Antropofagi

torsdag 10 juli 2014

Den demokratiska konsten

Graffiti och gatukonst är någonting gött, nämligen en spontan konstform (bla, bla) som sprungit ur skaparglädje. Det kan vara så här himla fint:

Bilden stulen från pixlar.

Eller så här himla fint:


Vissa konstnärer vill gärna diskutera vilken typ av graffiti som kan tänkas vara acceptabel (läs del 1, 2 och 3 av historien om den grå nyansen):


Viss graffiti, eller delar av den i alla fall, får tydligen gärna finnas (eh asså trycket tog slut i högtryckssprutan dårå...):


Hur som helst började det hela i New York. Den klassiska dokumentären Style Wars (1983), som tog graffitin (och delvis hiphopen) till Sverige, innehåller de bästa argumenten för konstformens existensberättigande so far – se filmen och lyssna extra noga på den enarmade snubben.

I Sverige var mottagandet av graffitin inte så värst varmt från alla. P3 Dokumentär berättar om hur en korrupt para-polisiär vaktstyrka gick utanför lagens råmärken för att få stopp på "klottret":



Moderaterna tycker inte om graffiti. I sanna M-anda överträder man demokratins och det sunda förnuftets råmärken för att hämma människans kreativitet. Detta tycker vissa är konstigt (läs t.ex. här och här och här och här).

Vad är problemet med graffiti och gatukonst, egentligen? Eftersom moderater är konformister och status quo-hetsare är fria uttryck någonting skrämmande – fri konst är indikation på fri tanke. Dessutom har graffiti och gatukonst historiskt i stor utsträckning handlat om att kränka äganderätten. Att begå ett skadegörelse-brott i form av graffiti är en form av omfördelning, där någon som icke äger tar sig friheten att nyttja det någon annan äger. Äganderätten är naturligtvis inte okränkbar för en moderat – de älskar att stjäla och plundra. Däremot anför man gärna äganderättens okränkbarhet när det passar. En gatukonstnär är ofta någon från "fel" klass som överträder äganderätten. Moderaterna ilsknar så klart till.

Det som främst gör att moderater hatar graffiti är att det länge inte var kommodifierbart. (Jag inser att jag är ute och härjar med anglicismer nu.) Att graffiti inte syftade till att köpas och säljas gjorde att den befann sig utanför den totalitära kapitalismens räckvidd. Redan i Style Wars ser vi dock hur handeln börjar, och Exit Through the Gift Shop (2010) eller t.ex. NUG - Vandal in Motion (2013) visar var skåpet står i dagsläget.

Ändock – även om det köpes och säljes och kommodifieras hej vilt så befinner sig graffitin fortfarande i periferin. Ofta finns den gratis att beskåda i det offentliga rummet, och ofta kommer verken aldrig skapa annat värde än det götta i att måla dem och beskåda dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar