Greider Becker önskar gott nytt år

Alla ni svartsynta svin som klär världen i er självkänslas gråa trasor. Alla ni glättiga ägg i påskmålning som dricker alltför djupt ur optimismens blanka flaska. Alla ni däremellan som inte befinner er i exakt de terapeutiska intervall som ja kan acceptera.

E ni få, ni rimliga, ni trevliga? Eller har ja bara lagt er i en liten, liten låda av isolation och felprioriteringar? Hej, alienation. Me dej kan ja kommunicera.

Men ack, ja hatar byns gyttja lika mycket som atomens ensamhet. Det finns ingen lämplig lösning när präglingen av själen skett under extraordinära historiska omständigheter.

Ja hade tankar om de gångna året. Ja hade väl rätt i de mesta men mår ändå illa av avsmak över alltihop.

Eller så mår ja illa för ja skriver detta på min telefon medan ja åker karusell. Tanken e rent bokstavlit talat faktiskt svindlande.

Gott nytt år alla fäns!

Din käpp i ekorrhjulet - Muff, och lögner om den

Nej, det är inget vaginalt, och ingen ungdomsförbundsangelägenhet; det är strikt moderelaterat. Det är sånt vi pysslar med här. Mode-mode.

Vantar var länge för fjantar. Vafan var det som hände?

Äh, vi tar det från början va. Dvs. från 1500-talet.

På wiki kan läsas:

"En muff är en modeaccessoar som vanligtvis är cylinderformad och gjord av päls eller tyg. Den är vadderad och har sina båda ändar öppna för att kunna hålla händerna varma inuti den vid kyla.

Den introducerades i modet på 1500-talet och användes då av både män och kvinnor, senare blev den en accessoar enbart för kvinnor. I början av 1900-talet avtog dess popularitet något, men den fick ett kortare uppsving under den senare delen av 1940-talet och användes fram till och med 1950-talet.

Ordet muff kommer troligtvis ursprungligen från det gamla franska ordet moufle vilket betyder tjock handske eller vante, detta ledde sedan till att det på engelska och även svenska blev muff."

Det kan nämnas att muff heter muff även på engelska och tyska. Och det rockades således lite var stans. Så här tufft kunde det se ut:

 

Eller såhär:

Var tog muffen vägen då? Finns den kvar på Östermalm? Vet inte. Kanske finns muffen någonstans i sjuårscykeln av pälsaccessoarer som plågar stadsdelen. I mainstreamsamhället har vi dock inte sett muffen på jävligt länge.

"Det är som sidoväskan och ryggsäcken", säger någon. Men nä. Ryggsäck och sidoväska åker slalom på en helt annan tidslinje. Muffen är fan historia.

Hur sjukt är det inte att vakna och inse att vantar inte alltid varit normen? Att det fanns en helt annan lösning? Det är som att vakna och gå ner till centrum för att hyra en betamax-kasett på 90talet. Eller en laserdisk-platta liksom.

Vanten är CD-skivan. Vad är då mp3an? Kanske är det så enkelt att den transhumanistiska entiteter inte upplever, utan blott registrerar, temperatur. Vanten förpassas då till muffens domän.

Bärandet av muff kräver ett helt annat tempo än det gängse. Ett vaggande, spankulerande esplanadtempo. Man får liksom inte snubbla. Det finns inga fria händer som kan ta emot.

Däremot kan man armbåga. I själva verket leder bärandet av muff till en evig pendelrörelse där armbågsbenens vassa ändar med viss kraft skjuts utåt i sidled. Som för att döda eller stympa. Bärandet av muff måste därmed anses ha krävt en viss blodtörst.

Kanske blev vi människor så civilicerade att vi inte längre förmådde armbåga oss fram mellan splittrade revben. Effekten är dock svår att isolera från den parallella utvecklingen av stress och hets som gjorde att långsam, värdig framåtskridnad gick ur modet.

(Tidigare käppar i ekorrhjulet: Viktig info om djur; malapropismer och katakreser; växa ihop; könsmaktsordningen; boxning; 1984; Snow; Porrarp; Mad Skillz; verlan; flykten från matriarkatet; djursex; plast/plats, samt uppföljning; IVF och komodo.)

P&P-uppföljning

Antropofagis fråga från nyligen ställs av random FB-huligan, direkt i ansiktet på Pengar & Politik:



En vild diskussion utbryter i såväl kommentatorsfältet som i själva podden:



Eller, vild och vild och diskussion och diskussion. Hur som helst.

Det känns som att P&P:s svar initialt lutar åt att institutionella förändringar snarare är symptom på minskande produktivitetsökning och ökande ojämlikhet. Senaste i podden kommer Sandro och Jenny emellertid in på samma fråga från motsatt håll, och tycks då vila i att institutionella förändringar tvärt om är att betrakta som symptom på den minskande produktivitetsökningen. Som att de rika "måste" roffa mera så fort ekonomins tillväxttakt avtar.

Samtidigt är hela frågeställningen egentligen bara en variant på en trött struktur-agent-diskussion, som också löses av den kausala realismen. Liksom, är det superstrukturell förklaring som funkar bäst? Att all politik bara är outputen från den underliggande struktur som produktionsvillkoren utgör? Eller är det så att enskilda politiker ska bära hela hundhuvudet? Att det är Reagans och Thatchers fel allting? I själva verket kan vi ju, som Hofstadter indirekt lärt oss, se dessa bägge aspekter som parallella processer som spelar ut på två samtidiga ontologiska nivåer. Som att det både kan finnas temperatur och atomer med olika hastighet. Eller myrstack och myror.

En nyupptäckt källa till politisk ojämlikhet

Tack vare ett performativt perspektiv på tid kan vi se en ny form av maktobalans i samhället.

Om man lever längre, så hinner man rösta i fler val! Då får man ju större möjlighet att påverka samhället!

Skillnaderna i förväntad livslängd är ju dessutom så illa distribuerade, att rika i regel lever längre än fattiga. Således verkar denna maktobalans till redan mäktigares fördel.

Ack ni som har och ska vara givna och det i överflöd, i jämförelse med ni som inte har och från vilka ska tagas även det ni har.

2016 års prediktioner visar sig vara helt uppåt väggarna

Nu ska vi se hur det gick med prediktionerna för 2016.

Vad gäller punkt 1 såg nog rörligheten i EU lika bra eller dålig ut vid årsskiftet 2015/2016 som den gör idag.

Punkt 2 är bara helt fel. Inga demonstrationer i Ryssland så vitt Antropofagi erfar.

Punkt 3 var att Iran och Saudiarabien inleder kring via ombud. Så är det ju faktiskt idag, vilket indikerar att gissningen skulle vara korrekt. Samtidigt är det högst oklart om detta verkligen är en utveckling att tillskriva 2016. Prediktionen tycks nu i efterhand har varit starkt influerad av pågående utveckling, och bör kanske istället betraktas som en beskrivning av ett skeende.

Punkt 4 var att IS kommer att tillintetgöras militärt. Här är vi kanske inte helt i mål, men trenden är ändå tydlig. IS är pressat, och har sustained a string of military defeats. Bilden är inte glasklar, och IS inte fullkomligt tillintetgjorda, men gissningen gick i alla fall i rätt riktning. Även i det här fallet ser vi f.ö. att trenden inleddes redan i samband med att prediktionen gjordes.

Punkt 5 saknas i listan och är kanske därmed den mest korrekta. Vi säger att den står för alla vi förlorat under året. Kanske den enda som förutsåg Leonard Cohens död med sådan precision.

Punkt 6 är ju rakt på öppet mål. Givetvis skulle mer än två terrordåd drabba Europa under 2016. Jävla enkelt Antropofagi gjorde det för sig där asså.

Punkt 7 är kanske mest uppseendeväckande: Antropofagi var vid årsskiftet 2015/2016 ganska ensam om att utnämna Trump till republikanernas kandidat. Däremot förtas prediktionssegerns sötma av punkt 8, som förutsåg att Clinton skulle ta hem själva presidentposten.

Punkt 9, att Cuba skulle inleda en transition mot demokrati, visade sig felaktig. Men å andra sidan dog ju Castro. Äh. Det hjälper faktiskt inte. Fel, fel, fel.

10. Relationen Kina/Nordkorea verkar vara oförändrad. Helt fel på den också.

Vad gäller svensk inrikespolitik är väl ingenting supercleant i linje med Antropofagis förutsägelser, som inte typ redan var biff när de förutsågs.

Av övriga frågor är det endast punkt 5 av 5 som är någorlunda i hamn, dvs. att 70-talsmodet är tillbaks. Empiri: Några enstaka iakttagelser på stan. Alltså ingen jätteklar seger för Antropofagis teorier här heller.

***

Mina teorier är antingen dåliga, eller så har jag misslyckats med att härleda vettiga förutsägelser ur dem. I efterhand känns samtliga förutsägelser antingen helt godtyckligt gissade, eller helt enkelt beskrivning av vad som redan var å färde. Inför 2017 måste jag förstå hur jag utvinner intressanta prediktioner, vars vederläggande ett år senare faktiskt på ett intressant sätt falsifierar konkreta aspekter av min världsbild. Det känns inte som att jag har lärt mig någonting om mig själv eller min intellektuella process av den här rundan produktioner.

PS. Autocorrect är en jävla bonde som inte kan ordet "prediktioner" utan hela tiden rättar till "produktioner". Som kollegor som inte vet skillnaden mellan "ontologi" och "epistemologi", eller inte vet vad "analogi" betyder. Vad är detta för intellektuell skymning vi lever i egentligen.

Upprepning av vetenskapsteoretiskt manifest: Din livboj i post-sanning-paradigmet

Antropofagi har länge tjatat om faktaresistens, postmodern auktoritarianism, relativisens nidsidor, med mera. Senast i inlägget Trumpin, som visar sig ha nära nog en namne i ett avsnitt av Sam Harris Wake Up-pod.

Liksom Antropofagi snackar Harris m. gäst om Pomerantsev och dennes take på Putins globala edsinformations-strategi. Framförallt är det kopplingarna Trump-Putin som skaver, samt republikanernas moraliska och intellektuella haveri. Och alt-tight-rörelsens propagandaframgångar, i ett superrelativistiskt post-truth-paradigm.

I senaste God morgon världen i P1 soundbitar man en av Trumps kampanjtalespersoner som banne mig uttryckligen säger att det inte finns något sådant som fakta. Det existerar helt enkelt ingen objektiv sanning. Och på detta bygger man sin seger. Som Harris m. gäst påpekar, på att fabulera ihop att Clinton driver en barnbordell i en pizzeria i Brooklyn.

Föga anade Antropofagi att hans personliga kamp mot relativismen så småningom skulle visa sig ha implikationer, mer eller mindre, på världspolitiken. Så kanske är det dags att dra det kausala realist-manifestet rakt igenom ännu en gång. Med lästips för alla som vill följa den gyllene medelvägen mellan tokrelativism och objektivism. Som en liten grund att stå på, liksom.

***

Brante, 2001. Ontologiskt postulat: “There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.”

…applicerat på samhällsvetenskap: “There is a social reality existing independently of social scientists’ representation or awareness of it.”

Epistemologiskt postulat: “It is possible to achieve knowledge about this reality.”

Metodologiskt postulat: “All knowledge is fallible – and correctable.”

Viktiga synpunkter fö. också att en bör skjuta in sig på att studera kausalitet och mekanismer, då det är grundläggande fenomen i vår förståelse av världen; samt att verkligheten är stratifierad, vilket lämnar öppet för att olika discipliner på olika nivåer beskriver i princip samma verklighet som ganska annorlunda fenomen. (Vidare läsning på stratifieringsspåret är klassiska Gödel Escher Bach – Evigt Gyllene Band.)

För den vetgirige är det inte helt otänktbart att en vill gräva ytterligare i den här vetenskapsteoretiska diskussionen, och då finns bl.mkt.a. David Deutsch The Beginning of Infinity som också lägger sig mitt emellan relativism och objektivism. Här handlar det mycket om vad som utgör en ”good explanation”. Objektivism (t.ex. i form av logisk positivism eller Ayn Rand-ism) är ”the bad philosophy that statements not verifiable by observation are meaningless”, medan relativister och postmodernister ”regards objective truth and falsity, as well as reality and knowledge of reality, as mere conventional forms of words that stand for an idea’s being endorsed by a designated group of people such as an elite or consensus, or by an arbitrary authority.”

Deutsch är även noga med att påpeka att ”problems are inevitable” men att ”problems are soluble.” Man anar släktskapen med Brantes metodologiska postulat minst sagt.

Slutligen återkommer diskussionen i Noel Hararis Sapiens, för den ännu-ännu mer vetgirige. Harari anser att benägenheten att erkänna att man inte vet allt är det revolutionerande med den vetenskapliga revolutionen - en revolution, för övrigt, i paritet med den agrara och den kognitiva. Återigen anar vi det metodologiska postulatet. Det är helt enkelt en variant på ”the more you know, the more you know you don’t know.” Och här har vi faktiskt till och med ett vetenskapsteoretiskt soundtrack från Dead Prez: 

Sammanfattningsvis är kunskap felbar och rättbar, men kan hur som helst vara mer eller mindre sann, vilket bör bedömas i och med en jämförelse med den objektiva verkligheten.

(Relaterat: Putin erövrar världen; postmoderna SD; so fresh and so af Kleen; en blind leder sig själv; vårtecken; prediktionen del 3; Pomerantsevs bok är mycket bra. Ännu mer relaterat, ang. Ryssland: Rysk jämställdhet; falsifiera falsifieringen; patriarkatet förklarat. Ännu ännu mer relaterat, ang. postmodern propaganda och populism: Smutskastning som normalitet; vem som rösta'; inskränkta bönder; normaliseringspolitik; peniafobi. Ännu ännu ännu mer relaterat, ang. relativism: It isn't tillrådligt; en blind leder sig själv; det finns forskning på't; allt är likvärdigt; the One; mer vetenskapsfilosofi; tillämpad vetenskapsfilosofi.)

Släpp klippan

Knarknytt! Knarknytt! Kom och få edert knarknytt!

 

Din källa till narkopolitiska nyheter i tryckt format, dvs. eminenta Situation Stockholm, rapporterar att Stockholms sprutbyte blir permanent. Detta då ca 90 pers om dagen byter sprutor där, med återlämningsgrad på 94 procent, samt i och med att den allmänna ordningen i närområdet inte störts. I positiva anda kan nämnas att socialdepartementet nu rekommenderar en sänkning av åldersgränsen på sprutbytet till 18 år, istället för 20 som är fallet idag. Det går lite framåt ibland ändå!

 

 

Samma upplaga - ute nu! - rapporterar också från Portugals 15-årsfirande av avkriminaliseringen. Vi lägger lite iPhone-laddarsladd i förgrunden som en futuristisk effekt:

 

 

Rapporteringen knyter ann till den trade-off som Antropofagi diskuterat här, nämligen, hur många personer offrar man vid en avkriminalisering i termer av individer som annars inte hade börjat knarka? Inte någon, eller i alla fall mycket få, tyder exeplet Portugal på. Kanske räddar man tvärt om någon eller några:

 

"Antal heroinberoende har halverats och färre människor sitter i fängelse. Hiv-infektioner bland droganvändare har minskat dramatiskt, likaså dödliga överdoser /.../ helt klart är att rädslan att många fler skulle börja bruka droger efter en avkriminalisering bara var en rädsla."

 

Kontentan är då att de som väl knarkar får det mycket bättre, samt att inte fler - kanske färre - knarkar. Plussummespel på den!

 

(Obs. Portugal började på en sinneshögnivå av heroinbruk, vilket också diskuteras i artikeln. Det hade kanske ändå planat ut, vem vet.)

 

***

 

Antropofagi har tidigare lämpat en öppen cliffhanger till alla läsares förtret. Det gällde hur länder som på olika sätt reglerat narkotikamarnaden har utvecklats sett till kriminalitet. Frågeställningarna som lyftes var:

 

"Hade vi legaliserat och reglerat, hur hade det då påverkat den organiserade brottslighetens 'näringsstruktur'? Hade intäkterna minskat, eller hade man sysslat med annat? Beror rekryteringen på narkotikan, eller på t.ex. socioekonomiska faktorer? Har våldsupptrappning och konflikter ett eget liv, oavsett knarket?"

 

Låt oss återvända till dessa frågor.

 

***

 

En sak verkar i alla fall vara säker. Förbudspolitiken lyckat å sin sida inte hämma narkotikans spridning i samhället, trots att massiva resurser har investerats. Cato-institutet skriver:

 

"Futile efforts to enforce prohibition have been pursued even more vigorously in the 1980s and 1990s than they were in the 1920s. Total federal expenditures for the first 10 years of Prohibition amounted to $88 million - about $733 million in 1993 dollars. Drug enforcement cost about $22 billion in the Reagan years and another $45 billion in the four years of the Bush administration. The federal government spent $16 billion on drug control programs in FY 1998 and has approved a budget of $17.9 billion for FY 1999. The Office of National Drug Control Policy reported in April 1999 that state and local governments spent an additional $15.9 billion in FY 1991, an increase of 13 percent over 1990, and there is every reason to believe that state and local expenditures have risen throughout the 1990s.

Those mind-boggling amounts have had some effect. Total drug arrests are now more than 1.5 million a year. There are about 400,000 drug offenders in jails and prison now, and over 80 percent of the increase in the federal prison population from 1985 to 1995 was due to drug convictions. Drug offenders constituted 59.6 percent of all federal prisoners in 1996, up from 52.6 percent in 1990. (Those in federal prison for violent offenses fell from 18 percent to 12.4 percent of the total, while property offenders fell from 14 percent to 8.4 percent.)

Yet as was the case during Prohibition, all the arrests and incarcerations haven’t stopped the use and abuse of drugs, or the drug trade, or the crime associated with black-market transactions. Cocaine and heroin supplies are up; the more our Customs agents interdict, the more smugglers import. In a letter to the Wall Street Journal published on November 12, 1996, Janet Crist of the White House Office of National Drug Policy claimed some success:

Other important results [of the Pentagon’s anti-drug efforts] include the arrest of virtually the entire Cali drug cartel leadership, the disruption of the Andean air bridge, and the hemispheric drug interdiction effort that has captured about a third of the cocaine produced in South America each year.

'However, she continued, 'there has been no direct effect on either the price or the availability of cocaine on our streets.'"

 

***

 

Upp till bevis då för legaliseringssidan. 

 

Vi har redan varit inne på det Schweiziska fallet. Här sammanfattas den historien, inklusive ett fall i narkodöd till noll och ett fall i "felony crimes by patient" med 80 procent. Dock säljs det fortfarande olagligt heroin i städer där det också finns kliniker. Och det är inte så att Schweiz har legaliserat eller ens avkriminaliserat - de bara erbjuder laglig möjlighet att injicera för tunga missbrukare. (Här är lite mer detaljer.)

 

Olika länder har lite olika perspektiv på huruvida legalisering och liknande åtgärder skulle kunna hämma organiserad brottslighet. I denna paneldiskussion i FN tycker t.ex. Thailands talesperson att så inte är fallet - men inga särskilda bevis presenteras. Singapores talesperson tycker att alla får säga sin mening, men att Singapore själva banne mig inte tänker bryta upp familjens helgd eller uppmuntra knarkare med löjliga skadelindrande åtgärder. (Svenske kändisen De La Reguera får fö. också göra sig hörd.) Paneldiskussionens övergripande slutsats är emellertid att förbudspolitiken inte öht. fungerat. Bevis för effekter på organized crime ser jag dock inte mycket av.

 

En organisation som heter Partnership for Drug-free Kids vill framhålla att "legalizing drugs will not be a 'silver bullet' that will make organized crime disappear." Detta kan en väl hålla med om. Count the Costs vill istället framhålla att drogtrafik

 

"is one of the biggest Revenue generators for organised crime worldwide. It has spawned a range of other criminal activities, including international Money laundering and widespread corruption. The untaxed profits are also often reinvested in expanding criminal operations in other areas such as extortion, kidnapping and robbery."

 

Samma rapport hänvisar till UNODCs beräkning gällande att knarkmarknaden 2005 omfattade ett marknadsvärde på 13 miljarder dollar på produktionsnivå, 94 miljarder dollar på grossistnivå, och 332 miljarder dollar på konsumentnivå. En UNODC-rapport från 2011 anger att illegal knarkhandel utgör en femtedel av all världens kriminalitet, och är den i särklass mest profitabla verksamhetsgrenen. En rapport från 2007 beräknar den illegala vapenmarknaden till i sammanhanget futtiga 1 miljard dollar.

 

Cout the Costs-rapporten hänvisar också (liksom i tidigare inlägg nämna Chasing the Scream) till alkoholförbudspolitiken back in the dayz. Våld var norm i alkoholbranschen då, liksom i knarkbranschen idag. Exempel i rapporten är att nära hälften av alla mord i LA relaterar till knarkuppgörelser mellan kriminella. I Mexiko dödades mellan 34 000 och 40 000 personer i drogkriget mellan 2006 och 2010 - en period som sammanfaller med president Calderons krigsförklaring mot drogerna (se sidan 9 i rapporten för morbid figur).

 

En analytiker som heter Steve Lefleur menar att legalisering av lätta droger skulle kapa benen på organiserad brottslighet. Från ett svenskt perspektiv är det här en ganska dum idé. De stora ohälsoproblemen kring narkodöd och blodsmittor uppstår kring injektion av opioider, amfetamin-preparat, och komplementer som t.ex. benzodiazepiner. Att legalisera gräs skulle inte göra mycket för folkhälsan. Dessutom har Sverige inte samma problem med mass incarceration som t.ex. USA håller sig med, och således inget behov av att frigöra x miljoner sängplatser på Kumla som pot heads idag upptar. Och tillgripelsebrott (egen term) såsom stöld, snatteri, inbrott och rån bedömer jag främst kopplar till just heroinister, som tvångsmässigt måste uppbåda ca 60-70 tkr i månaden bar aför knart. Men, visst, gängen på Seved som skjuter varandra verkar sälja weed i rätt stor utsträckning, så kanske har Lefleur en poäng ändå.

 

***

 

Nämen skit i det här nu. Det är inte jättelätt att hitta grejer kring organiserad brottslighet, som inte inkluderar antagandet att en massivt intäkts-ras inom knarkbranschen också skadar annan verksamhet. I själva verket kanske det är tvärt om: Att alla som smugglar knark helt enkelt övergår till att smuggla vapen och horor istället. Vem vet liksom.

 

Hur som helst sätter jag mina pengar på att legalisering är svaret. Låt oss ge Uruguay och Kalifornien några år på nacken, och så tittar vi på hur brottsstatistiken utvecklas där.

 

Förresten, studier visar redan på fall i crime i delstater i USA som har legaliserat marijuana. Men det verkar främst röra sig om stöldbrott och liknande, och säger kanske inte så mycket om den organiserade brottslighetens utveckling.

 

Slutparentes är att den organiserade brottsligheten fick ett enormt uppsving under alkoholförbudet i USA (Al Capone och allt det där) - men det är inte helt tydligt var samma personer och deras pengar tog vägen efter att förbudet hävdes. Mindre våld och lagbrott, ja, men kanske de bara blev Donald Trump eller nåt. Mexikanska drogkarteller kanske bara startar en snabbmatskedja och ett politiskt parti och fortsätter vara skurkar. Iofs., så länge tiotusentals slipper dö så kanske det inte är hela världen om en eller annan drogbaron lyckas överföra sig själv till den legala sektorn. Låt oss tänka klart på det här en annan dag.

 

(Tidigare inlägg inom det narkopolitiska områden: Knark och conformation; hur farligt heroin är; knarkvåld; receptet; laglydighet; äckliga buffén; dumheterna.)

Trumpin

DN och CIA gör ungefär samma analys som Antropofagi gör. Och Washington Post:

"The CIA has concluded in a secret assessment that Russia intervened in the 2016 election to help Donald Trump win the presidency, rather than just to undermine confidence in the U.S. electoral system, according to officials briefed on the matter."

Antropofagi har beskrivit (källa bl.a. Peter Pomerantsev) hur den ryska informationskrigföringen fungerar. Intressant att se om Putins strategi nu kan få hela USA och EU på fall. Det ser banne mig inte bättre ut.

Är socialismen kapitalismens räddning?

Antropofagis olika världsbildssplitter har fått lite nytt superklister. Tidigare motsägelsefulla delar kan nu plötsligt fogas ihop. Jag menar, hur kan en ömma för globaliseringens förlorare och samtidigt vurma för en skamlös teknikutveckling? Sandros Kalasklister ger oss svaret:

"Dagens dominerande berättelse handlar i dag om att jobb slagits ut av nya maskiner och låga löner i utlandet, vilket missgynnat stora låginkomstgrupper i västvärlden. Ilskan över detta har politiska populister som Trump, Le Pen eller Åkesson kunnat utnyttja med nostalgiska, nationalistiska och frihandelsfientliga budskap. I en ny studie visar vi att den berättelsen rimmar illa med verkligheten.

 /.../

Perioden från 1980 till 2015 karaktäriseras inte av en ovanligt stark förstörelseprocess i form av teknisk utveckling i förhållande till föregående perioder. Tvärtom har den varit ovanligt långsam mätt i termer av ökad produktion per arbetad timme (produktivitetstillväxt) om man jämför med perioden 1950-1980.

 /.../

Handeln har visserligen vuxit starkt sedan ett par år in på 1990-talet och fram till 2008, men i båda länderna som först lade om politiken i marknadsliberal inriktning, Storbritannien (-79) och USA (-81), ökade ojämlikheten som mest under 80-talet. Ojämlikheten har utvecklats påtagligt långsammare när handeln faktiskt ökade i dessa länder. De senaste åtta åren har internationell handeln dessutom utvecklats ovanligt svagt, när ojämlikheten fortsatt att öka.

 /.../

 När vi statistiskt testar sambandet mellan teknik- och handelsutveckling i ett flertal OECD-länder sedan 1950 finner vi ingen långsiktigt mätbar effekt av teknik- och handelsutveckling på inkomstfördelning. Exempelvis utvecklades både handel och teknik starkt när inkomstskillnaderna minskade under 1960-talet.

 /.../

Det går inte heller att se något samband mellan snabb teknisk utveckling och ökad handel med ökad arbetslöshet på lång sikt. De senaste årens utveckling kan närmast tolkas som att en hög arbetslöshet sammanfaller med en både historiskt svag teknisk utveckling och en svag ökning av handeln.

 /.../

Vi kan däremot i studien konstatera att den politiska omläggningen på arbetsmarknaden sedan 1980-talet har spelat roll för ökade klyftor. Vi finner exempelvis att sambandet mellan kollektivavtal och en minskad lönespridning är starkt. Resultatet gäller både för relationen mellan lägsta och högsta lönerna samt medianlön och högsta lönerna. Minskat deltagande i fackföreningar och sänkt arbetslöshetsersättning ökar också lönespridningen. Samtliga är faktorer som alltså utvecklats negativt efter 1980 till följd av politiskt fattade beslut."

***

En fördjupning av DN-debattartikeln finner vi i rapporten Återhämtning var god dröj, samt i senaste Pengar & Politik:

Hela diskussionen för oss tillbaka till lärdomarna från Ojämlikhetens anatomi, som Antropofagi refererat till i sitt kanske sämsta blogginlägg ever. Extrem ojämlikhet är den historiska normaliteten ända sedan människan började bli bofast. Undantag ser vi endast i perioder av extrem produktivitetsökning, framförallt under perioden mellan 1945 och 1979.

Mekanismen tycks vara att eliterna inte hinner roffa åt sig all produktivitetsökning lika snabbt som den sker, samt kan acceptera större berikning av de nedre klasserna eftersom det finns mer göttma att gå runt till alla och envar. Helt enkelt mer resources och mindre scarcity.

Utifrån den beskrivningen är det inget konstigt att Sandro et al kommer fram till att teknikutveckling icke motverkar jämlikhet - det är ju  själva verket så att produktivitetsökning är förutsättningen för jämlikhet!

***

Som Sandro et al påpekar är det också en myt att nationalstaten saknar makt över utvecklingen. Det går utmärkt att fortsätta delta i internationell handel, men ändå ha ett starkt socialförsäkringssystem och en hög grad av kollektivavtalsanslutning.

Pengar & Politik diskuterar just globaliseringens förlorare. Visst, ett jobb kanske försvinner pga. att produktion förflyttas utomlands, men förlusten av jobbet upplevs mycket olika beroende på om det finns en juste a-kassa, en möjlighet att vidare- eller omutbilda sig, en god arbetsmarknad.

Antropofagi har tidigare skrivit om peniafobin, dvs. fattigdomsrädslan. Samband föreligger mellan svagt socialförsäkringssystem och framgångar för högerpopulistiska partier. Och socialförsäkringssystem, det är en politisk fråga inom nationalstatens makt att besluta över. (Utom, som Pengar & Politik också påpekar, om man är ett u-land eller Grekland och typ IMF tvingar en till idiotiska strukturomvandlingsprogram.)

Förutom svagt socialförsäkringssystem finns det även samband mellan hög arbetslöshet och framgång för högerextrema populister. Här kopplar Sandro et al till den Krugmanska diskussionen om finans- kontra penningpolitik. Även arbetsmarknadspolitiken är således något som nationalstaten kan påverka internt. Bara att välja mellan åtstramning eller expansion. (Lite mer om detta här.)

***

Det stora misstag som Sandro et al möjligen begår, är att de vänder lite på kausalitetspilarna när de säger att nationalstaten har makt över jämlikhetens vara eller icke vara via mekanismer som fackligt engagemang och generöst socialförsäkringssystem. Ja, de har säkert rätt i sak. Men från en superstrukturalistisk synpunkt är det ju avstannandet i produktivitetsökningen som orsakar en ökande ojämlikhet. Då är fackligt engagemang och socialförsäkring att se som symptom på de bakomliggande mekanismerna.

Sandro et als beskrivning av de olika periodernas teknikutveckling (se citat ovan från debattartikeln) tyder ju också på att ett samband finns. Emellertid kanske det går att vända på: Att en ökad jämlikhet gynnar produktivitetsutveckling. Detta skulle ju gå att argumentera för ur det efterfrågnedrivna tillväxt-perspektivet.

Då är det fan socialismen som är kapitalismens räddning.

Performativt perspektiv på tid

*** Mega-spoiler alert för de som inte läst Ted Chiangs Story of your Life! Läs den först. ***

 

Ovan nämnda Sci-Fi-novell handlar om utomjordningar som upplever tid ickelinjärt, vad man skulle kunna kalla holistiskt. Som kommentar på den eviga agent/struktur- eller determinist-debatten finner novellen icke sitt motstycke.

 

Chiangs utomjordningar upplever ingen fri vilja, eftersom de vet vad som ska hända härnäst. Att de vet detta förtar emellertid inte livslusten; de finner tillfredsställelse i att agera ut det förutbestämda.

 

De har, kort sagt, ett performativt perspektiv på tid. Istället för ett linjärt, eller kausalt, perspektiv.

 

Va? Vad som mer har ett performativt perspektiv på tid?

 

Ja just det, ja. Arbetslivet. För en white collar kontors-arbetare.

 

Vi vet vad som ska hända i nästa stund. Vi vet hur mötet kommer förlöpa. Vi vet vad vi ska skriva i nästa rapport, och hur genomförandet av nästa uppgift kommer att se ut. Vi vet allt detta. Ändå utför vi, ibland med glädje och ibland med sorg, dessa ritualer.

 

Tvångsmässigt spelar vi upp det manus som vi redan kan innan och utan.

Knark och confirmation

När en ny tanke slår rot är det lätt att plötsligt se bekräftelser överallt omkring en. Antropofagis nya käpphäst är att förbudspolitiken orsakar narkotikarelaterat våld, även i Sverige.

 

Idag skriver DN om att de många morden kopplade till droghandeln på Seved gör att polisen inte hinner med att utreda. Mycket knarkvåld är det.

 

"Om 2015 varit handgranaternas år kom pistoler och automatvapen definitivt tillbaka till Malmö under början av 2016. Fram till maj skedde 54 skjutningar, varav tre slutade i mord."

 

Gällande en specifik skjutning:

 

"Ryktet säger att det var 'albaner' som gett sig in i Seved för att slå ut konkurrenter inom droghandeln."

 

Och mycket knark är det:

 

"Kunderna blir invinkade till det trapphus eller den innergård som gäller för tillfället. Utom synhåll för polisens kameror byter de pengar mot narkotika hos väntande säljare, som bara har små mängder på sig. Lagren finns i källare och på vindar."

 

Visst. Det finns andra aspekter här. Tillgång till vapen sedan balkankriget. Polisens omorganisering och allmänna uselhet. Arbetslöshet och socioekonomisk marginalisering i Malmö. Men Brå-rapporten Kriminella nätverk och grupperingar pekar på att knarket är viktigt för gängens ekonomi, och på att gängvåldet faktiskt har ökat över tid.

 

Våldsnivån eskalerar, vilket är en av komponenterna i det narkotikarelaterade våldet. En svart marknad utan statlig reglering tenderar att bli våldsam, eftersom våld är konfliktlösningsmekanismen som finns att tillgå, och eftersom våld är sättet att konkurrera om territorier. Våldet tenderar att eskalera iom. att grupperingar hela tiden måste övertrumfa varandra i våldskapital-ekonomin. Brå skriver:

 

"Kombinationen grupperingar och konflikter som går överstyr har fört med sig att personer i den kriminella miljön, enligt flera intervjupersoner, sedan omkring millennieskiftet har beväpnat sig på ett annat sätt än de gjorde tidigare. Skälet uppges vara att klimatet i den kriminella miljön har hårdnat. Kriminella känner att de måste beväpna sig för att kunna försvara sig mot andra kriminella."

 

(Antropofagi har tidigare strösslat länkar med motsvarande innebört, utifrån de specifika situationerna i Göteborg och Malmö: Se här och här.)

 

Vad gäller knark-ekonomin är bilden både spretig och samlad. Spretig, eftersom många andra verksamheter är viktiga för gängen. Samlad, eftersom drogerna är den stora inkomstkällan. Brå igen:

 

"Enligt flera intervjupersoner profiterar många kriminella konstellationer och individer på den så kallade informella ekonomi som finns i de tre storstäderna. Det handlar om billiga varor och tjänster till följd av skattebrott och annan kriminalitet. Det som tillhandahålls är exempelvis svarttaxi, försäljning av 'skattefria' cigaretter i jourlivsbutiker, alkohol, stöldgods, icke deklarerade matvaror och svartarbete. Kontantbranscher som restauranger är 'ett nav i brottsligheten'. Vid sidan av svartarbete hanteras smuggelsprit och cigaretter samt droger. Illegalt spel förekommer också. Personer med koppling till den kriminella miljön kan också via bulvaner äga restauranger, småbutiker etc. Misstankar finns också att pengar tvättas i restauranger.

 

/.../

Som tidigare nämnts utförs den vinstdrivande kriminella verksamheten sällan homogent av grupperna utan snarare genom att personer från olika gruppkategorier går samman och bildar projektbaserade konstellationer. Den vinstdrivande brottsligheten kan vara inriktad på smuggling och försäljning av olika varor, exempelvis narkotika, dopningspreparat, vapen, alkohol, tobak och stöldgods.

 Verksamheten kan också vara inriktad på mer parasitär brottslighet som rån, organiserade stölder, utpressning och bedrägerier. 

En tredje verksamhetsinriktning är att erbjuda olika typer av tjänster, exempelvis spel- och svartklubbar, organiserat svartarbete, skuldindrivning, penninglån samt prostitution och arbetskraftsexploatering."

 

Men, som sagt, narkotika dominerar:

 

"Både intervjupersoner och kriminalunderrättelsetjänsten bedömer att narkotika är en dominerande huvudnäring för många personer i den kriminella miljön. De flesta kriminella grupper och nätverk beskrivs på ett eller annat sätt ha koppling till narkotikamarknaden. Dessutom är konsumtionen av narkotika stor i den kriminella miljön."

 

I en GP-artikel uttalar sig chefen för polisens regionala underrättelseenhet i Västsverige:

 

"Kopplingen mellan narkotikahandeln och den organiserade brottsligheten är väldigt tydlig. Det är ofta det som fungerar som motorn för verksamheten och är den stora inkomstkällan. Inte bara för förortsgängen utan även andra kriminella nätverk. Och gängkonflikter handlar inte sällan om narkotika, till exempel strider om försäljningsanspråk."

 

Forskning och framsteg skriver om varför de kriminella gängens makt ökar. Här beskriver Brås Lars Korsell hur gängrelaterad brottslighet har ökat från 90-talet och framåt. Sociologen Amir Rostami uttalar sig också, bl.a. kring våldsanvändningen:

 

"Det finns en process i detta. I början måste man visa sig farlig, oberäknelig. Alla kriminella som ska etablera sig bygger och vårdar sitt våldskapital. När man sedan är etablerad tar man det lugnare. Man är affärsman, man är anständig. Men hotet om våld ligger ändå där latent."

 

***

 

Narkotikapolitiken och förbudet är inte hela svaret, givetvis. Hur stor del av svaret det är skulle onekligen vara intressant att veta.

 

Hade vi legaliserat och reglerat, hur hade det då påverkat den organiserade brottslighetens "näringsstruktur"? Hade intäkterna minskat, eller hade man sysslat med annat? Beror rekryteringen på narkotikan, eller på t.ex. socioekonomiska faktorer? Har våldsupptrappning och konflikter ett eget liv, oavsett knarket?

 

För att få ett hum om dessa frågor krävs fall av legalisering, och här ser vi inte många exempel. Antropofagi har tidigare diskuterat fallet Schweiz kopplat till heroin, och ett annat fall som dock kan behöva lite tid på sig för att visa resultat är Uruguay och cannabis.

 

Cliff hanger: Jag återkommer.

Sanningen och kvinnorna

Som Snyder visar är "post sanning" en gammal historia. Första pratan i senaste Lilla Drevet visar också hur himla kul inställning till sanningen också mainstream-liberalerna har, när de driver expansiv tillväxtpolitik och TTIP samtidigt som de förfasar sig över ett smältande arktis.

 

Antropofagi har tidigare skrivit några spaltmeter om den gamla feministiska debatten rörande "situated knowledge". Idén är att ett underordnat perspektiv är mer sant än ett överordnat, och att objektivitet är en skimär. (Jag kastar modigt räddningsplankan kausal realism i vattnet.) Det som tillslut blir identitetspolitik av alltihop, är att underordnad position ofta definieras utifrån t.ex. könsspecifika eller rasifierings-grads-specifika erfarenheter.

 

I dagsläget är det mycket veklagan över de vita arbetarklasskvinnornas Trump-röstande. Susan Faludi ger en rätt intressant bild av hela pannkakssmeten. Ack besvikelsen över att kvinnorna inte såg sina intressen som kvinnor! De röstade på sexist-mannen!

 

Som Faludi indikerar är dock inte kvinnornas prioritet sin kvinnokamp utifrån en liberal-feministisk definition:

 

"Det råkar vara så att vita arbetarklasskvinnor kämpar med ekonomiska bekymmer som en klassmedveten kvinnorörelse skulle vara lämpad att angripa. För vad anger de ständigt som sin viktigaste politiska fråga? Jämlika löner. Inte att undra på, med ekonomiska klyftor som för tankarna till 50-talet. Och det blir bara värre med nästa generation: Unga kvinnor i arbetarklassamhällen upplever nu det största lönegapet i hela landet. Och samtidigt ser vi det andra lönegapet: inte det mellan män och kvinnor, utan det mellan arbetarklasskvinnor och deras mer utbildade systrar, ett som har vidgats dramatiskt de senaste 25 åren.

Bilden av att arbetarklasskvinnor bara springer sina äkta mäns smutsiga ärenden håller inte heller för granskning. Andelen kvinnor som ingår äktenskap har rentav minskat mest i arbetarklassen. (Mindre än 48 procent av dem är gifta, jämfört med 64 procent bland de som har högskoleexamen. Som kontrast låg grupperna på samma nivå 1960.) Det innebär ett kraftigt ökande antal arbetarklasskvinnor som försörjer familjer på egen hand. Sedan millennieskiftet är det lika många hushåll som förlitar sig på en ensam kvinnas inkomst som på en traditionell manlig familjeförsörjare. En handfast feministisk politik som riktar in sig på reella ekonomiska problem skulle verkligen kunna tala till den här gruppen."

 

Vad är problemet? Jo, höger-feminismen skiter i klass, skiter i underklass. En feministisk analys kan inte inte vara socialistisk. Antropofagi har skrivit om höger-feminister att

 

"inte fan kan de ifrågasätta alla sina privilegier genom att erkänna andra typer av förtryckande strukturer i samhället! Istället måste de hitta den löjets högborg som marknadsför nyliberal feminism, dvs. falsk och förljugen kvinnokamp."

 

***

 

Begreppet intersektionalitet (nämnt här, här och här) är egentligen bara en slöja som höger-feminister slänger över klassbegreppet. Varför? Därför.

 

Dvs., genom att rabbla alla diskrimineringsgrunder och marginaliserade grupper man kommer på, blundar man för det faktum att det är ojämlikhet som är den egentliga intersektionella variabeln. Vilka grupper som missgynnas i ett system är en sekundär fråga. Den primära är om systemet är uppbyggt så att någon måste missgynnas.

 

När det finns bostadsbrist finns det rum för irrelevanta (xenofoba) preferenser att slå igenom; då uppkommer diskriminering på bostadsmarknaden. När det finns hög arbetslöshet, samma sak på arbetsmarknaden. Det är alltid bakomliggande struktur som dikterar hur rasism eller sexism kommer att slå.

 

Det var inte Michelle Obama som släppte in kvinnor på arbetsmarknaden. Det var det plötsliga strukturförändring som Första Världskriget innebar. Dvs. att alla män dog eller gick i krig, samtidigt som industrin skrek efter arbetskraft, bl.a. för att tillverka ammunition. Så fick kvinnorna jobb.

 

Gå ner sig i det variabelträsk som stavas intersektionalitet, det kan undvikas genom den spång eller brygga som kallas materialistisk, marxistisk analys. Det är ojämlikhet som är den materiella variabeln. Resursfördelning. Det övriga är överbyggnad.

 

Detta fattade de vita arbetarklasskvinnorna, såtillvida att de inte lät sig luras av högerfeministen Hillary. Vad de kanske inte fattade var att de typ orsakade domedagen för alla människor på jorden.