Antropofagi

onsdag 29 januari 2020

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 2: Varför vi har sex

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1.

***

99,9 procent av alla eukaryoter reproducerar sig sexuellt. Vissa, såsom komodovaranen, Varanus komodoensis, kan även reproducera sig asexuellt. Detta genom att tillgripa jungfrufödsel, eller partenogenes, vilket leder till att honan lägger ägg innehållandes kloner av sig själv. Förmodligen är anpassningen en följd av komododrakens liv i den sydostasiatiska övärlden, där ensamma ödlor på egen hand kan kolonisera och befolka isolerade öar. Eftersom klonerna alltid är hanar, bygger adaptionen i nästa steg på att honan sedan parar sig med sina barn för att sedan sexuellt alstra avkomma av varierande könstillhörighet – som i sin tur måste para sig med varandra för att – om jag tillåts parafrasera 1 Mos 1:28 – vara fruktsamma och föröka sig, uppfylla jorden och lägga den under sig.

Olika organismer löser den sexuella reproduktionen på väldigt olika vis. Bläckfiskar lämnar över en ihoprullad spermadeposition till villiga honor, som tar emot sperman och sparar den till befruktningstillfället. Både honan och hanen dör snart efter sitt enda reproduktionstillfälle. Fossan, Cryptoprocta ferox, har ett något mer tilltalande strategi, där dygnslånga sexualakter utspelar sig uppe i ett veritabelt sexträd var honan ligger och beviljar sina väntande älskare audiens. Vissa får givetvis vänta förgäves.

Pungspetsekorrar av släktet Antechinus har även de en intressant reproduktionsstrategi. Parning sker endast en gång om året, då hanarna uppsöker gemensamma bon som honorna sedan frekventerar. Honorna parar sig med ett flertal hanar som alla dör direkt efter akten, varpå populationen endast består av dräktiga honor. Efter cirka en månads dräktighet får ungarna ytterligare några veckor på sig att utvecklas i mammans pung. Därefter följer en tid av omsorg i boet, varpå samtliga ungar av hankön jagas ut.

Fästingen, Ixodida, har ett intressant levnadsförlopp. Ur fästingens tusentals ägg kläcks larver, som utvecklas till nymfer efter en enda blodmåltid. Nymferna äter likaledes en måltid, för att sedan ömsa skinn och därmed genomgå metamorfosen till en vuxen fästing. Den vuxna honan måste äta en gång för att kunna lägga ägg. Hanen behöver däremot inte äta, men dock hitta en hona att para sig med. Vid parningen använder hanen mundelarna för att överföra sperma från sitt eget könsorgan till honans. Därefter kan den befruktade honan lägga sina ägg.

En grundläggande frågeställning är varför vi överhuvudtaget reproducerar oss sexuellt. Eftersom principen om det naturliga urvalet handlar om en genotyps förmåga att presentera sig i nästkommande generation, så borde den optimala strategin för en given uppsättning gener alltid vara att helt enkelt replikera hela genomet – att klona sig själv. Då förs ju hela genomet vidare, istället för bara 50 procent. Dessutom kostar det kalorier att identifiera och attrahera en partner, samt att genomföra kopulationen, och allt detta kräver dessutom en speciell uppsättning reproduktionsorgan – faktiskt i princip alla organ, eftersom alla organ åtminstone indirekt syftar till reproduktion.

Vi noterar att vissa arter faktiskt kan reproducera sig med sig själva - såsom nämnda komododrake - och gör det regelbundet och med stor framgång. Den så kallade mördarsnigeln, Arion vulgris, är hermafrodit och kan befrukta sig själv. Det räcker därför med en enda mördarsnigel för att befolka en ny miljö; snigeln kan lägga hundratusentals ägg under en säsong. Trots allt föredrar snigeln dock att utbyta spermier med andra sniglar, och således reproducera sig sexuellt.

Hjärter Dam, den Röda Drottningen i Alice i Underlandet, sade: ”Now, here, you see, it takes all the running you can do, to keep in the same place.” The Red Queen Hypothesis, myntad av Matt Ridley i boken The Red Queen, innebär att en art ständigt måste evolvera för att inte hinnas upp av parasiter virus, bakterier, och andra patogener som ser dig som sin livsmiljö. Sexuell reproduktion skapar dels en sorts barriär mellan föräldrar och avkomma, till skillnad från den kontinuitet som föreligger vid ren celldelning. Men, framförallt, så evolverar bakterier och andra mikroorganismer väldigt mycket snabbare än deras genomsnittliga värdorganism, eftersom deras reproduktionscykel är flera storleksordningar snabbare, och deras generationer motsvarande mycket kortare. Med en oföränderlig miljö att anpassa sig till, skulle dessa mikrober bli oerhört potenta och förödande. Genom den variation som sexuell reproduktion ger upphov till, så måste patogenerna börja om på nytt för varje ny generation, och anpassa sig till ett nytt, individuellt immunsystem.

I och med att sexuell reproduktion är ett faktum, uppstår utmaningen att hitta en passande partner att blanda sitt genom med. Partners får inte vara för avlägsen. Definitionen av ”art” är att individer av samma art i allmänhet kan få fertil avkomma – att inte få fertil avkomma är ett reproduktivt misslyckande av stora mått, som den australiensiska praktbaggen visade. Vi har emellertid också diskuterat varför inavel kan innebära en fitness-kostnad: När en population har ackumulerat många negativa men recessiva alleler, ökar sannolikheten att dessa får en homozygot matchning, till nackdel för avkomman och således för den reproducerande enheten.

Negativa, dominanta alleler selekteras givetvis bort snabbare – om de är dödliga, så omedelbart. Det är istället de recessiva som är viktiga att ta hänsyn till i partnervalet, eftersom det är de maskerade, recessiva allelerna som kan vara farliga. Därför förväntar vi oss a priori att organismer selekteras för känna igen sina släktingar, och – beroende på hur stor risken är för att matchas med en homozygot, negativ allel – undvika alltför för närbesläktade individer. Sannolikheten för att samma skadliga recessiva anlag ska finnas hos både mamma och pappa ökar dramatiskt när mamma och pappa är exempelvis syskon eller kusiner, jämfört med om mamma och pappa är slumpvisa individer i populationen. Utöver det minskar inavel också den genetiska variationen, vilket torde öka sårbarheten för nämnda patogener och parasiter.

Även bortsett från inavelsdilemmat finns det anledning att välja partner med omsorg. Utseende är en viktig parameter därvidlag. Det vi tycker är vackert eller attraktivt speglar, i genomsnitt, viktiga fitness-indikationer, vilket är anledningen till att uppfattningar skönhet och attraktivitet – som egentligen är subjektiva uppfattningar hos betraktaren – ändock tenderar att delas av det stora flertalet. Viktiga attribut härvidlag är symmetri, sund och slät hy, och könstypiska drag, som signalerar variabler som hälsa, ostörd fosterutveckling, och låg mutational load. Framträdande limbalringar är en indikation på ett antal olika hälsorelaterade parametrar, och storleken på iris i förhållande till ögonvita är en indikation på ålder. Ration mellan höft och midja är en del av hur kvinnor bedöms, och ration mellan midja och axlar för hur män bedöms. Utseende är givetvis bara en del av bedömningsgrunden, men en nog så viktig.

En intressant egenskap hos H. sapiens är att hanarna har otypisk stora könsorgan, framförallt med avseende på tjocklek, jämfört med många andra primater såsom gorillor, orangutanger och schimpanser. En hypotes är att det är ett resultat av sexuell selektion; att honor godtyckligt har uppskattat stora penisar, och att preferensen har blivit så prevalent att den har blivit självförstärkande. Skenande sexuell selektion handlar, som vi sett ovan i diskussionen om plesiosauriens svanhals, om att en fenotyp blir attraktiv på den enda merit att den med hög sannolikhet är attraktiv även för andra individer av det selekterande könet, och att det således är en fenotyp som ökar ens söners fitness.

Det finns dock det som talar mot denna förklaringsmodell. Även om våra samlar-jägar-förfäder hade blottade könsorgan till vardags, så är icke-erigerade penisar otillförlitliga när det gäller att bedöma penis-storlek. En mer sannolik hypotes är att människors större penisstorlek utvecklats parallellt med kvinnors utveckling av större och rymligare vaginor. Rymligare vaginor utvecklades i sin tur förmodligen parallellt med att bebisars huvudstorlek ökade i och med att vår tilltagande intelligens och hjärnstorlek.

Människans penis är annars en ganska slätstruken historia. Hanar av lemurarten brun maki, Eulemur fulvus, har små hullingliknande utskott på sitt könsorgan. Makaker, Macaca, är ett släkte av primater som uppvisar en påtaglig variation. Generellt sett kopplas en mer utstuderad penis till ett monogamt leverne, vilket indikerar att människan varit en polygam art under sin utvecklingshistoria. Det är också så att vi, likt gorillorna, har relativt små testiklar. I arter där det råder en större promiskuitet, som hos schimpanserna, tenderar det naturliga urvalet att gynna stora testiklar. Eftersom samma hona ofta har sperma från flera olika hanar i sig vid samma tillfälle, blir det en komparativ fördel att kunna producera stora kvantiteter sperma. Fenomenet kallas spermiekonkurrens, vilket alltså inte råder hos polygama arter där en hane kan monopolisera reproduktionsmöjligheterna. Även testikelstorleken pekar således mot polygama äktenskapsmönster hos Homo sapiens.

Antropologisk data pekar däremot delvis åt motsatt riktning. Visserligen finns det data som visar att polygami uppträder i över 80 procent av alla kulturer. Men, monogami eller serial monogami verkar dock vara det vanligaste, även i de sammanhang där polygami förekommer. Det här är också de äktenskapsmönster som samlar-jägare i allmänhet tillämpar. Fördelen med monogami verkar framförallt handlar om möjligheten att investera i avkomman och att öka faderskapssäkerheten, vilket minskar risken för infanticid.

Människan är också en ovanlig primat i det att hon döljer sin ägglossning eller ovulation. Exempelvis schimpanser visar tydligt upp när de är som mest fertila, och när det är som mest meningsfullt att para sig. Därmed kan schimpanshanar förhålla sig ”pragmatiskt monogama” till honorna, det vill säga punktmarkera dem när ovulationen pågår, men annars göra annat. I vår egen art verkar det ha selekterats för en dold fruktsamhet, där mannen inte enkelt kan identifiera honans ovulation, och därför måste hålla sig nära henne hela tiden. Ett sådant beteende kan samspela med högre förändrainvestering och seriell monogami.

Att vi är en sexuellt reproducerande art präglar våra liv i nästan varje del. De flesta mänskliga aktiviteter kan på en ultimat nivå härledas till detta villkor, eftersom allt som framgångsrikt lett till reproduktion, har reproducerats. Men reproduktion handlar givetvis inte bara om själva coitus. Vi har likaledes selekterats för förmågan att hålla avkomman vid liv, och att den i sin tur ska bli attraktiv och framgångsrik i att reproducera sig. Här skiljer sig förutsättningar och strategier dramatiskt åt mellan hanar och honor; i vårt fall, män och kvinnor. [Vilket leder oss in på nästa avsnitt, som ni kan läsa om i Frågan på vilken människolivet är ett svar.]

***

Källor:

Otto, 2008. ”Sexual Reproduction and the Evolution of Sex” i Nature Education.

Marah J. Hardt, Sex in the Sea: Our Intimate Connection with Sex-Changing Fish, Romantic Lobsters, Kinky Squid, and Other Salty Erotica of the Deep.

Donald Hoffman, the Case Against Reality.

Alan Dixson, Primate Sexuality.

Joseph Henrich, The Secret of Our Success.

Ford & Beach, 1951. Patterns of Sexual Behavior.

***

Addendum:

1. Juvenila fossa-honor har en pseudopenis, det vill säga en förstorad klitoris, med ett motsvarande penisben i. (Os clitoridis istället för os penis.) Fossans pseudopenis tillbakabildas dock med åldern.

2. Symmetri indikerar bland annat en stabil och obruten prenatal utveckling. Slät hy signalerar hälsa. Se exempelvis Little, Jones & DeBruin 2011, ”Facial attractiveness: evolutionary based research”.

3. Många andra primater har dock större penisar relativt kroppsvikt. Se exempelvis mantelbabianen, Papio hamadryas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar