Monte Ovidio

1.

Plaza Estableciemento får sin provinsiella prägel av Palacia del Rescata. Det är en skyskrapa i nygotisk stil, uppförd som ett misslyckat hotellprojekt av (den förmodligen excentriske) arkitekten Luigi Tavolozza. Trapphusen är pompösa, så som anstår ett skrytbygge. De schackrutiga golven löper ohindrat in under lägenheternas ytterdörrar, då dessa saknar trösklar. Öppen passage för ohyran således. Kackerlackorna gömmer sig på de svarta schackrutorna, men skingras när du kasta din skugga på dem.

Min utsikt består av ett smutsigt ventilationsschakt där duvor lever i drivor av sitt eget träck. Jag kompenserar för den tråkiga vyn genom att dricka min yerba mate uppe på skrapans tak, dit jag tar mig via skrangliga brandtrappor. Därifrån kan jag blicka ut över bukten och hamnens inlopp, och i stunden sympatisera med pråmarnas släpande tempo.

Palacia del Rescatas huskropp öppnar sig i breda valv direkt mot plazan. Gallergrindar avgränsar bottenvåningens trapphus gentemot de pelargångar som löper utmed skyskrapans bas och längs det övriga torget. Portvakten vid grindarna är ovårdad som huset och har aldrig tilltalat mig. Hon sitter sysslolös i sin lilla kur och tycks vänta på tidens slut. Det ska komma förr än hon anar.

Förutom den gotiska gräddbakelse som skrapan är, talar Plaza Estableciemento ett brutalt symbolspråk. Den lokale landsfadern Artigas mausoleum – beläget centralt på torget – vaktas ständigt av soldater, vilket bidrar till en mer än vanligt militaristisk air. Soldaternas uteslutande ceremoniella funktion betonas dock av ficktjuvarnas, svartåkarnas och droghandlarnas närvaro. Möjligen är det också ett tecken på att mutor betalas punktligt och regelbundet. Vi kan kalla det en funktionell dysfunktion.

Jag övertrasserar löpande min kredit på Monte Ovidios enda restaurang värd namnet. Centro, bekvämt belägen inom promenadavstånd längs Juan Carlos Goméz, är den gräddhylla som erbjuds. Närheten till denna träffpunkt är ett skäl att betala hyran. Närheten till kikärtspannkakorna på La Ronda, ner mot havet längs Ciudadela, är ett annat.

Ett värdigt boende. För en prominent vetenskapsman.

Monte Ovidio kan i sina officiella stunder likna en kuliss. Särskilt Plaza Estableciemento har denna prägel. När jag istället trängs med folksamlingarna under platanerna i Barrio Sur, befinner jag mig bakom kulisserna. Jag köper öl i halvlitersbuteljer direkt genom gallret till hörnbutikerna. Springpojkar löper fram och tillbaka med haschbeställningar, asynkront med nationalpolisens rondering. Myllrets angenäma trängsel bär mig i någon timme, innan jag återtar kontrollen över min riktning och beger mig mot La Ronda.

En död sjöelefant har spolats upp på stranden. Dess förruttnelse accelererar snart i hettan. Män fäster krokar i sårkanterna och låter magra oxar släpa iväg med kadavret, mot någon infekterad slaktplats. Indikativt för hungern och ransoneringen.

När jag måste fly det sociala skyfallet går jag till det antikvariat där jag är stamkund. Jag känner mig upprymd och läser lite, men somnar över en boklåda. Jag drömmer om att jag anlägger en ogenomtränglig barriär av eld som blockerar min reträttväg, i syfte att begränsa min egen handlingsfrihet och således tvinga fienden till initiativ. När jag väcks av antikvariatets ägare berättar trycksvärtan i mitt svullna ansikte om ”spelteoretiska grunder till militär strategi och taktik”. Jag vacklar ut på gatan.

Staden är för en gångs skull tyst. Inte tyst och bitter som en maka eller make; tyst och varm, och nyvaknad, som en bebis. Gryningsljuset målar allt i sina bästa färger. Jag känner mig mal placé och exponerad.

Jag linkar hemåt från nordväst, och korsar således Plaza Estableciemento innan jag slinker in genom gallergrindarna.

Kanske inte så värdigt ändå.

2.

Jag trodde mig under en period kunna vända mitt åldrande genom att kanalisera elektricitet igenom kroppen. Hår och hud berättar att det inte fungerar. Däremot hoppas jag fortfarande kunna uppskjuta hjärnans förfall genom att utsätta den för psilocybinsvamp. Svampen är dessutom en passande ledsagare under mina resor genom gångarna under Archivo General de Nación i Pueblo Viejo - samt en lämplig katalysator för minnena.

Vi tuggade frenetiskt cocablad, så som man gör när all världens bergsluft vill implodera ens ansikte. Hypobar hypoxi – höjdsjuka – krymper din värld till en armslängd, och ditt känsloregister till olika nyanser av illamående. Cocablad ska hjälpa. Kanske gjorde de det. Kanske vande jag mig bara vid höjden.

Jag hade ännu inget trängande behov av att vända åldrandet. Jag hade inte satt min fot på Monte Ovidios gator, och än mindre på de zeppelinare som sedermera fört mig till kongresser och symposier över hela världen. Om det mesta jag blir är ett oinfriat löfte, så var jag nu ännu inte ens det.

Bergen nordväst om Monte Ovidio sträcker sig upp till sextusen meter över havet. Indianerna där vandrar obekymrade förbi i sina svarta plommonstop. Samfundets registratorer vandrar efter med viss möda.

Flamingos vadar – också obekymrat – i de naturligt kemikaliemättade bergssjöarna. Jag sitter uppe på en klippa och betraktar den grön-blå-rosa kontrasten. Spyorna har torkat. Jag kan äta lite igen, och dricka lite.

Natten sveper över himlen som en slutare. Vi sover utomhus.

Jag rör mig framåt över den kalla ökensanden, mot en nattlig skugga. En telegrafstolpe. Jag är en ung reparatör, utsänd av Gran Ferrocarril del Oeste. I minnet går jag ensam emot stolpen när skuggan kastas. När jag ser den enda, blå Helena.

Psilocybintrippen vill använda minnena till att förklarar varför jag söker mig till arkiven. Varför jag traskar upp mot det mäktiga tegelhuset – det som kastar tillbaka en bild av himlen via sina blyinfattade fönster. Varför jag stegar uppför trapporna och öppnar den tunga porten till Archivo General de Nación.

Jag har kommit att betrakta verkligheten som en strikt deterministisk historia. Ett robust och orubbligt nät av orsak och verkan. Boken är redan skriven, men framtiden är okänd, oläst och oläsbar som ett osprättat romanuppslag.

Mina minnesbilder är spridda och drömska. I vaket tillstånd är det damm och dagsljus som dominerar mitt synfält, snarare än flamingos och natthimmel. Jag gräver i arkiven. Med mina bara händer.

Det finns skäl till detta. Andra än de initiala, andra än ett historiskt intresse för den låga som trollband mig. Akademiska skäl. Filosofiska. När jag först gräver efter elmselden har jag dock blott kunskapstörst som drivkraft. Vilket i en bättre värld hade varit samma sak som akademiska skäl.

Mina resor i det förflutna handlar, utanför psilocybinets kanaler, om strikt pappersarbete. Arkiven är glesbefolkade. Jag räds nästan när jag inser hur lätt det är att rekonstruera mina efterforskningar bara genom att följa fotspåren i dammet.

Jag kan komma och gå som jag vill. Stadsarkivarien är glad att jag inte besvärar honom, samt att jag ofta sticker till honom ett kilo kaffe eller någon sötsak. När jag en gång släpar med mig ett grishuvud, dinglandes från velocipedstyret hela vägen från Mercado Agricóla, blir han tårögd. Han har ingen vidare syn, vilket känns tryggt. Jag tvivlar på att han skulle kunna identifiera mina anletsdrag, även om han verkar känna igen min gestalt och min kroppslukt. Ljudet av ett grishuvud inslaget i tidningspapper, som släpps ner på receptionsdiskens yta av polerat ädelträ, lämnar hur som helst inga frågetecken. Nästa gång hans skröpliga väsen får frottera sig med så fin mat, kommer förmodligen att vara på hans egen likvaka.

Arkivets struktur är oöverblickbar. Den stillastående luften ger mig emellertid tålamod. Om tiden kan stå stilla någonstans så är det här. Redogörelser från romersk tid känns därför också som notiser ur gårdagens El Heraldo.

Den tidigaste beskrivningen av elmseld har jag funnit i Plinius d.ä., Naturalis Historia. Plinius såg det som ett gynnsamt förebud när två lågor syntes; de stod då för Kastor och Pollux, beskyddare av människor i sjönöd. Detta framförallt i sammanhang när lågorna observerades till havs, i toppen av båtars master.

En ensam blå låga sågs istället som olycksbådande. Den stod då för systern Helena, som blev orsak till Trojanska kriget.

Tidens stiltje. Plinius d.ä. är inte äldre än arkivarien. Yngre, faktiskt. Plinius kan skriva i kraft av sin medelålder, medan arkivarien nosar i min riktning som en blind mullvad när jag går förbi. I förhoppningen om nya mutor, är min gissning.

Av självbiografiska skäl är jag smärtsamt medveten om att alla säljer sig billigt. Stadsarkivarien har nog inte direkt någon marknad, för den delen. ”Neque enim quaero intelligere ut credam, sed credo ut intelligam” – tron ska komma först, så ingen bryr sig om att få veta. Teologi är större än historia. Det är på ett sätt tursamt. Det betyder att man inte har bekymrat sig om att rensa ut alla de gamla skrifterna. Glömskan är ett faktum i våra akademiska institutioner, men här i minnets djup finns bevarat tankar och principer som aldrig skulle tåla offentlighetens smitta.

Eller – ett patetiskt litet kvidande stycke hopp – vice versa?

Den blå elden är evig. Elektriciteten är. Den lag som bär Charles-Augustine de Coloumbs namn, är inte i sig själv mer eller mindre förhärskande beroende på vilken ände av decenniet, seklet eller millenniet vi befinner oss vid. Elmseldens urladdning är alltid giltig. Kastor, Pollux och Helena är urgamla benämningar, som dock är neologismer i förhållande till de fenomen de betecknar.

Mina strålar är inte heller nya i sig själva. Men ändå: En upptäckt. En aldrig tidigare blotta av de underliggande lagarna och fenomenen. Som retinolet, nyligen. Som visserligen knappast förklarar arkivariens blindhet. Jag gissar starr.

Vi lär oss nya saker även i rötans tid. Eller: Vi avtäcker eviga sanningar, som för oss är nya.

Redan beteckningen ”retinol” skvallrar om saken, härlett från latinets ”retina”, det vill säga näthinna. ”Vem är det som gör människan stum eller döv, seende eller blind”, etcetera. Bristen gör sig känd. En vetenskaplig upptäckts blyga ande vandrar genom akademiens kollektiva medvetande, utan att trampa någon på tårna.

Retinolet hade hur som helst inga tydliga teologiska beröringspunkter. Mina strålar hör till ett helt annat stratum av ifrågasättande. En dogm dör aldrig ensam.

Arkivarien blinkar när jag går förbi. Ler åt den passerande skuggan, som betingad. Han tycks saliverar av min kroppslukt; en tobaksbrun rännil tränger sig ut genom klyftan i hans kluvna underläpp. Under rocken tummar jag på ett anteckningsblock.

Mellan vattenhålen Centro och La Ronda, lönnkrogarna i Barrio Sur, Archivo General de Nación i Pueblo Viejo, festligheter i villorna i Aguada och Cordón, företar jag mig inre resor uppe på de ärgade takplåtarna till Palacia del Rescata. Jag drömmer ofta fast jag sällan sover.

Duvornas kuttrar omkring mig. De flaxar upp och ned genom ventilationsschaktet där de släpper sitt träck. Pråmarna strävar stillsamt över bukten.

3.

Jag hör syrsor, men jag är osäker på om det verkligen är syrsor, eller om det är kackerlackorna som släpar sig över någon räfflad yta inne i mellanväggen.

Givetvis är det kackerlackorna.

Jag går upp och kokar vatten. Jag kunde kokat min svett.

Palacia del Rescata är ikväll en mörk cementspene som dinglar från det juverlika himlavalvet. Molntäcket bågnar nedåt likt en vattenfylld presenning. Natten växer som tuberkler i bröstet.

Jag ser mig själv som en blåsbälg av kött, som mekaniskt pumpar runt luften inne i den kvava våningen. Duvorna kuttrar oroligt i dunklet i ventilationsschaktet. Ett dovt åskmuller rullar över bukten.

Jag tänker på mina doktorander. På eftermiddagsljus som tidigare samma dag faller in genom fönstret och gör kritdammet i luften synligt.

Lungsäckar pumpar runt luften. Hjärtan pumpar runt blodet som för syret till cellerna för förbränning av kalorier. De är maskiner, men maskiner som tyvärr håller på att gå sönder. Illamående, kräkningar och diarré. Kollapsade slemhinnor.

De kvarvarande, som gör andningsvirvlar i kritdammsluften framför mig, är symptomfria. De har också utsatts för strålarna. Dock inte i samma doser, vilket jag berättar för dem för att lugna. Det jag inte berättar är hur skuggorna på plåtarna blir större varje vecka.

Vi traskar ner mot stranden, jag och en kollega. Ännu syns ingenting av åskovädret. För en gångs skull känner jag mig manad att bidra till samtalet.

”Indianfolket Cuerponiz saknar helt ett begrepp för ’fri vilja’. De finner hela idén svårbegriplig.”

Jag viker av från det vanliga promenadstråket. Min kollega säger först ingenting. Sedan:

”Vet du, jag finner hela idén med antropofagi svårbegriplig.”

Eftersom att jag har diktat upp Cuerponiz vet att han inte har några belägg för sin anklagelse om kannibalism.

”Det som de i allmänhet vänder sig mot är den fria viljans ontologiska status.”

Jag tror att mina ögon vill skjutas ut ur sina socklar. Migränblixtarna ger kräksmak. Jag kunde spottat tandflisor.

Kollegan:

”Vi antar att ditt ontologiska postulat gäller. Att ’det finns en verklighet som existerar oberoende av vår representation eller medvetenhet om det’.”

Det hade jag aldrig gissat. Att han läser mina artiklar. Han fortsätter:

”Det betyder ju bara att själen, och den fria viljan, existerar oberoende av vår medvetenhet om den. Även om den medvetenheten uppstår i själva själen, så är medvetenheten inte en förutsättning för att själen ska finnas. Så oavsett om vi tillämpar en realistisk eller relativistisk ontologi, så finns själen. Utövaren av den fria viljan.”

”Det är inte det jag menar. Jag menar den ontologiska statusen i termer av kausalitet. Av orsakssamband.”

Han avvaktar, så jag går på offensiven:

”Det finns två aspekter av kausalitetsfrågan. Den ena är hur själen påverka materian. Hur kan själen, som är immateriell, ha en kausal påverkan på köttet, eller på någon annan materia, som är materiell? Den andra aspekten är: I vilken bemärkelse är den fria viljan just fri, om vi tänker oss att varje händelse i världen har en föregående orsak?”

”Jag skulle inte förutsätta det. Den fria viljan uppstår givetvis utan föregående påverkan. Den är initial.”

En tanke slår mig: Han kanske är ärligt intresserad av diskussionen. Om så är fallet gör det mig glad och förvånad.

”Jag tror ärligt talat att du har svårt att föreställa dig något utan en föregående orsak. Kanske framförallt mänskliga impulser. Det är ju just därför du pekar på att den fria viljan kan påverka köttet. Du menar att den fria viljan är orsaken till att du lyfter din hand för att föra skeden till munnen. Och visst, det kan vara en medveten handling. Men, vem väljer vad du vill vilja? I det här fallet är det förmodligen hungern.”

”Människor kan vara hungriga och välja att inte äta.”

”Ja, men då har det valet en orsak. Om jag hungerstrejkar, så kan det bero på en förvissning om att jag måste manifestera mitt motstånd mot mina fångvaktare, till exempel. ”

Tystnad. Jag fortsätter:

”Berätta lite om hur du föreställer dig själen.”

”Det är en utväxt på tallkottskörteln.”

”Skulle vi kunna se den?”

”Självklart. Problemet är att den döljs av kraniet, och att avlägsnandet av kraniet dödar kroppen. Vid dödens inträdande avdunstar själen, som ju inte är bunden av köttets begränsningar. Dess försvinnande kan dock påvisas vid vägning av kroppen.”

”Håller du med om att ’tro’ kan beskrivas i termer av förväntade och oväntade observationer? Jag tror X, alltså förväntar jag mig observation Y, men förvånas av observation Z. Till exempel: Jag tror att eld är varmt; jag förväntar mig att bränna mig om jag sticker in handen i lågorna; och jag skulle bli förvånad om jag inte kände någon smärta.”

”Ja.”

”Kan vi alltså definiera ’tro’ så?”

”Ja. Ja, vi kan definiera tro så.”

”En förutsägelse om framtida observationer säger med andra ord någonting om din tro.”

”Det är korrekt.”

”Om dina förutsägelser visar sig felaktiga, så säger det någonting om din tro.”

”Också korrekt.”

”Om du skulle kunna se in i en levande människas huvud, och fokusera på området omkring tallkottskörteln, så skulle du kunna se själen.”

”Korrekt.”

Det är natt, men jag är vaken. Jag hör kackerlackor. Vattnet har kokat. Någon eller något glömmer att pumpa mina lungors blåsbälg. Den kvava luften tränger sig in genom huden, ungefär vid tinningarna. Buken är ett stuprör av nervös defekation.

Jag drömmer ofta fast jag sällan sover.

4.

Natten slutar aldrig växa. Ljudet av kackerlackorna blir bara högre tills det liknar maskingevärseld.

Just nu leds någon form av elektrisk ström igenom en fashionabel villa i Cordón - art decoratif. Ett explosionsartat förlopp där jag äter milhojas med knuten näve, och skriker att jag ”bara tar ostron med bensoylmetylekgonin!” Jag spiller pisco på min värd och dennes gäster.

Senare ska jag komma att befinna mig i ett skyddsrum tillsammans med nämnda kollega. Bomber ska dagligen falla över Monte Ovidio, och jag ska vänja mig.

”En teologisk schism”, ska kollegan komma att yttra, ”måste få kosta en viss mängd människoliv att reda ut.”

Jag ska berätta om plåtarna. Han ska inte reagera nämnvärt.

Det som är kvar av Palacia del Rescata – spretiga armeringsjärn – ska likna en vissen bukett.