Naturligt vs. ickenaturligt

Är en skillnad mellan konservativa och andra att de konservativa vill vara slavar under naturen (för att tala med Thomas Mann/Setembrini)?

 

Nja, inte goda konservativa. Goda konsevativa är Earth movers som vill att människan ska extrahera resurser ur skapelsen. Ty det är Gott.

 

Men visst, konservativa är ekofascister. Nazisterna återplanterade den europeiska bisonen, och är erkända för sin skogsvård. Fredrik Lindström är miljöpartist. Konservatismen har tre hörn.

 

Så, lite blandad bild där. Dock; konservativa kan sägas se människan som slav under sin egen natur. Ingen ser "naturligt" som så positivt laddat som en konservativ. Fotboll med händerna!? Onaturligt! Våra roller? Naturgivna!

 

Så, icke-konservativa ser våra roller som icke naturgivna. (Bakgrund, bakgrund, bakgrund.) Men, om vi gräver lite ser vi - som konstaterats - ändå ett värderingsöverlapp mellan GAL och TAN. Vi enas kanske t.ex. om att the circle of concern är ett faktum. Cirkeln kan definieras olika, i olika situationer, men är hur som helst en funktion av evolutionen och således koncentrerad kring vår DNA-molekyls överlevnad och reproduktion. Dvs. vi själva och våra barn i centrum.

 

Vår känsla för vad som är rätt går inte alltid ihop med vår intellektuella idé om vad som är rätt. De konservativa har sitt att förklara, men i ärlighetens namn en rätt tydlig utgångspunkt - iaf. ur ett evolutionspsykologiskt metaperspektiv. Liberaler och andra icke-konservativa står ju endast på resonemangen de bajsat ur sig för dagen. Och det kan ju vara rätt svårt att få ihop det ibland.

 

Alltså; konservativa går på magkänsla och naturgivenhet. Icke-konservativa går på resonemang. Framresonerad moral kan strida mot "naturlig" moral, men de icke-konservativa kommer i trängda situationer sannolikt ändå tvingas erkänna GAL-TAN-överlappet pga. magkänslan tar över.

 

Kanske måste icke-konservativa, även om de vill hålla fast vid andra-än-naturgivna moraliska principer...

 

(vilket vi väl borde? vår strävan är väl att så lite som möjligt begränsas av vårt kött, inkl. kognitiva bias och defekter? det sannerligen naturgivna är väl bara resultatet av en ganska dålig optimeringsprocess som har verkat i en miljö vi ändå har lämnat?)

 

...helt enkelt erkänna att det ofta har en psykologisk kostnad att förneka magkänsle-moralen?

 

Detta kanske bara är en omständlig omskrivning av vad Freud säger i Vi vantrivs i kulturen. Contrary to popular belief säger han faktiskt att samhället är skitbra, att det är awesome att vi inte måste gå runt och döda varandra etcetera, men att det har vissa negativa sidoeffekter - som dock på inget sätt står i proportion till de enormt positiva effekter som civilisationens samordningsmekanismer bjuder på.

 

Jag vill att: Konservativa ska erkänna att det kan vara mycket bra att frångå den naturgivna moralen, eftersom den bland annat oreglerad leder till våld och hederskultur. Men också att icke-konservativa ska sluta nonchalera den psykologiska kostnad som Freud beskriver.

 

Parentes: Allt detta minner om den klassiska uppdelningen inom cross cultural psykology, om nån minns den gamla disciplinen. Det anses (eller ansågs i alla fall för tio år sedan) att individualistiska/ narcissistiska kulturer (exempel: USA) har mer mord, pga. negativa känslor kanaliseras utåt som aggression. Narcissism innebär att skuld läggs på andra än en själv. I kollektivistiska kulturer (exempel: Japan) vänds istället negativa känslor inåt, och orsakar skam och självmord. (Snabb ögonbollning av lite statistik gör mig osäker på hur bra verkligheten stämmer med denna teori.)

 

(Relaterat: Konservatism, konservativ; normkritik; tumregler vs. heliga värden; kyskhet och våldtäkt; AI och människoinkonsekvens; Sverige är en subkultur; konservatismens tre hörn; konsten att stå på alla ben samtidigt; socialdemokratin; Zamjatin.)

Fortsatt filosoferande, transhumanism

Fortsättning på det här.

 

...och tänk vad fett nu när vi är på gång att kunna modifiera vår biologi! Då är det våra normer och sociala konstruktioner och diskurser som helt direkt påverkar biologin, istället för tvärt om. I ett evigt kretslopp, förstås.

 

Måste vi då se en självamplifierande effekt? En rundgång?

 

Biologiskt bestämda benägenheter -> Vissa normer -> Viss typ av självmodifiering -> Förstärkta biologiskt bestämda benägenheter -> Ännu starkare normer -> Ännu mer självmodifiering

 

Eller kommer vi resonera oss fram till något som egentligen går emot vår biologiska benägenhet? (Är detta en meningsfull utsaga, ens?)

 

Jag tänker på att vi kanske resonerar oss fram till en utilitaristisk icke-aggressiv Crake-ariansk (Atwood) modell (eller varför inte tranhumanoiden i Houellebecqs Refug). Så vår moral leder oss till att göra oss helt annorlunda än den varelse vars biologi födde vår moral.

 

Vad för moral kommer då en sådan varelse föda?

Jag berättar för mig själv om vad jag tänkte på när jag diskade i eftermiddags

Vi kanske klagar på genusvetenskapen för att de är patologiskt upptagna med normer. Det är inte the best explanation för alla mänskliga beteenden, tycker vi.

 

Men, samtidigt tycker vi att normer är extremt mäktiga. Vi tycker att intersubjektiva fenomen såsom religion och ideologi är memes mäktiga nog att... Ja, vad? Jo:

 

Att omprogrammera mänskliga varelser så att de fungerar utanför sin ancestral envoronment. Genom att omprogrammeras med nya normer och idéer, kan en människa överlåta sitt biologiskt hårdkodade hämndbegär till nationalstaten. Till exempel.

 

Environment pulls the trigger, biology loads the gun.

 

Diskussion om arv kontra miljö kan bli märklig, eftersom miljön ofta är en funktion av arvet. Men, det är uppenbart att människor har en bred biologisk potential, och att olika memes, olika intersubjektiva fenomen, olika mjukvara i hårdvaran så att säga, gör oerhört stor skillnad. De som klagar på genusvetarnas normupptagenhet har inte sällan höga tankar om IS-rekryterarnas möjligheter att förgifta sinnen med propaganda.

 

Låt oss således oscillera tillbaka en smula.

 

Ja ja, det är självklart sjukt korkat att inte överhuvudtaget erkänna biologiskt kön. Det är sinnessjuks relativistiskt, postmodernistiskt, och over the top socialkonstruktivistiskt.

 

Samtidigt kan det konstateras att olika kulturer stipulerar olika beteenden; poäng socialkonstruktivism.

 

Det som vi måste förstå är den reduktionistiska insikten: Kognitiv processer är lika fysikaliska som t.ex. motoriska processer. Tankar är inte mindre biologiskt determinerade, om en så vill, än kroppars rörelser.

 

Den kognitiva processen förbränner kalorier. Hjärnan är en motor.

 

Men okej, dissolve the question.

 

Varför tänker genusvetare så fel att de förnekar biologin? Tja... För att de är fast i en subkulturell masspsykos och affective death spiral. Dessutom verkar de i allmänhet vara dålig på att inkorporera nya bevis, eller bevis som motsäger deras älsklingsteorier.

 

Varför tänker onyanserade genusvetarkritiker så fel att de (selektivt) förnekar normer, då?

 

Jo, för att vi alla är fast i Descartes jävla tallkottskörtel. Vi tror att kroppen är ett, och anden är ett. När de i själva verket är samma. Då kan det kännas som att normer inte har någon funktion, t.ex. i könsidentitet eller sexualitet, när en ser dessa aspekter som biologiska processer.

 

Men, biologiska processer har en socialkonstruerad överbyggnad. Den är bara inte fullt så dominerande och flexibel som genusvetarna tror. Men givetvis finns den.

 

Vad gäller de överdrivet normtroende/biologiförnekande genusvetarna så borde dessa fråga sig: Varför separerar vi psykologiska och fysiologiska faktorer? Varför kan vi konstatera att fysiologiska faktorer, som könsorgan, är olika - men inte att hjärnans fysiologiska struktur är? (T.ex.: Amygdalan ser olika ut hos kvinnor och män, och omvänt hos homosexuella.)

 

Varför skulle evolutionen inte förklara något om vår psykologi, men dock allt i vår fysiologi, när hjärnan är enn ytterst resurskrävande organ och förmodligen vår evolutionära usp?

 

(Om vi inte ska tro Born to run, att det är våra lungors förmåga att andas ett annat antal andetag än antal steg vi springer, och således möjliggöra syresättning som möjliggör långdistanslöping genom vilken vi kan springa ihjäl djur och således få ett ökat proteinintag vilket i sin tur ledde till den kognitiva revolutionen eftersom våra hjärnors tillväxt gynnades av mer kött.)

 

Varför skulle kön och sexualitet vara orört av evolutionen, när detta är grundläggande aktiviteteter och roller denna optimeringsprocess? Varför just vi, jämfört med alla andra djur?

 

Genusvetarnas förnekande eller down playing av biologiskt kön (som i nämnda Hjernevask) innebär ett tydligt frånsteg från åtskilliga av rationalismens metoder. De priviligierar sin egen hypotes på ett orimligt sätt, och frångår den bästa förklaringens logik på ett orimligt sätt. Värst av allt är de obenägna att inkorporera ny bevisning. När de tvärt om säger att de inte förnekar biologiskt kön, men att det inte är "intressant" eller att det inte får plats i deras konstruktivistiska begreppsapparater, då kan en fråga sig vad de överhuvudtaget forskar på.

 

Hur skulle det se ut om vi hela tiden ville förklara det redan välförklarade med andra, egna älsklingsteorier?

Svenska genusvetarreaktioner på Hjernevask

Efter att äntligen ha sett Hjernevask måste Antropofagi be om att få rapportera att det är en helt briljant serie. Sista avsnittet är hjärtskärande. Alla de andra avsnitten komiska, pinsamma och upplysande.

 

(Här med engelska subs. Här utan, eftersom avsnitt 6 och 7 med engelska subs är förkortade i slutet.)

 

Briljant även, visar slö-googling, svenska kommentarer på den norska debatten som följde på dokumentärserien ifråga. Exempel: "Komiker startade hetsjakt på norska genusforskare" (genus.se), där vi bland annat kan läsa följande:

 

 "Under våren drogs även fler genusforskare in i debatten. En av dem var professor Harriet Bjerrum Nielsen, tidigare forskningsledare vid Centrum för tvärvetenskaplig genusforskning i Oslo. Hon menar att orsaken till att genusforskningen är så utsatt för angrepp dels handlar om forskningens normativa utgångsläge, att könsbaserat förtryck bör bekämpas, dels om att människor upplever att genusforskare och jämställdhetsaktörer har mycket makt i Skandinavien, samt att feministisk teori har blivit mer teoretisk och akademisk.

– Många känner inte igen sig själva i komplicerade påståenden om att kön är en social konstruktion, det stämmer inte med människors egna erfarenheter. Genusforskningen borde vara bättre på att sälja in sina insikter på ett sätt som är lättare att förstå, säger Bjerrum Nielsen." (Antropofagis fetstil.)

 

Forskningens normativa utgångsläge? Fan asså, redan på stats A fick en ju lära sig att skilja på normativa och deskriptiva utsagor. Normativa utsagor kan inte debatteras. Normativa utsagor säger endast någonting om den utsägandes åsikt.

 

Verkligheten är si eller så. Du tycker si eller så. Detta är icke samma sak.

 

Sen, att sälja in? Det låter inte exakt samma som att förklara. Handlar det om att skapa förståelse, eller om att övertyga?

 

Den bästa förklaringen brukar vinna i längde. Ställ upp den bästa förklaringen bredvid en sämre, så får du se.

 

(Och så det där med Occams rakkniv. Kanske, bara kanske, fattar Antropofagi äntligen grejen. För de norska genusforskarna i Hjernevask böjer sig fan baklänges för att förklara fenomen på de mest komplicerade vägar. Prioriterar galna och osannolika hypoteser framför de mycket mer sannolika som serveras dem på silverfat.)

 

En annan intressant aspekt av kommenteringen på Hjernevask är psykologiserandet:

 

"– Vi ser att det är en grupp där ute, till övervägande delen män som när ett enormt hat mot genusforskare och feminister. Vissa män upplever att de drabbats negativt av jämställdhetspolitiken och har problem i sina liv som de projicerar på genusforskare, resonerar hon." (Antros phat-style.)

 

Eller för den delen alla grepp som kan tänkas undvika att kommentera själva sakfrågorna.

 

"En tillbakablick av vad som skedde visar också att det är vissa skribenter, etablerade antifeminister, samt privatpersoner via nätdebatter som gick hårdast ut mot genusforskarna.

– Statistiken har under flera år visat att män inte är entydigt positiva till jämställdhet, men det har aldrig kommit ordentligt till uttryck. När jag nu ser på det som har hänt, så tänker jag att vi äntligen har kommit i kontakt med den grupp i befolkningen som är skeptiska till jämställdhet.

Dessa skeptiker består enligt Lorentzen främst av män: Inte ett enda av de aggressiva mejl han har mottagit efter programmet har skrivits av en kvinna."

 

(Fotnot för den som inte pallar se serien: Se serien! Fotnot två: Lorentzen är en genusvetare som verkligen skämmer ut sig.)

 

Ett bisarrt litet erkännande om att genusforskarna ifråga kanske har lite lite på fötterna dyker dock i ärlighetens namn faktiskt upp:

 

"Enligt sociologen Tora Holmberg vid Uppsala universitet, som bland annat forskat på hur relationen mellan genusforskning och biologi omskrivs mediedebatten, är genusforskning generellt ett område som skapar heta debatter, eftersom det handlar om frågor där folk i allmänhet har många åsikter.

Hon menar också att det faktum att man inte gör anspråk på att leverera objektiva sanningar försvårar för genusforskare att vinna auktoritet och legitimitet i debatten.

– Genusforskningen är inte ett område där man slår fast sanningar, vi har inga entydiga svar. På många andra områden har man givna experter som har tolkningsföreträde. Det är klart man kan tycka en massa saker om exempelvis medicin, men jämfört med läkare och deras kunskap har man har inte så mycket att komma med." (Feeeet stil. Min såklart.)

 

Lite rena lögner dyker också upp:

 

"När det gäller den starka motsättningen mellan samhällsvetenskapen å ena sidan och biologin å den andra som Eia försöker avslöja är den enligt Lorentzen en konstruktion. Han påpekar också det paradoxala i ingen biolog fick komma till tals i programmet.

– Biologer håller ju med oss, eller vi håller med dem. Varken biologer eller genusforskare talar i antingen-eller termer."

 

Det här är helt sjukt. Minst en biolog är med i programmet, nämligen i avsnittet om homosexualitet. Denne biolog håller fan inte med genusvetarnas linje för fem öre. Detta i sakfrågan om huruvida homosexualitet är ett inlärt, kulturellt betingat beteende eller om det är medfött eller orsakat av hormonpåverkan i fosterstadiet. Typ.

 

Ytterligare kul detalj:

"Tora Holmberg, som i sin forskning intervjuat genusforskare om hur de förhåller sig till frågan om natur och kultur håller med:

– Det som framgick tydligt var att det absolut inte är så att man avvisar biologisk kunskap och biologisk forskning. Problemet är snarare att man inte vet riktigt hur man ska kunna baka in det i sin egen konstruktivistiska begreppsapparat."

 

Komiskt att biologisk kunskap och forskning inte kan bakas in i den konstruktivistiska begreppsapparaten! Kanske säger något om begreppsapparaten, eller?

 

***

 

Vidare till nästa reaction piece. Glitterfittorna!

 

Kanske, bara kanske måste citera nästan allt här:

 

"Jag beslöt mig för att kommentera diskussionerna kring 'Hjernevask' och Norsk forskningsråds beslut om att stoppa finansieringen till genusforskningen i Norge. Till att börja med måste jag säga att jag inte sett serien. Inlägg om något man inte sett brukar egentligen vara helt värdelösa, så jag koncentrerar mig på diskussionen kring 'ideologisk' forskning och den politiska ram forskningen påverkas av. (Däremot har en kollega till mig sett serien och menar att det finns flera anledningar till att vara kritisk. Serien behandlar visst fler områden så som 'ras', kring vilken en mycket underlig diskussion verkar äga rum. Att endast genusvetenskapen och frågan kring kön har lyfts upp ur serien kan därför säga något om den exeptionella attack mot just denna disciplin som skett från konservativt håll)."

 

(Obs. Diskussionen kring ras är inte mycket underligare än vad den blir på Antropofagi, men det är kanske underligt nog.)

 

Skribenten har inte sett serien!

 

Skribenten är forskare! Det framgår:

 

"Hela diskussionen har också fått mig att fundera över vad jag anser att jag fått av tre terminers genusvetenskap och hur det påverkar den forskning jag bedriver idag."

 

Gissning: Påverkar mycket, om man har en blogg som heter Glitterfittorna: Gender and Power made me do it, som frontas med denna feta bild (ej ironisk: fet bild! älskar Frida Kahlo!):

 

 

I alla fall. Metadiskussion istället för sakfrågor, såklart.

 

"Jag får lätt intrycket att den forskning som anses och kritiserar för att vara ”ideologisk” är den där ojämlikhets- och orättvisefrågor undersöks. Inom sådan forskning tar ofta forskaren ställning för att dessa förhållanden är något som bör förändras. Detta brukar inom akademin kallas kritisk forskning."

 

Sen lite konstigt hyllande av skribenten själv (den anser sig smart, men framstår inte som smart), konstigt hyllande av genusteori (det bidrar alltid med nya perspektiv - alltid med genusperspektiv!), samt i sammanhanget ironiska passusar såsom att "genusvetenskapen gör alltså socialteori bättre; den visar på nya vinklar och problematiserar förutgivna premisser för uppställda problemformuleringar. "

 

Jag skulle vilja drista mig till att säga att Hjernevask problematiserar förutgivna premisser för uppställda problemformuleringar. Som genusteorin ställt upp.

 

Vidare, en skum inställning till syftet med forskning och förhållandet till sanningen:

 

"Många forskare värjer sig också mot att placeras i en situation där makten över begrepp som 'värde' eller 'relevans' är på förhand bestämt vilket tvingar denne att passivt spegla sitt arbete mot dessa bestämma definitioner utan att få resonera kring detta genom den diskurs av värde som representera av sin egen disciplin. Det ger naturligtvis en känsla av frustration och maktlöshet, vilket inte gagnar kommunikation."

 

Alltså, i vissa helt andra sammanhang skulle jag kunna tolka detta på ett välvilligt sätt. En kanske inte alltid vill diskutera allt på vilka premisser som helst. Men i det här fallet ombads genusforskare kommentera extremt konkreta sakfrågor med 100 procentig relevans för deras kärnområde. Inte för mycket begärt, va?

 

***

 

Denna typ av reaktioner; liksom dessa; och framförallt dessa, gör mig fan skeptisk till genusvetare. Jag är ledsen, men det här bygger inte förtroende lång- eller kortsiktigt. Jag trodde liksom att vi alla strävade efter sanningen tillsammans. Men någon är ute på villovägar.

Nihilism och postnihilism krockar i rapp-Sverige

Det här, som jag själv skrev, var rätt vagt. Men i alla fall har jag kommit på ett exempel på när nihilismen och postnihilismen krockar. Allt tack vare P3 Souls "Den unge Eminem"-special.

 

Eminem är nihilismen personifierad. På låten Criminal på The Marshall Mathers LP blir detta nästan explicit uttalat, då Eminem löjliggör sig över människor som tror att det han säger/rappar om är på allvar.

 

[Intro]

A lot of people ask me stupid fuckin' questions

A lot of people think that what I say on a record
Or what I talk about on a record
That I actually do in real life or that I believe in it
Or if I say that I wanna kill somebody
That I'm actually gonna do it or that I believe in it
Well, shit, if you believe that, then I'll kill you
You know why? ‘Cause I'm a criminal!

Criminal!
You're goddamn right I'm a (Criminal!)
Yeah, I'm a criminal!

 

Det är ganska nihilistiskt/postmodernt att tycka att det är helt orimligt att ord kopplar till materiell verklighet. Samtidigt är det väl ungefär det som är punkterandet av intersubjektiva fenomen.

 

I alla fall. Vad som inte nämns mer än i förbigående  i P3 Soul är Eminems enorma påverkan på svensk hiphop. Alla som rappade mellan 1995 och 2005 hade Eminem som sin främsta förebild. (Undantag: Svenska Akademien och Timbuktu.) Bl.a. pga. att han rent tekniskt är bäst, men sannolikt också för att han - som nämnt - personifierar paradigmet. Han kan ses som den nihilistiska generationens språkrör.

 

Sen hände det något. Folk började låtsas bry sig, dvs. bli post-nihilister. Det var tråkigt att vara nihilist, så allmänheten började inkorporera "bry sig" och olika åsikter i sina respektive identiteter.

 

(SD är ett exempel - egentligen Machiavellianska värderelativister som lajvar ideologer. Identitetsvänstern också - medelklassen snidar ut sina offerroller.)

 

Det är ironiskt att rapparen Eminem blev talesperson för nihilismen, när fröet till identitetspolitiken grodde inom just hiphopen.

 

Minns ni Mr. Cool-gate? Read up on that shit annars. Jävla könstig söppa. Här, här, här, här.

 

Mr. Cool, våldsironisk rappare av klassiskt Eminem-snitt, blir helt obegriplig för den post-nihilistiska generationen.

 

Silvana Imam, frontfigur för Rappare Med Samvete, vart skitsur på Mr. Cool, frontfigur för Rappare I Samverkan. Krävde att Mr. Cool skulle portas från Emmabodafestivalen eftersom hans texter skulle leda till våldtäkter. Hotade att ställa in. Mr. Cool hoppade av, men smygspelade. (Silvana spelade dock ändå, trots vetskap om att Mr. Cool smygspelade.)

 

Skulle Silvana Imam uppmana till bojkott av Eminem? En mycket mindre uppenbart ironisk våldsironiker, trots allt, med otaliga låtar om kvinnomord.

 

Men, som rappare måste hon väl buga sig för Eminems gudalika rapp-skillz? Det är väl skillnad på form och innehåll?

 

Videovåldsdebatten visade att ingen pallar bry sig om att amoralisk kultur kanske påverkar oss undermedvetet och leder till ett negativt beteende. Det finns även tecken på att denna premiss är felaktig. (Se en utveckling av denna diskussion ang. det undermedvetnas roll här, samt framförallt angående porrkonsumtion här.)

 

Få människor tror/vill tro att Eminem-lyssning leder till negativa beteenden. Samtidigt varnar vi för IS-rekryterare, nazistpropaganda, ledarsidesextremhögerflört-jajagtittarpdigGP, etcetera. Vi tror ändå att trista memes kan ge trista utfall.

 

Det kan vara olika typer av påverkan. Det kan påverka olika personer olika. Vi har inte alla svar här.

 

Men, vi i nihilistgenerationen blir förvånade över Silvanas reaktion. För hur det än ligger till med de kausala sambanden bryr vi ju oss faktiskt inte ett skit.

 

Det är då vi måste förstå att Silvana Imams Mr. Cool-aversion är en post-nihilistisk pose. Det är en signal till fänzen, att skita på en våldsironisk rappare/killkomiker. Och för Silvana Imam är det förmodligen en reaktion som sker helt automatiskt, ironiskt nog - eftersom hon själv tycks tillmäta undermedveten påverkan stor förklaringskraft, vilket jag delvis vänder mig mot - på ett undermedvetet plan.

 

Imam tror att hon bryr sig om Mr. Cools budskap - på ett sätt som gör henne oförmögen att

 

a) se humorn;

 

b) distansera sig på ett normal-nihilistiskt vis;

 

c) resonera kring den faktiska effekten på verkligt beteende; samt

 

d) inta en liberal position utifrån principerna yttrandefrihet och personligt ansvar.

 

Varsågod, kära läsare! Den här klargörande, om än senkomna, beskrivningen av Mr. Cool vs. Silvana Imam bjuder jag på.

Två risker med att tycka synd om pojkar

I det stora åsikts-oscillerandet (förklaring, förklaring) med avseende på "feminism" (bla, bla, bla, bla) tänker jag ibland typ "vafan de har ljugit och lurat oss hela tiden vad är det här liksom". Andra gånger tänker jag istället "asså shit vad jag överkompenserar för min tidigare feminism-fandom och blundar för att det finns sjukt mycket ojämställdhet och jobbigt kvinnoförtryck i Sverige och världen."

 

Att jag nuförtiden ändå ibland landar i den föregående uppfattningen tror jag beror på att jag börjat tro/anse att pojkar och flickor är biologiskt olika i relevanta avseenden, och att pojkar missgynnas i relevanta avseenden i uppfostran och skola. Jag tycker mig se ideliga exempel på detta i många fall som jag är personligen bekant med.

 

Att jag kan känna denna vurm för pojkar tror jag beror på att jag själv åldras och således lämnar pojkstadiet. Det känns idag lättare att tycka synd om gossebarn, när jag själv inte är ett gossebarn längre. Jag kan alltså lättare tänka på pojkar i en offerroll - nu är de mer i kategorin "barn", där jag själv inte befinner mig.

 

Att jag haft svårt att tänka på pojkar som offer tidigare, men dock varit Mr. 8th of March med hela svenska folket, tyder på att jag har sett kvinnor som offer.

 

Detta är inte, anser jag, en särskilt empowering ståndpunkt. Det är inte heller särskilt nyanserat att dela upp populationer i offer och förövare, då överlappet i regel är betydande.

 

Risk 1: Att jag börjar tolka pojkars problem som uttryck för en icke-pojk-tillvänd utbildnings- och uppfostranskultur. När det kanske bara handlar om exponering för droger eller något annat som mycket bättre förklarar det ena eller andra.

 

Risk 2: I det att jag slutar tänka "du late jävel" eller "ta dig i kragen", och istället börjar tänka "oj vad dåligt anpassad grundskolan är för dig!" eller "oj vad ingen fångade upp dig när du uppvisade den ena eller andra problematiken!", finns det risk för att jag - min vana trogen - nedvärderar agentskapen och det individuella ansvaret, och istället lutar mig alltför mycket mot strukturella förklaringar.

O-originellt

Den här ranten om identitetspolitik, liksom den här, påbörjades ett antal gånger i ungefär följande form - jag parafraserar alltså mig själv:

 

I postnihilismens tidevarv måste folk lajva att de bryr sig, vilket leder till att politiska åsikter inkluderas i den egna identiteter. Men, begreppet "post-nihilism" - tror jag mig själv ha myntat - indikerar att man faktiskt passerat stadiet faktiskt bry sig, via stadiet inte bry sig, till stadiet låtsas bry sig. Spelat engagemang, för att inte gå under av tristess i totalt normvakuum. Syntetisk känsla av mening måste genereras för att fylla nihilismens avgrund - för att ersätta havererade intersubjektiva fenomen.

 

Detta var så pass jävla skjutet från höften att jag varje gång raderade texten och utgick från någon annan marginellt mindre korkad tanke istället.

 

Men, hör och häpna. I den här podden säger Harris' gäst Douglas Murray EXAKT DETTA! Sista segmentet i samtalet (jag transkriberar slarvigt):

 

"In the absence of meaning all sorts of things happen. I have a long part in my book on Houllebecq, the great poet of meaninglessness. He is a nihilist as well as a genius /.../ And I think that there is likely that people do that, find meaning in other ways, very misdirected. Often very disastrous /.../ There will be some people who end up revolting out of some kind of habit /.../ against what is good /.../ I think to a great extent this is it, a lot of people are finding meaning in politics. /.../ Barricade manning, and nazi identifying /.../ that's what giving their life purpose /.../ If it's not about getting to the truth or better organising a society //så kommer du aldrig enas med någon annan//."

 

Antropofagi har tidigare förläst sig på Houllebecq (här, här, här, här, här, här, här, här, här, etcetera). Harris' gäst verkar ha gjort det samma - han nämner Houllebecq som "meningslöshetens poet". Detta verkar vara vår enda gemensamma nämnare.

 

Är det så att Houllebecq-läsning ofelbart leder till utfallet "tro att postnihilism leder till skapande av mening genom inkorporerande av åsikt i identitet"?

 

Detta gör ju inte mitt tjöt om "post-nihilism" och meningsskapande mer korrekt - bara mindre originell. Däremot var det ytterst sjukt att höra sin egen förkastade tanke återges mer eller mindre ordagrant i en podd av en gubbe som ligger längre ner i hala-rasist-backen än Harris.

 

Kopplat till identitetspolitik är det hur som helst värt att notera att själva det tänkta sambandet är motsatt. Här handlar det ju inte om att göra identitet av politik, utan att göra politik av identitet. Istället för att skapa mening av åsikt, skapar man åsikt av upplevd grupptillhörighet.

Uncanny valley och Schelling's fence

Eftersom Antropofagi tidigare har pratat både om Sam Harris eventuella smyg-islamofobi, och i samband med detta även slippery slopes i allmänhet, är det intressant att notera att Harris själv för ett hal backe-argument: 

 

 

Harris menar att hans gäst ju pratat med någon som har osunt intresse för ras/IQ-frågor, och som själv har pratat med en pseudo-nazist som i sin tur har pratat med en nazist. Harris poäng är att man tillslut själv blir smutsig av att befinna sig i det här ledet - intressant eftersom han själv ju uppenbarligen pratar med gästen. Den fråga man saknar är ju Harris fråga till sig själv - varför har jag just den här konversationen?

 

De kommer inte in på det, men kanske har Harris bara satt upp ett Schelling's fence, och gästen råkar hamna på rätt sida. Ett Schelling's fence är när du på förhand bestämmer en punkt i den hala backen som du aldrig ska halka förbi, även om det på en närliggande punkt inte känns så farligt. Att korsa ett Schelling's fence, ett Schelling-staket, ska förstås som att man väljer att inte bara korsa den punkten, utan att åka hela vägen ner till backens slut.

 

Att inte över huvudtaget ge sig in i backen, dvs. att inte prata med någon som någonsin pratat med någon som någonsin pratat med någon det minsta kompromenterande, har vi tidigare konstaterat är orimligt.

 

Att halka till backens vidriga slut och själv bli full blown nazi är inte heller så lockande.

 

Harris lanserar en delvis lösning iom. analogin till begreppet uncanny valley. Pratar du med en seriemördare behöver du inte ta explicit avstånd från denne - det kan vara en intressant journalistisk eller antropologisk gärning, och du själv kan gå fri från att associeras med mördaren eftersom det bör vara uppenbart att ni har olika värderingar. Men, ju närmare din samtalspartner kommer dig, åsikts- eller värderingsmässigt, desto obehagligare kommer det att bli om samtalspartners har unkna åsikter som du inte uttryckligen distanserar dig från. Jag tror att detta stämmer ganska väl.

Möjligen en extremt korkad synpunkt

Den är typen av åsikt är rätt vanlig: ""Abnorma antalet unga män ett problem för Sverige", tycker t.ex. GP. (Antropofagi har också tidigare varit inne och nosat på denna frågeställning.) Det handlar om könsobalansen som uppkommer iom. att en oproportionerligt stor andel migranter är män.

 

Samtidigt är det mer eller mindre konsensus att kostnaden/investeringen invandring hanteras/optimeras genom att "få folk i arbete".

 

Det som jag däremot inte tror mig ha sett är kombinationen av dessa synpunkter. Följande sammanställning kanske låter dig förstå vad jag menar:

 

En av många ljuvliga tabeller i Aldén och Hammarstedt 2015 Jämför t.ex. andelen utanför arbetskraften i kolumnen "Samtliga utrikes födda"..

Det är känt att utlandsfödda kvinnor i längre grad än män deltar i arbetskraften, och att detta inte heller förklaras av skillnader i utbildning.

Givet att vi vill att invandrare i så stor utsträckning som möjligt ska jobba, verkar det som att vi vill undvika kvinnor och istället premiera män.

Ytterligare gött stoff med avseende på slaveri-teori

Antropofagi har inte sällan pratat om Evsay Domars land-labor-ratio-förklaring av slaveriets uppkomst. Här pratar jag om själva teorin och om huruvida livegenskap är framtiden; här drar jag paralleller till lönetaket i Storbritannien under 1300-talet, som ett svar från eliten på ett minskande arbetskraftsutbud iom. Digerdöden. (Och här försöker jag förklara patriarkatet med en analog teori.) Nu kommer Magasinet Arena med nytt stoff till denna diskussion. Medelst excellent iPhone-citat-teknik ger jag er: Utdrag ur en text!

 

 

 

 

Tydligen så ledde faktiskt pesten till högre löner på vissa platser. På andra platser, som fallet med lönetaket visar, så motverkade adeln dock lönehöjningen. Och, som Evsay Domars teori förutsäger: På vissa platser, t.ex. Polen, "skärptes" träldomen.

Håll er undan

Efter att ha plöjt Amir Sariaslans unga blogg, och DK-intervjun med densamme, tar jag med mig begreppet evokativ genmiljöinteraktion. Kombinera det med the halo effect och du har den mest marginaliserade gruppen i världen i en liten låda.

 

Det rantas ju ibland om identitetspolitik. Kanske är det ilskan/missunnsamheten över att Jonas Hassen Khemiri är så snygg och framgångsrik. Självklart skulle Beatrice Ask byta skinn med Khemiri om hon fick möjlighet!

 

Kanske är det alla gånger en försökt tillgodogöra sig Falskhetens resonemang, och inte fått ihop det på slutet. Kanske är det alla snygga, smarta identitetspolitik-tjejer som en springer på, som har något vagt latinamerikanskt ursprung (men förmodligen spanskt - de är inte korta, Coca-tuggande bolivianska indiankvinnor i hatt liksom), och som använder identitetspolitiska retoriska grepp i sakdiskussioner. O himmel över all förtvivlan, att höra snygga, rika, coola, välutbildade människor prata om förtryck!

 

Vi vet ju alla, även om ingen vågar prata om det...

 

("Nu kommer han säga att klass är den enda godtagbara diskrimineringsgrunden. Åh vilket tjat! Tjat. Tjat. Tjat.")

 

 ...att fulheten är det enda sanna förtrycket!

 

("Ok nänä det va en annan grej denna gång men ändå tjötigt.")

 

Ja, jag sa det. Fula människor. De får faaan ingenting tillbaka för sin fulhet heller. De kan inte starta Twitterkonton om hur dåligt de bemöts. De kan inte klaga på diskriminering på arbetsmarknaden.

 

Alla hatar fula!

 

Till och med de som tycker synd om fula, hatar fula. Fula fyller en med obehag. De är oaptitliga! Och, man mår dåligt över skuldkänslorna, och projicerar dem på de fula själva.

 

Fula får inte jobb. De uppfattas som mer lata, korkade och störiga. Nämnda halo effect säger oss en del om detta. Attraktivitetsstereotyp är ett annat ord för fenomenet, väl beforskat vid Lunds Universitet och allt:

 

"Att vackra människor behandlas bättre, såväl i arbetsliv som i privatliv, är inget nytt. Till och med människor som känner oss behandlar oss bättre om vi är attraktiva, enligt Jean-Christophe Rohner, forskare i psykologi och universitetslektor vid Lunds Universitet."

 

(Och DN, för den som tar sig förbi betalväggar.)

 

(Och ingen kan ge några råd heller, verkar det som. Citat från terapisnacks-tråd: "Ja människor har sagt att jag är ful. Nu i vuxen ålder håller jag mig dock mest undan ifrån människor så ingen får någon möjlighet att säga något /.../" )

 

Men evokativ genmiljöinteraktion kanske också säger en del.

 

Evokativ genmiljöinteraktion innebär att en individs specifika miljöfaktorer påverkas av deras genetiskt ärvda egenskaper.

 

I fallet fulhet: Fulhet är en ärftlig egenskap, i de flesta fall. (Undantag: Brännskador, syra i ansiktet, etcetera.) En ful människa bemöts mycket, mycket sämre än andra. Den möts av misstänksamma blickar, ansikten förvridna i avsmak, otrevligt och nonchalant beteende. Den får icke gehör för sina idéer, och dess argument avfärdas utan hänsyn till deras sakliga meriter.

 

Hur kan detta inte påverka en människas känslomässiga utveckling?

En grej med nämnde Sariaslans forskning är att den avfärdar delade miljöfaktorer ganska mycket, men tillmäter desto större betydelse till unika miljöfaktorer (se t.ex. figur 1 i detta inlägg) Äsch jag lägger in bilden bara:

 

 

De unika miljöfaktorerna tolkar som bland annat det bemötande som fula individer upplever. Det verkar som att det är betydligt mer avgörande än t.ex. uppväxtområde eller socioekonomisk status!

 

Damn, dude. Fula har det verkligen inte lätt. Dessutom: Hur fan ska de kunna organisera sig? Även fula umgås väl ogärna med fula. Även fula hatar väl andra fula, och - som terapisnackstråden länkad ovan indikerar - sig själva. Det snackas om internaliserad rasism. Betänk då fulas självhat.

 

Ack ni fula. Det värsta är att jag faktiskt skiter i er. Bara ni håller er undan så jag slipper se er.

AI-ut-ur-boxen-argument-hypotes

Det här är ju det sjukaste någonsin.

 

Men, nu har Antropofagi formulerat en hypotes avseende vilket argument som kan ha varit det avgörande.

 

(Hypotesen är förmodligen fel, men jag försöker i alla fall.)

 

Kanske argumenterade Yudkowsky ungefär så här:

 

"Detta och detta är faran med superintelligent självförbättrande AI. Sannolikheten för att du ska ha rätt i ditt antagande att du kan hålla AI:n inlåst är si eller så eller i alla fall inte 1. Att genom detta AI-i-boxen-experiment demonstrera för världen och allmänheten och forskarsamfundet att det går att hålla AI:n i boxen, riskerar att leda till oförsiktighet och en falsk känsla av trygghet. Jag, Yudkowsky, är inte AI-smart, och du kan således inte vara säker på att du kan hålla AI:n i boxen bara för att du kan hålla mig i boxen. Du bevisar alltså egentligen ingenting i strikt bemärkelse; du bara vinner vadet. Att utan bevis demonstrera för världen att det verkar möjligt att hålla AI:n i boxen, det är djupt oansvarigt. Det kan visa sig att du därmed bär ansvaret för mänsklighetens undergång. Släpp mig ut!"