Antropofagi

Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen tillit. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen tillit. Sortera efter datum Visa alla inlägg

söndag 8 oktober 2017

Ekonomisk jämlikhet och tillit

Jag har tidigare varit inne på att vi har en ursprunglig ancestral environment-moral, samt en annan samarbete i samhällen-moral.
 
Detta kopplar tydligt till heders- vs. icke-heders-kultur. Mer eller mindre samhälle, mer eller mindre samarbete. Olika spelteoretiska strategier.
 
Vi måste alltså inse att vi människor samexisterar i ett potentiellt plussummespel. Med hjälp av intersubjektiva fenomen har vi lyckas välja "cooperate" istället för "defect" i fångarnas dilemma.
 
Återigen - Vi vantrivs i kulturen beskriver just detta. Hur vi ger upp våra ursprungliga drifter för att istället samarbete. För det ger en mer optimal situation.
 
Vi har således två motstridigare moral-tendenser. Inte helt motstridiga dock - vi har alltid levt i flockar, även som jägar-samlare. Men, i stora flockar där vi inte känner alla kräver samarbetet ett tjockare lager kultur. Normer som vi lyder, även när vi möter personer vi inte är personligen bekanta med. Vi ska välja "cooperate" även med folk vi inte känner.
 
Tillit? Poppis term, ju, i statsvetenskapen.

Det kan så klart översättas till: Tror vi att andra kommer välja "cooperate"? Börjar vi få allt för mycket information om att så inte är fallet, tenderar vi att falla tillbaka på vår ursprungliga moraltendens.
 
Litar vi inte på att samhället ska skydda oss och vår egendom, då kommer vi tillslut känna att vi själva måste göra så. Detta är första steget i ett race to the bottom, där rättsstaten faller som ett korthus och medborgargarden stryker längs gatorna. Snart ser hela samhället ut som Escape from New York eller Mad Max.
 
***
 
 
"Tillit till andra människor brukar liknas vid ett samhälles sammanhållande kitt. Länder med hög tillit har i regel en stabil demokrati, stark ekonomi, god folkhälsa, låg korruption, låg brottslighet samt en hög nivå av jämlikhet och jämställdhet. I de nordiska länderna är tilliten extremt hög, men också övriga länder i Västeuropa har hög tillit, medan bottennoteringar återfinns i Mellanöstern, Afrika och delar av Latinamerika.
 
Tilliten i Sverige är stabil och verkar inte påverkas av ekonomiska konjunkturer eller politiska vindkast. I USA och i södra och östra Europa har tilliten minskat de senaste decennierna. Flera östasiatiska länder trotsar forskarnas teorier genom att ha hög tillit trots utbredd korruption och svaga institutioner."
 
FoF kör en fin bild på variation i tillit i olika länder:
 
Påstående: Man kan lita på folk i allmänhet. Sverige sticker verkligen ut! Liksom Kina...
 
 
Så har de en fin bild på svenska tillits-trendbrottet:
 
 
Och nu, ungefär vad jag sa ovan, fast sagt med mer pondus av FoF:s skribent:
 
"När ett samhälle lämnar klangemenskapen och blodshämndens norm till förmån för lag och rättsväsende, läggs en grund för tilltro till en opersonlig rättvisa, som inte begränsas av släktskap, korruption och rang. Detta leder till att lagar och samhällsnormer internaliseras och att man övergår från ett traditionellt samhälle präglat av vad som kan kallas 'het tillit'' till sin släkt eller klan (och misstro mot resten av världen), till ett modernt samhälle som präglas av ''sval tillit' även till människor man inte känner. Sverige och de nordiska länderna har gått mycket långt i denna utveckling."
 
Slutsats: Dags att läsa Lars Trägårdh, som refereras kraftigt till i FoF-artikeln.
 
Slutsats två: Tillit på nationell nivå, men även på lokalnivå, verkar samvariera med små inkomstklyftor. Så ekonomisk jämlikhet är en viktig grej för tillit, sannolikt. Hence överlappet av förklaringsmodeller för galna områden.
 
"Det visade sig att kommuner med högst lokalsamhällestillit ofta är små, men också präglade av utflyttning. I dessa kommuner är inkomstklyftorna små och de har en liten andel av befolkningen som arbetar inom industrin. Kommunerna på den andra delen av skalan, de med minst lokalsamhällestillit, utmärks av större ekonomiska klyftor och en stor andel utrikesfödda. På nationell nivå är sambandet mellan stora ekonomiska klyftor och liten tillit tydligt, och detsamma gäller de svenska kommunerna. Att tillit och ekonomiska klyftor samvarierar verkar främst kunna förklaras av en upplevd orättvisa, där större skillnader gör att människor inte uppfattar att de delar 'samma öde', menar forskarna."

lördag 14 oktober 2017

En gång till om "alla människors lika värde"

Eftersom det här var så hastigt skrivet och slarvigt formulerat, tar jag det igen lite mer samlat. Jag anser nämligen att det nedanstående är en intressant tanke.
 
"Alla människors lika värde"?
 
***
 
Jag ser två motsatta moraltendenser:
 
Först, ursprunglig jägar-samlar-moral, som kan förklaras evolutionspsykologiskt. Här finns ingen lika värdes-princip - endast en circle of concern som utgår från den egna DNA-molekylen.
 
Motsatta trenden: Samarbete i större grupper än vad vår individuella kognitiva kapacitet kan hantera - i.e., samhällen. Tack vare intersubjektiva fenomen, såsom religion eller pengar, kan vi samarbeta i väldigt stora grupper om miljontals individer. Trots att vår kapacitet för direkt samarbete är betydligt mer begränsat än så - kanske 50 till 200 individer.
 
Vi vantrivs i kulturen, men å andra sidan: Ju mer samordning, desto mindre Moloch.
 
***
 
Ekonomisk jämlikhet samvarierar med ("sval") tillit, på nationell nivå och på lokal nivå. Resväske-argumentet från Catcher in the Rye är en vacker litterär beskrivning av varför vi trivs med jämlikar. Inte bara generalization from fictional evidence heller; The Spiritlevel-forskningsprojektet argumenterar för samma mekanism, vill jag påstå. Hur som helst samvarierar ojämlikhet med nära nog alla sociala problem. Jämlikhet samvarierar även med produktivitetsökning och teknologisk utveckling, och är eftersträvansvärt även enligt våra tillväxtinriktade institutioner.
 
Det är ett faktum att jämlika samhällen har högre nivåer av tillit. Det är även ett faktum att höga nivåer av tillit är en oerhört positiv ingrediens i vad vi i allmänhet betraktar som "goda" samhällen.
 
"Tillit till andra människor brukar liknas vid ett samhälles sammanhållande kitt. Länder med hög tillit har i regel en stabil demokrati, stark ekonomi, god folkhälsa, låg korruption, låg brottslighet samt en hög nivå av jämlikhet och jämställdhet. I de nordiska länderna är tilliten extremt hög, men också övriga länder i Västeuropa har hög tillit, medan bottennoteringar återfinns i Mellanöstern, Afrika och delar av Latinamerika." (Källa.)
 
***
 
Ett intersubjektivt fenomen beskrivs av Houellebecq som "en gemensam lögn som förändrar verkligheten". "Alla människors lika värde" är snarare än sådan gemensam lögn med världsförändrande potential, än en meningsfull utsaga om verklighetens beskaffenhet. Vår jägar-samlar-moral kan inte antas främja idén, och den är inte objektivt sann i termer av faktisk tillämpning i världen. Däremot verkar den vara en användbar samordningsmekanism.
 
Samhällen är svåra, eftersom de är fall av fångarnas dilemma. Du har som individ mycket att vinna på att gratisåka på samhällets håvor, men själv bidra så lite som möjligt. I en spelteoretisk terminologi har du själviska skäl att välja "avhopp"/"defect" hellre än "samarbete"/"cooperate". Särskilt, vilket är det centrala i fångarnas dilemma, när du har skäl att anta att din/a motspelare inte kommer att välja "cooperate".
 
En plussummesituation kan dock uppstå om ni samarbetar, dvs. du kan i förlängningen vinna på att samarbete, om andra också samarbetar. Men, individen kan förlora på att välja "cooperate" om motspelarna väljer "defect". Detta är vad vi ser i samhällen med låg skattemoral - varför ska jag bidra, när andra inte gör det?
 
***
 
Som LessWrong-Khalifen påpekar finns det ganska få faktiska fångarnas dilemma-situationer. Så även i detta fall; vi kan korrigera vårt beteende över en tidsserie av spelomgångar, straffa motspelare, belöna beteenden vi uppskattar, etcetera. Dock kräver en effektiv strategi någon form av samordnat gruppbeteende, eftersom vi är (i fallet Sverige) drygt tio miljoner spelare, och då interaktionerna ofta sker ytterst indirekt i stora system.
 
Moloch är de fall där samordningen havererar. Där vill vi inte vara. Det är långt värre än någon individuell ondska.
 
Tillit verkar vara en bra mekanism för att gynna ett plussummeutfall av vår samhälleliga fångarnas dilemma-situation. Tillit, som samvarierar med jämlikhet. Jag tror som bekant att det är viktigt att skilja på kausalitet och korrelation, men det finns som nämnts plausibla mekanismer/goda förklaringar för varför jämlikhet kan förväntas leda till tillit. (Resväskeargumentet.)
 
Att sträva efter (ekonomisk) jämlikhet är att tillämpa idén om "alla människors lika värde" på ett materiellt plan. Människor som har liknande livsomständigheter tenderar att lita på varandra, vilket kan översättas till att de tenderar att välja "cooperate" i fångarnas dilemma-situationer. Vi ser rent empiriskt att detta är ett Gott, eftersom det leder till bättre samhällen enligt de flesta bedömningskriterier. Även Freud inleder Vi vantrivs i kulturen med att konstatera att civilisationen ger oss otroligt mycket fördelar, men att han dock just i denna skrift vill uppehålla sig vid de små psykologiska kostnader som kan uppkomma när vi ibland tvingas gå emot våra naturliga inklinationer.
 
***
 
I förlängningen är "alla människors lika värde" en garant för en rättvis behandling. Vi kan peka på rättsystemet, där alla människor i idealfallet ska vara lika inför laget. Vi kan peka på arbetsmarknaden, där meriter i idealfallet ska styra vem som anses mest lämpad för en anställning. Vi kan peka på fördelningspolitiken, där prestation ska vara viktigare än arv för att bestämma individens materiella status. Vi kan peka på välfärdsmekanismerna, där generella system har större legitimitet.
 
I ett samhälle med mycket "sval" tillit förväntar sig individen att bli rättvist behandlad av staten. I samhällen med låga nivåer av sådan tillit, förväntar sig Saddam Husseins farbröder politiska positioner; förväntar sig Khaddafis klanmedlemmar oljeintänkter; förväntar sig Putins judo-kompisar lukrativa kontrakt.
 
När individen inte ser några plussummevinster, då väljer den "defect" den istället för att "cooperate". Då blir det Moloch, Moloch, Moloch över hela brädet.
 
***
 
Sammanfattning:
 
Det verkar som att "alla människors lika värde" är ett intersubjektivt fenomen som hjälper oss till samordningsvinster och plussummeutfall i samhällen. Således är det ett ypperligt instrumental value, som vi ogärna bör förkasta.
 
I termer som en liberal kan förstå: Det är lättare att få alla att gå med på principen "mina rättigheter slutar där dina rättigheter börjar", om rättigheterna upplevs som rättvist distribuerade.
 
I termer som en konservativ kan förstå: Det är lättare att godta de egna skyldigheterna, om en upplever att skyldigheterna är rättvist distribuerade.
 
I slutändan finns ju bara de rättigheter en tar sig, och de skyldigheter en åtar sig.
 

fredag 13 oktober 2017

"Alla människors lika värde" som intersubjektivt fenomen/"cooperate"-gynnande fångarnas dilemma-struktur

Det är mycket snack i dessa dagar om att "allas lika värde" är en lökig klyscha. Framåt, då, för dess återupprättelse!
 
Jag har babblat om att vi har två motstridiga moraltendenser: Jägar-samlar-moralen och samarbeta-i-samhällen-moralen. Samarbetsmoralen handlar om att välja "cooperate" i en mäktig samordnignssituation/fångarnas dilemma-situation, där vi inte känner alla deltagare och inte har något på spel gentemot de flesta med/mot-spelare.
 
Jägar-samlar-moralen förklaras evolutionspsykologiskt, och det är således ingen större överraskning av vi hittar en circle of concern i bottnen på vår moral. Vi själva och vår avkomma är mest värd, de som gynnar vår avkomma eller delar lite av våra gener näst mest, vår stam tredje mest, etcetera.
 
Vi upphäver detta med intersubjektiva fenomen, när vi lyckas skapa en större samhällskropp. I samhällen som Sverige har vi en stark stat, ett förtroende för rättssystemet, och en hög grad av tillit. I samhällen som Somalia har vi Al Shabab, blodshämnd, och en låg grad av ("sval") tillit.
 
Vi har vidare konstaterat att det finns en stark koppling mellan tillit och ekonomisk jämlikhet. Och, framförallt, vi minns ju alla resonemanget om resväskor från Catcher in the Rye.
 
"Alla människors lika värde" är ett uppenbart intersubjektivt fenomen, eftersom det snarare är en "gemensam lögn som förändrar verkligheten" än en meningsfull utsaga om verkligheten.
 
Vi tycker inte, som jägar-samlare, att alla människor är lika värde. Men, däremot verkar det som att det intersubjektiva fenomenet "alla människors lika värde" är väldigt användbart för att främja samordning. Dvs., för att få spelarna i fångarnas dilemma att välja "cooperate" istället för "defect". Och, då tillit och ekonomisk jämlikhet även har en stark koppling till välstånd och tillväxt och minskande sociala problem, kan vi enkelt konstatera ett utilitaristisk nytta av ett tillstånd som är mindre Moloch och mer samordning.
 
Vi verkar lita på våra jämlikar, och vi verkar välja "cooperate" när vi känner oss själva som jämlikar. En känsla av rättvisa i termer av utfall verkar göra oss villiga att delta i samhällssamarbetet.
 
Det handlar också om en rättighets/skyldighets-kompromiss. Om jag godtar att inte döda grannen eller gå före i vårdkön, vill jag själv slippa dödas och slippa att någon tränger sig före i vårdkön. När vi börjar fuska, ha olika system för olika plånböcker etcetera, då blir det plötsligt stressigt. För då blir det uppenbart att man inte bara kan stå kvar i vårdkön och vänta på sin tur - nä nu gäller det istället att olja upp armbågarna - och slå yxan i säkerhetsdörren på adressen bredvid.
 
Det går inte att förneka att det finns andra mekanismer för samordning än jämlikhet. Det verkar som att vissa mer hierarkiska samhällen, inte minst östasiatiska, kombinerar social hierarki och hög nivå av "cooperate"-väljande. Pliktetik i äldre europeiska samhällen comes to mind här.
 
(Killgissar ganska mycket här vad gäller Asien. Slår mig att Kina har höga nivåer av tillit, och att Japan är väldigt jämlikt. Den som vet mer, eller pallar kolla upp mer, kan ju med fördel berika analysen härvidlag.)
 
Så, antingen värdekonservativa, pliktetiska hierarkiska samhällen, eller jämlika samhällen med hög tillit. Det som inte verkar funka är övervägande kapitalistiska, konkurrensinriktade samhällen med höga nivåer av ojämlikhet (tänk Ryssland på 90-talet, dvs. "vampyrkapitalism").
 
Religiösa normer och traditioner dör. Dessa kategorier av intersubjektiva fenomen kan (hoppas jag? tror jag? anser jag?) inte överleva utvecklingen. Tillit och "alla människors lika värde" kanske har en bättre chans?
 
Pengar är ju ett intersubjektivt fenomen - men höggradig kompetativ kapitalism är ingen bra samordning. Jämlikhet är en upplösare av hierarkier - ojämlikhetens självamplifierande natur är en tillbakagång. (Jag gissar att ett tillräckligt rovkapitalistiskt samhälle snart är tillbaka på ojämlikhetsnivåer som i, typ, kastsystemets Indien på 2000-talet f.Kr.)
 
 
Men nu svävar jag ut. Poängen är egentligen bara att "allas lika värde" verkar vara ett bra intersubjektivt fenomen, som får folk att välja "cooperate", vilket gynnar samordning, vilket gynnar plussumme-nyttor i vårt samhälle.
 
Det är däremot, vilket väl konservativa fått helt rätt, förmodligen delvis ett avsteg från vår inneboende inklination att värdera vår egen DNA-molekyl högst; härvidlag får vi käka lite vantrevnad i kulturen. Men det verkar det på det hela taget vara värt.
 

fredag 30 juli 2021

Det är alltid kin selection, men WEIRD reciprocal altruism-tillit är undantaget

Man tror ofta att det är cooperate i fångarnas dilemma. Men så är det alltid kin selection.

Bi Puranen pratar lite om World Value Survey Migrant Edition. Många migranter har helt tokiga uppfattningar om hur man förväntas bete sig i Sverige. Mindre än en tredjedel av 91 intervjupersoner visste att man får säga nej till sex med sin make/maka, exempelvis.

Puranen snackar om tillit. Tillit är, vill jag påstå, cooperate. Det är hela grunden. Och kinship-orelaterad cooperate är cooperate i fångarnas dilemma. Annars är det kin selection.

WEIRD är tillit. Det är grejen. Och vi som är WEIRD, vi tror att allt är cooperate i fångarnas dilemma. Men, när vi studerar någonting annat så är det alltid kin selection.

Jag vill påstå att vi har ett väsentligt bias i arbete i våra WEIRD:a hjärnor. Eftersom vi själva lever reciprocal altruism, tillit och cooperate-i-fångarnas-dilemma, så modellerar vi hjärna evolutionära modeller följdaktligt. Men vi, Cripplemind, är ovanliga. Alltid annars är det kin selection. Det förvånar oss, men så är det.


Det skulle vara mycket intressant att veta om icke-WEIRD:a evolutionsbiologer oftare gissade på kin selection, medan kattpissalistiska dito oftare förutsatte att det rörde sig om reciprocal altruism. Typ vad gäller vampyrfladdermössens kommunala delande av blodmål, eller vad nu saken må gälla.

fredag 19 augusti 2022

Rent-seeking har blivit mainstream-ideologi

Jag satt en dag och åt sen lunch på en halvtom restaurang. Nära mig satt en grupp pensionister och pratade.

- Vi ska sälja huset på Rivieran. Vi har en spekulant. Han är riktigt vidrig men rik.
- VAD SA DU?
- Hon sa att vi ska sälja huset på Rivieran och att vi har en spekulant och att han är vidrig men rik!
- JAHA!

Samtalet handlade om hur de skulle blåsa spekulanten ifråga och hur gött det skulle bli med cashflow. 

Därefter rörde sig samtalet vidare till att handla om ett av pensionistparens son. De ondgjorde sig över sonen som följer:

- Han är så... Alltså han är världens finaste pojke. Han är snäll och så. Men han tar inte för sig. Idag 2022 måste man ta för sig.
- VAD SA DU?
- Hon sa att han är världens finaste men att han inte tar för sig och att det måste man 2022!
- JAHA!

Rent-seeking har blivit mainstream-ideologi. Riksdagspolitiker skriver sig i kostallar för att hösta hem några hundra tusen pengar felaktigt. Ortenkids beknar och förnedringsrånar istället för att knega. Statliga myndighetspersoner klistrar vid sina meningslösa uppgifter som flugor vid flugpapper. Alla vill sko sig.

Rent-seeking innebär att man ökar sitt eget välstånd utan att skapa nytt dito. Rent-seeking är nollsummespelets melodi.

***

Är det då bara nyliberalismens ideologiska seger som ger oss rent-seeking-pensionister som hatar sina snälla barn?

Nej, ty vi känner ju nollsummevänstern. Nyckelläsning: Ragnarök. För ni vet, the pie doesn't grow so well.

Anledningen till att pensionister lurar husspekulanter och hatar barn är att vi har lämnat moralismen och gjort ett återinträde in i realismen. Tyvärr innebär detta att alla återigen slåss med näbbar och klor över de resurser som finns. Även de välbeställda har fått peniafobi.

Medelklassen har varit fri att moralisera så länge fossil-dopade 1900-tals-tillväxtens efterglöd värmt deras erbarmliga anleten. Nu har det dock blivit kallt. Kanske var det Covid-19-pandemin som var ett dragit fönster.

Inflationen är (de politiska) eliternas sätt att sänka levnadsstandarden för befolkningen, utan att på papperet sänka deras löner. Det är till yttermera visso priset vi får betala för att politikerna slängt resurser på allt möjligt dumt skit. Nu när världen skälver.


Man hade kunnat återinvestera cashen i humankapital. Eller gjort infrastrukturinvesteringar. Istället har man bekostat idiotisk policy som följer på värdesignalerande moralism. Klart vi vill ha hög invandring, men inte hög invandring av extremt kulturellt avlägsna och lågutbildade individer, i kombination med en arbetsmarknad som ställer EU:s högsta kvalifikationskrav, och ett extremt generöst välfärdssystem som bygger på tillit.
Moralismen har haft anledning att självdö. Vi kanske aldrig får veta vem som utdelade det dödande av de väldigt många huggen.

Verkligheten anföll Ukraina och fick oss att inse att realpolitik är av nöden; vi går med i Nato. (Men ni känner ju S: "we have always been at war with eurasia". Politiker är obehagliga.)

"Allt går ju med elektricitet" skaldade Tage Danielsson i 88-öres revyn, men på senare tid har det visat sig att elektriciteten inte uppstår i rakapparaten, vibratorn eller ens kontakten, utan - typiskt sett - i ett kärnkraftverk. Genom att lägga ner reaktorer har vi fuckat upp elförsörjningen, och nu är plötsligt alla för kärnkraft.

Vi hade en jättedålig narkotikapolitik jättelänga, av vad det verkar pseudoreligiösa skäl. Nu har gängen ätit sig feta på intäkterna och vuxit till en svulst så stor att vi inte vet hur vi ska operera bort den. Med rivstart i Wickléns utmärkta Vi ger oss aldrig, MED:s överlägsna (men inte tillräckligt långtgående) narkotikapolitik, samt Liberalernas senaste utspel om att utreda kriminaliseringen av eget bruk, så förväntar vi oss en hastig kovändning där sossarna plötsligt alltid varit mer Sanna Marin än Magdalena Andersson, egentligen.
Verkligheten är inte en bitch; den är en bitch-slap.

***

Rent-seeking-ideologi uppstår i ett samhälle där pajen inte ökar snabbare än den äts. Värst såklart när pajen till och med minskar.

Vågar vi åtminstone hoppas att moralismen är död?

måndag 16 juni 2014

De riktiga bovarna

Korruptionen i nationen är problemet med systemet. Att den skatt vi alla betalar försnillas av somliga är inte bara kränkande likt ett inbrott i ditt hem – det leder också till minskad legitimitet för nationen som välfärdslevererande enhet a la Habermas. Dels för att offentlig välfärd försämras när den inte kan finansieras ordentligt, och dels för att den samhälleliga tilliten drivs i botten. Låt mig förklara.

Det finns ett gäng bakterier som ses som ett förstadium till flercelliga organismer. Dessa bakterier kan nämligen sluta sig samman i kolonier när en yttre kraft hotar dem. Att sluta sig samman på detta sätt kostar en viss mängd energi, men låter bakterierna överleva viss press som annars hade eliminerat dem. Dock måste inte alla bakterier i sammanslutningen anstränga sig – om en tillräckligt stor andel gör det, fungerar taktiken ändå. Den andel bakterier som då inte bidrar med ansträngning är ändå skyddade inom sammanslutningen. De kan alltså slippa kostnaden för sammanslutningen, men ändå dra nytta av den. Om allt för många bakterier skiter i att bidra, då blir det däremot ingen sammanslutning, och strategin kollapsar.

Lite på samma sätt brukar somliga resonera om samhället. Vi vinner alla på sammanslutningen, men en individ kan maximera sin nytta genom att dessutom skita i att bidra, och ändå dra nytta av alla perks ett samhälle ger. Här kommer konceptet tillit in i bilden – om alltför många freeloadar, då riskerar samhällets legitimitet att minska. Människor i allmänhet blir mindre benägna att betala skatt, när man ser att andra både äter kakan och har den kvar. Problemet formuleras ofta i en spelteoretisk figur kallad Fångarnas dilemma. Det finns flera olika varianter av detta tankeexperiment, bland annat ett där fyra fångar sitter i varsin cell utan möjlighet att kommunicera. De vet att om de alla kniper käft, då får alla två år i finkan – här krävs dock att man litar på sina medfångar. Om någon tjallar kan denne någon gå fri, men övriga hamnar i giljotinen. Det kan vara synnerligen frestande att säkra sin frihet med att tjalla. Modellen kan också kryddas med att den som tjallar får någon form av ytterligare belöning. Hur som helst illustreras att tillit är en ypperligt viktig faktor för att sammanslutningen ska fungera, och den totala gemensamma nyttan maximeras. Mina damer och herrar, jag ger er lösningen på Fångarnas dilemma, the G-Code:


Eller, som den heter på svenska, Snackar tji med polis:


Med ett sådant kodex kan tilliten så att säga formaliseras, och dilemmat angripas.

Nåväl, tillit dårå. För att ett samhälla ska fungera krävs att de flesta ser nyttan för dem själva i sammanslutningen. Så resoneras i vart fall. När korruptionen skjuter i höjden under Alliansens kleptokratiska regim, då faller naturligtvis tilliten. Varför ska vi betala skatt när den inte går till den gemensamma nyttan, utan bara rakt ner i rövarbaronernas fickor?

Bolagen som tjänar miljarder på vår ”välfärd” skiter i att skatta: Så visar DN:s kartläggning. Rövarbaronerna själva täljer guld: Så visar ETC:s kartläggning. Men, problemet är mycket större än så. Jag har tidigare skrivit om att varje krona i bistånd till afrikanska länder motsvaras av tio kronor i skatteflykt från samma länder. Hade det multinationella monstret tagit sitt ansvar hade afrikanska statskassor dignat, eller i alla fall sett betydligt rikare ut än idag – och vi hade verkligen inte behövt köpa oss gott samvete med futtigt och tidvis till och med kontraproduktivt bistånd.

Det handlar emellertid inte bara om neokolonialismen, hur barsk och bister den än må vara. Forskare talar idag om att den totala skatteflykten i världen är en viktig orsak till den ökande ojämlikheten (något dåligt tycker jag här, här och här), orsaken till varför folk tror att västvärlden är i skuld till Kina (vilket i sin tur leder till moralistisk och destruktiv åtstramningspolitik), och en delorsak till varför transparens inte prioriteras av the corporates – läs här för att få den franske ekonomen Gabriel Zucmans forskning till livs. Kopplat till diskussionen om tillit är kanske detta det viktigaste:

”Because large-scale tax evasion skews key economics statistics, it hampers officials’ ability to manage the economy or make policy, Mr. Zucman says. It erodes respect for the law, preventing the government from carrying out one of its essential tasks. And it discourages job creation, since it rewards people and corporations for keeping money overseas, instead of investing it domestically.”

Att erodera respekten för lagen är rätt allvarligt, inte minst med tanke på att rule of law är en av demokratins mest centrala beståndsdelar. Att ha ett fungerande rättssamhälle ger oss även förutsägbarhet, vilket är avgörande för att vi ska kunna skapa välstånd.

Enligt källa sa Jonathan Swift att lagen är som en spindelväv – den fångar små flugor men låter större beläten bryta igenom. Låtom oss bygga ett spänstigare nät omedelbart, för de feta flygfiskarna.

måndag 4 december 2017

Schelling-punkter

***

Shelling points är punkter där vi tenderar att samlas pga. att våra kognitiva kategorier gör att vi vet att andra kommer identifiera dessa punkter som meningsfulla, och vi vet att andra vet att vi kommer göra detsamma. Det handlar således om punkter med egenskaper som gör dem till lämpliga fyrbåk för samordning, när samordning inte kan lösas uttryckligen genom explicit kommunikation. Då jag har länkat Schellings bok i fulltext ovan, tänker jag att den som vill ha mer kött på benen med lätthet kan plöja kapitel tre, sidan 53. Friedman sammanfattar annars i sin text, också länkad i fulltext.

***

Antropofagi har tidigare diskuterat detta med partikularitet och kulturrelativism. Svenska normer är bäst i Sverige och somaliska i Somalia, har jag hävdat - även om förväntad medellivslängd kan vara ett mått för att berätta att Somalia är sämre än Sverige med ca 100 års marginal.

Vi noterar även att t.ex. demokrati, detta heligaste av heliga värden, verkar fungera på lite olika sätt givet olika underliggande kulturella, sociala och ekonomiska förutsättningar.

Och, den som glatt menar att staten är den optimala samordningsmekanismen, kan behöva uppmärksamma att andra samordningsmekanismer har tenderat att uppstå.

***

Friedmans modell ger oss en vink angående varför, om nu, väsensskildas system kan antas vara optimala lokalt. Friedman noterar att det som är mest effektivt, det som är moraliskt riktigt, och det som de facto bara är, ofta sammanfaller. Han ger också en förklaring till varför så kan tänkas vara fallet.

Först, moralen, för det är den lätta:

"What ought to be, on the other hand, is, at least in this essay, simply a description of my moral intuitions. If I conclude that the rules that would be just are similar to both the rules that exist and the rules that would be efficient, that may simply be evidence that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live in or the conclusions of my economic analysis."

Vi håller på hemmalaget, liksom. Sen kan vi rationalisera vår uppfattning med en Life expectancy-graf om vi har lust. Eller varför inte en hänvisning till någon gudom.

Så, varför det effektiva och det faktiska kan sammanfalla, dvs. varför effektiva system överhuvudtaget kan finnas. Friedman argumenterar för att det i vår kontinuerliga interaktion - vårt kontinuerliga förhandlande - spontangenereras Schelling-punkter. Avstampet är att våra kroppar och i viss mån våra tillhörigheter är våra som en funktion av att de är mest resurseffektiva för oss själva att använda. Jag kan lätt röra mig, men du måste använda resurser för att få mig att röra mig - genom teknologi, våld, hot eller manipulation.

(En i min mening otroligt intressant parentes här är Evsay Domars land/Labour-ratio-teori, som varit en av Antropofagis återkommande favoriter: Livegenskap är framtiden; lönetaket under 1300-talet; gött stoff angående slaveriteori; patriarkatet förklarat. I korthet går teorin ut på att tillgång-och-efterfrågan bestämmer priset på arbetskraft, och när arbetskraften blir för dyr är lösningen att förslava den. Men, varför inte förslava hela tiden? Enligt Domar, och enligt Friedmans modell, är det helt klart mer resurseffektivt att ha billiga men fria arbetare!)

Allt efter vår egen kropp, och möjligen några få andra utskjutande enheter, är fall för förhandling. Eftersom det är kostsamt att förhandla, och eftersom hala backar gör att vi vill etablera ultimativa ståndpunkter för att inte glida in i alltför otrevliga situationer, enas vi om naturliga samförstånd, vilka kan manifesteras men även skapas genom kontrakt. Friedman:

"I can control the motions of my body by a simple act of will. You can control its motions by imposing overwhelming force, by making believable threats to which I will yield, or in various other ways. Controlling it may be possible for both of us, but it is much cheaper and easier for me. In this sense, we may describe my body as my natural property. The same description applies to my gun—because I know where I hid it and you do not. Even land may be natural property to some extent if my detailed knowledge of the terrain makes it easier for me to use or defend it. Such property is natural inasmuch as my possession of it exists in the state of nature and is independent of social convention. The fact that I can control certain things more cheaply than you can is technology, not law or morals.

Natural property is a useful starting point for explaining the similarities among what is, what should be, and what would be efficient because it is relevant to all three.

If the account I have offered is correct, our actual civil order is the result of extended bargaining, based ultimately on natural property. It was my control over my body that made the initial steps out of the state of nature possible. So natural property is relevant to what is—to the existing pattern of laws and norms
.

In a world of no transaction costs, any initial allocation of property rights is efficient. In a world with positive transaction costs, the basis for choosing among alternative allocations is the cost of enforcing and changing them. A set of rules in which I own my body and you own yours is superior to one in which each owns the other's body, or each has a half interest in each body, in part because it is so much easier to enforce. So we have a Coasian argument for the relevance of natural property to what is efficient.

This argument also provides a second connection between natural property and what is. My earlier arguments suggest that the evolution of rules tends to move in a direction that is at least locally efficient. If so, and if rules that allocate natural property to its natural owner are efficient, we would expect to observe such rules. Put differently, the argument for local efficiency of evolved norms provides a reason for some similarity between the rules we observe and the rules that are efficient
."

Den andra delen är den "kulturella evolutionen" - effektiva Schelling-punkter kommer att sprida sig genom att andra tar efter, eller genom att vissa grupper dominerar, enligt en slags memetisk evolutionsprocess.

Så - somaliska systemet uppstår i Somalia, svenska i Sverige - kanske pga. skillnader i förutsättningar såsom - exempelvis - läskunnighet. (Mer på detta.)

Allt optimerar på förutsättningar. En ganska optimistisk tanke, faktiskt. Men - vilket kopplar starkt till demokrati-diskussionen - ger det oss insikten att det inte går att pådyvla system top-down! Det är istället förutsättningarna som behöver förändras.

***

Låt oss gå vidare. Friedman argumenterar för att rättssystem kan förstås som en slags överbyggnad som emergerar ur befintliga överenskommelser/normer/Schelling-punkter:

"If my analysis is correct, civil order is an elaborate Schelling point, maintained by the same forces that maintain simpler Schelling points in a state of nature. Property ownership is alterable by contract because Schelling points are altered by the making of contracts. Legal rules are in large part a superstructure erected upon an underlying structure of self-enforcing rights."

Varför ser vi då olika objektiva utfall? Vi har redan noterat skillnaden i förväntad medellivslängd mellan Somalia och Sverige, och pekat på att det finns variationer i förutsättningar som givetvis kan ha genomslag i sig själva, men också gör att olika normsystem blir optimala i relation till de varierande utgångspunkterna.

Så slår det oss att den intressant frågan är - varför är Sverige objektivt bäst i världen?

Ja, dels var det ju det där med "that my moral judgments are ex post rationalizations of the world I live", vilket motverkas med nämnda kulturrelativism. Jag skulle tycka det var lika kul att vara en huvudjägad hjärna på Borneo som en HR-chef i Limhamn, liksom. (Kanske är det sant, givet att Borneo är mer likt ancestral Environment - men i så fall är det inte pga. kulturrelativism utan pga. att den objektiva bedömningsgrunden är till Borneos fördel, vilket - återigen - är motsatsen till kulturrelativism.)

Jo, för att tillit är bra, har vi ju sagt. Och varför det? Jo, för att jämlikhet är bra, va? Eller så är jämlikhet bra för att tillit är bra.

(Om jämlikhet och tillit: Bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund; bakgrund.)

Det är ungefär samma länder, och samma lokalsamhällen, som har hög tillit, hög jämlikhet, låg korruption, etcetera positiva aspekter. Och ojämlikhet samvarierar med en uppsjö av samhälleliga problem.

Vad betyder då tillit, eller jämlikhet, i Schelling-punkt-sammanhanget?

En Schelling-punkt är relevant eftersom den är lösningen på ett samordningproblem. Vi kan acceptera ett sämre-än-idealt utfall, eftersom det kostar att förhandla, och vi inser att överträdelse av Schellingpunkter ger glidning som kanske vi själva, kanske motparten, inte kan acceptera.
Men, är utfallet tillräckligt suboptimalt är det lätt att tänka sig att Schelling-punkten ändå är oattraktiv. Det kan vara en för dålig deal för att vara acceptabel, även om det är en deal som förhåller sig till en naturligt samordnings-gräns.

Sociala problem såsom brott och elände är fina exempel på detta. Vi har extremt tydliga Schelling-punkter, utmärkta och/eller producerade av rättssystem och ordningsmakt. Men, är upplever jag min lott som tillräckligt dålig, bli Schelling-punkten irrelevant, och samhällskontraktet ifråga illegitimt.
Fuck y'all, kanske jag tänker då. Och slänger sten på tanks eller rappar om Detroit.

Utan att varken dra eller utesluta några kausala pilar mellan jämlikhet och tillit, är det också nära till hands att tänka sig att tillit kan vara en funktion av att vi tror oss veta att andra människor upplever Schelling-punterna som legitima.

För att referera till Schellings kartexempel (för dig som läst boken): Är det tillräckligt jävla långt till bron kanske man bara skiter i att möta upp med sin fallskärmshopparkompis, och satsar på att klara sig själv istället.

Det måste såldes finnas ett intresse för samordning från första början.

***

Nästa högflygande idé - för nu är det dags att hoppa rakt från socialismen in i kognitionsfilosofin - är följande: Är intersubjektiva fenomen, och kanske begreppsliga kategorier i allmänhet, att betrakta som kognitiva Schelling-punkter?

(Frågan är såklart lide meta, eftersom även kognitiva Shelling-punkter är en kategori, som jag nu försöker lansera. Men häng mä!)

Vi vet sedan idogt LessWrong-läsande att verkligheten är den enda perfekta kartan, men att verkligheten inte går att vika ihop och lägga i handskfacket. Vi vet också att alla generaliseringar läcker, och att etiketterna kan spela mindre roll, men att så länge vi vet vilka element och attribut som konstituerar Pluto så skiter vi i om det är en planet eller ej; och vi kan ha nytta av att förhålla oss till multidimensionella normalfördelningar i sak-rymden. (Där finns alltså alla objekt, och på alla axlar alla egenskapers alla värden - och vi ritar in våra begreppsliga bubblor för att så konstruktivt som möjligt fånga alla faktiska fall, utan att behöva hålla koll på alla faktiska fall.)

Så, vi måste skapa kategorier för att kunna tänka och tala, tolka och förstå, dela exformation och kommunicera information. Vi kan förhålla oss på lite olika sätt till dessa kategorier, bl.a. beroende på om vi har lärt oss knepet att dissolve:a the question eller ej.

För att vi ska förstå någon annan måste vi dela exformation - dvs. samma kategorier måste finnas i den andres hjärna. Ju mindre perfekt överlapp, desto svårare att förstå varandra - men kanske desto mer att lära av den andre, om glaset sas. ska ses som halvfullt.

Att göra sig förstådd är, conversely, att bearbeta någon annan (indirekt, gissar jag, via närliggande eller sammanlänkande kategorier - typ kanske t.ex. kan ses som att man går in och skär lite i någons befintliga kategorier, plockar bort en del, visar på varför det är en mer relevant avgränsning, etcetera - lite kognitiv titthålskirurgi medelst argumentation...) tills en tillräckligt överlappande kategori rent neurofysiologiskt uppstår i deras hjärna.

Ska vi hålla på att samordna med många personer, eller behöver vi snabbt samordna även bara med få personer, måste vi sannolikt förhålla oss till befintlig exformation/befintliga kategori-överlapp. Dessa, menar jag nu, out of the blue, kan beskrivas som vad jag vill kalla kognitiva Schelling-punkter. Kategorier som vi kan samordna oss runt.

("Vedertagna begrepp" är en lite less fuckedi-fuck-fejsig term för det, antar jag. Men så har jag heller aldrig skämts för min fuckedi-fuck-fejsedness. Vedertag eder bak - eller för att tala med en Schelling-punkts-ignorerande nihilist: Fuck y'all.)

***

Vi slänger utan vidare addendum oss in i korrespondensens underbara värld, för att inhösta ett närmast dagsfärskt exempel. Möt Majestät Maximiliam, 23 år, och hans pen-pal Erika Trotzig, 44. (Alla likheter med verkliga personer eller verklig korrespondens är slumpmässiga.)
 
MM: Jag tycker att Jungs arketyper är ointressanta, eftersom Jung påstår att varje arketypisk bild i sinnevärlden är förvrängda versioner av de verkliga arketyperna. Det är jävligt convenient och ad hocigt som tusan. Kontentan är att det finns oändligt många mikro-arketyper, som tvingas in i de övergripande arketyp-kategorierna. Men inte nog med att det finns oändligt många arketypiska bilder... Det finns tydligen även oändligt många verkliga arketyper, som vi aldrig kan uppleva, i en oändlig hierarki av super-arketyper, super-super-arketyper, osv. Så vad är då en arketyp annat än en godtycklig del av en oändlig helhet?
 

ET: Men - fördelar sig inte allting på ett oändligt kontinuum tillslut? Så Jungs gränsdragningar i det thingspace där olika medvetandestadier och deras fysikaliska representationer finns, kan vara ändamålsenliga enligt något kriterium, även om vi kan finfördela antalet arketyper in absurdum, eller kan notera avvikelser eller överlappningar. Jag menar att din kritik mot Jung kan vara fall av isolated demand for rigor givet att du godtar andra generalsierningar utan motsvarande invändningar, i andra sammanhang.
 
MM: Jag ändrar mig plötsligt men låtsas som inget! Jag har ingen kritik mot arketyperna i sig, eller några andra kategorier för den delen. Varför tror du det? Jag menar bara att teorin inte direkt säger något särskilt i sitt överdrivna generaliserande. 'Allt är allt, men går att dela upp' är ingen bra teori.
 

ET (försöker desperat förklara varför just Jungs arketyper är mer relevanta kategorier än vilken som helst annan godtycklig avgränsning av den ting-rymd-domän där olika mänskliga medvetanden tenderar att befinna sig): Nu tänker jag att alla kategoriseringar som vi använder oss av är Schelling-punkter, dvs. ngn slags minsta gemensam nämnare för vilka kategorier vi kan enas om som relevanta - men spontangenererade såsom Schelling-punkter är. Då kanske Jungs arketyper är extra rimliga eftersom de är precis på den nivå där vi alla kan enas! Vi enas kring Hjälten, Vise mannen, Narren, med flera. I förlängningen kring Analytikern och de andra i det Jung-baserade personlighetstestet som Antropofagi brukar slösa digital trycksvärta på. Dessa kategorier är kognitiva Schelling-punkter, dvs. begreppsliga fyrbåk att samordna oss kring.
 

MM (citerar Friedman och insinuerar i samma andetag att ET har en agenda): 'One can interpret a good deal of bargaining behaviour in this light—as an attempt by one party to make the other see the situation in a particular way, so as to generate a Schelling point favorable to the first party.'

***

Det som MM konstaterar är att diskursiv påverkan kan ske genom att en aktör försöker etablera vissa kategorier - detta ser vi ständigt i den sk. "debatten", kring hur politiker och lobbyister vill vara först med problembeskrivningar. Är väl kategorierna på plats, så är det svårt att inte använda dem att samordna kring. "Vi ses vid ett av de många likadana husen", liksom, "istället för vid den enda och väldigt unika bron". Inte så lätt!

ET:s poäng står sig möjligen dock: Finns det anledning att nyttja vissa kategorier, om de nu är våra minsta gemensamma nämnare? Samordning kommer hur som helst att uppstå. Oavsett om kategorierna är kulturellt betingade, eller biologiskt hårdkodade i våra kognitionsmaskiner.

***

I alla fall. Det här med intersubjektiva fenomen, som onekligen är en ganska speciell kategori av kategorier. Är det så att intersubjektiva fenomen är väldigt bra som Schelling-punkter? Att vi alla kan samlas kring "kristendom" eller "pengar"? Eller, är det till och med så att intersubjektiva fenomen är Schelling-punkter? Att det är därför de finns, för att något varit bra att samordna kring?

"Samhället" är ju om inte annat både ett intersubjektivt fenomen - eller ett antal sådana i en intrikat väv - och en samordningsmekanism.

Intersubjektiva fenomen bygger ju på att vi har gemensamma kategorier, vars ontologiska status så att säga enbart bestäms av vår gemensamma tro; vårt ömsesidiga bedrägeri.

Den ontologiska statusen ska dock för den sakens skull icke nedvärderas - vi noterar att monetary shocks har större effekter på t.ex. sysselsättning än vad real shocks - såsom jordbävningar, terrordåd och tsunamis - har. Det är också intersubjektiva fenomen som har samordnat mänskligheten i organiserade samhällen - i stort och smått, imperium och lokalsamhälle - oavsett om vi i dagsläget kan vara skeptiska till sanningshalten i t.ex. nazistisk esoterism, salafism, sufism, zoroastrianism, buddism, eller scientologi.

Någonting, kanske skapelsebloopers i form av kognitiva buggar, har gjort oss benägna/förmögna att samordnas kring mer eller mindre dumma idéer. Som själva begreppet "intersubjektivt fenomen" öht. förstås - i Houellebecqs ord som en "lögn som förändrar verkligheten" - så är själva samordningen, inte själva sanningen, det höggradigt centrala. Det spelar ingen roll om din ideologi är dum i huvudet, om den får dig och dina kompisar att kötta tillräckligt enträget i grupp.

Schelling-punkter är relevanta endast där kommunikation är omöjligt - det handlar som bekant om att samordna icke-uttalat. Hade vi kunnat säga "vi ses vid trädet" så hade vi inte behövt ses vid bron.

Vad är då kommunikationsbristen i fallet "intersubjektiva fenomen"? Tja, förmodligen själva lögnaspekten. Det går liksom inte att ha en explicit diskussion om vilken guldkalv som ska dyrkas, på vilket sätt, eftersom hela poängen är att man faktiskt tror på skiten. Förmodligen är det därför all möjlig dyrkan uppstått kring väldigt naturliga Schelling-punkter, såsom solen eller månen. (Ack, så sci-fi det är med dessa synliga himlakroppar - och så tufft med fenomen som är helt singulära, individuella. Månen är fan ingen kategori, änna! Månen är månen! Den enda representationen av sin egen klass. Extremt fett.)
 
På samma sätt är guld, eller snäckskal, eller tulpanlökar, att betrakta som ursprungliga Schelling-punkter i det intersubjektiva fenomenet "pengar". Sedermera har vi upprättat mer komplexa system av punkter, men i begynnelsen fick man hålla till godo med att samordna kring det som glittrade. Inte bara säga "kottar", byta alla mat mot den andres kottar, och så säger den andre "nu skiter jag i kottar plötsligt". Då faller ju alles.

***

Så har kategorin "Schelling-punkt" uppstått i Antropofagis hjärna, och som synes genast infiltrerat flera av bloggens kärnverksamheter. Ökar förståelsen när ett nytt begrepp tillgodogörs av hjärnan, eller flyttas bara begreppen omkring i den skramlande asken med stenar där inne? Jag tror ändå det förra, i viss mån. För få kategorier gör analysen andefattig och ensidig.

Och, där fick kanske MM rätt tillslut. Vi vill inte stå där med fem jungianska arketyper. I alla fall inte hela tiden. Vi vill ju se nya kategorier födas i våra hjärnor; vår förståelse finfördelas och blomstra, vissna och fördelas om; ånyo planteras än ute på balkongen, än i fönstersmygen.

Ack MM. Din listigt planterade kognitiva fälla har nu slagit igen, så som du sannolikt förutsåg. Ja, jag ser på vår korrespondens ungefär som duellen mellan de exponentiellt-ökande-IQ-mutanterna i Ted Chiangs novell Understand. Och du vann den här ronden.