Antropofagi

fredag 27 april 2018

Min filosofiska intuition tillåts härja helt fritt, sen dör jag

Välkomna ska ni vara till: Helt fritt filosoferande. (Källa till den backdrop av fakta som jag ändå tar avstamp ifrån: Främst detta. Men här finns det lite mer fullödigt, och i många delar tekniskt, beskrivet.)

Däggdjurs hjärtan slår i snitt 1,5 miljarder slag per däggdjursliv. Stora djur lever längre i tid, men deras hjärtan slår långsammare, så samma antal slag oavsett storlek på djuret.

Det är en fråga om metabolism. De biologiska skal-lagarna (scaling laws) säger ett djur vinner i energiförbrukning när det skalas upp. Om djur B är dubbelt så stort som djur A, så drar djur B bara 75 procent av kaloriförbrukningen som djur A gör, per cell. Och antalet celler skalar linjärt upp med storleksökningen.

Således mer energieffektivt att vara en jättestor elefant än en pytteliten mus. Elefanten lever längre pga. en långsammare metabolism, och långsammare hjärtslag - den pump som driver det nätverk som förser kroppens celler med näring och syre för att förbränningsmotorna ska puttra.

(Nu kommer en jättelång parentes.

För att dra det på högstadienivå:
"Cellandningen 
Cellens förbränning 
I cellernas mitokondrier sker den så kallade cellandningen som är en process där lagrad energi i födan frigörs. Energin finns bunden i sockermolekyler när den når cellen.

Med hjälp av enzymer bryts sockermolekylerna ned till vatten och koldioxid. Samtidigt frigöres den energi, som varit lagrad i sockret. 
DRUVSOCKER + SYRE = ENERGI + KOLDIOXID + VATTEN

Förbränningen av druvsocker eller glukos sker hela tiden i våra celler. Utan syre upphör cellandningen och då dör cellen. Syret fås tack vare andningsorganen.

Vid cellandningen frigöres energi och vid fotosyntesen lagras energi."
Och varför inte på random nätdoktor-nivå:
"Vår ämnesomsättning (metabolism) avgör både hur snabbt vi kan omsätta näringen som kommer in i systemet och hur väl immunförsvaret fungerar. Vi kan styra och påverka detta genom vad vi äter och hur vi rör på oss.
När matens näringskomponenter förbränns i cellerna med hjälp av syre (kallas oxidation) bildas energi, vatten, koldioxid och slaggprodukter. Termen ämnesomsättning används för att beskriva hur väl näringsämnena förbränns och används på cellnivå."
Det är lite som tändstickor - behövs fosfor:
"I kroppen sker lagring och mobilisering av fosfor till och från skelettet under hela livet. När däggdjur ger di överförs en stor mängd fosfat till mjölken, och moderns fosforbehov är extra stort för att inte skelettet ska brytas ner. Fosforbrist är ovanligt i djurvärlden, men just under digivning ökar behovet mycket. Det finns teorier om att de stora vandringar som flockar av gnuer och zebror gör i Serengeti kan ha att göra med just en jakt på mineraler som fosfor och kalcium under digivningsperioden. Jordarna och gräsen i sydöstra Serengeti dit djuren beger sig är betydligt rikare på dessa mineraler än de magra nordliga jordarna.
[...] 
Cellen är den grundläggande byggstenen i alla former av liv. Vissa levande organismer som till exempel bakterier består av en enda cell, medan andra är uppbyggda av miljarder celler med olika funktioner. Men alla celler har åtminstone tre viktiga egenskaper gemensamt som är avgörande för att de ska fungera. Fosfor är en grundförutsättning för alla dessa tre funktioner [...]
Fosforns tredje viktiga funktion i cellen handlar om energiomsättning. All verksamhet i cellen kräver energi, till exempel att bygga proteiner, kontrahera muskler och kopiera DNA. Det allra viktigaste kemiska ämnet som fångar och överför energi i nästan allt liv är en fosforförening som kallas ATP eller adenosintrifosfat. Det är genom att klyva den kemiska bindningen mellan två fosfatjoner i ATP eller mellan en fosfatjon och en organisk molekyl, till exempel socker, som cellen kan frigöra energi som den kan använda för viktiga processer."
Här kan man läsa i FoF också om man vill.)

Okej, så varför ett begränsat antal hjärtslag per organism? Jo, pga. slitage. När blodet trycks runt i hundratusentals kilometer av blodomlopp så verkar - i vanlig ordning - termodynamikens andra huvudsats. (Denna huvudsats säger att det är lättare att göra omelett av ägg än vice versa.) Dvs., entropin ökar - dvs., kroppens kanaler slits. Så dör man.

Entropi kan, som vi vet, minskas lokalt genom att entropi exporteras till andra delar av systemet. Vi kan således minska entropin i våra kroppar på två sätt - genom lägre metabolism, eller genom reparation. Experiment visar att möss som äter mindre, lever längre.

I västvärlden har vi varit väldigt bra på att ägna oss åt reparation, dvs. spendera energi på att utsätta människor för medicinska ingrepp och förbättringar av olika slag. Således slår den genomsnittliga västerlänningens hjärta 2,5 miljarder slag, istället för 1,5. (Vi har redan varit inne på det här med life expectancy, eller hur? Japan; smittor och folkmord; vet inte; Zamjatin;) Vi kan säga att vi har metoder för att - i genomsnitt - exportera entropi ur människokroppar. (Antropofagi har tidigare ställt frågan - "vill vi verkligen dö långsammare?Mangon och valen är en annan parallell.)

Okej, så plötsligt kopplar vi ann till termodynamikens andra huvudsats - det som man skulle kunna påstå är vad vi upplever som tiden. (Man skulle kunna uppleva den på andra sätt.)

Tidens gång verkar vara ökande entropi. Vilket rimligen borde kunna sägas vara en följd av att åldrande är en funktion av ökande entropi, i organismen-som-system. Föryngring verkar rent bokstavligen handla om en minskande entropi i det system som är Du, eller din kompis, eller din hund. Och det är energikrävande att minska entropi. Omvandla energi leder till slaggprodukten värme, dvs. ökad entropi, som måste ta vägen någon stans.

***

Hittills är det mesta förhållandevis okontroversiellt. Nu vill jag dock förena allt det här med The Central Limit Theorem. För enkelthetens skulle förkortar jag till CLT.

CLT säger ungefär att random urval eller samples ur en population, tenderar att normalfördela sig även om populationen inte är normalfördelad. Men tror inte på mig! Lyssna på Wikipedia istället:
"In probability theory, the central limit theorem (CLT) establishes that, in most situations, when independent random variables are added, their properly normalized sum tends toward a normal distribution(informally a "bell curve") even if the original variables themselves are not normally distributed. The theorem is a key concept in probability theory because it implies that probabilistic and statistical methods that work for normal distributions can be applicable to many problems involving other types of distributions.

For example, suppose that a sample is obtained containing a large number of observations, each observation being randomly generated in a way that does not depend on the values of the other observations, and that the arithmetic average of the observed values is computed. If this procedure is performed many times, the central limit theorem says that the computed values of the average will be distributed according to a normal distribution. A simple example of this is that if one flips a coin many times the probability of getting a given number of heads in a series of flips will approach a normal curve, with mean equal to half the total number of flips in each series. (In the limit of an infinite number of flips, it will equal a normal curve.)"
Alltså: Om du har en distribution som inte är normalfördelad, och slumpässigt samplar populationen, så kommer dessa samples (genomsnitt av fall) ändå normalfördela sig.

Antropofagi är uppenbarligen ingen stjärna på statistik, så kolla in Khan Academy för att fatta mer, om du inte fattar. Men en sista gång: Tänk dig att du har en sexsidig tärning. Sannolikheterna är uppenbarligen inte normalfördelade: Det är exakt lika sannolikt att du får en etta, tvåa, trea, fyra, femma, eller sexa. Skulle vi rita upp en graf skulle sannolikhetsdistributionen vara helt platt.

Men, om du slår tärningen t.ex. fem gånger, och tar ett genomsnitt. Och så gör du så t.ex. 30 gånger. Och så betraktar du varje snitt-av-fem-tärningsslag som ett sample. Och så plottar du ut dessa värden i en graf. Då tenderar de att likna en normalfördelning - ju mer, desto fler samples!

Detta är, för en enkel hjärna som min egen, otroligt sjukt och fascinerande.

Varför normalfördelar sig allting då? Det verkar vara någon sorts egenskap i universum, att till och med icke normaldistribuerade grupper av observationer, ändå normalfördelar sig om man plottar ett antal genomsnittliga samples.

Antropofagi filosoferar:

CLT är egentligen ett sätt att betrakta termodynamikens andra huvudsats!

För, vad är en normalfördelning annat än en maximal entropi?

Vad är ökande entropi annat än en tendens mot normalfördelning?

***

När filosoferandet gått så här långt är det dags att googla. Och ve: Aldrig är man först med någonting.

Fråga:

"Since the Gaussian is the maximal (Shannon's) entropy distribution in unbounded real spaces, I was wondering whether the tendency of cummulative statistical processes with the same mean having a Gaussian as the limiting distribution can be in some way physically related with the increase of (Boltzmann's) entropy in thermodynamical processes.
In Johnson, O. (2004) Information Theory and The Central Limit Theorem, Imperial College Press, we can read:
'It is possible to view the CLT as an anlogue of the Second Law of Thermodynamics, in that convergence to the normal distribution will be seen as an entropy maximisation result'
Could anyone elaborate on such relationship and perhaps point to other non-obvious ones?"
Ett av många svar:
"This is actually a deep philosophical question, and in your commentary you include what could be a philosophical flaw depending on what you mean by 'physical': 'can be in some way physically related ...'
Mathematical theorems are statements of logical coherence: 'if this, then that'! They must be linked to reality, provided reality itself is coherent - a very large assumption, but one that all physicists make! 
The relation of the CLT to thermodynamics is precisely through the "fact" that nature is coherent. In this sense Johnson made an error in his textbook in calling this relation an "analogue" - it is not an analogue but an instantiation: nature satisfies the requirements of the theorem and consequently embodies it. 
So, what do you mean by 'physically related'? If you are referring to one of the essential features of nature, viz. its coherence, that is itself the 'relation'! Remember that etymologically, 'physics' is 'the knowledge of nature', where of course 'nature' for the Greek was 'everything that is' (and note, this is a pre-Christian conception: the Greeks believed that the gods were natural, that is, part of the natural world). 
But I suspect that by 'physically related' you have in mind some sort of mechanism. I think this is a mistake. The two ideas are related very deeply, actually at an ontological level."
Det verkar som att Antropofagis mäktigaste filosofiska intuition någonsin är totalt redan-upptäckt-och-diskuterad av en uppsjö av fysiker och andra coola nördar:
"As far as I can recollect, CLT refers to the final outcome of a large number of independent processes, each of them providing a small impact on the system. Then, no matter what the detailed structure of each process is like, you get a Gaussian as distribution function for the output. Brownian motion is a textbook example, discussed e.g. by Chandrasekhar in his review paper in 1943 in Review of Modern Physics. 
In contrast, maximisation of Boltzmann entropy in a macrostate of a N-body system follows from equiprobability of microstates in steady solutions of the Liouville equation for the N-body distribution function. (I will not mention the constraints on such maximisation, notably the conservation of energy). 
Indeed, these things have something in common: 'equiprobability', i.e. the fact that the probability of a given microscopic configuration is exactly equal to the probability of any other microscopic configuration. 
In CLT, equiprobability is just one of the hypotheses of the theorem. 
In thermodynamics, equiprobability follows from the very structure of Liouville equation in steady state in both classical and quantum mechanics. 
As for classical mechanics, Liouville equation in steady state reduces to the statement of vanishing Poisson bracket of the N-body Hamiltonian with the N-body distribution function. This is only possible if the distribution function depends on the total energy of the N-body system. Accordingly, the value of the distribution function is exactly the same for all microstates with the same total energy, and equiprobability of microstates follows. 
As for quantum mechanics, you should replace the words 'Poisson bracket' and 'distribution function' with 'commutator' and 'density matrix' respectively; nothing else changes."
(Ack, detta med att vara efter andra. Kant, Slate Star Codex, DN... Och nu internet.)

Okej, så min koppling mellan CLT och ökande entropi verkar jag inte vara den enda som skitit ur näven. Vad är då implikationerna för oss dödliga organismer, som så fåfängt försöker nå 1,5 miljarder hjärtslag och beyond?

De biologiska skal-lagarna är inte exakta naturlagar som inom fysiken. De är tydliga trender i det levandes domän - trender som kan motverkas t.ex. genom avel. (Exempel: Små hundar lever längre än stora, vilket alltså är atypiskt för organismer generellt sett. Så har vi också frångått det sedvanliga naturliga urvalet och avlat på tuffa egenskaper som vi gillar. Det är inte nödvändigtvis optimalt att vara en jävla andningshämmad bulldogg där ute på savannen, liksom.)

Det är alltså möjligen så att CLT förklarar/speglar/illustrerar varför distributioner av egenskaper i det organiska substratets formationer också tenderar att normalfördela.

Vi motverkar sas. termodynamikens andra huvudsats (lokalt), genom att exportera entropi och nå 2,5 miljarder hjärtslag. Men skulle vi inte förmå exportera entropi, så skulle 1,5 miljarder hjärtslag vara även vår bittra lott.

Även våra kroppars konstitution är i allmänhet i någon mening CLT-styrda. Extremiteter är dimensionerade så att de är proportionerliga mot cirkulationssystemet på ett sätt som gör att om du ändrar proportioner, blir systemet mindre energieffektivt. Detta gäller alltså generellt sett, per art, och det går att kringå med avel (såsom hundexeplet ovan visar).

Även om den optimala formen inte alltid är den mest energieffektiva, så tenderar den att vara det. Det finns andra egenskaper att optimera för än energieffektivitet, men i genomsnitt är detta en viktig faktor för djur och växter. Här bör vi kanske återkoppla till begreppet analoga strukturer inom evolutionen: Det är ingen slump att delfiner och ichtyosaurier ser väldigt lika ut. De optimerar för miljön. Utan att vara släkt. En av våra vänner i forskarsamfundet har också meddelat oss att:
"Själv jobbar jag med konverens (eller parallell evolution) på molekylärnivå, och här visar det sig att det finns inom samma art ofta en parallellism, även så ibland närbesläktade arter. Men konstigt nog finns det alltid en skvätt analogi också inblandad, alltså många vägar bär till Rom. Det går oftast att åstadkomma samma egenskap på flera olika sätt."
Det finns således analoga strukturer i världen, men även inom genetiskt besläktade grupper av varelser. (Bakgrund: Lyells upprättelse; undervattensgiraffer del 12 och 3.)

***

Det finns ingen riktig punchline här. Ingen snygg syntes eller klargörande insikt.

Allt jag vill är att dela den filosofiska intuition som väckts inom mig:

Att CLT och termodynamikens huvudsats äro ett, samt att evolutionen optimerar så pass mycket på energiförbrukning att levande organismers former tenderar att vara något sånär energioptimala givet sin livsmiljö. Kanske normalfördelar organismer omkring någon slags energioptimum. Och, vårt åldrande och vår upplevelse av tiden är en upplevelse av ökande entropi.

Fan, det saknas minst en pusselbit här någonstans. Den vill jag hitta och lägga.

Jag har ungefär 1481481481 hjärtslag på mig.

***

[Uppdatering:

Livslängd verkar handla mer om energiomsättning än storlek, men att större djur oftare har lägre energiomsättning. Finns gott om undantag dock, såsom primater, fladdermöss, hundar, och inte minst bläckfiskar.

Vår favorit-Anders skriver:
"Bläckfiskar är stora djur, många av dem mycket stora. De har en komplicerad hjärna och en mycket god inlärningsförmåga. Djur med dessa egenskaper brukar leva länge, åtskilliga år, och fortplanta sig flera gånger under sitt liv.
Med bläckfiskar är det helt annorlunda. De flesta arterna lever bara ett till två år. Sedan fortplantar de sig en gång och dör omedelbart efter fortplantningen. Stora arter på mer än 50 kilo lever bara cirka 3-5 år. Även dessa arter fortplantar sig bara en gång och dör sedan. Jättebläckfiskarna och kolossbläckfiskarna, de största av alla nu levande ryggradslösa djur, lever förmodligen längre, men man vet inte hur gamla de kan bli. Man förmodar att de har en oerhört hög tillväxthastighet."
Checka:

http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/aldrande.html

http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/varldens_aldsta_djur.html

http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/Elefant.html

Några upplysande stycken:
"Hos däggdjur är det så att större djur vanligen lever längre. En afrikansk elefant kan leva i åtminstone 50-60 år, men en mus lever bara i högst 2-3 år. Läs om däggdjurens ålder och hjärtats slagpå en annan sida. Med livslängd menar vi här den tid, efter vilken djuren dör av ålderdomssvaghet. I naturen dukar de flesta möss under, till exempel för rovdjur, innan de blivit 2-3 år gamla. Regeln att större djur lever längre har dock flera undantag. Sålunda blir vi människor lyckligtvis mycket äldre än man skulle förvänta sig med hänsyn till vår relativt låga kroppsvikt. Detsamma gäller fladdermöss. Fåglarna som grupp tenderar att leva längre än däggdjuren. Detta innebär att en fågel vanligen lever längre än ett lika stort däggdjur med samma kroppsvikt. Man har spekulerat att flygande djur lättare flyr från rovdjur och att det därför kan vara möjligt för dem att ha en högre medellivslängd under vilken de kan fortsätta att reproducera sig."
Mer:
"Det finns ett otvetydigt samband mellan kroppsvikt och energiomsättning hos däggdjur och de flesta andra djur. I korthet innebär detta för däggdjur att små djur omsätter mer energi per gram kroppsvikt genom nedbrytning av fett, kolhydrater och proteiner. De små djuren måste därför förbruka mer syrgas per gram kroppsvikt och producerar därmed mer spillvärme från energiomsättningen per gram kroppsvikt. Ett ton möss omsätter således mer energi, förbrukar mer syrgas och producerar mer värme en elefant på ett ton. Läs mer om energiomsättning och kroppsvikt på en annan sida.
För att musen ska kunna transportera mer syrgas till varje gram mus, måste musens hjärta pumpa ut mer blod per minut. Det finns två möjligheter att göra detta: 1) att ha ett proportionellt sett större hjärta som pumpar ut mer blod vid varje slag eller 2) att hjärtat slå fler slag per minut, det vill säga att pulsen är högre. Problemet löses med hjälp av det andra alternativet. Det sannolikt minsta däggdjuret, en liten näbbmus på 3 gram, har en vilopuls på mer än 600 slag per minut, medan en elefant på 3 000 000 gram (3 ton) har en vilopuls på cirka 25 hjärtslag per minut.
Den maximalt möjliga livslängden hos däggdjur är också beroende av kroppsvikten. Små djur har kortare livslängd. En mus dör av ålderdomssvaghet efter cirka 2-3 år, ett marsvin kan leva åtminstone 8 år, men en afrikansk elefant kan leva så länge som åtminstone 50-60 år. Notera att det handlar om maximal livslängd. De flesta djur i naturen dukar under på grund av rovdjur, svält eller sjukdomar långt innan de nått maximal livslängd.Vi har nu två samband:
1. Små djur har fler hjärtslag per minut. 
2. Små djur har kortare livslängd.
Man har kombinerat dessa samband och kommit fram till, enkelt uttryckt, att alla däggdjur lever lika länge om man mäter tiden i hjärtslag. Detta är en oerhört poetisk tanke: vår stund på jorden mäts ut av hjärtats slag. Men det finns flera problem. Ett är att det statistiska sambandet ifrågasatts. Ett annat är att det är mycket svårt att få fram tillförlitliga värden på däggdjurs maximala ålder. Ett tredje är att människohjärtat slår fler slag än förväntat. Hade sambandet gällt för människor så hade vi dött av ålderdomssvaghet vid 20-30 års ålder. Sambandet är således inte tvingande och undantagslöst. Människans oväntat höga livslängd är dock intressant. Man kan anta att det naturliga urvalet gynnat en hög livslängd hos människor. Läs om människans livslängd på en annan sida."
Mer! MEEER!
"När man jämför energiomsättningen hos olika djur, mäter man oftast basalmetabolismen (BMR). Basalmetabolismen är energiomsättningen i kilokalorier per minut hos ett fastande djur i vila vid en behaglig temperatur i omgivningen. En mus har mycket högre basalmetabolism per gram kroppsvikt än en elefant. Detta innebär att 1 000 kg möss måste äta mycket mer än en elefant på 1 000 kg, annars skulle mössen inte kunna upprätthålla sina höga energiomsättningar. Musen blir ju heller inte lika gammal som elefanten. Detta skulle kunna tolkas så att djuren blir äldre, ju lägre energiomsättning de har per gram kroppsvikt. Men fåglar har högre energiomsättning mätt per gram kroppsvikt än däggdjur, och ändå lever de längre. Det är förmodligen den höga kroppsvikten i sig, inte den låga energiomsättningen, som gör att stora djur lever längre än små. Detta skulle kunna bero på att stora djur löper mindre risk att dödas av rovdjur i unga år. Därför kan de ha en långsammare livscykel. Läs även artikeln 'Om möss och elefanter: kroppsstorlekens betydelse för djurs ämnesomsättning'.
Primaterna är den däggdjursordning som inkluderar halvapor, spökdjur, apor, människoapor och människor. Primaters basalmetabolism, mätt per gram kroppsvikt, är vanligen precis så hög som man skulle förvänta sig hos ett däggdjur. Ändå tenderar en primat att leva längre än andra däggdjur med samma kroppsvikt. Detta gäller även människan. Men man får en annan bild, om man, i stället för basalmetabolismen, mäter den totala energiomsättningen i kilokalorier per minut. Den totala energiomsättningen är ett djurs energiomsättning under en längre tid, då det beter sig som det gör i naturen. I naturen vilar djuret inte hela tiden. Det förflyttar sig, äter och gör en mängd andra saker. Det visar sig att primater har en betydligt lägre total energiomsättning mätt per kilo kroppsvikt än de flesta andra däggdjur. Detta skulle kunna vara en förklaring till att primaterna, inklusive människan, lever längre än de flesta andra däggdjur med hänsyn tagen till kroppsvikten. En lägre total energiomsättning skulle ju kunna innebära att de är mindre utsatta för fria radikaler. Men detta har inte bevisats och det kan finnas andra förklaringar.
Sköldpaddor har väldigt låg energiomsättning. De behöver därför inte mycket mat och kan klara sig relativt länge utan mat. Sköldpaddor kan ju också bli mycket gamla. Kanske har deras höga ålder något med deras låga energiomsättning att göra. Men man kan inte vara säker på att det finns ett orsakssammanhang och det finns många djur som lever längre eller kortare tid än man skulle förvänta sig utifrån deras energiomsättning.
Skador av fria radikaler drabbar särskilt mitokondrierna, cellernas 'kraftverk', som ombesörjer den aeroba cellandningen under förbrukning av syre. Skador på cellernas mitokondrier har antagits vara en viktig orsak till åldrande. Men även här är forskningsläget oklart."
Slut på uppdatering.]

***

[Uppdatering 2:

Det här med biologiska skal-lagar och djurs storlek respektive livslängd verkar vara ett allt annat än hundraprocentigt samband, som bläckfiskar och fladdermöss exemplifierar. Upphovsmannen till tankegångarna, Geoffrey West, anger i Sam Harris-podden att skallagarna gör det möjligt att utifrån storlek prediktera en djurarts genomsnittliga livslängd, metabolism, med mera, med ca 80-90 procents säkerhet. 

I denna artikel frågar sig West et al vad evolutionen egentligen optimerar för, men där verkar ju energiomsättning vara en stark kandidat, som favorit-Anders redogörelser i det ovanstående pekar på. Vi kan notera att undantaget "bläckfisk" offrar ett längre liv för än högre-än-förväntad energiomsättning, vilket uppenbarligen har implikationer på dess reproduktionscykel. Att leva länge, och kunna reproducera sig upprepat, har är en klar evolutionär USP.

Vad CLT/termodynamikens andra huvudsats säger om saken? Jag tänker mig att det i evolutions-sannolikhetsdistributionen sker en normalfördelning omkring ett energiomsättningsoptimum. Bläckfisken kanske ligger långt ut i svansen, liksom sengångaren långt ut i den andra svansen. (Sengångaren bajsar bara knappt en gång i veckan!)

Evolutionen är ju i någon mening en beskrivning av sannolikheter, som realiserats, dvs. av faktum. Det som finns, det finns. Det som är mer sannolikt att finnas, är mer sannolikt att finnas. Sannolikhet att finnas kan också översättas till "fitness". Är du jädrigt överlevnadskraftig och kåt, ja då kommer din DNA-molekyl vara vida spridd i framtiden. Oftare än inte är en viss energiomsättning, tydligen, optimal.

Slut på uppdatering 2.]

Överfittigt addendum

Efter en lång och ringlande harang om overfitting, inser jag att det jag vill säga är:

Det är skillnad på att exakt beskriva någonting i skalan 1:1, och att göra en generalisering. Det är alltså inte så att overfitting är en dålig generalisering - det är helt enkelt inte en generalisering.

Khalifen brukar säga att kartan alltid är en förenkling av verkligheten, men att verkligheten inte kan vikas ihop och stoppas i handskfacket. På samma sätt är en generalisering hanterbar, på ett sätt som verkligheten inte är, och en bra generalisering kan definieras som nyttig i termer av så-bra-som-möjliga prediktioner.

Att beskriva alla individer i gruppen däggdjur, och alla deras egenskaper, är mer svårhanterligt än att försöka hitta gemensamma nämnare för alla de entiteter som vi vill ska ingå i ting-rymds-klustret "däggdjur".

torsdag 26 april 2018

Överfittning

Scott A. nämner ett antal användbara begrepp i en post nyligen. Antropofagi har redan rantat en del om motte and bailey, men det finns fler godbitar att missbruka i den här soppskålen.

Som alla känner till kan däggdjur delas upp i placentadäggdjur, pungdjur, och kloakdjur. En gång i tiden hette det att "däggdjur föder levande ungar" - dvs. defintionen av begreppet däggdjur inbegrep "att föda levande ungar", till skillnad från att t.ex. lägga ägg. Detta var ingen tillräcklig definition (många fiskar föder t.ex. levande ungar, om än inga fåglar - inga fåglar är vivipara), men en nödvändig definition. Föder du inte levande ungar, är du inget däggdjur. (Arnold Schwarzenegger klara sig således med en hårsmån, tack vare Junior.)

Men, så hittade man till Australien - vilket fö. också fuckade upp för definitionen av svanar som "vita fåglar", vilket lett till begreppet black swan och fått exemplifiera induktionsproblemet. I Australien - och andra delar av den "nya världen" såsom opossumens Nordamerika eller myrpiggsvinens Nya Guinea - sprang man på allsköns besynnerliga varelser. Exempel:


Näbbdjuret! Det har näbb, lägger ägg, och svettas mjölk från sin bröstvårtefria mage. Men, är ett däggdjur!

Kloakdjur som näbbdjuret och myrpiggsvinet, och pungdjur som kängurun och den tasmanska jävulen, får vara subgrupper av däggdjur. Övriga får vara det lite ad hoc-mässiga "högre däggdjur", eller placentadäggdjur. Men även placentadäggdjur är missvisande, eftersom det finns pungdjur som också har iaf. en rudimentär placenta/moderkaka.

Alla kategorier läcker; kategorierna skapades för människan och inte vice versa; kategorier finns för att vi ska kunna göra förutsägelser. Självklart kan "däggdjur" enligt definitionen "föder levande ungar" vara en bra kategori, så länge vi stöter på fall som funkar. Men, när vi stöter på fall som inte funkar får vi uppdatera eller förfina eller ompröva vår kategori. (Predictive Processing!)

Det intressanta begrepp som Scott A. nämner, och som jag vill lyfta i sammanhanget, är overfitting. Det är så vitt jag förstår det en statistisk term, men jag tror att den kan användas i överförd bemärkelse. (Vilket så klart kan bli fel - ack och ve, alla ni samhällsvetare som ägnar er åt "triangulering" och tror att det är bättre än vilken som helst spaning.)

Wikipedias figur, där den gröna gränsdragningen representerar overfitting. Även om den överfittade modellen är väldigt korrekt givet datapunkterna (inkluderar alla blåa punkter och inga röda), så är sannolikheten lägre för att den ska passa framtida observationer bättre, jämfört med den svarta gränsdragningen.
När vi definierar en kategori på ett sätt som väldigt precist inkluderar alla observerade fall, så finns det risk för att nya fall inte kommer att passa i vår kategori. Eller: Ju snävare vår definition, desto större risken att vi måste ompröva den.

Jag har varit inne på att generaliseringar är bra, när de är bra. Dvs., det kan vara nyttigt att använda lättobserverade egenskaper för att förutsäga svårobserverade egenskaper. T.ex. kan det vara bra att akta sig för creepiga män om man som kvinna vandrar hem ensam i natten. Inte för att det är väldigt sannolikt att just den man man observerar är en överfallsvåldtäktsman, men för att risken för att så är fallet multiplicerat med effekten av den realiserade risken är så mycket större än den ringa kostnaden som det innebär att ringa en kompis eller byta trottoar. Typ. Som Timbuktu säger: "Generellt sett är generaliseringar praktiska.../ men generellt sett felaktiga!"

Generalisering har dåligt rykte, med viss rätt. Begreppet overfitting får mig emellertid att tänka att det mer generella är bättre än det mycket specifika. Det mycket specifika ger oss färre förutsägelser om kommande fall, även om det är exakt rätt för de fall vi redan har observerat. Det mer generella kanske riskerar att ha fler marginalfenomen som ramlat på fela sida kategorigränsen - men det genererar i alla fall förutsägelser för fler möjliga observationer.

Jag trevar efter den här insikten känner jag, men någonstans verkar det finnas en trejdåff där modellens ökande korrekthet givet befintliga datapunkter innebär en kostnad för modellens prediktionskraft.

Det var ganska specifikt att säga att däggdjur föder levande ungar, även om det passade bra för alla observerade däggdjur. Nya observationer krånglade till det - vår modell förutsade icke näbbdjurets ägg.

Är dagens däggdjurskategori då mer överfittad? Nä, för modellen har uppdaterats för att hitta minsta gemensamma nämnare - inte ad hoc-korrigerats med näbbdjur och kängurur. Det hade varit att dra en grön linje i wiki-figuren ovan. Det vi har gjort är istället att dra en ny svart linje. Inte ad hoc-pysslat med kategorigränsen, utan ompröva den minsta gemensamma nämnaren för alla fall vi vill observera i kategorin. Och tydligen är det att alla däggdjur har tre hörselben i mellanörat. Det verkar så klart en smula random, och inte heller jätteviktig information i vardagen. Istället kan vi blicka åt det håll som stavas taxonomi. Dvs., vetenskapen om klassificering.

Oavsett taxonomi, dock, med sina klasser, ordningar, familjer, släkten och arter, så inser vi att universum består av en viss mängd partiklar (eller nåt) som bildar vissa mönster (eller nåt), och att alla högnivåbeskrivningar och generaliseringar av högnivå-fenomen riskerar att uppvisa läckage.

Exakt vart det här tar vägen vet jag inte riktigt. Preliminärt tänker jag mig att overfitting är lite samma sak som "det ad hoc-mässiga" - och ad hoc-mässigt konstruerade kategorier har lägre vetenskapligt värde, iom. lägre predictive power.

Inget särskilt om lycka

Var och varför är folk mer eller mindre lyckliga?

Källa! (Jag blandar skamlöst hapiness och life satisfaction i det nedanstående, och kallar allt för lycka.)

Rika är lyckligare i alla länder, och rika länder är lyckligare.




I Västeuropa och Nordamerika är folk lyckligare än världssnittet - i Afrika söder om Sahara är folk olyckligare. I sydöstra och östra Asien är fler medel-lyckliga.



Leva längre går hand i hand med att vara lyckligare - så kapitalism är utilitarism☺



Vi noterar även att Sydamerika är lyckligare än förväntat givet BNP, medan fd. Sovjet är olyckligare än förväntat givet BNP:
"Comparisons of happiness among countries suggest that culture and history shared by people in a given society matter for self-reported life satisfaction. For example, as the chart below shows, culturally and historically similar Latin American countries have a higher subjective well-being than other countries with comparable levels of economic development [...]
Latin America is not a special case in this respect. Ex-communist countries, for example, tend to have lower subjective well-being than other countries with comparable characteristics and levels of economic development."



Kanske inte så konstigt, om vi jämför


med


Det var allt för den här gången!

En absurdexemplifierares försvarstal

I sociala sammanhang kan det upplevas som apart att komma dragande med barocka extrem-exempel på hypotetiska situationer. T.ex.:

- Jag älskar godis
- Okej, men skulle du älska att äta din egen vikt i skumbananer (densitet=låg!) på 30 minuter?
- Nejtack dööööh!
- Okej då finns det kanske en GRÄNS för hur mkt du älskar, eh!? Whiggu whiggu.

Så kan det låta.

Det finns också en typ av närliggande extremfallsexempel inom filosofin, där vi kan notera Khalifens fråga: Where did the improbability come from? När vi håller på med en närmast Leibnizk deterministisk-mekanistisk verklighet, så har extrem-exempel en begränsning i att de kanske faktiskt är omöjliga.

Så, nu har jag förhoppningsvis etablerat att extremfalls-exempel normalerweiss skys som pest. Då, kära flagellanter, är det dags att ta på sig näbbmasken och bränna en jude.

Flagellanter.

Pestdoktor med näbbmask.

Det är judarnas fel!
För! Vet ni vad?

--> Jag tror att extremexemplifierande har en viktig roll i all debatt och diskussion! <--

Jag bygger mitt case på följande iakttagelse:

Det är nästan alltid möjligt att föreställa sig när motpartens poäng ändå är korrekt. T.ex. detta med att betala skatt. Vi vill ju ha ett jämlikt samhälle, och således omfördela jättemycket. 

("Vi vill leva i ett samhälle med ett stort överlappande terapeutiskt intervall - som tar fram det bästa i vår reciprocala altruism. Ett samhälle där intressen sammanstrålar. Ack jämlikhet; ack icke ojämlikhet. Ack stabilitet; ack icke instabilitet." Källa: Antropofagi.)

Och, vi vill ju dricka öl! Och fulla vill vi bli!

Vi vill har sinnesjävla legitima regeringar med brett folkligt stöd!

Å fett ska de' va' ju. Matfett.

Men, så rappar ändå Anonym Internetz-rappare:



"99 procent, är för mycket skatt/
99 procent är för mycket alkohol i en öl/
99 procent, är misstänkt mycket vinstmarginal i ett val/
är för mycket fett i ett smör/"

Vi kan alltså tänka oss för mycket skatt, för mycket alkohol i öl, för mycket valvinst, för mycket matfett.

***

Att föreställa sig en visserligen absurd situation, gör att vi kan se att en diskussionsfråga faktiskt i 99 procent av fallen kan reduceras till en slags GRÄNSDRAGNINGSPROBLEMATIK.

Det är inte så att libertarianer är helt emot skatt - de vill ju finansiera en nattväktarstat. Och det är inte så att vänstern vill att allt ska skattas bort - marknadssocialism har ett förbannat bra track record på att leverera göttma i länder som Sverige, Norge, Danmark - och Kina! (Schmänskliga schmättigheter...)

Således, mina vänner, erkänner vi samma skala - bara att idealpunkterna på skalan sitter på lite olika ställen! Vi borde då kunna synkronisera våra värderingar och åsikter med viss framgång.

(Bakgrund: Sammanfattning; GAL-TAN-synkronisering och sexualkulturkyskhet etcetera; SchäsLong del 13; tumregler vs. heliga värden; jämlikhet som terminalvärde.)

***

Ett annat exempel: Rasism! Och då menar jag inte sådär hårkluven exakthets-rasism enligt lexikalisk definition - utan bara vanlig, ohederlig common sense-invandringsfientlighets-rasism. Your avarage SD-tomte, liksom.

Denne säger: Stopp! Inge' mer invandring, änna!

Du säger då, lite på ryggmärgs sådär: Jorå, oändligt med invandring tack! Finns inga gränser för hur mycket vi kan ta emot! Ekonomin växer med befolkningen och bara bra för demografi och välfärd!

Men, låtom oss absurdexemplifiera:

Tänk om ALLA människor på hela JORDEN flyttade till exakt Sveriges territorium? Hur fan skulle det se ut?

Sverige har idag en befolkningstäthet på 22,6 inv./km². Den totala ytan är 447 435 km², och folkmängden 10 120 242 invånare. Allt enligt Wikipedia, så skyll inte på mig om det verkar fel.

Jordens befolkning anses ha passerat 7 miljarder den 31 oktober 2011. Vad händer om vi släpper ner 7 miljarder människor på en yta stor som Sverige? Jo, vi får en befolkningstäthet på

7000000000/447435=15644,75

Det är alltså 15622,13 invånare fler än idag - per kvadratkilometer.

Låtom oss jämföra med några tätbefolkade länder. Vi drar topp tio från Wikipedias lista:

1Monaco Monaco15 267,50
2Singapore Singapore8 141,28
3Vatikanstaten Vatikanstaten1 913,64
4Bahrain Bahrain1 771,86
5Maldiverna Maldiverna1 319,64
6Malta Malta1 310,02
7Bangladesh Bangladesh1 173,33
8Barbados Barbados675,82
9Mauritius Mauritius656,77
10Taiwan Taiwan650,78
Tjoho! Vi vinner precis över Monaco!

Monaco. Lite trångt!
Och vi är ju way tätare än glesbefolkade Singapore.

Glest och gött!

Hur skulle detta välkomna inflöde av människor påverka vår utbildningsnivå? Idag är var fjärde svensk högutbildad, enligt SCB. Men ajdå, i världen i sin helhet saknar ca 780 miljoner vuxna grundläggande kunskaper med avseende på litteracitet, enligt UNESCO. Jämför vi Sverige med några random valda, folkrika länder ser vi också en viss skillnad (notera att x-axeln är extrapolerad till 2050... håll muspekaren över 2015 för att få hyfsat aktuella procentsatser):



Okej, så det land i EU som har lägst andel lågkvalificerade arbeten kommer kanske få lite svårt att absorbera vissa delar av jordens befolkning ändå.

***

Vad är sannolikheten att scenariot ovan kommer att realiseras? Man ska väl inte lättvindigt slänga sig med sannolikheter som 0 och 1, men bra nära 0 verkar vi hamna. Kanske Sverige är det enda land som flyter, t.ex.? Även om mängden urberg delvis talar emot.

Men - genom att lansera detta extremfalls-exempel, så noterar vi att alla (rimliga, verklighetsförankrade) debattanter faktiskt kan föreställa sig en nivå av invandring som är för hög!

Motsvarande är också sant. Inte ens den mest tomtiga SD-tomte kan gärna förespråka en bokstavli noll-migration. Vad händz med turismsektorn, där du jobbar? De polska takläggarna, som gör att de inte regnar in på dig? De thailändska fruarna, som är fan så mycket mer KVINNA än vilken svensk lesbisk feminist som helst? Eller, för den delen, den svenska invandringen till riktiga nationalstater med lite självrespekt: Ungern, Polen, vi tittar på er.

(Vi ska inte ens nämna den svenska invandringen till Lappland... #kolonialismdeluxe)

Okej, så det enda SD-tomtar och MP-tomtar inte är överens om är exakt hur vi ska kalibrera nivån av invandring - men alla vill ha någon nivå av invandring. En gränsdragningsproblematik!

***

Noterade du att ovanstående extremexempels-exempel var rätt extrema? Noterar du att detta faktum ändå gjorde lite jobb i argumentet här? Extremt extremexempels-exempel. Lide meta.

Meta.

torsdag 19 april 2018

Vår - inte Min

Det kan vara vårkänslorna, men plötsligt känner sig Antropofagi lite antirasistisk.

Efter att ha vridit och vänt på begreppet "rasism", vill jag be att få kapitulera till en lite mer common sense:ig, och lite mindre meta contrarian-sophistication bias:ig, förståelse av begreppet.

För visst finns det racist motherfuckers här omkring, änna. Och visst tågar nazisterna (NMR) rent bokstavligen på våra gator, vilket inte gärna kan betraktas som helt oproblematiskt även för en yttrandefrihetsliberal. (Det är i alla fall jobbigt att tacka nej till deras pamfletter, eftersom de signalerar att de vill döda en.)

Jag har tidigare varit inne på att det kan finnas ett värde i feministiska dogmer som inte kan skilja på individnivå och aggregerad nivå (dinner time!), just eftersom folk i allmänhet har svårt att göra samma distinktion. Korrekta statistiska utsagor om åtskilda men överlappande normalfördelningskurvor avseende könens genomsnittliga egenskaper behövs för att göra bra samhällsvetenskapliga analyser - men kan omsättas till dåliga fördomar i människors huvud. (Brasklapp.)

En begreppsligt närliggande risk är att diskussioner om gruppskillnader med avseende på nationalitet, etnicitet eller kultur naturligtvis riskerar att generera och/eller cementera fördomar. I den stora nationalekonomiska ekvationen Sverige verkar det också på många sätt orimligt att skjuta in så på just variabeln "invandring", när det finns så otroligt många politiska och för den delen rent teknokratiska vägval att göra.

Så, när vårsolen tittar fram och man börjar träffa folk igen, så känns det plötsligt himla tråkigt att springa in i en NMR-demonstration, eller höra tanter ranta om araber.

Skjutningar, jaja. Men polisarbete då? Ekonomisk jämlikhet då? Narkotikapolitik då?

Ska vi faktiskt lyssna på Pinker är det peers och inte föräldrar som sätter kulturen. Då är det segregationen i nationen som är problemet i systemet. (Låtom oss uppvärdera förklaring tre av fyra.) (Mer om segregation: Gammal debatt; boendesegregationen i huvudstadenbtw (boendesegregationen); skolsegregationen.) Och då är det segregerande strukturer, i termer av fritt skolval, som skapar problem.

För att återvända till Chesterton's fence - vi bor i ett land som funkar väldigt bra. Låtom oss bli sosse-konservativa och omfamna systemen som våra förfärade förfäders företrädare förde ur träda, när de trädde ur träldom till den härliga ärans ärliga härad. Låtom oss rulla tillbaka alla fria vårdval, välfärdsoligarkier, Karolinska-konsultskandaler, och finansfiffelfuckerizmer innan det är på tok för sent. Vi vill leva i ett samhälle med ett stort överlappande terapeutiskt intervall - som tar fram det bästa i vår reciprocala altruism. Ett samhälle där intressen sammanstrålar. Ack jämlikhet; ack icke ojämlikhet. Ack stabilitet; ack icke instabilitet.

Vårkänslor är kanske inte den bästa grunden för rationell diskussion. Ovanstående textstycken hänger med nöd och näppe ens samman! Men, i den oändligt komplexa verkligheten är fan allting endast gissningar, och vi vet oftast icke något om något. Att då gå på en känsla som rimligen inbjuder till fredlig samverkan mellan individer och grupper alike, det kan väl icke vara fel.

Jag höjer en skål för Kärleken. Det äro det enda som står mellan oss och nollsummespelet. Den enda vägen ut ur den hobbsianska fällan.

Hurra! För att alla är så snälla, och för att allting som borgarna inte förstört fortfarande funkar rätt bra.

tisdag 10 april 2018

Din käpp i ekorrhjulet - Undervattensgiraffer FTW, del 3

(Bakgrund: Del 1; del 2.)
"Hej [Antroppofagi]! 
Jag ber om ursäkt för sent svar [...] 
Jag vet inte om jag håller med om att det finns få analoga strukturer. Du nämner själv flera exempel. Andra exempel på strukturer som har uppkommit flera gånger oberoende av varandra hos djur är segmenterad kropp, gångben, fenor och ögon. Det finns många fler exempel. Men du ställer en relevant fråga. Varför vissa byggnadsplaner och anatomiska strukturer, som är kända som fossil, inte återkommit? Man kan naturligtvis bara göra rimliga gissningar kring detta. 
En viktig inledande synpunkt är att evolutionen inte leder till helt optimala djur. Den leder till djur som är så väl anpassade att de kan föröka sig tillräckligt bra för att överleva, men har vissa ofunktionella strukturer och funktioner. Detta är ett av många argument, som talar emot kreationism och intelligent design. 
En andra viktig synpunkt är att slumpen spelar en stor roll. En art som råkar befinna sig i en viss miljö vid en viss lämplig tidpunkt kan ha haft möjligheten att utvecklas i en viss riktning. Men den möjligheten kanske aldrig återkommer för någon art. Detta är din hypotes nr 1. 
En tredje viktig synpunkt är att embryonalutvecklingen inte kan förändras hur som helst. Den sätter gränser för vad som är möjligt. Här följer några exempel. Antalet fingrar och tår överstiger aldrig fem per hand eller fot hos fyrfota ryggradsdjur (med några tveksamma undantag). Leddjuren och de fyrfota ryggradsdjuren är båda indelade i segment. Leddjuren kan ha ett mycket varierande antal extremiteter. Fyrfotadjuren har alltid fyra. Detta svarar mor din hypotes nr 4. 
Egenskaper som har negativa effekter först efter det att individen har fortplantat sig missgynnas inte av det naturliga urvalet. Detta är enligt en teori en viktig förklaring till att åldrande och död finns hos de flesta djur. Det är också din hypotes nr 3. 
Så kallad sexuell selektion kan leda till ofunktionella artspecifika strukturer framför allt hos hanarna. En mängd sådana, ofta bjärt färgade, hittar man som bekant hos fåglar. Hjortsvinets övre betar kan vara ett exempel på detta. Det finns åtminstone en hjortsvinsskalle bevarad, i vilken den ena beten vuxit in i skallen. Men det är oklart om djuret dött av detta. Det är också oklart om det är en abnormitet eller något som ofta förkommer hos hjortsvin. Jag är en stor beundrare av Willy Kyrklund (”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar”), men han kan ha haft fel om hjortsvinet. Det är din hypotes nr 2. 
Vi torde vara överens om att det inte finns några som helst bevis för gudomlig skapelse och förkastar således din hypotes nr 5.

Varför finns i dag inga så stora djur som de största dinosaurierna? En möjlig, men inte bevisad, förklaring är följande. De stora dinosaurierna dog ut vid meteoritnedslaget för cirka 70 miljoner år sedan. Därefter diversifierade däggdjuren och intog de nischer som jättedinosaurierna innehaft. Det fanns sedan inga möjligheter för reptiler att överta dessa nischer. Med mycket få undantag är däggdjur jämnvarma (”varmblodiga”) och håller en konstant kroppstemperatur. Den i dag helt dominerande däggdjursgruppen är, utom i Australien, moderkaksdäggdjuren (de äkta däggdjuren). De håller med mycket få undantag en kroppstemperatur på cirka 37-38 grader Celsius. Man har ingen bra förklaring till detta, men förmodligen finns det en evolutionär restriktion som försvårar eller omöjliggör en ändrad kroppstemperatur. Alternativt gynnas denna temperatur starkt av det naturliga urvalet. Den höga kroppstemperaturen sätter sannolikt en gräns för hur pass stora däggdjur kan bli på land, där luften isolerar och minskar värmeförlusterna. Alltför stora däggdjur skulle på grund av liten yta i förhållande till sin volym ha mycket svårt at göra sig av med överskottsvärme De måste då sänka energiomsättningen (metabolismen) så pass mycket att de skulle få mycket svårt att fungera. Det största kända landdäggdjuret är den utdöda noshörningen Indricotherium med en mankhöjd på cirka 5 m, inte så väldigt mycket större än en elefant.

Varför har mycket avancerad kognitiv förmåga uppkommit bara en gång på Jorden? En spekulation är att en sådan utveckling är rätt osannolik och kräver särskilt gynnsamma förhållanden. Slumpen kan också ha spelat en roll. Det har spekulerats att små dinosaurier var på väg att utveckla avancerad kognition, när de utplånades av meteoritnedslaget vid slutet av kritaperioden. Släktet Troodon nämns i detta sammanhang. Man måste också komma ihåg att de kognitiva skillnaderna mellan människan och vissa djur är betydligt mindre än man tidigare trodde. Exempel är människoapor, delfiner, kråkfåglar och papegojor. 
Några länkar: 
http://scienceblogs.com/tetrapodzoology/2010/03/08/babirusa-impales-own-head/
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/fem_fingrar.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/halskotor.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/Insekt.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/aldrande.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/rudiment.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/foster_evolution.html
http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/utdoda_jattedjur.html 
Bästa hälsningar! 
Anders
__________________________
Dr Anders Lundquist, ETP
Lund University
Department of Biology"

måndag 9 april 2018

Darwinian left, hobbsianska fällor, och legalisering

(Bakgrund: Afroamerikanska maskulinitetsnormer; The Blank Slate-icke-recension; fyra förklaringar; anekdotikahur farligt heroin är; ragnarök; Schelling, Somalia och SSC; krisa uppfattning på marginalen; del 2naturligt etc.; kyskhet etc.; legalisera... mord!; otroligt mycket krokodil; hålla med en moderat; släpp klippan; knarkmord i Sverige; nu jävlar ska vi knarka; tänka lite konsekvent; lutande trendlinjer; mer mord; fyllan/villan; går åt helvete; dödligheten; hypotesomtag; folkhälsofrågorna; brottsstatistik; automatvapen och knark; skörda; skrivelsen; cannabis; Nutt; knark & confirmation; knarkvåld; buffén; dumheterna; jämlikhet; ojämlikhet; Zamjatin; yes I can; slaveri; Schelling-punkter; blandade insikter; Trädgårdhsarbetet fortsätter; blev visst postmodernism.)

Även Pinker skriver om "afroamerikanska maskulinitetsnormer". Pinker tar emellertid maskulinitetsnormer till en ny nivå, och diskuterar en hög murder rate i den afroamerikanska populationen som en Hobbsiansk fälla. Han lutar sig mot bl.a. Wilkinson (The Spirit Level), och noterar knarkekonomins våldsspiral. Datan visar tydligt att Leviathan hindrar våld, och att afroarmerikanska subkulturella communities (G-code!) liksom narkotikans oreglerade marknader är kaos.

Så, det handlar inte om att säga "maskulinitetsnormer". Det handlar om att öppna rätt låda. Om att faktiskt förklara, genom att lansera testbara mekanistiska hypoteser.

Antropofagi har självständigt resonerat sig fram till ungefär det perspektiv Pinker kallar the Darwinian Left. Det är ungefär det jag försöker förklara för Aron Flam - att det som är fel med stora delar av vänstern idag är relativismen och sanningsföraktet, inte nödvändigtvis etiken. En realistisk ontologi kan kombineras med en normativ ståndpunkt som traditionellt sett förknippas med vänstern. Här är Singers poäng central - jämlikhet bör och kan icke hängas upp på ett (felaktigt) antagande om faktisk likhet. (Se Ännu fler slutord och Singer och jämlikhet.)

Vad är då "vänstern"? Dels en utilitarist-konsekventialism, tror jag, rent moralfilosofiskt, vilket kan kopplas ihop med en respekt för utfall och empiri (även om sambandet tyvärr är svagare i verkligheten än i önsketanken). Men också en insikt som Pinker formulerar som reciprocal altruism, dvs. den evolutionärt förklarade strävan att samarbeta under vissa förutsättningar.

Genom spelteori och god vetenskapsfilosofi kan ens vägar korsa Foucaults och Nietsches. Jag har tidigare skrivit om detta Vägskäl. Jag har försökt operationalisera jämlikhet som en slags spelteoretiskt "terapeutiskt intervall", där samarbete är rationellt för alla inblandade. Jämlikhet samvarierar med färre samhälleliga problem. Och jämlikhet kan ses som ett cooperate-gynnande intersubjektivt fenomen (del 1; del 2). Att gilla jämlikhet är ju typiskt vänstern, va?

Att bara säga "låda=maskulinitetsnormer" är inte så bra. Lådan kan vara tom. Det som Pinker kallar för vänster-darwinian säger istället "reciprocal altruism"; men denna låda går att öppna! I lådan finns t.ex. evolutionära förklaringen, som är en överlåda till psykologiska och neurologiska lådstrukturer; där finns spelteoretiska teknikaliteter och ekonomiska modeller som beskriver agenternas beteende givet förutsättningarna i miljön. Det är en bättre låda!

Det blev således inte postmodernism, ändå. För, vi kan beskriva förutsättningarna som i kombination med den mänskliga naturen leder till respektive utfall - i realistisk-ontologiska, empiriska fakta. Vi kan notera att den somaliska klankulturen är rimlig givet förutsättningarna (Pinker noterar att just herdekulturer föder hederskulturer, eftersom det är lättare att stjäla någons boskap än deras åkrar + lite andra anledningar), men att somalier som lyft ur denna kontext inte är evigt predestinerade till onice beteende. Afroamerikaner som lyfts ur sin fattiga, laglösa, knark-ekonomi-dominerade kontext är heller inte mer våldsamma än "white kids", enligt Pinker.

"Kulturrelativism" får nu en helt ny innebörd. Vi kan förklara, utan att försvara, att människor givet vissa förutsättningar beter sig på ett visst sätt - eftersom det är helt rationellt. Sen kan vi bestämma hur vi vill att människor i allmänhet ska bete sig - förmodligen söker vi efter ett optimalt ekvilibrium, där massiva samordningsvinster kan extraheras - och så skapar vi, politiskt, incitamentstrutkurer som leder till denna situation. Det är givetvis trixigt, men det är inte omöjligt givet human nature.

En liten incitament-tweak, som jag nu åter-uppvärderar jämfört med övriga förklaringar, är att legalisera (totalkonsumtionsmodellera!) narkotika, för att eliminera en hobbsiansk fälla.

Pissiga maskulinitetsnormer finns också, på en annan förklarings/låd-nivå. Men de kan beskrivas som det rationella beteende som individuella män vidtar när Leviathan ej vaka över dem och deras hustrur. Typ.

[Uppdatering:

Som så många andra Antropofagi-inlägg, har detta tillkommit i en väldig hast på en liten kafferast. Därför är det kanske rätt svårt att förstå vad det är jag säger. Jag säger: 

Anta att svarta mäns sämre-än-förväntade livsutfall delvis är en effekt av dåliga maskulinitetsnormer - i så fall vet vi mer, om vi förklarar vad maskulinitetsnormerna faktiskt består i. Om vi förklarar maskulinitetsnormera med en hobbsiansk fälla, så går vi djupare ner i lagret av verklighets-nivåer, istället för att bara säga "maskulinitetsnormer" och sluta där.

I detta specifika fall blir vi klokare om vi förklarar vad vi menar med sådana normer, eftersom vi - med hjälp av Schellingesque spelteori och Pinkersk evolutionspsykologi inser att afroamerikanska män förmodligen beter sig rationellt givet sina omständigheter. Det krävs någonting lite extra för att flytta ett suboptimalt ekvilibrium. 

Maskulinitetsnormer är således en funktion av en rasistisk struktur, som reproducerar strukturen. Människan som biologisk livsform kommer att bete sig så här om den måste - den optimerar för förutsättningarna. 

Tyvärr låser detta gruppen i en sämre-än-möjlig verklighet. Ett fångarnas dilemma, så att säga, där den som avviker från den sk. maskulinitetsnormer sannolikt får ett ännu sämre livsutfall. Det kanske kan sägas vara ett fall av Moloch, helt enkelt. 

Ett sätt att röra sig bort från den subotimala situationen skulle kunna vara att introducera lite Leviathan, lite stat, där det nu inte finns någon - dvs., legalisera narkotika och reglera denna marknad. Konkurrens skulle då kunna ske utan våldsanvändning, vilket skulle sänka den relativa usp:en av att tillämpa G-code eller hederskultur - dvs. skulle sänka förtjänsten av att agera våldsamt mot medspelarna. Den reciprocala altruismen skulle inte behöva inkludera våldsamma repressalier.]