Sex och slamlevande moralister

Apflickorna heter en väldigt bra svensk film från 2011. Dock känns hela filmen som en enda stor onödig överbyggnad till den genialiska kortfilm som gömmer sig i den större historien. Huvudkaraktärens lillasyster Sara, spelad av Isabella Lindquist, är nog den coolste biroll som gått i ett par skor. Hon raggar på sin barnvakt, tänker på

– Mig själv

– Dig själv och vaddå?

– Mig själv och inget

och rockar en helt opassande leopardbikini när hon blir tillsagd av simskolelärarinnan att skyla sig med en överdel (Sara är typ 8).

Sexualiseingen av människokroppen visar hur kapitalismen, som ofta vill tro sig progressiv, i själva verket går hand i hand med moralismen. I Apflickorna är det simskolelärarinnans missriktade moralism som tvingar Sara att köpa en bikiniöverdel – i butiken står den konsumistiska logiken och väntar med sina sunkiga ideal.

Så fort en kropp sexualiseras, inom ramarna för konsumismen och dess propagandamaskin, så blir den mottaglig för moralismens attacker. Genusfotografen skriver om fenomenet. Att även barnkroppen sexualiseras, vilket den gör av flera större klädkedjor och deras reklamkampanjer, är så klart extra obehagligt. Bland annat därför att det öppnar upp en lucka för moralisterna, som kan ge sig på barnens rätt till information om sex- och samlevnadsfrågor.

Katoliken Erik är en som gärna moraliserar lite över detta – jag nämner religionstillhörighet eftersom moralism är en katolsk paradgren. Erik må gömma sig bakom raljerande språk och (medveten?) misstolkning av vem det är som skriver läroplanen. (Facit: Det är inte RFSU.) Eriks bisarrerier leder dock till samma slutsats som nationalsocialisten Paulina Forslund (som jag tidigare nämnt här). För att slippa länka till nazistsidor citerar jag Forslund mer lenghty:

”Att det finns specialutbildade genuspedagoger, vars primära syfte är att rubba balansen lite ytterligare, är skrämmande. Som om det inte räcker med att våra barn förgiftas redan i livmodern av syntetiska hormoner och andra miljöförstörande ämnen. Ska de verkligen även utsättas för systematisk indoktrinering där målet är att få dem att välja ett onaturligt leverne?

Vi människor drivs av instinkter och drifter, precis som djuren. Därför är det sexuella något av det mest självklara och primära för oss alla. Detta har fientliga krafter tagit fasta på och försöker utnyttja för sina egna syften. Jag tänker framförallt på homolobbyns propaganda där man även titt som tätt går så långt att man blandar in våra riktigt små barn i det. Ett exempel på det senare läste vi om tidigare i veckan då RFSU ville få rätten att hålla sexualundervisning för dagisbarn, det vill säga barn i åldern 1-6 år […]

Det finns även en stor risk i att som vuxen tvinga sig in i barnens ’sexuella’ värld. Det fråntar dem spärrarna att vilja hålla sin första nyfikenhet på sex för sig själva. Rubbas dessa naturliga gränser löper barnet risk att få ett översexualiserat beteende och/eller inte förstå att vuxna inte ska vara en del av det.

Om vi knyter samman detta med neurobiologens forskningsresultat borde väl rimligtvis istället fokus läggas vid att förhindra att dessa rubbningar uppstår? En mer hållbar miljö där skadliga ämnen och hormonpreparat togs ur bruk är ett steg i rätt riktning. Då skulle fler barn födas utan hormonella störningar som nu bevisligen bär en stor skuld i att fler ungdomar tror sig vara homosexuella ’av naturen’. I en sunt samhälle skulle detta tas på största allvar och man skulle gå till botten med de gifter som förpestar vår tillvaro.

Kontentan är att vi har sex på hjärnan. Vare sig vi är barn eller vuxna. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Det viktiga är att vi på alla vis försöker eftersträva en balanserad syn på sex i en urartad tid. Och det gör man inte genom vare sig genuspedagogik eller sexualundervisning från ett års ålder!”

Forslund tycker alltså att sex- och samlevnadsundervisning skadar barn – det kan till och med, i kombination med miljögifter, göra dem homosexuella! Erik är inte fullt lika frispråkig, men det är tydligt att han ogillar snusk i skolan:

”Den svenska grundskolans kärnämnen är svenska, engelska, matte och sex. Så kan man i alla fall tolka ett utspel från RFSU, i förra veckan uppmärksammat av den kristna tidningen Dagen. Det handlar om stödmaterialet ’Sex i skolan’ som RFSU tagit fram tillsammans med några andra organisationer och myndigheter […] Visst kan man i förbigående notera att mycket av tankegodset tycks fokusera på kondomer, en vara på vilken RFSU tjänar storkovan. Men mest är detta värt att le åt: den svenska skolan är i djup kunskapskris. Riksförbundets lösning: Sex, sex, sex och kondomer.”

Samtidigt står HM och Lindex med flera och öser bensin på elden, när de säljer "sexiga kläder för småtjejer". Liksom marginaliserade människor som gör fel analys lätt blir rasister, blir sexualiseringströtta människor med samma analysbrist lätt moralister.

Aber natürlich

Den här artikeln i ETC tar upp en grej jag tidigare varit inne på – fascistiska och nationalistiska rörelsers skräck för ”dekadens”, dvs. homosexualitet och annat som bryter mot heteronormen. I ETC skriver man:

”Den retoriken kan vi se än idag på rasistbloggarna, även om det inte längre finns kvar i SD-kuriren. Homofobin och kvinnohatet har alltid varit tätt förknippat med nationalismen, säger Alexander Bengtsson.”

Really, tho’? Homofobin, ja, utan tvekan. Men kvinnohat? Givetvis är fascism och nationalism i regel patriarkala uttryck. Endast Sizzla kan tävla i socialkonservativa värderingar, och kvinnans roll inom nationalismen är tightare än ett par speedos. Självförverkligar gör man inom kärnfamiljens ramar, genom att gynna sin karl, och som Dave Chapelle säger – ain’t no 100 ways to please a man!

”Chivalry died when women started readin' the shit in all them magazines. They got too much advice about men from other women. And they don't know what the fuck they're talkin' about. I see them in the grocery store, says on the cover ’100 Ways to Please Your Man’ by some lady. Come on, man. Ain't no 100 ways. That list is four things long. Just suck his dick, play with his balls, fix him a sandwich, and don't talk so much and he'll be happy!”

Dessa fyra (4) dimensioner av självförverkligande kan möjligen kompletteras med att driva upp avkomma, fläta en pläd (?), och putsa silverskedarna inför den där bjudningen som aldrig blir av. Så visst, nationalism är ingen kul ideologisk plats för en människa med äggstockar. (Jag har skrivit om vad nationalsocialister och SD-kvinnor tycker tidigare, läs gärna.) Däremot tycker jag inte att det är korrekt att tala om ”kvinnohat”. Kvinnan är tydligt underställd mannen, och könsrollerna för båda parterna är starkt begränsade. Däremot hyllas kvinnan, snarare än hatas, i den mån hon lyckas leva upp till den traditionella kvinnorollen.

Att hylla är också en fälla. Bekräfta någon för ett beteende, och personen kommer förmodligen vilja återupprepa det. Sa jag förresten att kapitalismen är antifeministisk per definition? I vissa fall i samma bakåtsträvande avseende som nationalismen och fascismen. Se, en komprometterande släktskap. När våra identiteter konstrueras genom konsumtionsmönster, och våra konsumtionsmönster följer sexistiska strukturer, då kommer vi stå upp till hakan i könsroll. Kan du fortfarande vifta på öronen? Har du munnen ovanför ytan? Det kanske börjar bli dags att ropa på hjälp.

Nationalister/fascister brukar berömma sig med att man hyllar det "naturliga". Jag förmodar att man då inte främst tänker på hög barnadödlighet, arton förlossningar per kvinna, barkbröd, aga, och tuberkulos. Man tänker nog mer på blont hårsvall, yppig byst, tindrande barnaögon, nationell stolthet, och att varje dag få komma hem till dukat bord. Hur som helst så konnoterar "det naturliga" att något bara är, till skillnad från all socialt konstruerad skit som landsförädarna ägnar sig åt.

Men vänta en sekund. Vem är det som snear på orakade armhålor då? Jo, naturligtvis är det SD-tomtar. (Ja, visst fasen skäms jag över att jag låter melodifestivalen sippra in i den här bloggen. Men vad ska man göra.) När Lunda-geniet Nour El Refai sportade kroppshår i teve kunde inte Sverigevännen William Hahne hålla tand för tunga:

"Jag betackar mig för orakade armhålor på bästa sändningstid."

Nours svar gör sitt till för att belysa det absurda i Hahnens klagosång:

"Det växer ut där. Det var inte jag som kom på det. Det är evolutionen."

Om Godheten, del 2

Jag försökte mig tidigare på en recension av dokumentären Godheten. Det visade sig bara ha varit de fem sista minuterna jag hade somnat bort från, varför jag inte har så mycket att tillägga här i den utlovade andra posten på ämnet. Några intressanta saker är dock värda att nämna.

Tommy Berggren, skådespelare som kommer till tals i Godheten, berättar i en scen om en fest han varit på tillsammans med diverse högdjur ur överklassen. Berggren frågar en person vad denne gör på jobbet, varpå stämningen försämras avsevärt och Berggren blir tillsagd att ”ge sig”. Själv förstår han inte riktigt vad han har gjort för fel, men nästa dag uteblir samtliga gäster från någon slags bjudning som Berggren har ordnat. Paria genom ordinär social fras.

Scenen exemplifierar det krampaktigt förljugna i di rikes leverne. För att inte gå under i ett normhaveri måste härskarklassen hela tiden intala sig att de i någon mening ”förtjänar” sitt överflöd, vilket blir svårt när man ställer insats i kontrast till belöning. ”Vad gör du på jobbet?” blir därmed en djupt subversiv frågeställning.

Överklassens illusion bygger också, som jag tidigare varit inne på här och här, på att i skiftande grad avmänsklifiera de nedre klasserna. Att bygga gated communities, segregera utbildningsväsendet, skicka knoddar på internat (inklusive strykjärnstortyr), med mera, är strategier för att slippa möta Den Andre. På så sätt behöver man aldrig höra frågan: ”Men mamma/pappa, den här tjackpundaren/utförsäkrade tiggaren/arbetslösa statsvetaren är precis som du och jag! Varför får hen varken mat eller husrum eller tandvård medan vi rullar oss i tusenlappar?"

En annan intressant sak som togs upp i Godheten var Wilkinsons lilla utläggning om incitamentsstrukturer. Wilkinson tar upp hur sjukt det är att vi skapar ett ojämlikt samhälle där det existerar barriärer som hindrar människor från att lyckas – och sen hyllar vi dessa barriärer och kallar dem incitament för att anstränga sig! Jämför med en person som amputerat båda benen, men blivit bäst på rullstolsbasket. (Och de flesta marginaliserade människor i samhället blir så att säga inte bäst på rullstolsbasket.)

Sammanfattningsvis får filmen Godheten tre ruttna lingon i betyg. Piss och kräm!

Hur ska vi arbetslösa det här?

Arbetslöshetens köld är svår. DI, DN och SvD är några av de många tidningar som plockat upp SCB:s senaste siffror: Var tredje arbetslös är fattig idag.

”Detta är nära på en direkt effekt av den politik som förts i Sverige under hela 2000-talet, då vi har premierat dem som har jobb och misskrediterat dem som saknar arbete, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö Högskola. Mellan 2004 och 2012 hade andelen fattiga i gruppen nästan trefaldigats från 10,3 procent till 30,2 procent.”

Professah Salonen får lov att uttala sig om hur det blev så här, och hans slutsatser är lika självklara som de är vidriga. Smaka på ordet ”misskreditera”: 

Jag har tidigare påpekat att den totalitära kapitalismen rasifierar och exkluderar i syfte att bygga en slavklass. Att medelst moralism klandra fattiga och/eller arbetslösa för sin situation är en importvara från USA. Situationen är kafkaesque så det förslår. Vi skapar en brist på jobb, och sen klandrar vi dem som blir utan och kallar dem lata. Det är som att moralisera över en förlust i backgammon, trots att spelets regler logiskt ger att en av två spelare måste förlora.

Havererade analogier åsido, så har vi satt igång ett självförstärkande växelspel. Vad gör man om man stängs ute från festen? Om man mobbas i skolan och fördöms av sin kristna skolfröken? Jo, man bildar en subkultur såklart! Som afroamerikaner i amerikanska innerstadsområden, enligt en viss ekonom. Subkulturen kan sen klandras och moraliseras över på egna meriter. Med myt om social rörlighet kan vi sen titta på de där andra konstiga typerna och undra varför de vill ligga och tigga på gatan i kylan.

De som har jobb mår dåligt av att de jobbar för mycket, samtidigt som andra går arbetslösa (skrev jag här, och bättre tänkare tänker samma). Att folk överhuvudtaget går arbetslösa beror i dagsläget på den på lösa grunder implementerade åtstramningspolitiken. Varför man vill hålla sig med arbetslösa har jag redan varit inne på – det sänker kostnaden för arbete.

Det är intressant att andelen fattiga arbetslösa har ökat sedan innan alliansen kom igång med sin kleptokrati. Vi ska inte glömma att socialdemokraterna är ena korrupta jävlar som också går näringslivets ärenden. Det är sossarna som försett adeln med fideikommiss och kulturminnesvårdsstöd. Och det är Göran Persson, Pär Nuder, Thomas Bodström med flera som nu alla fått glassiga näringslivsjobb med miljonbonusar. Värsta revolving door-funktionen, USA-stylee.

Även om (s) är medskyldiga till att driva de arbetslösa in i fattigdomen, är det dock alliansens retorik som har gått ut på att just misskreditera dem. Så skapar man nämligen en äkta underklass.

Säg som de' e'

Nyliberaler, vilka de nu är, brukar vifta demokrati i ansiktet på kritiker. Det fyndiga är att de egentligen är mot demokrati. Vare sig de vet om det eller ej.

EU:s antikorruptionsrapport visar att privatisering av offentlig sektor skapar korruption. Detta särskilt i privatiseringsfasen, när de offentliga tillgångar flyttas över i privat ägande – men även när transitionen är genomförd, på grund av minskad transparens. I den här bilagan skriver EU-kommissionen:

”The laws protecting civil servants regarding the disclosure of information to the media and access to official records are clearly laid down in the Freedom of the Press Act and the Freedom of Expression Act. The law also provides that civil servants hade the right to remain anonymous and it may constitute a criminal offence for a representative of an authority to enquire into the identity or for the journalist to reveal it. There is no equivalent protection in the private sector.”

Det är alltså, som alla vet, inte lika kul att vara whistleblower i den privata sektorn. Samtidigt är privatisering av det offentligägda en prioritering för nyliberalerna. Plötsligt blir Marxistisk begreppsapparat aktuell, och jag dammar av termen borgerlig demokrati. Enligt en marxist refererar begreppet till en form av demokrati som är begränsad till den politiska sfären. En massiv privatisering av offentliga tillgångar minskar effektivt den ”politiska sfären”, dvs. den sfär som medborgarna har möjlighet att påverka. Detta ger att ökad privatisering = minskad demokrati, givet att det politiska systemet är demokratisk.

Nyliberal agenda inkluderar även en minimal stat, något som åtstramningshetsarna är på god väg att åstadkomma. Motståndare till nedskärningar göra sig icke besväret – som jag har skrivit här har t.ex. Spanien infört oerhört repressiv lagstiftning för att kriminalisera kritik och demontera demonstrationslusten. Att producera eller sprida satiriska teckningar av politiker, att vifta plakat som är kritiska till Spanien, att filma en polis, att vägra legitimera sig, samt att på sociala medier eller offentlig plats samlas kring symboler och flaggor, är numera exempel på brottsrubriceringar.

Så till självaste käpphästen, dvs. media. Vi kritiserar med all rätt Putins Ryssland för att hjärntvätta populationen. Putin har media i ett hjärngrepp, och lyckat vinna val som rent praktiskt sett är någorlunda rättvisa. Det är inte nog, säger ”vi i Väst”. Väljarna måste även få korrekt information, och en mångfald av perspektiv.

Sverige kan naturligtvis inte jämföra sig med Ryssland. Däremot har Svenskt Näringslivs kontroll över svensk public service begränsat den information som antiintellektuella soffpotatisar kan tillgodogöra sig. Du som läser den här bloggen är förmodligen en person som söker upp fakta, analyser och åsikter på internet. Du kanske, likt jag själv, prenumererar på både DN och ETC, för att både få din Kjöllerska hate-read och lite Ekis Ekmansk själabalsam. Sven och Svenna, däremot, sitter lojt i varsin lazy-boy, kollar på Färjan, Let’s Dance och Cops, och kan inte stava till dagstidning. Hälsokost är att välja salladen på McDonalds, politisk diskussion är huruvida Ohly har tatuerat en kuk på benet. Eller hur det nu var.

Skulle Sven och Svenna råka få sig en Stefan Jarl-dokumentär till livs där de sitter och slö-zappar framför den SMS-låns-finansierade och redan föråldrade plasmateven, så hade det varit en jävla liten gnista av hopp i den stora mörka oceanen av mental förslappning. En ynka gnista kan dock tända stubinen till bomben som spränger hela skiten, och den risken kan Svenskt Näringsliv inte ta.

…okej, jag kanske överdriver en liten smula nu. Men demokratin gynnas hur som helst inte av att nyliberala näringslivslobbyister kontrollerar SVT och SR. Det tror jag att vi alla kan vara överens om.

Förresten, någon som minns att vi är ständigt övervakade av FRA, enligt ett lagförslag som moderaterna drev igenom, och att materialet som genereras säljs direkt till NSA? Demokratin börjar kännas en smula urvattnad, kan jag tycka.

En viss själabalsam-provider skriver om den frustration många känner över att politiker inte levererar:

”Trots att människor röstar in progressiva, sociala partier, klarar de inte av att förändra särskilt mycket. Deras händer är bakbundna. Det är kapitalet som har den avgörande makten. Politikerna lovar ’Yes we can’, men de kan inte.”

Det finns någon slags talesätt om att man ska rösta med sina pengar. Med detta åsyftas att människor i egenskap av konsumenter ska påverka företagen att agera ansvarsfullt. Om vi accepterar den här idén blir den liberala demokratins inneboende paradox blottlagt – ju mer pengar du har, desto fler röster.

Jag vill ha demokrati i hela samhället. Så fuck nyliberal låtsasdemokrati.

Om Godheten

Efter att ha bölat över SVT:s publicistiska val (här, här och här), och bland annat jämfört dem med Nordkorea, inser jag att det blivit dags att bilda mig en egen uppfattning om Stefan Jarls dokumentär Godheten. Ni vet den där filmen som SVT vägrar visa med hänvisning till att det är valår, och att man måste vara partipolitiskt opartiska. Det här kommer vara den första av två poster på ämnet, eftersom jag somnade mitt i filmen och inte lyckades se klart hela.

Första halvan av Godheten är synnerligen oskyldig. Visst, socialdemokratin nämns, men närmast som en historisk företeelse i samband med ett Palme-tal. Resten av filmen består av bilder på djur som äter, samt SvD-journalister som uttalar sig om kapitalismens kris.

Strax innan jag somnade bort tog Jarl kameran och reste till York, Storbritannien. Här träffade han epidemiologerna Kate Pickett och Richard Wilkinson, författarna till The Spirit Level (som jag nämnt här). Forskarna får förklara hur ojämlikhet skadar samhällen på olika sätt.

Bilder på djur, journalister från en ”obundet moderat” tidning, två brittiska professorer vars forskning har hyllats (om än inte alltid implementerats) av WHO, FN, WTO och OECD. Kontroversiellt much? Ja, ungefär lika mycket som den där sjuka serien Laban som gick i Sydsvenskan.

Ingen partipolitik. Istället en ganska svepande systemkritik, framförd av personer med mindre politisk sprängkraft än, typ, Robinsson-Kent. (Det var väl han den snälle norrlänningen som tyckte att det var viktigt att borsta tänderna?) Det finns ingenting i Godheten som kan hota en partipolitisk opartiskhet. Däremot påpekas vid flera tillfällen att absurda inkomstskillnader är av ondo. Är det plötsligt en ”partipolitiskt partisk” uppfattning? Okej, sätt den i så fall i hyllan bredvid antirasismen.

Jaja, jag har sagt det nu några gånger, att SVT är medlemmar i Medieföretagen som är en del av Svenskt Näringsliv. Kan det vara Stefan Jarls något satiriska udd gentemot bonus-bossarna som svider i ögonen? Näringslivets lobbyister vill ju självklart hämma opinionen som skriker på mer rimliga ersättningsnivåer.

Fortsättning följer när jag sett andra delen av filmen.

Min neofeodalism

Innan jag googlade ordet ”neofeodalism” trodde jag att det var jag själv som hade kommit på det. Min tänkta definition av ordet skiljer sig också från den gängse. Faktum är att jag har använt ordet i en helt annan bemärkelse.

Björn af Kleens Jorden de ärvde är en väsentlig pusselbit i min version av begreppet ”neofeodalism”. I boken visar af Kleen hur den svenska adeln fortfarande frodas, även om de lurat i Socialdemokraterna att slotten går så dåligt att man måste ha både kulturminnesvårdsstöd och fideikommiss-lagstiftning. För att driva sin sak har man skapat lobbying-organisationen Jordägarförbundet. Organisationen låtsas representera den enkle bonden som mjölkar sig ko för hand i motljus för att kunna betala amorteringarna på sin bättre begagnade tröska. I själva verket är intressenterna de adelssläkter som utgör drygt två promille av Sveriges befolkning, men äger nästan all mark.

Adelsfamiljerna är alltså Sveriges major jordägare. Därmed är de också Sveriges major mottagare av EU-bidrag, inom den korrupta och vidriga protektionism/subventions-politik som Fort Europa stoltserar med (som jag för övrigt nämnt här och här). EU:s jordbrukspolitik omfattar hälften av den totala budgeten, vilket motsvarar ca 700 miljarder kronor. Dessa enorma subventioner går mer eller mindre rakt ner i de största jordägarnas redan buktande fickor.

Var kommer pengar ifrån? Jo, det är ju basic information serru:

”EU:s budget finansieras bland annat genom att varje medlemsland bidrar med en andel av sin bruttonationalinkomst […] EU får in pengar på flera sätt: genom bidrag från medlemsländerna, genom tullar på varor från länder utanför EU och genom en procentdel av den moms som tas ut i medlemsländerna.”

Ja, det är alltså via skatt. Som tas ut från folket. Som en slags tionde liksom, fast lite mer komplext.

Vad trodde jag, innan min googling av ordet, att "neofeodalism" betydde? Jo, en situation där adeln äger all mark, och alla invånare betalar skatt till dessa fet-rika magnaters kistor. Fast i nutid. "Neofeodalism" var liksom det perfekta ordet för att beskriva en sådan situation. Synd att det var upptaget.

En framtid nära dig

Du sitter och trummar lite förstrött på ditt skrivbord. En tanke har slagit rot i dig, en tanke som inte vill lämna dig i fred. Det där ordet som stod skriver i graffitti på den där bakgatan i Bilbao dit du gått för att köpa gräs. Du måste googla det.

_Neofeodalism

Du väntar medan modemet knastrar. Det mörknar ute. Nu händer det något. Google har googlat klart. En grön text smattrar fram mot den svarta skärmen.

_Neo-feudalism – or new feudalism – refers to the theory that emerging domains of mass private property, in combination with an increasing wealth gap, are excluding marginalized people from the state’s provision of security. It is made possible by the commodification of policing, and signifies the end of shared citizenship. One characteristic is that individual’s public lives are governed by business corporations.                  

Det har gått några veckor. Det känns inget vidare kul på jobbet längre – förmannen sneglar bekymrat på dig, och man skär ständigt i dina timmar. Snart har du inga arbetspass kvar längre. Du har på något sätt blivit utfasad.

När du ska hämta ditt matpaket vill man inte längre acceptera dina kuponger. Du har lite GMO-ris kvar i skafferiet, och du kan hitta ett och annat i papperskorgarna i anslutning till rekreationszonen du frekventerar. Du kan klara dig ett tag, men det är ingen hållbar situation. Särskilt inte när elen försvinner. Några dagar senare kommer det inget vatten ur kranen längre.

Du sitter och bläddrar förstrött i ett gammalt skivetui. Det är Företagsjinglar från seklet som gått, med prisbelönt artwork av Chevron Arts&Culture. Dina favoritmelodier är General Electric Boogie och Sing the Samsung Song. För att inte tala om The Wal-Mart Waltz.

Melodierna, som du inte hört sen du var barn, lockar fram minnen. Din gamla farmor, till exempel, och hennes konstiga sagor. När hon var liten fanns det tydligen något som kallades ”det offentliga rummet”, eller något sådant. Du vet inte exakt hur det var möblerat eller så, men det ska visst ha varit trevligt.

Nu är maten helt slut slut. Du måste lämna bostaden. Det är visst natt ute, det förvånar dig en smula. Du har nog tappat tidsuppfattningen. Du är svag och törstig och slumrar till så fort du sätter dig ner. Du försöker hålla dig utanför strålkastaljusen, men det är svårt när du samtidigt vill komma åt att rota i soptunnorna.

En figur står och stirrar på dig. Kanske finns den bara i ditt huvud, för när du gnuggat dig i ögonen är den borta. Du skyndar iväg längs en gränd, krampaktigt hållandes i ditt byte – en möglig smörgås.

Du hör något, det låter lite som steg, men kanske är det ett eko, eller vatten som droppar. Du vågar inte stanna upp utan äter den mögliga smörgåsen medan du springer.

Så hör du en smäll och upplever hur vänster knä liksom försvinner. Du faller omkull. En oresonlig våg av smärta kommer över dig, och du förlorar medvetandet.

När du vaknar har man släpat in dig i någon slags källarutrymme. Du ser konturerna av två bredaxlade personer. Du kan se att de bär gasmasker.

”Du har googlat på fel ord, ditt subversiva lilla element”, väser den ena gasmasken. Den andra tar vid: ”Du skulle nöjt dig med gulliga katter i festliga hattar.”

Fler hjul, men mindre snurr

Vi har idag en arbetslöshet på uppemot 10 procent. Det är var tionde arbetsför person som går utan kneg, och följaktligen utan pengar och förmåner. Att vi har en så hög arbetslöshet beror på medvetet förd politik – åtstramning på moralistiska grunder, i stället för en bevisat effektiv stimulanspolitik. Samma politik försämrar även situationen för de arbetslösa, när sociala skyddsnät blir genomsläppliga och social mobilitet ett minne blott.

Hög arbetslöshet leder till lägre löner och sämre villkor, eftersom det skapar en konkurrens om jobben. Denna mekanism kan smörjas med några jobbskatteavdrag, som ger ”extra pengar i plånboken” till arbetarna och därmed minskar deras krav på arbetsgivarna. Se där, en lönesänkningspolitik! De extra plånbokspengarna tas för övrigt direkt från arbetarnas egen pott, dvs. det offentliga.

De arbetslösa utgör den verkliga underklassen idag. De är fattigast och mår sämst. Medan de tillsvidareanställda desperat och med panik i blicken klamrar sig fast vid sina privilegier (sjukförsäkring, semester, pensionsförsäkring, heder och ära, avdrag och dolda välfärdstransaktioner) så sitter arbetslösa, svartjobbare, visstidsanställda, och andra människor med ett osäkert leverbröd, djupt i skiten. Prekariatet har du kanske hört talas om. Osäkerhet skapar stress, stress skapar ohälsa. Fattigdom sopar undan dina möjligheter att ens resonera om saken – forskning visar att fattigdom hämmar hjärnans förmåga att fokusera på komplexa problem. Även den sociala aspekten, den där känslan av att vara sämre än andra, genererar ohälsa i kvadrat och kubik. Och naturligtvis kan man glömma gymm-kort och hälsokost när pengarna tryter.

Samtidigt, på andra sidan stängslet: Välfärdssjukdomar som hänger ihop med stress, övertidsarbete, brist på motion, dålig kost, etc. Symptom dels på en stressande ojämlikhet (vem vill trilla ner i den hotande abyssen?), och dels på en osund arbetslivskultur. (Här kan man läsa lite om arbetsmiljöforskning.)

Vi har även problem med att kombinera heltidsarbete med familjebildande, vilket drabbar främst kvinnor då dessa oftare går ner i arbetstid. Detta ger i längden lägre lön och lägre pension, och karriären hamnar såklart on the back burner. Att det är kvinnor som drabbas blir tydligt i statistiken. Samtidigt drabbar det också mannen, som cementeras i sin breadwinner-roll, och blir alienerad från sin egen familj. Den traditionella mansrollen kopplar till annan typ av ohälsa, såsom våld och alkoholism.

Men vi får mer gjort på jobbet, eller? Det visar sig att produktiviteten minskar, i alla sektorer, när folk jobbar för mycket. Det är alltså inte ens så att outputten påverkas positivt av det myckna övertidsarbetet. Tillåt mig citera James Surowiecki, som skriver om övertidskulturen i The New Yorker:

”The perplexing thing about the cult of overwork is that, as we’ve known for a while, long hours diminish both productivity and quality. Among industrial workers, overtime raises the rate of mistakes and safety mishaps; likewise, for knowledge workers fatigue and sleep-deprivation make it hard to perform at a high cognitive level. As Solomon put it, past a certain point overworked people become ‘less efficient and less effective.’ And the effects are cumulative. The bankers Michel studied started to break down in their fourth year on the job. They suffered from depression, anxiety, and immune-system problems, and performance reviews showed that their creativity and judgment declined.”

Sammanfattningsvis har vi ett samhälle där jättemånga är arbetslösa och mår jättedåligt, samtidigt som de som jobbar också mår dåligt – eftersom de jobbar för mycket. Kolla här, vad vi har gått och skaffat oss:

• Fler arbetslösa
• Lägre löner, sämre villkor
• Ökad ohälsa
• Minskad jämställdhet
• Minskad jämlikhet
• Minskad produktivitet

Det är dags att införa 30 timmars arbetsvecka – ja, det hade funkat skitbra. Dessutom måste övertidsarbete regleras så att det blir väldigt kostsamt för arbetsgivaren. Det ska inte gå att smyga in övertidsarbete i så kallad flextid – 30 timmars vecka ska stå fast. Vidare bör alla människor ha 6 veckors semester, med rätt till ytterligare 4 veckors tjänstledigt per år utan att detta påverkar antalet semesterdagar. Det bör naturligtvis även vara obligatoriskt att dela föräldraledighet lika.

Genom dessa enkla och högst realistiska åtgärder kommer arbetstillfällen frigöras, och de som väl har arbete kommer må bättre.

Dumheterna fortsätter

Moderater är korkade. Ja, jag sa det. Ett hyfsat nytt exempel är Beatrice Asks utspel om marijuana. Här skriver Johanna Nylander om när Ask Facebookade att ”37 personer dött av marijuanaöverdoser under det första dygnet som drogen varit legal i delstaten Colorado.” Ask misstog en satirisk skämtnyhet för allvar.

Riktigt bra timing, för övrigt, eftersom den svenska narkotikapolitiken äntligen har börjat ifrågasättas. Här skriver Magnus Linton om den saken. Svensk moralism har kostat liv alldeles för länge, men det är först nu när den svenska hiphop-generationen blivit vuxna som tillräckligt många börjar ta evidensen på allvar.

Här är ett exempel på hur dumt i huvudet ett argument kan vara. KD-tjommarnas idé är att sprutbyte sanktionerar missbruk. Okej, så Harry och Kenta på jonkar-bänken tänker ”what would Hägglund do?” varje gång de skjuter heroin? Nä, så är det faktiskt inte.

I Sverige idag kan du nekas hepatit C-behandling för att du missbrukar. Du kan nekas hepatit C-behandling för att du själv har smugglat hem substitutions-preparat från Tyskland, i samband med att du försökt sluta men blivit förvägrad substitutionsbehandling hemma i Sverige. I vissa landsting kan du nekas hepatit C-behandling för att du bara varit ren i t.ex. 8 månader, istället för ett helt år. Det är ingen bra grej för en brukare som söker motivation till att sluta. Motivation hittar man nämligen i processen att ordna upp ett trassligt liv, få bostad om man saknar det, få substitutionsbehandling om det är möjligt, få vård. När det gäller hepatit C handlar det om liv och död.

I Sverige idag kan du dömas för narkotikabrott för att du beställer parafernalia. Du kan alltså dömas för att du hanterar rena kanyler, filter, pumpar och andra injektionsverktyg. Bra policy mot smittspridning? En annan riktigt korkad sak är att de sprutbyten som väl finns har 20-årsgräns – detta trots att den genomsnittliga debutåldern för injektionsmissbruk är betydligt lägre än så (enligt Socialstyrelsen, sidan 11).

Svensk narkotikapolitik är riktigt misslyckad. Nolltoleransen har lett till att färre personer har provat marijuana än i jämförbara länder. Däremot har Sverige inte färre tunga missbrukare, och vi har faktiskt dubbel så hög narkotikarelaterad dödlighet som EU-genomsnittet.

Det finns sprutbyten i Sverige idag, sedan länge i Lund och helt nystartat i Stockholm. I Göteborg finns inget. Där ser man hellre injektions(miss)brukare dö i hepatit C eller hiv/aids. Kanske just på grund av argument som de David Lega (kd) och Hampus Hagman (kd) lägger fram. Och förresten, all forskning pekar entydigt mot att sprutbytesprogram inte ökar hur mycket någon brukar, eller hur många som brukar.

Nu handlade det här ju om hur korkade moderater är. Riktigt, riktigt korkade, har Beatrice Ask bevisat. 37 personer döda i cannabisöverdos är bara toppen av det intellektuella krisberget. En annan antiintellektuell atombomb briserade i och med att Ask gick ut i media och krävde strängare straff för narkotikabrott – trots att straffsatser inte har någon som helst inverkan på antal missbrukare! Asks argument?

”Vi behöver tydliggöra hur samhället ser på den här typen av kriminalitet […] Jag vill inte ha det här ifrågasättandet, om narkotikabrott är allvarliga eller inte allvarliga […] Jag tror att stränga straff när det gäller narkotikabrott är viktigt.” (Min egen understrykning.)

I USA sitter ca en av hundra invånare i fängelse. The land of the free har ironiskt nog högst andel fängslade personer i världen. Världen, ni vet där t.ex. Kina och Iran ligger. Okej, det är lågt att citera Wikipedia, men ”The People's Republic of China ranks second with 1.5 million, while having four times the population, thus having only about 18 % per the US incarceration rate.” Jag förstår att det är viktigt för amerikanerna att slå kineserna på fingrarna, men man kunde kanske valt någon annan strid att vinna.

Dokumentären The house I live in berättar hur USA blev världens största fängelse. Det finns många andra dokumentärer, böcker med mera som också gör jobbet. Det är en ganska tragisk historia, som i princip går ut på att man kriminaliserat en enormt stor del av populationen genom lagstiftning avseende narkotikabruk. Genom att dessutom hålla sig med hutlösa straffsatser kan fängelserna hållas fyllda. Fängelserna, som förresten drivs i privat regi.

Den här texten av Matt Stoller belyser det faktum att den privata fängelseindustrin är ett vinstmonster, som aktivt lobbar för fortsatt höga straffsatser för narkotikabrott, och som dessutom ibland mutar domare för att döma ut maximala straff. (Framgår även av nämnda dokumentärfilm.) Säga vad man vill om privatisering, men man vill fan inte ha vinstincitament i fängelseindustrin. Stollers ord:

”Welcome to the for-profit prison industry.  It’s an industry that wants people in jail, because jail is their product.  And they have shareholder expectations to meet.”

Stoller citerar CCA, dvs. the Corrections Corporation of America, som i en rapport skriver följande:

”The demand for our facilities and services could be adversely affected by the relaxation of enforcement efforts, leniency in conviction or parole standards and sentencing practices or through the decriminalization of certain activities that are currently proscribed by our criminal laws. For instance, any changes with respect to drugs and controlled substances or illegal immigration could affect the number of persons arrested, convicted, and sentenced, thereby potentially reducing demand for correctional facilities to house them.”

Land of the free, som sagt. Men vad har detta att göra med Sverige?

Beatrice Ask vill ha strängare straff för cannabis. I dumhetens tecken driver hon sin hjärtefråga – en sämre narkotikapolitik för alla!

Vet ni vad mer Ask tycker?

Det här:

”Landets anstalter är, trots pågående nybyggnationer, i princip fullbelagda och alldeles för många av de intagna återfaller i brott och en kriminell livsstil efter avtjänat straff. För regeringen är det därför angeläget att vidta åtgärder som effektiviserar och vitaliserar kriminalvården.

En åtgärd för att utveckla kriminalvården kan vara att i än högre utsträckning än vad som redan pågår, låta privata aktörer komma in och visa nya vägar, bland annat när det gäller vård, behandling, yrkesutbildning och arbetsdrift.

Myndighetsutövning av mer ingripande karaktär, till exempel fastställande av verkställighetsplan, beslut om permissioner och beslut om tid för villkorlig frigivning, ska dock även i framtiden vara ett ansvar för det offentliga. Jag kommer således att se vidare på hur privata aktörer kan bidra till att effektivisera kriminalvården.”

Som självaste Thomas Bodström känner sig tvingad att slå henne på fingrarna för:

”Beatrice Ask har tidigare svarat på en fråga i riksdagen att hon tycker att privatisering av fängelser vitaliserar Kriminalvården […]På vilket sätt har justitieministern för avsikt att försäkra sig om att dessa privatiseringar inte hotar rättssäkerheten?”

Asks svar är listigt undanglidande – nästan lite för listigt för att komma från någon som tror att man kan dö i en cannabisöverdos:

”För mig är det självklart att värna rättssäkerheten och rättstryggheten […] En förutsättning är att den verksamhet som bedrivs i de aktuella fastigheterna kan garanteras oavsett ägandeförhållanden.”

Vi har redan gått igenom det här, men låt mig sammanfatta. Vad blir

(privatisering av fångvården) + (stränga straff för narkotikabruk)

?

Jo, ser ni, det blir en omfattande kriminalisering av människor i syfte att vinstmaximera.

En liten parentes: Studier på djur visar att det främst är individer som befinner sig långt ner i den sociala hierarkin som väljer att berusa sig när tillfälle ges. Det är alltså flykten från olyckan som lockar, vilket litteraturen för övrigt har lärt oss i alla tider. Vad för alliansen för politik? En ojämlikhetsgenererande politik, som maximerar mental ohälsa och allmän stress. Därmed breddar man också kundunderlaget, dvs. de människor som kan tänkas vända sig till narkotikan för lindring av de dagliga besvären. Låt mig modellera en liten modell (klicka för större bild):