Det finns dagar då Antropofagi bara känner sig tvungen att fördjupa sig i en avantgardistisk storytelling-rapp med freudianska lager. Då är det tur att det görs låtar som Mortido:
Mortido är verkligen ingen lätt lyssning. Rappen är förvriden och dissonant, och många av rimmen hamnar på helt kontraintuitiva ställen. Det är ett slags nästan postmodernt flow, backat av en synnerligen varierad instrumental som faktisk är en berättelse i sig.
Men, det där med musik förstår jag mig inte på. Så låt oss gå direkt till själva texten. Vi börjar med refrängen:
Själsliga defekter har man inte gratis - de kostar på/
Jaget som man jäktar gör en kanske fartblind, för att man gått i stå/
Bumerangeffekten gör en kanske bakis - året var Råttans År/
Dödens andedräkt är livets fartvind. Mortido!/
Låtom oss så åkalla Freud. Libido och Mortido torde vara två förhållandevis välkända begrepp, åtminstone till namnet. Libido är driften att leva, skapa, verka, och fortplanta sig. Mortido är det motsatta, dvs. driften att dö [...]
Vi bör notera att den freudianska dödsdriften - Todestrieb - förknippas med aggression, repititionstvång (kompulsiv strävan att återuppleva en traumatisk händelse), och självdestruktivitet [...]
Mortido är de facto är detsamma som mindless habit loops orsakade av negativa stimuli [...]
Todestrieb myntades inte av Freud utan av en Sabin Spielrein i Die Destruktion als Ursache des Werdens (1912), men plockades upp av Freud.
För Freud verkar Libido ha handlat om överlevnad, fortplantning och kreativitet, medan Todestrieb handlade om "an urge in organic life to restore an earlier state of things" (Jenseits des Lustprinzips, 1920). Senare har den grekiska mytologins Thanatos, som var döden personifierad (ej att förväxla med Hades herre, Hades). I romersk mytologi hette Thanatos Mors, som liksom "Thanatos" betyder död.
I diskussioner med en viss Albert Einstein förtydligade Freud att dödsdrift/Todestrieb i bemärkelsen dödsinstinkt, inte är detsamma som destruktiv drift i bemärkelsen att vilja döda. Freud skiljer alltså på utåtriktad och inåtriktad aggression, något som är legio (mig veterligen) i modern psykologi där depression anses vara inåtvänd ilska, och ilska utåtvänd sorg.
Inom [tvärkulturella studier] talas det om individualistiska respektive kollektivistiska kulturer, där kollektivistiska premierar sociala beteenden där misslyckanden lastas en själv, och där den ultimata destruktionen är självmordet. Vice versa premierar individualistiska kulturer antisociala beteenden och narcissism, där den ultimata destruktionen är mordet (av någon annan). I Japan skyller du på dig själv och begår seppuku i Aokigahara. I USA blir det school shooting istället, Columbine stylee.
Se där, igen:
Typiskt kristna kulturer är typiskt individualistiska, är typiskt extroverta.
Typiskt buddhistiska kulturer är typiskt kollektivistiska, är typiskt introverta.
Poängen är att Samsara snurrar i dem alla. Det är lätt att förledas och tro att individualistiska kulturer är mer Libido, och kollektivistiska är mer Mortido. Men, sanningen är att Libido/Mortido bara manifesterar sig på olika sätt i dessa olika kulturella sammanhang.
Så:
Typiskt buddhistiska kulturer är typiskt kollektivistiska, är typiskt introverta. Mortido=dödsinstinkt/Todestrieb (mest extrem manifestation: Självmord).
Typiskt kristna kulturer är typiskt individualistiska, är typiskt extroverta. Mortido=Wunsh zu töten/lust att döda (mest extrem manifestation: Mord).
Etymologisk härrör "suicid" helt enkelt från "sui", "av en själv", och "cidium", "ett mord". Kollektivister klandrar och mördar självet. "Homicid" härrör från samma "cidium" samt "homo", dvs. "människa". Individualister klandrar och dödar någon annan.
Kollektivism och individualism ger sammanfattningsvis olika utlopp för Mortido. Vilket förklarar varför förlåtelse är en typisk kristen metod, medan sati/vipassana är typiskt buddhistiska. Dessa olika kategorier av kulturell överbyggnad har olika kostnader - olika typiska problem - och har kulturellt evolverat olika lösningar på dessa problem.
Jag ska inte påstå att det här är varken helt korrekt eller heltäckande. Däremot ger det oss en övergripande förståelse för det mortidinala, genom att koppla ihop Dödsdriften med buddhismens Samsara. Vilket mer eller mindre approximerar det som inom beroendeforskningen modelleras som
trigger - behaviour - reward. Vårt dopaminsystem är känsligt för vissa typer av belöningar, och vi lär oss att söka dessa belöningar. Fel blir det när vi hanterar negativ stimuli med inlärda beteenden som visserligen ger en form av belöning, men som dock inte är långsiktigt hållbara.
För att följa Judson Brewer kan vi tolka Samsara som en slags metapsykologisk approximation av våra dopaminerga belöningssystem. När vi upplever en belöning, lär sig vårt belöningssystem genom att bilda kontextberoende minnen. När vi etablerat ett kontextberoende minne tenderar vi att uppleva motiverande saliens i denna kontext. Dvs., vi får en liten belöning av att befinna oss i kontexten ifråga, vilket gynnar vårt belöningssökande. Vi belönas av att söka belöningen.
Beroende är vi alla, av allt möjligt. Missbrukare är vi när vi tvångsmässigt belöningssöker utan hänsyn till de negativa bieffekterna. Våra begär kan uppstå i och med negativa stimuli - när vi utsätts för stress mår vi dåligt, och då försöker vi må bättre genom att uppsöka kända belöningar. Därmed tar vi vår cigarett eller vår sup eller vår sil eller vår muffin. Våra begär kan också bero på positiv stimuli - vi frestas av en bild eller ett föremål eller en plats som vi förknippar med behovstillfredsställelse och dopamindusch. Kanske är det fredag på tunnelbanan hem - vi har vår fredags-playlist i lurarna - och vi drömmer om en kall öl för att nå fulländad hedonisk njutning.
Så, lidandets hjul består av positiva och negativa stimuli, som triggar inlärda beteenden - trigger, behaviour, reward, som Brewer sammanfattar saken. Det är det som är vanans loop; vaneloopen; the habit loop.
Det är viktigt att poängtera att en habit loop inte är dålig per definition. Det är inte ens så att en negativ habit loop är dålig. Eller, så här: En dålig vana är en vana som ger någonting på kort sikt, men som är skadlig på längre sikt. Att äta ett helt paket chokladglass är positivt i stunden. Det är gott! Och, om vi härrör ätandet ur negativa stimuli, så kan det fungera som en kortsiktig ångestdämpare - en coping-mekanism, ett sätt att hantera stress. Men, att äta ett helt paket glass var dag är dåligt, på längre sikt. Således definierar vi det som en dålig vana.
Eftersom en habit loop bildas
av en anledning - ciggen hjälper dig verkligen att hantera stress, på kort sikt - så kan vi kalla det mortidinala för vårt exploit-modus. Vi exploaterar ett visst jämviktsläge. Vi är stressade, och vi har lärt oss att vi kan lösa problemet genom att få nikotin.
När ett visst jämviktsläge är tillräckligt dåligt, så kommer vi vilja förflytta oss ifrån det. Om cigaretter dödar oss på lång sikt, eller ger oss sämre hälsa och sämre livskvalitet, eller om det helt enkelt är äckligt och kostar jättemycket pengar - då vill vi gärna gå in i vårt explore-modus för att söka ett annat och bättre jämviktsläge.
Exploit/explore-modellen kan tillämpas på allsköns verksamhet där implikationerna varierar på t.ex. olika tidsskalor. Vi vill t.ex. välja att explore:a genom att studera och få en fin examen. Det kostar att explore:a - vi har en lägre inkomst under studietiden, jämfört med att ha ett jobb under samma period. Det är också förknippat med risker, eftersom vi skjuter upp belöning till en mer oviss framtid, och vi vet heller inte alltid så mycket om vilket jämviktsläge det egentligen är som vi jagar. Det är också så att tid, och framförallt livstid, är en begränsad resurs - vi kan inte explore:a hela livet. (Vilket Kanye West så föredömligt berör i alla sina skits på The College Dropout, i klassisk hiphop-radioteater-tradition)
En mer Exploit-benägen person skulle stanna på servitris-jobbet istället för att spilla tid på att studera till typ läkare. Det tar ju skitlång tid för fan! Men, låt oss då återvända till explorerandets främsta ode:
Stay Hungry!
I remember when I used to wash dishes for a living/
Held my head high through the shit that I was given/
Down there in the basement, drying off the plates and/
Thinking 'bout the future and the time that I was wasting/
[...]
Finally I left with a grin on my face/
See I knew that grindin' for the minimum wage/
Had been in the way, of me just pursuing my passion/
Left with a hunger only few could imagine/
Like the fellows I was down with, slingin' all that brown shit/
Started of with grams, but it added up to punds quick/
All my college-boys into higher learning/
Late night working, keep the fire burning/
Another lesson is learned man, to get where you're going/
don't forget where you were/
Stay hungry!
Det är ju ett sjuhelsikes explore-ode, eller hur? Alltid lägligt att stoppa i lurarna, när något ska göras eller för den delen när livet går en emot. Det
mortidinala i sammanhanget är att bita sig fast vid ett
inadekvat ekvilibrium, och fortsätta diska för småslantar.
Vi återgår till Texten. Ett tema som löper igenom hela berättelsen i Mortido är protagonistens missbruksproblematik: Han dricker helt enkelt för mycket. Han har till och med satt sina pengar på att spriten kommer att bli hans död. Men, på vägen mot graven ska han nog hinna finansiera sitt missbruk också, genom sitt arbete som privatdetektiv. Scenen sätts:
Min bästa vän är kall och nära kroppen/
Min bästa hatt den som kräver en man för att bära opp den/
Min bästa plunta är full strax innan jag är/
Min bästa hågkomst den jag då blir av med/
Tyvärr är mitt minne rätt skarpt/
Glömmer aldrig en oförrätt eller ett rättsfall/
Dålig egenskap för den som nästan sett allt/
Den som matat mördare et al med metall/
Dödens andedräkt är livets fartvind.../
Jag är både nån sorts eremit och lide party/
Har riggat tärningskastet med mitt leverne/
Så gärningsmannen i flaskan och levern blir mitt steg till evigheten/
Vi har alltså att göra med ett berättarjag som är beväpnad (hans bästa vän är kall och nära kroppen), som är macho (hans bästa hatt kräver en man för att bära opp den), han är försupen (hans bästa är full strax innan han är dito), och han är bitter (hans bästa hågkomst är den han kan supa bort). Ångesten över ett händelserikt om än misslyckat liv gör sig också känd, i och med att han - i nyktert tillstånd? - plågas av sitt skarpa minne gällande rättsfall, allsköns oegentligheter (han har ju sett allt...), samt eldstrider där han tycks ha mördat mördare (eller i alla fall matat dem - et al, med flera - med metall, troligen från sin kalla bäste-vän). Så, visst är det väl en privatdetektiv i bästa noir-stil som vi ser framför oss?
Det mortidinala ger sig inte minst tillkänna i att han anser "dödens andedräkt" vara "livets fartvind" - denna poetiska fras fångar väl låtens centrala tema, vilket bör vara just spänningen mellan det mortinala exploit-läget, och det större goda som vi kan uppnå genom att fly från ett lokalt jämviktsläge. Bilden förstärks av att protagonisten - eller ska jag säga antihjälten - är en sorglig figur som både är eremit och lide party, dvs. som super solo.
Det självdestruktiva - själva dödsdriften uttalad - ser vi i medvetenheten över livsstilens troliga skadeverkningar. Ja, som fristående rapp-texts-analytiker vill jag gå så långt att jag hävdar att texten här anspelar på den
identifikation med ett missbruk som kan uppstå hos de allra mest förtappade, analogt med hur kroniskt sjuka kan identifiera sig med sin cystiska fibros eller hiv eller vad det nu må vara. (Se gärna
dokumentären om hur ledsen Henric de la Cour blir när hans kroniska sjukdom visar sig kunna botas.) Mortido-protagonisten har accepterat att döden kommer att komma genom flaskan, och han gnuggar den faktiskt förväntansfullt för att åkalla den slutets ande som han tror sig veta skall befria honom från verklighetens olägenheter.
Dock; så säker är han ändå inte, vid närmare eftertanke, och här träder vi in i själva historien. Något verkar ha hänt som sänker protagonistens konfidens vad gäller att just spriten skall döda honom. Vilka faktorer kan ha inträtt, som konkurrerar med missbruket om bödelstiteln?
Emellertid är jag selektiv nu/
Osäkerheten är fet i mitt liv nu/
Verkligheten är skev, eller e' det skeden/
Fan, det är sent och den scenen [ur The Matrix] är skitful/
(Vi noterar Matrix-referensen, och att osäkerheten kring framtida dödsorsaker verkar utspela sig på ungefär samma nivå som den metafysiska osäkerhet som Nick Boström uttrycker rörande
simulationsargumentet. Skedscenen
är också det fulaste i hela Matrix, gubevars.)
Men låt mig backa tillbaks/
Det föll ett surt regn över vår förtappade stad/
Jag satt och drack så det fick knacka ett tag/
när jag väl öppnade så slogs jag av hur vacker hon var/
Nämen, se! Här introduceras ytterligare en karaktär. En vacker sådan. Kanske är det nu något utöver fyllan som fördunklar omdömet?
Vissa kontakter som tas, de kräver diskretion/
Och då har en sån som jag en viss funktion/
Men det finns varningsklockor av en sort när fint folk kan/
Sänka sig till den nivå där min sort av svin flockas/
Jag får anta att/
Hon bruka' chilla i nån villa med en ansiktsmask/
Vi tycks ha att göra med en rik, nobel, vacker, men komplex kvinna. (Med läskig nano-rörs-makeup, som när hon blundar eller blinkar gör hennes ögon till svarta hål som slukar allt ljus.) Kali är en del av Shivas hustru, Parvati. Kali är en rälig dödsgudinna, medan Parvati är en behagfull skönhet.
 |
| Kali. |
 |
| Parvati, Shiva och Kali. |
 |
| Ja, ni fattar. Mystisk och mångbottnad - och snygg! |
Efter denna målande introduktion drivs plotten plötsligt framåt - det visar sig att den vackra, rika kvinnan har ett motiv!
Hon frågade: "Vet du hur det känns när ens barn är borta?/
Som att nån bara drar tills ens kranie lossnar/
Jag kan nästan ana hur gamar flockas/
Plus att deras far är en galen råtta"/
Det visar sig att kvinnan är av med sina barn, och att hon fruktar för deras säkerhet och liv (gamar flockas normalt sett kring kadaver och as), och det verkar dessutom som att vi har en antagonist att ta fasta på: Barnens far, som genom att beskrivas som en "galen råtta" får introducera den parallella gnagar-tematiken.
Kvinnan verkar väldigt upprörd över sakernas tillstånd - upprörd och desperat (inte mycket hopp återstår). Vår protagonist/antihjälte/privatdetektiv är något blasé och låter sig inte chockas över själv sakfrågan, dvs. de försvunna (underförstått kidnappade?) barnen:
Hon nästan tala' på en manisk måtta/
Och historien gick runt som en vanlig klocka/
Inte så mycket till hopp där kvar att krossa/
Det finns ingenting här kvar att chocka/
Så ger sig även protagonistens motiv tillkänna:
Hon var tät men läckte desperation/Mina tomma fickor fick förhoppningar, så rik var hon/
Och det var skit upp till hit, sa hon, deep [i skiten] va' hon/
Inte nån polis som kunde stå henne bi, sa hon/
Så, det visar sig alltså att kvinnan har något som mannen vill ha - pengar. Hans motiv är i grunden mortidinalt, nämligen att finansiera sitt utdragna självmord i ett pågående alkoholmissbruk. Det synes även mellan raderna som att han i någon mening låter sig smickras över att denna nobla, vackra kvinna vänder sig till just honom, vilket får honom att förtränga de nämnda varningsklockorna med avseende på att "fint folk kan/ Sänka sig till den nivå där [hans] sort av svin flockas". Förklaringen till att denna kvinna efterfrågar en så lågt stående människas tjänster, är att hon är desperat, samt att polisen - tydligen - inte kan hjälpa henne (eller stå henne bi).
Eftersom killen ändå got game, så blir svaret lite väl coolt och raggigt, på gränsen till drygt:
"C'est la vie"/
svara' ja lakoniskt, när hon fråga' om jag kunde hjälpa sa jag "allt är relativt!/
Det ser mörkt ut, melanin/
och det är inte för inte-lsen, vi drar till Tel Aviv"/
Oooh shieet! Wordplay! Killen vill impa. Spela smart. Världsvan.
Men den dumma bruden - ååååh! facepalm - fattar såklart ingenting:
Mina liknelser var droppar på fönstret/
så jag blottade hölstret istället, och log lite/
Det kan låta falskt, men innehållet i Pandoras ask/
får folk i allmänhet att vilja tro skiten/
Privatspanaren släpper tugget och tar istället till kroppsspråk och outtalade löften för att utnyttja kvinnans desperation, och inge ett - kanske falskt - hopp. Pandoras ask enligt Wikipedia:
Epimetheus hade varnats av sin bror Prometheus att inte ta emot någon gåva från Zeus, men blev förälskad i Pandora och tog henne till slut till hustru. Pandora hade med sig en ask som hon fått av Zeus och som hon aldrig fick öppna.
Epimetheus och Pandora levde lyckliga tillsammans en tid, men till slut gav Pandora efter för sin nyfikenhet och öppnade asken. Det visade sig att den innehöll en mängd olyckor och sjukdomar som flög ut över världen. När Pandora förskräckt stängde asken hade nästan hela dess innehåll redan flugit ut. Det enda som fanns kvar på botten av asken var hoppet.
Det sista som överger människan är hoppet, och hoppet är en förbannelse eftersom det troligen baseras på en felaktig bedömning. Men, en girig (och lite kåt) privatspanare kan såklart spela på den här djupaste av mänskliga instinkter, och samtidigt få känna sig lite manlig och cool genom att visa sin farliga pistol och uppträda världsvant.
Nå, ett uppdrag tycks ha avropats, och utredning - samt fortsatt supande - initieras. Det gäller nu att leta reda på råttan.
Vem det nu var som trodde på vem.../
Hon strosade hem, medans jag skred till verket/
På råttjakt är allt tillåtet, som jag ser på villebrådet/
och på regelverket/
Färdknäpp och pluntan i handskfacket/
Och en paus på en rastplats/
Taktfast låter sig flaskhalsen tappas på vätska/
Och sen tillbaks att maxa/
Jag känner otäcka mänskor/
såna svartsatta sopsäckar-mänskor/
såna massa blodfläckar-mänskor/
Bakgatans klarvakna män utan känslor/
Principer har priser. Snart känner jag råttans vänner/
och då känner jag råttans råtthål/
så snart har den råttan skotthål/
Aldrig kommit något gott av brottmål/
Här blir det uppenbart att privatspanaren inte har vänliga avsikter vad gäller föremålet för utredningen. Han tänker inte ställa någon inför rätta. Det är "mata mördare et al med metall" som gäller. Snart har den råttan skotthål. Omdömet kan måhända även fördunklas av det myckna drickandet samt av den djupa avskyn för Råttan, kidnappar-pappan. Pedofil, måntro? Nå, nu är den jäveln fast i alla fall:
Den här pedofilen ska fan penetreras/
men var är hans ånger?/
Han nekar för avbitartången/
jag blir bara mer enerverad/
Hammarslag med flaskbottnen mot hans tänder/
men ändå så håller han fast vid/
Att det är han som är offret, och hon som är råttan/
jag hamrar tills kroppen blir passiv/
Mellan suparna låter jag flaskan landa i sörjan som kvarstår av hans face/
men vid närmare översikt så finns det fan inga spår utan barn i hans man-cave/
Jag har betalt för att fånga en råtta/
Hm. Varför erkänner inte Råttan, trots tortyren? Och var är barnen egentligen?
"Vem det nu var som trodde på vem"... Anar vi en dramaturgisk twist?
Upplösningen utspelar sig i råtthålet. Och där stinker det såklart ost.
Eller... Utspelar den sig i råttfällan? Och är osten ett bete?
Pölen av blod och ammoniak luktar som vitmögelost/
när han slutar sprattla och livet i blicken är borta/
Och jag
är borta [dvs. packad, men också
swayze]
/
Ut genom fönstret när jag hör sirener/
brandstegen och min balans samspelar med spriten, men jag är på benen/
Mindre än en minut efter det att jag fallit till marken i gränden där utanför/
Klart att jag kutar för, vet hur snutarna fattar beslut om att skjuta för/
Har varit på den andra sidan - nu är det mig de vill mata med metall/
 |
| Quetzal. |
Det här inte min fusktärning - måste tappat den när jag snacka' på osten/
Spriten var utsedd till liemannen, men råttornas drottning har fuckat med oddsen/
Dödens andedräkt är livets fartvind, och jag har aldrig blivit så blåst förr/
Har aldrig gått så snabbt utför som nu för, har aldrig fuckat upp så grandiost förr/
Min bästa vän ger ingen värme direkt/
min bästa hatt ligger glömd i en gränd/
min plunta är tom och min hågkomst är plågsam/
min dumhet har lämnat mig dömd i en vändning/
Och så slutar historien om råttjakten. Som den började, med den kalla bäste-vännen (pistolen), hatten, pluntan, hågkomsten, och fallet mot graven.
