Antropofagi

tisdag 29 april 2014

Lite ogrundat tyckande om kultur i allmänhet

I Värvet nyligen fick Triumfs banalitet äran att kontrasteras mot guden Schymans djup och vishet. Lyssna och lär. Vad som slår mig är att jag skriver under på samtliga av Schymans resonemang. Det enda som jag initialt tvekar inför är legaliserings-debatten (som jag i förlängningen berört här), men till slut tycker jag att Schymans hållning är den enda rimliga – jag uppfattar det som att hon ändå inte vill straffa brukare, men ser att för mycket av det gröna trots allt kan trilskas lite med hjärnan.

Schyman kopplar ihop militarismen, patriarkatet och rasismen – det gör jag också. Schyman tycker att vi måste kalla rasister för rasister – det gör jag också. Schyman tycker att SD:s konservativa idéer är bisarra såväl som farliga – det gör jag också. Det är den sista punkten här som jag vill uppehålla mig vid ett tag. Jag kan redan nu varna för att jag är en simpel amatör som kan föga om konst – om du känner ett skarpt hugg i besserwisser-körteln, bara lägg dig på soffan och andas lugnt i några minuter.

Som Schyman poängterar så vill SD använda kulturen till att ena folket. Därmed ska gamla nationalklenoder dammas av och hängas fram, och kreativa töntar och tomtar från nutiden ska skickas tillbaka till slåttern. Kontemporär konst är konstig. Riktig konst finns inom fyra ramar. (Samma befängda konservativa och reduktionistiska syn på kultur återfinns inom den bredare högern – se reaktioner på Anna Odells verk om tvångsåtgärder inom psykvården, eller Stockholm-moderaternas syn på graffiti. Lena Adelsohn Liljeroth, "vår" kulturminister, gillar överhuvudtaget inte ordet "kultur" – hon föredrar ordet "underhållning". Jag säger som Ken Ring: "Hahaha patetiska jävel!")

I SD:s principprogram (som jag också citerat grundligt här) definierar man "kultur" som "levnadssätt som förenar ett samhälle eller en viss grupp människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system." Detta illustreras med en bild på dill-garnerade kräftor, komplett med öl och snaps.

Lite längre ned fortsätter man: "Kulturarvet har ett egenvärde genom bland annat de skönhetsvärden och den estetik som det står för. Att värna om kulturarvet är också att visa respekt mot tidigare generationer, att minnas vad de har åstadkommit. Den absolut viktigaste aspekten är dock att kulturarvet fungerar som ett sammanhållande kitt. Varje samhälle behöver gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman."

(Det som slår mig när jag läser den här texten är att datorernas ordbehandlare måste ha varit en avgörande innovation för att rasistiska partier kunnat få genomslag – så väl man stavar!)

SD brukar ondgöra sig över att midsommar är hotat. Ni har alla sett det klassiska klippet med Levi Klausen (som för övrigt själv idogt skändar det svenska kulturarvet genom att komponera electronica-versioner av klassiska svenska visor):


Personligen är jag svårt traumatiserad av att under min barndom ha tvingats delta i traditionellt svenskt midsommarfirande i nationalromantikens runk-fantasi-landskap, Dalarna. Här tvangs jag dansa löjliga danser rund en midsommarstång, trots att det alltid ösregnade. Det var ett jävla helvete, och sen jag blev myndig har jag spenderat midsommar på gymmet enligt en modifierad variant av stic.mans devis:
I bang out I'm insane about my health and fitness
Some me time to go train is all I want for Christmas

― “Back on my regimen” by Stic.man
Vad tycker jag om klassisk svensk kultur i bredare bemärkelse? Ja, jag har Jan Johanssons Jazz på svenska på vinyl, som alla andra – den har trots allt sålt i över 400 000 ex. Jag har även en del konsthantverk som smyckar mitt hem, och Hasse & Tages 88-öres-revy i skivbacken. Jag tycker att den längsta versionen av Bergmans Scener ur ett äktenskap är på tok för kort, samt att det är kul att besöka typ yx-smedjor i Hälsingland. Så visst, SD:s version av kultur skapar viss nytta även i mitt liv. (Vill dock poängtera att de flesta av nämnda kulturutövare förmodligen inte röstar/hade röstat på SD – uppskattningen är inte ömsesidig.)

Oftast läggs dock nålen ner på Stevie Wonders Songs in the Key of Life, en best of-skiva med Culture, eller DITC:s självbetitlade LP. Av svenska artister är det rappare jag håller högst, såsom husgudarna Timbuktu och Chords. Jag går ofta på museum, men tycker nog att Magasin 3 brukar äga Nordiska och Skansen med hästlängder, inte minst när Magasinet ger oss absurda och (kanske) världsystem-kritiska videoinstallationer av Mika Rottenberg.

Kultur för mig handlar inte heller särskilt mycket om att bevara eller blicka bakåt. Intressant kultur är istället den som problematiserar, kritiserar och ifrågasätter. Banksy är ballare än Bol. Vilket inte hindrar mig från att fascineras och njuta av Hieronymus Bosch. Det är inte nutid kontra dåtid, utan snarare vilka anspråk en har på kulturen. SD talar om estetiska värden. Diskussionen kring huruvida något kan vara objektivt vackert är väl död, hoppas jag. Om något gyllene snitt någonstans gör något vackert för alla, låt så vara. Finare nyanser än symmetri kan ju göra att gemene man idag dyrkar kulturyttringar som av sin samtid ansågs vedervärdiga. T.ex. impressionisterna sågs ju som synnerligen dekadenta (= dåliga) av många under 1900-talets början, vilket idag kan tyckas mer än orimligt. Hur som helst kanske konst inte måste vara vacker – själv föredrar jag när den är intressant. (Impressionister lyckas i regel vara båda delarna.)

The Garden of Earthly Delights, H. Bosch.
Ytterligare ett syfte som SD anför angående kultur är att "visa respekt mot tidigare generationer". Inte heller det här är något jag kan skriva under på utan vissa inskränkningar. Inte all konst representerar pöbeln och patrasket från respektive epok. Snarare får vi ofta ett överklassperspektiv. När konstnärer försöker visa lite sanning, som de ryska realisterna (Peredvizjniki) som ställdes ut på Nationalmuseum för något år sedan, så har dessa verk ofta bannats av makten. Den Goya som målar krigsskildringar och den som målar pastorala picknicker är för mig två helt olika kulturutövare, som reflekterar diametralt olika klass-intressen. Förresten, respekt… Ska vi inte få skratta åt ugly renaissance babies?

Slutligen, och kanske viktigast, anser SD att kulturen ska fungera som ett sammahållande kitt. Ja och nej, säger Antropofagi. Kulturen kan hålla oss samman genom att skapa mötesplatser och träffytor, samt vara forum för diskussioner och samförståndsyttringar. Däremot kan, och bör, kulturen också vara kritisk. Kultur som hegemonins mistlur är en styggelse. Samhället ska hållas samman i den bemärkelse att vi alla har att vinna på att samarbeta med varandra. Eftersom världen är ett plussummespel måste vi hitta en spelteoretisk modell som gynnar samverkan. Här är begrepp som tillit och förutsägbarhet centrala, och även legitimitet genom medbestämmande (demokrati). Samhället som samarbetsform måste gynna oss alla, likvärdigt, för att vara legitimt. När samhället misslyckas med att vara till för alla, då är det både dysfunktionellt och meningslöst.

Kanske dags att ta sig till poängen: SD:s syn på kultur är för mig dystopisk främst eftersom den är så otroligt jävla tråkig. Tänk dig, att bara lyssna på folkmusik och dansband, ha Zorn-rövar på väggarna, och låta revisionisten Herman Lindqvist skriva historien åt oss. SD:s "blåögt blonda feberdrömmar" är helt enkelt inte appellerande.

Jag hyser en djup aversion mot monokultur, en aversion jag tror att de allra flesta delar. Jag är van vid att ta del av det globala utbudet av idéer, konst, mat, litteratur och musik. Varför begränsa sig, när man kan förvalta den mänskliga utvecklingen och få allt? Det är inte kulturimperialism, det är bara inte stagnation. SD:s supertrista och enkelspåriga kulturkanon misslyckas för övrigt med att vara estetisk appellerande, kulturellt representativt, och samhälleligt sammansvetsande. Dansband suger, Karl XII:s likfärd och liknande har ett renodlat överklassperspektiv, och Utvandrareposet (inkl. spin-offs) hyllar migranten. Inte bara missförstår SD vad kultur är och kan vara, dessutom misslyckas man med att leva upp till de egna idealen. NSDAP hade i alla fall snygga uniformer, SD har i bästa fall fula slipovers.

Ack Gud i din silverskrud, låtom oss slippa Levi Klausen som kulturminister. Amen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar