Otroligt mycket krokodil

Husgudsbloggen Slate Star Codex ifrågasätter om det verkligen inte är du, snarare än buren du bor i.

 

Jag har krisat knark-uppfattningar på marginalen ca två gånger. (1, 2 - särskilt nr 2 är relevant för detta inlägg.) Men nu måste jag krisa vidare. För tänk om det inte är olycka, misär, ojämlikhet och elände som får folk att knarka? Om det bara är genetisk benägenhet till beroende?

 

SSC kritiserar och problematiserar just det experiment som hela Chasing the Scream bygger på, nämligen det experiment där ledsna råttor, till skillnad från glada råttor, kan göras drogberoende.

 

Antropofagi har tidigare ansett att alkoholism är en sjukdom, och att allt annat är kristet tjöt. Således har Antropofagi prickat in vad Magnus Linton (i Knark) beskriver som det medikalistiska synsättet (jag parafraserar ur minnet - han använder kanske inte exakt den termen med exakt de orden). Detta synsätt är rimligt, anser jag själv utifrån den här LessWrong-posten, om vi ser t.ex. alkoholism som ett marginalfenomen i kategorin "sjukdom" . Och, pga. bäst konsekvenser, då väljer att betrakta alkoholism som en sjukdom snarare än att t.ex. ha en dömande/moralistisk/kristdemokratisk syn på fenomenet.

 

Förutom det medikalistiska synsättet är Linton inne på det gängse vänstersynsättet, att missbruk är en funktion av samhällelig misär. Mitt synsätt, således, "det är inte du, det är buren du bor i"-synsättet. Det synsätt som SSC-posten jag inledde med ovan eventuellt debunkar.

 

Linton tycks mena att det kanske inte bara går att säga att knark är en sjukdom, eftersom det fråntar samhället ansvar för att skapa ett drägligt liv för flertalet. Samtidigt är det rätt uppenbart att det inte går att förkasta det medikalistiska synsättet heller, eftersom LARO fan är det som funkar för många jonkare. (LARO=Läkemedels-Assisterad Rehabilitering vid Opioidmissbruk, fd. Läkemedels-Assisterad Rehabilitering vid Opiatmissbruk, aka. substitutionsbehandling aka. Statligt Knark.)

 

Ärligt talat har jag inte jättemycket att komma med här. Det är förmodligen en gyllene medelväg som är det bästa, och det är väl ungefär vad Slate Star Codex-posten också mynnar ut i:

 

"Nothing in real life is ever going to be quite as rewarding as heroin. But if having a happy family and doing meaningful work and so on are, I don’t know, a quarter as rewarding as heroin, then maybe you have an opportunity to use “““willpower””” to force yourself the rest of the way and take the only-a-quarter-as-rewarding option. If you have a crappy life that doesn’t have any other source of reward at all, then all the “““willpower””” in the world won’t save you.

Imagine someone engaged in a scummy job they feel bad about doing, like spammer or tobacco advertiser or bioethicist. They want to quit, but they get a really good salary – let’s say $100,000/year – and they’re not sure they can do without the money. If they’ve got another wholesome option that pays $50,000, maybe their conscience is strong enough to help them make the leap. If their only other option pays $15,000, that’s going to be a lot harder. This is how I think about drugs too."

 

Jag har tidigare klagat på just SSC:s syn på vapenprevalens (säger man så?) och skjutningar:

 

"Det visar sig att kulturellt betingad sonpreferens + fosterdiagnostik = skev SRB; samt att breawinner-roll - bread + vodka = mansunderskott. Kan det då ändå vara så att vissa förutsättningar + vapen = dödssjuktningar? Punkt 1.

Wyoming kan ha mycket vapen utan mycket mord, på samma sätt som att Sverige kan ha legalierat könsselektiva aborter utan att för den sakens skull uppvisa en skev sex ratio at birth. Det betyder inte att vi vill ha samma lagstiftning i Punjab, eller samma vapentillgång i ... var folk nu är skjutgladast."

 

Jag har även härjat om samspelet mellan arv och miljö, och för den delen kultur och genetik. Det tycks mig ytterst sannolikt att genetisk/biologisk predisposition, i kombination med rätt (dvs. fel) miljö, leder till beroende och missbruk.

 

Den mest triviala miljöfaktorn är naturligtvis tillgång till knark, vilket i princip skulle kunna leda oss till en repressiv narkotikapolitisk slutsats. Detta blir dock dåligt i verkligheten, eftersom miljöfaktorn "det är möjligt att få tag på knark" är oerhört svår att eliminera, samtidigt som att repressiv narkotikapolitik tycks leda till förvärrade levnadsomständigheter för brukare och missbrukare. (Underlag och resonemang angående detta återfinns under etiketten Narkotikapolitik.)

 

Andra miljöfaktorer är grad av misär, som kan ha annan genetisk/ärftlig bakgrund (t.ex. verkar schizofreni vara väldigt ärftligt), eller lokalt i tiden/rummet-orsak såsom Vietnamkriget - amerikanska militärer knarkade i allmänhet järnet i Vietnam, men flertalet slutade när de kom hem igen. Misären på makronivå verkar handla om fattigdom och ojämställdhet, och således verkar alla ryssar knarka och/eller supa, liksom jättemånga amerikaner.

 

Eftersom vi lärt os säga dinner time kan vi också säga att ojämlikhet/fattigdom/med mera misär ökar sannolikheten för att fler kommer att knarka. Eller, enligt SSC:s terminologi, minskar opportunity to use “““willpower”””  (åh som jag älskar dessa trippla citationstecken. Relaterat om will power: Gärdenfors; legalisera mord; MWI och determinism; horor och militärer; belysande analogi; tumregler vs. heliga värden; ostrukturerat; klart vi ska korsbränna Alexander Bard; borgarklagan; zanekdot; performativt perspektiv på tid; hierarkiernas död; yes I can; döda presidenters testamente.)

 

Olika populationer har emellertid olika genetiska förutsättningar. Det är, som SSC noterar, t.ex. så att ursprungsbefolkningar tenderar att supa ihjäl sig. (Nordamerikas s.k. indianer, Australiens aboriginer, etcetera.) (Fan, dock, ändå: Även om t.ex. finnar tål sprit är det oklart om de verkligen tål sprit.) Så värsta-scenario är väl genetisk predisposition att missbruka + fattigdom och postsovjetisk normlöshet + otroligt mycket krokodil.

På tal om att åsikts-oscillera

"A medieval monk being told God doesn’t exist probably has a lot of questions. He’s likely to go kind of crazy for a while, crave the worldview-shards that he needs to rebuild his fractured philosophy. 'What about Heaven? Does that exist? Where do we go when we die?' ('Psssst, Epicurus has some good arguments for why the soul doesn’t survive death, you can get a copy of his books from the monastery library.') You might even have to prevent overcorrection: 'Is there even such a place as Jerusalem?' ('Yes, now you’re just being silly, Brother Michael went there on Crusade and says it’s very nice.')" (Citat fr. SSC. Fetstilen är min egen.)

 

(Relaterat: Ändra uppfattning; kyskhet; det där med åsiktändring; porrtalverk; halka vidare; diskade; feminist?)

Din käpp i ekorrhjulet - Mylingen och andra döda barn

På tal om zombier så kan det vara på sin plats att återuppväcka blogg-serien Din käpp i ekorrhjulet. Och, då kan det vara på sin plats att göra det medelst ett odött väsen. Hepp!

 

***

 

 

Mylingen är ett odött barn, som dräpts i lönndom av sin moder före dopet, för att dölja den skamliga akt som gett upphov till graviditeten ifråga. Rent etymologiskt är ordet "Myling" besläktat med "myrding" och "mörding" vilket i sin tur härleds från "mörda", vilket känns rimligt.

 

Mylingen är inte sällan lack för att den inte har något namn. Den kan också vilja amma, och sägner berättar om hur den ammat sin biologiska moder till döds. Mylingen kan hanteras genom att den ges ett namn, eller genom att dess lilla barnkropp hittas och begravs.

 

***

 

Max Anderssons Container innehåller en rad av tecknarens bästa och vidrigaste serier. En av dessa är Pixy - det aborterade fostret. Inte minst inledningssidan är mäktig, där två älskande kroppar löpande deformeras av akten, tills en inser att det är uppblåsbara preventivmedelsdärkter som försöker ha ihop det.

 

 

Pixy har ett namn, men hemsöker ändock sina stackars föräldrar. Pixy är dock en levnadsglad (dödsglad?) myling: Han super och svär som ingen annan, och driver sin mamma till självmordets rand med oändliga telefonsamtal där han tvingar henne att läsa sagor för honom medans han krökar.

 

***

 

En lite mer seriös not: Änglamakerska var en grej. Innan den där götta sexualupplysningen och den där goa abortlagstiftningen var det nämligen inte ovanligt att inte minst unga pigor och annat kvinnligt tjänstefolk blev befruktade av manliga uppdragsgivare. Skammen!

 

Implikationerna av att få barn utanför äktenskapet kunde bli fruktansvärda. Arbeta var det sannolikt inte tal om - vem villa anställa en sköka i köket? Då detta var tiden innan välfärd existerade, kunde svält och död bli naturliga följder, eller möjligen horhuset. (Som fö. var under statlig kontroll.)

 

Social stigmatisering var en annan faktor. Minst en släkthistoria från min egen familj handlar om en kvinna som läts föda och dö i snön utanför föräldrarnas hus. De förbarmade sig över barnet, som räddades in och uppfostrades. Men sin dotter lät de dö. Gravid! Ogift! Desperate times call for desperate measures, liksom

 

En lösning på ett oönskat barn kunde vara att gå igenom graviditeten i hemlighet, föda barnet, och sedan lämna bort det till en änglamakerska. Änglamakerskan var en kvinna som arbetade med att mörda, t.ex. dränka, barn. För att kringgå brottsbalken avlivades barnen dock oftas "av misstag", dvs. inte omedelbart utan genom utdragen svält och misshandel.

 

Wikipedia skriver att det är svårbedömt hur utbrett fenomenet änglamakerska faktiskt var:

 

"Det låga antalet rättsfall där änglamakerskor stod åtalade kan tyda på att myndigheterna inte betraktade brotten som så allvarliga. Läkaren Richard Wavrinsky, som vid slutet av 1800-talet inspekterade 160 fosterfamiljer, påvisade sex säkra fall av änglamakeri. Övriga dödsfall som Wavrinsky undersökte härledde han till orsaker som fattigdom, usla sanitära förhållanden eller okunskap kring barnavård. Möjligen var änglamakeri en viktig orsak till den höga dödligheten bland barn födda utom äktenskapet. Så sent som på 1930-talet blev en änglamakerska i Stockholm åtalad och dömd för sin verksamhet. Den sista änglamakerskan som blev dömd till döden i Sverige (för mord på sammanlagt åtta fosterbarn) var Hilda Nilsson. Hon dömdes 1917."

Kuriosa i sammanhanget är att Nils Poppe lämnades att dö hos en änglamakerska, men att han dock räddades efter att ha överlevt två år på en diet av enbart bröd och öl. Inte undra på att det sedermera blev en del semlor och ägg!

 

 

Ridley nack-Scott: Hur man dödar ett zombie-problem

(Spoiler alert: Gamla och nya Blade Runner.)

 

***

 

Replikant eller människa? Spelar det någon roll? Banalt, trivialt. Eller?

Det finns en s.k. ”evig fråga” inom filosofin, en fråga som varje sund reduktionist förkastar, men som ändå tycks vandra på jorden i evigheters evighet, likt en zombie. (Jag väljer analogin med viss baktanke, om vilken ni snart skall bli varse.) Denna fråga är: Ska vi vara dualister?

Descartes postulerade tallkottskörteln. Detta organ var en överbryggande funktion mellan kropp och själ. För, Descartes var dualist. Han trodde att själen var ett, och kroppen ett annat. Köttet och anden.

Idéhistoriskt gods från kristendomen? Tja, det kan tyckas så. Men säkert ändå äldre. Svampätande schamaner i jägarsamlarstammar gjorde förmodligen också viss skillnad på det spirituella och det fysiologiska. Animismen bygger ju på idén om att tingen är besjälade – en begriplig uppfattning. En själ tycks besjälad – varför då ej floden; ej trädet; ej berget? Ej regnet? Ej hjordarnas förflyttningar?

Besjäla klippväggen med målningar, Cromagnon, ca 30 000 år sedan. Genom att emulera djuren drag kan klippan fås att representera dem. Det här är en pipa. Eller en vildhäst, en grottbjörn, en ullhårig noshörning.

I alla fall. Descartes trodde detta om detta. Han dog å andra sidan av fuktig luft i drottning Kristinas vanvård. Detta var gissningsvis förr i tiden. Vi kanske borde veta bättre idag?

Vi har inte evolverat organ till att betrakta våra egna kognitiva processer. Men idag har vi uppfunnit metoder att studera dem. Vi förstår att en flod, ett träd, ett berg, inte har de fysiologiska förutsättningar som krävs för att kognitiva processer ska uppkomma. Det är miljarders neuroner, signalsubstanser och elektriska impulser, ur vilkas myller det vi en gång kallade ”själen” emergerar.

(Hjärnan kan inte känna sig själv - källa, När lammen tystnar. Vi kan ha ont i benet, vilket är en känsla som uppstår i hjärnan. ”Benet” och ”upplevelsen av benet” eller upplevelsen av ”smärta i benet” är ontologiskt stabila fenomen. Men ”upplevelsen av benet” eller ”smärta i benet” existerar någon annanstans än ”benet”, nämligen i hjärnan. ”Upplevelsen av hjärnan” eller ”smärta i hjärnan” existerar emellertid icke, ens ej i hjärnan.)

(Kuriosa: Somliga kognitionsforskare menar att proprioceptionen är en central komponent i vår jag- eller medvetande-uppfattning.)

Då vi länge saknat bra verktyg för att observera det vi upplever som vår själ, har vi ofta förmodat att själen måste vara väsensskild från kroppen. Flera av våra teologiska system bygger på detta antagande. Vad skulle kristendomen, judendomen, hinduismen, islam, vara utan själen? Blott spett och spenar, spott och spån.

Det finns islamologer som är muslimer. Jag anser att det ena borde diskvalificera det andra. En religiös teolog är som en sjuk läkare. Eller nä, som en... som en religiös teolog!

Men, å andra sidan: Det finns filosofer som tror på…

--> ZOMBIEPROBLEMET <--

 

***

Dualismens sista utpost, mån tro?

Vissa filosofer menar att medvetandet, definierat som upplevelsen av att vara mig själv, står helt separat från köttet. Zombieproblemet består i att vi tänker oss en exakt kopia av oss själva, som agerar precis som vi, och vi frågar oss: Hur vet vi att den andra versionen av oss själva är medveten?

Dvs., kräver vi och vårt agerande ett medvetande? Eller exakt samma entitet kunna bestå, utan det vi kallar medvetandet?

Skulle köttet kunna vandra omkring utan själen?

En reduktionist föreställer sig att medvetandet i princip kan beskrivas som summan av våra neuronet etcetera, och att det inte finns något extra substrat som förklarar medvetandet. En 1:1-replikation av hjärnan, som körs i realtid, skulle då med nödvändighet ge upphov till exakt samma process. Dvs., samma medvetande, samma jag-upplevelse.

Problem: Är det då samma jagupplevelse som den originella diton? Skulle en exakt kopia av mig, verkligen vara jag, eller skulle vi ha två separata jagupplevelser, som är identiska minus all miljöpåverkan som sker efter separationen? (Jag noterar att den som, likt jag själv, tror på MWI anser att detta sker oändligt många gånger i varje minsta tidsenhet. Så inget konstigt med det. Konstigt dock måhända att uppleva två identiska jagupplevelser i samma universum.)

***

I alla fall. En sund reduktionism debunkar zombie-tron (dvs. AI-forskaren Yudkowsky dissar filosofen Chalmers):

”Why say that you could subtract this true stuff of consciousness, and leave all the atoms in the same place doing the same things? If that's true, we need some separate physical explanation for why Chalmers talks about 'the mysterious redness of red'. That is, there exists both a mysterious redness of red, which is extra-physical, and an entirely separate reason, within physics, why Chalmers talks about the 'mysterious redness of red'.

Chalmers does confess that these two things seem like they ought to be related, but really, why do you need both? Why not just pick one or the other?

Once you've postulated that there is a mysterious redness of red, why not just say that it interacts with your internal narrative and makes you talk about the 'mysterious redness of red'?

Isn't Descartes taking the simpler approach, here? The strictly simpler approach?

Why postulate an extramaterial soul, and then postulate that the soul has no effect on the physical world, and then postulate a mysterious unknown material process that causes your internal narrative to talk about conscious experience?

Why not postulate the true stuff of consciousness which no amount of mere mechanical atoms can add up to, and then, having gone that far already, let this true stuff of consciousness have causal effects like making philosophers talk about consciousness?

I am not endorsing Descartes's view. But at least I can understand where Descartes is coming from. Consciousness seems mysterious, so you postulate a mysterious stuff of consciousness. Fine.

But now the zombie-ists postulate that this mysterious stuff doesn't do anything, so you need a whole new explanation for why you say you're conscious.

That isn't vitalism. That's something so bizarre that vitalists would spit out their coffee.  'When fires burn, they release phlogiston. But phlogiston doesn't have any experimentally detectable impact on our universe, so you'll have to go looking for a separate explanation of why a fire can melt snow.' What?

Are property dualists under the impression that if they postulate a new active force, something that has a causal impact on observables, they will be sticking their necks out too far?

Me, I'd say that if you postulate a mysterious, separate, additional, inherently mental property of consciousness, above and beyond positions and velocities, then, at that point, you have already stuck your neck out as far as it can go. To postulate this stuff of consciousness, and then further postulate that it doesn't do anything—for the love of cute kittens, why?”

***

 

Men visst. Alltid kan någon stackare steelman:na zombieproblemet bara lite, lite till, för att slippa - släppa - taget.

 

Åh, Sam. Släpp. Släpp taget…

…och släpp in Ridley Scott!

Ja, för visst fan är Blade Runner den mest intressanta diskussionen av zombieproblemet sedan tallkottskörteln pinglade till i Descartes sinne.

Replikanterna är icke människor. Deras minnen är icke verkliga. Men, allt tyder på att deras medvetandeprocesser är oskiljbara från våra egna.

Deckards jag-upplevelse är det inget fel på. Även när den där jävla origami-enhörningen dyker upp för att en gång för alla konstatera att Deckard är en replikant – så tickar jag-upplevelsen på oförhappandes.

 

Jag hoppas att jag inte är det första som noterat likheten mellan "Deckart" och "Descartes".

 

***

Den där nya Blade Runner-hjälten också, den där K. Falska minnen, falska drömmar. Vetskapen om detta, till skillnad från senioren Deckard. Men ändå. Det hela känns så verkligt för K, att när luckan kommer kan han inte låta bli att inbilla sig att just han är född och förlöst likt en inverterad Jesus.

 

Där Jesus, Messias, föddes utan att Maria befruktades – där icke-befruktningen var själva USP:en – så föddes en replikant i Blade Runne 2049 - överhuvudtaget! Likt en vanlig, inte så simpel jävla människa.

 

Det mänskliga är det heliga, sedan Gud dog – inte det ickemänskliga. (Parentes: Vem dödade Gud?)

Jesus var ickemänsklig, därför gudomlig. Replikanten i Blade Runner 2049 var icke-mänsklig, därför icke-gudomlig. Det gudomliga får möjlighet att uppstå när det lutar åt att replikantens födelse är mänsklig, dvs. vaginal. Jag må upprepa mig, men: Det mänskliga är nu det gudomliga. För det är själva själen, jagupplevelsen, medvetandet, som är det konstiga. Som är det förment icke-köttsliga.

Födas utan befruktning? Det är fan vanlig, o-gudomlig ickemänsklighet. Original-Jesus ain't got nothing on Replikant-Jesus.

***

 

Oavsett teologiska implikationer och tolkningar. Det görs uppenbart att 1:1-replikationen av en mänsklig hjärna med nödvändighet ger upphov till en motsvarande jag-upplevelse. Så till den grad att separationen mellan människa och replikant blir flytande och godtycklig.

En viss nivå av ironi, må hända. Att det är zombierna som dödar zombieproblemet.

Det är det tillräckligt bra kopiorna som illustrerar, att vi inte är någon kvalitativt annorlunda än världsaltet i övrigt. När en kopia är, i dess exakta bemärkelse kvalitativt identisk, då är den inte längre blott en kopia, eller hur?

 

Det finns ingen själ, bara kött. Hjärnan är en motor, som förbränner kalorier och avger värme.

 

***

 

Jag hoppas att detta ingjuter en känsla av frid. Av att kunna spankulera genom köpcentret utan att odöda kötthögar går Dawn of the Dead på er.

 

Ridley nack-Scott på zombie-jävlarna.

 

(Relaterat: Jaget och världsjaget; surrogatmödraskap och syndafallet; påminnelse; Barabbas.)

Inte särskilt tydligt förtydligande av rant

Det jag alltså egentligen säger här är att jag ogillar ovetenskaplighet, även i form av likhetsfeminism och socialkonstruktivism, men att jag gillar jämlikhet, även mellan könen, dvs. jämställdhet. Dessutom tror jag att biologiska skillnader, triviala fysikaliska sådana såväl som kognitiva (även dessa är naturligtvis fysikaliska - jag är ingen dualist heller!), har lett till ojämställdhet. Därför är jag, i den mån jag är feminist, vilket nog är i en avsevärd mån, intresserad av att skapa så lika förutsättningar som möjligt. Eftersom kön är en biologisk distinktion i en utsträckning som många andra gränssnitt för ojämlikhet inte är, är jämställdhet en mycket central fråga, då ojämställdhet tenderar att uppkomma.

 

Vilket, eventuellt, lite liknar det gästen i senaste DK säger kring just feminism:

 

 

Okej, igen, "ännu" tydligare (<-- kul bruk av citationstecken tycker jag själv!):

 

Fundamentalistisk likhetsfeminism är blaj. Det finns triviala skillnader mellan könen, t.ex. föda barn, och även andra on average-skillnader (t.ex. thing oriented vs. person oriented) som bestämmer t.ex. yrkesval på gruppnivå.

 

Det är vettigt att arbeta för jämställdhet - ojämställdhet tenderar att uppkomma pga. ovan.

 

Det är vettigt att arbeta för jämlikhet - ojämställdhet är en vanligt förekommande aspekt av detta. Ojämlikhet tenderar att uppkomma. Ojämlikhet är dåligt.

Jag hoppas att jag sparkar in öppna dörrar här

Efter sådant här anti-godhets-signalerande, samt lite tådopp i våldtäktskultursfrågan, noterar jag att Dagens ETC inte slutat leverera relativiseringar. Behold: "Dags att erkänna: Tafsande är del av den svenska kulturen". Det skrivs:

 

"[...] Den senaste tidens berättelser som strömmat in i samband med Metoo-rörelsen visar sorgligt nog att majoriteten av kvinnorna någon gång blivit utsatta för någon form av övergrepp eller trakasserier.

Den som har velat lyssna har kunnat höra att kvinnor och tjejer alltid har vittnat om övergreppen. Men sällan har berättelserna hörsammats som nu.

[...]

För det finns ett mönster. De senaste åren har sexuella trakasserier kopplats ihop med invandring och utnyttjats i politiska syften, oftast av personer som på olika sätt vill begränsa invandringen. Att tafsa och inte respektera kvinnor har kopplats till människor som har en annan kultur än svensk eller västerländsk.

Ta Köln som exempel.

Under nyårsfirandet i den tyska staden Köln 2016 anmälde flera kvinnor att de blivit utsatta för överfall, tafsande och rån. I åratal har tyska kvinnoorganisationer debatterat problem med tafsande under festivaler där fulla män i grupp utgjort ett problem. Och samma organisationer har under många år velat se en lagförändring vad gäller våldtäkt. Men intresset från politiskt håll har varit svalt.

Tills Köln inträffade. Då blev det en världsnyhet och händelserna hamnade i fokus. Till stor del berodde det på omfattningen av överfall och att attackerna mot kvinnor verkade vara samordnade, men framför allt för att förövarna i huvudsak uppgavs ha varit utlandsfödda män från Mellanöstern och Nordafrika."

 

Kontentan: Sexualbrott ett lika stort problem i Sverige som i Mellanöstern.

 

***

 

Källa.

Här skulle man kunna tro att Kairo är världens tredje farligaste stad för kvinnor som ogillar sexuellt våld. Men, undersökningen gäller faktiskt megastäder, och sist jag kollade var Stockholm en by och Arlanda mindre än Kastrup.

 

Dock - en farlig stad för kvinnor som ogillar sexuellt våld är det.

 

Men...

 

Källa.

 

Gissa var det är fuuuullt med sexuellt våld, änna? Jojo. I Sverige, i Sverige.

 

Källan lägger dock till:

 

"Despite having some of the worst statistics on reported sexual violence, progressive views toward women and equality in Sweden make it among the best countries for women, according to perception."

 

Men, perception?

 

Vad ska man tro.

 

Men det där med taharrush då? Som jag har tjötat lite om nyligen?

 

Tja. Enligt Viralgranskaren på Metro "inte en våldtäktslek som har kommit till Sverige".

 

***

 

I alla fall, det verkar vara lite lättare att anmäla sexuellt våld i Sverige än t.ex. i Egypten. Amnesty tycker det i alla fall:

 

"'Verkligheten för kvinnor och flickor i Egypten är att det fysiska och sexuella våldet är ständigt närvarande. I hemmet utsätts många för misshandel, övergrepp och annan aggressivitet från såväl maken som andra släktingar. I offentligheten är de föremål för sexuella trakasserier och riskerar att attackeras av folkmassor. Dessutom faller de ofta offer för statstjänstemäns våld', säger Hassiba Hadj Sahraoui, biträdande chef för Amnestys Mellanösternavdelning."

 

Och för ett tag sedan var det snack om att flera länder i Mellanöstern ska upphäva "en lag som låter våldtäktsmän slippa straff om de gifter sig med sitt offer." Enligt Sydsvenskan.

 

Då vill man inte anmäla kanske liksom, vilket skulle förklara kartan ovan där Sverige sticker ut en smula. (Dessutom skiljer sig rimligen definitionerna av olika brottsrubriceringar åt mellan länder.)

 

***

 

Tillbaka till Viralgranskaren och taharrush.

"I artiklar på högerextrema sajter beskrivs 'taharrush gamea' som en våldtäktslek. På en sajt skriver man att leken går ut på att 'en stor grupp arabiska män omringar sitt offer, för det mesta en västerländsk kvinna eller en kvinna som klär sig västerländskt, för att därefter utsätta henne för sexuella övergrepp'.

Viralgranskaren har frågat Noora Flinkman, som jobbar på organisationen Harassmap i Egypten, och Senni Jyrkiäinen, forskare som studerar könsrelationer i Egypten vid Helsingfors universitet, om saken.

Är det en våldtäktslek?

'Nej, det är inte en lek, det är orden för trakasserier i grupp', säger Senni Jyrkiäinen."

 

Jaha, shit! Då är det inte så mycket sexuellt våld i Egypten ändå?

 

Vidare:

 

"I artikeln står det att det är riktat specifikt mot västerländska kvinnor eller kvinnor som klär sig västerländskt – hur är det med det?

– I Egypten är det absolut inte sant. Västerländska medier skrev mycket om de två kvinnliga journalisterna som attackerades på Tahrir-torget..."

 

Aha! Gött! Lugnt!

 

"...men hundratals egyptiska kvinnor blev utsatta på samma sätt på torget, säger Noora Flinkman."

 

Oj. Nej. Knas.

 

"Egypten har haft stora problem med att kvinnor blir sexuellt trakasserade, särskilt i de stora städerna.

– När du går på gatan med dina väninnor så kan män kommentera eller göra små ljud bakom ryggen på er. Ibland i folksamlingar kan folk tafsa och det finns en särskild vagn för kvinnor på tunnelbanan, berättar Senni Jyrkiä."

 

***

 

Okej, vad fan vill Viralgranskaren egentligen? Det verkar ju onekligen som att Egypten och Kairo har sjuka problem med sexuellt våld och fenomenet taharrush. Försöker de, eller försöker de inte, låtsas som motsatsen?

 

Måhända har vissa påstått att taharrush är någon... "panerat"? Men det är väl fanemig skitsamma i sammanhanget. Om det förekommer ett sådant fenomen är det förmodligen illa nog. Planerat eller ej.

 

Och vad fan vill Dagens ETC? Kanske är det inte alls rasistiska föreställningar bakom att människor reagerar mot massövergrepp i taharrush-stil. Kanske är det bara gammal hederlig feminism?

Vi halkar vidare

Den här konstiga ranten var ju egentligen helt vidrig. Skuldbelägga personer utsatta för sexuella övergrepp - check! Slippery slope in deed.

 

Men låtom mig ändå skriva ännu mer konstiga saker om sexualbrott!

Vi halkar vidare, helt enkelt. Eller åsikts-oscillerar.

 

***

 

#metoo-grejen lider av att inte vara hundraprocentigt rättssäker. Vilket inte rättsystemet är heller, så klart - se Quick, Kevin m.fl. Rättssystemet ska balansera mellan att straffa tillräckligt få oskyldiga för att vi ska tycka att det fungerar, och tillräckligt många skyldiga för att vi ska tycka att det levererar.

 

#metoo-kampanjen är dock ännu mindre rättssäker än rättssystemet. Aftonbladetprofilen (åh varför vet jag det här jävla tabloider på konsum) är sedan tidigare frikänd för det brott han nu hängs ut för, och Timells illdåd tycks i ärlighetens namn rätt ringa i jämförelse med den demonisering han utsättsför. (Han är liksom ond nu, är narrativet, även om han i verkligheten förmodligen bara är jävligt osympatisk.)

 

Det känns som att risken för att någon uthängd #metoo-man ska begå självmord är väsentlig. Folk tar ifrån en ens livrem på häktet, vanligen, men inte på Twitter. Risken för att någon trendapa vill fabricera "sin" sexualförbrytare, och någon oskyldig hängs ut, känns likaledes överhängande.

 

***

 

Dock, som jag är inne på när jag skriver att rättsystemet måste leverera: Det här är kanske vad vi får när, som kampanjen Fatta varit inne på, tre av sjuhundra våldtäckter leder till fällande dom.

 

Vi lever nämligen i en våldtäktskultur. Politism menar att så

 

"kontrolleras och styrs alla kvinnors liv av det ständiga hotet om våldtäkt och kravet att skydda sig mot våldtäkt om de inte ska skuldbeläggas för den. Internaliserad våldtäktskultur innebär att inte bara omgivningen utan också offret själv tar på sig skulden för ett sexuellt övergrepp. I en våldtäktskultur är mörkertalet för anmälningar av just sexuella övergrepp stort."

 

Alla män bidrar. Och "de flesta av oss kvinnor vet, men som män gärna ifrågasätter gång på gång är detta med att vi lever i en våldtäktskultur."

 

Givetvis kommer ett så illa fungerande rättsystem att föda motreaktioner som #metoo!

 

***

 

Men ojsan. Fattas siffror var visst fel.

 

Metros viralgranskare - P4 - Fatta erkänner själva.

 

En studie som utgått från samma statistiska material från BRÅ som Fatta, kommer fram till att antalet friande domar var 36 procent - inte alls på samma nivå som Fattas misstolkning.

 

Det verkar som en myt sprids, en myt om att vi lever i en våldstäktskutur. Där alla kvinnor är utsatta av alla män, och där ingen gärningsman döms.

 

Sveriges Radio skriver:

"Kriminologisk forskning och statistik pekar på att våld generellt sett minskat i Sverige de senaste 20 åren. Samtidigt visar återkommande undersökningar att människor i Sverige och även andra västländer har en uppfattning om att våldet tvärtom ökar."

 

Det verkar som att myten om våldtäktskulturen skapar otrygghet.

 

Förresten, våldtäktskultur? Det är väl varje enskild handling som ska bedömas? Varje enskild sakfråga som ska diskuteras? Det är väl inte alla män som bidrar till en våldtäkt, som en person begår?

 

***

 

Okej, själva idén om våldtäktskultur verkar något överdriven. Det är svårt att se att gemene man eller media skulle ha överseende med våldtäkt. Men hur fel hade egentligen Fatta? Viralgranskaren:

 

"En illustration signerad Fatta har fått stor spridning i sociala medier. I den hävdas det att endast tre av 25 personer som åtalats för våldtäkt blev dömda 2012, alltså att endast 12 procent av de åtalade hade dömts för gärningen.

Vid en närmare blick tycks det ha förekommit en del felaktigheter i tolkningen av BRÅ:s statistik, som de använt sig av.

Till att börja med har Fatta räknat in barnvåldtäkter i antalet åtal, men inte i statistiken över antalet personer som dömts. Skulle de ha gjort det blir andelen som dömts 320 i stället för 171, som de anger.

Samtidigt har de försökt att räkna ut hur många som fått fällande domar genom att räkna antalet lagföringsbeslut, vilket även det blir felaktigt. I varje lagföringsbeslut kan det nämligen finnas flera åtalspunkter, vilket till exempel skulle kunna innebära att en person kan ha begått och dömts för tre våldtäkter."

 

P4:

 

"FATTA-kampanjen, som grundades i länet, har genom grafisk statistik visat att det är 700 våldtäkter som begås varje vecka. 120 av dem anmäls, 25 leder till åtal och tre blir dömda.

Statistiken har de senaste dagarna fått kommentarerna att hagla på sociala medier, om att siffrorna är missvisande och felaktiga. Fler än så döms för våldtäkt, menar juridikprofessor Mårten Schultz.

– Det är något fundamentalt fel i hur de räknar i statistiken. De flesta åtal när det gäller mord, våldtäkt, misshandel vinner i domstolen.

FATTA har under eftermiddagen mött kritiken i ett uttalande på sin hemsida, med nya uträkningar som visar att det är sex stycken som döms för våldtäkt, av 25 åtal, istället för tre."

 

Inte jättemycket fel.

 

Den där studien jag nämnde, som kom fram till 36 procents friande domar - den kommer också fram till att trenden är att andel friande domar ökar:

 

"De senaste åren har antalet friande domar för våldtäkt ökat till 36 procent. År 2010 var friandefrekvensen 34 procent, år 2006 var den 28 procent och år 2004 låg den på 21 procent, enligt Frida Olssons studie.

Frida Olsson har i sitt examensarbete på juristlinjen vid Lunds universitet studerat våldtäktsdomar under år 2012. Hennes handledare under arbetet har varit Per Ole Träskman, professor i straffrätt.

I studien har samtliga avgöranden från Sveriges tingsrätter för år 2012 där åklagaren yrkat på våldtäkt granskats. Totalt handlar det om 169 fall.

Samma år var antalet anmälda våldtäkter enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) 6 320 stycken."

 

Dessutom är detta ett relativt högt antal friande domar, jämfört med andra brottstyper:

"Av studien framgår att åtalen ogillades i 61 av de 169 fallen – vilket alltså innebär att antalet friande domar uppgick till 36 procent. Denna siffra kan jämföras med andra brottstyper där i genomsnitt fem procent slutar med friande dom, enligt Riksåklagaren."

 

Så, vi ser att det är relativt få som blir dömda för våldtäkt, och att det verkar bli färre med tiden.

 

***

 

Slutsats:

 

Det kanske är rimligt med en #metoo-kampanj. Den kan förhoppningsvis, liksom vanliga domar är tänka att göra, lyckas avskräcka Martin Timell och hans gelikar.

 

Vi kan också notera att varje handling visserligen bör bedömas enskilt - så även varje #metoo-publikation. Det kan finnas felaktiga uthängningar - då är dessa felaktiga. Inte de som inte är felaktiga. Ska vi vara sakliga och avgränsade i det ena, ska vi även vara det i det andra, annars begår vi felet besläktat med an isolated demand for rigor.

Vi har vidare varit inne på vikten av att kunna säga dinner time. Det är således på inget sätt problematiskt med utsagor i stil med att "det är män som våldtar". För övrigt är det män som våldtar, till nästan 100 procent. Den där studien ang. 2012 års domar:

 

"Enligt studien var de tilltalade, i 99 procent av fallen, män och målsäganden i 98 procent av fallen kvinnor. Endast fem procent av fallen var överfallsvåldtäkter - resten rörde sig om fall där målsäganden och den tilltalade kände varandra, men det kan röra sig om allt från ytlig bekantskap till att de hade en relation."

 

Våldtäktskutur kanske är lite magstarkt - vi pratar inte taharrushed precis. Däremot ett otroligt stort problem i vårt samhälle när en så stor mängd grova brott går ostraffade. Det fräter på tilliten.

 

***

 

Så, efter att ha försökt oscillera lite tilltvingat fram och tillbaka, landar jag återigen i ett försvar för #metoo-kampanjen. Kanske är den inte så jädra kass ändå.

Feminist?

Då introspektion blivit en stapelvara på den här bloggen, är det dags att ta ett lite mer samlat grepp på det senaste årets utveckling.

1. Var det knarket? Som ökade min Openness?

2. Var det Michel Houellebecq som startade en lavin nedför en mäkta hal backe (hal!), inklusive checkpoints som Sam Harris och Aron Flam?

3a. Var det att samhällspendeln tillslut svängde tillräckligt mycket för att contrarianen i mig skulle svänga åt andra hållet?

3b. Var det att jag, konformisten, svängde med samhället? Den förväntade backlashen?

4. Eller var det, vilket jag kanske självbilds-hoppas (varningstecken!), för att jag började läsa den här skiten systematiskt?

5. Bör jag kanske till och med vända blicken mot sedvanliga teorier om att åldrande gör en konservativ; om att faderskap gör en patriarkal; om att ökad inkomst och vidhängande samhällelig status gör driver en högerut? Är det helt enkelt inte så konstigt att jämställdhet inte är mitt terminalvärde nuförtiden?

***

Mr. 8th of March var vad de kallade mig. Minst sagt lite nedlåtande - det var inte lika inne med feminism på den tiden. Ja, jag var en störig jävel redan då, för omkring 17 år sedan.

Men även i närtid: Det var kanske bara ett eller två år sedan som jag verkligen skulle tänkt "nazistjävel" om vilken som helst politiker eller debattör som inte ville kalla sig "feminist". Jag lackade totalt ur på Belinda Olssons frågeställning om huruvida "feminismen gått för långt"; jag försökte tugga i mig Rummet-tjafset; och jag tyckte verkligen att vissa frågor och frågeställningar skulle vara tabun. Etcetera in absurdum. (Se ungefär hela 2014, 2015 och 2016.)

Idag skulle jag nog inte kunna hålla mig från att svara något lite mer problematiserat än "ja" + knuten näve på frågan "är du feminist?"

Vad har förändrats?

***

Som sagt, jag omges med väl indoktrinerade feminister, och jag älskar ju att tjafsa emot. Det finns för mig inget vidrigare än att hålla med gruppen. Det finns för mig inget tråkigare än samförstånd. Det finns inget jag ser ner på mer än ett rejält konsensus. So there's that.

Men ärligt talat, så här har det varit länge. Stora delar av min vänkrets har bestått av likasinnade. Jag har haft mer än ett ryggdunkande samtal om SD-väljare och andra folk om inte vet bättre. Och jag har fortfarande sköna konservativa nationalekonomer i min närhet som jag brukade tjafsa emot förr, och som jag än idag tjafsar emot när tillfälle ges. Och, det finns ju gott om galna rasister och fler konservativa debattörer än jag orkar hålla reda på. Hypotes 3a ovan verkar svår att hitta stöd för.

Jag ska inte gå igenom samtliga hypoteser på något rigoröst vis. Det är bara löjligt att försöka göra det här ens pseudovetenskapligt. Jag sitter och gissar om mig själv och sorterar min inre data enligt modell godtycke. Däremot kan jag, min vana trogen, efterhandskonstruera en berättelse om hur mitt livs dramaturgiska båge sett ut. Det är väl nån sån där process som jaget gillar att ägna sig åt, helt enkelt.

(Uttrycket "mitt livs dramaturgiska båge" får mig att tänka ännu längre tillbaka. Började den - omprövelsen - redan när jag gick mot en realistisk ontologi? Eller när jag på skoj började försöka steelman:na motståndarsidans argument?)

Jag avser baka ihop några hypoteser, notera att de samvarierar, och inte uttala mig om det finns någon bakomliggande (kosmisk?) variabel eller what not. Jag bara noterar att:

Grundade med provokatörs-prosa som Houellebecq, som både gav fäbless för det kittlande - fick mig att söka mer provokatörs-prosa - och som ställde vissa intressanta, potentiellt världsbildsruckande frågor. (Ja, det frågorna om manligt/kvinnligt samt islamofobi=rasism. Vad ska en stackars provokatör ta till i dessa normlösa dar, liksom.) Halkade in på killkomiker. Uppdaterade min drogliberalism till att inte främst längre gilla gräs, utan psykedeliska substanser. Förfinade min realistiska ontologi i och med nämnda studier i rationalitet, och... Ja, inte fan kan jag hjälpa att smyg-konservativ-libertarianska Slate Star Codex är världens överlägset bästa blogg.

LessWrong-läsandet/rationalismstudierna gav mig verktygen för att ompröva mina åsikter och övertygelser. Psykedeliska substanser, eller den härliga känslan av att vara en öppen person som knarkar öppenhetsknark, fick mig att vilja förändra hur jag såg på världen. Och alla killkomiker, provokatörer och konservativa libertarianer gav mig bevisen. Som jag nu ville, och visste hur, jag skulle väga in i min världsbild.

Poff!

***

Stora delar av min gamla världsbild och åsiktsbank lever fortfarande kvar, dock. Såhär:

Jävla liberal-feminister! Identitetsvänster! Vad håller ni på med?

De som måste branda sig som offer i form av diskrimineringsgrunder, eftersom de inte med fog kan kalla sig fattiga eller marginaliserade, det är deras favoritideologi jag egentligen beklagar mig över.

Det handlar inte längre om jämlikhet. Jämlikhet tycker jag att bevisen talar sitt tydliga språk om. Men det är inte jämlikhet vänstern är ute efter längre. I den mån vänstern fortfarande finns.

Det är rika jävlar som sitter och läser åsiktsbekräftelser i Dagens Etcetera. Som värdesignalerar på sociala medier. Som i ett postnihilistiskt samhälle vill bry sig om något.

Snygga, rika, coola, välutbildade.

De vill inte ha jämlikhet - de vill bara inte att ojämlikheten ska distribuerad utifrån vissa särskilda modeller. De förstår inte att så länge det finns ojämlikhet finns det distribuering av ojämlikhet, enligt någon modell.

(Relaterat om o/jämlikhet: Mångfald utan jämlikhet; slaveri; makroekonomiska prediktioner; stimulans; rörlighet och jämlikhet del 1; dito del 2; socialismen är kapitalismens räddning; argument; gammal debatt; Snyder syntetiserar allt; möjlighet och utfall; spret i förtret; en blind leder sig själv; Gud, libertarianism, och hierarkiernas död; framåt; diskussionsfråga; korrespondens; SchäsLong del 13.)

Jag känner en äkta, uppfriskande känsla av ilska. Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt. Möjlighet är inte utfall. Det är det inte.

Så: Dagens identitetsvänster är akademikerna som har åsiktstorka, som egentligen är rika men som tror på situated knowledge/subjugated position, om som måste snida ut en fin offerroll till sig själva.

"Begreppet intersektionalitet är en slöja som högerfeminister slänger över klassbegreppet", skrev jag. Bara det att alla verkar vara just högerfeminister nuförtiden. (Vet inte exakt vad jag tycker om intersektionalitet härvidlag, men det kan å andra sidan inte intersektionalitetsexperterna förklarar för mig heller.)

***

Samhällsvetare, såsom begreppet tolkas av våra utbildningsinstitutioner, har inget reellt värde. Jag har haft förmånen att jobba med faktiska utredningar, där man faktiskt vill veta saker, samt råkat intressera mig för vetenskapsfilosofi. De flesta samhällsvetare som kommer nybakade från universitetet (inklusive mitt relativistiska själv när det begav sig) har inte bara inte någon nytta som potatisodlare, men de vet inte ens att de borde vilja förfina sin modell av verkligheten i syfte att den bättre ska stämma med verkligheten!

De vill värdesignalera, identitetssignalera, gruppsignalera. Och när de väl har ett verkligt engagemang så är de ofta bara rätt dåliga på själva vetenskapsbiten. De har inte fått rätt verktyg, kan man säga. De får inga bestick. Så de kan inte säga dinner time.

Samhällsvetenskapen är i stora delar besatt av socialkonstruktivism. Och inte på ett konstruktivt sätt.

Efter att nyligen ha genomfört en större litteraturstudie inser jag att alla jävla Högskolan i Väst, Linnéuniversitet och Södertörns Högskola, bara spottar ur sig uppsatser och artiklar som är skit. Skit i bemärkelsen: Har en socialkonstruktivistisk begreppsapparat som tillämpas på möjligen lite empiri (helst typ under 20 kvalitativa intervjuer med en fenomenologisk-antropologisk-hermeneutisk "metod"=totalt godtycklig tolkning) för att spotta tillbaka en exakt bekräftelse på den tillämpade begreppsapparaten. Det finns sällan något falsifierbart med i leken, om man säger så.

 

(Det finns så klart fler exempel på samhällsvetare som inte läst sin Popper.)

Eftersom samhällsvetenskapen således är kass, måste samhällsvetarna göra sig själva nyttiga. Och då menar jag det, ironiskt nog, endast som en social konstruktion. "Nyttiga."

Om man inte kan bidra med något av reellt värde; om man inte har någon vetenskaplig integritet; då gäller det att bygga sig ett litet slott av komplicerad terminologi och högskolepoäng. Teorier, namedropping och subkulturella attribut såsom tygpåsar tar man till, för att visa skillnad på sig själv och pöbeln. Inte konstigare att man ska kunna sin Solanas och Fanon än att man ska kunna sina klassiska pianister, möbelformgivare och impressionistmålare liksom. Klassmarkörer helt enkelt.

Och för att skapa ett "vi", som dessutom är lite exklusivt - för att få utdelning för alla år på universitetet - så gäller det ju att hålla alla andra ute. När en väl, som jag själv, kan nomenklaturen och koderna är det ytterst lätt att genomskåda. Det är lätt och löjligt. Kan man inte koderna, då kanske de kan upplevas som t.ex. a) svårt, ouppnåeligt, komplicerat, insatt och överhögt, eller - mer sannolikt - b) skitnödigt, påhittat, kontraintuitivt, världsfrånvänt och inskränkt.

Detta har givetvis sagts förut, men det här kan mycket väl vara en förklaring till alla SD-väljare. Inte ovanstående explicita analys, men magkänsleanalysen av att a) överklassen lajvar offerroller och skiter i andra människors lite mer påtagliga problem; b) genusvetenskapen och den ideologiska överbyggnaden som verkar råda är helt mot såväl magkänsla och sunt förnuft som för den delen internationell forskning inom mer naturvetenskapligt betonade områden eller t.ex. evolutionspsykologin. (Läskigt lätt att få kännedom om nu med internet, kära genusvetare. Går inte att låtsas som att Sverige är normalt längre, som era förfäder lyckades göra med narkotikapolitiken.) Och såklart c): föraktet för alla som inte klarar av nomenklaturen, samt d) hatet med alla i utgruppen som helt enkelt inte håller med.

Det är som sagt rika människor som är feminister. Identitetspolitiken är till för folk som vill ha rättvisa utan att omfördela faktiska resurser. De vill fortsätta vara rikast, men dessutom få vara under dogs. Äta kakan och ha kakan.

Den sk. arbetarklassen får hålla till godo med SD. Synd och skam, givetvis, men inte rocket science.

***

Så fort jag tillgodogjort sig några rationalitets-tekniker var det lätt att fatta misstankar. Den sk. feminismen - dvs. den variant som jag beskriver ovan - har alltför många element av affective death spiral och great thingy. "Patriarkatet" förklarar bokstavligt talat allt - något som den tidigare versionen av mig själv gärna anförde som ett av feminismens företräden. "Patriarkatet" är av denna och flera andra anledningar ingen good explanation. (Se Deutsch prata om det själv.) Det skulle t.ex. vara väldigt lätt att variera "patriarkatet"-förklaringen; det är svårt att förklara vad "patriarkatet" faktiskt är och vad det gör; och "patriarkatet" är inte falsifierbart, bl.a. eftersom också dina försök att falsifiera "patriarkatet" är "patriarkala". Det är för övrigt också oklart varför "patriarkat"-hypotesen ska privilegieras bredvid andra hypoteser som likvärdigt eller bättre förklarar relevanta fenomen.

 

Exempel: Jämställdhetsparadoxen. Katrine Kielos förklarar jämställdhetsparadoxen med att föräldraförsäkringen missgynnar kvinnor. Ser vi på forskning om arbetskraftsdeltagande, samt de historiska orsakerna till föräldraförsäkringen, verkar detta inte särskilt sannolikt. Sverige har ett rekordhögt kvinnligt arbetskraftsdeltagande, och föräldraförsäkringen infördes för att få in kvinnor på arbetsmarknaden när facken ville strypa arbetskraftsinvandringen efter 50- och 60-talens boom-år. Läs Calleman 2014 för den fullständiga historiken, och se OECD Data för statistik. Snälla, gör det. (Antropofagi har varit inne på svenska kvinnors arbetskraftsdeltagande förut.)

 

Just styrelsepositioner etc. har jag inte så bra koll på, även om Kielos observation är komisk och säger en hel del om just svensk likhetsfeminism och dess tillkortakommande. Länder som antas vara oerhört sexistiska är bättre på att producera/släppa fram kvinnliga ledare - då måste detta antingen ses som en dålig indikator, eller den svenska versionen av jämställdhet som delvis misslyckad.

 

Jämställdhetsparadoxen handlar ofta annars om den könssegregerade arbetsmarknaden, där vissa yrken blir mer könssegregerade i mer jämställda länder. Likhetsfeminismdiskursen ger vid handa att det är normernas fel. Då är det dock svårt att förklara varför kvinnor gjort intåg på andra delar av arbetsmarknaden och i andra delar av utbildningssystemet. (SSC går igenom det här på ett övertygande sätt, och Scott Aaronsons bloggäster säger även sitt.) Det är också svårt att förklara varför de yrken och utbildningar som är starkt könssegregerade i t.ex. Sverige, inte är det i mindre jämställda länder. Jag har tidigare jämfört World Value Survey-resultat från Pakistan och Iraq med motsvarande för Sverige, och det är i ljuset av detta intressant att konstatera att Sveriges arbetsmarknad är en av världens mest könssegregerade. Givet att Sverige har mer jämställda/ickepatriarkala normer (vilket WVS-jämförelsen ger ett tydligt exempel på), borde "patriarkat"-förklaringen anses falsifierad som förklaring till just arbetsmarknads- och utbildningssegregation. Eller, i alla fall måste vi konstatera att förklaringen fått sig en törn och att andra hypoteser borde få träda fram. Kanske kan de lyckas bättre?

 

Rationalitets-verktyg och kunskap om kognitiva bias gör en snart vis på att feministiska debattörer har ett mycket starkt confirmation bias vad gäller normer vs. biologi. Och, då övertygelse och tro verkar ha gjorts till dygder inom feminismen, ser man heller ofta inget fel i detta. (Jämför genusvetarreaktionerna på Hjernevask som jag skrivit om tidigare, eller varför inte oförmågan att säga dinner time samt lajvet fortsätter.)

 

***

 

Så sitter jag alltså där med en E/INTP-personlighet, nya förebilder i provokatörshögern, och rationalitetsverktyg från LessWrong. Då blir det lätt att man säger emot och tar en obekväm position i annars ryggdunkiga sammanhang. Och oj, vad stämning kan sjunka snabbt. De borde bygga överljusmotorer av stämning. Jag skulle kunna jobba på NASA, sitta och sänka stämning under rymdfärjornas uppskjutningar. Det hade gått snabbt till Mars vill jag lova.

 

Det är otrevligt med konformism. Det är tråkigt när alla håller med varandra. Asch's conformity experiment visar att det är viktigt att säga emot även när en har fel, vilket jag tidigare argumenterat för. Men, det är också avslöjande att inte hålla med. För det kan bli smärtsamt tydligt hur aktivt  ointresserade människor är av bevis eller argument som motsäger deras världsbild. Särskilt när det handlar om ämnen som ligger djupt inbäddade i deras värderingar och identitet. (Keep your identity small.)

 

Men att jag är socialt oförmögen är en sak. Vad värre är att samma tendens faktiskt finns i offentligheten, i debatten och diskursen. Det är lätt att hålla med folk som säger att vi inte bör prata om det ena eller andra, när det ena eller andra är saker man inte har så bra koll på, eller när pratet ifråga representerar åsikter man inte delar och inte vill riskera komma att dela. Ibland, dock, har man helt självständigt utvecklat en någorlunda initierad uppfattning utanför den skrikiga moralisk-diskussionen som inte sällan präglar delar av sociala och traditionella medier. Då kan det komma som en kalldusch, när identitetsvänster-likhetsfeminister plötsligt ljuger på känsla för att slippa krisa sina egna uppfattningar och för att få bibehålla inkonsekventa värderingar.

 

Exempel: Sexualkultur. Det är uppenbart att människor från olika kulturer, on average, har lite olika värderingar vad gäller sex och samlevnad. Ideella krafter och tjänstemän har med de bästa intentioner arbetat med exempelvis frågan om ensamkommandes sexualkunskap i åratal, långt innan taharrush-gate i München och Stockholm. Premiss: Unga (och givetvis även äldre) från t.ex. Afghanistan har sämre skola och andra normer med sig i bagaget, samt ofta en ovana vid att interagera med kvinnor i det offentliga rummet. När identitetsvänstern plötsligt gick ut och bestämde att det är samma patriarkat i Sverige som i Afghanistan (exempel), då sjönk förtroendet som en sten. Det blev uppenbart att dessa debattörer inte hade någon koll på frågorna, inte någon respekt för människorna, och inte något intresse av verkligheten. Det handlade enbart om magkänslereaktioner. Uppenbart syfte: Att få bibehålla sina värderingar och åsikter orubbade.

 

(Dessutom, som jag nämnt, djupt inkonsekvens att förklara allt annat med könsnormen, men plötsligt påstå att normer inte kan vara olika i olika kulturer. Varför är hästtjejer och hockeykillar mer kulturellt olika än svenskar och afghaner? Mycket oklart.)

 

(Ack, så många av identitetsvänsterfrågorna som endast är grupprunk. Det här liksom! CA är så dumt.)

 

Exempel 2: Hedersvåld. I mitt arbete har jag även haft anledning att sätta mig in i frågan om hedersrelaterat våld och förtryck. Här har identitetsvänstern/likhetsfeministerna failat miserabelt. Hedersproblematiken är verklig, och den är verkligen annorlunda än i Sverige. (Analogt med frågan om klansamhället kontra staten, får en förmoda.) I en hederskontext kan en normbrytare straffas med våld eller död; barn kan tvångsgiftas; och unga personer (framförallt flickor) lever under hot om våld om de avviker. I en sedvanlig svensk kontext är en man som slår en normbrytare, som i bästa fall straffas av rättsstaten, och som inte särskilt lätt finner stöd i de sociala sammanhangen. I en hederskontext är den utsatte utlämnad, kanske till hela sin familj och släkt, och den har ofta noll säkra personer i sitt nätverk. I en svensk kontext är ofta merparten anti våldsverkarens beteende, och den utsatte (oftast en kvinna) har all möjlighet att söka trygghet hos andra människor i nätverket. Etcetera. Skillnaderna är monumentala, och det förtryck (företrädelsevis kvinnoförtryck) som pågår i hederskontexter borde vara jävla lösgodis för svenska feminister. Men icke!

 

Återigen: Man är ointresserade av verkligheten, och helt tydligt även av offren för de förtryckande strukturer man rimligen borde vilja bekämpa. Bara häromdagen sa en person till mig att hen var glad åt #metoo, eftersom det "bevisade" att andra kulturers kvinnosyn inte är sämre än svensk kulturs dito. Ack relativiseringen på parkeringen.

 

Exempel 3: Läskunnighet hos somalier. Jag har tidigare varit inne på hur och varför gruppen (återigen on average) skiljer sig från den infödda populationen. Så fick jag syn på det här som Brinkemo utsatts för - han pekades ut som rasist när han påpekade att somalier ofta är analfabeter. Åh skammen jag känner. Över att en gång ha varit en av dessa förnekare av sanning. (Behöver inte blunda för den - lever redan med den!)

 

Så, att ha helt fel i sak, och - typ - vilja ha det. Det är inget jag kan ge guldstjärna till.

 

Värre ändå: Reaktionerna på ifrågasättande. Jag har nämnt Google memo-gate, och svenska Hjernevask-reaktioner. Ointresse för diskussion. Svartmåla och avfärda motparten. Fan definitionen av intellektuell ohederlighet och vetenskaplig kompetens.

 

***

 

Det värsta är att jag känner igen mig.

 

Jag har skrikit nazist åt Tobias Billström för att han använde ordet "volymer" om invandring. Jag har skrikit nazist åt Olsson & Josefsson för att de ställer frågor om jämställdheten. Jag dömt ut vissa frågeställningar som "ointressanta" eller farliga att prata om. Jag har varit helt inne på att försvara mina egna åsikter, hellre än att ompröva. (Se som sagt hela 2014 och 2015 års produktion, ungefär.)

 

Jag har en god vän som ett tag var väldigt intresserad av att prata om att somalier var väldigt svårintegrerade; om att vi har en viss procent neanderthalar-gener till följd av att homo sapiens våldtog homo neanderthalis; och om att det intressanta lönegapet mellan män och kvinnor beror på branschskillnader och således delvis är fackets och lönerörelsens ansvar. Jag förfasades över att min vän blivit rasist-sexist.

 

Sedermera har jag av en slump kommit att kolla upp samtliga dessa frågor. Somalierna är visst de som har ojämförligt sämst arbetskraftsdeltagande, lägst utbildningsnivå och lägst läskunnighet. Sorry, men så är det tyvärr. (Jämför migranterna från forna Jugoslavien som anlände samtidigt - dessa och deras barn uppvisar idag inga skillnader jämfört med personer med svensk bakgrund, iaf. vad gäller arbetsmarknadsrelaterade tal och utbildningsnivåer.) Neanderthalsprylen stämmer tydligen helt klart, vilken Noel Harari täcker i Sapiens. Det oförklarade lönegapet mellan män och kvinnor är litet och snabbt minskande (egentligen obefintligt i yngre årgångar), och de stora utfallsskillnaderna på gruppnivå beror på bransch-skillnader.

 

Det är kanske därför som jag är så upprörd. För att jag skäms över hur ideologiskt motiverad jag själv varit i alla dessa år. Hur godhetssignalerande, och hur ointresserad av verkligheten.

 

Hur märkligt mitt antagande, att verkligheten skulle vara så som jag ville att det skulle vara.

 

***

 

Det bör förmodligen tilläggas att min avgränsning i det här inlägget varit rätt slarvig. Och att jag nog ännu skulle kalla mig "feminist", i brist på bättre, även om jag nog generellt blivit mer ointresserad av den typen av etiketter. Det är ett praktiskt ord som många tror sig veta vad det betyder, och inte sällan har man goda associationer (även om detta uppenbarligen verkar variera). Som signalord är det användbart, men innehållsmässigt uppenbarligen urholkat. Det jag kan skriva under på är egentligen samma som tidigare, nämligen att det är eftersträvansvärt att uppnå jämlikhet mellan alla, inklusive mellan kvinnor och män.

 

Vilka är feministerna jag klagar på, då? Det är a) likhetsfeminister, b) identitära feminister, och c) det stora överlapp som vi ser mellan dessa båda grupper.

 

Problemet jag ser är ju att det är välbärgade, välutbildade människor som har stulit jämställdhetsidén, och plockat bort jämlikhetsidén ur den. Det handlar inte om att fördela resurser längre, utan om att avgränsa grupper av människor och skuldbelägga idéer och tankar. Ett tweet är värre än en diskriminering på bostadsmarknaden, liksom.

 

Välbärgade personer ska kunna sitta och nicka med till Dagens ETC-krönikor, utan att någon säger åt dem att det bland annat är deras pengar som måste omfördelas.

 

Det handlar inte om att betala mer eller mindre i skatt - utan om att inte ha dreads om man är vit!

 

***

 

När pendeln svänger kan den slå hårt åt motsatt håll. Jag ska försöka ligga i en rimlig mellanposition utan att gå helt bärsärk på högerkanten.

 

Det finns gott om "bra" feminister kvar att influeras av. Liv Strömqvist är en klippa i det att undvika att relativisera; drar sig inte för att påpeka att en fattig, fet, sjukskriven visserligen-vit visserligen-man, mycket väl kan ha det värre än en rik, frän storstads-identitärfeminist. Även om denne råkar ha bröst och afro.

 

Jag gillar också en väns uttalande om att "män och kvinnor är olika, och det är därför jag är feminist". För skulle barnafödande, amning, thing- vs. person-orientation, hormonskillnader etcetera inte vara en grej, skulle ojämställdhet mellan kön sannolikt inte heller vara det.

 

Mång av de problem som feminismen beskriver har varit korrekta. Vissa kvarstår, andra har lösts. Fel analys riskerar dock att leda till skuldbeläggande av naturliga beteenden, eller dålig politik. Strävan efter 50/50-könsfördelning i alla branscher. Eller t.ex. dålig skola.

 

Min ingångsfråga var vad som har hänt med mig själv. Varför jag ändrat uppfattning. Den hypotes som vinner är att jag blivit bättre på att genomskåda skitsnack och grupptänk. Att jag just drar fötterna efter mig just vad gäller att kalla mig feminism, beror på att jag tycker att begreppet kommit att förknippas med dålig vetenskapsteori samt en identitär och i själva verket jädrigt jämlikhetsfientlig rörelse.

 

Inte världens viktigaste fråga kanske dock. Förhoppningsvis gör det här tjatiga och jättelånga inlägget att min vrede kan falna en smula, och att jag kan återgå till att skriva om djurkuriosa.