Antropofagi

tisdag 28 maj 2019

Vi dödar allt samarbete med oändliga resurser

(Exempel på relaterat: Schelling-punkter; det blev visst postmodernismen ändå; högergökar; allas lika värde; Judas och hederskultur; heder 2; heder 3; samt allt om Brinkemo respektive Trädgårdh respektive Schelling respektive intersubjektiva fenomen.)

Reciprocal altruism är strategin som gäller för cooperate. Men, som Levi betonar (min fetstil):
"Long-sighted reciprocal altruism is key to human cooperation and to the development of societies in which people take care of each other. However, there is huge variation in who counts in the relevant population and what they should receive as gifts and when. The existence of reciprocal altruism does not arbitrate these questions. Indeed, the expectation of reciprocity can both reduce and even undermine altruism. It may limit gift giving only to the in-group where such obligations exist. Perhaps if we stay only in the realm of group fitness (or, for that matter, tribalism), such behavior might still be considered ethical. But if we are trying to build an enduring and encompassing ethical society, tight boundaries around deserving beneficiaries of altruistic acts becomes problematic. If we accept such boundaries, we are quickly in the realm of wars and terrorism in which some populations are considered non-human or, at least, non-deserving of beneficence."
Förmågan att utverka samordningsvinster är en mäktig tillgång för oss sapiens. Elinor Ostrom har, exempelvis, studerat hur människor i vitt skilda samhällen och kulturer kan bygga hållbara institutioner för att hantera allmänningens dilemma, samarbete utifrån gemensamma resurser, och straffa defectors på ett lagom vis. (Se t.ex. här.)

Som Levi-citatet indikerar är det svåra emellertid: Hur avgränsa populationen som vi samarbetar med?Tillit är ett nyckelbegrepp, men ska den bygga på etnisk homogenitet/kulturell igenkänning, ekonomisk jämlikhet, intersubjektiva fenomen som Schelling-punkter, eller någonting annat?

Tja, det kan väl vara olika grejer som vi enas runt. När vi pratar om hederskultur så är klanen avgränsningen för det kollektiv som vi upplever tillit till. Inom denna institution finns de mekanismer för sanktioner som Ostrom beskriver. Typ mag (xeer), eller varför inte lite hedersmord.

Abraham, och för den delen Muhammed, enade klanerna för att skapa en större in-group; för att vidga the circle of concern (dvs. den subgrupp utilitaristen nyttomaximerar för). Monoteismen är ett större intersubjektivt fenomen än sina föregångare.

Klanen blir en avgränsning för den reciprocala altruismen; för tilliten (inklusive sanktionerna); samt för utilitarismen. Cirkeln utvidgas. Den större cirkeln är idag nationalstaten, på samma sätt som klanen, men i större skala. Den moderna nationalstaten är idag definitionen av vår circle of concern, om du inte bor i typ Jordanien.

Vi kan alltså se en tidslinje, där vi expanderar cirkeln från vår samlar-jägar-tribe, klan, kulturella sfär, och slutligen nationalstat. Just nu, menar Antropofagi, befinner vi oss i en svår transitionsperiod. Vi vill expandera cirkeln utanför nationalstaten. Hur?

För att överhuvudtaget börja tänka på detta, måste vi inse att nationalstaten är en övergångsregim som vilar på territorie och administration därav (stat), men också på etnos (nation). Vi är alltså fortfarande bara, i många fall, en förvuxen klan.

Alla välfärdsstater måste avgränsa - annars ingen tillit. Esping-Anderssens klassiska välfärdstypologier gäller än idag. Vi har typen Sverige, som baseras på en allians mellan individ och stat; vi har typen USA, som baseras på en allians mellan individ och familj; och vi har typen Tyskland, som baseras på en allians mellan stat och familj. Typ Sverige har en generell välfärdsstrategi som kräver strikt territoriell avgränsning för att inte överlasta systemet, rent ekonomiskt men och - och förmodligen viktigast - utifrån tillitsbegreppet. Typ USA klarar i teorin oändlig in-migration, eftersom välfärden är selektiv och inte kommer alla tillgodo ovillkorat. (Se t.ex. Världen är min pen-palAhlström har fel om Bergmanheder del 3; samt blandade insikter.)

Så denna välfärds-"trialektik" ger oss inte en karta för hur vi hoppar till nästa steg; till en vidgad circle of concern. Typ Sverige är fast i tillits-dilemmat och den territoriella avgränsningen. Typ USA kräver sub-grupper, dvs. mindre avgränsningar inom staten, där solidaritet och reciprocal altruism pågår. Exempel är etniska enklaver, frikyrkoförsamlingar mm. Med en avskalad välfärd krävs mindre grupper som bär upp det ansvar som staten axlar i Typ Sverige.

Det finns med andra ord ingen version av nationalstat som ger oss en större circle of concern, utan att det inte måste uppstå andra - viktiga - sub-cirklar. Det finns inget givet sätt att expandera vår avgränsning; vår definition av in-grupp.

Om inte vi helt enkelt slår i taket och spränger cirkeln. Eller får den att implodera.

Idag vill ekofascisterna ta oss tillbaka till medeltiden. Medan vissa konstruktivt för samtal om CCS, vill andra avskaffa demokratin. GAL-TAN is faulty in deed.

Men, om vi inte tvingas tillbaka till medeltida resurs-knapphet - så kanske vi kan nå singulariteten trots allt, eller i alla fall nå nästa tillväxt-paradigm? Om vi får fusions och oändligt med gratis energi, så kanske vi inte behöver avgränsa vår circle of concern. Då kanske vi kan skita i klanen, och skita i nationalstaten, eftersom vi kan tillämpa ALLT ÅT ALLA på allvar. Alla våra målkonflikter upphör.

Men, med oändliga resurser - ett aldrig sinande valkadaver - kanske vi inte har behov av reciprocal altruism som strategi längre. Varför överhuvudtaget samarbeta, om vi kan få allt ändå? Det finns inga extra samordningsvinster att utverka, förutom att vi behöver tillse distributionen av den oändliga och gratisa energiresursen.

Ökande resurser ger ökande samarbetsmöjligheter - men möjligen bara till den grad att samarbete inte behövs längre.

onsdag 22 maj 2019

Memory lane, del 2

(Del 1.)

När jag rotar i en gammal kartong hittar jag följande brev från Noam, daterat till förra året. Jag vill inte påstå att vi iakttog någon tätare korrespondens, men enstaka uppstötningar fann mitt brevinkast. Jag citerar:
"Kära [Antropofagi],
socialdemokratin har svikit detta land.
Beakta att t.ex. IFAU pekar på svensk arbetsmarknad som den med minst andel lågkvalificerade jobb - dvs. anställningar som kräver en lägre utbildningsnivå än gymnasieexamen - i hela EU. Samtidigt är invandringen till Sverige inte bara ojämförligt omfattande, utan även helt dominerad av flykting- och anhöriginvandring. Vi har den lägst kvalificerade invandrargruppen av alla europeiska länder. Alltså: Högst krav på arbetsmarknaden möter lägst kvalifikationsnivå i migrantgruppen. Detta är ett empiriskt faktum.
2015 års migrantkull är inget undantag. När dessa individer kommer ut ur etableringen, övergår de från att vara statens problem - i och med etableringsersättningen - till att vara kommunernas dito - i och med socialbidrag. Det är utrikesfödda som dominerar kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd, vilket beror på att gruppen i allmänhet inte kvalificerat sig för andra välfärdsinstitutioner - då man aldrig arbetat har man ingen SGI, och kan inte få sjukpenning eller a-kassa.
Vidare noterar vi att utrikesfödda har en betydligt högre nativitet än inrikesfödda. Många anländer till Sverige med stora barnaskaror, och det är även vanligt att man avlar avkomma tätt i anslutning till ankomsten till Sverige. Med en låg eller obefintlig utbildningsnivån understiger potentiell inkomst av framtida lönearbete till en bråkdel av det ekonomiska bistånd som en större barnaskara berättigar till. Incitamentstrkturen för att ens söka arbete är således obefintlig, vilket kanske visserligen spelar mindre roll, då utsikterna att kvalificera sig för ett arbete är än mindre.
Som jag indikerar ovan befinner sig 2015 års 160 000 individer omfattande invandrarkull i stor utsträckning i etablering. De är ännu inte kommunernas problem, på kostnadssidan. Vi noterar även att högkonjunkturen, dopad av den svaga svenska kronan som driver på exporten, ger en rekordhög sysselsättning, vilket innebär en någorlunda halvhyfsad sysselsättningsgrad även hos vissa grupper av utrikesfödda. Denna lågkonjunktur kommer inte hålla i sig, vilket kommer skicka än fler sysslolösa och inkomstlösa till kommunernas socialkontor och IoF-förvaltningar. Att svenskar blir fattigare genom en försvagad valuta är en fråga jag inte ska fördjupa mig i här, men som givetvis är ett symptom på landets utarmning.
När kommunerna möter en lågkonjunktur och 2015 års migrantkull, ungefär år 2019 (om ca ett år när detta skrivs), så kommer de - ofta redan förhållandevis panka - gå i konken med man och allt. Vi kommer se ett välfärdshaveri utan dess like. I ett slag kommer hela Sverige förvandlas till, typ, Grekland.
Svaret kan bara bli en nedskalad välfärd, och/eller en selektiv välfärdsmodell som bygger på privata försäkringslösningar. Således kommer införandet av främmande raselement rasera det system som svenska arbetare byggt upp sedan Hjalmar Branting först satte spaden i moderjorden.
Det är skam. Det är skandal. Men givet min långt gångna cancersjukdom är det också eggande att få stå här på den socialdemokratiska apokalypsens rand, och bara iaktta eländet. Jag hoppas på att få leva 2019 också, bara för att se skiten explodera på allvar.
Ack, [Antropofagi], som jag minns våra sittningar i Lund. Med varmt, stolt, svenskt arbetarhjärta minns jag dem.
Vi var de sista som fick dricka för svenska välfärdskronor. De sista att försupa oss på CSN. Vi bör vara tacksamma för detta. 
Vänliga hälsningar, din vän Noam."

måndag 20 maj 2019

Memory lane

En bieffekt av ansiktsblindhet är att man överkompenserar. Det var så jag lärde känna Noam.

- Hej!

- Vem fan är du?

En mer intressant fråga, som aktualiseras av hans dödsannons i dagens Sydsvenska Dagbladet: Vem fan var han?

En sak var han redan då: En övermogen socialist som är patologiskt intresserad av demografi.

Den demografiska transitionsmodellen, till exempel. Den var en av hans käpphästar. Modellen utgår ifrån att alla samhällen initialt befinner sig i ett stadie av hög mortalitet och likaledes hög fertilitet. Populationen är då stabil, eftersom födseltalen och dödstalen båda är höga. När samhällen utvecklas faller mortaliteten eftersom fler människor får tillgång till bättre och säkrare föda, sjukvård, hygien, etcetera. Under en begränsad period är fertiliteten ändock fortsatt hög, varför den totala populationen ökar; fler föds än dör.

Efter en viss tidsrymd sjunker emellertid även fertiliteten, varför befolkningsökningen avstannar. Populationen stabiliseras sålunda återigen, på en högre absolut nivå. Att fertiliteten tenderar att minska anses höra ihop med ändrade familjestrukturer, ökad utbildningsnivå, kvinnors stärkta samhälleliga ställning, samt rent konkret tillgången till preventivmedel och andra verktyg för familjeplanering.

Vissa samhällen fastnar dock i vad man kallar den demografiska transitionsfällan. Om dödstalen sjunker utan att födslotalen sjunker, så inträffar en explosionsartad befolkningsökning som Ehrlich, och för den delen Noam själv, brukade kalla för en ”demografisk bomb”. En sådan situation kan uppstå om medicin och annat bistånd tillförs som externa faktorer, utan en korresponderande ekonomisk och social utveckling.

Människan som biologiskt massförstörelsevapen, kallade Noam det.

- Homo sapiens trängde ut neanderthalare och homo erectus en gång för länge sedan, när de vandrade ut ur Afrika. Samma sak kan hända igen.

Noams ord. De kanske inte smekte mig medhårs, men det var tillräckligt att ha någon att prata med. Eller i alla fall: Att lyssna på.

Folkölen, Noam och jag, i ett studentrum på Parternas gränd, Norra Fäladen, Lund, 1994. Jag minns det som igår.

***

Inte minst tack vara en gedigen dokumentation. Ur min dagbok från den tiden:
"Noam pratade idag om Evsay Domars teori gällande slaveriets uppkomst. Tydligen kan ration mellan land och arbetskraft förklara träldom i agrara samhällen. Domars eget favoritexempel var det moskovitiska Ryssland, där livegenskap infördes långt efter att det avskaffats i Västeuropa. Enligt Domar – enligt Noam – så öppnade sig de stora stäpperna i öster för kolonisering, i och med att militära landvinningar gjorde det möjligt att besegra hästburna nomadfolk som tidigare hade hindrat expansion. Då skiftade ration mellan land och arbetskraft, och när utbudet på land ökade så ökade också efterfrågan på arbetskraft. Marknadskrafterna drev då upp priset på arbete, eftersom efterfrågan var så högt relativt utbudet. Detta ville den ryska adeln inte veta av, och således kringgick de marknadens diktat genom att förslava bondeklassen. 
Även Nya Världens upptäckt innebar en drastisk förändring i ration land visavi arbetskraft. Som bekant dog 99 procent av Syd- och Centralamerikas ursprungsbefolkningar i smittsamma sjukdomar som kolonisatörerna förde med sig. Liknande siffor kan ha varit fallet i Nordamerika, där militär erövring och regelrätta folkmord hur som helst decimerade populationen. Resultatet blev att enorma arealer obefolkat land tillfördes systemet, vilket drev upp efterfrågan på arbete. 
För att kringgå en jobbig prisbild valde såväl spanjorer och portugiser som engelsmän, fransmän och svenskar att frakta slavar från Afrika till Amerika. En av världshistoriens största folkförflyttningar blev resultatet. Slaveriet i USA avskaffades först i och med Inbördeskriget, när nordstaternas industrikapitalister krävde att arbetskraft som låsts på improduktiva plantager i södern skulle frigöras. 
Frigivna slavar översvämmade arbetsmarknaden och drev ner priset på arbete, menar  Noam. Detta skadade nordstaternas arbetare och lade grunden till det nyliberalt orienterade samhälle som växte fram, med svaga fackföreningsrörelser och inhumana arbetsvillkor. Samma sak ser vi idag: Svarta och bruna människor från Latinamerika översvämmar USA, liksom andra invandrargrupper invaderar Europa. Denna migration gynnar kapitalet och missgynnar arbetarna, eftersom man bara kan konkurrera genom att sänka lönerna. Invandrarna är också de som främst utgör de kadrer av arbetslösa som i sådan utsträckning belastar både socialförsäkringssystem och arbetarrörelsens förhandlingsposition. 
Kort sagt: Det är de svarta och bruna låglönearbetarna som river ner det som generationer av kaukasiska vita arbetare har byggt upp. 
Jag låter Noam hållas, även om jag misstänker att han grovt vantolkar Evsay Domars teori. Däremot lyfte jag under vårt samtal frågan om England på 1300-talet, efter Digerdöden. Även Domar ska ha betraktat detta fall som en anomali, även om han inte såg det som en falsifiering av teorin. 
Noam hade självklart svar på tal. Det var faktiskt så, menade han, att priset på arbete steg drastiskt i och med att stora delar av befolkningen dukade under för den medeltida Pesten. De styrande eliterna gillade inte utvecklingen, och instiftade ett lönetak. Bönderna blev ursinniga och revolterade, men upproret slogs ner med sedvanlig brutalitet. Resultaten blev kanske inte livegenskap i strikt bemärkelse, men väl ett åsidosättande av marknadspriset på arbete. 
Domars teori förklarar också varför slaveri inte alltid uppstår, och varför det ibland avskaffas. När utbudet på arbete blir högt relativt efterfrågan, då sjunker priset. Vid en viss punkt blir det billigare och enklare för arbetsgivarna att helt enkelt anställa enligt det mycket låga marknadspriset, än att hålla sig med slavar vars liv och hälsa man i någon utsträckning ansvarar för. Kontentan kan sägas vara att slavar har det bättre än arbetare, såtillvida att de kostar mer under vissa förutsättningar."

Jag minns att jag brukade nicka och ta en djup klunk av den aluminiumsmakande trefemman, utan att låta själva sakinnehållet störa vår samvaro. Denna specifika utläggning innehöll faktiskt ett litet korn av substans som jag nu i efterhand finner intressant. Nämligen, just det att arbetarna väljer att delta i transaktionen även när utbud-efterfrågans-modellen talar till deras absoluta nackdel. Även när marknadspriset på arbete är så lågt att livegenskap blir irrelevant, väljer arbetarna att sälja sitt arbete.

Jag kan inte undgå att dra en parallell till min och Noams vänskap. Som jag ju valde att underhålla.

***

Noam gillade Habermas, men drog en närmast nynazistisk slutsats. Han brukade anföra att nationen är den bästa enheten för välfärd; en slags social nationalism. Som socialist så vill han jämställa nationens alla mänskor, och se jämlikhet i möjlighet såväl som utfall. Staten ska fungera som garant och ska fördela, samt med expansiva investeringar skapa en efterfrågedriven tillväxt. Kort sagt: Bygga motorvägar.

- Problemet med utilitarismen är avgränsningen. Vilken grupp vill vi maximera nyttan för?

Noams svar var enkelt: Medborgarnas. Nationalstaten är den givna Schellingpunkten. Vår circle of concern, för att tala med Singer, ska i det stora hela sammanfalla med statens territoriella gränser. Men, vi måste också avgränsa vilka entiteter inom staten som ska omfattas av vår utilitaristiska princip, och det är här nationen kommer in i bilden. Nationalstaten, således.

- Vi kan annars låta alla djur, ja alla molekyler som förmår replikera sig själva, att omfattas av principen. Enligt min modell gör vi en tydlig och intuitiv avgränsning. Det är folket som ska omfattas av statens omsorg.

Främmande element gör sig alltså icke besväret. Inte djur, och inte "otypiska genetiska kluster". Nationalstaten är en farkost för en väl avgränsad arvsmassa, som står i relation till ett kulturellt eller memetiskt idékomplex, som samvarierar med denna arvsmassa. Vad som lite slarvigt kan kallas för etnicitet, enligt Noam.

Det som lite slarvigt kan kallas för bärs, brukade jag tänka trotsigt, för att sen halsa en två-åtta ur flaket. Jag känner ljummen Ringnes-smak i munnen när jag tänker på det nu, knappt 30 år senare.

***

Noam var även förtjust i konstiga flygplan:

Dornier Do X

Gee Bee Model Z

Flying Pancake

lördag 18 maj 2019

Monte Ovidio

1.

Plaza Estableciemento får sin provinsiella prägel av Palacia del Rescata. Det är en skyskrapa i nygotisk stil, uppförd som ett misslyckat hotellprojekt av (den förmodligen excentriske) arkitekten Luigi Tavolozza. Trapphusen är pompösa, så som anstår ett skrytbygge. De schackrutiga golven löper ohindrat in under lägenheternas ytterdörrar, då dessa saknar trösklar. Öppen passage för ohyran således. Kackerlackorna gömmer sig på de svarta schackrutorna, men skingras när du kasta din skugga på dem.

Min utsikt består av ett smutsigt ventilationsschakt där duvor lever i drivor av sitt eget träck. Jag kompenserar för den tråkiga vyn genom att dricka min yerba mate uppe på skrapans tak, dit jag tar mig via skrangliga brandtrappor. Därifrån kan jag blicka ut över bukten och hamnens inlopp, och i stunden sympatisera med pråmarnas släpande tempo.

Palacia del Rescatas huskropp öppnar sig i breda valv direkt mot plazan. Gallergrindar avgränsar bottenvåningens trapphus gentemot de pelargångar som löper utmed skyskrapans bas och längs det övriga torget. Portvakten vid grindarna är ovårdad som huset och har aldrig tilltalat mig. Hon sitter sysslolös i sin lilla kur och tycks vänta på tidens slut. Det ska komma förr än hon anar.

Förutom den gotiska gräddbakelse som skrapan är, talar Plaza Estableciemento ett brutalt symbolspråk. Den lokale landsfadern Artigas mausoleum – beläget centralt på torget – vaktas ständigt av soldater, vilket bidrar till en mer än vanligt militaristisk air. Soldaternas uteslutande ceremoniella funktion betonas dock av ficktjuvarnas, svartåkarnas och droghandlarnas närvaro. Möjligen är det också ett tecken på att mutor betalas punktligt och regelbundet. Vi kan kalla det en funktionell dysfunktion.

Jag övertrasserar löpande min kredit på Monte Ovidios enda restaurang värd namnet. Centro, bekvämt belägen inom promenadavstånd längs Juan Carlos Goméz, är den gräddhylla som erbjuds. Närheten till denna träffpunkt är ett skäl att betala hyran. Närheten till kikärtspannkakorna på La Ronda, ner mot havet längs Ciudadela, är ett annat.

Ett värdigt boende. För en prominent vetenskapsman.

Monte Ovidio kan i sina officiella stunder likna en kuliss. Särskilt Plaza Estableciemento har denna prägel. När jag istället trängs med folksamlingarna under platanerna i Barrio Sur, befinner jag mig bakom kulisserna. Jag köper öl i halvlitersbuteljer direkt genom gallret till hörnbutikerna. Springpojkar löper fram och tillbaka med haschbeställningar, asynkront med nationalpolisens rondering. Myllrets angenäma trängsel bär mig i någon timme, innan jag återtar kontrollen över min riktning och beger mig mot La Ronda.

En död sjöelefant har spolats upp på stranden. Dess förruttnelse accelererar snart i hettan. Män fäster krokar i sårkanterna och låter magra oxar släpa iväg med kadavret, mot någon infekterad slaktplats. Indikativt för hungern och ransoneringen.

När jag måste fly det sociala skyfallet går jag till det antikvariat där jag är stamkund. Jag känner mig upprymd och läser lite, men somnar över en boklåda. Jag drömmer om att jag anlägger en ogenomtränglig barriär av eld som blockerar min reträttväg, i syfte att begränsa min egen handlingsfrihet och således tvinga fienden till initiativ. När jag väcks av antikvariatets ägare berättar trycksvärtan i mitt svullna ansikte om ”spelteoretiska grunder till militär strategi och taktik”. Jag vacklar ut på gatan.

Staden är för en gångs skull tyst. Inte tyst och bitter som en maka eller make; tyst och varm, och nyvaknad, som en bebis. Gryningsljuset målar allt i sina bästa färger. Jag känner mig mal placé och exponerad.

Jag linkar hemåt från nordväst, och korsar således Plaza Estableciemento innan jag slinker in genom gallergrindarna.

Kanske inte så värdigt ändå.

2.

Jag trodde mig under en period kunna vända mitt åldrande genom att kanalisera elektricitet igenom kroppen. Hår och hud berättar att det inte fungerar. Däremot hoppas jag fortfarande kunna uppskjuta hjärnans förfall genom att utsätta den för psilocybinsvamp. Svampen är dessutom en passande ledsagare under mina resor genom gångarna under Archivo General de Nación i Pueblo Viejo - samt en lämplig katalysator för minnena.

Vi tuggade frenetiskt cocablad, så som man gör när all världens bergsluft vill implodera ens ansikte. Hypobar hypoxi – höjdsjuka – krymper din värld till en armslängd, och ditt känsloregister till olika nyanser av illamående. Cocablad ska hjälpa. Kanske gjorde de det. Kanske vande jag mig bara vid höjden.

Jag hade ännu inget trängande behov av att vända åldrandet. Jag hade inte satt min fot på Monte Ovidios gator, och än mindre på de zeppelinare som sedermera fört mig till kongresser och symposier över hela världen. Om det mesta jag blir är ett oinfriat löfte, så var jag nu ännu inte ens det.

Bergen nordväst om Monte Ovidio sträcker sig upp till sextusen meter över havet. Indianerna där vandrar obekymrade förbi i sina svarta plommonstop. Samfundets registratorer vandrar efter med viss möda.

Flamingos vadar – också obekymrat – i de naturligt kemikaliemättade bergssjöarna. Jag sitter uppe på en klippa och betraktar den grön-blå-rosa kontrasten. Spyorna har torkat. Jag kan äta lite igen, och dricka lite.

Natten sveper över himlen som en slutare. Vi sover utomhus.

Jag rör mig framåt över den kalla ökensanden, mot en nattlig skugga. En telegrafstolpe. Jag är en ung reparatör, utsänd av Gran Ferrocarril del Oeste. I minnet går jag ensam emot stolpen när skuggan kastas. När jag ser den enda, blå Helena.

Psilocybintrippen vill använda minnena till att förklarar varför jag söker mig till arkiven. Varför jag traskar upp mot det mäktiga tegelhuset – det som kastar tillbaka en bild av himlen via sina blyinfattade fönster. Varför jag stegar uppför trapporna och öppnar den tunga porten till Archivo General de Nación.

Jag har kommit att betrakta verkligheten som en strikt deterministisk historia. Ett robust och orubbligt nät av orsak och verkan. Boken är redan skriven, men framtiden är okänd, oläst och oläsbar som ett osprättat romanuppslag.

Mina minnesbilder är spridda och drömska. I vaket tillstånd är det damm och dagsljus som dominerar mitt synfält, snarare än flamingos och natthimmel. Jag gräver i arkiven. Med mina bara händer.

Det finns skäl till detta. Andra än de initiala, andra än ett historiskt intresse för den låga som trollband mig. Akademiska skäl. Filosofiska. När jag först gräver efter elmselden har jag dock blott kunskapstörst som drivkraft. Vilket i en bättre värld hade varit samma sak som akademiska skäl.

Mina resor i det förflutna handlar, utanför psilocybinets kanaler, om strikt pappersarbete. Arkiven är glesbefolkade. Jag räds nästan när jag inser hur lätt det är att rekonstruera mina efterforskningar bara genom att följa fotspåren i dammet.

Jag kan komma och gå som jag vill. Stadsarkivarien är glad att jag inte besvärar honom, samt att jag ofta sticker till honom ett kilo kaffe eller någon sötsak. När jag en gång släpar med mig ett grishuvud, dinglandes från velocipedstyret hela vägen från Mercado Agricóla, blir han tårögd. Han har ingen vidare syn, vilket känns tryggt. Jag tvivlar på att han skulle kunna identifiera mina anletsdrag, även om han verkar känna igen min gestalt och min kroppslukt. Ljudet av ett grishuvud inslaget i tidningspapper, som släpps ner på receptionsdiskens yta av polerat ädelträ, lämnar hur som helst inga frågetecken. Nästa gång hans skröpliga väsen får frottera sig med så fin mat, kommer förmodligen att vara på hans egen likvaka.

Arkivets struktur är oöverblickbar. Den stillastående luften ger mig emellertid tålamod. Om tiden kan stå stilla någonstans så är det här. Redogörelser från romersk tid känns därför också som notiser ur gårdagens El Heraldo.

Den tidigaste beskrivningen av elmseld har jag funnit i Plinius d.ä., Naturalis Historia. Plinius såg det som ett gynnsamt förebud när två lågor syntes; de stod då för Kastor och Pollux, beskyddare av människor i sjönöd. Detta framförallt i sammanhang när lågorna observerades till havs, i toppen av båtars master.

En ensam blå låga sågs istället som olycksbådande. Den stod då för systern Helena, som blev orsak till Trojanska kriget.

Tidens stiltje. Plinius d.ä. är inte äldre än arkivarien. Yngre, faktiskt. Plinius kan skriva i kraft av sin medelålder, medan arkivarien nosar i min riktning som en blind mullvad när jag går förbi. I förhoppningen om nya mutor, är min gissning.

Av självbiografiska skäl är jag smärtsamt medveten om att alla säljer sig billigt. Stadsarkivarien har nog inte direkt någon marknad, för den delen. ”Neque enim quaero intelligere ut credam, sed credo ut intelligam” – tron ska komma först, så ingen bryr sig om att få veta. Teologi är större än historia. Det är på ett sätt tursamt. Det betyder att man inte har bekymrat sig om att rensa ut alla de gamla skrifterna. Glömskan är ett faktum i våra akademiska institutioner, men här i minnets djup finns bevarat tankar och principer som aldrig skulle tåla offentlighetens smitta.

Eller – ett patetiskt litet kvidande stycke hopp – vice versa?

Den blå elden är evig. Elektriciteten är. Den lag som bär Charles-Augustine de Coloumbs namn, är inte i sig själv mer eller mindre förhärskande beroende på vilken ände av decenniet, seklet eller millenniet vi befinner oss vid. Elmseldens urladdning är alltid giltig. Kastor, Pollux och Helena är urgamla benämningar, som dock är neologismer i förhållande till de fenomen de betecknar.

Mina strålar är inte heller nya i sig själva. Men ändå: En upptäckt. En aldrig tidigare blotta av de underliggande lagarna och fenomenen. Som retinolet, nyligen. Som visserligen knappast förklarar arkivariens blindhet. Jag gissar starr.

Vi lär oss nya saker även i rötans tid. Eller: Vi avtäcker eviga sanningar, som för oss är nya.

Redan beteckningen ”retinol” skvallrar om saken, härlett från latinets ”retina”, det vill säga näthinna. ”Vem är det som gör människan stum eller döv, seende eller blind”, etcetera. Bristen gör sig känd. En vetenskaplig upptäckts blyga ande vandrar genom akademiens kollektiva medvetande, utan att trampa någon på tårna.

Retinolet hade hur som helst inga tydliga teologiska beröringspunkter. Mina strålar hör till ett helt annat stratum av ifrågasättande. En dogm dör aldrig ensam.

Arkivarien blinkar när jag går förbi. Ler åt den passerande skuggan, som betingad. Han tycks saliverar av min kroppslukt; en tobaksbrun rännil tränger sig ut genom klyftan i hans kluvna underläpp. Under rocken tummar jag på ett anteckningsblock.

Mellan vattenhålen Centro och La Ronda, lönnkrogarna i Barrio Sur, Archivo General de Nación i Pueblo Viejo, festligheter i villorna i Aguada och Cordón, företar jag mig inre resor uppe på de ärgade takplåtarna till Palacia del Rescata. Jag drömmer ofta fast jag sällan sover.

Duvornas kuttrar omkring mig. De flaxar upp och ned genom ventilationsschaktet där de släpper sitt träck. Pråmarna strävar stillsamt över bukten.

3.

Jag hör syrsor, men jag är osäker på om det verkligen är syrsor, eller om det är kackerlackorna som släpar sig över någon räfflad yta inne i mellanväggen.

Givetvis är det kackerlackorna.

Jag går upp och kokar vatten. Jag kunde kokat min svett.

Palacia del Rescata är ikväll en mörk cementspene som dinglar från det juverlika himlavalvet. Molntäcket bågnar nedåt likt en vattenfylld presenning. Natten växer som tuberkler i bröstet.

Jag ser mig själv som en blåsbälg av kött, som mekaniskt pumpar runt luften inne i den kvava våningen. Duvorna kuttrar oroligt i dunklet i ventilationsschaktet. Ett dovt åskmuller rullar över bukten.

Jag tänker på mina doktorander. På eftermiddagsljus som tidigare samma dag faller in genom fönstret och gör kritdammet i luften synligt.

Lungsäckar pumpar runt luften. Hjärtan pumpar runt blodet som för syret till cellerna för förbränning av kalorier. De är maskiner, men maskiner som tyvärr håller på att gå sönder. Illamående, kräkningar och diarré. Kollapsade slemhinnor.

De kvarvarande, som gör andningsvirvlar i kritdammsluften framför mig, är symptomfria. De har också utsatts för strålarna. Dock inte i samma doser, vilket jag berättar för dem för att lugna. Det jag inte berättar är hur skuggorna på plåtarna blir större varje vecka.

Vi traskar ner mot stranden, jag och en kollega. Ännu syns ingenting av åskovädret. För en gångs skull känner jag mig manad att bidra till samtalet.

”Indianfolket Cuerponiz saknar helt ett begrepp för ’fri vilja’. De finner hela idén svårbegriplig.”

Jag viker av från det vanliga promenadstråket. Min kollega säger först ingenting. Sedan:

”Vet du, jag finner hela idén med antropofagi svårbegriplig.”

Eftersom att jag har diktat upp Cuerponiz vet att han inte har några belägg för sin anklagelse om kannibalism.

”Det som de i allmänhet vänder sig mot är den fria viljans ontologiska status.”

Jag tror att mina ögon vill skjutas ut ur sina socklar. Migränblixtarna ger kräksmak. Jag kunde spottat tandflisor.

Kollegan:

”Vi antar att ditt ontologiska postulat gäller. Att ’det finns en verklighet som existerar oberoende av vår representation eller medvetenhet om det’.”

Det hade jag aldrig gissat. Att han läser mina artiklar. Han fortsätter:

”Det betyder ju bara att själen, och den fria viljan, existerar oberoende av vår medvetenhet om den. Även om den medvetenheten uppstår i själva själen, så är medvetenheten inte en förutsättning för att själen ska finnas. Så oavsett om vi tillämpar en realistisk eller relativistisk ontologi, så finns själen. Utövaren av den fria viljan.”

”Det är inte det jag menar. Jag menar den ontologiska statusen i termer av kausalitet. Av orsakssamband.”

Han avvaktar, så jag går på offensiven:

”Det finns två aspekter av kausalitetsfrågan. Den ena är hur själen påverka materian. Hur kan själen, som är immateriell, ha en kausal påverkan på köttet, eller på någon annan materia, som är materiell? Den andra aspekten är: I vilken bemärkelse är den fria viljan just fri, om vi tänker oss att varje händelse i världen har en föregående orsak?”

”Jag skulle inte förutsätta det. Den fria viljan uppstår givetvis utan föregående påverkan. Den är initial.”

En tanke slår mig: Han kanske är ärligt intresserad av diskussionen. Om så är fallet gör det mig glad och förvånad.

”Jag tror ärligt talat att du har svårt att föreställa dig något utan en föregående orsak. Kanske framförallt mänskliga impulser. Det är ju just därför du pekar på att den fria viljan kan påverka köttet. Du menar att den fria viljan är orsaken till att du lyfter din hand för att föra skeden till munnen. Och visst, det kan vara en medveten handling. Men, vem väljer vad du vill vilja? I det här fallet är det förmodligen hungern.”

”Människor kan vara hungriga och välja att inte äta.”

”Ja, men då har det valet en orsak. Om jag hungerstrejkar, så kan det bero på en förvissning om att jag måste manifestera mitt motstånd mot mina fångvaktare, till exempel. ”

Tystnad. Jag fortsätter:

”Berätta lite om hur du föreställer dig själen.”

”Det är en utväxt på tallkottskörteln.”

”Skulle vi kunna se den?”

”Självklart. Problemet är att den döljs av kraniet, och att avlägsnandet av kraniet dödar kroppen. Vid dödens inträdande avdunstar själen, som ju inte är bunden av köttets begränsningar. Dess försvinnande kan dock påvisas vid vägning av kroppen.”

”Håller du med om att ’tro’ kan beskrivas i termer av förväntade och oväntade observationer? Jag tror X, alltså förväntar jag mig observation Y, men förvånas av observation Z. Till exempel: Jag tror att eld är varmt; jag förväntar mig att bränna mig om jag sticker in handen i lågorna; och jag skulle bli förvånad om jag inte kände någon smärta.”

”Ja.”

”Kan vi alltså definiera ’tro’ så?”

”Ja. Ja, vi kan definiera tro så.”

”En förutsägelse om framtida observationer säger med andra ord någonting om din tro.”

”Det är korrekt.”

”Om dina förutsägelser visar sig felaktiga, så säger det någonting om din tro.”

”Också korrekt.”

”Om du skulle kunna se in i en levande människas huvud, och fokusera på området omkring tallkottskörteln, så skulle du kunna se själen.”

”Korrekt.”

Det är natt, men jag är vaken. Jag hör kackerlackor. Vattnet har kokat. Någon eller något glömmer att pumpa mina lungors blåsbälg. Den kvava luften tränger sig in genom huden, ungefär vid tinningarna. Buken är ett stuprör av nervös defekation.

Jag drömmer ofta fast jag sällan sover.

4.

Natten slutar aldrig växa. Ljudet av kackerlackorna blir bara högre tills det liknar maskingevärseld.

Just nu leds någon form av elektrisk ström igenom en fashionabel villa i Cordón - art decoratif. Ett explosionsartat förlopp där jag äter milhojas med knuten näve, och skriker att jag ”bara tar ostron med bensoylmetylekgonin!” Jag spiller pisco på min värd och dennes gäster.

Senare ska jag komma att befinna mig i ett skyddsrum tillsammans med nämnda kollega. Bomber ska dagligen falla över Monte Ovidio, och jag ska vänja mig.

”En teologisk schism”, ska kollegan komma att yttra, ”måste få kosta en viss mängd människoliv att reda ut.”

Jag ska berätta om plåtarna. Han ska inte reagera nämnvärt.

Det som är kvar av Palacia del Rescata – spretiga armeringsjärn – ska likna en vissen bukett.

Prediktion om överslätande rapportering 29 maj

Som lyfts förut finns det solida bevis för att värderingar varierar mellan länder och befolkningar. Inte minst gäller detta vid en jämförelse mellan Sverige och de länder som människor som migrerar till Sverige tenderar att härröra ifrån. Men, däremot har vi tidigare inte vetat hur migranternas värderingar ser ut. Selektionseffekter och annat gör sannolikt att migranternas värderingar inte är identiska med ursprungsländernas, men det är också sannolikt att värderingar ändock avviker från de typiskt svenska. Nu, tack vare World Value Survey Migrant, har vi äntligen lite empiri. (Regga din e-postadress för vidare publikationer.)

Källa.
Så. I vissa fall kan vi jämföra ursprungsländer med migrantgrupper. Oftare än inte är migrantgrupperna mer liberala, dvs. närmare Sverige på både axeln religiös/sekulär och axeln patriarkal/frihetlig. Intressant nog finns det undantag; irakiska Sverige-migranter är klart mer religiösa än genomsnittet i avsändarlandet. Detta skulle vi kunna förvänta oss om migrationen beror på religiös förföljelse eller liknande som pressar ut just religiösa personer. Kanske t.ex. migranter från Kina är mer religiösa än kineser i allmänhet (om vi tycker att muslimska uigurer verkar mer religiösa än your average konfucian). Den som vet mycket om Irak kanske inte blir förvånad över MWVS-resultatet härvidlag. Jag blev det dock, och noterar det härmed.

Lite gammal go' stereotype accuracy hittar vi i det faktum att iranier är klart närmast svenska värderingar, dvs. de svennigaste av alla migranter till vår fjällhöga nord. ("Äktenskap kan va' en pers, som en sjukt svennig utlänning" rappade Anonym Internetz-rappare en gång. Vilket rimmade på "urklämmig brudklänning" mm.)

Nåväl. Det är hur som haver så att migrantgrupperna är jättelångt bort från typiska svenska värderingar. Inte minst gäller detta syriska migranter, den riktigt stora migrantgruppen på senare tid, som ofta utmålats som "mer högutbildade än sörmlänningar" etcetera töntiga troper. Kineser är rånare, och syriska migranter är - enligt SVT Nyheter - läkare.

Så, hur rapporteras då MWVS? Tja, i DN handlar det inte minst om hur bra integrationen funkar. Det är visserligen coolt att tänka sig Sverige som en fet dammsugare som suger upp konservativa, religiösa människor från konfliktzoner och omvandlar de till sekulära, liberala, medelklasssvennar. Men, det är inte precis hela sanningen.

Vi har varit inne på hur dåligt islam är. Många andra religioner tävlar givetvis i dålighet. Det är inte bara Skråmos svärmor...


...som verkar vara en radikal typ. Antropofagis ögon öppnades för religiöst betingade kulturella skillnader i världsbild när jag deltog i ett informationstillfälle kring psykisk sjukdom för somaliska kvinnor. Det viktiga, menade sjuksköterskorna, är att man läser koranen för den sjuke i kombination med att man tar sin medicin. Att inkludera koranen i behandlingen var enda sättet att få gehör för de gängse evidensbaserade rekommendationerna. Sedan dess har jag försökt sluta typical mind:a.

Att DN har ett såpass hårt fokus på värderingslikhet och integrationsframgångar är en inte otypisk vinkel så snart vi har att göra med integrationsfrågor.



De må vara lovvärt att fokusera på det positiva, men det blir också lätt patetiskt när rapporteringen de facto blundar för att det givetvis kommer att hända intressanta saker när vi adderar ett gäng väldigt mycket mer religiösa människor till befolkningen.

Det blir härligt att se vilka resultat och publiceringar som kommer ut ur MWVS framöver. Det är alltid gött med lite straight facts, för en saklig debatt.

En annan del av samhällsdebatten som hade mått bra av lite empiri är den om sexualbrotten. Som har flaggats för kommer Brå snart att rapportera sitt regeringsuppdrag om de ökande sexualbrottsanmälningarna. Vi vet sedan tidigare att utrikesfödda oftare är gärningsmän vad gäller sexualbrott, och att gruppens överrisk för att begå sådana brott är större än överrisken för att begå andra brott. Däremot har datainsamlingen härvidlag mestadels legat på is sedan en Brå-rapport från 2005. Det är nu dags att få lite mer fakta i målet, vilket bara kan gynna en infekterad debatt där alla sidor tenderar att vara overconfident.

Gött med mer kunskap. Men, en stilla prediktion, baserad på DN:s MWVS-rapportering. Vi kommer att få veta att utrikesfödda är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken (vilket vi ju redan vet). Men, rapporteringen kring detta från outlets såsom just DN och t.ex. SVT Nyheter kommer att vara sedvanligt överslätande, vilket om något kommer att leda till misstro och face palms från oss kreti och pleti.

Eftersom min tro betalar ränta i förväntade observationer, tillkännager jag nu mina förväntningar. Låtom mig överraskas eller ej, beroende på vad de osprättade romansidorna innehåller. Låtom mig snubbla eller träda framåt obehindrat, beroende på hur det deterministisk-mekanistiska kedjekomplexet väljer att spänna sina vajrar i min väg.

lördag 4 maj 2019

Kriminalisera sexköp, kanske

Antropofagi har tidigare tyckt:
"Slutsats: Om legaliserad prostitution motverkar sexslaveri, legalisera. Om det ökar sexslaveri, legalisera inte. Om det är +/- 0 på sexslaveri-effekten: Legalisera pga. harm reduction-vinster och pga. teorin om att allt som ska förbjudas ska göras det av en väldigt bra anledning (jämför knark)."
Nu verkar det finnas en studie som eventuellt borde få mig att vilja kriminalisera prostitution (eller i alla fall sexköp). ("Beware of the man of one study"...)
"This paper investigates the impact of legalized prostitution on human trafficking inflows. According to economic theory, there are two opposing effects of unknown magnitude. The scale effect of legalized prostitution leads to an expansion of the prostitution market, increasing human trafficking, while the substitution effect reduces demand for trafficked women as legal prostitutes are favored over trafficked ones. Our empirical analysis for a cross-section of up to 150 countries shows that the scale effect dominates the substitution effect. On average, countries where prostitution is legal experience larger reported human trafficking inflows."