När vi ändå slöjdar offerroller och betonar subjektiva upplevelser kan det vara dags att slösa digital trycksvärta även på INTP-personlighetens sorg.
INTP-personligheten, Logikern, är mer sällsynt än de flesta andra personlighetstyper. Två screenshots från Logiker-profilen:
 |
Bara elva procent är Analytiska personlighetstyper.
|
 |
Jag, jag vill bara va', jag vill bara va' maj själv, ja! (Tänkt melodin från refrängen till Helt Off - Jag vill bara.)
|
(Logikerna är bara en delmängd av Analytikerna - således inte mer än ca 3 procent av totalpopulationen i USA - varierar lite mellan olika länder).
Ok, så INTP är en ensam själ. Evokativ gen/miljö-interaktion ger oss att dina attribut bestämmer din miljöpåverkan väldigt lokalt - är du ful blir du som en ful bemött; är du störig, nördig INTP-besserwisser eller djävulens advokat-contrarian-ENTP så blir du förmodligen bemött som en sådan. Det är det ena.
Det andra är att du sannolikt stör dig på en stor andel av mänskligheten. Som Grotesco konstaterar i sin senaste musikal om flyktingkrisen; tomma tunnor skramlar mest. Och jävlar vad det skramlas överallt hela tiden. Var kan en stackars ljud- och ljuskänslig INTP-själ någonsin få vila? Det var det andra.
***
Det tredje är dock vad jag vill uppehålla mig vid här:
En INTP är i någon mening alltid sällsynt, och därför alienerad - i bemärkelsen mindre än genomsnittligt överlapp med allmänna värderingar. Därför kommer INTP:n alltid grubbla över frågor i stil med "vad fan är det för fel på folk". Eftersom INTP:n ofta är nyfiken, vill den kanske faktiskt veta vad det är för fel, på folk. INTP:ns ensamhet är också ett tydligt incitament för den att försöka förstå den annorlunda majoritet som den lever bland - den vill ju ändå knyta mellanmänskliga kontakter, fortplanta sig, etcetera. Den osällskapliga sällskapligheten gäller även för, kanske särskilt för, INTP:n.
Men, andra personlighetstyper, som möter tretton på dussinet av gelikar under en vanlig fucking promenad till posten, har inte motsvarande drivkraft. De möter idel förståelse och identifikation. INTP:n står där och fattar inte vad den inte fattar - vad de andra inte fattar - medan Sentinels bjuder varandra på macarons och smeker varandras jagupplevelser i gruppkramen.
Så, INTP:s vill förstå andra, men andra vill inte förstå INTP:s. Det har visat sig i den empiriska verkligheten (aka. den anekdotiska bevisföringens selektivt utstakade stig) att INTP-personligheter i nio fall av tio är väldigt intresserade av klassificering av personlighetstyper. I tio fall av tio är icke-INTP-typer däremot helt jävla ointresserade.
Det kan vara att INTP:n blir mer positivt inställd, eftersom den får höra att den är ovanlig - känsla av exklusivitet! Det kan också vara så att beskrivningen av INTP-typen klappar INTP:ns självupplevda smarthet medhårs - gött att få höra att man är analytisk, så klart!
Det kan också vara så, att INTP:n välkomnar ett verktyg för att förstå och interagera med andra människor. Ett verktyg som INTP:n behöver mer än vad andra människor i genomsnitt gör.
Det tragiska: INTP:n vill inget hellre än att de andra ska försöka förstå den. Men, det kommer de aldrig göra. Inte ens om man sätter en Logiker-profil-pdf på 168 sidor rakt i händerna på dem.
För - det är en annan sak - människor kan i allmänhet inte läsa längre texter än tweets. Och försöker de, ja då tar det ett jävla år.
Men jag digressar. Poängen är att INTP:n för evigt är dömd till ensamhet och isolation, givet att den vill vara sig själv. Den kan emellertid lajva vanlig människa i perioder, till en viss psykologisk kostnad, vilket kan fungera som en lagom mellanväg för den INTP som vill fungera i samhället. Den kan då t.ex. ha en hemlig blogg som den kan skriva av sig på, för att slippa harva sina rants och harranger på fikarasterna på jobbet till allas förtvivlan.
Den kan också omge sig med andra INTP:s. Den lyxiga resursen som andra INTP:s utgör kan den förvalta. Den värderar sannolikt sina INTP-vänner väldigt högt - ser dem förmodligen som ett livsnödvändigt utlopp för specifika behov som vanliga Sentinels aldrig kan tillgodose.
***
Men ärligt talat, empirins fasansfulla sanning är att jag delvis ljuger i det ovanstående. En kartläggning av vänner ger att det inte nödvändigtvis är den analytiska aspekten som krävs. Nej, andra likvärdigt viktiga aspekter finns hos de andra typerna. Det är bara det att INTP:n är så mycket mer sällsynt, och att den därför blir lite mer av en scarce resource!
Den där kortvariga bekantskapen på krogen, som du känner en fördjupad kontakt med, och kan prata med dina innersta känslor med trots att ni nyss mötts? Det är sannolikt en ENFP.
***
Att jag tar upp just ENFP:n som INTP:ns känsloresurs, just i krogmiljö för övrigt, kan ha att göra med INTP:ns dark side:
"Your 'evil twin' would be an unhealthy version of the Consul personality – it may push you towards things like emotional outbursts, caring deeply about your social status, engaging in pointless repetitive activities, befriending random strangers, drinking and gambling. This may even feel liberating at times – for instance, you may feel strangely energized by social interaction or risky decisions that pay off – but that state is likely to be short-lived, succeeded by feelings of emptiness and confusion.
In such circumstances, it is important to remember to stop and think hard about who you truly are and whether your behavior is a true reflection of your inner self, or only a temporary mirage created by your mind to serve some kind of purpose (e.g. to try something completely different). Do not think about what you are (an engineer, a nice guy or a brilliant student) – that is irrelevant. Rather, think about what you can do. Pick up a blank sheet of paper and a pen, sit down and try to think of your purpose in life, of something that you would really, really want to create, experience or achieve in 5, 10 or 20 years. Any random thought will do, just keep writing them all down. You will definitely know when you have hit the right one – it may even make you cry. That will be the definition and reflection of your true self.
Simply being familiar with the fact that each one of us has a dark side is a good thing – this will enable you to spot when that 'switch' has happened, either within yourself or within someone close to you. Otherwise, you may be oblivious to what is going on and even think that it would be a good idea to shut down any doubts and simply 'double up' on whatever you are doing, getting drawn deeper into the never-ending spiral of cheating yourself. It is one thing to use and develop your weaker traits wisely – it is quite another to give in and let them lead the way completely unchallenged."
Det går utan sägning att texten ovan är både moraliserande och rätt töntigt. Däremot tror jag att många kan känna igen sig. Alla gånger du har slagit sönder 40 sprillans nya toalettstolar, på ett bygge, med en slägga; gjort inbrott i en kiosk för det ringa bytet 100 kr i enkronor och en stock Grov lös; spottat på en kille på Hamburgerstället för att du stör dig på hans mockajacka; kastat cyklar på bilar från en gångbro i Oslo och gömt dig i en hotellfoajé från väktarna; kraschat alla rutor på din gymnasieskola och suttit kvar och väntat på polisen; slagit ner din flickväns kusin på ett släktbröllop; startat bråk med brats på Sydskånska nationen; snott en cykeln från en kille i nattamatskön när han vänder sig om för att betala sin kebab; tänt eld på allt möjligt; etcetera in absurdum. Eller bara, som sagt, spillt dina guts till en främling på krogen.
Jag säger moraliserande, för att ens mörka sida är lika mycket en del av ens personlighet som de andra sidorna. Däremot är den kanske mer vantrivas än trivas i kulturen, om man säger så - och vantrevnaden är ju så att säga vår ömsesidiga anpassning och hänsyn. Den mörka sidan är säkert också en funktion av hormoner etcetera, som kan variera inom individen över tid och rum beroende på t.ex. kön och ålder.
Samtidigt är det uppenbart - i vår kulturella kontext kan the dark side behöva hållas tyglad under stora delar av dygnet. Inte supa-knarka-hora-slåss hela tiden. Det funkar liksom inte så bra, och leder inte nödvändigtvis till störst glädje och njutning på sikt.
Utlopp för den mörka sidan ska emellertid, menar Antropofagi, fås med viss regelbundenhet. Kanske t.ex. två gånger om året skall totalt svineri möjliggöras, för en heltidsarbetande familjefar.
***
En sak som gör ENFP:n värdefull för INTP:n är dess relativt stora förståelse för the dark side. Den är själv intuitiv och perceptiv, snarare än dömande. Den kan förstå INTP:ns dubbelnatur. Den kan identifiera sig med känslostormarna som ändå dväljs där inom, utom synhåll för Sentinels.
Kära INTP, om du har en dark side. Försök beskriva detta ditt mörker för t.ex. en Defender eller Konsul. Den kommer icke förstå, är min prediktion.
Gå då till en ENFP! Den är N och P, men den är också F, vilket ger den en emotionell klangbotten som du, kära INTP, förmodligen saknar. (Saknar=inte en kärnkompetens.)
Kanske är det därför ENFP:s (gissar jag själv, återigen baserat på anekdotiskt material från livet) är samma personer som feminismen hånfullt kallar ungefär för "kulturmannens musa". Skulle denna feministiska analys stämma, är det nog i alla fall inte INTP:n som är just "kulturmannen" - dock kanske någon annan form av nietzscheansk övermänniska, t.ex. en vetenskapsman, kan få sin person och kreativitet faciliterad av en ENFP-typ. (Ack visst tyckte Strindberg att massans funktion är att bära fram detta fantastiska fåtal? Vetenskapsmännen och konstnärerna?)
Skit i detta, INTP. Behöver du Feeling, gå till en Feeling-person. Behöver du analys, gå till en annan Analytisk typ.
Kanske behöver du även tidvis tas i upptuktelse av S och J-typer, för ditt eget bästa. Om du behöver outsourca ditt överjag och korrigera ditt beteende.
<3
SvaraRadera