Det är alltid kin selection, men WEIRD reciprocal altruism-tillit är undantaget

Man tror ofta att det är cooperate i fångarnas dilemma. Men så är det alltid kin selection.

Bi Puranen pratar lite om World Value Survey Migrant Edition. Många migranter har helt tokiga uppfattningar om hur man förväntas bete sig i Sverige. Mindre än en tredjedel av 91 intervjupersoner visste att man får säga nej till sex med sin make/maka, exempelvis.

Puranen snackar om tillit. Tillit är, vill jag påstå, cooperate. Det är hela grunden. Och kinship-orelaterad cooperate är cooperate i fångarnas dilemma. Annars är det kin selection.

WEIRD är tillit. Det är grejen. Och vi som är WEIRD, vi tror att allt är cooperate i fångarnas dilemma. Men, när vi studerar någonting annat så är det alltid kin selection.

Jag vill påstå att vi har ett väsentligt bias i arbete i våra WEIRD:a hjärnor. Eftersom vi själva lever reciprocal altruism, tillit och cooperate-i-fångarnas-dilemma, så modellerar vi hjärna evolutionära modeller följdaktligt. Men vi, Cripplemind, är ovanliga. Alltid annars är det kin selection. Det förvånar oss, men så är det.

(Relaterat: Tillit; fångarnas dilemma; Frågan...; Cripplemind; WEIRD.)

Det skulle vara mycket intressant att veta om icke-WEIRD:a evolutionsbiologer oftare gissade på kin selection, medan kattpissalistiska dito oftare förutsatte att det rörde sig om reciprocal altruism. Typ vad gäller vampyrfladdermössens kommunala delande av blodmål, eller vad nu saken må gälla.

Den memetiska symbios-parasit-dimensionens sex-ratio

(Bakgrund: Memetisk evolution=folkmord?; under bronsåldern swajpade man hällristningar; Bois in the hood; lite om kulturell evolution; Price:a gudarna.)

En fråga som tidigare dryftats inom ramarna för denna blogg är följande: Handlar memetisk evolution mer om att människor överför sina normer och idéer till andra människor, eller om att människor har vissa normer och idéer och sedan dödar människor med andra normer och idéer? Antropofagi frågade sig för länge sedan:

"Kan det vara så att memetisk evolution inte är så jädra substratoberoende ändå? Att Eurasiens östvästliga klimatszons-icke-överskridande usträckning (à la Jared Diamonds Vete, Vapen och Virus) inte egentligen möjliggör för idéer att färdas och stötas och blötas - utan för människor att åka hithert and dithert?

Är det så att människorna som kan bygga oxkärror bara dödar och ersätter människorna som inte kan det - snarare än att själva kunskapen överförs?

Säkert kommer denna fråga besvaras med ett litet mellanvägssvar, ty så falla alltid chippen så vitt jag erfar. Men, är det så att verkligheten lutar lite mer i den för mig oväntade riktningen trots allt? Lite mer folkmord, och lite mindre kulturellt utbyte?"

Det svar som inkommit från forskarsamfundet har hittills, som förväntat, varit "både och."

***

På senaste har det dock framkommit att "både och" dock kan ha en rätt jädra skev sex-ratio. Exempelvis visar studier av Islands och Färöarnas befolkningar att dessa härstammar från vikingar som varit män, och brittiska kvinnor som troligen rövats enligt en modell som Karin Bojs kallar "trafficking." Bojs berättar även om en ny studie gällande Färöarna, som visar att det fanns en befintlig befolkning när vikingarna anländer men att dessa mestadels inte blev förfäder till dagens befolkning - och framförallt blev inga män det. Bojs:

"Sammantaget visar beläggen att det fanns en befolkning på Färöarna sedan början av 500-talet. Knappast bara enstaka manliga eremiter, utan en livskraftig befolkning med både män och kvinnor som överlevde i 350 år.

Tills de skandinaviska vikingarna fick kläm på seglingskonsten och steg i land i mitten av 800-talet.

Exakt vilka scener som då utspelade sig vet vi inte. Men i dna från den nutida befolkningen på Färöarna syns inga spår av några överlevande fäder från den tidigare befolkningen.

Det syns bara män från Skandinavien och kvinnor som till över åttio procent var brittiska."

Antropofagi har tidigare även dryftat frågan om Gimbutas och indoeuropéerna. Som sagt är det nu påvisat att dessa härjade in från Centralasiens stäpper och tog över Europa med sina behjulade kärror och domesticerade hästar. Bojs:

"Att indoeuropeisk kultur fördes hit av män från öster är just vad arkeologen Marija Gimbutas hävdade på 1980-talet, vilket på den tiden ansågs mycket kontroversiellt.

Även den nutida dna-forskaren Mattias Jakobsson i Uppsala har fått mothugg när han har menat att ursprunget från stäpperna i öster till största delen verkar komma från manssidan.

Den aktuella studien, den hittills mest omfattande och detaljerade, ger alltså både Gimbutas och Jakobsson rätt. Den snörkeramiska kulturen har formats av män och kvinnor som kom från helt olika håll, säkert talade olika språk och hade mycket olika kulturell bakgrund.

Klockbägarna, som från början verkar ha varit en avknoppning från den tidiga snörkeramiska kulturen och spred sig till Atlantkusten, kom att domineras stort av ett par andra fädernelinjer."

***

Så, memetisk evolution verkar (ofta) handla om att män från en kultur dödar män från en annan kultur. Såtillvida korrelerar memes med genetik; genetisk evolution ÄR lika med folkmord. Men, männen låter kvinnorna leva och avlar avkomma med dem. Vi kan tänka oss att kvinnorna och avkomman i viss grad indoktrineras i de normer och idéer som patriarkerna härbärgerar, och därmed kan memes röra sig fritt utan att korrelera med DNA. Idéer kan alltså överföras, men det är kanske inte trivialt eftersom memes lättast överförs vertikalt genom fostran, och horisontellt främst om en individ bäddas in i en dominerande kultur.

I den här modellen har män och kvinnor olika funktioner för meme-spridning. Män dödar och tar över, befruktar kvinnor från andra genetiska kluster och bidrar till att avkomman fostras i deras kultur. Men kvinnor överlever, låter sig befruktas och avlar avkomma till de segrande männen. De tar säkert över många memes från dessa, men vi kan väl också lätt tänka oss att de - kvinnorna - även bevarar normer och sedvänjor från sin egen memetiska släktlinje. På så sätt blir kvinnornas funktion att infiltrera segrande samhällen med de förlorande samhällenas memes.

För kvinnor är alltså memes inte tätt knutna till genetisk släktskap. Kvinnor kan överföra memes fritt från släktskap. Kvinnor är memetikens bryggor mellan genetiska kluster. Män utgör däremot föreningen mellan arvsmassa och memetik, då de synes vara ett och samma. Döda andra och utöva din tradition.

***

Vi har tidigare konstaterat att memes som färdas lätt mellan medvetandena är parasitiska, medan memes som är knutna till den individuella bäraren är symbiotiska. Alltså: Memes som kan resa fritt mellan människosinnena selekteras för att spridas snabbt och inte för att gynna bäraren. Memes som är fast hos en person eller grupp selekteras för att gynna bäraren, då dennes överlevnad är memens överlevnad.

(Relaterat: Parasit-symbios-dimensionen; selektionsvarians på olika nivåer; en slapp betraktelse om fördomar.)

Givet att män är knutna till sina memes, medan kvinnor står för arvsmasseoberoende överföring - skulle vi då kunna säga att kvinnor (the Inner Circle) verkar mer inom den memetiska parasitismen, medan män (the Outer Circle) verkar mer inom den memetiska symbiosen?

Anledningen till att jag (inom parentes) nämner the Inner respektive the Outer Circle, är att detta stämmer väldigt väl rent FBT-mässigt. Mäns fitnessfunktion sammanfaller oftare med veridisk sanning, med Truth, med nyttiga prediktioner om världen och dess fitness-payoffs. Män ska ju döda stora djur, försvara flocken, kriga mot andra folk, hitta i terrängen, etcetera. Kvinnor ska visserligen undvika att plocka hem giftiga bär och liknande, men de ska också och framförallt navigera den sociala sfären. Kvinnors fitnessfunktioner handlar därmed mer om sociala hänsyn, traditioner och sedvänjor 

(som är sociala koordineringsmekanismer, så länge de är godtyckliga - vilket är definitionen av en sedvänja. Om julgranen lika gärna kunde ha varit en jultall är den en sedvänja, en konvention, som endast har ett syfte som normativ punkt att koordinera kring. När det finns naturliga Schelling-punkter duger dessa fint - då behövs inga godtyckliga konventioner),

samt intriger och relationsmäklande. Kvinnors Fitness sammanfaller inte med Truth i FBT, om vi inte definierar Truth som sociala sanningar, men sociala sanningar är inte sanningar om ding-an-sich eftersom de per definition härrör ur subjektiva uppfattningar.

Så, kvinnor-som-meme-spridare är traditions och normöverförare, medans män-som-meme-spridare är krigare och häradsbetäckare. Kvinnor är infiltratörer och män är soldater. Kvinnor är fika och skvaller, medan män är trubbigt våld mot konkurrensen.

***

Vilka slutsatser skola vi då dra utav detta? Kvinno-anpassade memes kommer att vara mer parasitiska, och mans-anpassade mer symbiotiska. Män tar alltså till sig idéer som gynnar dem i Världen - som hjälper dem att lösa problem etcetera. De memes som ändå - nuförtiden - fritt sprids mellan männen, de kommer att vara mer pragmatiska och verklighetsrelaterade. 

(Det är självklart så att vi i dag inte längre lever i krigande apflockar, och att även män skiftar memes numera. Frågan är hur mäns och kvinnors psykologier är selekterade för att hantera memes. Men med det sagt är kvinnor mer lätta att integrera i nya sociala sammanhang och samhällen, vilket tyder på större receptivitet. Män är endast lättare att integrera ur en ekonomisk synvinkel, då de oftare är i the Outer Circle för att tillse försörjning, samt för att män som är WEIRD/Cripplemind är totalt generaliserbara i alla reciprocal-altruism-modeller.)

De memes som sprids mellan kvinnorna, kommer att vara parasitiska och därför absurda och utan någon avsevärd sanningshalt. (Astrologi etcetera.)

De konstigaste människorna i världen

Så har jag då äntligen hunnit läsa ut Joseph Henrichs The Weirdest People in the World.

Först lite recensions-stoff. Henrich är en rätt osofistikerad skribent, effektiv och tydlig men väl amerikansk-vulgär i sina formuleringar. (Akronymen "WEIRD" är ett talande exempel - löjlig men behändig.) Det här är en driven textbok utan något större estetiskt värde. Vilket tjänar syftet alldeles utmärkt.

Henrichs tes är att katolska kyrkans äktenskaps- och familje-normer slog sönder Europas släktskapsbaserade nätverk. Som enda icke-klan-baserade samhälle kunde kristendomen därmed anträda en kulturell och historisk fartled som varit otillgänglig för alla andra. Snart nog uppstod WEIRD:ness, vilket ledde till protestantismen och den industriella revolutionen.

***

I mitt förhandssnack frågade jag mig: Hur kopplar släktskapskoefficienten till kulturen? Hur bra är människor på att faktiskt spåra släktskap?

Henrichs bok handlar knappt alls om detta. Kulturell och genetisk evolution fortgår i ett komplext samspel, men The Weirdest People in the World är mycket mer av en tesfokuserad historiebok än en bok om evolution. (Den biten klarade han av i The Secret of Our Success.) Det kultur-evolutionära perspektivet handlar om hur olika normer och institutioner uppstår och selekteras, och hur människors psykologi på kort och medellång sikt formas av dessa normer och institutioner - inte (förens i sista kapitlet) om hur den genetiska evolutionen påverkas av (just den här delen av) den kulturella evolutionen.

Så, släktskapskoefficienten är ingenting som Henrich uppehåller sig vid. Poängen med hans tes är att klaner och ätter &c. släktskapsbaserade institutioner slogs sönder när Katolska Kyrkan avskaffade kusingifte, polygami, och andra ätt-uppehållande verksamheter. Någonstans i detta finns släktskapskoefficienten, men långt bak i vår genetiska evolution, som en grundläggande genetisk lojalitet som den kulturella evolutionen sedermera byggt klan-samhällen ovanpå. (Med detta sagt är släktskapsintensiva kulturer så klart mer inavlade, vilket säkert har en betydelse.)

[Uppdatering: Jag inser att jag ändå saknar en tydlig bild av exakt hur äktenskapsnormerna påverkar de släktskapsintensiva institutionerna. Jag förstår absolut att det kan vara så och allra troligast är så, men jag har lite för lite förförståelse för att liksom kunna se det framför mig. Jag läser nu Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change (2015) för att fylla i dessa luckor. Ber att få återkomma om den saken således.]

***

Den stora frågan som boken lyfter, och som Henrich besvarar i slutkapitlet (om än inte under denna flagg), är istället: Ska vi förkasta Inglehart, moderniseringsteorin, och thrive/survive-modellen?

Min förståelse har länge varit att människor kommer att vara schimpanser under knapra förhållanden, och bonoboer under frodiga förhållanden. (Se utdraget i detta inlägg, eller ännu hellre hela kapitel 5 i Frågan på vilken människolivet är ett svar.) Det intressanta med The Road är hur Viggo Mortensen ska kunna vara en god människa i en ond värld. Grad av välstånd är med andra ord den oberoende variabeln.

Henrich tar mig mycket bryskt ur denna villfarelse. WEIRD:ness och proto-WEIRD:ness utvecklas långt innan BNP-tillväxten exploderar i Europa - snarare är det de socio-kulturella och på individnivå psykologiska förändringarna som så småningom driver tillväxten. Med risk för att alltid tro på det jag läste senast måste jag vara helt transparent med att jag köper Henrichs tes och resonemang till allra största del härvidlag.

Implikationerna av detta är läskiga men belysande. Det räcker inte med välstånd för att förändra en population, även om läskunnighet och marknadsexponering &c. givetvis gör skillnad. Henrich pekar på en kausal loop där thrive-tanken återupprättas till viss del - inte olikt argumentationen i den gamla kioskvältaren Jämlikhetsanden understryker Henrich vikten av uppväxtmiljö i termer av materiell och emotionell trygghet. Men, grunden är ändå att WEIRD:ness inte gärna infinner sig i släktskapsbaserade kulturer - det finns ingen bra grogrund.

Det läskiga är så klart att vi - även om vi stärker bilden av att genetisk variation inte spelar så stor roll - behöver deala med en rätt trögrörlig verklighet där vissa populationer inte raskt kommer att kunna slussas in i det WEIRD:a. Enskilda kan såklart absorberas av en ny kultur - och där vidhåller jag att graden av segregation och enklavisering är oerhört viktig - men det tar lång tid att skaka av sig forna institutioners spöken även för invandrare. Att släppa ner WEIRD:a institutioner i kontexter som helst saknar grogrund är så klart ännu svårare.

Vilket ställer följdfrågan: Varför kan vissa (asiatiska) länder klara det? (Henrich pekar liksom Antropofagi bland annat på Meijirestaurationen.) The Weirdest... argumenterar för att Diamonds modell i stort håller för att besvara en saken - på grund av en mer intensiv kulturell evolution på den öst-västligt utsträckta eurasiska kontinenten, har vi feta civilisationer i Kina och Japan och Korea, som haft goda förutsättningar att emulera den västerländska framgångssagan - vilket alltså också skett. Liksom Antropofagi pekar Henrich också ut islam som en hindrande faktor i MENA - att förespråka polygami och kusingifte gör under för släktskapsintensiva institutioner, och plöjer salt i jorden så vitt alla frön till WEIRD:ness anbelangar.

***

Vilket då för oss vidare till nästa association: Behöver distinktionen mellan Somewheres och Anywheres revideras? (Se även: PR eller rykte?) Det känns plötsligt uppenbart att Anywheres=WEIRD, och Somewheres=släktskapsintensiva. Om vi ser västvärlden som en plats med ett tjockt kosmopolitiskt lager - många Anywheres - och the rest-världen som en plats med ett tunt kosmopolitiskt lager - många Somewheres - så har vi ändå inte tagit hänsyn till att: Alla i västvärlden är ganska WEIRD, även kretinerna, och alla i the rest-världen är släktskapsintensiva, även eliterna! 

När jag pratar om svårigheten med demokrati och jury-teoremet, så antar jag att den korrupta eliten i tredje världen bara är klokare än vad naiva västerländska demokrativurmare än - att pakistanska dynastier känner sin populas, och vet deras begränsningar. Henrich påvisar emellertid att släktskapsintensiv kultur genomsyrar även eliter i dessa länder, och att vi därmed inte kan förvänta oss Cripplemind-beteende ens från politikeradel eller tjänstemannakast. Jag skrev:

Demokrati är som nämnts ett sätt att aggregera människors vilja. Men, för att människors vilja ska vara meningsfull att aggregera krävs en viss nivå av kunskap.

Marquis de Condorcets jury-teorem, först presenterat i Essai sur l'application de l'analyse à la probabilité des décisions rendues à la pluralité des voix (1785), ger oss att om sannolikheten att vara korrekt är större än 0.5 för varje given person som röstar, så kommer ett ökande antal personer som röstar öka sannolikheten att utfallet av röstningen är korrekt. Sannolikheten att gruppen har rätt närmar sig 1, när fler medlemmar läggs till gruppen. Ett högt valdeltagande har alltså ett epistemologiskt egenvärde i majoritetsomröstningar där svaret kan beskrivas som ”rätt” eller ”fel”.

Men, notera att detta gäller när sannolikheten att varje röstande person väljer ”rätt” överstiger 0.5. Vi behöver alltså anta en viss nivå av intellektuell kapacitet, förståelse och kunskap. Demokratiivrarnas dilemma har stundtals varit att folket inte är så värst intellektuellt förmöget. Insatser för ökad läskunnighet och allmän skolgång är därmed grundläggande reformer för att demokrati ska kunna uppstå på ett meningsfullt sätt.

Du som är läsare av denna text tillhör gissningsvis det kosmopolitiska membranet. Medlemmar av detta tvärnationella kast av ”anywheres” har ofta mer gemensamt med sina likar i andra länder, än med sina lokala staplar av provinsiella ”somewheres”. Membranet är olika tjockt på olika ställen, beroende på saker såsom investeringar i humankapital. På vissa platser är membranet tillräckligt tjockt för att demokrati faktiskt ska fungera, och fungera väldigt bra. På andra platser har det ofta blivit pannkaka när ”folket” ska få fatta besluten.

”Västs” dilemma har varit att man gjort demokrati till ett terminalvärde – ett gott-i-sig – men samtidigt, i de fall där membranet varit tunt, varit rädda för resultatet av att aggregera upp en okunnig och vidskeplig befolknings vilja i ett politiskt system. Demokratiivrarna har här ofta identifierat sig med de korrupta eliterna i de odemokratiska länderna – det är dessa människor man läst på LSE med, eller träffat när man gjort utbytesterminer eller backpackat. Det är dessa människor man delar värderingar, erfarenheter och kultur med. Men, det är också dessa människor som hindrar framväxten av demokrati i sina respektive länder – ibland med viss rätt, givet befolkningens kapacitet.

Så, demokratiivrarna har tillhört den grupp man lastar för demokratiunderskottet – redan där är dilemmat tydligt. Men det blir värre: Deras befolkningar, deras vertikala staplar av provinsiella ”somewheres”, är farligare.

En politisk skiljelinje går mellan de som är lojala med det vertikala – som ser exempelvis nationalstaten som en korporativistisk funktion, en samhällskropp där samhällsklasserna utgör skilda men samverkande organ. Här ska det som jag kallar ett kosmopolitiskt organ egentligen hålla sig till att vara kroppens huvud och hjärna, men ändå vara ”somewheres”. På andra sidan skiljelinjen hittar vi de som är lojala med det horisontella membranet, det som skär alla de vertikala staplarna, och som därmed bejakar sin identitet som ”anywheres” och världsmedborgare med en globalistisk kultur. De ser mer till sina motsvarigheter i andra länders eliter, än till folkdjupen.

Liberalismen är naturligtvis det kosmopolitiska membranets ideologi, eftersom den härbärgerar skalbara värderingar som i allmänhet gäller en ram, på metanivå, för andra värderingar att samexistera. Därigenom undergräver liberalismen dock alla provinsiella system, eftersom liberalismen förvägrar enskilda trossatser ett tolkningsföreträde. Givetvis är religionsfrihet en spark i ansiktet på alla religioner som menar sig stå för den enda, rena sanningen – en sådan religion kan inte vara en av många. Liberalismen spottar på allt som är heligt, eftersom den förespråkar åsiktsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet – då kan inga dogmer eller ideal gå skyddade från kritik. Liberalismen förnekar den enskilda etniciteten herraväldet – den är utilitaristisk och global till sin själva kärna.

Men, det är alltså inte (enligt min nya förståelse post The Weirdest People...) befolkningens låga utbildningsnivå eller fundamentalism som är (det enda) problemet. Ett lika stort problem är elitens nepotism, klantänkande och korruption. Problemet kan ju tydligen bootstrappas, som Kina, Japan och Sykorea visat, men exakt vad som krävs för att detta ska kunna ske vet jag inte riktigt. Förutom då, som sagt, att islam verkar vara ett stort hinder för att bryta upp den släktskapsintensiva institutionerna som hindrar WEIRD:ness. (Men, även MENA går ju "framåt".)

Den goda nyheten är att "liberalism" och WEIRD:ness knappast är förbehållet någon slags elit - det är mer en kulturell åskådning, historiskt sett kanske mer typisk för medelklassen, än vad det är en slags elitistisk eskapism från det lokala.

***

En sista liten digression blir att knyta ann till ensamhets-typologin Äggskalet. Som jag skriver i anslutning till Somewheres/Anywheres-diskussionen så är gruppen, platsen och traditionerna viktiga för människan - ungefär samma saker saknar Äggskalet:

1. Ensamheten som avsaknad av anknytning till det förflutna. Du saknar relation till platser. Du saknar känsla för släktband, tradition och samhälle. Du saknar anknytning. Du ejakulerar lite känslosäd på platser vars namn du vagt förknippar med tillhörighet, men du äger ingenting där och du känner ingen där och känner inte terrängen där. Du har bara minnen av att du har hört historier om människor som en gång bodde där; du minns ingenting av själva historierna, och givetvis inte heller av människorna de relaterar. Släktleden som slingrat sig från artens födelse, tar slut innan dig. Du föds ur ingenting, av en slump vid tidpunkten för den tidigare generationens slutord.

2. Ensamhet som avsaknad av band till verkligheten. En ensamhet i förhållande till materialen, tingen, växterna och djuren. Denna form av ensamhet manifesterar sig i diffus ångest över att inte känna sig levande. Den beror på att du fötts upp i en glatt och ljummen sarkofag av plast och glas. Du har aldrig rört vid jord eller bark eller faktiskt tagit ur ett djur eller byggt en bostad. Du kan inte förhålla dig till keramiken eller metallen eller träet. Du vet ingenting om hur de reagerar på din beröring. Du vet ingenting om hur du ska beröra dem för att forma den efter dina syften. Du vet inte hur du ska skaffa mat, om den inplastade styckdetaljen slutar komma i brevlådan. Denna ensamhet består i en djupgående sensorisk depravation, och den berövar dig allt självförtroende i förhållande till att agera självständigt i den fysiska världen.

3. Ensamhet som avsaknad av relationer. Du speglar dig själv i andra till den grad att du bara lever i en spegelsal. Du upplever därför inte att du lever i en värld med andra människor. Du vet ingenting om andra människor, och därför vet du inte heller någonting om dig själv. Det finns inga relationer; bara reflektioner. Inga människor vet någonting om dig, eller varandra, och därför inte heller någonting om sig själva. Dumma, tomma behållare passerar varandra – sträcker ut klåfingriga grådvärgshänder för att ta på varandra – men relaterar inte till varandra. Autonomin är det enda imperativet – skräck för att andra människor ska bryta igenom spegelbilderna av dig själv skapar moralpanik och nya barriärer. En människa utan relationer är som en bläckfisk med avklippta armar.

4. Ensamhet som intellektuell isolation. Den här är enkel – det är bara oförmågan att dra ut konkreta implikationer ur dina teorier. De betyder ingenting när de inte manifesterar sig i verkligheten. De handlar i princip om verkligheten, men berör den inte, och bryr sig inte om den. De svävar fritt. Varken förnuft eller känsla fäster vid dem.

5. Ensamhet i förhållande till dig själv. Som ett resultat av punkterna 1–3 saknar du kunskap om dig själv. Du vet ingenting om var du kommer ifrån. Du vet ingenting om var du är. Du vet ingenting om vem du är, eftersom du bara är spegelbilders spegelbilder utan att egentligen betraktas. Du är spöklik. Du är förfrämligad för dig själv. Du kan inte tolka dina tankar, ditt tal, eller dina handlingar. Du kan inte spåra källan till dina impulser. Du kan inte härleda framtida utfall ur dina nuvarande mål.

6. Ensamhet i tid och rum. Avsaknad av övertygelse om att det existerar någonting förutom det du upplever just här och just nu. En kanske psykopatologisk känsla, kanske orsakad av ovanstående punkterna 1–3 och 5.

Men, som synes plågas Äggskalet även av Skriket Från Vänster, dvs. sin tvångsmässiga analytiska förmåga. (Se även: Sorg och ensamhet.) Att använda sina statiska modeller till att stansa pepparkakor ur den eftergivliga data-degen, det är typiskt WEIRD. Henrich gör en stor sak av just den analytiska förmågan, som många andra psykologiska typer tycks sakna eller nedvärdera. På ett sjukligt plan ger detta såklart en förfrämligande från verkligheten, denna märkliga röra av fenomen som aldrig vill passa i kategorierna, och som egentligen är oväsentlig i jämförelse med själva teoretiserandet. Den som väl tar sig ann Henrichs bok kommer troligen att se fler paralleller mellan WEIRD:ness och ensamhetstypologin.

***

Kort och gott en läsvärd lunta. Inte en död sekund!

Islam är sämst, men mer symptom än orsak

Antropofagi har tidigare dryftat huruvida islam är bättre eller sämre (med fokus på sämre) än andra religioner: Hur går det med islamofobin? Bara bra, tack! (Relaterat: Äta glass, del 2; Häng dem högre än högt; när män gråter är det islamofobi; Haider & Harris; allmänna synpunkter; ompröva sin tes; ompröva sin omprövelse; lite mer om Kalifatet; Aron Flam och islamofobi; Vilks och yttrandefrihet som allmänning; ideologi=religion?; intersubjektiva fenomen; Ivar Arpis åsikter; icke omöjligt scenario; diskursiv karta; samhällets totala upplösnings och förintelse; memetisk evolution.)

På senare tid har självaste Samhällsdebatten dryftat samma fråga, i och med ett SVT-program som ska heta Sverige möts.

Antropofagis hållning har tidigare varit att islam är sämre än många andra religioner - om än inte lika dålig som aztekernas. Men, jag inser att jag varit otydlig med den kausala riktningen.

Min ståndpunkt i nuläget är att islam är så himla dåligt, vilket är ett symptom på jättedåliga materiella och kulturella underliggande förutsättningar.

Sure enough; Islam har massor av extremt kassa dogmer. Koranen är en checklista för beteende, och ska vara Guds ord. Haditherna stipulerar att apostater ska dödas. Etcetera. Det finns verkligen specifika memetiska element som gör islam ytterst parasitiskt på den enskilda människohjärnan, och i den mån islam i form av intersubjektivt fenomen verkar som en samordningsmekanism på samhällelig nivå så verkar denna mekanism inte förmå spotta ut så värst bra eller trevliga samhällen.

Men, frågorna är: 

1a. Varför har islam inte reformerats och blivit bättre?

1b. Varför har massor av dåliga samhällen valt att tro på just islam?

2a. Varför verkar utövare av islam vara så överlägset osofta i sina värderingar?

2b. Varför har inte muslimer en masse övergivit sin kassa religion?

I någon utsträckning är svaret säkert att islam är en dåligt religion, med dåliga dogmer &c. enligt ovan. Jag vill verkligen, verkligen inte sticka under stol med att det finns skillnad på olika religioner/ideologier, och att jag hellre skulle se världen styras av kväkare eller bahá'íer än av aztekiska Xipe Totec-prelater eller nordkoreanska juche-predikanter.

Men, det är skillnad på själva populationerna. Det är skillnad på WEIRD:a människor och de som lever i klankulturer. (Relaterat: Mot kulturrelativism; heder; mellan clown och stout; thymos och kulturell evolution.) Det är skillnad på some-wheres och any-wheres. (Relaterat: PR eller rykte?) Och det är troligen inte islam som förklarar skillnaden, med vilket jag menar: Skillnaden skulle kvarstå även om vi tar bort islam.

Henrich är inne på att de mest ökända islamistiska terrororganisationerna famously rekryterar direkt ur klanbaserade populationer. Han refererar bland annat till boken The thistle and the Drone, som jag inte läst, men som bland annat verkar beskriva Väst vs. The Rest-konflikter som just WEIRD:ness mot klankulturer.

Vi har sett att MENA också liberaliseras, om än senare och långsammare än resten av världen. (Relaterat: Normdeterminism.) WEIRD:a normer har hittills vunnit genom att leverera bäst godis. Politiskt smarta men historiskt kin-intensiva länder som Japan och Kina har härmat västerländska äktenskapsnormer och till stor del emulerat ett mer individualiserat - och mer framgångsrikt - samhälle. (Kina kanske inte är exakt Cripplemind ännu, men de strävar ditåt sedan 1950-talet. Japans strävan är äldre.)

Källa: Enlightenment Now, av Steven Pinker.

Muslimska länder har i regel inte varit så bra på att centralstyrt emulera västerlandet. Tvärt om strävar regimerna ofta emot, även när det råder överflöd. Samtidigt gör normerna intåg i delar av befolkningarna, vilket är det som syns i Pinkers graf. (Detta sätter rimligen press på regimerna, och kanske orsakar extra repressiv politik - vem vet.) Hur som helst ligger även befolkningen långt efter världsgenomsnittet, vilket vi varit inne på tidigare kopplat till World Value Survey.

Islam verkar passa kin-intensiva klankulturer rätt bra. Till skillnad från i kristendomen är polygami tillåtet - om än max fyra fruar - och till skillnad från inom katolicismen och protestantismen är kusingifte tillåtet (och så vitt jag förstår det uppmuntrat). Det här är några av de viktigaste kulturella institutionerna för att förklara skillnaden mellan WEIRD och klansamhällen, eftersom kusingifte och polygami leder till inavselspatriarkat. (Henrich går igenom det här med lite mer finess, så vänligen läs The Weirdest People in the World om du är intresserad.)

Den kausala riktningen blir då att klankulturer gärna tar till sig islam, samt att islam konsoliderar vissa kulturella institutioner och normer som upprätthåller klanstrukturerna. (Även Västeuropa var ett utpräglat klansamhälle, så "selektionshypotesen" lämnar såklart ytterligare att förklara. Kunde européerna ha "valt" islam istället? Är det bara historisk randomness, aka. "random kulturell evolutions-mutation"?)

***

Förslag på svar, därmed:

1a. Varför har islam inte reformerats och blivit bättre?

För att de flesta muslimska länder är dåliga klansamhällen, vilket hindrar ekonomisk utveckling och fri- kritisk tanke - så det finns föga tryck på reformation. Men också säkert i viss utsträckning för att islam har dåliga dogmer som hindrar reform - jag vill dock inte svära på att islam härvidlag är unikt sämst, troligen bara normal-uselt, som religion betraktad.

1b. Varför har massor av dåliga samhällen valt att tro på just islam?

För att islam passar deras kin-intensiva klansamhällen rätt bra. Frågan kvarstår varför vissa samhällen förmår välja annat (Europa, katolicismen) eller välja om (Kina, Japan, med avseende på äktenskapsnormer etcetera). Kanske håller befolkningarna i MENA sakta men säkert på att indoktrineras i WEIRD:ness och så småningom välja om eller sätta press på reform. Vi får väl se.

2a. Varför verkar utövare av islam vara så överlägset osofta i sina värderingar?

Därför att islam samvarierar med dålig klankultur, men också som meme betraktat innehåller massa dåliga normer. Det senare svaret är emellertid otillräckligt eftersom samhällen alltid lyckas omtolka de allra pissigaste religioner och trosföreställningar - en moderat tolkning av islam är troligen möjlig, och kanske skalbar, och kulturellt muslimska ateister finns det - ju - absolut.

2b. Varför har inte muslimer en masse övergivit sin kassa religion?

Vissa gör det, men det verkar ovanligare än man skulle kunna tro, givets islams uselhet. Frågan är emellertid om befolkningar överhuvudtaget tenderar att överge sina religioner. Svenska nivåer av ateism är väl ändå ovanliga? En vanligare resa verkar vara att religionen bara bleknar bort till en slags kulturellt brus. Även här finns det såklart mycket kvar att göra - muslimer världen över verkar extra nitiska, men då alltså troligen pga. att islam samvarierar med usla klansamhällen.

***

Slutsats: Islam är verkligen episkt dåligt, och bland det allra sämsta vi har idag. Men, islam är mer ett symptom på fruktansvärt dålig släktskapsintensiv klankultur, än en orsak till sådan. Dock har islam massor av dåliga dogmer som kausalt matar tillbaka och gör samhällena sämre - dock tydligen inte snabbare än den reformationstakt som pressen från WEIRD världskultur ändå innebär, enligt vad Pinkers graf ovan illustrerar.

***

Post scriptum: När jag talar om "usla klansamhällen" är det såklart för att jag är WEIRD och tycker att reciprocal altruism, vetenskap, tillit och koordination är bättre än nepotism, korruption, dogmatism, och inavel. Henrich gör sig inte alls skyldig till den här typen av dömande jämförelser, utan redogör mer seriöst och sakligt för hur WEIRD:a respektive kin-intensiva kulturer uppkommer och vad de leder till. 

Eftersom jag är emot kulturrelativism måste jag dock konstatera att WEIRD:ness är bättre, då det givit oss en skalbar möjlighet att samarbeta över stora befolkningar; ekonomisk tillväxt; rättvisa, individualism, mänskliga rättigheter, och upplysningen. Alla de här sakerna är fan bra.

Själva uselheten i klansamhällen har alltså inte minst att göra med graden av ekonomisk tillväxt, innovation och utveckling, samt rättvisa etcetera terminalvärden, som en kultur eller ett samhällsskick förmår eller inte förmår generera.

Och, själva uselheten i islam är säkert dold för många. Givet att det ovanstående är korrekt, så är den riktiga faran med islam att religionen verkar motverka en övergång till WEIRD:ness. Kineserna, japanerna med flera klarade det. MENA-länderna verkar vara sämst på det. Islam kanske låser in kulturer i släktskapsintensiva klanpatriarkat?

Kulturell greenbeard

Antropofagi drar som som bekant icke för att göra jämförelser mellan biologisk och kulturell evolution.

Låtom oss då fortsätta med det, och beakta the greenbeard effect. Tanken är att en gen har förmågan att upptäcka sig själv hos andra organismer, och agera nepotistiskt mot dem.

Skillnaden mellan greenbeard och Hamiltons regel/kin selection/inclusive fitness må kännas subtil, men poängen är att släktskapskoefficienten kan vara hur låg som helst så länge that one greenbeard-gene finns där.

Låtom oss då beakta en möjlig kulturell analogi. Varför känner jag sådan sympati för Bahai? (Inte så mycket att jag pallar respektera alla konstiga apostrofer, men ändå rätt mycket sympati.)

Kanske är det för att jag bär på memes som kan identifiera sig själva i andra kulturella kroppar. Till exempel några av de följande, som också råkar vara grundprinciper i Bahai-kyrkan:

• Unity of God
• Unity of religion
• Unity of humanity
• Equality between women and men
• Elimination of all forms of prejudice
• World peace and a new world order
• Harmony of religion and science
• Independent investigation of truth
• Universal compulsory education
• Universal auxiliary language
• Obedience to government and non-involvement in partisan politics [Vetefan, vissa behöver mer av detta och andra mindre...]
• Elimination of extremes of wealth and poverty
• Prohibition of slavery

(Antropofagis överstrykningar. Dessa indikerar att jag inte håller med eller sympatiserar, eller alls förstår.)

Det är inte så att min sekulära rationalist-religion, eller svenniga kontrarian-identitet, eller vad man nu vill kalla det, är särskilt nära ättling till Bahai. Visst, jag stammar memetiskt från judeokristet kulturarv i någon mån, men knoppades av därifrån senast på 1400-talet när Filippo Brunelleschi uppfann centralpunktsperspektivet. Upplysningen är en underlig mutation som stammar från en oväntad fitness-path som uppstod när Katolska kyrkan förbjöd kusingifte. När renässansen väl var ett faktum hade Islam redan utvecklats parallellt med kristendomen i 800 år.

Islam var heller ingen mutations-artbildning, som Individualism, Upplysningslära och Sekulära Rationalism. Nej, Islam var en hybrid mellan Kristendom och arabisk klankultur. Nu ska noteras att även judendom och kristendom givetvis stammar från incestuösa herdar från Mellanöstern, vilket gör det fullt begripligt att korsningen mellan arabisk klankultur och Kristendom kunde få fertil avkomma. Däremot tog utvecklingen av Islam, vill jag påstå, en helt annan väg än den Västerländska Kristendomen gjorde. Islam har förskräckande memetiska element som Döda Avfällingar, Decentralisera Kyrkan, Koranen Är Bokstavligt Talat Och Oavkortat Guds Ord, och Ärv Status Från Religiösa Förebilder Genom Faktiska Blodsband. (Det är ju extremt viktigt att hålla rätt på hur nära ens klan är släkt med Muhammed. Samma blodsbandskult saknas så vitt jag vet inom Kristendomen. De kanske bytte bort den grejen när de köpte in sig på missionerandet och slutade vara en exklusiv klubb à la Judendomen.) Kristendomen har uppenbart koordineringsgynnande element som Den Gyllene Regeln, Vända Andra Kinden Till, och Alla Människor Är Lika Inför Gud (≈ Allas Lika Värde).

(Obs, det här är dock givetvis en massiv hög med körsbär. Det finns gott om aspekter inom Islam som skulle kunna användas som en pathway mot individualism, t.ex. att alla själva ansvarar för sitt eget religiösa liv och har direktkontakt med Gud. Det luktar ju protestantism lång väg. Den tredje pelare, Allmosorna, känns väldigt social welfare-kompatibel, ffa. i en förstatlig kontext. Även Vallfärden borde kunna skruva till något samvaro-gynnan, där människor från alla världens hörn och kulturer måste träna sig på att samsas på en liten yta.

Och likaledes har kristendomen memetiska element som Öga För Öga, Tand För Tand [aka. tit-for-tat] och för den delen en sublimerad kannibalism i den makabra Transsubstantiations-tron. En veritabel dödskult.)

Att jag som självidentifierat Sekulär Individualist-Rationalist (med Mystiker-dragning, givetvis) ser med så väna ögon på Bahai, är för att jag fan håller med om 90 procent av vad de predikar. Ändå är vi inte nära släkt. Bahai är, enligt min bestämda uppfattning, ett Cripplemind-barn till Islam. Islam undrar så till den grad vad det är man har fött, att Islam vill förfölja och döda Bahai.

Min kultur och Bahai har en låg släktskapskoefficient, men delar en gen meme som kan känna igen sig själv och nepotisktisk gynna sig själv. Och i enlighet med detta förespråkar jag PUT till alla Bahai:er, samtidigt som vi givetvis inte släpper in minsta tånagel som förkunnat sin underkastelse under Allah och dennes profet.

Människor kan vara varmt välkomna, men dåliga memes får vi stoppa vid gränsen.

[Uppdatering: Om Bahai är barn till Islam borde memen som finns i Bahai finnas i Islam också. Om det är en greenbeard-meme borde den känna igen sig själv i Islam och lika nepotistiskt gynna Islam som Bahai. Men, kanske memen ifråga har hamnat i Bahai via andra vägar än Islam? Det finns ju trots allt band till Zoroastrianismen, som både är mamma till Kristendomen och Bahai. Om vi då ska diskriminera Islam måste vi anta att Islam inte bär på memen från sin pappa Kristendomen, och att Islams barn Bahai fått memen från någon annan förälder som är ättling till - exempelvis - Zoroastrianismen. Läsaren får själv klura på det rimliga i denna modell.]

Kusingifte och modernitet

Jag har nämnt att jag läser Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change (2015), som är en liten behändig antologi om kusingifte. En sak som boken verkligen bidrar med är ökad förståelse för ett ämne som varit i Antropofagis fokus på senaste: Huruvida islam är en orsak till elände, eller ett symptom på det - eller, som ett tredje alternativ, om islams samvariation med elände på något sätt är slumpmässig.

Jag har tidigare konstaterat att islam är ytterst dåligt, men landade under en period i att islam beror på underliggande kulturella och ekonomiska faktorer. Av dessa tänkte jag mig att släktskapsintensiva institutioner, aka. klansamhällen, skulle vara en viktig förklaringsfaktor. Men, sedan fick jag för mig att islam kanske försvårar övergången från klansamhälle till WEIRD:ness (WEIRD=Western, Educated, Industrialized, Rich, Educated, aka. Cripplemind), genom att förespråka kusingifte och polygami, samt genom att undertrycka godartade memetiska mutationer såsom Bahá'ì. Vi ser ingen islamisk Meijirestauration, liksom.

Eller, ser vi? Turkiet skulle kunna vara ett case in point. Som ACX skriver om nyligen har turkiet länge kämpat med att modernisera ett muslimskt samhälle. Atatürks reformer, under första halvan av 1900-atlet, syftade till att förvandla Turkiet till en utvecklad västmakt. Man kommer emellertid inte hela vägen fram. ACX' redogörelse av Erdogans maktövertag synes mig visa hur WEIRD:a eliter implementerar ett selektionstryck på den politiska islamismen, vilket selekterar för sluga krypto-islamister som tar makten genom att hitta balansen mellan modern retorik och religiositet. Det som möjliggör för islamismens återtåg genom Erdogan, är att de WEIRD:a eliterna inte är så WEIRD:a ändå, utan extremt korrupta och nepotistiska. Och, den breda allmänheten är i sin tur lite för benägen att åkalla en auktoritär patriark för att leda dem.

En ACX-kommentator som kallar sig Antropofagi skriver:

Henrichs The Weirdest People in the World kind of kills modernization theory and Inglehart, and thus partly the thrive/survive model. The new interesting question becomes how to make a culture WEIRD and abolish kinintensive institutions. Japan did it throught the Meijirestauration, and China came a long way - though obviously not all the way to democratic ideals. 

MENA-countries may be the furthest from WEIRD, and the question becomes why - is it Islam and the [encouragement of] cousin marriages? Anyhow, Turkey seems like the perfect case study, telling us something about what will happen if we try to force WEIRD:ness on an islamic/kinintensive/nepotistic population. The constant corruotion errode the proto-WEIRD elites, which by the way is less WEIRD than embedded in informal contacts and nepotism, ie. kinintensive structures. And the authoritarian undercurrent is there to be channeled through Erdogan when time comes to scale back the WEIRD:ness.

En väldigt intressant del av Atatürks reformer är 1930-talets kampanjer mot kusingifte och inavel. I Turkiet sker ca 30 procent av alla äktenskap mellan närbesläktade individer (consanguineous kin), och drygt 65 procent av dessa äktenskap sker i sin tur med kusiner (dvs. first cousins - på engelska är cousin en bredare term än kusin, och inkluderar också nästkusiner i flera led). Dessa siffror gäller alltså i nutid, efter ett århundrade av statliga interventioner för att minska inaveln. Gissningsvis såg siffrorna ännu mer extrema ut när Atatürk och hälsoministeriet började försöka göra något åt saken.

***

Jag skrev ovan att vi inte ser någon "islamisk Meijirestauration, liksom." Nå, det kanske vi gör i Turkiet, även om den inte blir lika fullgången som sin japanska förlaga. En mer specifik fråga blir kanske huruvida vi ser någon arabisk Meijirestauration. Anledningen till att jag gör distinktionen är att kusingifte visserligen är vanligt i hela den islamiska världen, men det verkar också inte minst vara ett arabiskt fenomen. Här är Turkiet återigen intressant som en slags fallstudie.

Alawi-folket är en arabisk minoritet i Turkiet. Denna etniska grupp - kanske mest känd för sin representation i den Syriska statsmakten, i form av bland annat Bashar al-Assad - har tills nyligen tillämpat kusingifte med det som på inavels-jargong kallas FBD, Fathers Brothers Daughter. (Eller på skånska Fassans Brossas Tös. Ironiskt nog i akronymform samma som FBT, Fitness Beats Truth. Men vi håller oss till det vedertagna FBD i denna text.)

De officiella kampanjerna mot kusingifte har sedan DNA-revolutionen naturligt nog haft ett fokus på den ökade risken för recessiva sjukdomar, såsom akdeniz anemisi (thalassemia) som är vanligt förekommande i regionen. Som vi vet från Frågan på vilken människolivet är ett svar (avsnitt 2.2) är risken med inavel att två av samma negativa, recessiva allel paras ihop och får en homozygot representation - då realiseras den sjukdom som en person med en heterozygot gen (med endast en recessiv allel) annars bara är bärare av. Generellt sett är risken för den här typen av sjukdomar ca dubbelt så hög i förstakusinsgiften än mellan random människor i en given population (ca 4-6 istället för ca 2-3procents risk), men risken kan vara betydligt högre i en mer inavlad befolkning.

En intressant grej med Alawi-folket är att de traditionellt sett har sett FBD som en nära (och därför attraktiv) släkting. I och med en ökad medvetenhet om risken med inavel, så har de yngre generationerna emellertid börjat välja bort FBD, för att undvika allvarliga genetiska sjukdomar hos sina barn. Hos alawiter över 65 års ålder utgör FBD/FBS-kombinationen 69 procent av alla äktenskap - hos personer i åldrarna 18-43 är andelen bara 5 procent. Det har skett ett stort skifte i och med en ökad medvetenhet om riskerna.

Men, alawiterna hyser en traditionell föreställning om att MZD (Mothers Sisters Daughter, eller Mossans Syrras Tös) inte är en särskilt nära släkting - vilket hon givetvis är, rent genetiskt. (Exakt samma som FBD, såklart.) Alawi-folkets absurda föreställning bygger på den uråldriga uppfattningen att man får två tredjedelar av sitt "blod" från sin far, och bara en tredjedel från sin mor. Man är således mer släkt med sin fassa än med sin mossa, och med sin morfar än med sin mormor, och med sin farfar än med sin farmor. 

Det som har skett är att alawiterna har översatt sin traditionella, kulturella föreställning om släktskap till en moderna diskurs kring genetik. Alawifolket tror alltså idag att man får två tredjedelar av sina gener från sin pappa, och en tredjedel från sin mamma. Andelen MZD/MZS-åktenskap är 3 procent i åldersgruppen 65+, men 65 procent i åldersgruppen 18-34. Det kulturellt betingade missuppfattningen resulterar också i att MZD/MZS-äktenskap ofta blir farligare, eftersom folk är omedvetna om risken. Den höga medvetenheten om faran med FBD/FBS-äktenskap motiverar folk att screena sina havandeskap/foster, men när frugan är kusin på mammas sida ser man ofta ingen anledning att vidta den typen av åtgärd.

Det finns dock ett ytterligare skifte vid horisonten. Min poäng här, med distinktionen mellan det muslimska och det arabiska (eller i det här fallet, mellan det turkiska majoritetssamhället och den arabisktalande minoritetsgruppen) är att språket i sig verkar spela roll. Arabiskan har inte en särskilt praktisk terminologi för att tala om inavel. När unga alawiter i ökande utsträckning blir turkisktalande, verkar de också få en ökad förståelse för att MZD genetiskt släkt är ekvivalent med FBD. Prager skriver:

In the Alawi case, the appropriation of modern biomedical terms such as "genes", "hereditary diseases", "genetic risk", and "Akdeniz Anemisi" has led to an amalgamation of traditional and modern ideas - at least for the time being. It is an open question, however, as to how long the practice of marrying the MZD/MZS as a means of preventing Akdeniz Anemisi will prevail. In the Çukurova region, particularly in the city of Adana, younger generations of the Alawi have already abandoned cousin marriage altogether. Apart from the screening programmes and the media campaign against cousin marriage, the Alawi from this region are also influenced by the fact that their lingua franca is Turkish and that they have shifted to a kinship terminology which is based on a modern Western-derived Turkish form of classifying relatives. According to this terminology every first cousin [...] is designated with the same term, "kuzen" [...] thereby classifying all PSbCh (Parents' Siblings' Children) as showing the same degree of relative closeness/distance and thus declaring them an unmarriageable category. This contrasts sharply with the Arabic terminology of the Alawi from Hatay where every first cousin is designated with a different term.

***

En poäng som både görs och i viss mån vederläggs i Cousin Marriages: Between Tradition, Genetic Risk, and Cultural Change, är att modernisering motverkar kusingifte. Tanken är att mindre syskonskaror ger färre kusiner att gifta sig med, samtidigt som en ökad urbaniseringsgrad ger fler ett större utbud av obesläktade individer att välja som make/maka. Boken visar dock att detta samband inte verkar stå sig så väl; såväl invandrargrupper i Europa (som pakistanierna i Storbritannien) som många hyfsat moderniserade nationer, uppvisar fortsatt höga nivåer av kusingifte.

Oman är ett exempel på en arabisk och muslimsk stat som har en höggradigt släktskapsintensiv kultur och en stor andel kusingifte av typen FBD/FBS. Oman har likt många andra gulfstater förmått kombinera en enorm välståndsökning och modernisering, men ett bevarande av traditionella normer och förhållningssätt. När oljan sinar så ser man det dock som oönskat att den nyligen moderniserade hälso- och sjukvården ska behöva kollapsa under trycket av ärftliga sjukdomar, vilket leder till program för screening och en debatt kring äktenskapsmönster. 

Noterbart i Beaudevins kapitel i Cousin Marriages, om just Oman, är att en person som screenats för och visat sig vara bärare av en recessiv, ärftlig mutation som leder till sjukdom, väljer att gifta sig med en djupt religiös man som inte bryr sig det minsta om screening eller risk eller genetik. Islam tycks alltså på något sätt vara insyltat i konservatismen som också understödjer kusingiftessystemet. Beaudevin tar även upp att många kvinnor känner sig pressade att fortsätta skaffa fler barn, även när de redan fött flera sjuka, eftersom maken annan riskerar att tröttna på den låga fertiliteten och skaffa sig andra fruar som kan ge mer avkomma.

En intressant aspekt av Oman-fallet är att kampanjer mot kusingifte inte ens teoretiskt sett kan ge någon större effekt, på kort sikt, vad gäller prevalensen av de ärftliga, recessiva sjukdomar som man vill undvika. Den lilla befolkningen om ca 2,7 miljoner innevånare är i hög utsträckning hindrad från att gifta sig med människor från andra länder - äktenskap med utlänningar kräver godtyckliga och flera år långa tillståndsprocesser, och utan tillstånd förlorar en omanit som gifter sig med en icke-medborgare att förlora sitt eget medborgarskap. Inavelskoefficienten i totalbefolkningen är redan väldigt hög, vilket gör att risken för "samma kromosomuppsättning för en egenskap" är hög oavsett om partnern är kusin eller ej. Omaniterna kan alltså inte lösa sitt inavelsproblem bara genom att undvika kusingifte.

För att bygga vidare på poängen om det arabiska språket vill jag framförallt upprepa Beaudevins poäng att 

[t]here is no Arabic equivlent term for consanguinity. Dictionaries translate it by uncommon phrases such as rabat al-dam (blood ties) and by phrases referring to social as well as genetic ties, as salat al-qaraba ("kinship relation", which can also encompass alliance) or even `asabiyya. The latter term [...] focuses on solidarity and loyalty ties that can exist in or outside the kinship network.

Det verkar uppenbart klurigt att ha ett vetenskapligt synsätt på inavelsproblematik i en arabisk kulturell kontext, redan i det att själva språket fördunklar tankarna. 

***

Den underliggande frågan, som jag anser att Joseph Henrich besvarar med ett "nej", är huruvida moderniseringsteorin räcker som förklaring på WEIRD:ness. Och, i andra hand, huruvida vi ska förvänta oss att en välståndsökning i släktskapsintensiva kulturer typiskt sett kommer att erodera dessa kulturer och göra dem mer WEIRD - mer "reciprocal altruism" och "mänskliga rättigheter", och mindre "inclusive fitness" och "kollektivism".

Oman och övriga Gulfstater visar att välstånd och modernitet inte räcker - man fortsätter att vara auktoritära skitländer. Detta brukar förklaras med "the resource curse", men jag börjar luta åt att sambandet mellan välstånd och WEIRD inte alls är ett enkelt, enkelriktat orsakssamband, utan att det istället är en fråga om hur välståndet uppkommer; genom att råka hitta olja, eller genom att utveckla demokrati, prestigebaserade statushierarkier och kapitalism. Mest kausalitet verkar gå från låg-släktskapsintensiv kultur till välstånd, även om en hel del också går från (vissa typer av) välståndsökning till sjunkande släktskapsintensitet.

Oman liknar dock, så vitt jag förstår, inte Atatürks Turkiet i sina åtgärder mot recessiva sjukdomar och inavel. Medan turkarna driver kampanjer mot kusingifte, verkar omaniterna på ett rätt ambivalent sätt arbeta med screening, men utan att riktigt veta hur man ska ställa sig i abortfrågan. Jag ser alltså ingen arabisk Maijirestauration, om än (ett försök till) en kulturellt muslimsk (men religiöst sett sekulär) dito i fallet Turkiet. (Rätta mig om jag har fel, kära bildade allmänhet!)

Avslutningsvis vill jag alltså uppdatera min uppfattning en smula, och visserligen starkt betona att islam passar bra för - och aktivt upprätthåller - en hög släktskapsintensitet; men, att just arabisk kultur är extra mottagligt för islams skadeverkningar, och/eller att islam är extra kompatibelt med och attraktivt för arabisk kultur. Turkarna har det inte så lätt heller, men de verkar i alla fall ha närmare till en moderniseringsprocess, eller ha kommit längre i en sådan.