"Long-sighted reciprocal altruism is key to human cooperation and to the development of societies in which people take care of each other. However, there is huge variation in who counts in the relevant population and what they should receive as gifts and when. The existence of reciprocal altruism does not arbitrate these questions. Indeed, the expectation of reciprocity can both reduce and even undermine altruism. It may limit gift giving only to the in-group where such obligations exist. Perhaps if we stay only in the realm of group fitness (or, for that matter, tribalism), such behavior might still be considered ethical. But if we are trying to build an enduring and encompassing ethical society, tight boundaries around deserving beneficiaries of altruistic acts becomes problematic. If we accept such boundaries, we are quickly in the realm of wars and terrorism in which some populations are considered non-human or, at least, non-deserving of beneficence."
Förmågan att utverka samordningsvinster är en mäktig tillgång för oss sapiens. Elinor Ostrom har, exempelvis, studerat hur människor i vitt skilda samhällen och kulturer kan bygga hållbara institutioner för att hantera allmänningens dilemma, samarbete utifrån gemensamma resurser, och straffa defectors på ett lagom vis. (Se t.ex. här.)
Tja, det kan väl vara olika grejer som vi enas runt. När vi pratar om hederskultur så är klanen avgränsningen för det kollektiv som vi upplever tillit till. Inom denna institution finns de mekanismer för sanktioner som Ostrom beskriver. Typ mag (xeer), eller varför inte lite hedersmord.
Klanen blir en avgränsning för den reciprocala altruismen; för tilliten (inklusive sanktionerna); samt för utilitarismen. Cirkeln utvidgas. Den större cirkeln är idag nationalstaten, på samma sätt som klanen, men i större skala. Den moderna nationalstaten är idag definitionen av vår circle of concern, om du inte bor i typ Jordanien.
Vi kan alltså se en tidslinje, där vi expanderar cirkeln från vår samlar-jägar-tribe, klan, kulturella sfär, och slutligen nationalstat. Just nu, menar Antropofagi, befinner vi oss i en svår transitionsperiod. Vi vill expandera cirkeln utanför nationalstaten. Hur?
För att överhuvudtaget börja tänka på detta, måste vi inse att nationalstaten är en övergångsregim som vilar på territorie och administration därav (stat), men också på etnos (nation). Vi är alltså fortfarande bara, i många fall, en förvuxen klan.
Alla välfärdsstater måste avgränsa - annars ingen tillit. Esping-Anderssens klassiska välfärdstypologier gäller än idag. Vi har typen Sverige, som baseras på en allians mellan individ och stat; vi har typen USA, som baseras på en allians mellan individ och familj; och vi har typen Tyskland, som baseras på en allians mellan stat och familj. Typ Sverige har en generell välfärdsstrategi som kräver strikt territoriell avgränsning för att inte överlasta systemet, rent ekonomiskt men och - och förmodligen viktigast - utifrån tillitsbegreppet. Typ USA klarar i teorin oändlig in-migration, eftersom välfärden är selektiv och inte kommer alla tillgodo ovillkorat. (Se t.ex. Världen är min pen-pal; Ahlström har fel om Bergman; heder del 3; samt blandade insikter.)
Så denna välfärds-"trialektik" ger oss inte en karta för hur vi hoppar till nästa steg; till en vidgad circle of concern. Typ Sverige är fast i tillits-dilemmat och den territoriella avgränsningen. Typ USA kräver sub-grupper, dvs. mindre avgränsningar inom staten, där solidaritet och reciprocal altruism pågår. Exempel är etniska enklaver, frikyrkoförsamlingar mm. Med en avskalad välfärd krävs mindre grupper som bär upp det ansvar som staten axlar i Typ Sverige.
Det finns med andra ord ingen version av nationalstat som ger oss en större circle of concern, utan att det inte måste uppstå andra - viktiga - sub-cirklar. Det finns inget givet sätt att expandera vår avgränsning; vår definition av in-grupp.
Om inte vi helt enkelt slår i taket och spränger cirkeln. Eller får den att implodera.
Men, om vi inte tvingas tillbaka till medeltida resurs-knapphet - så kanske vi kan nå singulariteten trots allt, eller i alla fall nå nästa tillväxt-paradigm? Om vi får fusions och oändligt med gratis energi, så kanske vi inte behöver avgränsa vår circle of concern. Då kanske vi kan skita i klanen, och skita i nationalstaten, eftersom vi kan tillämpa ALLT ÅT ALLA på allvar. Alla våra målkonflikter upphör.
Men, med oändliga resurser - ett aldrig sinande valkadaver - kanske vi inte har behov av reciprocal altruism som strategi längre. Varför överhuvudtaget samarbeta, om vi kan få allt ändå? Det finns inga extra samordningsvinster att utverka, förutom att vi behöver tillse distributionen av den oändliga och gratisa energiresursen.
Ökande resurser ger ökande samarbetsmöjligheter - men möjligen bara till den grad att samarbete inte behövs längre.
Man tror ofta att det är cooperate i fångarnas dilemma. Men så är det alltid kin selection.
Bi Puranen pratar lite om World Value Survey Migrant Edition. Många migranter har helt tokiga uppfattningar om hur man förväntas bete sig i Sverige. Mindre än en tredjedel av 91 intervjupersoner visste att man får säga nej till sex med sin make/maka, exempelvis.
Puranen snackar om tillit. Tillit är, vill jag påstå, cooperate. Det är hela grunden. Och kinship-orelaterad cooperate är cooperate i fångarnas dilemma. Annars är det kin selection.
WEIRD är tillit. Det är grejen. Och vi som är WEIRD, vi tror att allt är cooperate i fångarnas dilemma. Men, när vi studerar någonting annat så är det alltid kin selection.
Jag vill påstå att vi har ett väsentligt bias i arbete i våra WEIRD:a hjärnor. Eftersom vi själva lever reciprocal altruism, tillit och cooperate-i-fångarnas-dilemma, så modellerar vi hjärna evolutionära modeller följdaktligt. Men vi, Cripplemind, är ovanliga. Alltid annars är det kin selection. Det förvånar oss, men så är det.
Det skulle vara mycket intressant att veta om icke-WEIRD:a evolutionsbiologer oftare gissade på kin selection, medan kattpissalistiska dito oftare förutsatte att det rörde sig om reciprocal altruism. Typ vad gäller vampyrfladdermössens kommunala delande av blodmål, eller vad nu saken må gälla.
Även Pinker skriver om "afroamerikanska maskulinitetsnormer". Pinker tar emellertid maskulinitetsnormer till en ny nivå, och diskuterar en hög murder rate i den afroamerikanska populationen som en Hobbsiansk fälla. Han lutar sig mot bl.a. Wilkinson (The Spirit Level), och noterar knarkekonomins våldsspiral. Datan visar tydligt att Leviathan hindrar våld, och att afroarmerikanska subkulturella communities (G-code!) liksom narkotikans oreglerade marknader är kaos.
Så, det handlar inte om att säga "maskulinitetsnormer". Det handlar om att öppna rätt låda. Om att faktiskt förklara, genom att lansera testbara mekanistiska hypoteser.
Antropofagi har självständigt resonerat sig fram till ungefär det perspektiv Pinker kallar the Darwinian Left. Det är ungefär det jag försöker förklara för Aron Flam - att det som är fel med stora delar av vänstern idag är relativismen och sanningsföraktet, inte nödvändigtvis etiken. En realistisk ontologi kan kombineras med en normativ ståndpunkt som traditionellt sett förknippas med vänstern. Här är Singers poäng central - jämlikhet bör och kan icke hängas upp på ett (felaktigt) antagande om faktisk likhet. (Se Ännu fler slutord och Singer och jämlikhet.)
Vad är då "vänstern"? Dels en utilitarist-konsekventialism, tror jag, rent moralfilosofiskt, vilket kan kopplas ihop med en respekt för utfall och empiri (även om sambandet tyvärr är svagare i verkligheten än i önsketanken). Men också en insikt som Pinker formulerar som reciprocal altruism, dvs. den evolutionärt förklarade strävan att samarbeta under vissa förutsättningar.
Att bara säga "låda=maskulinitetsnormer" är inte så bra. Lådan kan vara tom. Det som Pinker kallar för vänster-darwinian säger istället "reciprocal altruism"; men denna låda går att öppna! I lådan finns t.ex. evolutionära förklaringen, som är en överlåda till psykologiska och neurologiska lådstrukturer; där finns spelteoretiska teknikaliteter och ekonomiska modeller som beskriver agenternas beteende givet förutsättningarna i miljön. Det är en bättre låda!
Det blev således inte postmodernism, ändå. För, vi kan beskriva förutsättningarna som i kombination med den mänskliga naturen leder till respektive utfall - i realistisk-ontologiska, empiriska fakta. Vi kan notera att den somaliskaklankulturen är rimlig givet förutsättningarna (Pinker noterar att just herdekulturer föder hederskulturer, eftersom det är lättare att stjäla någons boskap än deras åkrar + lite andra anledningar), men att somalier som lyft ur denna kontext inte är evigt predestinerade till onice beteende. Afroamerikaner som lyfts ur sin fattiga, laglösa, knark-ekonomi-dominerade kontext är heller inte mer våldsamma än "white kids", enligt Pinker.
"Kulturrelativism" får nu en helt ny innebörd. Vi kan förklara, utan att försvara, att människor givet vissa förutsättningar beter sig på ett visst sätt - eftersom det är helt rationellt. Sen kan vi bestämma hur vi vill att människor i allmänhet ska bete sig - förmodligen söker vi efter ett optimalt ekvilibrium, där massiva samordningsvinster kan extraheras - och så skapar vi, politiskt, incitamentstrutkurer som leder till denna situation. Det är givetvis trixigt, men det är inte omöjligt givet human nature.
En liten incitament-tweak, som jag nu åter-uppvärderar jämfört med övriga förklaringar, är att legalisera (totalkonsumtionsmodellera!) narkotika, för att eliminera en hobbsiansk fälla.
Pissiga maskulinitetsnormer finns också, på en annan förklarings/låd-nivå. Men de kan beskrivas som det rationella beteende som individuella män vidtar när Leviathan ej vaka över dem och deras hustrur. Typ.
[Uppdatering: Som så många andra Antropofagi-inlägg, har detta tillkommit i en väldig hast på en liten kafferast. Därför är det kanske rätt svårt att förstå vad det är jag säger. Jag säger: Anta att svarta mäns sämre-än-förväntade livsutfall delvis är en effekt av dåliga maskulinitetsnormer - i så fall vet vi mer, om vi förklarar vad maskulinitetsnormerna faktiskt består i. Om vi förklarar maskulinitetsnormera med en hobbsiansk fälla, så går vi djupare ner i lagret av verklighets-nivåer, istället för att bara säga "maskulinitetsnormer" och sluta där. I detta specifika fall blir vi klokare om vi förklarar vad vi menar med sådana normer, eftersom vi - med hjälp av Schellingesque spelteori och Pinkersk evolutionspsykologi inser att afroamerikanska män förmodligen beter sig rationellt givet sina omständigheter. Det krävs någonting lite extra för att flytta ett suboptimalt ekvilibrium. Maskulinitetsnormer är således en funktion av en rasistisk struktur, som reproducerar strukturen. Människan som biologisk livsform kommer att bete sig så här om den måste - den optimerar för förutsättningarna. Tyvärr låser detta gruppen i en sämre-än-möjlig verklighet. Ett fångarnas dilemma, så att säga, där den som avviker från den sk. maskulinitetsnormer sannolikt får ett ännu sämre livsutfall. Det kanske kan sägas vara ett fall av Moloch, helt enkelt. Ett sätt att röra sig bort från den subotimala situationen skulle kunna vara att introducera lite Leviathan, lite stat, där det nu inte finns någon - dvs., legalisera narkotika och reglera denna marknad. Konkurrens skulle då kunna ske utan våldsanvändning, vilket skulle sänka den relativa usp:en av att tillämpa G-code eller hederskultur - dvs. skulle sänka förtjänsten av att agera våldsamt mot medspelarna. Den reciprocala altruismen skulle inte behöva inkludera våldsamma repressalier.]
Vetenskapliga paradigm verkar vara lite som relationer.
Först rullar det bara på helt vanligt. Du pysslar med what ever det är som folk pysslar med i sina normala, vanliga relationer. De där dagarna när det bara rullar på.
Relationen vilar på ett antal centrala antaganden. Ett sådant kan vara "ömsesidig respekt", eller "ömsesidig acceptans", eller "reciprocal altruism". På dessa antagande bygger mer perifera antaganden, dvs. vad du anser bör följa av dessa antaganden. Det kan vara lite olika, men typ att man turas om att laga maten, eller att man gör snälla saker mot varandra med viss regelbundenhet.
Så plötsligt börjar det hända konstiga grejer. Vissa av dina mer perifera antaganden håller inte. Din partner tycker inte att det är viktigt att ni går ut och äter ibland. Eller att det är viktigt att anstränga sig för att vara vänlig mot dina vänner.
Din partner kanske inte köper födelsedagspresent till dig!
Först försöker du ignorera sprickorna i fasaden. Men när fler och fler av de mer perifera antaganden ställs ifråga, faller skugga även över de centrala dito. Kan vi verkligen tala om ömsesidig respekt, om din partner inte pallar följa med hem till dina föräldrar över jul? Inte pallar korrekturläsa din uppsats? Inte pallar hålla handen offentligt? Inte står upp för dig i diskussion? Hellre somnar än att knulla?
Kris i relationen. Går den att lappa ihop?
Så kanske det till och med sker utbrott, bråk, skrik, och i värsta fall våld. Relationen spricker.
Nu befinner du dig i en anarkisk fas. Det finns ingen relation. Du tindrar i blindo. Det liggs hit och dit, och du vet inte riktigt om du vill binda dig igen. Men så småningom tickar den biologiska klockan som en jävla metronom. Tick tack. Och du träffar en trevlig, stabil kille i chinos. Med button down-skjorta. Inte så vidare sexig kanske, men han verkar kunna leverera mat på bordet åt dig och din avkomma.
Ni knyter band och parar er. Centrala antaganden upprättas. Om ömsesidig respekt, ömsesidig acceptans, reciprocal altruism. Perifera antaganden låter sig härledas därur.
Ett nytt paradigm är fött.
***
Det var Kuhns paradigmteori i en skrud som ni såpaskadade 90-talister kan känna igen er i. Antropofagi har argumenterat för att det är intressant att modellera hur vederläggandet - falsifieringen - av centrala respektive perifera antaganden - hypoteser - skadar själva det övergripande paradigmet.
Slate Star Codex-Scott pekar på att vår confidence level i ett utfall, bör ta hänsyn till den sannolikheten som modell X beräknar, och vår confidence level i modell X. Dvs., om modell X ger utfall Y sannolikhet 0.5, och vår confidence i modell X är 0.5, så är vår confidence i utfall Y egentligen bara 0.25.
Det centrala här är alltså att vi ska assigna sannolikhet internt och externt, dvs. internt enligt vad modellen ger oss för ett visst utfall, och externt med avseende på vad vi tror om modellen.
Jag vill tillämpa detta tankesätt på paradigm-teorin. Vår confidence level med avseende på hypotes Y inom paradigm X, är inte bara den sannolikhet som paradigm X assignar hypotes Y, utan bör även inkludera vår tilltro till paradigm X.
***
I nästa steg vill jag använda detta tankesätt så att säga bakvänt: Jag vill förstå hur mycket ett paradigm skadas av att en hypotes falsifieras.
Men: Ett centralt antagande, dvs. en central hypotes, är naturligtvis mer känslig för det givna paradigmet. En mer perifer hypotes är mindre känslig. Vad betyder detta?
Jag menar att vår cinfidence level i en perifer hypotes, bör beräknas som en funktion av den kedja av hypoteser/antaganden som hypotesen/antagandet vilar på. Samt, givetvis, confidensen i paradigmet överhuvudtaget. Jag försöker illustrera denna tanke såhär:
"Anta att vi har ett paradigm som vår confidence i är 0.6. [...] Den centrala hypotesen (A) måste som sagt vara 1, tycker jag - det är hela grundantagandet som paradigmet vilar på. Paradigmet säger att sannolikheten för hypotes B är 0.8. Hypotes B vilar på A, och således är sannolikheten för B 1.0*0.8, dvs. P(A)*P(B). (Jag menar: Sannolikheten för A multiplicerat med sannolikheten för B.) Eftersom vår confidence i paradigmet totalt sett - dvs. modellens externa sannolikhet - är 0.6, så är vår confidence level i B 0.8*0.6, dvs. 0.48."
Vi inser genast att vi alltid borde ha låg confidence i perifera hypoteser, eftersom de bygger på långa kedjor av antaganden. Vi inser även att det inte är så skadligt att perifera hypoteser falsifieras, eftersom vi ofta ska ha fel i dessa antaganden. Har vi t.ex. en klass av hypoteser med så pass hög paradigm-intern confidence level som 0.5, så ska ju faktiskt varannan av dessa hypoteser vara fel! Om vi ofta ska ha fel i en hypotesklass, ja då är det så klart inte så farligt för vår confidence level i själva paradigmet att vi ofta har fel där. Har vi däremot oftare än varannan gång fel i hypoteser i hypotesklass CL=0.5, ja då måste vi börja tala om anomalier - och sänka vår confidence i paradigmet i sin helhet.
***
Låtom oss nu ta tre konkreta exempel, på tre vederlagda hypoteser inom tre olika paradigm:
1. Male biased Adult Sex Ratio, våld, och evolutionsteorin.
Paradigm: Evolutionsteorin.
Hypotes: Male biased ASR→våld.
Tänkt mekanism: Ett överskott av män i en population leder till ökad reproduktiv konkurrens om de relativt sett få kvinnorna - konkurrens som är våldsam. Och, "bare branches" är mer antisociala och våldsamma, pga. reproduktiv incel-stress.
Falsifiering: Male biased ASR leder rent empiriskt sett icke till våld.
(Ny hypotes: Ett överskott av män leder till mer monogama mating strategies, eftersom männen vill hålla fast vid sina mates. Att vara monogam har också lägre alternativkostnad; det finns inte lika mycket potentiell reproduktion att vinna på att vara promiskuös. Den konkurrens som äger rum behöver heller inte nödvändigtvis vara våldsam; t.ex. kan män konkurrera genom att visa upp sin intelligens eller kreativitet, och det kan också vara en fungerande strategi att uppvisa förmåga och vilja till hög parental investment - dvs. vara präktig och proper och ha chinos och fast anställning, snarare än att bar-bröla och slåss.)
"A popular explanation for violence [...] centers
on male-biased sex ratios [...] Given that
men are typically more prone to engage in violent competition
than are women, the inference is that more men
will necessarily lead to more violence. This logic is implicit
in how many of us understand sexual selection. Essentially,
when there are more males than females in a
population, males are expected to compete vigorously for
the limited number of mating opportunities available.
In applying this idea to humans, it is therefore appealing
to attribute elevated rates of violent crime to male-biased
sex ratios, where there are, essentially, too many men."
De tre aspekter som artikeln belyser är: 1) Den addativa effekten - eftersom män är mer våldsamma, blir det mer våld med högre andel män. Detta säger oss dock ingenting om förväntade beteenden kopplat till ASR, utan beskriver bara det faktum att män begår mer våldsbrott. 2) Att "the risk of violence is
greatest when sex ratios are high because the pool of
unmarried men (those most prone to violence) is larger
in male-biased rather than female-biased populations"; dvs. att ogifta män är mer antisociala. Mer våld från "bare branches" är en effekt av skev sex ratio, eftersom en jämn könsratio skulle ge (förutsättningar för) mer jämlika äktenskapsmönster. 3) Detta är den mest intressanta aspekten i sammanhanget:
"A third source derives from a long-standing model of
sexual selection, laid out by Trivers, and developed in
influential papers by Emlen and Oring and Clutton-Brock
and Vincent, the former with the concept of
operational sex ratio (OSR) and the latter with sex differences
in potential reproductive rates (PRR). According to
the traditional parental investment (PI) model, when one
sex is tied up with parental care, or more generally with
activities that lower its PRR, the other sex competes over
this limited resource, leading to the prediction that the sex
in abundance competes more intensely for mating opportunities
than does the rarer sex. An ancillary expectation is
that this will generate more violence in the more abundant
sex. However, this is based on an often unstated assumption
that male competition over mating opportunities will
entail violence, either through contest interactions with
other males, scramble competition over resources, or
directly against females. Accordingly, in the evolutionary
social science literature, researchers commonly attribute
the propensity for violence in men to sexual selection. From this perspective, men engage in more
violence than do women because female mammals have
obligate parental responsibilities and constitute a prize for
the most competitively successful males."
Dvs., att män helt enkelt måste konkurrera mera när mates är en knapp resurs, och att denna konkurrens är våldsam; antingen direkt i konkurrens om reproduktionstillfällen (slåss om tjejår på krogen) eller i konkurrens om resurser som indirekt handlar om att kunna konkurrera om mates (eftersom resurser är attraktivt).
Okej, så antagandet som föregår hypotesen "male biased ASR→våld" är att konkurrens är våldsam. Antagandet som föregår det antagandet är "the traditional parental investment (PI) model", dvs. att om ett kön tenderar att ha högre PI, så är det könet och dess PI en resurs som det andra könet konkurrerar om. Alltså: En man vill befrukta kvinnor så att kvinnor investerar i just den mannen avkomma, hellre än i någon annan mans avkomma.
Vidare:
"Building on Bateman’s early evidence of greater
sexual selection in males than in females, Trivers proposed that the relative PI of the sexes is a key variable
controlling the operation of sexual selection. The higherinvesting
sex becomes a limiting resource for the sex that
invests less, leading to escalated levels of mate competition
in the latter. Often, and especially for mammals, females
invest more in parental care than do males; therefore,
males face higher levels of competition for access to the
limited number of females.
Emlen and Oring added the concept of OSR, which is
the ratio of sexually active males to sexually receptive
females and is highly influenced by patterns of PI. Higher
investment by females decreases the amount of time they
are ‘receptive’ to fertilization. Such sex differences in the
availability of gametes skew the OSR towards males,
leading to the claim that males, due to their overrepresentation
in the mating pool, face a greater intensity of
sexual selection on the traits that make them competitive
for relatively scarce females. The same PI that makes
females scarce in the OSR also lowers their PRRs and,
accordingly, Clutton-Brock and Vincent proposed that PRRs of males and females can be used to
predict patterns of competition over mates (scramble or
contest) between the sexes.
According to this perspective, when males are in abundance,
they are expected to compete for mating opportunities.
In so far as some males are more successful than
others in monopolizing these opportunities as a result of
heritable traits, this is expected to lead to intensified
levels of sexual selection on males. Although this competition
is often thought of as violent, it need not be."
Alltså ser kedjan av antaganden/hypoteser ut ungefär som följer:
"the traditional parental investment (PI) model" ⇒ "when males are in abundance, they are expected to compete for mating opportunities [...] as some males are more successful than others in monopolizing these [reproductive] opportunities as a result of heritable traits, this is expected to lead to intensified levels of sexual selection on males" ⇒ "male biased ASR→våld"
Därefter matar vi oss tillbaka till antagandet om sexuell selektion, vilket Wikipedia beskriver som följer:
"Sexual selection is a mode of natural selection where members of one biological sexchoose mates of the other sex to mate with (intersexual selection), and compete with members of the same sex for access to members of the opposite sex (intrasexual selection). These two forms of selection mean that some individuals have better reproductive success than others within a population, either from being more attractive or preferring more attractive partners to produce offspring. For instance, in the breeding season, sexual selection in frogs occurs with the males first gathering at the water's edge and making their mating calls: croaking. The females then arrive and choose the males with the deepest croaks and best territories. Generalizing, males benefit from frequent mating and monopolizing access to a group of fertile females. Females have a limited number of offspring they can have and they maximize the return on the energy they invest in reproduction.
The concept was first articulated by Charles Darwin and Alfred Russel Wallace who described it as driving species adaptations and that many organisms had evolved features whose function was deleterious to their individual survival, and then developed by Ronald Fisher in the early 20th century. Sexual selection can, typically, lead males to extreme efforts to demonstrate their fitness to be chosen by females, producing sexual dimorphism in secondary sexual characteristics, such as the ornate plumage of birds such as birds of paradise and peafowl, or the antlers of deer, or the manes of lions, caused by a positive feedback mechanism known as a Fisherian runaway, where the passing-on of the desire for a trait in one sex is as important as having the trait in the other sex in producing the runaway effect."
Och före "sexual selection"-antagandet finns det mest centrala antagandet av de alla i hela evolutionsparadigmet: "Natural selection", såklart. Wiki igen:
"Natural selection is the differential survival and reproduction of individuals due to differences in phenotype. It is a key mechanism of evolution, the change in the heritabletraits characteristic of a population over generations. Charles Darwin popularised the term 'natural selection', contrasting it with artificial selection, which is intentional, whereas natural selection is not.
Variation exists within all populations of organisms. This occurs partly because random mutations arise in the genome of an individual organism, and offspring can inherit such mutations. Throughout the lives of the individuals, their genomes interact with their environments to cause variations in traits. The environment of a genome includes the molecular biology in the cell, other cells, other individuals, populations, species, as well as the abiotic environment. Because individuals with certain variants of the trait tend to survive and reproduce more than individuals with other, less successful variants, the population evolves. Other factors affecting reproductive success include sexual selection (now often included in natural selection) and fecundity selection.
Natural selection acts on the phenotype, the characteristics of the organism which actually interact with the environment, but the genetic (heritable) basis of any phenotype that gives that phenotype a reproductive advantage may become more common in a population. Over time, this process can result in populations that specialise for particular ecological niches (microevolution) and may eventually result in speciation (the emergence of new species, macroevolution). In other words, natural selection is a key process in the evolution of a population.
Natural selection ⇒ sexual selection ⇒ the PI model ⇒ "males in abundance→intensified levels of sexual selection on males" ⇒ "male biased ASR→våld"
Låt oss då assigna sannolikhet och confidence. (Jag måste understryka att allt är exempel, samt be om ursäkt om jag blandar begreppen på ett orimligt eller ovanligt vis. Min avsikt är naturligtvis att göra mig själv förstådd. CL=Confidence Level.)
Min confidence i evolutionsparadigmet är 0.999 - modellens externa sannolikhet är alltså 0.999. Inom paradigmet påstår jag att den mest centrala hypotsen har sannolikhet 1; detta är ju själva paradigmet. Dess bultande hjärta.
Hypotesen "sexual selection" är också synnerligen central, och får inom-paradigmatisk sannolikhet 0.99. ""The traditional parental investment (PI) model" är väl etablerad och får CL 0.95 inom paradigmet.
"Males in abundance→intensified levels of sexual selection on males" får också 0.9 - det känns som att man är säker på sin sak tills man inte längre är säker på sin sak. (Därav kan vi all lära, säger moralkakebagaren.) Även "male biased ASR→våld" har man verkat känna sig säker på ("[a] popular explanation for violence [...] centers on male-biased sex ratios"), så vi ger 0.85 till den hypotesen.
Då har vi följande kedja internt i paradigmet:
1*0.99*0.95*0.9*0.85=0.7194825≈0.7
Så, min inomparadigmatiska CL för "male biased ASR→våld" är 0.7, vilket ger mig faktiska CL ≈0.7 (eftersom 0.7*0.999≈0.7). 0.7 kan verkar högt, särskilt i hindsight eftersom den var fel; men 0.7 är verkligen väldigt mycket lägre CL än 0.999, som ju är min CL avseende paradigmet i sin helhet.
Okej, hypotesen var alltså fel. Hur mycket måste jag justera min CL avseende paradigmet?
I ärlighetens namn skulle jag behöva göra det här på många hypoteser av CL-klass 0.7, men det pallar jag inte. Jag får helt enkelt förhålla mig till att hypotesen borde ha varit sann oftare än inte, och att det är milt förvånande att den falsifierades.
För att ändå driva experimentet i nån sorts mål, låtsas jag att jag utvärderat många hypoteser av CL-klass 0.7, och att jag då inser att jag måste justera ner min CL till 0.5 för denna klass av hypoteser. Dvs., hypotesklassen har haft 0.2 CL för mycket i genomsnitt.
Betyder det att jag måste justera ner min confidence i paradigmet med 0.2? Då tror jag plötsligt bara 0.799 på evolutionsteorin! Det känns svårt att tro att jag någonsin skulle assigna så låg confidence till detta paradigm.
Å andra sidan - "where did the improbability come from?" Det kanske är exakt lika osannolikt att hypotesklass CL 0.7 skulle vara korrekt bara varannan gång i snitt, som att jag skulle justera ner evolutionsteorin till CL 0.799.
Antingen är mitt experiment jättedåligt (det är det). Eller så ska jag justera ner CL i evolutionen till knappt 0.8 (det tänker jag inte göra). Eller så har jag tänkt fel i hur jag ska justera - jag kanske borde plocka bort sannolikhet från de andra hypoteserna i kedjan av antaganden istället?
Om alternativ (3) är sant, så känns det som att "det glömda antagandet" om att konkurrens måste vara våldsam, ska in i mitten av kedjan - och att detta antagande borde assignas lite egen sannolikhet, som kanske inte är så hög. För ärligt talat - hur ofta leder konkurrens till våld, i din egen vardag? Inte så himla ofta, gissar och hoppas jag.
Så, kanske "lösningen" här är det som påpekas i nämnd artikel. Som sagt, "this is based on an often unstated assumption that male competition over mating opportunities will entail violence, either through contest interactions with other males, scramble competition over resources, or directly against females."
Det ska in en till länk i kedjan, då. En med låg inomparadigmatisk sannolikhet.
Natural selection ⇒ sexual selection ⇒ the PI model ⇒ "males in abundance→intensified levels of sexual selection on males" ⇒ "male competition over mating opportunities will entail violence" ⇒"male biased ASR→våld"
Vi ger det nya, "gömda" antagandet CL 0.4. Ny sannolikhetskedja också då:
1*0.99*0.95*0.9*0.4*0.85=0.287793≈0.3
Oj! Nu var inomparadigmatisk CL för "male biased ASR→våld" jättelåg! Bara 0.3!
Det känns som att jag plötsligt inte alls är förvånad för att antagandet visade sig vara inkorrekt. Hypoteser av CL-klass 0.3 ska bara vara korrekta mindre än en gång på tre. Jag känner inte längre något behov av att justera ned min confidence i evolutionsteorin. Puh!
Men, däremot noterar jag att det kan finnas gömda antaganden som gör att jag borde justera ner CL avseende perifera antaganden. Och det kan säkert finnas en funktion som beskriver hur sannolikheten för gömda, glömda antaganden ökar ju längre ut från paradigmets centrum vi färdas.
Presentationen av Radiolab-avsnittet berättar historien rätt så effektivt:
"Back in 1995, Claude Steele published a study that showed that negative stereotypes could have a detrimental effect on students' academic performance. But the big surprise was that he could make that effect disappear with just a few simple changes in language. We were completely enamoured with this research when we first heard about it, but in the current roil of replications and self-examination in the field of social psychology, we have to wonder whether we can still cling to the hopes of our earlier selves, or if we might have to grow up just a little bit."
"Research on stereotype threat and women’s performance on math tests is one example where publication bias undermines the findings in a seminal study that produced a large literature of studies on gender differences in math performance. After correcting for publication bias, this literature shows very little evidence that stereotype threat has a notable and practically significant effect on women’s math performance (Flore & Wicherts, 2014).
Another important line of research has examined the contribution of stereotype threat to differences between racial groups on academic performance tests. This blog post [dsv. den jag citerar här] examines the strength of the empirical evidence for stereotype threat effects in the seminal article by Steele and Aronson (1995). This article is currently the 12th most cited article in the top journal for social psychology, Journal of Personality and Social Psychology (2,278 citations so far)."
Blogposten tittar så på ett gäng studier på stereotype threat, och konkluderar:
"Racial stereotypes and racial disparities are an important social issue. Social psychology aims and promises to contribute to the understanding of this issue by conducting objective, scientific studies that can inform our understanding of these issues. In order to live up to these expectations, social psychology has to follow the rules of science and listen to the data. Just like it is important to get the numbers right to send men and women into space (and bring them back), it is important to get the numbers right when we use science to understand women and men on earth. Unfortunately, social psychologists have not followed the examples of astronomers and the numbers do not add up.
The three African American women, features in this years movie 'Hidden Figures'[...], Katherine Johnson, Dorothy Vaughan, and Mary Jackson might not approve of the casual way social psychologists use numbers in their research, especially the wide-spread practice of hiding numbers that do not match expectations. No science that wants to make a real-world contribution can condone this practice. It is also not acceptable to simply ignore published results from well-conducted studies with large samples that challenge a prominent theory."
Okej, så stereotype threat kan betraktas som vederlagt. Vad bygger denna hypotes då på för antaganden? Och vad är de centrala antagandena inom paradigmet socialpsykologi? Wiki:
"Social psychology is the scientific study of how people's thoughts, feelings, and behaviors are influenced by the actual, imagined, or implied presence of others. In this definition, scientific refers to the empirical investigation using the scientific method. The terms thoughts, feelings, and behavior refer to psychological variables that can be measured in humans. The statement that others' presence may be imagined or implied suggests that humans are malleable to social influences even when alone, such as when watching television or following internalized cultural norms. Social psychologists typically explain human behavior as a result of the interaction of mental states and social situations.
Social psychologists examine factors that cause behaviors to unfold in a given way in the presence of others. They study conditions under which certain behavior, actions, and feelings occur. Social psychology is concerned with the way these feelings, thoughts, beliefs, intentions, and goals are cognitively constructed and how these mental representations, in turn, influence our interactions with others."
Det finns ett gäng exempel på mer omfattande litteratur som handlar om "assumtions in social psychology", men inget jag hittar i fulltext på rak arm. (Ex. 1; ex. 2.) Lite historik och översikt kan vi dock hitta här. Definitionen är "the scientific field that seeks to understand the nature and causes of individual behavior in social situations", och förhistorien spänner över Aristoteles (människor är naturligt sociala), Hegel ("group mind"), och volkerpsykologie (kollektivt medvetande).
Ett klassiskt experiment som ligger i bottnen på paradigmet är Milgram-expertimentet:
"Milgrams lydnadsexperiment eller Milgramexperimentet är en serie berömda socialpsykologiskaexperiment. Försöken avsåg att belysa och mäta försökspersoners benägenhet att lyda en auktoritetsom instruerar försökspersonen att utföra handlingar som personen normalt inte skulle vilja utföra av samvetsskäl.
Försöket beskrevs första gången 1963 av Stanley Milgram, psykolog vid Yale University. 1974 publicerade han ytterligare en bok i ämnet, Obedience to Authority: An Experimental View."
Även detta experiment har blivit starkt ifrågasatt, men fortsätter enligt uppgift att läras ut som gospel i alla fall vid SU:s kurser i ämnet. Här gås också igenom på vilka - många! - sätt experimentet suger, men att det ändå okritiskt harvas i forskning och utbildning inom socialpsykologin.
I digress. Åter till översikten. Centrala antaganden inom ämnet är:
"All behavior occurs in a social context, even when nobody else is physically present.
A major influence on people's behavior, thought processes and emotions are other people and the society they have created."
Okej, dessa antaganden finns i mitten av paradigmet. Vi är sociala varelser och kan icke agera utan hänsyn till våra begrepp om våra medmänniskors förväntningar på oss. Det handlar väldigt mycket om kultur som ontologiskt distinkt storhet, och om språkets påverkan på individens handlingsutrymme. Inte så lite Foucault, helt enkelt. Så delar socialpsykologin också rötter med sociologin. Det andra benet är psykologin. Jag ser själv mycket Freud i antaganden såsom just stereotype threat, eftersom det handlar om en slags "mental" placebo, dvs. det undermedvetnas påverkan.
Stereotype threat har varit en av socialpsykologins käpphästar under lång tid, vilket bl.a. Radiolab-dokumentären med all önskvärdhet indikerar. Denna hypotes ligger inte så långt ut i periferin. Stereotype threat
"arises when one is in a situation where one has the fear of doing something that would inadvertently confirm a negative stereotype. It is cued by the mere recognition that a negative group stereotype could apply to you in a given situation.
It is important to understand that the person may experience a threat even if he or she does not believe the stereotype. Simply, in the context, the person perceives that the stereotype is a plausible characterization of himself or herself by others (Steele & Aronson, 1995)."
Stereotype threat bygger således på antagandet om stereotyper:
"A stereotype is '...a fixed, over generalized belief about a particular group or class of people.' (Cardwell, 1996).
[...]
The use of stereotypes is a major way in which we simplify our social world; since they reduce the amount of processing (i.e. thinking) we have to do when we meet a new person.
By stereotyping we infer that a person has a whole range of characteristics and abilities that we assume all members of that group have. Stereotypes lead to social categorization, which is one of the reasons for prejudice attitudes (i.e. “them” and “us” mentality) which leads to in-groups and out-groups."
I alla fall, hypoteskedjan (ber om ursäkt om kedjan inte är helt spikrak hära...):
"All behavior occurs in a social context, even when nobody else is physically present" ⇒ "A major influence on people's behavior, thought processes and emotions are other people and the society they have created" ⇒ "The use of stereotypes is a major way in which we simplify our social world. By stereotyping we infer that a person has a whole range of characteristics and abilities that we assume all members of that group have. Stereotypes lead to social categorization" ⇒ "Stereotype threat arises when one is in a situation where one has the fear of doing something that would inadvertently confirm a negative stereotype. It is cued by the mere recognition that a negative group stereotype could apply to you in a given situation" ⇒ "Stereotype threat can have a detrimental effect on till exempel students' academic performance"
Okej, vilket fet jävla kedja då. Vi förenklar lite för överblickbarhetens skull:
Allt beteende sker i en social kontext. En central påverkansfaktor för beteende är andra människor och det samhälle de skapat ⇒ Stereotyper är en viktig mekanism för att hantera verkligheten - stereotyper innebär social kategorisering och generalisering ⇒ Stereotype threat uppstår när en är rädd för att leva upp till en stereotyp ⇒ Stereotype threat kan ha betydande effekt på t.ex. prestation
Hm. Själva stereotype threat-effekten är förhållandevis paradigm-perifer ändå (länk nr. 4 i kedjan). Det säger mig direkt att inomparadigmatiskt CL i stereotype threat effekt-hypotesen kommer att vara ganska låg, vilket gör att falsifieringen inte kan skada paradigmet så mycket. Damn it. Detta känns kontraintuitivt. Men, kanske bara för mig, som tycker att socialpsykologi håller på med massa crap.
Central hypotes alltid inomparadigmatisk sannolikhet 1, är regeln. "Stereotyper är en viktig mekanism för att hantera verkligheten - stereotyper innebär social kategorisering och generalisering" - detta känns banne mig närmast trivialt, och får modellberäknad sannolikhet 0.99. "Stereotype threat uppstår när en är rädd för att leva upp till en stereotyp" låter egentligen rätt långsökt post replikationskrisen, men jag vet att det var stapelvara under tidigt 2010-tal. Sannolikhet 0.9 på den. Så till effekten: Stereotype threat påverkar prestation avsevärt. Ja, det är rätt intimt förknippat med att fenomenet finns - det uppmäts ju i och med sin effekt. Så 0.9 på den också.
Sannolikhetskedja i paradigmet:
1*0.99*0.9*0.9=0.8019, dvs. ca 0.8.
För att ta med externa CL:n i beräkning, och ge mig faktiska CL för stereotype threat-hypotesen, multiplicerar jag med 0.99 (min confidence avseende paradigmet) =0.793881≈0.8
Okej... 0.8 either way. I alla fall, att stereotype threat är fel säger inte så mycket - återigen skulle jag behöva utvärdera flera olika hypoteser i samma CL-klass, för att ärligt kunna avgöra hur off confidence-nivåerna är, och således hur mycket min tilltro till paradigmet bör nedjusteras. Men, vi gissar återigen (för experimentets om än icke för sanningens skull) att 0.8-hypoteserna egentligen bara är sanna varannan gång. Jag är ju ändå förvånad över att stereotyper threat-hypotesen falsifieras. 0.8 är ju hyfsat hög CL ändå.
Så, då ska jag justera ner min tilltro till paradigmet socialpsykologi med 0.3! 0.69 motherfucker. Haha fyfan vad låg sannolikhet för ett paradigm. Nä serru, här krisar det rejält. Nu gör jag snart slut.
***
3. Genusvetenskapen, och allt som gick åt helvete med den.
Jag fuskade med evolutionsteorin, och jag fuskade med socialpsykologin, men för genusvetenskapen har jag faktiskt ett stort antal falsifierade hypoteser att förhålla mig till. Här kommer de, något slarvigt sammanfattade pga. vill ej ge mer rant-utrymme än vad som redan givits här på Antropofagi-bloggen:
1. Arbetsmarknadsutfall beror företrädesvis på könsdiskriminering och/eller könsnormer (se flera länkade inlägg under "bakgrund" nedan)
Okej, så samtliga dessa 10 hypoteser är falsifierade deluxe. Eftersom jag själv varit en genus-wanker så kan jag gå i god för att CL knappast understiger 0.99 i dessa kretsar. Fan, tror knappt det finns sannolikheter - allt är bara helt jävla sant. "Sanningen är", som Veronica Palm brukar säga.
Men, vi säger väl 0.9 per hypotes för att vara snälla.
Så, hur perifera är dessa hypoteser? Södertörns högskola menar i alla fall att "[ä]mnet utgår ifrån att genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner." Vi kan väl lägga till ett antagande därpå, nämligen att normerna som bär dessa konstruktioner har en avsevärd, ja dominerande, kausal påverkan på det allra mesta. De två centrala hypoteserna har definitivt inom-paradigmatisk CL 1, dvs. modellberäknad sannolikhet 1. Så, det tio kedjorna:
1. "Genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner, dvs. normer" ⇒ "Normerna påverkar alla människors beteende avsevärt" ⇒ "Arbetsmarknadsutfall beror företrädesvis på könsdiskriminering och/eller könsnormer"
2. "Genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner, dvs. normer" ⇒ "Normerna påverkar alla människors beteende avsevärt" ⇒ "Knarkvåld etc. förklaras av maskulinitetsnormer"
3. "Genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner, dvs. normer" ⇒ "Normerna påverkar alla människors beteende avsevärt" ⇒ "Löneskillnaden beror på diskriminering"
Etcetera, ni fattar nog.
Så, varje kedja ger oss:
1*1*0.9=0.9
Vi har 10 hypoteser i 0.9-klassen. Samtliga är fel. Vi skulle vilja att en av dem var fel. Ack.
Så, vi justerar ner 0.9 till 0. Min bedömning är att en person som tror på genusvetenskap, tenderar att tro väldigt mycket på det. Låt oss lite vänligt sådär säga att CL avseende paradigmet är 0.999.
Sänker vi CL 0.999 med 0.9 har vi 0.099.
Damn, dude. Det är liksom som en jävla Chan-wook Park-film det här. Som att relationen slutar med att vi blir våldtagna mitt på matbordet. Så måste vi typ krossa vår partners tunga med en hammare, som hämnd.
Det känns tematiskt lite vågat att komma in på domestic violence när man pratar om genusvetenskap. i kritiska ordalag. Läsaren kanske bör göras medveten på att jag bara vill återknyta till detta långa, långa inläggs initiala analogi - den mellan vetenskapligt paradigm och parrelation. Att sänka sin confidence i ett paradigm från 0.999 till 0.099 är liksom inte ens att jämföra med att den jäveln bedragit dig med din bästa vän. Det är liksom sju resor värre än så.
***
Det var genomgången av tre paradigm, för att exemplifiera hur falsifiering av mer eller mindre perifera hypoteser bör påverka vår tilltro till paradigmen i stort.
Låt oss ändå tramsa vidare som om Henrichs tes sammanföll med Christerssons experiment.
(Nu befinner vi oss alltså i en sannerligen livsfarlig värld, en pseudointellektuellt fiktion, där vi medvetet - ja, just det, medvetet! - tillåter oss att diskutera just exakt det mest avskyvärda i världen: Konklusioner ur falska propositioner! O Herre, Herre!)
Eller, för att spela salongsfähiga - låt oss för syns skull låtsas tro att människan är begåvad med en så otroligt välkalibrerad kin recognition, att en omedelbar anpassning sker beroende på förändringar i grad av genetisk släktskap.
Hela saken leder oss direkt tillbaka till Debattpolkan, eller mer specifikt den avslutande metaetiska rant som kröner (eller sänker?) inlägget.
Vi kan tänka oss att inclusive fitness är den vägledande aspekten så länge släktskapskoefficienten är hög. När släktskapskoefficienten sjunker, kommer spelteoretiska hänsynstagande att bli viktigare, eftersom individen måste utverka fördelar i koordination med andra, och alltså endast offra sig själviskt.
Med ett högt r är det till exempel meningsfullt med kollektivistiska rättsordningar - att döda din kusin är som att döda en inkarnation av dig. Det är också logiskt att offra sig för gruppen eller för de närstående.
"Men vänta nu", tänker du. Kollektivistisk rättsskipning kan såklart beskrivas spelteoretiskt. Det är bara det att man sätter press på individen genom kollektiva sanktioner. Ja, men visst krävs det att man bryr sig om varandra för att kollektiva sanktioner ska bita? "Tja, ibland. Men ibland räcker det med att den kollektiva sanktionen gör att kollektivet sätter press på individen som felat." Ja, visserligen. Okej. Du har rätt.
Hur som helst kan vi låtsas som att lägre r borde ge större fokus på reciprocal altruism, till skillnad från kin selection, som en grund för altruistiska beteenden. Med hög släktskapskoefficient kan man gynna andra individer som om det var ingenting. Men, med en låg släktskapskoefficient är det själva upprepade fångarnas dilemma-situationen som är intressant - om ens altruism återgäldas eller ger en fördelar eller status som en annan arabskriktrast.
Vilket får oss att inse att individuellt dikterad altruism är mer generaliserbar. Du kan spela koorddineringsspel med vem som helst som kan tänkas återgälda din godhet. Men, genetiskt dikterad altruism sträcker sig inte längre än dina släktband.
Så är också en modern rättsordning mer generaliserbar än Xeer. Så är också kapitalismen blind för etnicitet och grupptillhörighet - det ultimata imperiet.
Den metaetiska ranten då, som utlovat. Eller en del av den i alla fall:
Etiken är regelverket som du vill omfattas av för att folk ska kunna vilja interagera med dig (du ska omfattas av sanktionerna i viss mån), och för att du ska slippa behandlas illa (andra ska omfattas av sanktionerna i viss mån) [...] den utilitaristiska principen är så stark för att den är spelteoretiskt gångbar[. D]en är icke-diskriminerande.
När vi inte är särskilt mycket släkt med varandra, så blir det viktigast att hitta strategier för att interagera som gynnar oss. Och eftersom dessa strategier inkluderar att andra ska vilja interagera med oss på ett sådant sätt, kommer de behöva inkludera strategier som gynnar våra motparter. Så, vi kommer hålla på att vara trevliga mot varandra. Och vi kommer att upprätta Rättvisa och Rättrådiga institutioner, eftersom de ger bäst förutsättningar till generaliserbar interaktion. (Få vill delta i en ekonomi där en allsmäktig aktör godtyckligt kan bestämma hur mycket pengar alla har eller hur mycket allting ska kosta.)
***
För att verkligen understryka hur motbjudande den här diskussionen är, så kan vi fråga oss hur våra normer och institutioner kan veta något om vår faktiska genetiska släktskap, som de inte får reda på genom årmiljoner av naturligt urval. Detta kanske Henrichs bok kommer att avslöja. Tills dess lutar vi oss mot den troligen falska propositionen "välkalibrerad kin recognition".
I Om godheten skriver Willy Kyrklund om "den goda kraften." Jag återger stycket på engelska eftersom jag inte orkar skriva av den svenska texten och bara har den engelska översättningen tillgänglig i digital form för klippstrande. (Översättningen ska vara gjord av en hr. Sivén.)
"[...] One could [...] imagine, that one through a truly involved analysis of an extensive data material could come upon the existence of a hitherto unknown power in the universe, the good power, naturally an extremely weak power, nevertheless demonstrable with refined methods of investigation. The presence of such a power could imply, say, that damage to children from exploding weapons in fact were slightly lower than what the stochastic model prescribes, or that poor people have better luck with catching the tram, even if they can not afford it, or that two persons who love each other more than anything run less risk of getting cancer.
The discovery of the good power would be a scientific sensation. Since this power in any event is so weak that it lacks every practical significance, it does not offer much solace to the general public. Not much, but still something. If it existed.
The large doses of goodness offered by religion are given out posthumously and unequally distributed. And the omnipotent god who allows one to qualify for mercy and not the other, when he in his omnipotence could have prevented the latter — such a god I do not call good."
Översatt tillbaka till svenska av Chat-GPT:
"[...] Man kan [...] föreställa sig att man genom en verkligt djupgående analys av ett omfattande datamaterial skulle kunna stöta på existensen av en hittills okänd kraft i universum, den goda kraften, naturligtvis en extremt svag kraft, men ändå påvisbar med raffinerade undersökningsmetoder. Närvaron av en sådan kraft skulle kunna innebära att skadorna på barn från exploderande vapen faktiskt är något lägre än vad den stokastiska modellen föreskriver, eller att fattiga människor har bättre tur med att hinna med spårvagnen, även om de inte har råd med den, eller att två personer som älskar varandra mer än allt annat löper mindre risk att få cancer.
Upptäckten av den goda kraften skulle vara en vetenskaplig sensation. Eftersom denna kraft i alla fall är så svag att den saknar all praktisk betydelse, ger den inte mycket tröst till allmänheten. Inte mycket, men ändå något. Om den fanns.
De stora doserna av godhet som religionen erbjuder utdelas postumt och ojämnt fördelade. Och den allsmäktige guden som tillåter att en person får barmhärtighet medan den andra inte får det, när han i sin allmakt kunde ha förhindrat det senare - en sådan gud kallar jag inte god."
Den goda kraften verkar dock - i motsats till vad Kyrklund föreslår - faktiskt existera. Låt mig förklara hur detta visar sig i Verkligheten.
***
1. När du mediterar (vipassanā) och noterar dina känslor, så avväpnar du de negativa känslorna, men du förstärker de positiva. Detta är faktiskt helt fantastiskt och besynnerligt förbisett i litteraturen. (Obs, jag har inte läst litteraturen. Men kanske är det förbisett!) Sorg, ilska, irritation med mera tenderar att upplösas och försvinna när du metakognitivt observerar dem. Du fjärmar dig då från den reaktiva förstapersonsupplevelse av respektive negativ känsla. Men, när du noterar att du är glad så gläds du av detta; när du noterar att du är lycklig fylls du med lycka.
Vi kan notera distinktionen mellan kontraherande och expanderande känslotillstånd. Ur Frågan...(avsnitt 8.3-8.4):
"Låt oss [...] återgå till vår apliknelse med avstamp i Pan-släktet. Vi har ju, som du säkert minns, åtminstone två inre apor.
Hur reagerar bonoboerna på en annan, konkurrerande flock på besök i sitt fruktträd? Med Duv-strategin; de undviker konflikt och delar på resursen. Hur deskalerar de situationen? Genom att ha sex.
Hur reagerar schimpanserna på motsvarande situation? Med Hök-strategin; de tar konflikten med avsikt att slippa dela på resursen. Hur eskalerar de situationen? Med hotfulla gester och ljud, aggression och slutligen våld. Varför? För att bonoboerna kan leva i överflöd, medan schimpanserna måste överleva i knapphet. Vi har varit inne på vår motivation för att överleva. Hur reagerar du på en upplevd fara? Automatiskt, med adrenalinpåslag, höjd hjärtfrekvens och ökat blodtryck. Och, på vår motivation för att leva. Hur reagerar du på en väntad belöning? Med en förebådande liten dopamindusch, som får dig att upprepa ett tidigare belönat beteende.
Pär Lagerkvists Dvärgen hatar kärlek, och gläds av elände. Sina illasinnade lister till trots, får dvärgen – spoiler alert – inte uppleva något lyckligt slut. Detta är en känd idéfigur i litteratur och mytologi: Att ondska, bitterhet och liknande negativa känslolägen förkrymper. En annan fiktiv datapunkt härvidlag är Mr. Hyde, dvs. Dr. Jekylls onda alter ego. Mr. Hyde är, precis som dvärgen, förkrymp – kort, missbildad och hårig, närmare bestämt. För att tala med Jung så är förkrympthet tätt förknippat den arketypiska ondskan – och säkert finns det en anledning till detta. Det är i allmänhet Hjälten som är stolt och högrest. Det här är visserligen selektiv bevisföring – onda jättar finns det också gott om i mytologin. Men, det finns någonting otrivialt och beskrivande i hur vi tenderar att beskriva ondska som en krympande känsla. Ondska gör oss små.
För, rädsla gör oss onda. Våra överlevnadsinstinkter – fight or flight-instinkter – stänger av vår impulskontroll och stänger ute rationella överväganden. I en hotfull situation agerar vi automatiskt. Känslan av skräck drar ihop oss, smalnar av vårt synfält, och fyller oss med stresshormoner såsom noradrenalin, adrenalin och kortisol.
Vi tänker sämre när vi är stressade, för vi är fast i vad Kahneman kallar mode 1 – det intuitiva och automatiska. Då har vi inte bara kognitiva bias – vi är våra bias, våra stereotyper, och våra mentala genvägar. Ingen samlar-jägare som stannade upp för att reflektera över skönheten i pufformen Bitis arietans starkt markerade ryggfjäll, har blivit någons förfader. Deras genotyp dog med dem där på savannen.
Kontraherande känslor är känslor som drar ihop oss. Känslor som blir vanligare i knapphet, där konfliktnivåerna är högre, och Hök-strategierna fler. Kontraherande känslolägen gör oss inåtvända och inriktade på vår ingrupp. I en kontraherat modus är det främst Hamiltons regel som styr vem som förtjänar din altruism – det är inte tid för några plussummevinster eller samarbeten med andra människor än dina närmaste. Vi drar gränsen för reciprocal altruism vid exakt samma linje där vi drar gränsen för släktskapsselektion – det är vår genetiskt sett innersta cirkel.
Och cirkeln är en metafor som återkommer i Peter Singers kända modell the circle of concern. Idén korresponderar med Ingleharts moderniseringsteori – vi ser en historiskt trend mot mer liberala och inkluderande värderingar, samtidigt som vi upplever en mer eller mindre obruten produktivitetsökning och en transition från ett malthusianskt knapphetssamhälle till ett överflöd av moderna mått.
Cirkeln expanderar, för att vi har råd att låta den expandera. Den evolutionärt stabila strategin är oftare och oftare Duva, eftersom det relativa värdet på den delbara resursen hela tiden minskar. Om V är ett stort tal, relativt sett, så är skräcken att svälta stor. Detta motverkar solidaritet och skapar rädsla. Rädsla kontraherar våra sinnen, ger oss tunnelseende; vår palett av valmöjligheter, går på autopilot; vår möjlighet att kompromissa med andra, för att vi blir Hökar. Som visas av exempelvis Jared Diamond och Timothy Snyder handlar folkmord om att avgränsa definitionen av mänskligheten och göra Andra av utgruppen; förvandla potentiella medmänniskor till monster och stereotyper.
De expanderande känslorna är allt enligt ovan men motsatt. Det är känslorna som expanderar oss, såsom glädje, empati, och nyfikenhet. Bonoboerna använder kärleken som vapen, för att slippa slåss. Med jättelik klitoris och hjärna riggad för empati och impulskontroll, landar bonobomatriarken i Duva-strategin nästan varje gång.
Den finns givetvis en bakomliggande biokemisk och neurologisk förklaring även till de expanderande känslolägena. Vid taktil beröring frigörs exempelvis oxytocin, som är en hormon och troligen också en signalsubstans som frisätts exempelvis vid amning. Oxytocin kopplas till utvecklingen av modersbeteenden, och verkar motverka stresshormoner såsom kortisol. Sexuella upplevelser, beröring och orgasm orsakar utsöndring av oxytocin, och verkar dessutom vara grundläggande för att gemenskap och parbildning ska kunna uppstå. Oxytocin är avgörande för förmågan att följa sociala normer, och bidrar även till ökad tillit, minskad aggression, och minskad ångest. Kort sagt har vi biokemiska och kognitiva adaptioner för att leva på ett annat sätt än den solitära amurtigern.
Expanderande känslor har också bildliga motsvarigheter till de kontraherande känslornas förkrympningar. Ett stort hjärta, ett stort leende, en öppen famn. Det är associationer som vårt bildspråk laddat oss med. Det här är modeller för beteenden som gör oss inriktade på att dela, på att koordinera, på att samarbeta. Det är känslor som expanderar Singers cirkel; som drar gränsen för den reciprocala altruismen utanför cirkeln för släktskapsselektionen. Det är fredsduvan som evolutionärt stabil strategi.
8.4 Att ta det personligt
Den bakre gördelvindlingen – posterior cingulate cortex – är en el av hjärnan som tar emot signaler från det limbiska systemet vad gäller känslor, värderingar och motivation. Den bakre gördelvindlingen är en del av det som på engelska kallas the default mode network – på svenska standardnätverket. Det är så att säga vår autopilot; det läge som nervsystemet jobbar i när vi använder vår kapacitet till något särskilt. Den bakre gördelvindlingen aktiveras när vi är nervösa eller har ångest, när vi belöningssöker till exempel cigaretter eller choklad eller andra saker vi är beroende av, och när vi känner skam eller skuld.
Negativa känslotillstånd upplevs som just kontraherande, vilket korrelerar med aktivitet i den bakre gördelvindlingen. Responsen som autopiloten tillämpar är exempelvis att agera på det kontextuella minnet och köpa den där chokladen på 7-Eleven; att hämnas eller straffa eller på annat sätt retaliera mot en upplevd oförrätt; eller att känna agg och ilska mot utgruppen.
Kontraherande tankar är tankar på sig själv. Den bakre gördelvindlingen driver självreferentiellt tänkande, det vill säga tankar om den egna personen och det egna jaget. Egoism speglar detta läge närmast per definition – en -ism som utgår från egot, från jaget. Altruism – som i reciprocal altruism – är motsatsen.
En minskad aktivitet i bakre gördelvindlingen upplevs istället som expanderande. Du har förhoppningsvis själv upplevt skillnaden mellan att vara vänlig mot andra, jämfört med att vara ovänlig. Du kan säkert relatera till hur jobbigt och uttröttande det kan vara att ogilla eller till och med hata andra människor, jämfört med hur befriande det kan kännas att uppskatta eller till och med älska. Du har antagligen någon gång fått känt en expanderande belöningskänsla av att ge någon en hjälpande hand, och säkert upplevt obehaget av att hamna i konflikt med andra.
Rädsla för andra gör att man skyr samarbetsmöjligheter; avgränsar ingruppen från utgruppen, och gör utgruppen till främmande och avskyvärd. När den bakre gördelvindlingen arbetar så stärks din jagupplevelse, och avgränsningen mellan dig och världen utanför skärps och betonas. Detta till skillnad från inklusion och empati, när du speglar andra människor och inlemmar deras perspektiv i din mentala modell.
Att vilja dela med sig, att vilja hjälpa och göra gott, är expanderande känslor, bortom jaget. Att släppa taget om upplevda oförrätter och kränkningar är att slippa eroderas av deras negativa energi. Här har våra kulturella institutioner ofta också tillhandahållit adaptiva verktyg, såsom förlåtelse och den gyllene regeln, som potentiellt sett faciliterar expanderande känslolägen och samarbete med andra människor.
Vi har uppenbarligen flexibla adaptioner för att hantera olika typer av miljöförutsättningar. Vi har selekterats för att kunna spela Duva och samarbeta i överflödsmiljöer, men samtidigt kunna spela Hök och konkurrera i knapphetsmiljöer. Vi reglerar vår circle of concern efter förutsättningarna, och inkluderar eller exkluderar individer från att omfattas av vår altruistiska instinkt. Men vi är adaptations-exekverare och inte fitness-maximerare. I en miljö som är mycket annorlunda än den där vi en gång formades, löper vi ofta risken att fastna i negativa, självförstärkande spiraler där vi upplever ökad rädsla och ångest, och belönar oss själva med negativa beteenden som föder ännu mera antagonism eller ångest."
Så står det skrivet. Låt oss då använda i bildspråk klädda gissningar för att "förklara" varför glädje/lycka växer om det observeras metakognitivt under meditation medan olycka/ilska/irritation smälter bort av själens värmande ljus.
Det reaktiva förhållningssättet innebär att man går in i en stress-kon eller ett tunnelseende och agerar instinktivt och reaktivt. Att öppna upp konen/tunneln och ser reaktionen för vad den är, försätter en i ett icke-reaktivt reflekterande och kännande tillstånd. När stresstunnelns väggar avlägsnas har stressen ingen kanal, och då den endast finns i form av en kanal - ett fight-or-flight-fokus - så försvinner den så som spåren av ett djur i snö försvinner när snön smälter. I tunneln kan man inte uppleva empatiska sinnestillstånd, ty man är så mycket Jag man bara kan - ironiskt nog samtidigt som man går på full evolutionär automatik och därmed saknar allt vad vi brukar vilja kalla agens eller fri vilja.
Det kalla hårda jaget tinar av metakognitiv belysning. DMN-surrandet tystnar. När man belyser glada varma känslor fylls de dock istället bara på. Att bli medveten om en positiv sensation röner i sig en positiv sensation.
Den goda kraften (som Kyrklund felaktigt förnekar eller möjligen förringar) måste här sägas uppstå bakvänt, där vi evolverat en viss konfiguration och vissa drivkrafter som piskar oss när vi borde förändra våra suboptimala förutsättningar. (Vi blir hungriga när vi borde äta etcetera.)
***
2. Det onda förlorar automatiskt.
Ryssland får som vanligt stor-pisk. Historien har lärt oss att Ryssland tyvärr brukar reagera på initiala motgångar genom att skicka ytterligare två till tjugo miljoner soldater, men på grund av landets demografiska utveckling kanske de stridsdugliga ("dugliga" inom citationstecken...) unga männen snart kommer ta slut.
Hur det nu än går framöver är det intressant att notera att Ryssland varit mycket sämre än de flesta bedömare vågat hoppas. Av allt att döma beror detta på korruption och kleptokrati - militärens resurser gått till privata förmögenheter - samt dålig informationsöverföring i ett auktoritärt system. Gissningsvis har Putin haft felaktig information både om rysk och ukrainsk kapacitet, både med avseende på militärt materiell och logistikförmåga. Ett utrensat FSB verkar inte ha förmedlat sanningen, och överhuvudtaget verkar alla vara rädda för att ge Putin dåliga nyheter.
Demokrati handlar till stor del om att låta bättre modeller vinna över sämre modeller på en memetisk evolutiuonsarena som vi kallar "samhällsdebatt." Fri forskning och innovation kräver fri tanke och att människor vågar yppa sina uppfattningar och åsikter. Många verkar tro att yttrandefrihet är ett gott-i-sig, men i själva verket leder det bara till jädrigt bra utfall. Klart att det är jobbigt att få sin politik kritiserad av media / folket /fria bloggare, men på lång sikt kommer politiken troligen bli bättre än om kritiken inte funnits.
Så, det ett auktoritärt styre vinner på effektivitet och samordning, förlorar samma styre tiofalt på ineffektivitet och misslyckad samordning när informationsflödena gror igen av skräck och girighet.
3. Låt oss ta det upp en abstraktionsnivå och förklara hur och varför den goda kraften faktiskt verkar.
Alla är bekanta med termodynamikens andra huvudsats. Entropin ökar, vilket betyder att det är lättare att smutsa ner än att städa upp. Detta är den onda kraften som många uppfattar definiera vår värld.
I kontrast till den onda kraften har vi den mest generella förståelsen av evolutionsmodellen. Antropofagi:
"Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som 'compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances.'
När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.
Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.
Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).
Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten."
Vi kan alltså säga att det som tenderar att finnas tenderar att finnas, utifrån att termodynamikens två visserligen driver ner allt i elände men därmed också innebär ett selektionstryck för entiteter som innehar motverkande egenskaper.
Som noterats tidigare av Antropofagi har detta en direkt koppling till punkt 2 ovan gällande demokratins överlägsenhet och Putin-regimens obönhörliga nederlag. Okasha visar hur social rättvisa operationaliserad som "okunnighetens slöja" har sin direkta biologiska motsvarighet i meiosen. Den övergripande lärdomen är att varje ny emergensnivå bygger på en koordinering av de underliggande entiteterna, men inte på ett förtryck av dem!
Demokratin kan härmed förstås som en högre-nivå-emergens som koordinerar de atomära beståndsdelarna...
men atomära punkter blir lite som blindskrift ändå/
inga band mellan men meningen blir rimlig ändå/
det är ändå nånting helt otroligt som man instiftat då/)
...snarare än att, som i ett auktoritärt system, lösa "intra-genomisk konflikt" med att en enda gen - Putin - helt enkelt vinner och bestämmer allt.
Ryssland är en utvecklingsstörd inavlad mutant där intragenomisk konflikt härjar, medan demokratin (i idealfallet...) är en faktisk konstruktiv koordinering till den högre emergensnivåns gagn. (Och vi vet ju alla att våra gener mår dåligt om vi dör.)
Ännu mer kosmiskt awesome är att punkt 1 ovan - att goda känslor blir godare medan onda känslor smälter och försvinner - är att demokrati och reciprocal altruism bygger på expanderande känslor, medan kleptokratiskt tyrrani och skräckstyrning bygger på kontraherande känslor.
***
Sammanfattningsvis är den goda kraften som Kyrklund förnekar nu både empiriskt belagd och teoretiskt förklarad.
