Det blir en del metafysik nuförtiden. Nuförum-tiden.
Donald Hoffmans
The Case Against Reality läses pågående. Boken aktiverar associationer som pekar rakt in i behovet att skapa en etikett kallad
Metafysik här på Antropofagi-bloggen. Detta kan göras medan vi faller. Faller mot verkligheten. Rakt ner i
Print Gallerys existentiella virvel.
***
Allting är relativt, men det är dumt att agera såsom att allt är relativt.
Verkligheten existerar i någon form.
Ding-an-sich kan emellertid lura oss att tro att verkligheten verkligen är väldigt snarlik
ding-für-mich. Detta vet vi ingenting om.
FBT-teoremet ger oss att vi, som resultat av det naturliga urvalet, inte spårar verkligheten. Vi spårar
fitness payoffs.
Det är inte inte månen. Det är bara ikonen. Verkligheten i termer av rum-tiden är bara vår interface, där vi interagerar med ikonerna som representerar fitness payoffs. Kalorier och reproduktionsmöjligheter är på pluskontot, ond bråd död är på minuskontot. DNA-molekylen, eller vem det nu är som kör, vill tanka bilen, eller byta bil, eller klona sig själv och bemanna en fordonsflotta. Den vill
inte krascha.
(Men det är inte DNA-molekylen heller. Bara ikonen.)
Anledningen till att det är bäst att låtsas som att inte allting är relativt, är att vi - som resultat av evolutionsalgoritmen - är interagerande entiteter med överlappande fitness-funktioner.
En fitness payoff är såklart
också relativ - en bajskorv är mat för en fluga, men magsjuka eller värre för en prinsessa som Du. Men, eftersom vi - som resultat av naturligt urval sedda - klustrar i grupper av fenomen (vi kan kalla det tillämpad
taxonomi), så kommer vi inomgruppsligt att dela fitness-funktioner. Kanske kan våra "artkluster" i någon mening beskrivas som i vilken utsträckning våra respektive fitness-funktioner liknar varandra.
Även andra arter påverkar oss. Vi ät fitness payoffs för rovdjur, eftersom vi är gjorda av smaskig rovdjursmat. Vi är potentiell fitness-cost för djur som vi jagar eller äter eller förgiftar. Som artkluster betraktade så interagerar våra fitnessfunktioner med varandra på olika sätt. Men
inom arten överlappar de nästan helt. Vi konkurrerar om nästan exakt samma resurser, och och undflyr nästan exakt samma hot och faror.
Eftersom all biota, allt liv, interagerar, så är vi alla interdependenta. Vi är också interdependenta med exempelvis stenar, eftersom vi kan slå oss på dem, eller slå någon annan med dem, eller bygga hus av dem. Så, vi är jävligt interdependenta med en hel massa fenomen. Solen ger oss liv, etcetera. Fotosyntesen ger oss mat. Ja ni fattar.
Så, om vi är jävligt interdependenta så är vi inte särskilt betjänta av att agera som om att allting är relativt, eftersom allting ändå samvarierar på olika sätt, i bemärkelsen att allas fitnessfunktioner är samanbundna. På så sätt rör vi oss, som individuella fenomen och fenomenkluster betraktat, som en Råttkung. Vi sitter alla fast i svansarna på varandra, och när vi springer åt olika håll så rör sig hela super-klustret i någon mån.
***
Den
kambriska explosionen är viktig att tänka på. Först levde massa för-kambriska djur, som mer eller mindre automatiskt bara rullade omkring och dammsög nån slags algmatta på havsbottnen. De spårade såklart fitness payoffs enligt tidens funktioner, vilket väl innebar att de snaskade på i blindo och kanske vände håll eller nåt om algmattan tog slut.
Sen började några äta as. Det var väl inte så konstigt, eftersom de snaskade alger på samma havsbotten, att de började snaska lite på varandra. Detta påverkade emellertid allas fitness-funktioner. Nu var det plötsligt payoff att påträffa och äta någon annan - och det var naturligtvis fitness cost att bli äten. Så, plötsligt evolverade det enkla, algätande livet till en stor mångfald av mer högstående varelser, med mäktiga egenskaper för att upptäcka varandra. Antingen för att undfly, eller för att upphinna. Slippa äta, eller lyckas ätas. Predation blev en motor för det naturliga urvalet.
Vi menar inte att för-kambriska djur visste något om verkligheten. Men det "visste" någon om sina dåtida fitness payoffs. Deras interaktion ledde till stora förändringar i fitnessfunktionerna, vilket ledde till en veritabel utvecklingsexplosion.
Detta exempel ska ha lett i bevis att djur inte ser verkligheten, utan bara ser fitness payoffs, samt att vi alla är interdependenta med avseende på våra fitnessfunktioner. Hoppas det framgick.
***
Kvantmekaniken är snårig, eftersom Schrödingers katt både lever och är död beroende på betraktaren. Att mäta är nämligen inte att mäta, utan att interagera. Experiment visar att fotoner tar sig igenom hål i en blyplatta på olika sätt beroende på om vi mäter eller inte. Detta gäller även om vi mäter med fördröjning; hur fotonerna forcerade hålen i blyplattan beror på hur vi
senare mäter.
När du mediterar kan du, med lite träning, uppnå tillstånd som understryker att du lever i en simulation. I en interface, för att tala med Hoffman.
Känslan kan bli ganska påtaglig. Du kan exempelvis eliminera ditt synfält, så att alla kategorier liksom känslan av djup försvinner, och du bara har ett homogent synfält, som är liksom platt och utan avgränsningar. Du kan också skapa en "bubbla" av sensationer, där allting existerar med avsaknad av tidslig- eller rumslig dimension. Det är lite svårt att förklara, men lägg ett halvår på daglig meditation och du får se. I alla fall någon av detta bör du kunna få uppleva.
Meditationsrelaterade peak-upplevelser bevisar inte något om något, men kan ge en starkare intuitiv förståelse för hur det faktiskt skulle kunna vara så att det inte finns någon rums-tid. Att rums-tiden bara är en aspekt av vår interface, där vi simulerar världen medans vi spårar fitness payoffs.
Äggskalet:
"'Att ta sig ur das ding für mich genom att gå in i det, är den manöver som Kant förbisåg. Men det finns alltid en självreferentiell nödutgång ur varje givet system. Den vita fläcken i Eschers Prentententoonstelling markerar utgången. Det finns ett mikroskopiskt hål i verklighetsväven, just där bilden konsumerar sig själv i virvelns mittpunkt.
Vägen till ding an sich är vidöppen. Kant förstod det bara inte. Hur skulle han ha kunnat. Det ligger ett sekel mellan hans död och Gödels födelse. (Ironiskt att tid ska vara barriären mellan dem, när flykten från das ding für mich kommer att innebära en upplösning av rumtiden.)
Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."
Och, Äggskalet, punkt 6 i typologin över ensamheten:
"6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5."
Men, är det verkligen så psykopatologiskt?
***
Antropofagi har ofta förvånats över kraften i de två begreppen som heter Evolutionen, och Termodynamikens andra huvudsats. Nu kliver de mot oss med fradga i ögonvrån.
Någon form av
ding-an-sich existerar givetvis. Vi är bundna av fitness-funktionerna, och payoffs respektive kostnader existerar i någon objektiv mening.
Någonting finns.
Det är uppenbart att vi inte är bra på att se det som faktiskt finns. Våra sinnen har en fungerande interface för de skalor av verkligheten som är relevanta för våra medvetna uppleveseler, i
ancestral environment. Vi saknar mer eller mindre intuitioner och modeller vad gäller elementarpartiklar, galaxer, svarta hål, eller fotoner som färdas genom perforerade blyplattor. Max Tegmark är en fysiker som ofta gör denna poäng: Vi ska absolut
inte förvänta oss att världen ska följa våra intuitioner annat än
möjligen i den skala där vi är vana vid att agera och manipulera ting. Vi ska tvärtom bli
misstänksamma om våra förklaringsmodeller vad gäller verklighetens grundelement känns intuitiva.
FBT-teoremet gör emellertid gällande att vi inte är bra på att spåra Sanning - Verkligheten - ens i vår ontologiska närmiljö. Däremot spårar vi fitness payoffs respektive costs.
Vad än verkligheten är, består av; hur den än fungerar; så är evolutionen någon slags lag, härvidlag. Som jag ser det strävar evolutionen åt ett håll, när den tautologiskt föreskriver att det som ska finnas ska finnas. Det som är fit att finnas, finns. Det som är sannolikt - även om det är lågentropiskt - kommer att existera.
Termodynamikens andra huvudsats är en andra kraften som rör verkligheten. Den säger att entropin alltid ökar. Egentligen är alla lågentropiska tillstånd osannolika, och sannolika är bara högentropiska tillstånd. Men lågentropiska konfigurationer som trots allt finns, finns.
Kanske är det så att fitnessfunktioner som, givet alla andra interagerande fitnessfunktion, är bra på att pumpa entropi, existerar som lysande öar i det gråa, högentropiska molnet. Men, inget av detta har rum-tid. Bara någon form av sannolikhetsdistribution. Av .... Någonting?
Kanske inte det ens behövs
någonting, utanför rum-tiden.
(Relaterat:
Sannolikhetens två riktningar;
min filosofiska intuition;
vi är antimateria.)
***
Allt
det där konstiga med kausalitet skulle kanske försvinna om det inte fanns någon rum-tid. Skönt!
***
Eftersom kvantmekaniken verkar bygga på subjektets interventioner i verklighets-interface:en, kan vi gissa att medvetandet har en speciell ontologisk status.
(Då kanske
alla jävla dualister har rätt! Hahahahaha! Kommer kännas som Sverige våren 2016, när de insåg att danskarna hade rätt hela tiden... Oh shieeeeet!)
Det är också notabelt att medvetande-problemet verkar ha en särställning inom vetenskap och filosofi. Det verkar olösligt, också rent teoretiskt. Det har en slags primat eller företräde, som gör att alla utsagor om det verkar meningslösa, eller paradoxala, eller missriktade. Att mäta medvetna upplevelser blir på något sätt per definition paradoxalt.
Jag skrev för inte alltför länge sedan till min
Filosoficirkel:
"Om vi bortser från ding-an-sich. Så existerar ju allting i våra medvetanden. Men även upplevelsen av våra medvetanden existerar i våra medvetanden. Medvetenheten om den medvetna upplevelsen är bara en medveten upplevelse, riktad mot sig själv. Är anledningen till att the hard problem of consciousness är olöst (olösligt?), att vi har att göra med en självreferens? En reva i rumtids-begreppsväven, där ding-für-mich konsumerar sig självt?
En Print Galley-spiral inåt sig självt."
Äggskalet, som sagt:
"Ingenting kan omfatta sig själv och sakna självmotsägelse. Vi hittar ut till nästa lager genom att koncentrera oss just på själva upplevelsen av detta! Det mest odelbara, mest mystiska, mest centrala. Vårt medvetande. Där världen vi upplever upplevs. Där ska vi äta oss in. Där ska vi inrikta vår analys. Där kommer verkligheten avslöja sin begränsning, eller sin självmotsägelse, för där finns självreferensens epicentrum."
***
Om medvetandet har ett primat, ett företräde, så kommer alltings illusoriska icke-relativitet bero på medvetandenas interaktion genom intrasslade fitnessfunktioner.
Vi är prediktionsmaskiner som endast tillgriper kategorier för att göra förutsägelser - om fitness payoffs. Eftersom det finns någon form av fitness-relaterade möster i
ding-an-sich - eller, eftersom
ding-an-sich har mönster som på ett systematiskt sett relaterar till våra fitnessfunktioner - så kommer allting tyckas vara på ett förutsägbart sätt. Så att säga. Men vi är bara intrasslade. Som jag, i detta resonemang.
Antropofagi kommer att återkomma med mer metafysik när hen kommit längre i Hoffmans bok. Tills dess: Sköt dig själv och skit i andra. Eller annan valfri etik.
