Rundgång på högerkanten

Jag har tidigare skrivit lite om det orimliga i att betrakta politisk åsikt som yet another diskrimineringsgrund, i likhet med t.ex. etnicitet, sexuell läggning, eller funktionsnedsättning. Att borgarna argumenterar så är naturligtvis ännu en mekanism i the grand theory of rasism-normalisering. Varför vill man rasifiera? Ja, kanske är det som jag skriver här, här eller här. (Lite om gammeldags rasifiering av klass läser man här.)

Jenny Bengtsson har redan gjort processen kort med de "liberala" skribenternas dumheter (se här). Icke desto mindre måste den obstinate Alice Teodorescu lägga näsan i blöt - inte oväntat utan ens ett par argumentatoriska flipflops på fötterna. Se här, eller inbäddat här:

Jag säger inte att Jonna Sima gör den skarpaste insatsen ever, men det blir hur som helst uppenbart att Teodorescus agenda är att 1) normalisera SD:s rasism genom att jämställa den med a) varje annan politisk åsikt, och b) diskrimineringsgrunder såsom etnicitet och sexuell läggning; 2) misskreditera sossarna och facket på osakliga grunder (jag har skrivit om den specifika felaktiga liknelsen här); samt 3) påskina att SD inte är ett rasistiskt parti i sig.

Punkt två är väldigt intressant i ljuset av att SD i riksdagen nästan alltid röstar i linje med Alliansen. Att Teodorescu då dissar Socialdemokraterna för att partiet (påstått) tycker samma som SD i en enskild fråga är löjligt. Punkt tre har jag diskuterat at length här. I sammanhanget är det intressant att åtminstonde en sverigedemokrat faktiskt har gjort det jag raljerat kring, nämligen gått ut med att alla människor faktiskt inte är lika värda. Jag skrev:

"Jag förmodar att de som anser att SD inte är rasister inte kommer nöja sig innan Jimmy själv går ut i bästa sändningstid och proklamerar detta. Själv tillåter jag mig att läsa lite mellan raderna, och att pussla ihop bitarna som utgörs av tusen-och-ett sjukt rasistiska uttalanden från sverigedemokratiska företrädare."

Nu har alltså en sverigedemokrat, Robert Quiding, bokstavligt talat skrivit att "alla inte är lika mycket värda - tyvärr". Läs hans eminenta Facebook-status här.

Och just det, flera i SD är f.d. nazister, vilket vi visste. Inte så konstigt då att Jenny Bengtsson dödshotats i flera omgångar, samt hotats med gruppvåldtäkt, till följd av sin pulverisering av borgarnas retoriska korthus. Inte så kul att få bilder av döda barn skickade till sig. Att Bentsson, när hon tar sig ton mot normalhögern, genast angrips av Avpixlats nät-nassar visar med all tydlighet att högern och extremhögern för tillfället upplever en ömsesidig förälskelse. Man gagnar varandra - normalhögern gör extremhögerns sjukheter salongsfähiga och formulerar deras idéer i sammanhängande eufemismer, medan extremhögern begår de där flagranta övertrampen som får normalhögern att verka just normal.

Borgar-debattörernas kanske minst begåvade vapendragare fäktar samtidigt allt mer desperat vidare mot sina väderkvarnar. I början på klippet nedan fortsätter Teodorescu sin fåfänga kamp:

Glädjande nog känns Teodorescu extremt marginaliserad i debatten, och äntligen callar någon (i det här fallet Birger Schlaug) bullshit på Teodorescus absurda påstående att Farrokhzad skulle uppmana till våld i sitt sommarprat i P1. Oh no she didn't! Möjligen gjorde Thåström det 1979, och Rihanna det 2010. (Jag har skrivit om Farrokhzads sommarprata, inkl. somliga reaktioner, t.ex. här och här.)

På tal om Sommar i P1, vettiga åsikter och Alliansens förbrytelser kan det vara intressant (om än väldigt, väldigt sorgligt) att även lyssna på Christian Falks sista berättelse. Fallet Falkt visar med all änskväd tydlighet varför Teodorescu och hennes likar är så obehagliga, och exakt vilka följder den politik de argumenterar för ofta har. Geniet Falk har förresten spelat med just Thåström, som basist i imperiet, och har även producerat storheter såsom Timbuktu.

Falks sista resa, och även hans sons golgata-vandring mot självmordet, har helt skett enligt "Nya" Moderaternas karta och kompass. Misskrediteringen gick så långt att Falk slutligen blev glad och lättad över sin dödsdom, som anlände i form av en cancerdiagnos. Äntligen slapp han det inferno som utgörs av jobb-coachens pepp och Försäkringskassans käpp.

Bränsle och infiltratörer

Orättfärdigheter är som höstlöv. När en krattat ihop dem i en prydlig hög kommer genast en vindpust och skingrar dem igen. En sann Sisyfos-syssla. Hur ska en undvika att tröttna?

 

Då kommer plötsligt ett brev på posten som ett brev på posten:

 

 



I sanningens namn är det väl inget brev, direkt, men på posten kom det likförbannat. En liten reklam-skrift om Kristdemokraterna. Och jag som älskar kristendom! (Det visar inte minst mitt stora intresse för Bibel-studier - se t.ex. här, här och lite här. Här har jag förresten berört Kristdemokraternas narkotikapolitik.)

 

KD-blaskan innehåller diverse lögner om arbetslöshetsstatistik, lite heteronormativt hemmafru-hets, samt en stor mängd Allians-esqua kompromiss-floskler. Mitt i det stora intellektuella haveriet har dock en liten infiltratör smugit sig in. Behold, hjältarnas hjälte, Hanna Nordin!

 

 



Nordin får svara på frågorna 1) vad vill du bli när du blir stor? samt 2) om du fick bestämma, vad skulle du bestämma då? Pinsamt nog för KD levererar Nordin ett mycket rimligt och koncist svar, som i ett slag förödmjukar hela Alliansregeringen, och inte minst KD:s medverkan däri. Ett parti som lobbar lösryckta Bibel-citat om medmänsklighet kan naturligtvis inte ducka för den underliggande kritiken i Nordins skarpa manifest.

Borgerliga debattörer matar rasist-ankor i parken

Det som Antropofagi uppfattade som genialiskt, nämligen Athena Farrokzhads sommarprat, har andra uppfattat som desto mer problematiskt. Här, låtom mig ge en rasistisk, reklamfinansierad sida lite extra trafik.

 

Avpixlat plockar fram Alice Teodorescu, som irriterar ihjäl sig på att public service låter andra åsikter än hennes egna komma till tals. Teodorescu är dock inte den mest slipade (vilket jag har nämnt tidigare), och blir följaktligen krossad i diskussionen. Hennes tendens att tappa fattningen är underhållande. Hennes oförmåga att förstå när slaget är förlorat är anmärkningsvärd. Hon är en ultra-liberal självmords-debattör som inte förmår lyssna och ta in motpartens argument. (Eller, i det här fallet rör det väl sig om förklaringar snarare än argument - vilka regler och riktlinjer som gäller för public service respektive Sommar i P1, vad granskningsnämnden tycker, etc.)  Teodorescu fäktar i blindo, förlorar balansen, faller på eget grepp. En storartad seger över sig själv, som ni hör:

 

 

Intressant är att Avpixlat genast hoppar på Teodorescus vilt skenande tåg. Vi har sett det förut - här har jag skrivit om hur Rebecca Weido Uvells insinuanta sucker-punch omedelbart plockas upp och blir kanon (inte kanon) i högerextrema kretsar. Här har jag nämnt hur också Erik Helmersson hyllas av Avpixlat, och här hur Helmersson delar åsikter med nationalsocialister.

 

Feedback-loopen mellan normal- och extremhögern är i mitt perspektiv mäkta komprometterande för de så kallade "liberala". Att någon med ett riktigt jobb (på t.ex. DN eller Svenskt Näringsliv) uttalar sig i harmoni med t.ex. Avpixlat, ger liksom rasisternas argument en aura av salongsfähighet.

 

Jag har tidigare spenderat en del digital trycksvärta på att beskriva den normaliseringsprocess som tagit rasismen från avfallshögen och tillbaka in i köket. (Läs här, här, här, här, här, här och här.) Jag vill härmed lansera teorin att borgerliga debattörers ideologiska samröre med renläriga rasister och nazister är att se som en central mekanism i normaliseringsprocessen. Således blir Teodorescus spastiska utfall gällande likställande av höger och extremhöger nästan lika ironiskt som det är oartikulerat.

Rika barn

Om en följer amerikansk debatt en smula kanske en har stött på det intressanta fenomenet "1-procentare beklagar sig". Det rör sig ofta om miljardärer som anklagar typ Obama för att vara typ Hitler.

 

Och nu, mina vänner, har fenomenet - som allt amerikanskt förr eller senare gör - nått Sverige. Se här. Mats Qviberg gör en Schwarzman och liknar Finansinspektionens agerande med Förintelsen.

 

Vi drar omedelbart slutsatsen att 1) rika är barn. Vilket ju också stämmer med borgarnas och Uppdrag Gransknings teori om att det inte finns några fattiga barn = 2) barn är rika.

Blandat om blandat

Angående mitt föregående inlägg var det kul att läsa den här intervjun. Kvinnan är ett geni. Men no need to tell, det räknas ut med röven. Som sagt. DN:s vinkel kanske för övrigt är en direkt hämnd på att Wolodarski nämndes i Rummet-intervjun? Man skriver:

"Hon talade om rasism, klassfrågor och politiskt våld ur ett tydligt vänsterperspektiv. Bland annat försvarade hon de vänsteraktivister som var i slagsmål med nynazister i Kärrtorp och Malmö."

Var i slagsmål. Heh.

När en ändå håller på och sprall-bloggar kan jag tipsa läsaren om den här festliga historien. Intervjun på slutet är rolig! Hagberg har sett lite för mycket på teve, om man ska tro intervjun där hon hänvisar till detta medium som sin främsta källa. (Här kan ni lyssna på intervjun med Hagberg på Arbetarbladets hemsida.)

 

Folkbildning vs. teve har jag förresten skrivit om förut. Och Hagbergs utsaga kan väl sägas belägga denna min tes. I övrigt tycks Hagberg ha missförstått historien om Rushdies Satansverserna en smula. Om man tycker det är otäckt att skratta åt den minst sagt förvirrade Hagberg kan man ju istället skratta åt SD som satt henne på sin lista.

På tal om alla dessa invandrare som Hagberg hyser så många väldigt väl underbyggda (obs, ironi) åsikter om, så ser jag Vilhelm Mobergs utvandrar-epos (som f.ö. spelade i en sinnesjukt tråkig och löjlig version på Dramaten nyligen) leva vidare i nutida svensk rapp. Migrant-myten är mäktig och har en tydligt positiv potential.





Tunga låtar, inte minst Parhams som får till den där episka känslan som är så fet i musik och så tråkig i film.

Det bloggas just nu, pga. semester, på en annan människas dator - en människa som tydligen inte haft vett att installera AddBlock. Att plötsligt få sinnessjukt mycket reklam uppkörd i ansiktet känns väldigt ovant. En vänjer sig väl vid att ca 75 procent av skärmen berättar för en att en har för utdaterad inredning, för lejma semestermål och för fula barn. När en inte är helt van, jag då blir en närmast chockerad över fräckheten. Samma sak, för mig som inte har teve (there I said it), är det att gå på bio eller se på reklamteve hemma hos någon bekant. Mängden reklam, och den samlade dumheten och vidrigheten i varje enskilt reklam-segment, är obegriplig för en otränad hjärna.

Det offentliga rummet är svårare att reklam-sanera än t.ex. dn.se eller vad du stoppar i ögonen under mysiga hemmakvällar. Om jag hade lyckats leva reklamfritt i staden ett par veckor, hur hade jag då reagerat på den mängd sexistiska (och numera också rasistiska), korkade, fula och onödiga reklam som varje dag fläckar min utsikt? Troligen hade jag blett sne, för att tala ren skånska. Poängen är alltså att vi accepterar en hel del oacceptabla saker, enbart därför att vi vant oss vid dem.

Sen var det en annan grej som nån sa. (I det följande kommer jag lite provocerande använda "vi" och "vår" helt oproblematiserat, även fast många inte har råd att låna till bostad.) Vi lägger skitmycket pengar på bostäder. Det råder stor bostadsbrist, och vi måste alla trängas i städerna för att kunna få jobb. Alla hyresrätter ombildas till bostadsrätter, vilket gör hyresmarknaden obefintlig. Priserna på bostadsrätter drivs upp, men för den som vill ha någonstans att bo i närheten av ett jobb finns det inget alternativ. Så lånar vi hiskeliga summor som vi sen ska betala ränta på. Mer och mer av vår disponibla inkomst går till bostaden, dvs. till bankerna som vi har lånat pengar av - bankerna som äger våra bostäder och liv tills vi betalat igen lånen. Dvs. hela livet.

Samtidigt köper vi billigare och billigare mat, pga. okunskap + girighet + kapitalismens logik. Salmonellasmittat kött från Danmark, torterad biff, miljögiftsgarnerad surströmming, nedbajsad spansk sallad, med mera i våra munnar. Vi lägger en mindre del av vår disponibla inkomst på mat än vad vi någonsin har gjort förut. Vår snålhet gällande mat leder till mer miljöförstöring, mindre kul för djuren, fattigare käk i allmänhet. Fattigare käk leder i sin tur till sämre kämparglöd vilket i förlängningen hämmar revolutionen.

Slutsats - vi är slavar som tjänar bankerna, och vi matas bara lagom för att orka slava.

Ett land i vilket medborgarna lägger ännu mindre andel av den disponibla inkomsten på mat är Norge - detta trots att en vanlig jävla tjockbottnad pizza kostar ca 600 fjäll-dollars. Norge är bättre än Sverige på mycket annat också, t.ex. att vara rasister utan att riktigt tyck att man är rasister. Den som bott i Norge ett tag, arbetat och konsumerat lite media, den vet exakt vad jag snackar om. Norge är typ SD:s våta dröm. Man får vara helt och fullkomligt rasistisk ända ut i fingertopparna, och ändå inte överhuvudtaget kallas ens främlingsfientlig! Drömmen, SD, drömmen.

Lite speciellt är det att Breivik, en av många rasister i Norge, under rasistisk flagg kunde döda jättemånga människor på en liten ö, utan att detta på något sätt kopplades till rasistiska tendenser i samhället. Breivik hade liksom skrivit ett helt manifest om att han var rasist, och dödade alla dessa människor pga. sin stora och djupa rasism. Men nej, det som kopplar Breiviks dåd till t.ex. hans medlemskap i Frp, eller till den djupt rasistiska offentliga debatten i Norge, den är själv banne mig dum. Ali Esbati, som överlevde Breiviks dåd på Utöya, har skrivit lite om detta.

Norge vs. Sverige är ju klassiskt. En liten landskamp har även utspelat sig om just rasismen. Först skrev Arnstad det här. Fascist-forskaren tycker det är tråkigt att Frp hamnat i regeringsställning. Norge försöker sig på en kontring. Arnstad svarar, pulveriserar allt motstånd. Tyskland-Brasilien liksom. Ack, vad som än sägs kan ett parti som vill tvångsdeportera romer inte kallas annat än djupt rasistiskt. (Oj, där var visst Frp i gott sällskap med många svenska moderater. Och nu snackar jag inte om valstugeskandalen.)

 

Det var det om det!

Athena, Fredrik och Friheten

Sommarens bästa och mest obligatoriska lyssning är här! Poesi och real-talk i alla ära - Athena Farrokhzads sommar-prat bjuder dessutom på fantastisk musik, så använd gärna den här länken, eller lyssna på det inbäddade ljudet nedan för att få höra det kompletta programmet. Detta inklusive den låt som fick Gunnar Axén (m) att göra det klassiska rock-stjärne-tricket och slänga ut teven genom fönstret. (Tänk att Ebba Grön fortfarande kan förarga.)



Från mitt perspektiv är det intressant att Farrokhzads sommarprat mer eller mindre är en sammanfattning av hela Antropofagis gärning. Okej, hon nämner inget om den fläckiga hyenan, om thai-boxning, om valars gråt eller om symbiotiska livsformer. Däremot går hon grundligt igenom rasismens normalisering, den ökande ojämlikheten, skillnaden på stora och små tjuvar, arbetslinjen, femhunkan i plånkan, utopier, polismaktens fel och brister, med mycket mera. Och det framgår att hon gärna hade talat om träd (eller kanske hyenor, kampsport, val-gråt, och djuphavsfiskars relationer) om det inte hade varit så överjävligt illa ställt med världen.

En sak som jag tidigare skrivit om, just utifrån Farrokhzads Vitsvit, är förgriparens språk. (Också lite här.) I sommarpratet nämns det bland annat i termer av härskarens hus respektive verktyg. Farrokhzad genomför även en rent praktisk sanering av sitt språk i och med att hon benämner det som vanligen kallas "arbetsgivare" som "arbetsköpare". Begreppet är fenomenalt då det för det första är mycket mer sanningsenligt (dvs. överensstämmer bättre med verkligheten), och för det andra eliminerar en mängd problematiska implikationer som kan kopplas till begreppet "gåva". Att "ge" mig arbete, men åh vad vänligt, jag ska tacka och buga och krypa.

Så här långt gånget i blogginlägget vill jag också nämna sommarens bästa och mest obligatoriska läsning. Okej, det är inte så att Kyrklund har stigit ur sin grav och knåpat ihop ännu en "broschyr", men Aron Etzlers Reinfeldteffekten är dock precis lagom för hängmattan. Etzler reder ut "Nya" Moderaternas strategi och politik utifrån en gedigen forskningsinsats, och det hela presenteras på det där härligt lättlästa sättet som bra journalister ibland kan få till. Hur har Alliansen kunnat vinna två val, trots att väljarna egentligen skyr deras faktiska politik? Boken ger svar.

En del av moderaternas plötsliga framgångar handlar om att M lyckats ta makten över språket, genom att bestämma vilken terminologi som ska användas. Etzler tar "utanförskap" som ett exempel på ett begrepp som moderaterna lyft in i politiken, och fått alla andra att acceptera och använda. Redan här har M vunnit en viktig seger. Begreppet, i den mån det överhuvudtaget går att definiera, klumpar ihop tidigare åtskilda grupper för att leda en viss problemformulering i bevis. Tidigare var arbetslösa, studenter och sjukskrivna olika grupper med olika specifika omständigheter och förutsättningar. I utanförskapet möts de alla, och blir till ett enda stort bevis på att Arbetslinjen (fattigdom som incitament för att arbeta) behövs.

Även dagstidningar har sin roll i sommarläsningen. Jag har denna sommar satt mitt hopp till Alice Teodorescu att bli min nya hate-read. Man behöver lite dumheter för att elda upp känslorna och sätta sig vid skrivmaskinen. Teodorescu är emellertid alltför obegåvad för att fungera som en ny Kjöller eller Helmersson. Hon har helt enkelt inte den intellektuella kapaciteten att argumentera, ej ens ohederligt, vilket borgarna ofta annars bemästrar till fulländning. I mitt projekt att elda på min rättrådiga vrede med Teodorescus andefattiga texter sprang jag dock på den här lilla texten där Teodorescu i SvD berättar att Nya Moderaterna minsann inte är så tokiga trots allt. De har ju nämligen sänkt skatten lika mycket eller mer än vad Gamla Moderaterna vågade föreslå.

Här bevisar Teodorescu dels att hon är obegåvad, och dels att hon inte ens är on the inside av borgerligheten. Teodorescu har alltså trott att Nya Moderaterna är Nya. Hon har fallit för paketeringen, för retoriken och för lögnerna. Som höger-gök har Teodorescu tyckt att detta varit något förfärligt. Nu tröstar hon sig med att moderaternas faktiska politik varit precis så fruktansvärd och vidrig som Högerpartiets. Eller, egentligen värre - Ulf Adelsohn avskedades av regeringen för att han kritiserade den utsträckning i vilket Alliansen medelst privatiseringar fördärvat SJ. (Vet du inte vem Adelsohn är? Han var M:s ordförande back in the days på 80-talet.)

Liksom en stor del av svenska folket har Teodorescu således låtit sig luras av Schlingmann & CO. Teodorescu har dock dragit den motsatta slutsatsen jämfört med alla andra lättlurade, dvs. att hon nu kanske inte vill rösta på moderaterna. Deras faktiskt genomförda politik har dock lugnat Teodorescu, medans den har pissat off alla andra, som ju inte vill ha ökande klyftor och sämre välfärd.

Hade Teodorescu varit in on it, en medbrottsling i heisten, då hade hon inte blottat moderaternas verkliga avsikter på bästa ledarsidenplats. Teodorescu är alltså både lättlurad, och lika utanför som Bo Lundgern som också naivt skyltar med sanningen - gamla och nya moderaterna är samma sak. Borg och Reinis måste lägga fetaste face-palm nånsin.

Åh Bosse, käääften! Vi skulle ju lura dom!

Nåväl. Reinfeldteffekten går grundligt igenom det som Alice Teodorescu och Bo Lundgren lagt märket till - att "Nya" Moderaterna inte är det minsta nya om man ser till den faktiskt genomförda politiken. Man för klassisk Högerparti-politik, och denna politik är lika avskydd bland väljarna som alltid. Vidare visar Aron Etzler att svenska väljare inte tenderar att rösta på personer, utan på politik. Här ser vi genast hur att stort frågetecken uppenbarar sig - hur kunde då Alliansen segra, inte en men två gången?

Alliansens valvinster är unika. Det Renis med hantlangare lyckats med är att mörka den egna politiken, genom att bland annat internt förbjuda ord som "privatisering" (istället ska man säga "mångfald"). Detta är dock bara en av två delar i strategin.

Den andra delen är att man lyckats få valen att handla om motståndarens brister, genom stenhård sk. negative campaigning. Både Persson och Sahlin utsattes för väl koordinerade och konsekvent genomförda svartmålningar. Till och med socialdemokraterna kom att betrakta karaktärsmorden på sina partiledare som befogade, så skickligt genomfördes attackerna. Moderaterna vann på att angripa motståndaren, inte på att hajpa sig själva. Den egna politiken visste man bäst i att kamouflera.

Sagan om det lögnaktiga högerpartiet knyter naturligtvis ann till Farrokhzads sommarprat på flera sätt. Farrokhzad häver ur sig att de ökande klyftorna i Sverige - som för övrigt är ett faktum, för den som tvivlar - började under socialdemokraterna. Etzler visar tvärt om att mycket av det som sossarna lastats för i själva verket initierades av Bildt-regeringen under 90-talet. Ni vet, den där gången då vi gav moderaterna ratten i två minuter och de mångdubblade statsskulden och raserade vitala delar av välfärdssystemet i en handvändning. Socialdemokraternas problem har dock varit att man köpt medias felaktiga mantra om att M vunnit på att bli mer lika S, och att lösningen på detta är att S måste bli mer lika M. Moderaterna har inte alls blivit mer lika S, bara snott valda delar av retoriken, och S måste inte alls bli mer lila M, för väljarna gillar inte överhuvudtaget moderaternas faktiska politik. Sossarnas felbedömning av läget i detta avseende har gjort att man inte reverserat de processer som Bildt och grabbarna drog igång under 90-talet, och idag är man på god väg att upprepa misstaget i och med löften om att behålla olika avdrag och skattesänkningar intakta.

En ytterligare beröringspunkt mellan Farrokhzads prat och Etzlers bok är frihet. Jag gör mig inom ramarna för denna blogg ofta löjlig över nyliberalernas (och mer specifikt alliansens) idiotier avseende det här begreppet. Med all rätt. Nu tänkte jag dock komma in lite mer på välfärdsstatens betydelse.

Farrokhzad pratar om frihet. Vänstern gör ofta det, och Farrokhzad är onekligen vänster. Men vänta lite nu - högern brukar ju också prata om frihet! Det är dags att jämföra vem som har mest rätt till begreppet. Jag tar hjälp av Etzlers beskrivning av moderaternas faktiskt genomförda politik.

Det moderaterna har gjort är att riva ner skyddsnät. "Utförsäkrade" är sjuka som inte längre får sjukersättning. Sänkt a-kassa gör arbetslösa fattiga. Reinis säger uttryckligen att detta är goda "drivkrafter". Rent faktiskt har han fel, eftersom fattigdom inte skapar fler jobb, och eftersom fattigdom inte heller påverkar individens hälsa i positiv riktning.

Så vad innebär det att Reinis och hans hantlangare vill "befria" folket från välfärdsstaten, om det nu inte leder till en tryggare egen försörjning via miljarders plötsligt uppkomna arbetstillfällen? Det innebär, vilket Reinis också har sagt är positivt, att vi i större utsträckning måste lita till familj och vänner för hjälp och skydd. Det gamla goda välfärdssystemet, det som heter ätt och släkt, familj och klan.

Individen som måste förlita sig på familjen måste också förhålla sig till familjens normer och krav. Individen som kan förlita sig på någon form av externt lokaliserad skyddsmekanism kan istället enklare frigöra sig från familjens normer och krav.

Individuell frihet är således inte möjligt i ett nyliberalt, moderat-styrt Sverige. Här låses individen in i de godtyckliga välfärdslösningar som plågar mänskligheten i t.ex. Sudan, Kina, Kongo och Kazakstan. Jag kan inte längre säga "fuck daj fassan, fan ta din skitiga stil, nu drar jag till Malmö och skapar stor konst med fritänkande vänner", jag måste säga "tack för maten, hur vill du att jag ska bete mig?" Utifrån den här logiken ser vi också att nyliberaler är förtäckta konservativa, och att KD kanske (lite oväntat) är Alliansens största vinnare.

Farrokhzad däremot, hon vill vara fri från våld, såsom det som riktas mot henne från SMR, SvP och svensk polis. Hon vill vara fri att prata om träd, eftersom hon inte vill behöva prata om fattigdom och orättvisor. Hon vill vara fri att våga skapa, utan rädsla för att falla ner i den lyliberala pyramidens helvetiska nedre katakomber.

De s.k. liberalerna brukar hylla individualismen, men utan att förstå vad den kräver för förutsättningar. Socialisterna, dvs. de konsekventa liberalerna, har förstått förutsättningarna för frihet.

Svaromål

[Uppdatering: I detta inlägg var tidigare tre låtar inbäddade. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Angående vad jag skrev här är det här svaret på Birgerssons och Arpis idiotier väldigt underhållande. Jenny Bengtsson poängterar att hon med "en och annan liberal ledarskribent[s]" logik skulle kunna dissa SD för att de har en "nolltolerans" mot rasism.

Andra klassiska förödande svar inkluderar:


This little [liberal ledarskribent] thinks [s]he's live like me


Y'all [liberala ledarskribenter] deal with emotions like bitches/

what's sad is I love you, cause you're my [sister], you traded your soul for riches/

[Liberala ledarskribenter], you ain't live it/
You witnessed it from your folks' pad/
You scribbled it in your notepad and created your life/

Säg som de' e', del 2

Jag har tidigare uppmanat att säga som de' e'. När en läser Greiders ledare om (ny)liberalernas framgångar i ojämlikhets-skapandet, så slår det mig att alla kanske inte förstår det självklara. Demokrati är motsatsen till marknadsekonomi. Demokrati innebär att varje enskild individ har lika mycket att säga till om, lika mycket makt. En person, en röst. Den totalitära kapitalismen innebär att en delar upp makten på antalet kronor, och sen fördelar en kronorna så ojämnt en bara kan.

När klyftorna ökar, då minskar demokratin. Ty när pengarna är ojämnt fördelade, är också makten ojämnt fördelad.
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Utesluts-attributen

Både DN och jag (även t.ex. här) har tidigare utryckt att SD är rasister. Jag står fast vid min åsikt, men DN verkar ha ändrat sig. (Mina tidigare utfall mot Birgersson tycks fortsatt befogade.) Som vanligt är det falsk och bedräglig argumentation som är problemet.

DN:s Birgersson tycker att det är diskriminering att inte låta personer vara med i facket om det är medlemmar i SD. Hon diskuterar vidare huruvida principen om alla människors lika värde "är relevant". Det hon säger är således lite samma sak som Esbati och Kiros raljerar över i samband med recensionen av kulturministerns bok om skinhead – att välja att vara rasist är likvärdigt med att vara t.ex. invandrare, mörkhyad eller homosexuell. Rasist-gänget mot invandrar-gänget är två likvärdiga sammanslutningar som står mot varandra, i kulturministerns verklighetsuppfattning. Att vara med i ett rasistiskt parti är en diskriminerings-grund likvärdig med etnicitet, sexualitet, eller funktionsnedsättning, enligt Birgerssons verklighetsuppfattning.

Det som eventuellt hade kunnat vara intressant hade varit om Birgersson jämfört medlemsskap i rasist-parti med diskriminerings-grunden "religiös tillhörighet". I mina ögon bör religion inte likställas med t.ex. etnicitet eller sexualitet. Det är naturligtvis graden av valbarhet som är den springande punkten.

SvD:s Arpi, som tycks föra ungefär samma kamp som Birgersson, är mer explicit kring tänket kring diskrimineringsgrunder – läs här. Arpi skriver att det sedan 2008 är

"förbjudet i lag att neka någon medverkan i ett fackförbund på grund av personens kön, transidentitet, etnicitet, sexuella läggning, ålder, religion eller annan trosuppfattning. Fullt rimligt och rättvist. Men att utesluta sverigedemokrater från förtroendeuppdrag är alltså okej? Nej, det är vare sig rimligt eller rättvist. Om än lagligt."

Inte heller Arpi slutför resonemanget om att jämföra olika diskrimineringsgrunder, med varandra och med "politisk hemvist". Bara genom att nämna dem tycks han ju dock vederlägga sig själv – jämförelsen blir genast uppenbart löjlig.

Arpi lallar vidare om den stora likheten i SD:s och sossarnas syn på invandring. Utan vidare väljer jag att länka till detta blogginlägg. Och här kanske Arpi och Birgersson kan lära sig något om hur man istället borde bemöta SD. Istället för att bidra till den fortsatta normaliseringen.

Europas Boko Haram

Belgien är inget land som ligger mig vidare varmt om hjärtat. Som kolonialmakt var Belgarna och den belgiske kungen Leopold några av de allra vidrigaste. Ypperliga Kung Leopolds vålnad, av historikern Adam Hochschild, berättar om hur Kongo förvandlades till ett gigantisk gummiplantage där arbetarnas högerhänder rutinmässigt höggs av för att förebygga revolt. Du kan tappa gummi med en hand, men du behöver två för att hålla i ett gevär.

Det som idag är den Demokratiska Republiken Kongo är ett praktexempel på neokolonialism. Rika på resurser plundras DR Kongo ut av multinationella jättar i säng med korrupta kongolesiska politiker och rena rama rövarbaroner. Kannibalism, våldtäkter i stor skala, barnsoldater, massakrer, slavarbete i diamantgruvor – alla de värsta sidorna av mänskligheten återfinns i Belgarnas kölvatten, i de strukturer som kolonialherrarna byggde upp, förstärkte och cementerade.

Belgien kontrollerade även Rwanda, och det koloniala arvet från den ockupationen har vi likaledes sett prov på. Belgarna var på plats när massakrerna skedde, men valde att inte ingripa. De etniska splittringar som allmänt anses ha legat bakom massmordet skapades också av belgarna, enligt en ovanligt elakartad söndra-och-härska-taktik. 1935 införde belgarna identitetshandlingar baserade på uppdelningen mellan bland annat hutu och tutsi.

Belgien har alltså historisk varit en av de allra vidrigaste kolonialmakterna. Man skulle kunna argumentera för att Belgien överträffar nazi-tyskland, både sett till respektive folkmords omfattning – lågt räknat mördades minst tio miljoner kongoleser bara under kung Leopolds styre, som tog slut redan 1908 då Kongo övergick till den belgiska staten – och sett till ideologisk vidrighet – den koloniala rasistiska hierarki som tillämpades i kongo, och etnicitets-politiken i Rwanda, var fullkomligt förödande och djupt antihumanistiska. Även de direkta och indirekta efterverkningar av belgarnas framfart är i paritet med nazisternas dito. Kongo är än idag i många avseenden ett helvete på jorden, och den koloniala historien samt den neo-koloniala utsugningen är två variabler med stor förklaringskraft. Lägg därtill folkmordet i Rwanda.

Koloniala förbrytelser och rollen i det neo-koloniala roffandet är dock inte det enda som får min kräkreflex att aktiveras när jag ser en tysk flagga ställd på ända eller när jag bjuds på majonäs till mina pommes. Belgien är för mig nämligen även förknippat med det yttersta exemplet på maktens ondska. När jag hör den serie fonem som bildar ordet "Belgien", då aktiveras också det mönster av neuroner i min hjärna som representerar begreppet "pedofili".



P3 Dokumentär belyser förtjänstfullt hur etablissemanget i Belgien hade hela kuken i syltburken, och därför desperat skyddade en man som rövade bort, våldtog, torterade och mördade ett stort antal barn. Kopplingarna till maktens högsta rum är pinsamt tydlig, och oviljan att genomlysa hela "skandalen" talar sitt universella språk. "Det belgiska monstret" Mark Dutroux försåg förmodligen hög-rankande politiker och makthavare med mänskliga leksaker i önskad ålder. Oviljan att anstränga sig för att bevisa motsatsen är i sig inget bevis, men dock en av flera starka indicier.

Att maktens rus leder till begäret att överträda varje mänskligt tabu blir tydligt även i fallet Storbritannien. Makt som fenomen tycks driva individer till att vilja göra det som ingen frisk människa kan vilja göra, nämligen förgripa sig på barn. Är själva handlingen den yttersta representationen av makt som fenomen? Är idén om att totalt frigöra sig från all moral det som ligger bakom? Är det inte makten som leder till övergrepp, utan tvärt om empatilösa psykopater som tillskansar sig makt? Är själva beteendet nedärvt, evigt reproducerat i överklassens reservat och internat?

Pedofilskandalen i Storbritannien visar inte bara hur medlemmar av den brittiska regeringen och parlamentet begått övergrepp på barn. Det visar även, liksom i Belgien, hur makten alltid gör allt för att mörka. Samma mönster som i den katolska kyrkan, en annan maktfullkomlig institution som gjort övergrepp på barn till en livsstil. Även i Storbritannien är mörkläggningen pinsamt tydlig, när filer och akter spårlöst "försvinner", och när de utredare som utses är släkt med de misstänkta.

Andra typer av skandaler kan då och då se dagens ljus. Korruptionen och klanlojaliteten är alltid stark, men ibland läcker lite smuts ut ur salongerna. När det handlar om pedofili råder dock strängare regler. Här får inget någonsin bevisas. De brott som begås är alltför vidriga för att någonsin kunna passera obemärkta förbi. Naturligtvis finns en viss disproportionalitet i detta. När Carl Bildt tjänar sina blodspengar dör ju även barn – samma sak när Dick Cheney gör sina likaledes smutsiga dubloner, i Irak eller Nigeria eller annorstädes. Det sammanräknade mänskliga lidandet är dock inte vad som ligger till grund för allmänhetens dom. Att sexuellt förgripa sig på barn kommer alltid vara i en kategori för sig. Intuitivt känner du säkert själv samma sak.

Så vad kommer hända med Europas svar på Boko Haram, det brittiska parlamentet? Som vanligt ingenting. Mörkläggningen kommer vara pinsam men tillräcklig för att alla inblandade ska kunna dementera. Så länge det finns tvivel kan vi inte kasta ens den mest korrupta statsman i finkan.

Varför TTIP är så förbannat bra

Så tycks TTIP-medvetenheten ha trängt in i den bredare debattfåran – SVT is on it. (Har skrivit om TTIP t.ex. här, här, och här.) En sak som är lite fjantig med för-argumenten – som exemplifieras av moderaternas argument i den här interpellationsdebatten, och Cecilia Wikströms (fp) uttalande i länkade SVT-artikel – är att det handlar om att skapa nya jobb. Hur ska då dessa jobba skapas? Jo, serru, genom att vi ska köpa mer prylar av varandra. Hur ska denna myckna transatlantiska handel då åstadkommas? Jo, genom att vi rationaliserar bort löjliga handelshinder såsom miljöhänsyn och folkhälso-relaterade regler. Alltså – vi ska få mer shieet som är lite, lite farligare för oss, och lite, lite sämre för miljön.

Plötsligt känns det som att hela skiten är en endaste fet omväg, en omväg som beror på ett feltänk närbesläktat med det som Roland Paulsen benämner i dagens DN – och som jag tidigare skrivit om t.ex. här, här, här, här och här. Det som Paulsen ogillar är hur vi tvingar folk att "jobba" i onödan. Arbetslösa tvingas till löjliga och plågsamma aktiveringsåtgärder – "gör arbetslösheten till ett helvete så att folk söker sig därifrån". Den här skiten är inget politikerna hymlar med. T.ex. anförde Reinis uttryckligen, i partiledardebatten inför EU-parlamentsvalet, att fattigdom var en utmärkt "drivkraft" i arbetslinjens Sverige. Fräschören.

Som jag mer utförligt förklarar i de inlägg jag länkar till ovan, behöver vi idag inte jobba lika mycket som på t.ex. medeltiden. Tack vare det vi lite slarvigt kan kalla "utveckling" så kan vi idag producera en större mängd shieet medelst en mindre mängd ansträngning. För att göra en lång historia kort kan vi idag chilla nästan hela dan, nästan varje dag, och ändå få öl och kebab utkört av en aldrig så trevlig statlig tjänsteman. Typ. Nämen, som sagt, läs alla mina tusen inlägg länkade i stycket ovan, jag orkar faktiskt inte ta om det här en gång till.

TTIP:s stora nytta kommer (allegedly) vara att skapa mer arbete genom att vi kan köpa mer, men sämre, prylar av varandra. Vi har gott om saker redan, och det vi behöver är knappast sämre saker – om något bättre saker. Om vi nu inte behöver dåliga prylar blir nästa fråga – behöver vi de jobb som består i att tillverka dessa usla prylar?

"Ja!", svarar en arbetslinjär allianspartist. Arbete är nämligen bra, vad i det än betår. Således är legenden om Sisyfos inte det minsta tragisk för en moderat – killen fick ju jobb!

Mer onödiga jobb och mer dåliga prylar. Och det enda vi behöver offra är vår demokrati och vår miljö! Nämen M, FP, KD och C, det låter ju verkligen som en jävligt bra deal när ni lägger fram det på det viset.

Sist av allt, angående dåliga vs. bra produkter, kan jag rekommendera dokumentären Glödlampskonspirationen för den som inte redan sett den. Filmen visar vad begreppet planerat åldrande består i, och hur företagen storligen fuckar konsumenter, medborgare och miljö varje dag i veckan, utav bara helvete. Själva namnet Glödlampskonspirationen syftar på den kartell av glödlampstillverkare som på 1920-talet beslöt att ingen glödlampa fick ha en hållbarhet överstigande 1 000 timmar, trots att man kunde tillverka lampor med flera hundra års hållbarhet. Planerat åldrande – tillväxt-gynnande, men på det där dåliga sättet som nyliberaler gillar.

Din käpp i ekorrhjulet - En kanadensisk Peps Persson?

(Din käpp i ekorrhjulet är en serie bloggposter som syftar till att sänka svensk tillväxt, genom att erbjuda meningslös kuriosa till white collar workers. Tidigare inlägg hittar man t.ex. här, här, här, här, här, och här.)

Om du råkade lyssna på radio cirka 1992, då känner du förmodligen igen den här låten:

Toronto-sonen Snow (sedermera enligt vissa en backronym för Superb Notorious Outrageous Whiteboy) släppte fyndigt titulerade 12-tummaren 12 Inches of Snow. Singeln "Informer", vars video du kan kika på ovan, blev en gigantisk hit. Sju veckor i sträck låg låten som etta på Billboard-listan, och är enligt Guinnes Rekordbok världens bäst säljande reggae-hit någonsin. 12 Inches of Snow sålde 8 miljoner ex världen över – bland annat sålde skivan guld i Japan.

Snow fick dock inte kärlek från alla. Vi skrattar åt den tidstypiska Bert-looken idag, men redan samtiden hade kul åt Informer-videon. Jim Carrey var inte sen på parodierandet:

"Imposter" innehåller främst kommentarer på Snows hudfärg, och MC Shans vers-motsvarighet handlar om att Snow tvingats ta med en svart man på låten för att vinna kredibilitet. I själva verket var det MC Shan som bjöd in Snow till New York för att hjälpa honom att signa, och för att co-producera debutplattan.

Huruvida Snow är ett fall av cultural appropriation (mer om t.ex. det t.ex. här, här, här, här och här) kan få vara osagt. Snow fick hur som helst följande omdöme av DJ:n Pat McKay:

"Purists have a problem with a non-Jamaican doing reggae. But I choose to think of it as the greatest compliment to reggae culture, and Snow is a genuine, dedicated artist. He has a fine singing voice, he's a great writer, and he very generously includes other artists in all of his work. His authenticity amplifies the realities of his generation, and his sensitivity conjures up intimacy with all of his love songs."

Snömannen har också samarbetet med reggae-legender som Ninjaman, Buju Banton och Beenie Man, samt haft stora hits på Jamaica med "Anything for you" och "Si Wi Dem Nuh Know We". Skulle någon ifrågasätta Snows kulturella lojalitet i hans ansikte skulle han måhända citera Queen Ifrica:
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

They say I'm cracy, for choosing Rasta/
But I say natti, i love my culture!/

Hur vi än väljer att se på Snow och hans uttryck så är han definitivt, för denna skribent, mest av allt en av alla one-hit wonders från 90-talet som Jim Carrey gjort narr av. I gott sällskap med Vanilla Ice ("Ice Ice Baby") och Haddaway ("What is Love"), således.

Frihet?

Det finns någon slags Ayn Randsk föreställning om att (ny)liberaler vill ha frihandel, en liten stat, och maximal frihet för individen. Detta är en härlig blandning av missuppfattningar och lögner. Icke desto mindre lever föreställningen kvar, och används av stolpskott såsom Helmersson-Birgersson-Kjöller. Eller, varför inte av moderater i interpellationsdebatter om TTIP. När Sjöstedt kritiserar TTIP och dess investerings-skyddsmekanism, då skriker Björling att vänstern är mot frihandel. Sjöstedt förklarar pedagogiskt att han gärna medverkar till att ta bort handelshinder såsom tullar, men att multinationella företags rätt att stämma stater för demokratiskt fattade beslut i t.ex. folkhälsofrågor inte bör räknas dit. Björling svarar att vänstern väl "vill ha frihandelsavtal med Nordkorea" – hederlig argumentation like a baws.

(Jag inser att jag random-bashar Kjöller lite väl lättvindigt ibland. Här – Kjöller gillar storföretag mer än anställda; Kjöller har ett osunt förhållande till sanningen; Kjöller har en läskigt insinuant stil; Kjöller pallar inte kolla grejer.)

Så låtom oss reda ut dessa missuppfattning och lögner, som grasserar så frodigt. Visst vill nyliberalerna ha en liten välfärds-stat. Välfärd innebär nämligen att göttma undfägnas samtliga individer i kollektivet Samhället. Detta gillar ej nyliberaler, ty de behöver armod i leden för att maximera profiten. Däremot vill nyliberaler, så länge de själva sitter vid makten, ha en jävligt fet och mäktig stat alla dagar i veckan. Nyligen damp det ned en rapport om att svenska myndigheter aldrig förr varit så dyra – detta efter att Alliansen suttit två mandatperioder. Visst, myndigheterna gör mindre nytta än någonsin, men de slukar mer resurser. Det Alliansen lyckats med är att förvandla för medborgarna nyttoskapande institutioner till en arbetsmarknadsåtgärd och en välfärdssubvention för den övre medelklassen. (Även sossarna smuttar på näktarn, så klart.)

Enligt en kontakt Antropofagi har på riksdagen – obs, ej i ett oppositionsparti, mind you – har moderaterna så otroligt många anställda att man inte vet vad man ska göra av dem. Det arrangeras ständigt meningslösa seminarier utan besökare, bara för att alla moderata tjänstemän, kanslister och sekreterare ska ha något att göra om dagarna. Det är alltså inte så att man väl tillämpar någon slags nattväktarstat-tänk när tillfälle ges. Istället använder man medborgarnas gemensamt hopskramlade slantar till att ge fördelar till den egna klanens medlemmar.

Är nyliberalismens svenska representanter då inte de politiska friheternas försvarare, i alla fall? Nej, tyvärr inte. Som jag skrivit här och här är det borgarna i EU som mest aktivt lobbar för lagstiftning mot demonstrationsfrihet och yttrandefrihet. Exemplet är alltså Spaniens "Medborgarskyddslag", som läggs fram av moderaternas spanska systerparti Partido Polular. Vad pysslar moderaterna med i EU då? Läs här. Till och med folkpartisten Cecilia Wikström är tydlig med att M samarbetar med de mest extrema konservativa krafterna. Gunnar Hökmark (m) röstade emot Estrela-resolutionen, och hänger med Maltas och Ungerns hårdhudade högerhökar. Moderater är kanske inte så jäkla mycket för frihet, trots allt. (Fler exempel här, här, här och här.)

Okej, så hur är det med den där frihandeln då? Jo, liksom sossarna before them vill ju M gärna fritt vapenhandla med krigförande stat. Och diktaturer. Och alla andra. Men samtidigt gör man inget för att motverka EU:s subventioner, som leder bland annat till utfiskning av Afrikas kuster, vilket i sin tur skapar (t.ex.) missär och pirateri. Vidare, nyliberlismen har inte, som Ekis Ekman skriver, rört oss mot en friare marknad – istället ser vi en sammanslagning av företag, monopolbildningar och statligt stöd till ett ständigt "krisande" bankväsende.

Avslutningsvis kan vi konstatera att frihandel, liten stat, och frihet för individen bara är retoriska begrepp som inte finner sin motsvarighet i en nyliberal verklighet. I själva verket är det vänstern som arbetar för dessa fenomen, även om man ofta inte hänfaller till löjliga och förenklade slagord. Lämna skitsnacket till de ljugande högergökarna liksom.

Förresten, vi ska inte glömma att Friedman liksom Thatcher var boys (?) med Pinochet. Nyliberalismen behöver ofta en jäkligt "stark stat" (repressiv regim) för att kunna implementera sig själv. I de redan rikas tjänst, så klart.

Lite historik kring moderaternas undfallenhet

Det här underbara avsnittet av podden Flumskolan måste höras av alla:

 

Det handlar om kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths (m) bok Skinnskalla: Rasister, nationalister, eller hyggliga unga män? (1995). Boken, och att den finns, är så oerhört sinnessjukt att Alliansen rimligen borde förlora valet enbart på detta faktum. Dock ger det lite förklarande bakgrund till moderaternas extrema undfallenhet vad gäller rasism och nazism i Sverige idag (här, här och här – här, här och här – här, här och här).

Adelsohn Liljeroth verkar komma från en helt annan planet. Som Judith Kiros påpekar ger boken en helt ny förståelse för tårt-skandalen. Och plötsligt fattar man att Kill Billström kanske faktiskt har någon att snacka med på lunchrasten ändå.

Den demokratiska konsten

Graffiti och gatukonst är någonting gött, nämligen en spontan konstform (bla, bla) som sprungit ur skaparglädje. Det kan vara så här himla fint:

Bilden stulen från pixlar.

Eller så här himla fint:

Vissa konstnärer vill gärna diskutera vilken typ av graffiti som kan tänkas vara acceptabel (läs del 1, 2 och 3 av historien om den grå nyansen):

Viss graffiti, eller delar av den i alla fall, får tydligen gärna finnas (eh asså trycket tog slut i högtryckssprutan dårå...):

Hur som helst började det hela i New York. Den klassiska dokumentären Style Wars (1983), som tog graffitin (och delvis hiphopen) till Sverige, innehåller de bästa argumenten för konstformens existensberättigande so far – se filmen och lyssna extra noga på den enarmade snubben.

I Sverige var mottagandet av graffitin inte så värst varmt från alla. P3 Dokumentär berättar om hur en korrupt para-polisiär vaktstyrka gick utanför lagens råmärken för att få stopp på "klottret":

Moderaterna tycker inte om graffiti. I sanna M-anda överträder man demokratins och det sunda förnuftets råmärken för att hämma människans kreativitet. Detta tycker vissa är konstigt (läs t.ex. här och här och här och här).

Vad är problemet med graffiti och gatukonst, egentligen? Eftersom moderater är konformister och status quo-hetsare är fria uttryck någonting skrämmande – fri konst är indikation på fri tanke. Dessutom har graffiti och gatukonst historiskt i stor utsträckning handlat om att kränka äganderätten. Att begå ett skadegörelse-brott i form av graffiti är en form av omfördelning, där någon som icke äger tar sig friheten att nyttja det någon annan äger. Äganderätten är naturligtvis inte okränkbar för en moderat – de älskar att stjäla och plundra. Däremot anför man gärna äganderättens okränkbarhet när det passar. En gatukonstnär är ofta någon från "fel" klass som överträder äganderätten. Moderaterna ilsknar så klart till.

Det som främst gör att moderater hatar graffiti är att det länge inte var kommodifierbart. (Jag inser att jag är ute och härjar med anglicismer nu.) Att graffiti inte syftade till att köpas och säljas gjorde att den befann sig utanför den totalitära kapitalismens räckvidd. Redan i Style Wars ser vi dock hur handeln börjar, och Exit Through the Gift Shop (2010) eller t.ex. NUG - Vandal in Motion (2013) visar var skåpet står i dagsläget.

Ändock – även om det köpes och säljes och kommodifieras hej vilt så befinner sig graffitin fortfarande i periferin. Ofta finns den gratis att beskåda i det offentliga rummet, och ofta kommer verken aldrig skapa annat värde än det götta i att måla dem och beskåda dem.

Loopen och hungern

Antropofagi har bloggat över hundra inlägg. Nästan alla handlar om samma sak. Antropofagi är arg på nazism, fattigdom och elände. Hundra-och-några blogginlägg senare förekommer precis lika mycket nazism, fattigdom och elände som innan den första bokstaven hamnat på skärm. Upprepningarna börjar hagla. Ack – nazister beskrivs i statlig media som just another politisk riktning! Ack – borgarna ljuger! Ack – näringslivet begår illdåd! Alla dessa ting är utförligt beskrivna och ingående diskuterade, på gränsen till uttjatade. Problemen består, men berättelsen blir gammal och trött.
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

I guess I'm in a looped state of mind!

Vad borde väcka hungern att ranta ramsor bättre än självaste Almedalsveckan? Politiker skämmer ut sig i drivor. Långa, pinsamma tal av Jan Björklund. Nazister på gatorna och undfallande polischefer som tycker det är lugnt. Smaskig buffé! Men nej. Hela spektaklet blir bara en slags späckad sammanfattning av det föregående årets diskurs-dippar. Ett koncentrat av mänsklig oförmåga, som leder till misströst och apati hos varje betraktare.
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

I see days chasin' days, everything stays the same/
No more night and day, everything is grey papier-mâché/
Same song on the radio by the same old artist/
Same asshole on CNN givin' the same 'no comments'/

Erkänner jag snackar Goya

Antropofagi har kämpat med känslan av politisk déjà vu under hela juni. Några stapplande blogginlägg har krystats fram, men ingen glöd finns kvar. Har Antropofagi slutligen konsumerat sitt eget kött? Problemet med att äta människokött generellt är som bekant att man ådrar sig kuru.  Först dansar man ett tag, spastiskt och okontrollerat, men slutligen stillnar den neurologiska bärsärkagången och döden inträder.

Att driva skrivande utifrån den egna upprördheten är som att glufsa stora stycken av sig själv, ett slutet system där ingen ny näring tillförs. Här finns kanske räddningen. Hur kan man bli mätt av att bita på naglarna? I mat-analogiernas tecken uppmanar jag mig själv:
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Stay hungry!

Likt hur nyliberalismen aldrig får nog, oavsett fördelningens skevhet, så skall även Antropofagi ständigt frossa. Snart kommer ett riksdagsval, vilket bör tvinga ut Alliansens och SDs bleka maskar i ljuset igen. I och med det dukas bordet för en politiskt driven tyckare. Björklunds plötsliga omfamnande av "feminism", rasisternas plötsliga intresse för arkeologi, moderaternas fortsatta krig mot de arbetslösa – redan här har vi material för hundra-och-några blogginlägg till.

Kan detta vara återkomsten?
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]