Reciprocal altruism är strategin som gäller för cooperate. Men, som Levi betonar (min fetstil):
"Long-sighted reciprocal altruism is key to human cooperation and to the development of societies in which people take care of each other. However, there is huge variation in who counts in the relevant population and what they should receive as gifts and when. The existence of reciprocal altruism does not arbitrate these questions. Indeed, the expectation of reciprocity can both reduce and even undermine altruism. It may limit gift giving only to the in-group where such obligations exist. Perhaps if we stay only in the realm of group fitness (or, for that matter, tribalism), such behavior might still be considered ethical. But if we are trying to build an enduring and encompassing ethical society, tight boundaries around deserving beneficiaries of altruistic acts becomes problematic. If we accept such boundaries, we are quickly in the realm of wars and terrorism in which some populations are considered non-human or, at least, non-deserving of beneficence."Förmågan att utverka samordningsvinster är en mäktig tillgång för oss sapiens. Elinor Ostrom har, exempelvis, studerat hur människor i vitt skilda samhällen och kulturer kan bygga hållbara institutioner för att hantera allmänningens dilemma, samarbete utifrån gemensamma resurser, och straffa defectors på ett lagom vis. (Se t.ex. här.)
Som Levi-citatet indikerar är det svåra emellertid: Hur avgränsa populationen som vi samarbetar med?Tillit är ett nyckelbegrepp, men ska den bygga på etnisk homogenitet/kulturell igenkänning, ekonomisk jämlikhet, intersubjektiva fenomen som Schelling-punkter, eller någonting annat?
Tja, det kan väl vara olika grejer som vi enas runt. När vi pratar om hederskultur så är klanen avgränsningen för det kollektiv som vi upplever tillit till. Inom denna institution finns de mekanismer för sanktioner som Ostrom beskriver. Typ mag (xeer), eller varför inte lite hedersmord.
Abraham, och för den delen Muhammed, enade klanerna för att skapa en större in-group; för att vidga the circle of concern (dvs. den subgrupp utilitaristen nyttomaximerar för). Monoteismen är ett större intersubjektivt fenomen än sina föregångare.
Klanen blir en avgränsning för den reciprocala altruismen; för tilliten (inklusive sanktionerna); samt för utilitarismen. Cirkeln utvidgas. Den större cirkeln är idag nationalstaten, på samma sätt som klanen, men i större skala. Den moderna nationalstaten är idag definitionen av vår circle of concern, om du inte bor i typ Jordanien.
Vi kan alltså se en tidslinje, där vi expanderar cirkeln från vår samlar-jägar-tribe, klan, kulturella sfär, och slutligen nationalstat. Just nu, menar Antropofagi, befinner vi oss i en svår transitionsperiod. Vi vill expandera cirkeln utanför nationalstaten. Hur?
För att överhuvudtaget börja tänka på detta, måste vi inse att nationalstaten är en övergångsregim som vilar på territorie och administration därav (stat), men också på etnos (nation). Vi är alltså fortfarande bara, i många fall, en förvuxen klan.
Alla välfärdsstater måste avgränsa - annars ingen tillit. Esping-Anderssens klassiska välfärdstypologier gäller än idag. Vi har typen Sverige, som baseras på en allians mellan individ och stat; vi har typen USA, som baseras på en allians mellan individ och familj; och vi har typen Tyskland, som baseras på en allians mellan stat och familj. Typ Sverige har en generell välfärdsstrategi som kräver strikt territoriell avgränsning för att inte överlasta systemet, rent ekonomiskt men och - och förmodligen viktigast - utifrån tillitsbegreppet. Typ USA klarar i teorin oändlig in-migration, eftersom välfärden är selektiv och inte kommer alla tillgodo ovillkorat. (Se t.ex. Världen är min pen-pal; Ahlström har fel om Bergman; heder del 3; samt blandade insikter.)
Så denna välfärds-"trialektik" ger oss inte en karta för hur vi hoppar till nästa steg; till en vidgad circle of concern. Typ Sverige är fast i tillits-dilemmat och den territoriella avgränsningen. Typ USA kräver sub-grupper, dvs. mindre avgränsningar inom staten, där solidaritet och reciprocal altruism pågår. Exempel är etniska enklaver, frikyrkoförsamlingar mm. Med en avskalad välfärd krävs mindre grupper som bär upp det ansvar som staten axlar i Typ Sverige.
Det finns med andra ord ingen version av nationalstat som ger oss en större circle of concern, utan att det inte måste uppstå andra - viktiga - sub-cirklar. Det finns inget givet sätt att expandera vår avgränsning; vår definition av in-grupp.
Om inte vi helt enkelt slår i taket och spränger cirkeln. Eller får den att implodera.
Idag vill ekofascisterna ta oss tillbaka till medeltiden. Medan vissa konstruktivt för samtal om CCS, vill andra avskaffa demokratin. GAL-TAN is faulty in deed.
Men, om vi inte tvingas tillbaka till medeltida resurs-knapphet - så kanske vi kan nå singulariteten trots allt, eller i alla fall nå nästa tillväxt-paradigm? Om vi får fusions och oändligt med gratis energi, så kanske vi inte behöver avgränsa vår circle of concern. Då kanske vi kan skita i klanen, och skita i nationalstaten, eftersom vi kan tillämpa ALLT ÅT ALLA på allvar. Alla våra målkonflikter upphör.
Men, med oändliga resurser - ett aldrig sinande valkadaver - kanske vi inte har behov av reciprocal altruism som strategi längre. Varför överhuvudtaget samarbeta, om vi kan få allt ändå? Det finns inga extra samordningsvinster att utverka, förutom att vi behöver tillse distributionen av den oändliga och gratisa energiresursen.
Ökande resurser ger ökande samarbetsmöjligheter - men möjligen bara till den grad att samarbete inte behövs längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar