva revolutionen medförde att Homo sapiens kunde samarbeta i större grupper. Men, även en sapiens kan endast hantera grupper om ca 150 individer. Medelst myter och symboler (såsom pengar eller religion) kan gruppen utsträckas till det oändliga. Dessa intersubjektiva fenomen – som alltså varken är objektiva eller subjektiva men kollektivt föreställda – måste dock tas för objektiva för att ha kraft att påverka verkligheten. När hyckleriet genomskådas faller allt. Men det vet du nog, för du har säkert också läst Hararis Sapiens och dess uppföljare.)

Evolutionen har, uppenbarligen, försett oss med vilja. Hur vilja skulle kunna vara fri är ett mysterium för alla tänkande människor. Den som fortfarande tvekar kan fråga sig vem som väljer vad man vill vilja. ”Fri vilja” betyder, enligt den rådande metafysiken, inte överhuvudtaget någonting. Ändå har den varit en mäktig social och sociologisk trop under århundraden.

Den vilja vi trots allt besitter, har givetvis en slutlig/evolutionär orsak. Därför handlar vår vilja i mångt och mycket om att gynna vår avkomma, ha sex, samt att göra saker som skulle ha fått oss att överleva bättre i den eller de miljöer där vårt evolutionära förflutna ägde rum.

Vår vilja har historiskt sett varit svåröverblickad och motsägelsefull. Men, det har i allmänhet varit effektivt att låta oss få vår vilja igenom. Som exempel kan vi nämna Evsay Domars övertygande modell för att förklara träldom. Domars land/labor ratio-teori föreskriver att livegenskap uppkommer i samhällen där utbud/efterfrågans-modellen gör att priset på arbetskraft stiger. När arbete är dyrt att köpa är det rimligt för eliterna att hålla sig med slavar. I samhällen där utbudet av arbetskraft är högre än efterfrågan behövs inte slaveri, eftersom konkurrensen mellan arbetarna gör att arbetsköparen kan hålla nere lönerna ändå. Teorin gäller agrarsamhällen, varför variabeln land dikterar efterfrågan på arbete.

Domar, född i då ryska Łódź, intresserade sig framförallt för det ryska fallet. I The Causes of Slavery or Serfdom: A hypothesis (1970) frågar sig Domar varför livegenskap återinfördes i det muskovitiska storfurstendömet. Domar skriver:

“Suppose now that the government decides to create, or at least to facilitate the creation of, a non-working class of agricultural owners. As a first step, it gives the members of this class the sole right of ownership of land. The peasants will now have to work for the landowners, but as long as the workers are free to move, competition among the employers will drive the wage up to the marginal product of labor, and since the latter is still fairly close to the value of the average product (because of the abundance of land) little surplus will remain. The Russian situation prior to the peasants' enserfment corresponds to this case.

The next and final step to be taken by the government still pursuing its objective is the abolition of the peasants' right to move. With labor tied to land or to the owner, competition among employers ceases. Now the employer can derive a rent, not from his land, but from his peasants by appropriating all or most of their income above some subsistence level.

As population continues to increase and the society eventually becomes Malthusian, the marginal product of labor descends to the subsistence level. Now the free man costs little more to employ than the slave while, hopefully, being less bothersome and more productive. The ownership of human beings becomes pointless because of the great multiplication of slaves, and they become free provided they stay poor.”

(Domar pekar på fallet Storbritannien efter Digerdöden som en anomali. När befolkningstätheten drastiskt sjönk, borde livegenskap ha återinförts. Här bör dock nämnas det lönetak som adeln såg till att införa för att motverka marknadskrafterna. Uppror som följde på denna lönesänkarpolitik slogs ned med stor brutalitet.)

Det är bra att förslava människor för att tvinga dem att arbeta för dig – men det är ännu bättre att de arbetar för dig frivilligt.

(”Frivilligt” betyder här att de följer sin vilja, inte någon metafysiskt obestämd ”fri” vilja. Att ”vilja” måste definieras i enlighet med hinder och möjligheter är uppenbart. Det är mycket man gör för att man ”måste”, om man med ”måste” menar att man ännu mindre vill uppleva konsekvenserna av att inte. Slaveri kan beskrivas som att en agent artificiellt skapar konsekvenser, dvs. får arbetarna/slavarna att ”vilja” arbeta – hellre än att t.ex. straffas med tortyr eller döden. I land/labour ratio-teorin inför man även konsekvenser för att flytta från slavägarens ägor, vilket alltså innebär att man artificiellt skapar en ”vilja” att inte flytta. Att införa alla dessa konsekvenser är naturligtvis dyrare än att låta naturliga omständigheter stå för samma konsekvenser per automatik. Det är centralt att skilja på en metafysisk ”fri vilja”, och på att val som fattas av verkliga människor gör det med hänsyn till konsekvenser som kan upplevas som tvingande. Många människor måste leva med att deras optimala utfall är långt ifrån acceptabla.)

Äganderätt, enligt Friedman, grundar sig i samma effektivitetsargument. Det är lättare att få den egna kroppen att göra något, än att tvinga någon annan att göra något. (Utifrån detta äganderätts-axiom förhandlas sen allt annat ägande fram över tid, vilket skapar mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera.)

Kapitalismen funkar ovanligt bra, som ekonomiskt system betraktat, eftersom det allokerar resurser i enlighet med människors vilja. Att låta människor få sin vilja igenom är att smeka historien medhårs. Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige-hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Kapitalismen och demokratin premierar båda frihet. Det intersubjektiva fenomen som de baserar sig på är just ”fri vilja”. Deras mandat kommer helt enkelt därifrån.

Att kapitalismen har problem med viljans begränsade frihet har sedan länge stått klart. Det är förhållandevis enkelt att manipulera människor vad gäller superstimuli såsom godis, pornografi eller statussignalerande. Att fånga människors uppmärksamhet och styra konsumentbeteenden är en bransch som omsätter ohemula slantar. Konsumtionssamhället kan minna om Sisyfos-myten; många av oss rullar upp stenen för backen på vår arbetsplats, bara för att se den rulla ner igen under vår fritid. Marknadens aktörer har länge förstått att slå mynt av våra psykologiska svagheter. Metoderna här förfinas ständigt, inkrementellt. Detta om den ekonomiska sfären.

Huruvida motsvarande problem för den politiska sfären – i det här fallet för demokratin – är nytt eller gammalt, kan man tvista om. Massorna har låtit sig förledas i alla tider. Ungdomar har marscherat rakt ner i allsköns skyttegravar. Propagandister har fått pöbeln att skena gång på gång. Det är ingenting nytt.

Det kan emellertid verka som att det nu finns nya verktyg och metoder för att analysera, prediktera, och kanske styra människors vilja. Den är alltså i metafysisk mening varken mer eller mindre ”fri” – men däremot har vi plötsligt svaret på frågan om vem som väljer vad du vill vilja. Och framförallt vill välja, i demokratiska val. Det är inte minst förståelsen av våra kognitiva modeller och tendenser som möjliggör en sådan precis styrning.

Kapitalism och demokrati har fungerat mycket bra, för att de har förstått poängen med att låta oss få vår vilja igenom. Det är helt enkelt mest effektivt, och minst plågsamt. Kanske kommer en totalitär världsstat som styr oss via vår faktiska vilja vara precis lika effektiv och smärtfri. Men, kanske kommer det kännas otrevligt att vår vilja är bestämd av någon annans vilja – att den inte längre upplevs som ett slumpfenomen, eller som ett jagets uppträdande i ett upplevt kausalitetsvakuum. Och kanske kommer då systemens mandat att erodera. Med all rätt.

(Eller? Vår moral stammar i många avseenden från våra evolutionärt förklarade egenskaper. Skulle vi varit sandtigerhajar, skulle det förmodligen framstå som moraliskt högstående att äta sina egna halvsyskon inne i livmodern. Om upplevelsen av ”fri vilja” är en adaption, kanske idéen om att ”vilja” måste styras av slumpfaktorer bara är en provinsiell moralistisk dogm. Genom att låta orsakssambanden som styr vår vilja vara okända, kan vi på en medveten nivå förstå att ”fri vilja” är en illusion, men ändå bibehålla känslan av att inte vara styrda. Frihet, definierat som känslan av att inte vara styrd av någon annan agent, kanske är en evolutionär rest, likt gökens poänglösa bobyggande. Jag vet inte, uppenbarligen. Men tanken sätter – möjligen – det alternativa slutet på Three Worlds Collide i ett delvis nytt ljus.)

Att vi alla förstår oss själva är därför förmodligen viktigare än någonsin. För att parera påverkansförsök bör vi vara uppmärksamma på vilka handtag som vi har i huvudet, som någon annan kan tänkas vilja dra i. Att förstå våra ageranden, som individer och som grupper, är också intressant i ljuset av förändrade miljöfaktorer i allmänhet. Som nämnts har vi som art uppenbarligen en mångfald av modes, varav vissa är mer folkmord, och andra är mer samarbete. När tillväxt sackar, ekosystem havererar, migrationsströmmar intensifieras, och den samlade befolkningens samlade resurshunger ökar, är det givetvis omistligt att vi kan förutsäga och tolka allas våra reaktioner. Det är ett av de få vapen mot zeitgeist som vi överhuvudtaget kan uppbåda. Och zeitgeist kan, som vi mycket väl vet, ta oss till riktigt mörka platser.

Återigen står vi dock förmodligen inför ett koordinationsproblem. Beakta sociala medier. Om problemet med dessa är att någon agent kan samla in data om människor, och därmed förutsäga och styra mänskligt beteende, så är det ett potentiellt hot mot våra institutioner (ekonomiska och politiska) enligt ovan. Det är emellertid inte nödvändigtvis ett specifikt hot mot just dig. Att avstå användande i syfte att inte bidra till datainsamlingen, kommer inte lösa problemet om inte alla andra också avstår. Givet att ”att avstå sociala medier” är en kostnad, så är det ingenting du vill göra om det inte finns en garanti för att andra också betalar samma pris – tillräckligt många för att lösa problemet.

Analogt med detta är det givetvis en kostsam investering att försöka förstå sig själv, i alla de många bemärkelser som kan läggas i detta. Och att bara du gör det, kommer inte hindra den eventuella dystopi som hotar bakom hörnet. Som individ betraktad kan du lika gärna tralla genom köpcentret med tom blick, ovetandes om vilka trådar som styr dig. Som tur är finns det emellertid också incitament för dig som individ att agera, oavsett vad kreti och pleti tar sig för.

Etiken

Bortsett från dessa större sociologiska och politiska bågar är det nämligen, återigen, värt att förstå sig själv för sig själv. Detta i en tid av superstimuli såsom skräpmat, porr, och statuskonsumtion, men även i en tid när normer och institutioner omprövas allt snabbare – eftersom våra materiella omständigheter förändras allt snabbare. (Normer och värderingar är ju trots allt bara ex post-rationaliseringar, för att återigen referera till Friedman.)

Förstå sig själv? Ja, t.ex. förstå att du kommer att vilja frossa i glass och choklad och bli ännu ett offer för fetmaepidemien. Om en förståelse för evolutionära förklaringar hjälper din prefrontala cortex att motstå stimuli eller blockera destruktiva impulser, så är det ypperligt. (Analysera dina mål och vägen dit; dra upp några bra Schelling-staket; och följ dina principer – skulle kunna vara en rimlig rekommendation.) Men, förstå sig själv kan givetvis också vara att acceptera ett beteende, och eliminera onödiga skamkänslor. Huruvida du bör hindra, styra, eller acceptera ett beteende, kan i min mening få bero på dess sannolika följder.

(Ett Schelling-staket är när du t.ex. säger till dig själv att du ska gå och lägga dig exakt klockan tio, för att orka gå upp i morgon, även om det exakt klockan tio känns som att du lika gärna kan skriva på ditt märkliga manifest om evolutionsteorin i fem minuter till. För du vet att du klockan fem över tio kommer tänka att du kan sitta uppe och skriva i fem minuter till. Och att du klockan 22.10 kommer att tänka att 22.15 är en lika god läggtid som 22.10 var. Etcetera tills klockan är 05.30 och dina småbarn vaknar. För mer Thomas C. Schelling rekommenderas The Strategy of Conflict.)

Att förstå sig själv är att förstå varför en är hungrig, arg, glad, kåt, stressad, bitter, kär, hatisk, äcklad, rädd, eller ledsen. Alla dessa känslotillstånd har en evolutionär förklaring, och härrör från den mosaik av miljöer och selektionstryck som är vår utvecklingshistoria. Vad vi kan veta säkert, t.ex. genom att slänga ett getöga på den eminenta webbresursen Our World in Data, är att vi idag lever i en värld som i flertalet avseenden inte liknar våra förfäders miljöer. Med denna vetskap kan vi, metakognitivt, värdera vilka impulser och känslolägen som är konstruktiva respektive destruktiva, givet människans villkor anno 2019.

Försiktighetsprincipen

Att förstå sig själv kan också betyda att tillämpa Chestertons staket på våra normer och institutioner.

Om du påträffar ett staket ute i vildmarken, och du inte ser någon uppenbar orsak för staketet att står där, ska du ändå inte genast riva ner staketet. Vilket du, om du dock river det, blir varse när en hjord ilsken boskap i nästa stund trampar över dig. Denna försiktighetsprincip är känd som Chesterton’s fence, som jag här alltså självsvåldigt översätter till Chestertons staket.

I överförd bemärkelse: Om du påträffar en norm eller institution ute i samhället, och du inte ser någon uppenbar orsak för normen eller institutionen att finnas där, ska du ändå inte genast plädera för normens eller institutionens avskaffande. Vilket du, om du dock framgångsrikt pläderar, kan blir varse när en boskapshjord av samhälleliga konsekvenser i nästa stund trampar över dig.

Normkritik är tacksamt, eftersom det är lätt. Det mesta som finns är i något avseende ganska dumt och dåligt, eftersom det mesta som finns innebär tradeoffs mellan olika värden. Att bara se till kostnaden och inte till vinsten är emellertid att inte göra sin hemläxa i termer av cost-benefit-analys. Ett exempel på denna analytiska lättja är Kritiken av Mansrollen.

Den svenska filmen Hjärtat skildrar övertygande en snubbe (jag menar verkligen snubbe) som mest är slapp och spelar tevespel. Han investerar inte så bra i relationen, vilket så småningom leder till haveri.

"Allt blir bra om man bara är sig själv"-myten krossas, liksom hjärtat. Bryta breadwinner-normen? Okej, så då bidrar du inte till hushållet. Bryta male courtship-normen? Okej, så då bryr du dig inte om din partner. Det har visat sig att kvinnor vill ha män med hög inkomst och hög utbildning, samt att vissa män kanske inte ens orkar med kvinnor med högre status än de själva, för att det innebär en för stor ansträngning för att justera för status-asymmetrin.

Den normkritiska normen om att traditionell manlighet är något negativt, förlorar varje gång den möter verkligheten. Ingen mår bra av slappa tevespelskillar. Inte deras flickvänner, pga. trista pojkvänner. Och inte de själva, pga. trista pojkvänner=trista relationer.

Samhället…

(”Samhället” är summan av de individer det består av. Dessa beter sig på olika sätt i relation till ekologiska faktorer, i relationer till varandra, och i relation till historia, traditioner, institutioner med mera.)

…förväntar sig att män ska bete sig på ett visst sätt. Andra sätt riskerar att leda till elände. Samtidigt lär samma samhälle – i vårt fall det svenska 2010-tals-samhället – männen att bara vara sig själva. Vilket för vissa tyvärr är en lat, porrmissbrukande gejmer.

Filmen Hjärtat för inte den här diskussionen. Men den är ett fint litet stycke konst med avseende på hur fel det går när slappa killar så att säga inte piskas på av Patriarkatet.

Det är självklart befriande att kunna vara sig själv. Men, i funktionen "att vara sig själv" måste ingå explicita tradeoffs. Vad kommer det innebära om jag inte är en breadwinner? Vad kommer det innebära om jag aldrig fixar frukost på sängen till min flickvän på födelsedagen?

De traditionella manlighetsnormerna må runda några hörnor, men de ger i många fall en bra och ärlig vägledning i hur man kan bete sig för att uppnå ett i genomsnitt önskar livsutfall i ett samhälle; dvs. hur en kan bete sig i förhållande till miljöfaktorer och andra individer, för att bemötas på ett visst sätt, och uppfattas på ett visst sätt. Givetvis kan man vilja bryta eller motverka normer, men Chestertons staket-principen lär oss att vi först måste förstå normerna i fråga. Varför finns de där från första början?

Den traditionella mansrollen har också andra funktioner än att erbjuda genomsnittspojkar en gratis- mall för okej livsutfall. Nämnda Thornhill & Palmer konkluderar att en viktig riskfaktor för våldtäkt är avsaknad av manliga förebilder. Ett trevligt sexualbeteende är en norm, och det är en manlighetsnorm som ärvs på fädernet. Thornhill & Palmer ondgör sig över att normkritikerna inte verkar förstå att de demonterar sociala strukturer som motverkar våldtäkt, när de försöker bedriva ideologiskt grundat förebyggande arbete mot sexualbrott. Dvs.: Insatser som ska göra att sexualbrotten blir färre, kan i förlängningen riskera att bidra till att de blir fler.

En stark hypotes till att afroamerikanska män har sämre livsutfall än afroamerikanska kvinnor, är avsaknaden av manliga förebilder. Forskarna har svårt att hitta geografiska områden där afroamerikanska män har bra livsutfall. Men, de få områden där så är fallet utmärker sig med ett större antal närvarande fäder. Det verkar som att vi även här närmar oss en inte-så-normkritik-kompatibel slutsats: Möjligen är det traditionella maskulinitetsnormer som gör gott, och avsaknad av manliga förebilder som gör ont. I vissa fall, och i vissa avseenden. Förstå innan du river ner. Sen går det givetvis bra att riva ner. Det måste bara göras övervägt.

Judas

Vi har konstaterat att människan som art verkar ha en unik adaption för att bilda normer, koordinera sig kring gemensamma värderingar, och generera kulturell kunskap – allt beroende på de behov som miljöfaktorerna ställer i vägen mellan oss och världsherravälde.

Normer som funktion för att stipulera ett önskar beteende, kan ses som historiskt framvärkta samordningspunkter vid vad som är önskvärt ur gruppens perspektiv. Från individens perspektiv är normerna ett lager med regler som ligger över de primala drifterna. Vi vantrivs i kulturen, eftersom det är lite jobbigt att kontrollera egoistiska och aggressiva impulser. Vi är osällskapliga i sällskapligheten, eftersom vi både vill tillhöra gruppen och ändå vara autonoma individer. Lojaliteten står mot själviskheten; generositeten mot girigheten; dygden mot synden; cooperate mot defect.

En norm är det som vi säger till impulskontrollen att sträva efter. Vi skulle kunna tänka på det som att vi har en adaption för att vilja koordinera med gruppen; en känsla av välbehag när vi lever upp till ett ideal; en känsla av bekräftelse när vi gör ”rätt”; och en känsla av fientlighet mot människor som avviker. Som vanligt är vi adaptions-exekverare; koordineringsmekanismen ifråga syns från det evolutionära perspektivet, och inte nödvändigtvis från det individuella.

Samordningspunkter är mycket värdefulla. Som har diskuterats ovan är ondska en funktion av resursknapphet, men också koordinationsproblem. Det finns potentiella plussummespel där spelarna misslyckas med att samordna, och koordineringsvinsterna går om intet. Historien förser oss med mönster av tradition, hävd, juridik, avtal, civilrätt, normer, etcetera. Alla dessa normer och institutioner kan beskrivas som punkter som människor har lyckats koordinera kring. Skulle dessa Schellingpunkter upplösas, skulle stora delar av vår sociala samvaro förvandlas till ett oförutsägbart nollsummespel där vi misslyckas med att komma överens om ens de enklaste transaktioner.

Befintliga samordnignspunkter ger oss alltså stora effektivitetsvinster och plussummevinster. Det kan vara väldigt svårt att hitta nya samordningspunkter, varför vi bör ta tillvara på de som finns. Samordningspunkter ger också individuella vinster – samt givetvis kostnader. Kostnaderna är det som möjliggör samordning – t.ex. skulle du inte vilja ingå avtal med någon som inte är underkastad lagen. Det faktum att ditt beteende kan förutsägas utifrån de konsekvenser som lagen stipulerar, är en resurs för dig, eftersom det låter andra individer samarbeta med dig.

Samma sak gäller med normer. Det är genom att underkasta sig normerna som man får vara med i ingruppen. Att kättare och quislingar straffas hårdast är ett genomgående tema i mänsklig kultur. Inom exempelvis islam är apostati förknippat med dödsstraff, medan ickemuslimer kan tolereras (givet en viss skatt).

Moraliska fördömanden gäller i regel personer i din ingrupp – personer i utgruppen är inte personer som omfattas av din reciprocala altruism-modell. Du är med andra ord inte inbegripen i ett fångarnas dilemma-spel med dem, och de kan således inte defecta. Du har då ingen nytta av moraliskt fördömande för att straffa dem för deras avvikande.

Översteprästerna och romarna kan vi inte ställa krav på; inte heller på folket som väljer att frisläppa Barabbas framför Jesus, när Pontus Pilatus ger de chansen att benåda en dödsdömd. Nej, inom katolicismen är det Judas som blir skurken.

Det är en förmån att omfattas av lagen, såtillvida att en riskerar sanktioner vid lag- eller avtalsbrott. Vem skulle vilja hänga med någon som har diplomaticheskiy immunitet, och kan slå ut dina tänder med bottnen på en vodkaflaska utan att riskera några konsekvenser? Och vem skulle vilja ingå avtal med någon som inte är bunden av avtalsrätten?

På samma sätt kan det sägas vara en förmån att omfattas av någons moraliska kravställning. Det kan handla om g-code, xeer, eller bara det vi kallar vänskap - alla dessa fenomen kommer förpackade med förväntningar avseende beteende. Liksom sanktioner för avsteg från dessa förväntningar.

Judas är den större skurken i dramat om Jesu korsfästelse, eftersom Judas är en i kretsen. En som kan förväntas ha omfattats av vänskap och lojalitet. När en nära sviker gör det ondast.

Den terapeutiska intervallen för samarbete

Viljan att koordinera gör att vi kan låta ett utfall vara suboptimalt, eftersom vi föredrar något utfall framför inget utfall. Men, det måste vara acceptabelt. Det oacceptabla är när vi föredrar inget utfall framför detta utfall. (Jämför med fångarnas dilemma-situationen som jag redogör för i avsnittet om reciprocal altruism.)

Schelling-punkter är punkter man tenderar att koordinera kring, då de har en unicitet. Uniciteten bör vara uppenbar för båda att den är uppenbar för båda, och således vara intersubjektiv - det råder interdependens. När det inte finns självklara samordnignspunkter, t.ex. genom lagstiftning, hävd eller tradition – så är naturligt förekommande samordningspunkter mycket värdefulla.

Ett exempel på en spontan samordningspunkt kan vara följande. Två fallskärmsjägare som släpps ner i terrängen utan möjlighet att kommunicera med varandra, men med uppgiften att sammanträffa. Båda har tillgång till samma karta. Det är intuitivt rimligt, samt experimentellt observerat i analoga situationer, att de kommer att söka sig till ett landmärke som är unikt. Finns det tre hus men ett träd, så kommer de att effektivt samordna kring trädet, även utan möjlighet att kommunicera. Finns det inga Schelling-punkter att tillgå, så blir det förmodligen omöjligt för fallskärmsjägarna att sammanträffa.

Anta nu att jag vill sälja ett exemplar av den svenska 1870-talsutgåvan av Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron (af Charles Darwin, översättning af A. M. Selling, L. J. Hiertas förlagsexpedition, 1871) till en samlare. Jag accepterar priser överstigande 700 kronor. Samlaren vill gärna köpa boken, och är villig att betala upp till 1200 kronor. Vi vet emellertid inte den andres acceptnivå respektive betalningsvilja, och det finns heller inget sätt för oss att få veta det eftersom det ligger i våra respektive intressen att ljuga. (Vi har ingen metod för att övertyga den andra om att vi talar sanning.)

Vi vet dock båda att vi båda har intervaller av acceptabilitet - i detta exempel öppna i ena änden, eftersom jag så klart kan tänka mig oändligt mycket pengar för boken, och samlaren kan tänka dig att betala oändligt lite - det intressanta är därmed hur långt intervallen sträcker sig i den andra riktningen. Vi vet båda att för att få tillstånd ett utfall, vilket vi båda önskar inom acceptabel intervall, så måste vi koordinera kring en punkt, och det finns ingen möjlighet för någon av oss att säkerställa att det är det mest optimala utfall som kan komma ifråga.

Det vi vill åstadkomma är att koordinera kring en punkt i överlappet. Den visar sig då ofta falla sig naturligt att vi koordinerar kring en siffra som verkar "jämn", dvs. har en unicitet. Vi måste nämligen ha ett naturligt stoppkriterium i vår förhandling, för att inte hamna i en slippery-slope-problematik som riskerar att antingen förhala förhandlingen in absurdum, eller halka oss ur det acceptabla överlappande intervallet.

Viktigt att ha med sig inför nästa steg i resonemanget: Finns det ingen överlapp alls i vilka priser vi båda kan tänka oss, så blir det givetvis ingen affär.

För mig är det uppenbara argumentet för ekonomisk jämlikhet, att det måste vara ett eftersträvansvärt tillstånd givet att marginalnyttan av pengar är avtagande. Till den gräns att fördelning påverkar produktiviteten, ger det en större global nytta att fördela resurser, eftersom resurser gör mest nytta för den som har minst. Emellertid finns det även forskning som pekar på att ekonomisk ojämlikhet riskerar att leda till samhälleliga slitningar, under vissa förutsättningar.

Som vi såg i Arternas uppkomst-exemplet ovan, så kan vi ofta acceptera suboptimala utfall för att få möjlighet att koordinera – jag kanske inte får mesta möjliga pengar för boken, och samlaren kanske inte får det bästa möjliga priset, men vi är båda glada att få tillstånd en affär och koordinerar oss därför gärna kring ett acceptabelt pris.

Analogt med detta exempel vill vi gärna samordna oss i större grupper av människor, som vi kan kalla för samhällen. (Ordet härstammar från fornsvenskans samhäld, vilket i sin tur härrör från latinets societas som betyder ”sällskap” eller ”förbund”; socius betyder ungefär ”följeslagare”.) Även i dessa större koordineringsprojekt kan vi acceptera utfall som inte är optimala. Vi föredrar något utfall framför inget utfall, dvs. t.ex. en äganderättsbestämmelse framför hobbsianskt urtillstånd - men det finns helt klart oacceptabla utfall, vilket en korrelation mellan ojämlikhet och sociala problem skulle kunna exemplifierar.

(Jag är medvetet försiktig med ordalydelsen här, eftersom sambandet så vitt jag förstår är ifrågasatt. Se t.ex. Jämlikhetsanden (The Spirit Level) för en genomgång av den sida av debatten som menar att det faktiskt föreligger ett orsakssamband mellan ekonomisk ojämlikhet och diverse allvarliga sociala problem.)

Vi är hur som helst ointresserade av att koordinera till varje pris - alltför ojämlika situationer kommer ligga utanför den acceptabla intervallen för de som upplever att de förlorar på ett givet system. Ekonomisk jämlikhet betyder i princip att överlappen mellan människors intervaller av acceptabla samordningspunkter är betydande.

Det här resonemanget kan givetvis ifrågasättas, och just frågan om ekonomisk (o)jämlikhet är politiskt laddad. Jag menar dock att diskussionen om reciprocal altruism och Homo sapiens som en grupplevande och samarbetande primat, ger oss en insikt om att vi bör sträva efter politiska och ekonomiska system som visserligen måste optimera för vår vilja – det är det mest effektiva – men som också måste sträva efter att skapa stora intervaller av ömsesidigt acceptabla utfall. Våra system måste helt enkelt upplevas som legitima på två nivåer, i och med att de:

1) Måste ta hänsyn till vår vilja, och sträva efter att vi ska få göra som vi vill (vi kan kalla det frihetskriteriet), samt:

2) Måste ta hänsyn till alla människors faktiska livsutfall, och sträva efter att alla människor ska uppleva systemet som rättvist och legitimt.

Vi vill kort sagt skapa prestige-hierarki-baserade samhällen (demokratiska, meritokratiska, fria), där alla ömsesidigt inkluderar varandra i sin reciprocala altruism-strategi och där vi erbjuder stora överlappande intervaller för att samordna med en given medmänniska.

Vi kan tänka oss att samhällen som är bra, är samhällen som appellerar till människors samarbetsvilja och vilja att delta – samhällen som inger individer en känsla av rättvist deltagande och rättvis resursfördelning, i termer av frihet liksom i termer av faktiskt utfall. Den spelteoretiska modellen ger oss att människor kommer vilja samarbeta – vara sällskapliga – om och endast om de tjänar på det på sikt, över ett antal fångarnas dilemma-liknande situationer.

Förhastade slutsatser

Slutligen, för att följa den berömda strukturen ”säg vad du ska säga – säg det – och säg vad du har sagt”, så är det värt att dra sig till åminnelse vad ett paradigm kan vara. Evolutionsteorin är idag en matematiskt precis teori, som väver ett övertygande nät av hypoteser och prediktioner som passar bra med verkligheten. Omkullkastade teoribildningar, som group selection, verkar rensas bort. Vi gör klokt i att sätta tilltro till evolutionsteorin. Men, med detta menar vi på inget sätt att vi ska tro blint på alla slutsatser som grundar sig i evolutionsteorin.

Vi får inte heller, någonsin, betrakta evolutionära förklaringar som substitut till mekanistiska dito. För att förstå ett fenomen, måste vi förstå det – inte bara gissa hur det kommer sig att en viss genotyp rönte en hög frekvens i den givna populationen.

Att varna för förhastade slutsatser kan säkert framstå som lätt löjligt, när varningen följer direkt på en lång rad tvärsäkra resonemang om hur vi bör organisera oss politiskt och ekonomiskt. Givetvis är jag inte tvärsäker. Poängen är att vi förmodligen kan säga något om vad det optimala samhället borde vara, givet vår konstitution som människoapa. Vi kommer exempelvis aldrig förmå upprätta ett eusocialt samhälle, vilket alla kommunistiska megamassmord under 1900-talet påminner om. Vi är H. sapiens, inte A. mellifera. Att inte försöka tänka i de banorna skulle givetvis vara ännu mer löjligt.