Ibland får en den där känslan av förståelse, som väl beror på
att ens top down processing lyckas skaka hand med lite bottom up perception. Det kan vara när en
korsläser Harari och Houellebecq, eller som nu, när sista kapitlet i
Snyders Den svarta jorden typ syntetiserar 70 procent av allt som Antropologi någonsin skrivit om. (Visst hittar en både
Bikont – på polska! – och
Diamond i Snyders referenser; dock inte
Deutsch eller
Olusoga & Erichsen.)
Antropofagi
har tidigare resonerat kring begreppen ideologi visavi religion, och landat i att den intressanta distinktionen är hur stora vetenskapsteoretiska anspråk ett tankesystem gör. Slutsatsen är ungefär att
"Politisk religion
och 'politiserad religion' kan sannolikt sägas vara fall där ideologin brottas med vetenskapsfilosofiska anspråk, i den bemärkelse att ideologin inte accepterar vad för mothugg som helst. Skulle vetenskapen vederlägga juche-lärans blodskult, eller t.ex. motbevisa Muhammeds existens vad gäller politisk islam, skulle ideologierna ifråga knappast acceptera dessa vetenskapliga resultat. Här står alltså själva ideologin i strid med det som Harari ser som det unika i den vetenskapliga revolutionen. En får hoppas att 'mjukare' ideologier, såsom vanlig svenne-socialism eller -liberalism (observera att det etnocentriska förledet endast avser konnotera en gyllene medelvägs-diskurs), inte i onödan går i klinch med vetenskapen/rationalismen i denna bemärkelse."
Snyder skriver om Hitler att
"
Hans sammansmältning av politik och vetenskap lät honom framställa politiska problem som vetenskapliga och vetenskapliga problem som politiska. Därigenom placerade han sig själv i cirkelns mitt och tolkade alla siffror och fakta enligt en plan för en perfekt värld av etnisk blodsutgjutelse, en värld som förgiftades enbart av judarnas humaniserande inflytande [...] Vetenskapen äger och ger upphov till en viss autonomi, som en sund politik måste erkänna och inte sträva efter att inordna under sig. Världens osynliga krafter är inte konspirerande judar utan de fysikaliska, kemiska och biologiska naturlagstyrda företeelser som vi hela tiden lär oss att beskriva mer exakt."
Här ser vi alltså att en totalitär ideologi av typen
politisk religion, i.e. nazismen, även har totala vetenskapsfilosofiska anspråk. Parallellt med ett militärt betingat teknikberoende, så förnekade Hitler möjligheten till ökad produktivitet för att lösa resursbrist, vilket var det som lade grunden till den koloniala tanken om
lebensraum i Östeuropa. Hitler blundade för den agrara utveckling som skulle eskalera och bli känd som den
gröna revlotionen; ett
Deutschskt hopp ur den
malthusianska fällan.
Snyder igen:
"
När vetenskapen lösgörs från politiken avslöjar sådana enkla analyser varför Hitlers territoriella lösning på en ekologisk kris var meningslös. Som han själv visste fanns det ett politiskt alternativ på 1930-talet, nämligen att den tyska staten gav upp tanken på kolonisation och gick in för bättre jordbruksmetoder. Den vetenskapliga lösningen på krympande resurser, som Hitler envist hävdade var en judisk lögn, var mycket mer lovande för tyskarna (och för alla andra) än ett oändligt raskrig. Forskarna, av vilka många var tyskar, banade redan väg för de förbättringar av jordbruket som kom att kallas 'den gröna revolutionen' [...] [senare skulle] Vetenskapen [ta] fram livsmedel så snabbt och rikligt att Hitlers idéer om en kamp miste sin genomslagskraft."
Resursbristen som låg som uttalad grund för Nazitysklands aggressioner kan anses vara tillbaka. Diamonds
Collapse delförklarar
Rwanda-massmorden på 90-talet som utfall av resursbrist och -konflikt. Snyder hakar på den förklaringen, och beskriver Afrika som en miljö full av exempel på lokal resursbrist och -konflikter, vilket leder till tragedier i kombination med svaga institutioner. (
Antropofagi har tidigare skrivit om Syrien-konflikten som klimatkrig.) Här är nämnda en Bikonts
Vi från Jedwabne en intressant fallstudie i någon slags motsvarande mönster i ett antisemitiskt Polen där tyskarna och ryssarna gemensamt gjort slarvsylta av staten.
Snyder ser också Kinas resurstörst som en potentiell global risk, inte minst då matförsörjning är en politiskt känslig fråga i minnet av den massvält som regimen och Mao orsakat under 1900-talet. Kineserna gör intrång i Afrika och har i fallet Sudan redan visat sig vara beredda att stödja etnisk rensning för att skydda efterfrågade resurser. Däremot pekar Snyder också på att den kinesiska regimen inte är vetenskapsfientlig i samma bemärkelse som Hitler, och att satsningar görs på desalinationsteknik och gröna energityper. Emellertid kan den känsliga globala livsmedelsmarknaden, i interaktion med en nervös kinesisk regim, orsaka livsmedelsbrist och svält på andra håll i världen.
Resursbristen är alltså åter över oss, men i utvecklade samhällen främst på en relativ nivå. Kineserna är sannolikt inte de som kommer svälta – liksom tyskarna inte var tillnärmelsevis så fattiga som polackerna eller ryssarna i öster. Så var Hitler också medveten om att
lebensraum var ett relativt begrepp. Snyder:
"
Sedan 1945 har två betydelser av ordet Lebensraum
spritt sig över större delen av världen. Den ena är ett vardagsrum, en dröm om trivsam komfort i ett konsumtionssamhälle. Den andra är en odlingsbar yta, ett område som man måste ha kontroll över för att överleva fysiskt, kanske tillfälligt bebott av varelser som inte fullt ut betecknas som mänskliga. Genom att förena dessa båda drömmar i ett enda ord smälte Hitler samman levnadssätt med liv. För drömmen om ett välfyllt skafferi skulle man ställa sig bakom den blodiga kampen om andra människors mark. Så snart levnadsstandard förväxlas med att leva kan ett rikt samhälle i överlevnadens namn gå i krig mot fattigare. Tiotals miljoner dog i Hiters krig, inte för att tyskarna skulle få leva utan för att tyskarna skulle kunna förverkliga en amerikanska drömmen i en globaliserad värld.
Det var exakt här som Hitlers teori gav honom möjlighet att förena globalisering med inrikespolitik. Han hade rätt som trodde att begreppet välstånd hade blivit relativt och flytande i en epok av global kommunikation. När hans strävan efter Lebensraum
hade gått om intet med det slutliga tyska nederlaget 1945, tillgodosåg den gröna revolutionen efterfrågan i Europa och stora delar av världs och försåg dem inte bara med livets nödtorft utan också med en känsla av trygghet och en föraning om ymnighet. Men ingen vetenskaplig lösning är evig."
Så ser vi idag,
när en ökande ojämlikhet äter upp en minskande produktivitetsökning, en skepsis avseende just framtida ymnighet. (
SSC länkar till den här genomgången, och Antropologi har tidigare fördjupat sig i
peniafobins dynamik här.) I Deutschs ordalag faller vi in i ett provinsiellt,
pariochalt, tänkande, vilket är detsamma som ett antivetenskapligt. Destruktiv alarmism istället för konstruktiv framåtanda.
På 30-talet insåg Hitler att tyska hushåll sneglade på bilden av den amerikanska drömmen. Vad sneglar hushåll på idag? Kanske ska vi kalla det supermiljardärsdrömmen. I en extremt ojämlik värld har de rikaste väldigt härliga materiella förutsättningar. I ett ultrakonsumistiskt samhälle med en våldsamt kapitalistisk medielogik är ingenting mindre än the Koch-brothers tillräckligt rikt.
En obekväm fråga för en jämlikhetsivrare som jag själv: Hur högt ska golvet vara? Det ska till många gröna revolutioner om jordens alla invånare ska vara totalt jämlika på en högstanivå av superrikedom. Och, oavsett hur många giljotiner vi skaffar fram, kommer bilderna att finnas kvar. På jakter, ferraris, herresäten och paradisöar. Det kan vara rap star-lyx eller oljerocks-adel; det är hursomhelst inte vettigt att tänka sig massrikedom som lösningen på jämlikhetsproblemet. Särskilt inte när ojämlikheten är rikedomens underliggande förutsättning.
Kan vi hoppas på ett nytt skutt i produktiviteten? Så att de rika inte hinner stjäla åt sig allting på ännu ett par hundra år? Så att vi köper oss lite jämlikhet och lite tid innan nästa kollaps?
Vi kan vända på frågan; inte fan kan det anses vara vettigt att mörda sina grannar för en ny frysbox?
Oavsett det sidospåret känns det som att ideologier med samma totala anspråk som nazismen (dvs. vetenskapsfilosofiska anspråk) frodas. (Masslänkat i slutet på
förra inlägget.) Ingen gynnsam kombination med att konsumister världen över uppfattar att deras
lebensraum krymper i förhållande till grannens.
Motsatsen till ett race to the bottom i en malthusiansk fälla är samordning. Stater har varit ett sätt att lösa koordinationsproblem, och en bör passa sig, menar Snyder, innan en tar bort dem:
"
Den idealiska kapitalsim som den fria marknadens förespråkare ser framför sig är beroende av sociala dygder och kloka åtgärder som den inte genererar av sig själv. I den speciella form av kapitalism som den tyska politiken gav upphov till, och som judarna och deras räddare fick genomide under Förintelsen, hängde varje transaktion på personligt förtroende i bemärkelsen att den andra parten i uppgörelsen kunde förråda och döda. I en extrem version av marknadsutopism, som Hayek själv motsatte sig, löper Wienskolans teori samman med Ayn Rand. Enligt henne är konkurrens livets mening; Hitler sa ungefär samma sak. Sådan reduktionism är frestande elegant men dödsbringande."
Vidare:
"
När stater saknas är det omöjligt att upprätthålla rättigheter, hur de än definieras. Stater är inte strukturer som man kan ta för givna, exploatera eller kassera utan frukter av långvariga och genomtänkta bemödanden. Det är frestande men farligt att glatt fragmentera staten från höger eller kasta menande blickar på vänsterns skärvor. Politiskt tänkande är varken destruktion eller kritik utan den historiskt underbyggda föreställningen om pluralistiska strukturer, nuets ansträngningar som kan bevara liv och anständighet i framtiden. En pluralitet är den mellan politik och vetenskap. Erkänner man deras klart avgränsade syften öppnas dörren för funderingar kring rättigheter och stater. Att smälta samman dem är att ta ett steg mot en total ideologi som nationalsocialismen. En annan pluralitet är den mellan ordning och frihet. De är sinsemellan beroende trots att de är sinsemellan olika."
(Det sista påståendet, om ordning och frihet, belystes i en vardaglig konversation på ett bröllop som Antropologi gästade den gångna sommaren. En alban som nu bodde i München förklarade att han älskade tyskland eftersom alla regler gjorde att han kände sig fri. I Albanien, sa han, var det ständigt kaos och total oförutsägbarhet eftersom ingen brydde sig om regler eller lagar. Otryggt! I Tyskland, däremot, var det strikt uppstyrt och ordning på torpet. Det var frihet för honom. Sen tyckte han iofs. att det var fett båring att det inte var några slagsmål på bröllopet...)
Sammanfattningsvis är vi i en situation då vi har omdefinierat vad som är
scarcity i förhållande till våra resurser; vi relativiserar knappheten från den stund då vi inte faktiskt svälter. Vi ser en minskad produktivitetsökning, och det är endast skutt i produktivitetsökningen som historiskt sett lett till avsteg från de normala höga nivåerna av ojämlikhet. Vi ser också en ökande ojämlikhet i världen och lokalt.
Samtidigt ser vi faktiskt krympande
lebensraum (åh så nasty att integrera det ordet i den normala vokabulären!) iom. klimatpåverkan, vattenbrist och resurskapplöpning. Lokalt leder detta till kollapsade stater, inbördeskrig och svält. Svaga eller kollapsade stater är förutsättningar för folkmord och övergrepp.
I motsatt riktning verkar den Heliga Vetenskapen, som kan ta oss ur den malthusianska fällan. Men då måste vi satsa lite.
Det vi istället verkar göra är att fokusera på att slåss om resurser; vi skiter i samordningen, eftersom vi har ideologiska problem med staten som lösning på samordningsproblemen. Eller, möjligen, eftersom dagens samordningsproblem är globala och trots allt inte bäst löses av stater.
Det är alltså nyliberalismen som river ner staten och avvecklar vetenskapen, vilket leder till vrede och skräck och konflikt.
Rätt många goa kandidater fö. för att exploatera skräcken och accelerera konflikterna.
