Skillnad i ångest

Det är dags att konstatera skillnaden mellan Michel Houellebecq och Paul Auster. 

Auster har dödsångest.

Hans sagors lager ska alltid staplas ovanpå en ovanlig men existentiellt avslöjande nära-döden-upplevelse, där huvudkaraktären slås ur sina dagliga rutiner genom att nästan - bara nästan - krossas av ett fallande objekt av något slag. Insikten om livets bräcklighet blir startskottet till att vilja hinna leva andra liv, och därför ge sig ut på bisarra och meningslösa bilresor &c. i vildmarken &c.

Auster låter sina karaktärer kasta sig ut i det okända, som för att leva kontrafaktiska liv. Det är dödsångestens kärna: Skräck över att man genom att göra det ena, utesluter möjligheten att göra det andra. Austers karaktärer bryter igenom barriären, och strävar fritt igenom kvantmekanikens multiversum. De ska aldrig behöva tveka vid ett vägskäl. Alla tänkbara stigar ska de vandra.

Houellebecq har livsångest.

Hans många romaner av Margaret Atwood-stil - hans transhumanistiska prosa - berör frågan om hur atomiserade vi kan bli, när den reciprocala altruismens premisser kullkastas av kapitalismens erigerade välstånd. (Vi dödar allt samarbete med oändliga resurser. Intersubjektiva fenomens upplösande är exakt vad vi ska förvänta oss om koordinering inte längre är viktigt.) Individer lider sig igenom sin individualism, och sen imploderar nihilismen in i sitt eget vakuum genom att alla börjar hålla på med New Age, och följer nån sektledare in i döden, så att bara en genmodifierad post-Homo sapiens sitter och undrar vad fan det vad som hände, 3000 år senare i en luktlös sfär av molybden. 

Även hans senare romaner handlar om enstaka själar utan fäste; en slags äggskal mellan tomhet utom och tomhet inom. Dessa måste finna mening i livet genom antingen vidskepelse och tvingande social struktur - återupprättande av intersubjektiva fenomen i sin mest extrema form i Underkastelse - eller genom att utan vidare engagemang observera vänners och kulturers sönderfall, och som enda - egoistiska! - åtbörd vilja förkorta det egna lidandet och livet - som i Seratonin. (Åh nihilismen i hur Seratonins huvudkaraktär låter pedofilen löpa. Briljans.)

Houellebecq skriver, vare sig han vet det eller ej, om produktivitetsökningens effekter på vår arts ofrivilliga socialitet. (Jag tror bestämt att han vet det.) Vare sig det tar slut i en posthumanistisk singularitet, eller vänder tillbaka ner i ett malthusianskt helvete, så är de glada dagarna förbi. Livets enda kvarvarande kvaliteter är morbida. När samarbetsformerna som är våra gemensamma trosföreställningar dör, så genomborrar nihilismen våra pickande hjärtan med en fäktares elegans. 

Houellebecq dör inifrån, i och med insikten om att allt är en illusion, och att illusionens värde endast finnes i den grad vi luras av den. Det där som Iggy Pop sa - "As you approach the truth, your loneliness increases" - är inte bara en utsaga om sociala konsekvenser av impopulära trosföreställningar. Det är också, eller framförallt, en beskrivning av att Sanningen dödar våra gemensamma myter - släcker deras Schellingesque:a fyrbåk, så att människomalarna ofrivilligt skingras.

Ensamma med Malthus, eller ensamma med oss själva, det är frågan. Och det är Houellebecqs hermeneutiskt täta känsla av livsångest.