Din käpp i ekorrhjulet - Könsmaktsordningen

(Din käpp i ekorrhjulet är en serie blogginlägg som Antropofagi bjuder på för att du som arbetar vid en dator ska kunna stjäla tid från din arbetsgivare. Genom att bjuda på information som inte gynnar din produktivitet, kan Antropofagi sätta en käpp i ekkorhjulet och bromsa upp Sveriges tillväxt en smula. Tidigare har en kunna ta del av detta, detta och detta. Hittills mycket djur, men även lite retoriska stilfigurer. Nåväl, här kommer installation nummer fyra av kuriosa-knarkarens livboj i tristessen – Din käpp i ekorrhjulet.)

I ärligheten namn finns det rätt många olika underarter inom familjen Hyaenidae, hyena. Idag ska vi prata om den fläckiga hyenan, och könsmaktsordningen i dennes samhällen. Den fläckiga hyenan lever i matriarkat.

Hyenan kan leva i klaner med uppåt 100-talet individer. Klanerna är uppdelade i mindre grupper, som oftast lever åtskilda från resten av klanen – man har regelbundna återsamlingar. Varje grupp styrs av en matriark som har ärvt sin position från sin mamma. Hanarna kan uppnå viss status genom att vara trotjänare i en grupp, men det är alltid honorna som bestämmer. Matriarkens status kommer gå vidare till hennes dotter, och dotterns dotter står näst på tur. I en rakt nedstigande matriarkal släktlinje ärver gruppens överhuvuden sin position.

Hyenor skrattar för att signalera underkastelse. Således skrattar hanarna ofta åt honorna. Jag tänker mig att det är lite som när människor vill avdramatisera en spänd situation – Hey män det är lugnt, liksom. Skratta bort förnedringen för att slippa ta konflikten. Alla ni som excellerar i att undvika bråk på stan vet vad jag menar. Inse att man inte kommer vinna just den fighten, signalera att man erkänner sig besegrad, och backa undan. Bättre fly än illa fäkta-modellen renderar måhända i en sårad stolthet, men i övrigt kan man komma helskinnad undan.

Varför är hyena-hannarna så säkra på att honorna kommer gå segrande ur konflikt? Tja, väl inbäddade som de är i en matriarkal struktur kanske de inte ser möjligheten att revoltera. Dessutom har honorna ett hemligt vapen som är väldigt effektivt. Hyena-honans klitoris är så stor att mänskliga forskare länge trodde att man bara iakttagit hyena-hanar. Med sin enorma klitoris kan gruppens matriark sodomera andra hyenor för att förnedra dem. Inte så kul att vara hyena-hane, tänker jag mig. Sticker man ut hakan blir man analt våldtagen.

Evinnerlig utveckling

Det som jag benämner "att förvalta vår mänskliga utveckling" (lånat från Nike Markelius), och som jag har skrivit lite om här och här, måste nu sammanfogas med David Deutschs The Beginning of Infinnity, som jag nämnt här.

Deutschs tidvis sega tegelsten anlägger ett väldigt optimistiskt perspektiv på mänsklig utveckling. Grundprincipen är att problem är oundvikliga, men lösbara. Han gör ett synnerligen bra case av det också. Visserligen möter vi ständigt problem, inte minst sådana vi själv har skapat. Dock lyckas vi ofta lösa dem, och månget domedagsscenario har kommit på skam genom åren. En lösning kanske skapar ett nytt problem, men då får vi försöka lösa det också. Lösningen på problem är inte stagnation – står vi still kommer problemen komma till oss ändå, men vi kommer inte ha någon möjlighet att påverka dem.

Man brukar säga att varje decennie har sin apokalyps. Många är otäckt reella – atombomber kan utrota oss, kärnkraftverk smäller ibland, mangroveskogarnas död ger oss tsunamis, etcetera. Att säga att "än är vi inte döda" är väl ett solklart fall av det kognitiva bias som Nassem Taleb exemplifierar med Thanksgiving-kalkonen: Varje dag på året kan kalkonen stärka sin uppfattning om att den är säker. Till den dag den blir slaktad.

Dock är "vi", mänskligheten, ingen kalkon. Vi drar inte alla våra slutsatser utifrån att extrapolera tidigare händelser. Vi kan se kommande hot, såsom den globala uppvärmningen, och vi kan efterforska, diskutera och bemöta sådana hot. Vi kan nedrusta kärnvapenarsenaler, och vi kan utveckla ny energislag och avveckla kärnkraften. Alla dessa saker gör vi i alldeles för liten utsträckning, vilket beror på en mängd strukturella faktorer som är förknippade med den totalitära kapitalismen och nyliberalernas nedmontering av demokratiska funktioner. Men vi kan, i teorin. Vi har en kapacitet att problemlösa.

Befolkningsexplosionen sågs länge, och ses av vissa än idag, som vår tids stora problem. (Jag har nämnt Malthus, Ehrlich med flera här.) Det som många trodde var befolkningsökning visade sig dock vara en demografisk förändring, sammanfattat genom den sk. demografiska transitionsmodellen. I korthet – mortaliteten minskar pga. framsteg. Fler överlevare, fler människor. Fertiliteten är nämligen fortsatt lika hög. Men, detta är blott ett lagg. Efter en tid minskar även fertiliteten motsvarande mortaliteten. Populationen stabiliseras, efter några år av ökning. Den eviga befolkningsökningen var ett hjärnspöke.

Det verkliga hotet är alltså stagnation. Det är också just stagnationen som visar sitt äckliga tryne när Reinis och Löfven vägrar förstå och förvalta vår utveckling. Den visionslösa politiken är vad Deutsch skulle kalla parochial – ungefär "provinsiell", det vill säga trångsynt och bakåtsträvande.

Deutschs idéer dryper måhända av tillväxthets och Eurocentricitet – han dodgar inte att vara neokolonial alla gånger. Han lider också av driften att vilja förklara allt. Det skiter sig så klart.

Men, gällande tillväxten. Vi kan utvecklas, och vi kan bestämma hur. Det som i daglig tal kallas tillväxt är inte nödvändigtvis den utveckling som är bäst, eller som vi vill ha. Att förvalta vår kapacitet kan vara något helt annat än att förslava barn för att tillverka tandborstmuggshållare i plast till en billigare penning. Det är inte utveckling, det är (neo)feodalism och träldom. Ord som inte direkt andas framtid. Det är alltså inte evig tillväxt, i traditionell bemärkelse, som vi bör eftersträva – that shit är en fet fälla. Utveckling är en annan sak.

Vi ska inte blunda för problem – vi ska lösa dem. Vi ska inte skygga för utveckling – vi ska anamma den och styra den.

Tänk på det. Nyss hade vi 16 timmars arbetsdag och stegling. Idag har vi gott kaffe och rapp. Snart botar de cancer, genom att hämma ett enzym som är gemensamt för samtliga cancerformer. Effektiva Hepatit C-mediciner kommer ut i år, troligen. Malaria är på tillbakagång. Medicinerar du ordentligt kan du göka utan att skicka vidare ditt hiv-virus. Så ja, vi kan om vi vill – fråga Hans Rosling liksom. Det handlar bara om att allokera resurserna ordentligt.

Nu gäller det att höja kostnaden för mänsklig arbetskraft, för att tvinga fram en ökad automatisering av produktion. Samt ställa om till 30 timmars arbetsvecka, global basic income, gratis sjukvård och utbildning åt alla världens människor, samt ställa om till förnyelsebara energislag och sluta äta djur. Åsså prio jämlikhet är ni snälla, och bort med försvarsutgifterna tack. Är vi överens?

Lite ogrundat tyckande om kultur i allmänhet

I Värvet nyligen fick Triumfs banalitet äran att kontrasteras mot guden Schymans djup och vishet. Lyssna och lär. Vad som slår mig är att jag skriver under på samtliga av Schymans resonemang. Det enda som jag initialt tvekar inför är legaliserings-debatten (som jag i förlängningen berört här), men till slut tycker jag att Schymans hållning är den enda rimliga – jag uppfattar det som att hon ändå inte vill straffa brukare, men ser att för mycket av det gröna trots allt kan trilskas lite med hjärnan.

Schyman kopplar ihop militarismen, patriarkatet och rasismen – det gör jag också. Schyman tycker att vi måste kalla rasister för rasister – det gör jag också. Schyman tycker att SD:s konservativa idéer är bisarra såväl som farliga – det gör jag också. Det är den sista punkten här som jag vill uppehålla mig vid ett tag. Jag kan redan nu varna för att jag är en simpel amatör som kan föga om konst – om du känner ett skarpt hugg i besserwisser-körteln, bara lägg dig på soffan och andas lugnt i några minuter.

Som Schyman poängterar så vill SD använda kulturen till att ena folket. Därmed ska gamla nationalklenoder dammas av och hängas fram, och kreativa töntar och tomtar från nutiden ska skickas tillbaka till slåttern. Kontemporär konst är konstig. Riktig konst finns inom fyra ramar. (Samma befängda konservativa och reduktionistiska syn på kultur återfinns inom den bredare högern – se reaktioner på Anna Odells verk om tvångsåtgärder inom psykvården, eller Stockholm-moderaternas syn på graffiti. Lena Adelsohn Liljeroth, "vår" kulturminister, gillar överhuvudtaget inte ordet "kultur" – hon föredrar ordet "underhållning". Jag säger som Ken Ring: "Hahaha patetiska jävel!")

I SD:s principprogram (som jag också citerat grundligt här) definierar man "kultur" som "levnadssätt som förenar ett samhälle eller en viss grupp människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system." Detta illustreras med en bild på dill-garnerade kräftor, komplett med öl och snaps.

Lite längre ned fortsätter man: "Kulturarvet har ett egenvärde genom bland annat de skönhetsvärden och den estetik som det står för. Att värna om kulturarvet är också att visa respekt mot tidigare generationer, att minnas vad de har åstadkommit. Den absolut viktigaste aspekten är dock att kulturarvet fungerar som ett sammanhållande kitt. Varje samhälle behöver gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman."

(Det som slår mig när jag läser den här texten är att datorernas ordbehandlare måste ha varit en avgörande innovation för att rasistiska partier kunnat få genomslag – så väl man stavar!)

SD brukar ondgöra sig över att midsommar är hotat. Ni har alla sett det klassiska klippet med Levi Klausen (som för övrigt själv idogt skändar det svenska kulturarvet genom att komponera electronica-versioner av klassiska svenska visor):

Personligen är jag svårt traumatiserad av att under min barndom ha tvingats delta i traditionellt svenskt midsommarfirande i nationalromantikens runk-fantasi-landskap, Dalarna. Här tvangs jag dansa löjliga danser rund en midsommarstång, trots att det alltid ösregnade. Det var ett jävla helvete, och sen jag blev myndig har jag spenderat midsommar på gymmet enligt en modifierad variant av stic.mans devis:

I bang out I'm insane about my health and fitness
Some me time to go train is all I want for Christmas
― “Back on my regimen” by Stic.man

Vad tycker jag om klassisk svensk kultur i bredare bemärkelse? Ja, jag har Jan Johanssons Jazz på svenska på vinyl, som alla andra – den har trots allt sålt i över 400 000 ex. Jag har även en del konsthantverk som smyckar mitt hem, och Hasse & Tages 88-öres-revy i skivbacken. Jag tycker att den längsta versionen av Bergmans Scener ur ett äktenskap är på tok för kort, samt att det är kul att besöka typ yx-smedjor i Hälsingland. Så visst, SD:s version av kultur skapar viss nytta även i mitt liv. (Vill dock poängtera att de flesta av nämnda kulturutövare förmodligen inte röstar/hade röstat på SD – uppskattningen är inte ömsesidig.)

Oftast läggs dock nålen ner på Stevie Wonders Songs in the Key of Life, en best of-skiva med Culture, eller DITC:s självbetitlade LP. Av svenska artister är det rappare jag håller högst, såsom husgudarna Timbuktu och Chords. Jag går ofta på museum, men tycker nog att Magasin 3 brukar äga Nordiska och Skansen med hästlängder, inte minst när Magasinet ger oss absurda och (kanske) världsystem-kritiska videoinstallationer av Mika Rottenberg.

Kultur för mig handlar inte heller särskilt mycket om att bevara eller blicka bakåt. Intressant kultur är istället den som problematiserar, kritiserar och ifrågasätter. Banksy är ballare än Bol. Vilket inte hindrar mig från att fascineras och njuta av Hieronymus Bosch. Det är inte nutid kontra dåtid, utan snarare vilka anspråk en har på kulturen. SD talar om estetiska värden. Diskussionen kring huruvida något kan vara objektivt vackert är väl död, hoppas jag. Om något gyllene snitt någonstans gör något vackert för alla, låt så vara. Finare nyanser än symmetri kan ju göra att gemene man idag dyrkar kulturyttringar som av sin samtid ansågs vedervärdiga. T.ex. impressionisterna sågs ju som synnerligen dekadenta (= dåliga) av många under 1900-talets början, vilket idag kan tyckas mer än orimligt. Hur som helst kanske konst inte måste vara vacker – själv föredrar jag när den är intressant. (Impressionister lyckas i regel vara båda delarna.)

The Garden of Earthly Delights, H. Bosch.

Ytterligare ett syfte som SD anför angående kultur är att "visa respekt mot tidigare generationer". Inte heller det här är något jag kan skriva under på utan vissa inskränkningar. Inte all konst representerar pöbeln och patrasket från respektive epok. Snarare får vi ofta ett överklassperspektiv. När konstnärer försöker visa lite sanning, som de ryska realisterna (Peredvizjniki) som ställdes ut på Nationalmuseum för något år sedan, så har dessa verk ofta bannats av makten. Den Goya som målar krigsskildringar och den som målar pastorala picknicker är för mig två helt olika kulturutövare, som reflekterar diametralt olika klass-intressen. Förresten, respekt… Ska vi inte få skratta åt ugly renaissance babies?

Slutligen, och kanske viktigast, anser SD att kulturen ska fungera som ett sammahållande kitt. Ja och nej, säger Antropofagi. Kulturen kan hålla oss samman genom att skapa mötesplatser och träffytor, samt vara forum för diskussioner och samförståndsyttringar. Däremot kan, och bör, kulturen också vara kritisk. Kultur som hegemonins mistlur är en styggelse. Samhället ska hållas samman i den bemärkelse att vi alla har att vinna på att samarbeta med varandra. Eftersom världen är ett plussummespel måste vi hitta en spelteoretisk modell som gynnar samverkan. Här är begrepp som tillit och förutsägbarhet centrala, och även legitimitet genom medbestämmande (demokrati). Samhället som samarbetsform måste gynna oss alla, likvärdigt, för att vara legitimt. När samhället misslyckas med att vara till för alla, då är det både dysfunktionellt och meningslöst.

Kanske dags att ta sig till poängen: SD:s syn på kultur är för mig dystopisk främst eftersom den är så otroligt jävla tråkig. Tänk dig, att bara lyssna på folkmusik och dansband, ha Zorn-rövar på väggarna, och låta revisionisten Herman Lindqvist skriva historien åt oss. SD:s "blåögt blonda feberdrömmar" är helt enkelt inte appellerande.

Jag hyser en djup aversion mot monokultur, en aversion jag tror att de allra flesta delar. Jag är van vid att ta del av det globala utbudet av idéer, konst, mat, litteratur och musik. Varför begränsa sig, när man kan förvalta den mänskliga utvecklingen och få allt? Det är inte kulturimperialism, det är bara inte stagnation. SD:s supertrista och enkelspåriga kulturkanon misslyckas för övrigt med att vara estetisk appellerande, kulturellt representativt, och samhälleligt sammansvetsande. Dansband suger, Karl XII:s likfärd och liknande har ett renodlat överklassperspektiv, och Utvandrareposet (inkl. spin-offs) hyllar migranten. Inte bara missförstår SD vad kultur är och kan vara, dessutom misslyckas man med att leva upp till de egna idealen. NSDAP hade i alla fall snygga uniformer, SD har i bästa fall fula slipovers.

Ack Gud i din silverskrud, låtom oss slippa Levi Klausen som kulturminister. Amen.

Din käpp i ekorrhjulet - Att växa ihop

(Det här är tredje installationen i Antropofagis serie Din käpp i ekorrhjulet – blogginlägg avsedda att sänka tillväxten i Sverige genom att folk tillägnar sig meningslös information på sin betalda arbetstid. Tidigare inlägg kan du läsa här och även här.)

Tycker du att din pojkvän är needy och klängig? Då finns det en risk att han i själva verket är en djuphavsmarulk.

Är din trut typ en tredjedel av din kropp? Lockar du mindre fiskar med en liten bioluminiscent tentakel? Då finns det en risk för att du i själva verket är en djuphavsmarulk.

Lever du på över 300 meters djup? Utgör din pojkvän ca sex procent av din egen kroppshydda? Okej, vi kan nog säga att risken närmar sig ett faktum. Ni är djuphavsmarulkar. Och ni borde googla termen könsdimorfism.

Så här är det. Djuphavet är en ganska glest befolkad bygd, sånär som på några ålar som gnaskar på ett sakta sjunkande valkadaver, och en gyllenslemmig kraken som brottas erotiskt med en eller annan kaskelott. Ni djuphavsmarulkar, särskilt ni av gruppen Ceratiidae, är väldigt ensamma där nere i djupen. Det är lite som i Norrlands inland, man springer jävligt sällan in i någon annan individ, och när man väl gör det är det läge att hålla fast i na.

Detta är faktiskt förklaringen till att din dude bara är drygt en centimeter lång – och då snackar jag om kroppslängd, inget annat. Djuphavet är ett rätt fattig miljö, så det är läge att hålla nere matkostnaderna genom att inte växa för mycket.

Killen har några tänder på nosen, tänder som han kan använda till att fästa sig vid dig och sen stanna där. Han kan inte använda dem för att käka – faktum är att han är helt livsoduglig på egen hand. Om han inte tidigt i livet lyckats fästa sig vid en hona som du, så hade han dött. Han har dock sjukt bra luktsinne, för att kunna hitta dig och dina väninnor.

Nu när han väl har fäst sig vid dig utvecklas förhållandet snabbt till en parasitisk relation. Jag behöver kanske inte berätta detta för dig, du lär ju ha tröttnat på den här skiten redan. Men alltså, really tho’. Killen har bokstavligt talat kopplat in sig på ditt blodomlopp. Han är som en jävla kroppsdel som inte går att göra sig av med. Det enda han gör är att hänga där och med jämna mellanrum ejakulera lite. Vad hände med att bidra till hushållet?

Han hade bråttom att hitta någon, det var tydligt – alternativet var att svälta ihjäl. När han väl kom dig in på livet så bet han sig fast, och avgav ett enzym som smalt ihop din hud med hans mun. Era kapillärer kopplades ihop. Var det vad du hade tänkt dig? Eller såg du mest en vit brudklänning framför dig?

När han väl kopplat in sig mot ditt hushåll började han till råga på allt att växa. Snart var han mycket mer välnärd än sina ungkarls-kompisar, de som simmar runt i panik där ute för att hitta någon. Kåta, ja, men framförallt jävligt hungriga.

Det softa för dig är ju att när du väl känner för att skaffa barn så behöver du varken hänga på krogen eller dejtingsajter. Det är bara att absorbera lite sperma av din kille, så är det bulle i ugnen på ett ögonblick. Du är förresten lite av en player, för den delen. Upp till åtta hanar kan fästa sig vid dig. Så han kan ju inte riktigt veta att det är hans barn. Men så länge du håller honom mätt och belåten skiter han nog lite i vilket.

Det gamla nya är det nya gamla

The other day såg jag föreställningen Är det synd om papporna? (i regi av Lotta Ramel) – ännu en teater om könsroller, liksom denna, denna och denna. Föreställningen var visserligen rolig, en fick skratta, men den gav inte upphov till något som helst efterarbete utöver den klagolåt du just nu läser.

Mången kulturupplevelse väcker en lust att tolka, kritisera, förklara, eller associera. Är det synd om papporna? upphörde dock att existera i det ögonblick skådespelarna applåderades.

Så varför överhuvudtaget förära denna underhållande men substanslösa pjäs ett blogginlägg? Jo, för att den visar att vi nått ett stadie där patriarkatet är det givna objektet att skoja om. Ett stadie där pjäsförfattare med skrivkramp reflexmässigt griper efter normkritik. Det ligger liksom längst upp i reflektions-högen.

Detta feta faktum förtjänar att firas. Att tidigare radikala tankar nu är de som är närmast till hands är lite av ett paradigmskifte. Vilket får mig att undra – vilka är de nya idéer som gror i marginalen just nu? Vad är morgondagens skåpmat?

Skriv till Antropofagi om du tror att du vet.

Till vänster om ett vakuum

Dokumentären Politiker utan mål på SVTPlay måste vara det mest subversiva som visats på nationell TV sen Per Oscarsson (inte) strippade i Hylands hörna. Det är nästan så att jag vill dra tillbaka mitt påstående om att SVT styrs av Svenskt Näringsliv.

Egentligen är Politiker utan mål inte något nytt. Det nya är att det sägs på den tevekanal som bannade Godheten av hr. Jarl. Dokumentären är ju också förljugen, såtillvida att man talar om en visionslös politik och samtidigt inte låtsas om att Vänsterpartiet och Fi sitter strax utanför bild och gastar om sex timmars arbetsdag, jämlikhet, och jämställdhet. Pretty fudging visionärt om du frågar mig.

Själv skrev jag om vårt ansvar att förvalta vår utveckling redan här, och ännu tidigare här. Vi har redan nått en värld där väldigt lite arbete kan generera väldigt mycket göttma, och proportionerna kommer skjutas mer och mer i den riktningen. Det är inte så konstigt egentligen – tänk på när man uppfann hjulet, och extrapolera den tanken. Viss förändring kan komma ur vår förmåga att arrangera materian på fördelaktiga vis.

Så, när vi inte måste, varför håller vi på att förhandla om vilka som ska bli den nya slavklassen i ett samhälle som inte kan ta hand om sina gamla? Varför tillåter vi att ett fåtal rövarbaroner (dessa, dessa, dessa och dessa) får expropriera våra gemensamma tillgångar, och på så sätt ta udden av vår ständigt ökande produktivitet? Varför tar vi ifrån en massa människor deras nödtorft? Varför misskrediterar vi dem som står utan arbete?

Varför "vi" tillåter och gör allt detta, det beror förmodligen på ren och skär dumhet och intellektuell lättja. Men de som exproprierar, de som säljer in och säljer ut, de har nog ganska väl uträknat vad som sker. Genom att hetsa kris kan man sälja ut, skära ner, slakta av, hålla kort. Man kan skylla på invandrare, eller på vad som helst. Det handlar bara om att avleda uppmärksamheten från den listiga heist som pågår bakom våra ryggar.

Som alltid är vi tillbaka på frågan om fördelning. Ser man ett ökande välstånd som något som bör komma alla till del, eller som något som kan läggas i en stor hög i en källare på ett gammalt slott? Ska vi få tio veckors semester, eller ska vi ha fler kärnvapen?

Jag tänker att Jonas Sjöstedt och Gudryn Schyman borde ha fått komma till tals i den där dokumentären. Så hade folket fått smaka på lite visioner.

Korruptionen och paradoxen

Jag har tidigare skrivit om hur Scientologerna via USA:s regering fått diktera svensk tryckfrihetsförordning – kolla här. I ett sproilans nytt P3 Dokumentär får vi höra en historia om när USA, eller egentligen amerikanska intresseorganisationer, får bestämma hur svenskt rättsväsende ska agera. Lyss åpp:

Många detaljer är riktigt skruvade med den här historien. Ministerstyre, ja, och det ska vi ju inte ha har vi bestämt. Men även snurr-dörrs-korruption när en av de poliser som jobbar med utredningen mot The Pirate Bay tar tjänstledigt under pågående utredning för att börja jobba för Warner. Ingen utredning om jäv görs. Lökigt? Eh, ja.

För den som vill se och höra mer så har lundabon Simon Klose snickrat ihop en dokumentär om saken också:

Även domaren TPB-målet är uppenbart fett jävig, vilket dock inte erkänns. Korruptionen i nationen!

Upphovsrätt är något som jag någon gång ska diskutera at length. Just nu nöjer jag mig med att citera sammanfattningen av pappret Against intellectual property som skrivits av självproklamerade libertarianen Stephan Kinsella ("IP" står för Intellectual Property):

”We see, then, that a system of property rights in ’ideal objects' necessarily requires violation of other individual property rights, e.g., to use one’s own tangible property as one sees fit. Such a system requires a new homesteading rule which subverts the firstoccupier rule. IP, at least in the form of patent and copyright, cannot be justified.

It is not surprising that IP attorneys, artists, and inventors often seem to take for granted the legitimacy of IP. However, those more concerned with liberty, truth, and rights should not take for granted the institutionalized use of force used to enforce IP rights. Instead, we should reassert the primacy of individual rights over our bodies and homesteaded scarce resources.”

Kort och gott: Att ta immaterialrätt för givet är väldigt absurt, och tenderar att kompromettera våra mer grundläggande rättigheter gällande materialrätt – dvs. den äganderätt som gärna vurmas. Således slår nyliberaler åter knut på sig själva, när man hävdar två motstridiga ståndpunkter, den materialrättsliga och immaterialrättsliga. Att nyliberaler älskar korruption är klarlagt. Tomtar på loftet har också iakttagits vid fler tillfällen än inte. Att man samtidigt innehar två diametralt motstridiga åsikter är ändå lite underhållande.

Arbetarstaden Lund?

Här är tre lundabor i podcastformat: Kakan Hermansson i Klassresan, Nour El Refai i Värvet, samt Timbuktu, också i Värvet. (Hermansson, som har växt upp i samma del av stan som Antropofagi, delar förresten upplevelsen av 30de november-nazisterna som jag skrivit om här. Plötsligt var stan belägrad, och man ba' "va, finns det nazister?") Faktum är att dessa tre lundabor kan vara våra tre mest kända representanter i nuläget. Liv Strömqvist ej heller att förglömma.

Trots sin litenhet har Lund varit en slags svensk hiphops huvudstad under vissa perioder, vilket är väl dokumenterat:

[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Organismen rappar om Lund.
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Så gör även Timbuktu och Chords. (Så klart en cover på Ahmads klassiska Back In The Day.)
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

Sebbe cyklar omkring i Lund och name-droppar några klassiska stadsdelar såsom ÖT, KG, Linero och Fladden.

En annan rappande lokalpatriot som alltid hållit fanan högt för Lund är Professor P. EPn The Realism verkar inte finnas på Grooveshark, så ni får hålla till godo med ett stilbrytande Youtube-klipp. Här är Spellbound (L-Town):

När det sentida fenomenet acapella-battles startade i Sverige skedde detta i just Lund, arrangerat av bland andra Lunda-rapparen Choys, vars Galen Rekvisita-kollega Nomad idag utgör framgångsrika konstellationen Som Fan tillsammans med bland andra fellow lundensaren Ezzo Fresh. Nomad har även gjort bra ifrån sig i den viktigaste (och lundabaserade) battle-ligan, the Ozone Battles. Den som på något sätt intresserar sig för svensk nu-nutida hiphop är välbekant med dessa namn.

Bilden av Lund är annars till stora delar formad av Lunds Universitet, studentikos subkultur, och spexiga komiker som inte sällan haft rötterna i studentvärlden (Hasse & Tage, Varanteatern, Hipp-Hipp). Det många nog inte vet är att Lund faktiskt har en större andel arbetare än arbetarstaden Malmö, till stor del beroende på industrier såsom Tetra Pak och Alfa Laval (numera Tetra Laval). Vidare är det stora Universitetssjukhuset arbetsplats för många sjuk- och undersköterskor.

Hermansson, El Refai och Timbuktu har alla växt upp i Lunds ytterområden, och framförallt i en lite annan version av Lund än den studentikosa. Flera av de största student-ghettona är belägna rätt perifert, så den geografiska placeringen säger i det här fallet inte hela sanningen – att Lund är relativt segregerat sett till klass. De som ansluter sig till den studentikosa traditionen, bor på studenthem, deltar i spex med mera, är sannolikt de som får och tar mest uppmärksamhet. De som kommer från arbetarklasstraditioner håller sig lite mer på sin kant, och beblandar sig ofta bara med stor skepsis med studenterna. Hiphop-Lund är sprunget främst ur det icke-studentikosa, men det finns en mängd interaktionsytor, som oftast har att göra med alkohol.
[Uppdatering: Här var tidigare en låt inbäddad. Innan Grooveshark släcktes ned.]

T.R. (sedermera Öris) rappar: "Kom till Lund och bli hatad, precis som studenter!"

Lund är således en smula schizofrent. Vad som är lite obehagligt när man som lundensare flyttar annorstädes är att gemene man uppenbarligen inte har någon som helst insikts i stadens icke-studentikosa tradition. Att överklassen och den övre medelklassen till denna grad lyckas osynliggöra arbetarklassen är bedrövligt, men symptomatiskt.

Att blunda för att alla inte har det lika bra som man själv, det är en klassisk högerstrategi. Det krävs naturligtvis för att kunna må bra med sitt liv – även rikingar berörs ju i grund och botten av rättvise-normer och sociala koder. För att slippa se sanningen hittar man på löjliga "teorier", där fattigare människor misskrediteras, och där den rådande fördelningen medelst cirkelresonemang kan betraktas som det moraliskt rätta. Misskrediteringsstrategin handlar om att avmänsklifiera, samt om att lägga skulden på de fattiga själva. Slutligen är segregationen viktig, eftersom det gör att man bokstavligt talat inte ser de som lever utanför det egna kastet. Blanda dessa strategier – antiintellektualism, moralism, och blindhet – och du kan bli såhär verklighetsfrånvänd:

"Nu vet jag inte om vi har några klasskillnader i Sverige längre, enligt sociologer har vi inte det", säger den före detta Lundsberg-eleven. Att Lundsberg är ett överklassreservat av rang, och tillfullo fyller sin funktion som sådant, bevisas av att den före detta eleven anser att Lundsberg präglas av mångfald.

Vad är hiphop? Bland annat är det en kulturyttring som bär på ett vittnesmål om en helt annan värld. Väldigt många rappare talar om sociala orättvisor, politiska frågor, och marginaliserade individers upplevelser. Hiphop är i stor utsträckning en lärobok i empati och medvetenhet. På så sätt är hiphop nästan per definition subversivt. Även när den är hedonistisk och korkad tenderar den att ifrågasätta invanda maktförhållanden, eller i sämsta fall åtminstone spegla värdsamhällets skevheter i en absurdistisk form som få kan värja sig mot. Även lökig hiphop blåser så att säga upp de "dåliga" normerna till dimensioner som fyller hela synfältet.

Att lundarappare är några av Sveriges främsta (nämnd Timbuktu, Chords, Professor P, Nomad, med många fler) ger den dolda sidan av Lund en möjlighet till upprättelse. Plötsligt är det kanske någon som någonstans frågar sig vad "jonkare", "tjåwel", "knuda", "lide" och "bull" betyder. Kanske är det till och med någon i Lunds egna överklassreservat (Professorstaden, Tunaskolan, Tomanders studenthem, Malmö Nation med flera) som råkar lyfta blicken och se bortom sin egen omedelbara sfär. Finns det något annat där ute? Ett klassamhälle till exempel?

Charles Bradley och hans allierade

Jag nämnde här en artikel av Birgersson som i sin tur nämner den här dokumentären på SVTPlay. Dokumentären handlar om Charles Bradley, en man som mer eller mindre levt hela sitt liv i misär. Även om dokumentären inte direkt andas ”rasmedvetenhet" (nasty ord!) skiner det igenom att Bradleys struggle till stora delar är svart. Han har misskrediterats och misshandlats av poliser, levt som uteliggare sedan tonåren, sett sin bror mördas. Bradley har manglats fram och tillbaka genom den strukturella rasismen i USA i 62 år. Hans plågor är obeskrivliga, hans bortkastade liv en skymf mot mänskligheten. Det blir nästan Hollywoodskt övertydligt när tittaren får veta att Bradleys musikkarriär avstannade, eftersom alla hans vänner i bandet tvångs-inkallades och skickades att dö i Vietnam.

Plötsligt, dock, vinner Bradley på lotto. Efter att ha levt knapert på att göra James Brown-imitationer kommer han i kontakt med the Daptones, kanske mest kända för att ha samplats av Jay-Z i låten Roc Boyz. Dessa unga vita soulfantaster försöker ta det tillbaka, keepsa det real, emulera den traditionella svarta musik som de älskar men som inte längre görs. Charles Bradley är inte den första fantastiska soulröst de ”upptäcker”. Även Sharon Jones är en late bloomer som sugits upp av skivbolaget. Röster som fötts i fel tid, kanske Mats Nileskär skulle ha sagt.

Dokumentären om Bradley ska vara feel good. Men det är den inte. I själva verket får den mig att vilja kräkas. Det dokumentären råkar göra, helt utan uppsåt, är att visa vilken roll white allies kan ha som medlöpare i den samhällsbärande white supremacy-ideologin. För att förstå varför måste vi dock först försöka förstå hur vitheten som diskursivt element konsumerar Andras kulturella särart, och inordnar den i den rasistiska strukturen. Ett exempel vi kan använda här är det kulturkannibalistiska frosseriet på Chess Records populärmusikaliska innovationer, och ett annat är hur produktionsvillkoren för hiphopen idag formas av vita kapitalister och vita konsumenter.

Begreppet white allies står för personer som definieras som insiders i vithetsnormen, aka. ”vita”, men som ändå väljer att ifrågasätta white supremacy och arbeta mot den rasistiska strukturen. Fenomenet har problematiseras, vilket diskuteras t.ex. här. Fallet Bradley får mig att vilja vidga diskussionen en smula.

Daptone Records är inte white allies i den bemärkelse att de (främst) är aktiva antirasister. Däremot är de soulnördar och kulturkonnässörer som bygger sin identitet och sin verksamhet på att alliera sig med det svarta kulturarvet. Den kan vid en hastig anblick se ut att vara på andra sidan vithetens gräns, på de Andras sida. De vill återuppliva vad de själva ser som den autentiska soulmusiken, ungefär medborgarrätts-soulen, och de vill lyfta och exponera svarta artister i centrala positioner i sina konstnärliga konstellationer.

Bradley har fått smaka på den strukturella rasismens värsta tortyrtekniker. Nästan hela hans liv har förtärts av monstret. Då, plötsligt, vänder det. Självklart är Bradley glad. Han har ju typ vunnit på lotto. Men hur många är det som någonsin vinner storvinsten? Ja, det är väl de vi läser om i pressen så att säga, enligt Nassim Talebs Casanova-modell (läs den här boken om du undrar). De allra flesta spelar hela sitt liv, men vinner aldrig. De syns i statistiken, men inte i tidningen, och de får ingen dokumentärfilm gjord om sig.

Charles Bradley.

Så, Bradley är that one lucky guy som plötsligt får lite göttma ut ur sitt elände. Hans bror är dock fortfarande död, hans mamma fortfarande sjuk, hans läskunnighet fortfarande knapp, hans 62 första levnadsår fortfarande massakrerade i systemets stenkross. Han är emellertid tacksam nu, tacksam mot lotteriet, tacksam mot de sköna vita unga snygga soulfantast-killarna på Daptone. Bradley ger kärlek till dem, och framförallt ger han kärlek till publiken.

En talande scen är när Bradley haft sin albumrelease-spelning. I dokumentären får ett antal personer ur publiken komma till tals. De är alla vita, de är alla glada, de säger alla saker som att deras liv har fått en ny mening. Bradleys musik skapar mening i vita människors liv. Även feel-good-dokumentären fungerar så, tills att du genomskådar den.

Bradleys erfarenhet är skapad av den strukturella rasismen, av det diskursiva element som kan kallas Vitheten. Det har gjort väldigt ont på Bradley att uppnå dessa existentiella resultat, men nu är det dags att skörda. Nu ska Vitheten få äta, få tillgodogöra sig Bradleys erfarenheter utan att behöva gå igenom någonting av vad han har gått igenom. Möjligen kommer Vitheten gråta en uppfriskande skvätt vid tanken på Bradleys svårigheter, men egentligen bara må bra av sin egen medmänsklighet.

Gör jag mig förstådd? Systemet, eller vad vi ska kalla det, utsätter Bradley för 62 år av vidrigheter, för att vi sen glatt ska kunna klappa oss om axlarna och njuta av att höra honom berätta sagan för oss. Det är, i vidgad bemärkelse, white allie i form av vita soul-entusiaster som står för själva skördandet. Det är via deras kanaler som vi kan tillgodogöra oss Bradleys historia, hans insikter och upplevelser.

Kolla, det finns vita som är snälla, som räddar Bradley, vad snälla vi är, vi vita, som låter den stackars Bradley få lite njut på slutet. Åh så bra vi är. Och så vis han är! Fast ändå korkad. Vi är ju smarta på riktigt. Bradley är infantil, så klart, men har liksom den där sortens insikt som bara ett naturväsen kan ha. Typ en ursprungsbefolkning eller nåt. Vi har ju verkligen nåt att lära av de lägre raserna, som kan leva ett så äkta och okonstlat liv.

Det kanske värsta av allt: Hur många vinner inte på lotteriet? Den strukturella rasismen måste hålla sig med hundratusentals offer för att då och då kunna plocka upp ett att skörda och äta. Vad skulle skett med Bradley om han inte haft den där soul-rösten, den där ”härliga” personan? Om han inte varit rädd för sprutor, och tackat ja till lite dope på den tiden han sov på tunnelbanan? Oräkneliga personer dör utan att få den där sista sekunden av systemrättfärdigande njutning som Bradley får.  Men slutsatsen som t.ex. Susanna Birgersson drar är att systemet fungerar. Vi får ju ett lyckligt slut.

Förgriparens språk

Athena Farrokhzad skriver i Vitsvit:

”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk

och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”

Athena Farrokhzad är från Bagis!

Jag har tidigare nämnt Lundbergs Det här är inte mitt land, där han försöker vrida tolkningsföreträdet ur händerna på (som jag ser det) Schlingmann, Kjöller, Björklund och Borg. Lundberg upptäcker hur linjerna dras, hur historierna skrivs. Hur arbetsrätten inskränks, hur solidariteten kringskärs, hur rättigheter blir mer selektiva gällande vem de omfattar. Flyktingbarn fängslas och deporteras, fackföreningarna vänder sig bort från de bemanningsanställda, de misskrediterade fördöms eller försvinner ur det kollektiva synfältet.

Att prata med folk är jättesvårt. Vilka skyldigheter har vi att anstränga oss för att göra oss förstådda? (Här har jag tänkt på den saken.) Vilka tricks använder vi, och vilka risker innebär de? (Här har jag tänkt också på det.) Kampen över diskursen böljar än hither, än tither. Hur ska vi benämna saker? Rasister eller invandringskritiska? Nazister eller svenskvänliga? Skydda investeringar eller inskränka demokratin? Och så vidare, ad infinitum.

Moderaterna är några av de äckligaste i det här sammanhanget. Man ägnar sig åt en historierevisionism i omfattande skala för att utrota arbetarrörelsen och dess gärningar ur våra medvetanden. Nyliberal retorik vill få oss att tro att stjälp är hjälp, och tvärt om. De är fiffiga och falska, och i en antiintellektuell värld är de kungar. Trots, eller på grund av, att de är dumma i alla sina sju huvuden.

Farrokhzads rader sätter fingret på det klassiska dilemma den ställs inför som drömmer om att argumentera mot det hegemoniska. För att överhuvudtaget göra sig förstådd måste en tala förgriparens språk. Men vad kan sägas på det språket?

Den här fantastiska texten av Douglas Hofstadter, från hans Metamagical Themes (1985), belyser sexismen i engelskan. ”A person paper on purity in language” twistar konceptet genom att ersätta kön med ras. Läs texten och inse hur långt bakom svensk debatt är, när folk bråkar om könsneutrala pronomen och sånt.

Att använda ett visst språk, vilket kan sägas vara analogt med att argumentera enligt en viss metod eller logik, medför en mängd mer eller mindre synliga antaganden. Barzoo Tavakoli blev uppmärksammad för sitt brev till SD, där han beskrev vilken rekorderlig och värdeskapande invandrare han är. I samma andetag köpte han den underliggande idén om att hans värdeskapande är hans värde, och att det han tjänar är det han förtjänar. Universalistisk nyrasism, skulle Jonsson säga. På samma sätt sågade Özz Nûjen min husgud Timbuktu för dennes känsloladdade 5i12-tal. Nûjen tyckte inte det var gött att Timbuktu skulle behöva legitimera sin närvaro i Sverige genom en nationalistisk kärleksförklaring. (Timbuk verkar i Filter inte helt nöjd över responsen.)

När debatten-debatten rasade försökte bland andra Ali Esbati säga kloka saker på den här linjen. Här återger Esbati vad som hände när en blindgalen Stina Dabrowski och en fradgatuggande Janne Josefsson nödvändigtvis ville ha svar på tal om varför en inte alltid vill ge svar på tal. Esbati tipsar också om Tankesmedjans knappt fem minuter långa take on it, som en kan höra här. Vill en kolla på själva debatten-debatten så är den lång men festlig, och inbäddad nedan:

(Det är så otroligt härligt hur illa Dabrowski sköter sin roll som moderator. Det Dabrowski och Josefsson åstadkommer med uppvisningen är egentligen bara en perfekt illustration av varför man inte ska ta alla debatter under alla förutsättningar. Dabrowski avbryter omedelbart Esbatis inledande förklaring om vad "Våga vägra debatten" innebär, och låter sedan Josefsson orera utan ände.)

Nej, att alltid ”ta debatten” är såklart befängt. Dessutom, som Esbati skriver här, är

”En ’debatt’ på högerpopulisters och islamofobers villkor […] inte möjlig att ’vinna’ för motståndarna. Det är ’debatten’ – det stämningsläge den skapar och de frågeställningar den undantränger – som är själva målet.”

Esbatis artikel rör främst en norsk kontext, men är direkt överförbar till svenska förhållanden. Esbati igen:

”Islamofobins allt djupare normalisering i offentligheten är framhjälpt av en missuppfattning om det liberala meningsutbytets funktion och konstitution. Det yttrar sig i en dogmatisk […] idé om att, säg, Siv Jensen eller Hege Storhaug [eller Jimmy Åkesson] faktiskt önskar sig en debatt – alltså argument som bryts mot varandra – och att det i en sådan debatt skulle vara möjligt att övertyga åhörarna”

Debatten i publicistklubben är väl ett typexempel på en sådan icke-debatt.

Filosofiska rummet kommenterar. Här kommer man fram till att yttrandefriheten onekligen är långtgående, och att de som gastar om att vara censurerade onekligen lyckas göra sig höra angående detta. Frågan ställs, ”vad har man rätt att slippa finna sig i?” Fysiskt våld, ja, men vissa sociala sanktioner får man finna sig i om man framför impopulära åsikter. Det framhålls också att man kan anses ha en plikt att neka att delta i en debatt, om man inte ges möjlighet att delta i debatten på ett fritt sätt. ”Ingen vinner på att ställa upp och låta sig förnedras.” Obenägenheten att inte ge sig in i olika debatter bygger ofta på att det inte egentligen rör sig om sådana. (Man kan ju själv försöka föreställa sig hur stimulerande det hade varit att delta i SVTs patetiska program Debatt. Inte särskilt, tänker jag mig.)

Filosofiska rummet tar också upp begreppen deliberation och agonism. Deliberation handlar om att ”vi” i debatten ska arbeta oss fram till ett konsensus. Agonism är det motsatta – där är debatten evigt pågående, och enighet är inte ett begripligt alternativ. Skillnaden mellan agonism och antagonism är dock central – vi ska prata, inte spöa varandra. Här påpekas att debatter ofta är ett skådespel. Reinis vill knappast övertyga Löfven i partiledardebatten, och ingen förväntar sig heller detta. Debatten är då en form för att presentera respektive synpunkt. (Eller, i Reinis fall, att dölja sin egentliga agenda, inlindat smutskasta motståndaren, och ljuga om vad väljarna vill.)

Angående den mer vardagliga debatten då. Filosoferna i P1 anser att en medborgare har en viss plikt att idka diskursiv renhållning. Befängda och vidriga åsikter ska bemötas, och detta med goda argument. Ansvaret sträcker sig därmed till att ha en arsenal med argument redo och igenomtänkta. Det handlar om ”vilka åsikter som behöver legitimeras, och vilka åsikter som inte behöver legitimeras.” Vad man kan komma undan med, helt enkelt. Åsikter bygger heller inte bara, eller t.o.m. oftast inte, på rationella argument – ”de slipas av och bildas i ett socialt sammanhang.”

Tillbaka till språket då. Vad är förtryckarens språk? Som Hofstadter så snyggt belyser kan det vara patriarkatets engelska, och självklart även svenska. Men det kan också vara nyliberalens premisser, såsom att värde och ekonomiskt värde alltid är detsamma, att tillväxt alltid är målet, att konkurrens är konstruktivt hellre än destruktivt, och att ”fri marknaden” alltid är det mest rättvisa och optimala.

Således måste vi akta oss. Vi ska inte tro att spelplanen är rättvis. Dock har det alltid varit det fetaste att vinna över sin motståndare i dennes paradgren. Därför är det så himla gött att vänstern idag vinner över nyliberalerna även när man lutar sig mot högerns favoritvetenskaper. Vänstern vinner debatten om vinster i välfärden, debatten om åtstramning kontra stimuli, debatten om debatten, med mera etcetera, i alla fall om vi tittar på de faktiska argumenten. Nyliberala dogmer står sig inte för närmare granskning, och när moderaterna måste skrika att vänstern hatar USA och älskar Nordkorea så vet man att diskussionen inte går bra för dem.

År 2007 har hunnit ikapp mig

En av Antropofagis allra trognaste läsare har med anledning av föregående inlägg inkommit med ett litteraturtips i PDF-format. Behold, White like me, en samling texter av Oivvio Polite. Från 2007, men bättre sent än aldrig antar jag.

Några punkter från White like me har särskilda implikationer på vit-i-hiphop-problematiken, så vitt (pun intended!) jag ser det. Polite citerar Charlie Watts, Rolling Stones trummis, som säger att han alltid velat vara en svart New Yorker, eftersom en sådan är det coolaste Charlie vet. Polite analyserar inte helt oväntat röven av detta lökiga uttalande. Jag låter den analysen vara ifred, och ger mig in på ett eget sidospår.

The Rolling Stones är ett rockfenomen sprunget ur svart kultur – mer specifikt ur legendariska Chess Records, skivbolaget som samlade bland andra Chuck Berry, Willie Dixon, Howlin’ Wolf, Muddy Waters, och Little Walter. Utan att vara expert på området har jag uppfattat det som att dessa artister skapade rock n’ roll ur bluesen. Filmen Cadillac Records (2008) berättar historien på det där härliga Hollywood-sättet.

Artisterna på Chess Records har väl vid det här laget alla fått ett brett erkännande, men så var det inte från början. När svarta artister revolutionerade populärmusiken, då var det en självklarhet för vita artister som the Beach Boys att helt enkelt stjäla riffen och melodierna. Jämför t.ex. Chuck Berrys Sweet Little Sixteen med Beach Boys Surfin’ USA:

‪

I det här sammanhanget är Rolling Stones lite av the good guys, eftersom de genomgående creddar Chuck Berry för inspirationen. Att inspireras av någon annans skapande, för att sedan skapa själv – det är väl så all kreativ verksamhet fungerar? Ja, och inget fel med det. Stones visar också sina föregångare och förebilder respekt. Allt verkar således helt legit. Så plötsligt, det där obehagliga citatet av Watts:

”I always wanted to be a black New Yorker. You know, the sharpest one on the street.”

Turist i kulturen, med respekt för historien, men likväl exotiserande. En perfekt analogi till mången vit rapp-konsument. Vill vara svart, lägger sig till med attribut, men kan ta av sig förklädnaden när som helst. Eftersom jag orättvist drog in Sage Francis i det här i och med föregående inlägg, låter jag honom få lite upprättelse genom att kommentera även nu (från Slow Down Ghandi):

”But some of y’all still haven’t grown into your face/

and your face doesn’t quite match your head/

and i’m waiting for a brain to fill the dead space that’s left/

you’re all, ’give me ethnicity or give me dreads’/

Trustfundian rebel without a cause for alarm/

’cause when push turns to shove, you jump into your forefathers’ arms/

He’s a banker, you’re part of the system/

Off go the dreadlocks, in comes the income/

The briefcase, the freebase, the sickness, the symptom/

When the cameras start rollin’, stay the fuck out of the picture pilgrim/”

Polite skriver också om varför han, som afrosvensk, gillar att lyssna på vitmakt-musik. Mycket svart musik, skriver Polite, behandlar vita människors övergrepp – likväl har vita uppskattat musiken. Black power-budskap, såsom Paris eller Public Enemy, har uppskattats, medan vitmakt-grupper har avskytts. Jag kan tillägga att jag personligen inte uppfattar Public Enemy som ett inverterat Ultima Thule – jag bara följer Polites resonemang, som leder upp till frågan huruvida ”ickearier [kan] ta vit rasistisk kultur med en klackspark?” Polite är förvånad och glad över att han kan svara ja på den frågan – att han har ”råd” att lyssna på vitmaktmusik. ”Mitt förhållande till europeisk kultur är så radikalt annorlunda att det utgör en historisk händelse.” Polites glädje rör med andra ord att han kan känna sig så ohotad av extremhögern, att han kan ha ett distanserat förhållningssätt till musiken på samma sätt som vita kan ha till t.ex. svarta rappare som uttrycker sig hatiskt mot vita. ”Den konsumtionen är den slutgiltiga uppgörelsen med den offerroll som ickevita människor tillskrivits och tillskriver sig själva.”

Den rappgrupp som jag lyssnat mest på, och idoliserat överlägset mest, är rapp-duon Dead Prez. Inte bara levererar de otroligt feta låtar med tekniskt fulländad rapp och skarpa politiska analyser – de levererar även visdom och vad jag skulle vilja kalla livskunskap. Det senare har tagits till sin logiska slutsats i och med stic.mans projekt The Workout, en skiva som helt och hållet handlar om hälsa och träning. Redan på debutfullängdaren fick lyssnaren veta att ”your health is your wealth”, och till skivan RBG medföljde en affisch med etiska förhållningsregler. Family first, Each one teach one, No snitching, med mera. Låten 50 in the clip fick mig att börja träna, vilket väl i ärlighetens namn varit min främsta fritidsaktivitet sedan dess. Dead Prez har kort och gott varit väldigt viktiga för mig. Samtidigt är duon all about black power, och kan rappa rader som ”slap a white boy” – lyssna här på Fuck The Law.

Om jag hörsammar Polites resonemang kring vitmakt-musik, kan min egen konsumtion av black power-budskap ses som något av ett övergrepp på black power-budskapet i sig – och om inte det, så i alla fall ett tydligt symptom på de maktförhållanden som gör mig som vit lyssnare fullkomligt orädd inför det presumtiva hotet.

Det kan i sammanhanget vara värt att påpeka att Polites text är från 1999. Han skriver, nästan som en parentes, följande olycksbådande rader:

”Någon skulle kunna invända att vi har denna trygghet bara så länge som det vita etablissemangets stenhårda repression av extremhögern fortsätter. Det ligger säkert något i den saken, men det ändrar inte mina känslor. Jag är trygg.”

2014 är dock etablissemangets repression av extremhögern allt annat än stenhård, som jag skrivit om bland annat här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Vidare i Polites visdomar, ur en vit hiphop-konsuments perspektiv. Polite tar avstamp i Lars Ulvenstams totalt fabricerade reportagebok Harlem, Harlem. Den förljugna och romantiserade bilden av det afroamerikanska ghettot har sedermera överförts på den svenska förorten, inte minst i och med mottagandet av förortsrappare som Latin Kings. Polites tes är att gangsterromantiken föds i centrum, för att så småningom slå rot i den periferi som utgör projektionsytan.

Med Polites ord i åtanke blir nedskrivningar som den här texten i DN lite extra obehagliga. Susanna Birgersson anser om rapparen Sebbe Staxx att ur hans ”hat och till samhällsengagemang förklädda självömkan kommer inget gott”. Detta med anledning av att Staxx påpekar att kriminalitet hänger ihop med fattigdom och segregation. Birgerssons åsikt är att ”klassresans fordon ingalunda är avställda”, vilket kan sägas vara ett hån i ljuset av forskningen om social rörlighet.

Varför obehagligt? Jo, centrum skapar gangsterromantiken som ännu en förtryckarmekanism av många. Sen bashar företrädare för samma centrum företrädare för denna romantik. Det blir en slags moralistiskt moment 22. Hiphop-kommentatorer från centrum, maktens och stadens, har skapat en listigt gillrad fälla genom att pådyvla sina egna föreställningar och fantasier på periferin. När villebrådet väl trampat i rävsaxen släpps hundarna lösa.

Nåja, nog om vithet och hiphop för den här påskhelgen. Allmän lärdom att ta med sig: Polites texter är inte bara fantastiska och insiktsfulla – de finns även gratis på nätet. Läs!

Självrannsakan är den raka gatan fram, del 2

Jag har nyligen fått tillfälle att checka mina privilegier en smula, vilket både har gjort lite ont och varit lite skönt på samma gång. I mitt fåfänga sökande efter ödmjukhet har jag även snubblat över ett och annat guldkorn som kan passa här på Antropofagi-bloggen.

I Camila & Mireyas podcast (inbäddad ovan) diskuteras varför ”liberala” (läs ”höger-”) skribenter och tyckare reagerat så defensivt/aggressivt på lanseringen av Rummet. Slutsatsen blir att antirasismen engagerar brett, samtidigt som den har gått vidare från sitt naiva ”Rör inte min kompis”-stadie och börjat se strukturer. Det är bedrövliga nyheter för nyliberalerna, när fler och fler identifierar strukturell rasism som ett likvärdigt eller värre problem är t.ex. Jimmys jämmer eller Bylunds spystund. Om man identifierar den strukturella rasismen (som jag skrivit lite om här), eller kanske till och med gör kopplingen mellan rasism och kapitalism (som jag skrivit lite om här), då blir antirasismen plötsligt subversiv även i andra avseenden. Fy bubblan, tänker (t.ex.) Hanne Kjöller.

Som jag tidigare varit inne på behöver kapitalismen rasismen för att desarmera den potentiellt revolutionära kraften i underklassens känslor av vanmakt och besvikelse. Samtidigt skapar kapitalismen/konsumismen en elakartad feedback-loop, en slags ideologisk rundgång, där rasistiska (och andra) stereotyper förstärks av marknadskrafterna. Slutligen behöver kapitalismen rasismen för att legitimera den semi-slavklass man håller sig med, som jag skriver om här och här.

Camila & Mireyas pod fastslår att kapitalismen och rasismen är ”mycket goda vänner”, vilket kärnfullt sammanfattar resonemanget. Denna vänskap vill det nyliberala maktklustret naturligtvis hemlighålla i möjligaste mån. Antirasismen tycks vara ett syfte behjärtansvärt nog att bryta den folkliga apatin, vilket är bad news för kapitalet. Antirasism är samtidigt vänster, givet den höger-vänster-skala vi ser idag, där normalisering av rasism är högerns prioritet.

Kristian Lundberg – som för mig blev känd genom den engagerade, poetiska, och dessutom lagom långa (korta) romanen Yarden – idisslar liknande tankegångar i sin senaste. Det här är inte mitt land lyfter det absurda nyliberala nyspråk som tillämpas i den del av offentlig sektor där den rasistiska strukturen kanske är mest synlig och brutal. Lundberg ber oss smaka på ordet ”Förvaret”, som åsyftar den lokal där flyktingar och papperslösa (även barn) som ska deporteras hålls fängslade. Lundberg citerar även Migrationsverkets GD Dan Eliasson, angående ett invigande av en ny förvars-anläggning:

”De förvarstagna får världens bästa förvarsverksamhet.”

Tack, tänker de förvarstagna. Nog. Inte. Men varsågod, bitches, tänker den nyliberala värderasismen. För att maskera övergreppen fungerar rasismen utmärkt – ju längre ifrån termen ”vi” som exempelvis termen ”ensamkommande flyktingbarn” befinner sig, desto lättare att fängsla, förvara, kränka, deportera, och indirekt mörda. Rätt kroppar i rätt fack – vissa är bränsle, vissa är smörjmedel, vissa är kugghjul, vissa är maskinister. Vem är ingenjören? Det kanske är mindre viktigt, eftersom varje beståndsdel behövs för att skiten ska kunna pågå. Lundberg:

”Det finns ingen som tänker att man blir människa just genom att vägra det omänskliga. Istället drar kugge in i kugge och hjulet bara snurrar, helt skoningslöst kommer det att krossa människa efter människa och just med formuleringen ’Det är inte vi som bestämmer’. Det finns en anledning till att likgiltighet är en dödssynd.”

Att jag själv oförtjänt innehar en priviligierad position i maskinparken är bortom tvivel – att inte aktivt sabotera är egentligen att skriva under på ritningen. Jag nämnde ovan att jag sökt ödmjukheten, vilket väl är någon slags emotionell paradox i paritet med Manne Törnlunds självbekräftande altruism. Sökandet är därmed snarare att betrakta som en evigt pågående självsanering, som tyvärr har en potentiellt besudlande effekt på det material eller de personer som jag vill ska facilitera min utveckling. Eftersom målgången aldrig kommer komma, och jag dessutom skitar ner i spåret som sprang jag Göteborgsvarvet med diarré, känner jag mig lite som den heliga mannen i Kyrklunds Den rätta känslan. Mannen har i oräkneliga år studerat en helig text. Tyvärr kan han inte längre läsa texten, vilket kommer sig av att den är så smutsig. ”I trettio år har jag setat framför dessa uppslagna blad och min smuts har duggat ned över sidorna, så att det numera är svårt att urskilja bokstäverna.” (Mannen har inte heller någonsin läst hela texten. Varför han överhuvudtaget sitter där och läser är mycket oklart.)

Ännu ett guldkorn, som har mer omedelbara implikationer på min egen självbild, är Falskhetens (lever vidare här) ras-skola, och då specifikt denna fallstudie angående vithet och hiphop. Jag har tidigare försökt förstå min egen roll i kulturen jag älskar, och landat i slutsatsen att jag varken kan eller vill sluta konsumera, analysera, och utöva rapp – vilket heller ingen kräver av mig. Däremot har jag nyligen känt ett märkligt behov av att legitimera min närvaro i en kultur som ursprungligen är skapad främst av folk av färg (lästips: Jeff Changs Can’t Stop Won’t Stop), även om (eller på grund av att) det idag främst är vita som kontrollerar produktionsvillkoren genom ägande och konsumtion. Här har jag landat i delvis samma förklaringsmodell som Hot 97-DJ:n Peter Rosenberg, som ser sig som en gate-keeper.

Jag, liksom Rosenberg, legitimerar min närvaro i kulturen medelst kunskap om den, och engagemang för den. Enligt Falskhetens fallstudie hamnar jag i kategori 2 – Den lärda. Eftersom jag gillar långa citat, och eftersom Falskheten skriver så jävla fint, så kör jag stycket i sin helhet:

”Denna person är en person som verkligen gillar hiphop, no lie about it. Denna är också en person som dyker upp på hiphopfester och kan också ha en inflytelserik roll i musiksvängen.

För denna person är ’kvalitet’ ett viktigt begrepp.

Problemet är bara att din attityd vittnar om en kolonial världsbild; där den vite alltid är den smarte, den förnuftiga och hjälpsamma som styr upp. Ledsen, men du är en Tintin i hiphopkläder. Vem gav dig mandat att bestämma vad som är kvalitativt och vad som är dåligt? Förlåt, men att du själv intar den rollen gör dig post-kolonial 2.0. You aint about this life! Så ta gärna del av musiken, lyssna och njut, men don't go all vit i afrika on me och berätta vad som är ’bra’ och ’dåligt’ och försök ’styra upp’.

I och med att kraven du ställer på hiphop oftast inte överförs till några andra genrer, bekräftar du bara det du försöker förneka; att du egentligen tycker att hiphop är en låg ’konstform’, att den naturligt placerar sig under andra musikgenrer, men genom din oh så store förmåga, kunskap, goda smak och otröstliga arbete kanske du kan lyfta den ur rännstenen? SLUTA UPPFOSTRA. Hiphop tillhör inte dig, hiphop behöver inte en vit uppfostrare som ska lära de svarta vad som är ’bra’ och sedan sprida det till den vita massan. Du är inte Moder Theresa. Om 2 Chainz vill rappa om strippers, låt honom göra det. Det är inte upp till dig att definiera genren. All hiphop är inte backpack. Hiphop kan lika gärna handla om underhållning. En sång kan vara fet utan att handla om fattigdom, droghandel, Babylon eller likn.

I och med dina krav på ’kvalitet’, visas också vad du egentligen vill få ut av genren. Vad du vill få ut av att lyssna på musiken. Du vill addera lite djup och mystik till ditt egna liv. Lite coolhet. Lite Blackness. Du vill vara den där häftiga vita som är ’down with it’, som har nån burk med harissa hemma, som ’kan’ hänga med blattar, som kanske åker ut i förorten för att handla på nån arabisk mataffär pga du ’ääääälskar baklava o bladpersilja’.

Vet ni vad jag efterlyser? Vad som är mer sällsynt än fyrklöver och vita bergsgorillor? Ödmjukhet hos en vit person.

En vit person som börjar lyssna på hiphop, går på fester, utgör scenen etc men som inte direkt anser att den är värd en VD-post. Som inser sina egna begränsningar. Som är medveten om sin egen överordnade position, om sitt privilegium, och istället intar en roll i periferin.”

Att Falskheten och jag använder samma exempel, 2 Chainz som rappar om ass, gör såklart fallstudien än mer träffande. Framförallt får Falskhetens analys mig att se tillbaka på en intervju jag gjorde med superbe rapparen Sage Francis för ca 4-5 år sedan. I ett segment av intervjun analyserar vi texten till Francis’ Escape Artist. Analysen leder till en allmän diskussion av läget i rapp-gejmet, och då mer specifikt text-gejmet:

Sage Francis: ”I definitely think lyrics have taken a turn for the worst in the past five years, maybe ten years. Uhm, it’s a tuff craft, it’s really, it’s not easy to do, so… Uhm, anything that is tough to do, you’ll notice more and more people not doing it, hehe.”

Jag: “So that’s why stupid-rap is big today?”

Sage Francis: “Well, yeah, ‘cause it’s easier to do, it’s easier to market, it’s… You know, dumb lyrics are, are easy to understand, so it’s easy to play in the club, and that’s where a lot of music is getting played. I don’t know, it’s kind of just fast-food music.”

I retroperspektiv blir det smärtsamt tydligt att både jag och Sage Francis tar oss friheten att sätta oss till doms över hiphopen som den ser ut ca 2009. Liksom Rosenberg, som dissar Minaj och hyllar realness, gör vi oss till uttolkare och smakdomare på ett inte särskilt fräscht sätt. Men hade vi rätt?

Om jag inte missminner mig skedde intervjun under 2009. Om vi går till Billboard Hot 100 top 10 singles kan vi se vilka hiphoplåtar som hade stort genomslag just då:

T.I. ft. Justin timberlake – Dead and Gone

Eminem ft. Dr. Dre & 50 Cent – Crack a Bottle

Flo Rida – Right Round

Soulja Boy Tell ’Em ft. Sammie – Kiss Me Thru the Phone

The Black Eyed Peas – Boom Boom Pow

Kid Cudi – Day ’n’ Nite

Eminem – We Made You

Flo Rida ft. Wynter – Sugar

The Black Eyed Peas – I Gotta Feeling

Drake – Best I Ever Had

Young Money – Every Girl

Jay Sean ft. Lil’ Wayne – Down

Jay-Z ft. Rihanna & Kanye West – Run This Town

Jay-Z ft. Alicia Keys – Empire State of Mind

Drake ft. Kanye West, Lil’ Wayne & Eminem - Forever

The Black Eyed Peas – Meet Me Halfway

T.I. är ju, förrutom att vara allmänt snygg och en grym skådis, även en erkänd lyricist – jag drar mig direkt till minnes de snygga öppnings-raderna till hans vers på remixen av M.I.A.:s Swagga Like Us:

”You can go see Weezy for the wordplay, Jeezy for the bird play/

Kanyeezy for diversity and me for controversy/”

Att sen ha med Justin Timberlake, som bredvid Elvis kanske är den som främst personifierar begreppet cultral appropriation, säger säkert en del om vilka låtar som funkar i marknadslogiken. Men detta tar dock inget ifrån T.I.:s skillz som lyricist.

Vidare ser vi två låtar med Jay-Z, båda starka låtar av en av vår tids främsta och mest respekterade ord-smeder. Jay satte inte bara en ny standard i och med 1996 års Reasonable Doubt – han har även författat ypperliga boken Decoded kring sina texter.

Så kommer vi till Drake, en rappare som jag personligen aldrig har kunnat uppskatta. Jag har mest sett honom som den som populariserade Big Seans patenterade truncated similies-stil, även känt som hashtag-flytet, som vi först hörde i feta Supa Dupa.

Big Sean gjorde det gött och konsekvens, Drake tog det till Billboard, och plötsligt rappade alla från Ludacris till Lilla Namo utan ett ”like”/”som” i sina liknelser. Kanske var det den trenden som gjorde mig avogt inställd till Drake. Jag har nyligen fått anledning att omvärdera, sedan Daniel Boyacioglu, för mig en auktoritet på området, i podcasten Klassresan breder ut sig om Drakes förträfflighet (lyssna här). Drake vann även mitt hjärta tillfälligt när han kopierade M1s flow från Hiphop (första versen), i sin låt Over (andra versen), vilket Dead Prez sedermera svarade på med mixtape-spåret Far From Ova (andra versen). Okej, Drake är väl inte min kopp te, men inte heller höjden av dålig hiphop.

Vidare har vi Lil’ Wayne, Kanye West och Eminem, tre eminenser och lyricister som alla gjort stor åverkan på hiphopen. (På gott och ont, kanske jag kan säga, för att problematisera Eminems white eminence och tråkiga utveckling mot en bisarr Dr. Bombay-leverans, samt Waynes spretiga katalog och swagger-rapp.) I sammanhanget kan det vara kul att citera ett par random Kanye-bars som jag alltid varit svag för, från Last Call:

”I went to the mall and I balled too hard/

Oh my god, is that a black card?/

I turned around and replied, ’why yes/

but I prefer the term African American Express’/”

På listan finns också Black Eyed Peas, en gång back-pack-rapp-favoriter. Kid Cudi, som kom med en ny stil och ändrade musiklandskapet en smula. Dr. Dre, legend. Soulja Boy Tell ’Em, pop-kulturellt fenomen som enligt källor – har själv inte lyssnat efter – ska ha visat prov på förnämlig förmåga sedan lite enkelspåriga Crank That.

Flo Rida, dock, kan man ju inte gilla. Där får jag nog säga att folket har fel om han finns på topplistan – just låten Right Round är ju dessutom en extremt lökig cover på You Spin Me Round (Like a Record) av Dead or Alive. Men generellt sett – låtlistan är ingenting att klaga på. Vi har en helt rimlig topplista, med några riktigt bra låtar och med flera otroligt förnämliga lyricister. 2009 var kanske inte ett år för ”stupid-rap” ändå. Den självutnämnde gatekeepern (jag) hejtade i blindo, rakt ut i folkmassan. Tur att ingen annan brydde sig om den ringa och i efterhand ganska illa underbyggda åsikten.

När nu detta monsterlånga blogginlägg börjar närma sig sitt ofrånkomliga slut kanske en sammanfattning kan vara på sin plats. Teman har varit: Se/ifrågasätta egna privilegier – Den egna rollen i förtryckarstrukturen/den rasistiska strukturen – Lyricism. Att förneka den egna rollen och det egna ansvaret i den nyliberala värderasismen är en förnekelse som passerar gränsen för vad som är en lögn. Så varför inte låta en av världens allra främsta lyricister, Sway Dasafo, analysera den rollen, lögnarrollen:

”Are you a liar? If your reply is no, your lying now/

Because we live in a lie and then we die and then we’re laying down/

Look at my Adams apple, it’s not that my neck hurt/

No, no, it’s just the truth it’s hard to swallow, and you can see that I’m an expert/

So let, let me elaborate, as I navigate like a husky/

But trust me, the truth is, I wouldn’t even trust me/

Many rely on religion, that doesn’t make sense, ‘cause that’s considered a sin/

And there’s really no winning ‘cause everyone harbours a liar within and it’s just that we’re different/

Being a bad liar is like having a bad lawyer/

As soon as they get caught they get the sentence uffed up/

A good liar’s benevolent, with a memory like an elephant, intelligent, and knows exactly when to shut up/

Lies spread around like viruses, so how can I survive in this/

‘Cause even the truth lies… In people’s irises/

So how can I resist, I had to lie to write this verse/

Got my talent for twisting words, hence my title, I’m a lyricist/”

Tighta rader! Lyssna från ca 2:30:

SVT:s Raskortet (”what I wanna know is how that card got in the deck in the first place”, som Paul Mooney säger) är ett jättebra sätt att syna en lögn, den om Sverige som ett icke-rasistiskt samhälle. Att syna den egna lögnen, om den egna rollen i detta samhälle, är desto svårare. Men, kan liksom inte klaga på det ena utan att ge sig i kast med det andra, vilket fler och fler förstår när den folkliga antirasismen börjar mogna. Till nyliberala skribenters fasa.