Antropofagi

onsdag 21 oktober 2020

Bloggstatistik

Eftersom vi närmar oss 1000 inlägg med stormsteg kan det vara intressant att kolla lite på bloggstatistiken. Först antal blogginlägg per år:


Vi noterar att 2017 leder stort i absoluta tal. Eftersom 2014 dock inte innehåler en aktiv januari-månad ser vi att skillnaden i månadssnitt (blåa stapeln) är mindre än skillnaden på totalen: Månadssnittet för 2014 års elva Antropofagi-månader är drygt 20 inlägg, medan 2017 års 12 Antropofagi-månader producerade knappt 22 inlägg i genomsnitt.

Kollar vi på produktionen per månad ser det ut som följer:


Här representerar månadssnittet (linjen) en genomsnittlig januari, februari, mars, &c., dvs. inte som i det föregående diagrammet en genomsnittlig årsmånad. Vi ser att mars 2017 tar hem toppnoteringen, samt att mars också har den högsta genomsnittliga bloggproduktionen sett över åren 2014-2020. (November och december 2020 är inte inräknade i genomsnittet då de ligger i den ljusa framtiden.)

2020 verkar inte ha någon större chans att komma ifatt de gyllene åren of 2014 respektive 2017, men däremot inte omöjligt att 2020 blir året som får ståta med det 1000de inlägget. Annars kommer det med hög sannolikhet att infalla under 2021.

Svaren på mina MWI-relaterade frågor

(Bakgrund: Allt om MWI. Inte för att det är upplysande, utan för att det beskriver vad jag haft för frågor till MWI/QM innan jag nu försökt sätta mig in lite hjälpligt i det.)

Tidigare har jag tänkt på MWI som något som rör antingen tinget i sig, eller något som rör tinget för mig/oss. Det senare kallas tydligen för en "epistemisk tolkning" av QM. En sådan tolkning är qbism, eller Quantum Bayesianism.

Anledningen till att en epistemisk tolkning kan vara appellerande, är att MWI ger oss nya förutsättningar för att diskutera sannolikhet. Vågfunktionen för en enskild partikel - i alla exempel alltid en elektron - beskriver amplituden för olika lokaliseringar av partikeln. Amplituden i kvadrat är sannolikheten för att en partikel ska finnas på ett visst ställe när vi mäter den. Att sannolikheten är distribuerad med en viss densitet kan kännas lite otypiskt verkligheten som vi oftast ser den, då saker och ting verkar hända eller icke på ett mer frekventistiskt sätt. Bayesianska sannolikhetsdistributioner ser vi normalt sett som beskrivningar av vår episteme.

Det skumma med QM är att observation tycks påverka verkligheten. I ett klassiskt experimentupplägg visar det sig att elektroner som vi skjuter genom två hål i en skiva, fördelar sig enligt sin vågfunktion på andra sidan. Men, om vi detekterar elektronerna när de passerar igenom hålen, fördelar de sig på ett annat sätt, som om de vore partiklar.

Köpenhamnstolkningen innebär att vi godtyckligt avgränsar subatomär nivå från makronivå, och behandlar t.ex. en elektron med QM men oss själva som observatörer enligt klassisk newtonsk mekanik. Den postulerar så vitt jag förstår att när ett klassiskt makrosystem detekterar en subatomär kvantpartikel, så kollapsar den senares vågfunktion, och istället har vi en partikel, på ett visst ställe

Det finns mer sofistikerade lösningar som beskriver att partiklars vågfunktioner kollapsar med en frekvens som gör kollaps per enskild partikel till något otroligt osannolikt, men - genom entanglement (kvant-förveckling?) - till något ständigt pågående för makrosystem. (En observatör som dig och mig består av så många subatomära partiklar att det sker jättemycket vågfunktionskollaps i oss hela tiden, och då våra partiklar är förvecklade så dras hela systemet med.) Sådana lösningar innebär dock tydligen att man helt ad hoc antar att elektroner spontant kollapsar med en viss frekvens. Jag skulle kunna köpa det vilken som helst dag i veckan, men enligt många (Yudkowsky, Deutsch, Carroll) är det ett brott mot Ockhams rakkniv, och vi bör därför föredra MWI.

MWI löser problemet genom att vågfunktionens amplituder indirekt beskriver med vilken sannolikhet vi kommer att märka att vi är i en viss förgrening av multiversum, när vi mäter ett kvantsystems superposition. Istället för att mäta att t.ex. en elektron är med viss procent här och med viss procent där, så kommer vi att befinna oss i den förgrening där den är på ett visst ställe. Och denna förgrening kommer att ha en viss tyngd av alla sammantagna förgreningar.

Det som är kul med MWI är att det inte ens handlar om multipla världar - det handlar bara om att universums vågfunktion förgrenar sig, och att vi så att säga upplever detta som att vi befinner oss i en förgrening. And oh, rumtiden är emergent. Så, att det verkar konstigt att det finns massor av olika förgreningar - var är de!? - är inte alls konstigt, eftersom rummet inte har prioritet. Det är inte det mest grundläggande.

Allt detta gör MWI till en fullkomligt sammanhängande och deterministisk teori, och således slipper jag undan alla mina frågetecken som härrör ur tidigare spekulationer. T.ex., att Gud skulle kunna finnas på något visst ställe utanför rumtiden - det blir inaktuellt, eftersom vi inte direkt behöver lägga massor av alternativa världar utanför rumtiden, utan bara kan visa att rumtiden är en högre-nivå-tolkning av djupare verklighet. Eller, att sannolikheter skulle var en fråga om vilken förgrening vi kommer att hamna i - det behövs inte heller, sannolikhet kan vara vår epistemologiska tolkning, vad vi förväntar oss av världen, utan att handla om osäkerhet över kvantförgreningar, och i den mening som kvantförgreningar handlar om sannolikhet så handlar de om sannolikheten vi tillskriver att vi är i en viss förgrening, innan vi har kollat.

Det som gläder mig lite är att jag börjar känna att kvantfysik inte är jävla mystiskt ändå. Jag känner att jag typ kan se det framför mig. Givetvis inser jag att mina matematiska och kognitiva tillkortakommande gör att jag aldrig kan förstå det-förstå det, men det känns som att jag kanske lätt kan få det att kännas intuitivt (inom ramarna för att jag kan internalisera det kontraintuitiva). Det här är lite extra kul eftersom alla sedan Feynman är ense om att "ingen förstår kvantmekanik" - så tydligen har mina källor lyckats använda tillräckligt målande analogier för att jag ska känna mig smartare än världens smartaste teoretiska fysiker. Tack till bland andra Sean Carroll, vars bok Something Deeply Hidden gör allt jobb åt en.

QM och MWI kanske är något för de breda folklagren!

tisdag 20 oktober 2020

The proppen is gådd

(Bakgrund: Legalisera prostitution kanske inte hela lösningen på #metoo; liberalism är för män; hypotes avseende sexrecession; En varg söker sin podd söker sitt Schellings' fenceSwajpade hällristningar; ofrivillig barnlöshet; barnlöshet del 2relationsrådgivning; Frågan på vilken människolivet är ett svar, kapitel 4; Den rödaste rosen slår ut.)

Lisa Magnusson skriver i DN om att kvinnor förlorar på den sexuella frigörelsen, eftersom männen nu inte vill "förbinda sig, inte binda sig". Det verkar som att hela världen plötsligt blivit särartsfeminister igen. Var det för att alla fick barn? Eller var det för att kvinnorna fick allt som männen hade, och ändå inte blev lyckliga?

Vi riktar in oss på det senare. Nå, först: Det var idiotiskt att tro att ni skulle bli lyckliga, även om vi antar att likhetsfeminismens antaganden är korrekta. (Det är de inte.) Dum-feminister agerar som om kvinnor i alla tider varit utsatta, och män i alla tider inte varit det. Sanningen är givetvis att de allra flesta människor haft det fruktansvärt dåligt i alla tider, tills modern medicin och ekonomisk tillväxt gjorde entré för något sekel sedan. Även de rikaste individer har levat under primitiva förhållanden, med våra dagars mått mätt, och även bortsett från det så har den övervägande majoriteten inte varit "de rikaste individer". Män har dödats och torterats och svultit och dukat under i pesten och förslavats och ätits av rovdjur, etcetera. Det är en fet jävla myt att män har haft det bra på kvinnors bekostnad. Ingen har haft det bra. Inte med våra dagars mått mätt. Och endast en försvinnande liten andel av mänskligheten har haft det bra, ens med sin samtids mått mätt. Få har överhuvudtaget mått mätt. De har mått illa. Och varit hungriga.

Nå, sen: Det är idiotiskt att tro att en gris blir lycklig för att vi klär den i kostym och sätter den på ett kontor. Eller att en ekorre blir lycklig för att vi ger den snorkel och simfötter. Olika typer av organismer har olika nyttofunktioner, och eftersom män och kvinnor i genomsnitt är olika på en mängd betydelsefulla sätt, så kommer kvinnor inte bli lyckliga av att få möjlighet - eller ännu mindre, av att tvingas till - att leva som män. Om vi då alltså antar att män ändå verkligen har optimerat, och lever exakt så som de själva vill. (Detta kan troligen problematiseras.) PI-modellen, exempelvis, ger oss att män ska vilja befrukta så många som möjligt, medan kvinnor ska vilja välja väl vem som tillåts befrukta dem. En del av den nyttofunktionen är att välja någon som kommer att investera i den gemensamma avkomman.

Att Sveriges mest gångbara kryptoreaktionära publika intellektuelle - Liv Strömqvist - nu dragit ur proppen, innebär att förment feministiska debattörer nu kommer att rasa efter som en jävla lavin. Det är som när Löfvén säger att invandring kan kopplas till integration kan kopplas till kriminalitet - det blir en samordnande signal som får alla människor att plötsligt våga säga vad de tänker i en viss given fråga.

Tyvärr kommer nog inte debattörerna våga lämna sitt vetenskapsteoretiska paraply. Troligen kommer de stanna inom den trygga och tekniskt (om ej socialt) lättmanövrerade socialkonstruktivismen. Vägra bita i kulan och stava ut exempelvis den nämnda PI-modellen. Skulle man kunna gå till botten med tankefelen, istället för att bara ändra sig i en trängande fråga i taget, så skulle man kunna bena ut en mer korrekt och koherent världsbild över hela brädet på en gång. Men så blir troligen icke fallet.

Problemet med den uteblivna analysen är att följden kommer bli att bortskämda millenial-tjejer kommer att vända i enskilda frågor där det gynnar dem själva. Mark my words: De kommer att hävda sin rätt till männens PI - utan att förstå att det måste röra sig om en ömsesidig överenskommelse. De kommer att hävda sin rätt till att slippa arbeta, och ändå fortsätta hävda sin rätt till lika utfall. De kommer att vilja ha allt, men offra inget. Och i spåren av #metoo-justisen är det bara Alexander Bard som vågar tala klarspråk om att prinsessorna på ärten kanske istället borde växa upp och sluta böla.

torsdag 15 oktober 2020

EIPS-hypoteser

(Bakgrund: Be mig om ursäktmer randompladder om EIPS och förlåtelse; utilitaristisk morot; things 4 things; frågan på vilken människolivet är ett svar, kapitel 8.)

Jag tänker mig att EIPS egentligen är en oförmåga att filtrera introceptiva sensationer, och att det är närbesläktat med tillstånd som innebär en svårighet att filtrera extroceptiva impulser. Predrag Petrovic kallar EIPS för "emotionell ADHD"

Intuitivt känns det som att EIPS/ADHD också borde vara närbesläktat med högsensitivitet (HSP), och lite snabba sökningar visar att det finns några forskningsrön som tyder på att så kan vara fallet. HSP är emellertid ingenting jag har satt mig in i, och det är ett ännu mindre moget forskningsområde som dessutom verkar drivas framåt av en enskild portalfigur (Elaine Aron) som investerat sin karriär i begreppet. Jag väljer att förhålla mig agnostisk. (Internet verkar ge mig lite rätt här, vad gäller sambandet mellan EIPS/BPD och HSP.)

Det verkar också som att ett underutvecklat dopaminsystem är den gemensamma nämnaren för EIPS och ADHD. Det är de basala ganglierna som ska filtrera introceptiva impulser, och de i sin tur får sina filter-instruktioner från frontalloberna, där individens målstruktur bildas. Det är dopaminsystemet som poängsätter mål, kan vi väl påstå.

(HSP kan också kopplas till dopaminsystemet, så vitt jag kan förstå. Se den här artikeln som gick ut på att

Using a system-level (dopamine system) genetic approach, we investigated a personality trait deeply rooted in the nervous system (the Highly Sensitive Personality, HSP) [...] In Step 1, using ANOVA, we identified 10 polymorphisms that made statistically significant contributions to HSP. In Step 2, these polymorphism's main effects and interactions were assessed using multiple regression. This model accounted for 15% of the variance of HSP (p<0.001). Recent stressful life events accounted for an additional 2% of the variance.

Så att.)

Mina spaningar är att EIPS:are oftare borde vara ambivalenta, eftersom a) de troligen är dåliga på att prioritera mellan målsättningar då det underutvecklade dopaminsystemet gör att mål är otydligt viktade; och eftersom b) dopaminsystemet också påverkar själva den exekutiva förmågan. Möjligen är a) och b) samma sak, om nu en dålig exekutiv förmåga grundas i otydligt viktade mål, men det skulle kunna vara så att exekutiv förmåga handlar om ren drivkraft oavsett mål, och att det underutvecklade dopaminsystemet gör själva motivationen att agera svagare.

Min spaning är också att EIPS:are oftare borde vara hypokondriker, eftersom de är dåliga på att filtrera introceptiva signaler, vilket torde inkludera själva monitoreringen av kroppen och dess tillstånd och funktioner.

onsdag 14 oktober 2020

Lite korrespondens om fåglars hjärnor

Hej Anders,

det slår mig att fåglars och människors hjärnor så klart har utvecklats annorlunda sedan den dag vi skiljdes åt på livets träd. Men, att även fåglar är klipska rackare i många fall. Emellertid är det svårt att söka info om fåglars hjärnors anatomi, samt betydelser därav. Så, min fråga: Hur skiljer sig fåglars hjärnor från människor, och vilken betydelse har dessa skillnader?

Jag har ju hört talas om att koltrastar och tornseglare kan sova med en hjärnhalva i taget, samt att hönors rörelsemönster kan förklaras av att hjärnhalvorna inte är bra på att dela information internt så att de måste röra huvudet på ett sätt så att båda ögonen ser allting... Kan vara faktoider, och det skulle också vara intressant att få utrett.

Sen verkar det - ju - fascinerande nog som att fåglars perception eller vad man ska säga funkar helt annorlunda med avseende på kin recognition. Albatrosser känner inte igen sin unge om den trillar ur boet, och sångare m.fl. köper att göken är deras unge bara för att den är i rätt bo. Det är rätt svårt att föreställa sig hur den här kopplingen ser ut inifrån fågelns perspektiv. Kanske kan hjärnornas utformning och funktion kasta lite ljus även på detta?

Tack för din storartade insats för allmänhetens ökade kunskap om riktigt viktiga frågor om djur!!!

Vänliga hälsningar [Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi]!

Tack för ditt vänliga brev!

Jag kan inte svara på alla dina frågor. Det för för långt att utförligt gå in på hjärnanatomi hos fåglar och däggdjur. Men jag kan ge några intressanta synpunkter. Det är stora skillnader i hjärnans uppbyggnad hos olika fågelgrupper. De förklarar delvis de stora skillnader i kognitiv förmåga som finns mellan grupperna.

Papegojor och vissa kråkfåglar har visat sig ha välutvecklade kognitiva förmågor ("intelligens"), trots att de har mycket liten hjärna. De största kända fågelhjärnorna väger bara cirka 15 g (hos korpen) och cirka 25 g (hos en stor papegojart). En undersökning från år 2016 har kastat nytt ljus över detta problem. Det visar sig att nervcellerna är mycket tätare packade hos tättingar (till vilka kråkfåglarna hör) och papegojor, än hos andra fåglar och hos primater (till vilka människan och andra apor hör). Hjärnor hos dessa fågelgrupper innehåller dubbelt så många nervceller som lika stora primathjärnor. Dessutom har kråkfåglar och stora papegojor särskilt många nervceller i de hjärnområden, som motsvarar däggdjurens storhjärnsbark. Dessa fåglar har lika många eller fler nervceller i storhjärnan (cerebrum) och mellanhjärnan (diencephalon) än apor med mycket större hjärnor. Detta är en rimlig förklaring till att kråkfåglar och papegojor har likvärdiga eller högre kognitiva förmågor än apor, till och med jämfört med människoapor. Detta ger också starkt stöd åt tanken att det är antalet nervceller och antalet kopplingar mellan dem, i synnerhet i vissa hjärndelar, som bestämmer "intelligensen", snarare är hjärnans storlek. Det kan till och med vara vissa fördelar med en liten, nervcellstät hjärna, eftersom de små avstånden möjliggör en snabbare kommunikation mellan olika hjärncentra. Läs mer här om hjärnstorlek:

http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Hjarna.html#hjarna-manniska-apa-prefrontala-kortex-vikt

Angående kin recognition så är det rimligt att förmoda att andra fåglar än de ovan nämnda, till exempel albatrosser, i högre grad är beroende av det som inom ekologin kallas fixa betendemönster. Sådana beteenden kan inte ändras. Men det är förvisso mycket märkligt att albatrosser inte känner igen sin egen unge om den är utanför boet, jag såg det själv på tv. Tättingar kan emellertid ofta avlägsna gökägg och ibland gökungar ur boet. Läs här:

http://www.djur.cob.lu.se/Djurartiklar/Info/gokagg.html

Om sömn med halva hjärnhalvan kan du läsa här:

http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Somn_vakenhet.html#REM-NREM-somn-djupsomn-somnbrist-halva-hjarnan

Jag har mycket svårt att tro att höns måste se allting med båda ögonen. Som bytesdjur behöver de ett vitt synfält. Läs här om synfält hos olika djur:

http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Sinne.html#ogon-synfalt-framat-at-sidan-stereosyn

Höns huvudrörelser kan förklaras på ett annat sätt:

http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Sinne.html#duva-faglar-ror-pa-huvudet

Hönsens synnervskors skiljer sig i och för sig från däggdjurens. Nästan alla nervfibrer från det ena ögat går till den motsatta hjärnhalvan och mycket få till samma hjärnhalva. Hos däggdjur går det ungefär lika många fibrer från ett öga till båda hjärnhalvorna. Men jag vet inte vilken beydelse detta har. Läs mer om synnervskorset här:

http://www.djur.cob.lu.se/Svar/Hjarna_nervbanor.html#korsade-nervbanor-synnervskorset

Bästa hälsningar!

Dr Anders Lundquist, ETP
Lund University
Department of Biology

torsdag 8 oktober 2020

Babels eifelbenstorn

Med tanke på passusen i slutet av detta inlägg, rörande babbling equlibria, skulle jag modigt vilja påstå att vetenskap är att koordinera sig/oss kring evigt mer delikata representationer och av fler och fler möjliga tillstånd i världen. Koordinationen sker genom att vi representerar ett uppfattat tillstånd som en signal, som vi sänder och som emottas av någon som har en stek i signalspelet. Så sker en feedbackloop där det blir intressant hur väl vi lyckas bilda konventioner kring dessa signaler, vilket mäts av hur väl vi lyckas agera, vilket beror på hur vårt handlande korresponderar med världens faktiska tillstånd.

Förutom, dårå, när det inte spelar någon roll hur vi agerar visavi världens faktiska tillstånd. När vi hamnat i ett babbel-ekvilibrium.

onsdag 7 oktober 2020

En grand theory om hur all kognition OCH kommunikation går till EGENTLIGEN

Okej bloggen, det här är inget jag hunnit djupdyka i men jag måste exploatera ett ögonblick av rent praktisk möjlighet att avsätta tid till bloggin', i kombination med en intuitionssköljning som kom över mig.

[Obs - jag skriver "stadie av världen" lite då och då nedan, vilket är en ren anglicism från/av/ur "state of the world". Med "stadie" menar jag alltså "tillstånd" och ingenting annat. Pallar inte heller ändra! Haha!]

En gren av evolutionär spelteori handlar om signaling, alltså kommunikation eller signalering. Det handlar om hur aktörer lyckas koordinera sig genom att kommunicera. Exempelvis kanske det regnar eller är sol, och A och B ska på promenad och vill då att B tar med paraply eller solkräm, och A kan observera världen och kommunicera "sol" eller "regn" med B, och då kan B välja att ta med solkräm eller paraply. Aktörernas mål är att B tar med det som omständigheterna påkallar.

Det visar sig att kommunikation kan evolvera genom att det uppstår konventioner, dvs. att aktörer konvergerar kring vissa budskap. Både A och B vill att B ska agera "solkräm" när A signalerar "sol", så så fort de hittar en signal som ger rätt utfall i spelet så kommer detta att vara en koordineringspunkt. Vi kan säkert kalla det en schelling-punkt, eftersom det är något vi är bekanta med.

Och, det är just detta "något vi är bekanta med" som jag pumpar intuition kring i detta nu. I mer komplicerade signalerings-spel, med fler signaler och fler utfall, visar det sig att det är viktigt att kunna ha så många signaler som behövs för att representera alla relevanta tillstånd av världen. Om A bara kan signalera "sol" så är det svårt för denne att representera både "sol" och "regn", och svårt för B att välja att ta med solkräm eller paraply.

När en aktör saknar signaler - termer - för att representera alla relevanta stadier av världen, så uppstår det som kallas en information bottleneck. Aktörerna kan då inte koordinera sig effektivt. Då måste aktörerna ignorera vissa stadier i världen, eller konnotera flera olika stadier med samma signal. Givetvis kan man då inte heller koordinera sig finfördelat kring stadier och handlingar.

***

Och, si, så är det ju också med vår högst ödmjuka intellektuella verksamhet. Det känns som att man hela tiden måste bygga på sin förståelse för världen genom att tillgodogöra sig ständigt nya termer och koncept. Ord och begrepp, och deras underliggande betydelse, och trädet växer och förgrenar sig. Ofta springer man på flera olika koncept som tycks referera till samma typ av fenomen, men kanske ibland med olika relevanta perspektivskillnader. (Exempel.)

Ju fler möjliga signaler man tillgodogör sig - termer, ord, begrepp - desto fler stadier av världen kan man representera, och desto lättare kan man koordinera sig med andra aktörer. Detta är alldeles underbart.

För att hedra principen om översättbarhet, vill jag också översätta den till Märk Världen-språk. Vi arbetar upp exformation, dvs. gemensam, delad förståelse, som gör att vi kan kommunicera effektivt. Det är därför du kan förstå meddelandet "?" och svara med det begripliga meddelandet "!" - för att du och en annan aktör delar relevant exformation angående ett visst stadie av världen.

Så, vår intellektuella verksamhet är att ackumulera massor av signaler och observera massor av stadier i världen och kommunicera dessa med signaler och koordinera oss kring kedjor av stadier-signaler-handlingar. Där kommunikationen fungerar och vi kollektivt blir bättre och bättre på att representera världen i allt större detalj, och selektionstrycket är så att säga huruvida vi kan ställa korrekta och nyttiga prediktioner om hur vi bör handla givet en viss signal, då den väl representerar ett stadie i världen och då vi väl kan koordinera oss kring konventionen att den givna signalen representerar det stadiet och bör föranleda den önskade handlingen.

***

Jag tror jag redan sniffat på det, ärligt talat. Cuz it's all deep in the psyche, män! Jag skrev:

Exformation innebär att vi har motsvarande begrepp eller kategorier i vår hjärna som en annan person, dvs. att vi delar förförståelse, vilket möjliggör kommunikation. Man kan säga att vi koordinerar vår kommunikation kring gemensamma begrepp. Ju större överlapp av begrepp, ju mer gemensam exformation, desto lättare att kommunicera. En slags analog till tillit [...]

[...]

Predictive Processing (hädanefter PP) innebär ungefär att våra top down priors måste samordna med våra bottom up perceptions. På svenska, ungefär att vår förförståelse måste samordna med våra intryck. När intrycken verkar avvika lite från våra modeller så slätas avvikelserna i regel över för att inte störa oss - allt enligt Bayes Teorem. (Antropofagis ringa tolkning - det pågår en sannolikhetsberäkning som inkluderar hur vi ska vikta nya bevis, och hur mycket vi ska lita på våra priors.) Schelling skriver faktiskt om vad jag måste tolka som ungefär samma process, men utifrån gestalt-psykologin:

PP-teorin ger en fördjupad och nyanserad förståelse av gestalt-psykologin; ibland slätar våra priors över inkonsistenta intryck, och ibland får intrycken oss att ifrågasätta våra priors [...]

Och det hela är ju deep in the brain män! För, vi vet ju - tack vare idog Oliver Sacks-läsning, LessWrong-läsning, och Joseph Henrich-läsning, att vi har begreppen som små ikoner i hjärnan. Så här försökte jag förklara för mig själv hur det kan komma sig att vissa människor gillar ordvitsar:

"Det verkar enligt min kartläggning finns två typer av sinnen. Ett som gillar ordlekar och double eller triple entendres."

"Ja, jag har också resonerat mig fram till den slutsatsen. Jag tycker själv att det är roligt med ordlekar, retoriska stilfigurer, homonymer, och multipla betydelser. Exempel: Fyllesnack och fyllesnack. Är det tomt babbel eller en riktigt flottig pizza?"

"Fy fan vad tråkigt. Men, jag inser ju att du är av den motsatta åsikten."

"Min förhållandevis ogrundade teori är att vissa människor tenderar att bilda begrepp i hjärnan utifrån ord, snarare än visualisering. Kanske, bara kanske, är detta analogt med den skillnad SSC beskriver i människors förmåga att uppleva vissa fenomen. Eftersom jag har anosmi kan jag verkligen relatera till den här beskrivningen - jag kan verkligen inte föreställa mig vad en "doft" eller "lukt" är eller skulle kunna vara. (Smak i näsan? The sickness.)"

[...]

"Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det är att ha ett luktsinne. Jag kan inte heller riktigt föreställa mig hur det är att lära sig någonting utan att lära sig benämningen för det. Dinosaurieexemplet, t.ex. Jag lär mig ordet/namnet Quetzalcoatlus, och sen bygger jag på det med massor av egenskaper och bilder. Ordet/namnet Ichtyosaurus kommer före, eller i alla fall som minst samtidigt med, annan förståelse som kunskapen om organismen genererar. Jag skulle inte ha tänkt på analoga evolutionära strukturer utan att Ichtyosaurus. Jag skulle inte ha tänkt vidare på saken utan Pleisiosaurus. "Names don't constitute knowledge", men för mig är namn/benämning en helt central och omistlig liten krok att hänga upp alla annan kunskap på. Alla andra resonemang. Själva ordet är i centrum av det jag menar med att veta någonting."

"Vi kanske ska återknyta till hur man bildar begrepp i hjärnan."

"Ja, låt oss. Oliver Sacks och Elizier Yudkowsky har givit mig lite upplysning härvidlag. Jag har också skrivit om typfenomen, såsom 'ideala eklöv i botanikguide', och typfenomen sas. by analogy, dvs. t.ex. Rötter eller Utvandrarna som fiktiva men meningsfulla beskrivningar av faktiska historiska skeenden. När jag aktiverar begreppet 'ek', så tror jag att jag företrädelsevis hör/ser/känner just ordet/fonemen/symbolerna 'ek' inombords. Därefter framträder en icke-perfekt-visualiserad bild av ett eklöv, en sparbanksek, samt en viss ek jag gillar i skogsremsan mellan Bagarmossen och Skarpnäck. Därefter dyker bilden av en buskväxande ek i Haväng upp, och sen ekbackar i Blekinge, ack ljuva betesmarker, ack ädelträden växer ut i havsbandet unika skärgård. Men, ord/fonem/symbol kommer först. Så känns det i alla fall just nu, vid en snabb introspektion."

"Så, det den nämnda SSC-posten om anosmi pekar tillbaka på är den här gamla LessWrong-posten om människors förmåga att visualisera. Tydligen kan vissa människor verkligen, bokstavligen se en bild framför sig - alla andra har bara tolkat den beskrivningen för en metafor över att man tänker på ett begrepp. Skillnaden på att kunna se en tiger, och att tänka på begreppet 'tiger', typ. Och det är en svår skillnad att kommunicera, eftersom alla försöker förstå varandra utifrån sina egna specifika referenser."

"Ja, exakt. Kanske är det så att vissa ser symboler eller ord, och andra mer visualiseringar. Kanske är det också så att vissa förstår abstrakta begrepp som symboler eller ord, medan andra mer 'visualiserar' sig deras betydelse i någon mening. Jag kanske ser ordet 'Lafferkurvan', medan andra kanske ser själva kurvan, själva grafen. Jag kanske ser ordet "rasism", medan andra visualiserar eller förstår rasism-begreppet, i det att man aktiverar det i hjärnan."

"Så din hypotes är att det finns minst två distinkta modeller för att bilda och återaktivera begrepp i hjärnan, och att den ena är mer ord/symbol/fonem-kopplad, medan den andra är mer visuellt kopplad men för abstraktioner mer förståelse-kopplad. Verkar minst sagt lite skakigt det här bygget, min inte-särskilt-kära-vän."

"Okej, men stay with me ändå. Även om detta kanske är ett fall av konklusioner utifrån falska propositioner."

[...]

"Om det är så att vissa hjärnor är mer ord-centrerade, så kanske dessa hjärnor upplever det som desto sjukare - och således desto mer komiskt, häftigt och mäktigt - att ett ord kan ha flera betydelser. Eftersom ordet i grund och botten utgör själva begreppet, så är det ju i strid mot logikens lagar att ordet konnoterar flera olika fenomen. Eller hur? Regel:

Ingen individkonstant får benämna mer än ett objekt."

"Ja, jag fattar vad du menar. Människor som förstår begrepp som ord tycker att det är ett brott mot logiken att samma namn benämner fler än ett objekt. Människor vars hjärnor bildar begrepp utifrån bilder eller vad-det-nu-kan-vara-som-är-analogt-med-bilder-avseende-abstraktioner, de skiter helt enkelt i att samma namn betyder flera saker."

Det bildas rent fysisk små begrepp i våra hjärnor. Och, de hänger ihop i komplicerade associationsbanor, såklart. Du kan inte förstå PI-modellen innan du tillgodogjort dig principen om det naturliga urvalet. Du kan inte förstå Foucault innan du läst Nietzsche, och inte Nietzsche innan du läst Kant. Du kan inte förstå Pinsamt innan du hört Dead Prez' Hip Hop. Du kan inte förstå det här blogginlägget innan du läst om signaling games i Games in the Philosophy of Biology av Cailin O'Connor.

Vissa begrepp kräver andra begrepp, och högen bara växer och korsbefruktar sig som en motherfucking motherfucker. (Notera att jag här använder "motherfucking motherfucker" som en slapp place-holder för ett bättre begrepp som jag ännu inte tillgodogjort mig. Ser fram emot den dagen då jag kan uppdatera den här bloggposten med ett nytt, fräscht, smart och träffande begrepp!)

Den feta växande degen av begrepp i hjärnan gör att vi kan representera ever more detaljerade stadier av världen. Den feta växande degen av signaler gör att vi kan koordinera oss kring ever more effektiv kommunikation.

Precis som vi på individnivå koordinerar oss i ett omfattande och sinneskomplext signal-spel, så antar jag att våra neuroner (eller vad som nu är byggstenen) koordinerar sig kring massor av olika kategorier och koncept som bildas i hjärnan. The punchline:

Till yttermera visso enligt en fet Predictive Processing-modell, såklart!

Så, det är en begreppslig koordinering där de relevanta delarna av hjärnan koordinerar kring representationer av stadier av världen (begrepp i hjärnan) - signaler (perception) - och prediktion (hur vi bör handla).

Analogt med detta kan vi väl säkert klämma in kommunikation mellan individuella aktörer i PP-modellen på nåt sätt. Det blir ju änna viktigt hur vi bildar oss uppfattningar om världen, hur vi kommunicerar denna uppfattning, samt hur vi agerar på denna kommunikation. Selektionstrycket, dvs. det som driver en samordning kring vissa signaler, är ju hur bra utfall det blir av vårt agerande givet en viss signal - vilket givetvis beror på världens faktiska tillstånd. Hurra!

***

När vi ändå nämner "fyllesnack" i exemplet ovan, så bör vi också gå in på det som kallas babble equlibrium. När det inte spelar någon roll huruvida du tolkar signalen korrekt, så finns det inget "selektionstryck" för att driva koordinering kring en viss signal. Dvs., om det inte spelar någon roll för dig vilket stadie världen är i - av dem som en viss aktörs signaler distingerar mellan - så kommer det inte ha något prediktivt värde att koordinera sig kring en betydelse - du kommer ju ändå att agera på ett förutbestämt sätt.

Så, om B ändå inte tänkte gå ut så spelar det ingen roll om A signalerar "sol" eller "regn", för varken "ta med solkräm" eller "ta med paraply" är relevanta handlingar. Eftersom både "sol" och "regn" leder till "stanna inomhus", så finns det ingen skillnad mellan signalerna i feedbackloopen som handlandet och dess utfall ger oss. Så, om B konstant sitter inne så kommer inga kommunikativa konventioner uppstå.

Men, i det här fallet har vi såklart redan konventioner. Kommunikationen bär lite sig själv. Hm, såsom jag i realtid rådbråkar mitt sinne efter ett relevant exempel just nu... Ah!

Medicinen!

En gång i tiden fuskade läkarna ihjäl sig - och framförallt sina patienter - med allsköns bisarra teorier om galla och åderlåtning. Men, något hände när det började bli skillnad på utfall - när vi vande oss vid att inte dö av allting hela tiden. Plötsligt var det intressant huruvida en läkare ställde rätt diagnos, i det att detta förfarande korresponderade med en nyttiggörande behandling. Det blev möjligt att skilja på läkare som hade en korrekt uppfattning om världens, och framförallt patientens, tillstånd - eftersom man då kunde överleva behandlingen, och ibland till och med bli frisk från sjukdomen!

Nå - gissa om det förelåg ett babble equlibrium under 1600-talet. (Peter Englund ger en rätt nice redogörelse för 1600-talets medicinska vetenskap i sin feta Ofredsår. Värt att kolla in!) Det spelade överhuvudtaget ingen roll vad som hände, för alla dog av allting, och nä, ingen lyckades koordinera sig kring några signaler överhuvudtaget. Men, så plötsligt differentierade sig utfallen - någon mäktig ny meme eller teknologi eller socioteknologisk landvinning infiltrerade världen - och ack om det nu inte finns en helt sinnessjukt omfattande nomenklatur, som mestadels är koherent, kopplat till kroppen och dess många somatiska tillstånd.

***

Och detta får anses vara en grand ol' theory om kognition och kommunikation. Tack och godnatt!

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 7: Eusocialitet bland däggdjur

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1, del 2, del 3, del 4del 5, och del 6. Låtom oss nu dyka ner i frågan om människans eventuella eusocialitet. I utdraget nedan har jag skippat finliret med källhänvisningar, och även dekorationistisk fägnad i form av kursiv stil

Fuck that shit

Har dock lagt till lite coola bilder för utanpåverkets skull. Det är viktigt med presentationen också ju!

***

Eusociala däggdjur

Polymorfism innebär att den eusociala arten utvecklat distinkta kategorier av individer med specifika morfologiska egenskaper – olika kast. En polymorf art är obligat eusocial – de sterila arbetarna kan inte plötsligt lämna samhället för att leva som ensamvargar, utan att i så fall helt ge upp sitt bidrag till det egna genoments reproduktion.

De två enda utpräglat eusociala däggdjuren är nakenråttan, Heterocephalus glaber, och den närbesläktade mullvadsgnagaren Fukomys damarensis, . De är inte polymorfa, och således inte obligat eusocial. De är inte heller haplodiploida, utan diploida precis som vi människor. Därmed förväntar vi oss inte a priori att det ska råda en högre släktskapskoefficient mellan syskon än vad det gör inom människoarten, varav vi kan dra slutsatsen att haplodiploiditet inte är tillräckligt, eller nödvändigt, för att eusocialitet ska uppstå.



Både nakenråttan och F. damarensis lever i underjordiska mulvadskolonier i södra Afrika, i torra habitat med låg nederbörd. Deras föda består primärt av rotknölar och andra underjordiska växtskott som kolonimedlemmarna påträffar när de gräver sina gångar.

Den pälsbärande F. damarensis lever i samhällen med upp till 40 medlemmar varav två utgör det dominanta, reproducerande paret. Liksom hos den nakna H. glaber hjälper hela kolonin till med omsorgen om avkomman.

H. glaber lever i stora kolonier om upp till 300 medlemmar, även om det är vanligare med samhällen om knappt 100 individer. En reproducerande hona – drottningen – håller sig med upp till tre hannar, som hon parar sig med. Kullarna uppgår till knappt trettio ungar. När drottningen dör kämpar andra honor, primärt de som är större, om att överta positionen. Icke-reproducerande honor kan också bli drottningar genom att utmana den befintliga drottningen, eller genom att grunda en ny koloni.

Nakenråttan är fascinerande av många anledningar. Den blir väldigt gammal för sin storlek, upp till 32 år, och de får nästan aldrig cancer. De har ingen cirkadisk rytm, vilket förklaras av att de lever sina liv utom räckhåll för solens strålar, och deras dygnsrytm är därmed fullkomligt flexibel. Kolonierna tillämpar en arbetsfördelning där vissa individer sköter grävandet av gångar, och andra sköter omsorgen om ungarna. Ytterligare en grupp sköter patrullerandet och försvaret av kolonin.

De morfologiska skillnaderna mellan reproducerande och icke-reproducerande honor verkar bero just på deras dominans-status, eftersom icke-reproducerande honor utvecklar spenar och växer i storlek om de byter roll till drottning, och eftersom icke-reproducerande honor som flyttas från en koloni efter en tid blir brunstiga. Även hanarna kan byta roll. När de får möjlighet att äta mer och öka sina nivåer av könshormoner, kan resultatet bli att de flyr från kolonin för att söka upp andra samhällen och drottningar att para sig med. Dessa avknoppare utvecklar morfologiskt distinkta drag, såsom ökade fettreserver.

Förutom hög släktskapskoefficient finns det ytterligare faktorer som anses gynna en arts utveckling till eusocialitet. Kombinationen av utspridda men ymniga matkällor är en sådan faktor. För A. mellifera kan det handla om blommor, och för myror om exempelvis bladskärarmyrans svampodlingar. Spridda matkällor motverkar en hög populationstäthet i allmänhet, men ymniga matkällor möjliggör en hög täthet lokalt. Här passar mullvadsgnagarnas rotknölar in i mönstret; de är sällsynta, men när de väl påträffas kan de ofta ge mat åt hela kolonin i många månader. När föda förekommer i ett sådant mönster, pressas populatioen ihop rent geografiskt, och upplever därmed ett selektionstryck med avseende på att komma överens i stora grupper. En annan faktor som anses gynna utvecklingen till eusocialitet är hjälplösa ungar, som kräver intensiv omsorg. Även denna hypotes passa med såväl bin som myror och mullvadsgnagare.

I många arter som förlitar sig på spridda, men vid förekomst ymniga resurser, emellertid ofta till ett höggradigt territoriellt och våldsamt beteende – ett exempel är solfåglar, Nectariniidae, som svarar på utspridda resurser med ökad territorialitet och aggression. Detta innebär att det eusociala svaret på den här typen av resursdistribution måste förklaras ytterligare – förmodligen genom en hög släktskapskoefficient, vilket åtminstone verkar självklart för de haplodiploida steklarna.

Det visar sig dock att även mullvadsgnagarna har en hög släktskapskoefficient, koloniinnevånare emellan. Nakenråttorna är höggradigt inavlade, vilket beror på att det är långt mellan samhällena och att reproduktionen därför ofta sker mellan närbesläktade individer. Faktum är att de flesta parningar sker mellan en förälder och en avkomma, eller mellan syskon. Reeve et al (1990) konkluderar utifrån en DNA-analys av 50 nakenråttor, att de uppvisar extrem genetisk likhet med en genomsnittlig släktskapskoefficient inom kolonin på över 0.8, det vill säga högre än honungsbi-syskonens 0.75. Författarna konstaterar att H. glaber är den mest inavlade av alla däggdjursarter som någonsin analyserats. Hamiltons regel verkar sålunda gälla även för nakenråttorna.

Förutom en höggradig inavel, har vi även nämnt att vissa hanar av H. glaber lämnar kolonin för att söka nya reproduktionstillfällen utanför familjen. Dessa individer skiljer sig från de övriga drönarhanarna genom att inte visa intresse för sin egen mamma drottningen. Dessa individer fyller en viktig roll för att motverka den massiva inavel som annars föreligger.

F. damarensis är tvärt emot sin nakna släkting en obligat ”utavlare”; den parar sig inte med nära släktingar, utan uppvisar istället ett konsekvent beteende motsvarande det som de enstaka avknoppande nakenråttshanarna representerar. Även om drottningen dör, så parar sig inte den nya drottningen förens en hane från ett annat samhälle ansluter sig till gruppen. Dock är det sannolikt att den genetiska släktskapen även med intilliggande samhällen är förhållandevis hög. Möjligen håller därmed Hamiltons regel som förklaring även för F. damarensis.

Hamiltons regel: Leave no russian arab nazi terrorist alive 

Shields (1993) pekar på att differentieringsmönster – det vill säga hur djur tenderar att röra på sig för att para sig inom eller utom gruppen – ofta beror på icke-genetiska faktorer. Den lokala befolkningstätheten, distributionen av viktiga resurser, risker och kalorikostnad förknippade med förflyttning, är alla faktorer som påverkar huruvida en art tenderar att vara filopatrisk – hemkär – eller benägen att förflytta sig.

Även om inavel är förknippat med en viss fitness-kostnad, kan det vara så pass mycket dyrare och farligare att förflytta sig långväga att en mullvadsgnagare istället väljer att ta kostnaden för inavel. Inavel kan då vara en bieffekt av de ekologiska förutsättningarna, men sedermera öka sannolikheten för en utveckling mot eusocialitet, i och med att den genomsnittliga släktskapskoefficienten i en grupp stiger över tid.

***

Grader av eusocialitet?

Sherman et al (1995) föreslår att eusocialitet inte är en diskret egenskap, utan bör betraktas som ett kontinuum. Författarna föreslår ett index gällande reproduktiv skevhet, det vill säga ojämnt fördelade reproduktionsmöjligheter – minns female-to-male breeding ratio, bronsålderskungarna, och sultan Moulay Ismail ibn Sharif. Det reproduktiva skevhets-indexet sträcker sig mellan 0 och 1, där termiter, honungsbin och bladskärarmyror närmar sig 1, medan nakenråttor ligger någonstans omkring 0.5. Indexet gäller skevhet i reproduktiv framgång över hela individens livstid, och när det vid indexvärde 0 inte föreligger någon skevhet, innebär det att alla individer har samma reproduktiva framgång.

Sultan Moulay Ismail ibn Sharifs harem hade spöat vilken som helst bolagsstyrelse vad gäller kvinnlig representation. Nigga was woke!

Vi bör hålla i åtanke att female-to-male breeding ratio tenderar att vara högre än 1 hos de flesta arter – det vill säga, individer av det selektiva könet (kvinnor) får nästan alltid reproducerar sig, medan individer av det selekterade könet (män) ofta inte får det. Därför handlar LRS – Lifetime Reproductive Success – och det reproduktiva skevhetsindexet om honornas reproduktion – det är däri skillnaden mellan eusociala och andra arter ligger. En reproduktiv skevhet hos hanar är helt enkelt legio.

Ett däggdjur med hög reproduktiv skevhet är den afrikanska vildhunden, Lycaon pictus. L. pictus är påfallande solidarisk, och otypisk i att den stöter upp mat till vuxna djur i flocken – inte bara till ungar. Den låter sjuka och skadade individer leva och äta, och den låter i allmänhet ungarna äta först. Vilket de ofta får göra – den afrikanska vildhunden är en väldigt framgångsrik jägare, som fäller sina byten vid mellan 60 och 90 procent av alla jakter, jämfört med omkring 30 procents framgångsgrad för lejon och leoparder. Däremot är L. pictus ett tacksamt offer för större rovdjur, och flera rovdjur, såsom hyenor och lejon, utsätter dem för kleptoparasitism – det vill säga stjäl deras byten.


De afrikanska vildhundarna tillämpar parallella dominanshierarkier för honor och hanar. Flocken leds i regel av ett dominant par, som helt monopoliserar reproduktion. När andra än den dominanta honan till äventyrs skaffar ungar, tillämpar den dominanta ledartiken infanticid – hon dödar ungarna. Könsbalansen i en typisk flock är omkring 3:1 med övervikt av hanar, och det är honor som lämnar flocken för att ansluta till andra flockar, eller bilda nya grupper. Att det är honor som lämnar flocken är mindre vanligt bland rovdjur, och minner istället om primater såsom gorillor och schimpanser. Vildhundshanar tas aldrig emot av andra flockar, om de inte helt saknar hanar.

L. pictus uppvisar således flera beteenden som pekar mot eusocialitet. Hela flocken tar hand om de ungar som de dominanta djuren är ensamma om att få. Studier visar att hundarna inte heller kan säkra ungarnas överlevnad om flocken är för liten – fler än fyra vuxna individer behöver samarbeta för att kunna föda och fostra en kull.

Ett intressant beteende som observerats hos afrikanska vildhundar i vissa områden, är att de håller en slags rådslag innan de beslutar om att gå på jakt. En omröstning sker då, i och med att de deltagande individerna avger ett nysande ljud för att indikera en positiv hållning. Om en dominant individ initierar rådslaget, räcker det med att den dominante nyser tre gånger för att gruppen ska besluta om att jaga. Om en subordinat individ initierar rådslaget krävs det att omkring tio andra hundar nyser för att ett positivt beslut ska tas.

***

Människan och eusocialitet

Frågan om huruvida Homo sapiens kan betraktas som en delvis eusocial art, är en fråga som tangerar en infekterad debatt om så kallad gruppselektion. Eftersom fitness rör genens förmåga att representera sig i framtida generationers genom, så synes det osannolik att altruistiska drag ska utvecklas om de inte leder till någon fitness-nytta för genotypen. Samtidigt är naturen full av koordinerade enheter; vi är själva flercelliga organismer, som bara i undantagsfall misslyckas koordinera (cancer), och våra celler är också samarbeten mellan sina beståndsdelar mitokondrierna. Generna i vår arvsmassa förmår i allmänhet samarbeta för att gynna hela arvsmassans fitness, även om det finns exempel på genomkonflikt som den tidigare nämnda Medea-genen. [Tidigare i manuskriptet, inte i detta utdrag.]

En skev LRS kan givetvis uppstå inom människoarten, även om det vanliga är att kvinnor fortplantar sig. Det finns åtskilliga historiska exempel på hur människor kulturellt institutionaliserar icke-reproduktiva kast, såsom eunucker, eller katolska munkar och nunnor som avlägger celibatlöften. Dessa är påfallande ofta män, och är ingen nödvändighet för att en hög female-to-male breeding ratio, det vill säga en LRS för män, ska uppstå.

Äktenskapsmönster såsom polygami kräver inte uttalat ickereproduktiva kast ens av män, även om exempelvis träldom, soldatyrket, eller vissa religiösa värv skulle kunna betraktas som fall av avstjälpningsytor för män som inte får möjlighet att bilda familj. Dessa individer kan dock ofta reproducera sig på andra sätt, och inte minst soldater har förmodligen historiskt sett tillgripit våldtäkt som en reproduktiv strategi. Polygami kan givetvis ofta förklaras av en skev könsobalans och en övervikt av kvinnor, vilket visserligen kan samvariera med många män inom soldatyrket, och en hög mortalitet bland dessa.

En studie av 80 småskaliga, traditionella samhällen, varav många samlar-jägare, visade att av 61 181 syskon de flesta var helsyskon (61 procent), medan den näst största gruppen var halvsyskon med samma pappa (27 procent). Den minsta gruppen var halvsyskon med samma mamma (13 procent). En stor andel halvsyskon med samma pappa samvarierade föga förvånande med polygama äktenskapsmönster, och var vanligare på lägre latituder. Även en stor andel halvsyskon med samma mamma var vanligare på lägre latituder. Samhällen i Amazonas där faderskap tenderar att delas, likt nämnda Aché och Barí, uppvisade en större andel halvsyskon med samma pappa, vilket i sin tur indikerar en högre LRS bland män. Studien stödjer bilden av att monogama äktenskapsmönster är den vanligaste modellen för Homo sapiens, i och med den högre andelen helsyskon. Latitudvariabelns effekt kan förklaras av det faktum att jordbrukande grupper oftare är polygama, än vad samlar-jägare är – vilket skulle kunna vara en effekt av högre ojämlikhet och resurskoncentration, av högre mortalitet bland män, eller av kvinnors kontextbundna parningsval.

***

Manlig homosexualitet

Det finns ytterligare en aspekt av LRS, som främst rör vår egen art: Homosexualitet. Eftersom manlig sexualitet tenderar att vara mer bimodal – antingen eller – är framförallt manlig homosexualitet något evolutionärt sett förvånande. Många djur ägnar sig åt gränslös sexualitet – vår nära släktingar bonoboerna har sex mellan hanar, mellan honor, och – dock ej penetrerande – med sin egen avkomma. Endast människor och domesticerade baggar av arten Ovis aries uppvisar en exklusiv homosexuell preferens. Att som man ha sex med hanar ger givetvis inte färre avkomma, men det är emellertid följden av att inte ha sex med honor.

De två dominerande evolutionsbiologiska hypoteserna kallas KSH och SAGH. KSH står för Kin Selection Hypothesis, och handlar således om släktskapsselektion. Teorin är förmodligen mest känd som gay uncle, då den bygger på antagandet om att homosexuella män ökar sin fitness genom att bidra till omsorgen om sina syskon, syskonbarn, och andra släktingar. SAGH står för Sexually Antagonistic Gene Hypothesis, och handlar om att en gen som ger fitnessfördelar för kvinnan – exempelvis ökad reproduktiv förmåga – har som en bieffekt att leda till homosexualitet hos en liten andel av de män som bär på genen.

KSH-hypotesen bygger alltså på Hamiltons regel och släktskapsselektion. Manlig homosexualitet tar sig väldigt många olika uttryck i olika tider och kulturer. Begrepp som ”bög”, ”lesbisk”, och ”homosexuell” är i sig kulturellt bestämda, varför många forskare hellre använder termerna androfili – att attraheras av män – respektive gynofili – att attraheras av kvinnor. Att homosexuella personer kan ha en cis-indentitet – det vill säga identifiera sig med sitt biologiska kön – är även det ett kulturspecifikt fenomen. I många kulturer kodas personer som identifierar sig som homosexulla som könsöverskridande, eller som ett tredje kön, vilket exemplifieras av exempelvis thailändska kathoey, omanska xanith, mexikanska muxes, och samoanska fa’fines. Kontemporära exempel är tombois i Sumatra och mabu på Tahiti. Inte sällan uppbär dessa personer roller som shamaner eller liknande, som exempelvis indiska hijra, sulawesiska bissu, eller minquga från den nordamerikanska ursprungsbefolkningen Omaha.

Hirjas.

Hos traditionella samlar-jägar-samhällen är det vanligt att androfila män kulturell rollbestäms som farbroderliga, med högre investering i syskonbarn och kusinbarn. Hos samoanska fa’fines har detta kvantifierats i termer av hur mycket tid och resurser man spenderar på omsorg om släktingars avkomma. Den här tendensen, som är höggradigt kompatibel med KSH-hypotesen, verkar dock vara kulturellt bestämd, då den inte uppmätts i moderna, industriella samhällen.

Fa'fines.

SAGH-hypotesen kan med fördel kombineras med vad som i dagsläget är den mest sannolika proximata orsaken till manlig homosexualitet, nämligen prenatal hormonpåverkan. Det finns en samvariation mellan ett stort antal storebröder och homosexualitet, vilket alltså innebär att kvinnor som föder många söner tenderar att få homosexuella söner sent i barnaskaran. Enligt hypotesen reagerar kvinnans immunförsvar på havandeskapen och den manliga vävnaden i livmodern, och utsätter därmed fostret för hormoner som påverkar utvecklingen biologiskt könsbestämmande kognitiva faktorer, situerade ibland annat amygdalan.

SAGH-hypotesen är kompatibel med detta förlopp, eftersom den – rent spekulativt – skulle kunna bygga på att mer reproduktiva kvinnor har högre nivåer av kvinnliga könshormoner. En annan tänkbar förklaring, som givetvis måste beforskas, kan vara att sannolikheten för homosexuella söner ökar likvärdigt hos alla kvinnor, men att mer reproduktiva kvinnor har högre födslotal, och därför fler söner med många storebröder.

I min mening är SAGH-hypotesen också kompatibel med KSH-hypotesen, eftersom vi kan tänka oss att båda är sanna samtidigt, och att båda skulle motverka det fitnesskostnad som manlig homosexualitet innebär. Genom att gynna sitt genom i andra inkarnationer – syskonbarn och andra släktingar – så kan manliga homosexuella bidra på ett påtagligt sätt till sin genotyps representation i nästkommande generationer. Samtidigt ger en större reproduktivitet hos mödrarna givetvis en fitnessfördel som kan tänkas överskugga den fitnesskostnad som de homosexuella sönerna a priori innebär. KSH kan då ses som ett släktskapsselekterat sätt att exploatera bieffekten av SAGH.

Framförallt kan vi tänka oss att KSH blir mer relevant, ju större barnaskaran är – det kan då vara rimligt att koncentrera reproduktionen till vissa individer, och låta andra bidra till deras avkommas överlevnad och framtida reproduktiva framgång. Eftersom de flesta mänskliga samhällen uppvisar en female-to-male breeding ratio som är högre än 1 – det vill säga en påtaglig LRS hos män – så är fitness-alternativkostnaden för att några söner avstår reproduktion möjligen inte att betrakta som särskilt hög. Det kan då, evolutionärt sett, vara bättre att vissa individer avsäger sig reproduktion och fokuserar på att bidra till genotypens fortlevnad på andra, indirekta sätt.

***

Klimakteriet

Men, framförallt löser Homo sapiens problemet med en hjälplös avkomma, som kräver åratal av omsorg, genom klimakteriet. Vid en viss ålder förlorar kvinnor sin reproduktiva förmåga, utan att för den sakens skull genast avlida. Ett starkt selektionstryck som förklarar detta fenomen är det faktum att vi är en kulturell art, och att gamla människors möjlighet att tradera sin ackumulerade kunskap är ytterst värdefull för deras avkomma.

Hand i hand med den förklaringsmodellen går dock släktskapsselektionen, eftersom far- och morföräldrar inte bara bidrar till fostran av barnbarnen, utan också helt enkelt ser efter dem. Genom att H. sapiens kan avlämpa sin avkomma till släktingar, kan vi tillåta oss tätare havandeskap och således högre reproduktivitet än vad som hade varit möjligt om vi ensamma behövde ta hand om våra hjälplösa ungar, under hela deras långa barndom.

Klimakterie-lösningen innebär att vi inte behöver en hög LRS hos kvinnor för att säga att vi har en arbetsfördelning kopplat till vår avkomma. Istället för att vissa individer föder barn, och andra individer bidrar till omsorgen om dem, så är det samma individer som först föder barn och som sedan tillser omsorgen om barnbarnen.

Även honor inom arterna späckhuggare, Orcinus orca, och kortfenad grindval, Globicephala macrorhynchus, genomgår klimakteriet. Världens största hjärna hittar vi visserligen hos kaskelotten, Physeter macrocephalus, men grindvalen har däremot flest neuroner i neocortex av alla däggdjur, inklusive människan. Både gindvalen och späckhuggaren är mycket intelligenta och sociala djur, och de senare är kända för att tillämpa kulturellt lärda jaktmetoder såsom att koordinerat välta sälar av isflak.


Det har visats att honor inom även dessa arter gynnar sin avkommas avkomma under sin ickereproduktiva period i slutet på livet. Det är således i viss mening förklarat varför honorna fortsätter att leva, även efter att de reproducerat sig och fullföljt sitt föräldraskap. Förklaringen kan dock sägas vara ett fall av att bevisa för mycket, eftersom det implicerar att alla djur helt enkelt borde lever längre för att öka sina barnbarns (eller barnbarnsbarns, eller barnbarnsbarnsbarns, etcetera). Djur lever emellertid inte för evigt, vilket vi ska återkomma till i kapitlet om döden nedan. Så som livet ändå har en slutgräns, varför inte fortsätta att reproducera sig in i det sista?

Alltså: Om det nu är så fördelaktig att ha en ickereproducerande äldre släkting, så borde alla djur selekteras för att leva längre. Men om alla kan leva längre, så borde alla selekteras för att fortsätta reproducera sig. Det måste finnas ett selektionstryck specifikt för att avstå reproduktion. 

Forskarna förklarar detta med det föreligger en reproduktiv konflikt mellan mödrar och döttrar. I studerade späckhuggarpopulationer är dödligheten nästan dubbelt så hög för kalvar som föds av äldre honor, jämfört med de som föds av yngre honor. Detta faktum påverkar förmodligen den avvägning som föreligger mellan en given späckhuggarhonas direkta fitness, i termer av egen avkomma, och indirekta fitness, i termer av avkommans avkomma. Vid något jämnviktsläge, som uppträder i en hög ålder, blir det mer gynnsamt för honor att investera i sina döttrar avkomma, än i att själva skaffa fler kalvar. Dessutom investerar äldre honor även i sina söner, bland annat genom att dela med sig av mat, och genom att lära dem jaktsätt och var man bäst födosöker. Detta renderar i indirekta fitnessvinster genom att även sönerna givetvis reproducerar sig.

Så, möjligen är klimakteriet att betrakta som en ovanlig men dock i några fall framkomlig strategi för att arbetsfördela kopplat till reproduktion, analogt med hur L. pictus eller H. glaber organiserar sig. Arbetsfördelningen sker bara inom individens livsspann, snarare än mellan flockens eller kolonins medlemmar.

Ekodeontologi vs ekoutilitarism

Utilitarism är konsekvensialism är global maxnytta är ändamålen helgar medlen är effekt är utfall är libidinal morot är Rumkowsky är pragmatiska tumregler.

Deontologi är heliga värden är schelling's fence är skjut inte Hitler är process är handling är mortidinal piska är Czerniaków är kristalliserade tumregler.

Socialdemokrater är utilitarister. Konservativa är deontologer. Liberaler är deontologer men med andra värden heliga värden än de konservativa. Liberalkonservativa är kulturella deontologer (mortidinal piska) men ekonomiska utilitarister (global maxnytta). Identitärer är idioter.

Det är inte alldeles enkelt att lokalisera de svenska riksdagspartierna. Deras ideologi idag och historiskt kan skilja sig åt, i absoluta tal eller relativt zeitgeist. Vad de säger och vad de faktiskt gör är sällan exakt detsamma. Det hela är förvirrande. Framförallt när alla håller på med skit-skalan GAL-TAN, som en riktigt slapp kulturkrigs-komplement till den traditionella ekonomiska höger-vänster-skalan:

Det är [...] uppenbar rundgång från progressiv/konservativ sida när feminister är sexualmoralister (det brinner i mitt huvud!). Eller när socialdemokrater är Bejerothska maoist-absolutister med narkotikarelaterad dödlighetsblod på sina ändå rosröda, vinternariga arbetarhänder.

Låt oss ändå göra ett försök att sätta in riksdagspartierna på två skalor: Höger/Vänster, och Progressiv/Konservativ. Det hela är såklart högst approximativt och baserat på magkänsla. "Progressiv" betyder i det här sammanhanget EXPLORE, och "konservativ" betyder EXPLOIT. (Referens.) Eller, "progressiv" betyder FRAMÅT och "konservativ" betyder BAKÅT. Eller nåt sånt.


Jag försöker tänka Progressiv/Konservativ, men det känns som det blir mer GAL-TAN. Jävla media.

Det här känns säkert helt åt helvete för Dig, kära läsare, och tro mig, jag önskar verkligen att jag kunde ett ÄRLIGT JÄVLA HANTVERK och kunde programmera en tuff, interaktiv bild där du själv kunde flytta runt symbolerna på något käckt sätt. Så är ack ock emellertid tillyttermera visso dock ece homo icke alls fallet.

Min tankegång är att helt skita i GAL-TAN-idiotin. And yet, det är svårt att bortse från hur partierna profilerar sig. SÅ, MP kanske uppfattas som en progressivt parti eftersom att de är typ definitionen av GAL. (Vi kan säga att GAL är ett fall av overfitting.) Men, det jag kommer att vilja komma till i det här blogginlägget är att MP faktiskt i allt väsentligt är KONSERVATIVA. Icke progressiva.

Jag har visst varit inne på samma tanke förut:

konservativa är ekofascister. Nazisterna återplanterade den europeiska bisonen, och är erkända för sin skogsvård. Fredrik Lindström är miljöpartist. Konservatismen har tre hörn.

För den som inte pallar plöja gamla daterade blogginlägg kan jag sammanfatta som följer:

Miljöpartister är antivetenskapliga - se exempelvis deras syn på GMO och kärnkraft. Vad jag menar med detta är att de inte låter vetenskapliga framsteg kliva över deras heliga värden; deras kristalliserade tumregler. De känner instinktiv äckel inför kärnkraft och GMO. 

Samtidigt ropar de såklart på vetenskapen - eller i alla fall på IPCC - när det kommer till klimatfrågan. And yet - de visar inga tecken på att vilja lösa denna fråga medelst teknologiska framsteg, eller för den delen befintliga lösningar som nämnda kärnkraft. Istället propagerar de för nedskalning av mänsklig verksamhet och ekonomi. Som Stormens utveckling-podden poängterar i något avsnitt nyligen: En miljöpartist förstår inte varför inte alla bara kan bli självförsörjande gröna vågen-hippies. Man kan ha höns ju. Och koka nässelsoppa.

Skulle bilden ovan varit interaktiv, och skulle du fattat vad jag menar, så skulle du flytta ner MPs smutsgula maskros till det konservativa hörnet. Försök att se det med ditt inre öga. Äh låt mig sminska upp grisajäveln en gång åt dig, och nu verkligen försöka döva min GAL-TAN-tinnitus. Glöm SJW-narrativet och tänk EXPLORE-EXPLOIT/FRAMÅT-BAKÅT:

Nu släpper vi GAL-TAN helt, änna, och pysslar med socioteknologisk framåtanda istället.

Oh my god. It all make sense now.

Bakåtsträvande friskoleivrare nere till höger. Framåtsträvande fördelningssocialister uppe till vänster. SD/M/KD kvalar in som progressiva icke för att de älskar lesbianer och etniska minoriteter, utan för att de gillar kärnkraft och CCS-teknologi.


***

Poängen med det här inlägget är att mynta en ny distinktion: Den mellan eko-deontologer och eko-utilitarister. 

Ekodeontologer älskar en lavpipa; en skogsdunge; en ängsört. De älskar en fors eller en viss unik ticka. De älskar bilden av ångande myrar i brittsommarsol. De känner äckel inför plast, kärnkraft, och GMO. De har starka åsikter om flygplanens CO2-emissioner, och skiter i masugnarna och stålverken och massafabrikerna.

Ekodeontologer vill skydda sina heliga värden. De skiter lite i målkonflikten mellan lavpipan och HELA JÄVLA AMAZONAS UNDERGÅNG. Det är alltid viktigare att inte bygga ett vindkraftverk nära en ekoby, än att faktiskt undvika en global värmedöd. Det är alltid viktigare att slippa slutförvara kärnbränsle, än att slippa olje- och gasberoende. Det är viktigare att slippa GMO-gift på frukostbuffén, än att mata världens befolkning på ett så effektivt sätt som möjligt.

Ekoutilitarister vill optimera för what ever eko is på aggregerad nivå. Låt oss axiomatiskt definiera det som artrikedom. Då kan ekoutilitaristen ändå gärna kasta lavpipan under bussen för att få resa den vindkraftspark som kommer att indirekt sänka oljeanvändningen och därmed rädda några känsliga salamanderarter i nordamerika. Även om de själva ser lavpipan från könsfönstret, och även om salamandern ifråga inte ens har en svensk benämning.

Ekoutilitarister vill bygga kärnkraftverk bredvid vätedrivna masugnar i norrland. De vill dra snabbtågsräls rakt igenom Östergötlands sista mosse. Ändamålen helgar ju medlen. De skjuter gärna både lavpipan och Hitler rakt genom huvudet med ein verdammter Mauser, om det leder till att orangutangerna på Borneo får överleva.

Det kan verka som att jag hejar på ekoutilitaristerna. Det gör jag såklart också, eftersom det är utilitaristerna som har rätt. Men, deontologerna har också rätt, såtillvida att det ofta är svårt att veta utfallet av ens handlande, och att det därför är bra att hålla sig med tumregler som man faktiskt följer. Utilitaristerna har också svårt att räkna in de externa kostnaderna av sina metoder - exempelvis kan det ge stora kostnader att ljuga för att nå ett visst önskat utfall, eftersom ljugandet eroderar kommunikationen eller nåt sånt. Ni fattar nog. Det finns gott om problematik kopplat till de små men många effekternas mystiska epistemologiska ånga, och många fall av sluttande plan-problematik. Vi ska ha en Chesterton's fence-ingång till allt vi gör, och respektera att konstiga sedvänjor kan ha dolda och viktiga syften.

Så, det kanske bli jättedåligt om alla socialdemokrater i hela världen dödar sina respektive lavpipor. Vi bör troligen göra det lite svårt att fucka upp lokala ekosystem for the greater good. Samtidigt: Det är the greater good som vi är intresserade av. Då kanske vi måste käka lite GMO, bokstavligt talat, för att kunna återplantera skog på halva Skåne. Vi behöver troligen bygga om Oskarshamn till ett apterat kärnvapen, för att slippa tanka masugnarna med miljontals år gamla flytande fossil.

***

Det om det. Fortsatt trevlig arbetsdag på er.