Antropofagi

fredag 28 februari 2020

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 6: Evolutionär spelteori

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1, del 2, del 3del 4, och del 5.

När vi kommer in i historien nedan, så har det precis fastslagits att bonoboer är trevligare än schimpanser. Warum-rum?

***

Beakta följande: Din tredje hamburgare är inte lika god som din första. Du betalar mer för en macka på flyget än vad du gör därhemma. Ett glas vatten i öknen kan vara mer värdefullt än en diamant, och glittra därefter. En frukt är mer värd norr om Kongofloden, än vad den är söder om den.

Det är värt att reflektera över de ekologiska skillnader som gett upphov till Pan-släktets divergenta utveckling. Studier tyder på att schimpansernas klart våldsammare beteenden är adaptivt, snarare än orsakat av mänsklig påverkan på deras habitat. I den mer ymniga och mindre tätbefolkade bonobo-tillvaron har ett mindre risktagande och fredligare beteende selekterats för. De gener och adaptioner som lett till våldsamt och konfliktsökande beteende, har inte varit lika framgångsrika i bonobo-populationen som i schimpans-populationen. Det motsatta har gällt för schimpanserna, som lever tätare och i områden som i större utsträckning drabbas av torka. Konflikt och våld kan då tänkas har varit en mer framgångsrik strategi, i konkurrensen om de knappare resurserna.

John Maynard Smith var banbrytande med avseende på att tillämpa spelteori på evolutionsbiologiska problem. Vi har sneglat åt spelteorin när vi diskuterat allmänningens dilemma och tit-for-tat-strategin som är reciprocal altruism. Spelteori kan hjälpa oss att förstå varför bonoboer tenderar att dela med sig av frukt, medan schimpanser oftare slåss om den.

Maynards Smiths första och mest kända analyserade spelsituation är känd som Hök-Duva-spelet. Spelets premiss är att det råder en konkurrens- eller konfliktsituation rörande en delbar resurs. Konkurrenterna kan ha en av två strategier: Hök eller Duva. Hök-strategin innebär ett aggressivt beteende samt en eskalation till fullskalig kamp, där spelarna antingen vinner eller förlorar. Duvan uppvisar likaledes ett aggressivt beteende, men viker sig inför en eskalation. Om ingen eskalation är fallet vill Duva-strategin dela på den omtvistade men delbara resursen. Matrisen för spelet förevisas nedan, där V är resursens Värde och K är Kostnaden för att förlora en fullskalig kamp:


Om Hök möter Hök är utfallet i genomsnitt hälften av resursens värde V, minus hälften av kostnaden. Varannan gång vinner Höken hela resursens värde V, men varannan gång förlorar Höken och måste betala hela kostnaden K. Om Hök möter Duva vinner Höken emellertid varje gång: Utfallet är därför i genomsnitt hela värdet av resursen. Om Duva möter Hök, förlorar Duvan varje gång – men utan  strid, och således utan kostnad. Om Duva möter Duva, så delar Duvorna på resursens värde varje gång.

Beroende på andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva, så kommer det faktiska utfallet av en given spelrunda att variera. Andelen av populationen som tillämpar strategierna Hök respektive Duva vid en given spelrunda kommer i sin tur att bero på resultaten av de föregående spelrundorna, som beror på värdena av V och K. Tänker vi oss att K är ett högre värde än V, vilket är en sannolik situation, så kommer andelen av populationen som tillämpar Hök-strategin att visa sig vara V/K. Den evolutionärt stabila strategin är således en funktion av de olika strategiernas frekvens, vilket beror på V och K.

Om värdet av resurser exempelvis är 20, och kostnaden för att förlora en kamp är 50, kommer andelen av populationen som tillämpar en Hök-strategi att vara 0.4, dvs. 40 procent. Var femte individ kommer att eskalera en resurskonflikt till fullskalig kamp. Om värdet istället är 5, och kostnaden fortfarande 50, kommer andelen Hökar att vara tio procent. 90 procent av individerna kommer istället att deeskalera konflikten och dela på resursen.

Att det potentiella värdet i verkliga situationer ofta kan vara betydligt mindre än den potentiella kostnaden blir uppenbart om vi tänker oss att värdet är tillgång till ett visst fruktträd, att och kostnaden är döden. I schimpans-bonobo-jämförelsen så kan vi notera att värdet av en resurs bör ses som relativt; i en ymnig miljö, som den söder om Kongofloden där bonoboerna lever, är fruktträden många och kostnaden för avstå från att äta av ett givet träd är mindre. I en miljö präglad av en större knapphet är det relativa värdet av en matresurs större, medan kostnaden för fullskalig kamp är mer stabil oavsett miljö.

Med andra ord: Om valet oftare står mellan att svälta ihjäl eller att stanna och slåss, blir det relativa värdet på en matresurs större. V/K blir då större, och andelen individer som tillämpar hökstrategi likaså. Om det relativa värdet av en matresurs är mindre, som är fallet i en miljö präglad av överflöd, är V/K ett lägre tal, och andelen Hökar därmed också lägre.

Att bonoboers hjärnor selekterats för att härbärgera en större empatisk förmåga och impulskontroll, visar att Duv-strategin inte bara, eller inte ens främst, är något som blir tillämpligt på individnivå. Beroende på de relativa värdena av V och K i en viss miljö, kommer en miljö att selektera för olika adaptioner som möjliggör olika strategier. Bonoboer-honan har exempelvis en påfallande stor klitoris, och sex är som vi har sett en metod för deeskalation. Adaptionerna kopplade till Duv-strategin är  tydliga i flera avseende.

I någon utsträckning bär vi människor med oss egenskaper och beteenden som härrör från den förfader som vi har gemensamt med schimpanser och bonoboer. I någon utsträckning kan vi tänka oss att miljön, i termer av konkurrens och resursbas, påverkar vilka anpassningar som är överlevnadskraftiga.

***

Addendum:

Om ((V/2)-K)>K kommer Hök alltid vara den optimala strategin. Vi kan som sagt lätt tänka oss att ((V/2)-K)<K i många naturliga situationer, eftersom Kostnaden för fullskalig kamp kan vara väldigt hög för djur i det vilda, som saknar tillgång till sjukvård och mediciner. Du har bara ett liv, men det finns – ofta – fler än en matkälla. Den intressant frågan i Hök-Duva-spelet är vad som är jämnviktsläget i en population om ((V/2)-K)<K. Då beror alltså andelen som tillämpar respektive strategi på värdet av K respektive C. Introducerar vi nya spelare eller individer med avvikande strategier, kommer populationen över tid att återgå till jämnviktsläget, som alltså är att andel Hökar är V/K.

***

En källa:

Lawrence Wilsom et al, 2014. ”Lethal aggression in Pan is better explained by adaptive strategies than human impacts” i Nature.

Prediktion Covid-19

Antropofagi vill ställa en prediktion: Vi kommer alla att drabbas av Covid-19, och hälso- och sjukvården kommer inte ha någon beredskap i termer av uthållighet. Dödligheten kommer inte bli jättehög, men högre än väntat pga. att för få kommer att kunna få adekvat vård. Dessutom kommer belastningen på hälso- och sjukvården ge upphov till massor av andra - hanterbara men tragiska - negativa effekter. Vi kommer knappast få se någon samhällskollaps, men det kommer att visa sig hur dålig krisberedskapen är i termer av tillgång på läkemedel, vårdplatser och personal.

Premissen för ett ofrånkomligt utbrott är att det faktiskt finns symptomfria, smittsamma virusbärare. Men sannolikheten för ett utbrott är väldigt stor också om bara infekterade personer smittar under inkubationstiden, som verkar vara lång.

Att hälso- och sjukvården inte är redo vet vi sedan tidigare. Den krisberedskap som finns gäller plötsliga enskilda händelser med massiva skadeutfall - inte långdragna epidemier. Det räcker ju med en vanligt VABruari för att sätta SÖS i stabsläge, liksom. Och eftersom Region Stockholm slänger bort alla pengar på Närakuter, vårdval, chefsjobb på Nya Karolinska, och BCG-arvoden, så finns det inga resurser kvar till att anställa hälso- och sjukvårdspersonal ens i den enda region där det inte föreligger en massiv kompetensförsörjningsproblematik!

Oh the shitty shit-shit.

torsdag 27 februari 2020

Fängelsepopulationer's gonna fängelsepopulera

(Relaterat: Etiketten narkotikapolitik, t.ex.: Fyra förklaringar; krisa uppfattningar; otroligt mycket krokodil; hobbsianska fällor; &c. in absurdum.)

Den 25/2 2014 skrev Antropofagi att Beatrice Ask är korkad. Jamen läs själv!

Den lite djupare poängen var att stränga straff för narkotikarelaterad brottslighet leder till ökande fängelsepopulationer, och att det är dumt att skapa vinstincitament i privat sektor för ökande fängelsepopulationer, för då kommer det bildas politisk vilja att skärpa straffen för narkotikarelaterad brottslighet, eftersom det leder till ökande fängelsepopulationer, vilket leder till större vinter och därmed mäktigare intressen med mer att förlora och därmed med lobbyism och därmed ännu strängare straff och... så vidare.

Eller, så legaliserar vi narkotika eftersom det är upp till var och en om de vill knarka; vi lägger polisiära och andra resurser på att lagföra folk; skadereduktion är lättare med legala substanser; legala substanser är i allmänhet lättare att reglera och kontrollera för att minska skadeverkningarna av dem; heroinister som får gratis jonk på en klinik behöver varken stjäla din cykel eller sälja heroin för att bekosta sitt missbruk; och den illegala narkotikaekonomin är en drivkraft för vapenvåld och organiserad brottslighet.



(Obs, fett beat men kass rapp. Någon måste varit lite stressad i mickbåset eller? Fy fy fy. Gör om och gör rätt, oh du okände rappare. Kul text på sina ställen dock:

Mänskan är som kaffet, hon blir bitter om hon står för länge på plattan/
Avsaknad av mur men barskrapad är bur och regnet det smattrar/
Evidens eller fakta men trängseln i trappen tyder på att stängslen är satta/
Hämnd är väl längesen, fängelse vård, inte så att det speglar vår längtan att straffa/)

Idag är vi vid en punkt då vi har fått strängare straff i flera avseenden, och då häkten och fängelser faktiskt är överfulla. Så säger i alla fall Kriminalvården själva. Men, det beror inte på narkotikan, eller i alla fall inte på att straffen därvidlag skärpts. DN:s "fakta i frågan" (som jag på allvar anser vara en vederhäftig källa):
"Under 2011 och 2012 kom Högsta domstolen med en rad domar som i grunden förändrade rättsväsendets bedömningar av straffvärdet för narkotikabrott. Fram tills dess utgick domstolarna i huvudsak från tabeller – ett visst gram av en viss art gav ett visst straffvärde. Numera är det omständigheterna för brottet, och inte enbart mängden narkotika, som ska avgöra strafflängden. Det har lett till en rejäl minskning av fängelsestraffen:"
DN:s bild:


Vi citerar slappt vidare ur denna högvördiga dagstidning:
"Det finns inget tydligt datum för skiftet – förändringen skedde gradvis från hösten 2011 till hösten 2012. Anledningen är att flera olika HD-domar låg till grund för den nya praxisen och att det tog olika lång tid innan dessa slog igenom i underinstanserna.

Före halvårsskiftet 2011 utdömde domstolarna i genomsnitt 19–21 månaders fängelse för narkotikabrott. Mindre än två år senare var straffen 10–13 månader.

Den totala fängelsepopulationen i Sverige minskade med cirka 19 procent mellan 2011 och 2017 för att sedan öka. Förändringen efter 2011 kan kopplas till bland annat den förändrade narkotikapraxisen."
Åsså snor vi (jag) en bild till:


Så, lindrigare straff för narkotikabrott verkar höra ihop med en minskande fängelsepopulation - så långt stöd för Antropofagis ursprungliga tes.

Dagens fullbeläggning måste ses i ljuset av en ökning på halvkort sikt. BRÅ:s rapport Den framtida verksamhetsvolymen i rättskedjan framhåller ett ökat utflöde från Polisen under perioden 2004-2009, vilket innebar en belastning för Åklagarmyndigheten och domstolarna men inte för kriminalvården. Efter en flödestopp 2009-2010 vände volymökningen i en motsatt utveckling för alla led i rättskedjan. Från 2017 började utflödet från Polisen att öka igen, vilket verkar ha lett till ökade volymer i hela rättskedjan (med viss fördröjning). Prognosen fram till 2022 är att volymerna ska öka:
"På fyra års sikt prognostiseras ärenden som redovisas till åklagare (Polismyndigheten) att öka med 9 procent, antalet brottsmisstankar med åtalsbeslut (Åklagarmyndigheten) att öka med 12 procent, antalet brottmål som är avgjorda genom dom (Sveriges Domstolar) att öka med 15 procent och medelantalet klienter i Kriminalvården att öka med 9 procent."
Vi har noterat en ökning i vissa brottstyper, mest notabelt ungdomsrån, skjutningar och sprängningar. Vi tycker att de som ungdomsrånar, skjuter och spränger är jävla idioter, såklart. Så, är vi glada eller ledsna över ökade verksamhetsvolymer i rättskedjan?

Alltså. Det här med knark egentligen. Och även med USA:s fängelsepopulationer, som ju hägrar i bakgrunden. Det är inte så att alla som sitter i finkan i USA är fredlika weeders. Så kommer det inte heller att vara i Sverige. Många är tunga våldsbrottslingar som verkligen förtjänar att straffas, eftersom vi vill inkapacitera dem; eftersom vi vill skänka upprättelse och känsla av rättvisa till samhälle och offer för att slippa att alla tar saken i egna händer; och eftersom vi vill skapa incitamentstrukturer som gör det oattraktivt att vara en tung våldsbrottsling.

Kopplingen mellan narkotika och fängelsepopulationer är lite mer subtil än att alla som sitter inne är harmlösa gräsrökare. Problemet med en hobbsiansk fälla i termer av en svart knarkmarknad, är att en svart knarkmarknad skapar svarta knarkmarknadskonkurrensmetoder. Låt mig tangenbordsrappa om saken:

***

Det kan smälla igen/
ser en hobbsiansk fälla smälla igen.../

Alls ingen Anslinger.../
Säger mot Beijeroth - eran Harrison Act/
Kan inte stoppa mig, för jag har en baltisk kontakt/
så jag kan proppa mig, full med både svampar och tjack/
Utan förbud, ingen Capone/
Utan tabu, ingen passion/
utanför nu, ingen pardon/
för du vet att det dom sjuka vill skjuta är ingen person/
Lägger ner nålen... på vinylen, hör fiolen i dekoren/
Låter stålet slå... på rekylen, har pistolen i resåren/
De' e' sån macho-skit/
De' e' bly mot din fiendes batch och bit/
En territoriell komponent/
mot varje kompisgäng som driver knarktrafik/

De' e' förbudstid/
de' e' mutor och skjutningar uti vår stugby/
men de' e' inte tommy gun, det är uzi/
inte 1920-tal, det är nutid!/

Dom är cancerceller, de' e' motherfucking gangstervälde, som sprids nu/
Poppar upp som kantareller, så mycket drive by:s att man blir bilsjuk/
Blir ändå att Mammon har makten, även utanför samhällskontraktet/
Utan rättsskipning blir det fett vidrigt - du kan se dom falla till marken/
Hoppas ditt paraply pallar bly för det regnar patroner/
konfliktlösningsmekanismer i business behövs annars hämnas personer/
Om ett helautomatiskt vapen är en konkurrensfördel, då blir/
det förmodligen pang-pang på en gång, tji tid för nåt förspel, slå till/
Det är klart det är svettigt... Vet du vad som är vettigt mot vapen? Fobi!/
Om konflikter får gro är det risk att det nog blir till riktiga mord, å krig/

De' e' förbudstid/
de' e' mutor och skjutningar uti vår stugby/
men de' e' inte tommy gun, det är uzi/
inte 1920-tal, det är nutid!/


***

[Uppdatering: Nu finns låten inspelad också.]


Ungefär på det viset går mitt resonemang i rimmad form. Och det resonemanget är, att folk som säljer jättemycket knark tenderar att börja döda varandra. Och, om man är en person som lever på att sälja knark och döda varandra så kommer man så att säga halka lite snett. Lite snett relativt samhället och dess regler och normer. Och då är det inte långt till att begå andra illdåd. Och, de som kan hävda sig i en svart narkotikaekonomi där våld är modellen, de kommer att tendera att vara de mest jävla galna och vidriga idioterna i samhället. Fast nu med inkomst, vapen, och i vissa sammanhang status.

Så därför skrev jag till ett par vänner följande, med anledning av det myckna fenomen som så finurligt löpsedelsbetecknats - ganska passande - som "förnedringsvåldet":
"Det är ju mycket riktigt svårt att kontrollera antisociala tonåringar o unga vuxna även som förälder, även om man är välfungerande. Tänker på bekanta som levt grovt kriminella livsstilar trots välfungerande hem.

Problemet är väl att förortssubkulturen blir så omfattande och allenarådande att den styr jättemånga ungdomar i en extremt antisocial riktning. Säkert ett flertal föräldrar som INTE är välfungerande eller ansvarstagande, men oavsett vad så är det inte svårt att se hur svårt det är att som förälder påverka barnen om de i övrigt växer upp i en whack kultur. Det är beteendegenetikens lagar och inget annat; föräldrarnas i flytande ca 0, genetikens ca 50%, och övriga miljöfaktorer (kultur, normer, miljögifter, utbildningssystem etcetera) ca 50% av livsutfallet.

Problemet är att vi har ett jävligt segregerat samhälle med en blomstrande svart narkotikaekonomi som ger ekonomiska drivkrafter som flyttar ut alla marginalfenomen-människor [tillägg - här menar jag människor som ligger nära en tipping point mellan att balla ur och att inte göra det] ur socialiteten till antisocialiteten. Politics is downstream to culture sägs det ju, men culture är downstream to ekonomics, vill jag mena. (Ex post-rationaliseringar är våra värderingar...)

Klart att inavel, hederskultur, och islamism matar in i en kreolgryta av gangsterkultur, men jag tror det är narkotikaekonomin som gör det stabilt. Som gör det stabilt och attraktivt att skita i samhället. Som gör det möjligt att kapitalisera på ”antisociala förmågor”, dvs. förmågan att bruka våld eller på olika sätt vara en framgångsrik brottsling tillika ett as.

Så provajdar låtsasakademien en postkolonial överbyggnad för alla som vill rationalisera gangster-förortssubkulturen och göra det moraliskt försvarbart att råna barn och skjuta människor och spränga näringsidkare.

Legalize it jah bless!"
Kontentan är att vi kanske vill ha legaliserad narkotika för att det inte ekonomiska incitament ska driva dåliga människor längre ut i dåligheten. Men, när vi väl sitter här med dåliga människor - hur kan man tycka att de som rånar, skjuter och spränger är bra människor? - så vill vi fan låsa in de jävlarna. Såklart.

Så, att våra fängelser fylls upp innebär att vi har begått ett fel tidigare i kedjan. Inte att vi inte ska låsa in våldsverkare.

tisdag 25 februari 2020

Boffman

Men....

...eftersom Hoffman (här och här och här) tvingar oss att erinra oss om hur olika ding-an-sich är ding-für-mich - kanske till den grad att själva rumtiden bara är en egenskap i vår interface - så måste vi fråga oss - vad betyder det om varje möjlig värld har en egen rumtid? Betyder det att alla möjliga världar bara uppträder i våra medvetanden?

För, i så fall är ju slumpen en aspekt av vår upplevelse och okunskap, och inte bara såtillvida att vi inte vet vilken värld vi befinner oss i, utan också att de världar vi befinner oss i bara existerar i vår interface.

Det hela börja kokas ihop till en total sammanblandning av medvetandet och verkligheten. Vilket får mig att misstänka att jag bara lyckas tänkta på ding-für-mich, och aldrig ding-an-sich. För, jag vill ändå hålla fast vid det ontologiska postulatet - om än i sin svagaste form - att:
“There is a reality existing independently of our representation or awareness of it.”
Det verkar som att jag bara lyckas tänka i termer av rumtid, men att rumtiden inte är ding-an-sich.

Vilket i sin tur föranleder en liten digression: Var skulle alla dessa möjliga världar - om de inte kollapsar - dvs. om vi inte tror på en "epistemisk MWI", att MWI representerar vår osäkerhet om världens tillstånd på någon slags sannolikhetsdistribuerat, bayesiansk vis -  faktiskt existera?

Om de har en egen rumtid så existerar de inte så att säga bredvid varandra i någon slags multiversums- eller metaversums-rumtid. De bara existerar. Och i dem uppstår - kanske i deras innevånares interface - en rumtid.

Vilken i sin tur får mig att undra, om knock down argument mot Gud - "var fan tänker du dig att Gud finns egentligen? på ett moln?" - är precis så dumt i huvudet och provinsiellt som jag gissar att St. Augustinus skulle hävda. Det börjar mer och mer kännas som att Gud, om hen fanns, skulle kunna finnas någon annanstans än i rumtiden. (Obs - tror fortfarande inte på Gud, men är bara alltmer agnostisk om alltings beskaffenhet.)

Det kanske är så att det ontologiska postulatet är för greedy. Det kanske inte finns en reality oberoende av vår representation. Eller, i alla fall inte en reality som på något sätt motsvarar hur vi tycker att en verklighet ska se ut. Hoffman är inne på det, att kvantmekaniken i vissa tolkningar kan döda rumtiden, och att verkligheten då blir väsensskild från våra föreställningar. Hans nätverk av conscious systems känns mer rimlig med detta i åtanke.

Sammanfattning: Ju mer jag lär mig om kvantfysik, desto rimligare låter Hoffmans föreslagna lösning. För det verkar ju finnas egenskaper hos världen som beror på systemens representation av dem.

Två saker som jag har tänkt på

Alltså, telefoner förändrar verkligen förutsättningarna för att skriva samtidsfiktion. Alla karaktärerna kan när som helst googla allting, eller ringa vem som helst, eller kolla på kartan. Så var det milt sagt inte på 1000-talet.

Låtom oss då betrakta självaste skriftspråk som en telefon i fiktionen. Förekomsten av skriftspråk förändrar ju helt förutsättningarna för hur ett drama tillåts utspela sig. Tänk bara, att det kan finnas informationsskyltar om vad saker är; skriftliga meddelanden; kunskap från förr som traderas utan att någon bard eller motsvarande är närvarande. Att människor kan läsa och skriva måste ju verkligen vara historieberättandets telefon när det begav sig. En game changer för hur vi kan tillåta oss att bygga handlingen.

Förutom att skriftspråket idag är det medium som i regel bär själva historien - dess substrat. Före skriftspråket fanns enkom muntlig berättarkonst, muntligt framförda sagor och historier. I överförd bemärkelse är telefonen en game changer i den samtidsfiktion som du läser på telefonen. Telefonen sätter förutsättningarna för dramat, men också för din möjlighet att ta del av dramat.

***

MWI måste väl ses som någon slags sannolikhetsdistributioner? Jag menar, det finns ju icke tillåtna världar - omöjliga världar - som inte kan komma på fråga. Sen finns det osannolika händelseförlopp - kanske är de världar de representeras av få? Alltså: Kanske är deras osannolikhet samma sak som att de finns i få upplagor? Sen finns det sannolika händelseförlopp - de kanske representeras av världar som finns i överflöd? Vanligt förekommande världar, kanske?

Men, eftersom sannolikhet - väl - i en deterministisk värld - vilka andra världar finns det, liksom? - berättar något om vad vi vet eller inte vet, så borde en händelses sannolikhet inte berätta så mycket om hur många möjliga världar den uppträder i - faktiskt uppträder - utan bara hur mycket eller lite vi själva tror oss veta att händelsen kommer att uppträda? För, vad är väl determinismen om verkligheten hela tiden delas i massor av olika händelseförlopp, utan att vi vet vilken värld - vilket händelseförlopp - vi själva kommer att finnas i? Då är det ju inte längre en fråga om determinism, även om varje given värld är deterministisk.

Fan, undrar om jag tänkt lika dumt på det här någon gång förut.

måndag 17 februari 2020

Rättelse - Otroligt kontroversiell teori KANSKE INTE SANN!

Sumpapan Allenopithecus nigroviridis har nyligen kommit till min kännedom. Jag måste således rätta mitt uppenbarligen felaktiga påstående att endast primaterna människor och krabbmakaker födosöker i vatten. (Jag påstår detta här och därför även här.) Sumpapan kan både simma och dyka, och gör så ofta och gärna. Den lever i träskmarker och hittar att äta i vattnet. Oooops. Jag hade fel. Igen.

Det visar sig vid ytterligare efterforskningar att även schimpanser - och orangutanger - faktiskt kan lära sig att simma, även under vatten. Detta är helt groundbreaking, såklart, vilket även min källa (från 2013...)  National Geographic är inne på:
"Scientists have observed apes swimming for the first time—and captured it all on film. 
A refreshing swim may be a common activity for people, but not so for our ape kin—scientists have long noted apes’ fear of the water. Enter research team Renato and Nicole Bender, who shot videos of a chimpanzee named Cooper and an orangutan named Suryia in a swimming pool, playing just like humans. 
The researchers said that although some monkey species—such as snow monkeys, proboscis monkeys, and macaques—frequently swim in their natural environment, the behavior hasn’t been observed in wild apes, and only anecdotally in captive apes."
Så, det nya är att man har kunnat lära en schimpans och en orangutang att simma, i swimmingpool, i fångenskap.
"What are the significance of these findings?
Some researchers thought that apes could not swim because they didn’t have enough body fat. And we could show that they are able to swim, if circumstances allow. They’re like humans—they can learn to swim. 
Another hypothesis said that apes couldn’t swim underwater because of breath control. A human’s ability to hold their breath was thought to be the reason we could talk and other animals couldn’t. But we saw the apes swimming under water, which showed they could control their breath for diving. But apes still do not talk, so there have to be other reasons why they can’t talk."
Det här ställer hela strandape-teorin i nytt ljus. Kanske är vi tillbaka på ruta ett. För att hedra tidigare utfästelser vill jag passa på att dikta slappt om saken:

Har glött som en brinnande blunt,
i tron att vi simmade runt.
Men sumpapan sam,
samt orangutang,
så min teori blevo strunt.

Filosofisk majoritar-
ianism is in my guitar.
Så jag borde no'
ha justerat min tro,
till att strandapan äro bizarre.
"O Herre, Herre. Ingenting är mig mera motbjudande än att diskutera konklusioner ur falska propositioner."

tisdag 11 februari 2020

Information till hängivna läsare, i kombination med stilla självreflektion

Etiketten "Poesi och trams" är härmed eliminerad. Inlägg markerade med P&T inryms nu under någon av följande etiketter:
Trams
Skönlitt. prosa 
Lyrik
Att ha en separat Trams-etikett kan verkar besynnerligt, givet att allting Antropofagi rör vid förvandlas till ca 93 procent rent trams. Men, allt är ändock relativt, och det allra tramsigaste får nu bära hundhuvudet för hela bloggens oförmåga till seriositet.

Etiketten Skönlitt. prosa innefattar förmodligen inte alla verk som funnit sin hemvist på Antropofagi, men att finkamma hela blogghistoriken för att ställa rätt diagnos på respektive dåraktighet känns inte som en prioriterad syssla. Givetvis kan den som vill klaga klaga.

Att etiketten Lyrik till dags dato endast innehåller sex (6) inlägg, är en stor skandal, liksom förmodligen ett misstag. Gissningsvis måste månget lyrik-relaterat inlägg - ja kanske flera stora diktepos! - hålla till godo med en plats i skuggan, utom etikettens strålkastarkägla. Ändå vill jag påstå att det tillhandahållits på tok för lite lyrik på Antropofagi, och möjligen ska det bli ändring på den saken.

Adjöss!

onsdag 5 februari 2020

Massförströelsevapen

Vi fruktar tidstjuvar. Men vi själva stjäl tid.
Fuskar med tidsrapporten, för att sen slå ihjäl tid.
Bråkar om egentid och arbetstid och tidsplan,
och ingen tar tåg om det går snabbare med flygplan.

Vår tid är utmätt, men känns utsvulten.
Ditt lopp på löpband leder inte ur kulten.
Visaren vrids runt med drivremmar från ekorrhjulet,
stämpelklockan klämtar och du hämtar opp på veckoslutet.

Vi förlorar tid - och vi vinner tid.
Men timglaset är samma, oavsett så rinner tid.
Vi effektiviserar för att vända sandens flöde,
men det verkar som att oavsett så väntar samma öde.

Smarta innovationer, effektiva ting
men pekskärmarna fylls med skit och visaren den vrider kring.
Vi har utvecklat massförströelsevapen, nog bara
för att kunna döda tid i stor skala.

[Obs, det här är uppenbarligen en ytterst banal och corny dikt som jag egentligen inte står för. Fy på mig.]

lördag 1 februari 2020

Utdrag ur Frågan på vilken människolivet är ett svar, del 5: Den försvunna plesiosaurien

I denna serie bloggposter ges kortare smakprov ur Antropofagis evolutionsmanuskript, Frågan på vilken människolivet är ett svar. Se även del 1, del 2, del 3, och del 4.

Då frågan om undervattensgiraffer länge varit en stapelvara på bloggen, känns det rimligt att tillgängliggöra denna avslutande avhandling om saken. Beakta att ny, viktig materialinsamling ställt frågan i ett helt nytt ljus, och att en hypotes som aldrig tidigare sett dagens ljus via Antropofagi nu plötsligt bubblat upp till en förstaplats på topplistan över tänkbara förklaringar. Relaterade inlägg: Lyells återupprättelse; Undervattensgiraffer FTW, del 1, del 2, och del 3.

***

Den försvunna plesiosaurien

Mutationer är stokastiska – de är slumpmässiga, ur evolutionens perspektiv. Selektionen av genotyper är möjligen slumpmässig i mycket små populationer, vilket som nämnts kallas genetisk drift, men de stora talens lag gör att slumpfaktorn elimineras i större grupper av individer.

Med tillräckligt många individer, och tillräckligt många generationer, så kommer tydliga trender att visa sig. Organismer som utsätts för ett liknande selektionstryck, kommer tendera att likna varandra. Den logiska slutledningen är alltid densamma, även om premissen i termer av genetiska ingångsvärden kan bytas ut. Fåglarna har fjädrar, eftersom therapoderna hade det. Fladdermössen och pterosaurierna har det inte. Det är en viktig skillnad. Men det finns också en viktig likhet: De har alla utvecklat vingar, och till stor del optimerats för ett luftburet liv.

Pterosaurierna fick härska oinskränkt i luftrummet, med undantag av flygande insekter. Fladdermöss behöver däremot dela sitt element med fåglarna. Det betyder att fåglarna utgör ett villkor, ett selektionstryck, för fladdermössen, vilket exempelvis visar sig i ungerska talgoxars (Parus major) fäbless för övervintrande pipistrellus-fladdermöss (Pipistrellus pipistrellus).

Det jag menar är följande: En hare och en räv ser inte lika dana ut, även om de bor i samma skog. De är nämligen varandras selektionstryck; varandras urvalskriterium; varandras villkor. De kan därmed inte sägas ha samma villkor. Miljön för varje given organism består av alla andra organismer, med betoning på de som den vill äta, eller som vill äta den.

För att belysa detta faktum vill jag nu berätta om den försvunna plesiosaurien.

Lyells återupprättelse: Konvergent evolution och analoga strukturer

Stig in på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, och ta dig till deras permanenta dinosaurieutställning. När du lyckats forcera trängseln och ta dig till utställningens bortre hörn, möter du en modell av något som ser ut som en delfin.

Ichtyosaurus – ”fisködlan” – upptäcktes i slutet av 1600-talet. Den första kända avbildningen härrör från 1699. Det första kompletta skelettet samlades ihop i början på 1800-talet.

Den tidens taxonomer visste inte riktigt hur de skulle klassificera det mäktiga marina djuret. Man insåg att element av skelettet var reptillika, men anatomin överlag var fisklik. En hypotes som lyftes var att exemplaret representerade en övergång mellan fiskar och reptiler inom den religiösa hierarkin Scala naturae, där Gud är överst, följd av änglar, stjärnor, kungar, vanligt folk, vilda djur, etcetera i en fallande skala. (Svampar och ormar ligger illa till, nederst i sina respektive kategorier.)

Eftersom 1800-talet var cirkusens och djurparkernas storhetstid, fanns både organisation för att förevisa de funna fossilen, och publik att visa dem för. Fisködlan rönte stor uppmärksamhet. Mest kittlande var det att tänka sig att den inte var utdöd.

Geologen Charles Lyell menade att fisködlan förmodligen var utdöd, men nog skulle återuppstå, eftersom jorden var evig. Denna uppfattning ansågs i samtiden komisk, och gav upphov till karikatyrteckningar av en professor Ichtyosaurus som föreläste för diverse havslevande vidunder om fossil av den utdöda människoapan.

Idag är forskarvärlden överens om att fisködlan, likt våra tiders marina däggdjur, vid någon tidpunkt har krälat tillbaka ner i havet ifrån landbacken. Resan har gjorts ett antal gånger under livets historia. Vi kan notera att gruppen marina däggsdjur är polyfyletisk, vilket innebär att dagens arter utvecklats parallellt – flera olika felande länkar har stigit ner i havet. (Av dessa utvecklingslinjer är några idag utdöda. Vi sörjer bland annat de flodhästliknande Desmostylia och de marina björnarna Kolponomos.)

Det fanns flera olika arter av ichtyosaurier. Shonisaurus sikanniensis var en bjässe som blev över tjugo meter lång, och det finns fossil som indikerar att vissa arter blev större än dagens blåvalar. Andra arter blev under metern. Inte alla levde samtidigt. De äldsta kända fynden är omkring 250 miljoner år gamla, och sista fisködlearterna tros ha dött ut för ca 90 miljoner år sedan.

Fisködlans och de marina däggdjurens likheter är analoga, inte homologa. Homologi innebär att morfologiska eller genetiska egenskaper har samma ursprung – vilket exempelvis gäller för vingarna hos alla olika fågelarter. Det gäller däremot inte för vingarna hos fladdermöss jämfört med vingarna hos fåglar. I dessa analoga strukturerna är själva ändamålsenligheten som står för likheten. Då har vi istället att göra med den optimala formen för ett syfte, utmejslat under ett typiskt selektionstryck. Att analoga likheter uppstår kallas för konvergens eller konvergent evolution.

Det visar sig således att fisködlorna, till sin form, faktiskt mer eller mindre återuppstod. Optimal hydrodynamisk form. Föder levande ungar. Misstogs för fiskar. Det här är beskrivningar som passar väl in på både fisködlor och valar. Föga anade Lyells samtid att han redan hade fått rätt, för sisådär 50 miljoner år sedan, när den första marina däggdjursfamiljen gjorde sin nedstigning i böljorna.

Var är dagens Plesiosaurier?

Strax intill modellen av ichtyosaurien stoltserar Naturhistoriska Riksmuseets permanenta dinosaurieutställning med ett mäktigt elasmosaurus-skelett. Plesiosaurierna, eller svanödlorna som de kallats i folkmun, var likt ichtyosauriena havslevande reptiler. De liknar dock inte alls delfiner eller valar, utan snarare just svanar, eller möjligen sälar med giraffhalsar. Släktet elasmosaurus var störst, och kunde ha sju meter långa halsar med totalt 76 halskotor. (Som nämnts har alla däggdjur, med undantag av sengångare och sirendjur, sju halskotor – så även giraffer. Svanar har 25 stycken.)

En ytterligare skillnad mellan ichtyosaurierna och plesiosaurierna är att plesiosaurierna – och då framförallt elasmosaurierna – inte ser sin motsvarighet i vår samtida fauna.

Plesiosaurier dök upp för ungefär 215 miljoner år sedan, i slutet av triasperioden. De var marina kräldjur som enligt dagens taxonomi delar ordningen Plesiosauria med pliosaurierna, likaledes havslevande kräldjur men utan den långa halsen. Plesiosaurierna blev i allmänhet stora – den största fossilen som upptäckts, på Antarktis, var en elasmosaurus som bör ha vägt omkring 15 ton, vilket motsvarar ungefär en halv knölval eller cirka tre elefanter. Deras huvuden var små, till skillnad från de korthalsade pliosauriernas som kunde uppvisa skallar på uppåt tre meter.

Synen på plesiosaurier som elasmosaurus har varit ständigt stadd i förändring sedan den första fossilen upptäcktes. Man trodde länge att plesiosauriernas långa halsar var höggradigt flexibla och närmast ormlika, men studier har sedermera visat att de förmodligen var betydligt mer statiska och orörliga. Fördelen med denna design var förmodligen att göra plesiosaurierna mer hydrodynamiska, då de lättare kunde hålla sina kroppar raka när de paddlade sig fram med sina fyra väldiga fenor.

Länge trodde man att elasmosaurierna var ovipara, äggläggande, och att de tvangs kravla upp på land för att lägga sina ägg, likt en slags otympligare havssköldpadda. Ovipari skulle ha varit förvånande i sammanhanget, eftersom plesiosaurierna uppenbarligen inte varit anpassade för att förflytta sig landvägen, men man hade före 1987 aldrig påträffat några bevis på vivipari hos de marina bestarna. Förvåningen minskade således i paleontologled när en plesiosaurusfossil med en långt utvecklad unge i magen upptäcktes.

Fossilen av plesiosaurus-ungen visade på en långt gången dräktighet med ett ca en och en halv meter långt och välutvecklat foster. Dessutom; ett enda foster. Dessa omständigheter tyder på en högre föräldrainvestering i avkomman, eftersom få avkomma innebär en mindre diversifierad risk. Forskarna misstänker därför att plesiosaurierna var sociala, grupplevande djur, likt dagens valar och delfiner.

Elasmosaurier åt förmodligen fiskar, bläckfiskar och musslor. Maginnehåll från en stor elasmosaurus av typen Styxosaurus, visar på att småfisk var en stor del av dieten. Elasmosauriernas små huvuden och rigida skallar verkar inte heller ha tillåtit inmundigandet av särskilt stora bytesdjur. Tänderna tyder på att svanödlorna inte tuggade sin mat, utan fångade den och svalde den hel. Att så stora djur – upp till 15 ton, som sagt – åt så liten föda, indikerar ett idogt och ständigt pågående födosökande. Djuren gjorde förmodligen av med mycket energi bara genom att överhuvudtaget paddla sig fram. Dessutom hade de med all sannolikhet en högre kroppsvärme än det element de rörde sig igenom, vilket förutsätter kalorier spenderas på endoterma funktioner.

Ichtyosaurierna uppvisar en konvergent utveckling med dagens marina däggdjur, och för den delen hajar. När vi tittar på de smått bisarra svanödlorna ser vi emellertid inga nutida motsvarigheter. Var är dagens elasmosaurier?

Några hypoteser

Som nämnts är evolutionsteorins styrka att den närmast är tautologisk. Det som existerar är det som har överlevt och fortplantat sig, eller närmre bestämt; de genotyper som är frekventa är de som har förmått representera sig i nästkommande generation, på generation, på generation. Plesiosauriernas fysiologi, inklusive den absurt långa halsen, måste ha varit en i något avseende optimal form i sin miljö.

Frågan som då uppstår är följande: Varför är plesiosauriens fysiologi inte optimal idag? Varför ser du ichtyosaurusliknande delfiner i våra oceaner, men inga motsvarigheter till svanödlorna? Låt oss alstra ett antal hypoteser, eller förslag till förklaringar:

Artificiell artbildning. Plesiosarierna avlades fram av en intelligent art, likt hur människan har avlat fram hönor, kor och grisar som inte egentligen är optimala för överlevnad i naturligt tillstånnd. Våra plesiosaurie-fossil förklaras därmed, samtidigt som vi inte bör förvänta oss att det naturliga urvalet leder till en analog form i vår samtid. Låt mig redan nu erkänna att jag inte ser denna hypotes som särdeles framkomlig.

Slumpen. Slumpmässiga egenskaper, det vill säga egenskaper som inte har ett uppenbart evolutionärt värde men som inte hämmar överlevnad eller fortplantning, kan finnas. Ett exempel – som inleder Willy Kyrklunds Om godheten – är hjortsvinets betar, som vid hög ålder växer tillbaka i en båge och dödar svinet (Babyrousa babyrussa). Detta har dock inte haft implikationer på fortplantning eller överlevnad i reproduktiv ålder, och har således inte selekterats bort.

Slump-hypotesen är mindre sannolik, eftersom det skulle krävas en stor portion slump för att förklara hur en hel ordning av reptiler, som existerade under så många miljoner år och omfattade så många arter, konvergerade mot denna långhalsade form. Och som de stora talens lag berättar för oss, så serveras slumpen bara i små portionsförpackningar.

Skenande sexuell selektion. Plesiosauriernas svanlika form uppkom genom skenande sexuell selektion, det vill säga en selektion som uppstår i och med självamplifierande sexuella preferenser inom arten.

Inom sexuellt reproducerande livsformer förekommer i regel en asymmetri i hur mycket tid och resurser som investeras i avkomman av respektive kön. Det kön som spenderar mer tid och resurser, blir då mer selektiv gällande vem som man ska para sig med – det är viktigare att göra ett bra mate choice eller parningsval. Det selektiva könets preferenser blir emellertid indirekt också en parameter, eftersom avkommans reproduktiva framgång kommer att bestämmas av hur väl de matchar populationens sexuella urvalskriterier. Med andra ord vill människohonor välja attraktiva män, som kan ge dem attraktiva söner, som kan ge dem (attraktiva) barnbarn. Attraktivitet handlar då bland annat om vad andra kvinnor kan förväntas finna attraktivt, vilket kan leda till att selektionen blir riktad på egenskaper som inte egentligen speglar fitness.

Typexemplet är påfågelns stjärtfjädrar, som inte är ändamålsenlig för mycket annat än att attrahera honfåglar – den är endast optimal relativt honornas preferenser. Mer eller mindre godtyckliga sexuella preferenser kan vidarebefordras och förstärkas, så länge de inte är tillräckligt hämmande för att minska överlevnadsmöjligheterna jämför med hur mycket de ökar fortplantningsmöjligheterna. Om den långa halsen beror på sexuell selektion, är det inte en egenskap som vi förväntar oss att se återupprepas – den är ju inte i någon objektiv mening optimal. Även denna hypotes verkar falla på att en hel ordning av reptiler kom att konvergera mot samma form.

Unik miljö. Artbildning beror som vi sett ofta på förändringar i levnadsmiljö. En förändring i miljö innebär att selektiontrycket förändras. Blir det exempelvis varmare kommer anlag som hanterar värme väl att premieras. Blir det kallare kommer det motsatta att vara fallet. En förändring i selektionstryck blir således en drivkraft för evolutionär förändring, eftersom kriterierna för fitness förändras. Vår hypotes förutsätter i detta fall att det inte finns samma ekologiska nisch idag som på plesiosauriernas tid. Kortare sagt: Plesiosaurierna kan ha optimerat för en livsmiljö som inte har sin motsvarighet idag.

Ett exempel är det fanns större grunda hav när det begav sig. För ungefär 220 miljoner år sedan översvämmades stora delar av Nordamerika, vilket bildade två vidsträckta men grunda inlandshav. Detta var ungefär vid samma tidpunkt som våra vänner plesiosaurierna gjorde entré på världsscenen. Den första elasmosaurusfossilen upptäcktes 1867 i Kansas, och forskningen om plesiosaurierna har från första stund hämtat data från denna fossilrika delstat i amerikanska mellanvästern.

Denna hypotes behöver i nästa steg förklara varför en lång hals är mer sannolik att utvecklas i en given unik miljö, exempelvis i ett vidsträckt, grunt inlandshav. Samt, varför plesiosaurus-fossil upptäckts över hela världen, så som nämnda 15-tons elasmosaurus-fossil på Antarktis.

Svårnått fitness-optimum. Vi kan tänka oss fitness som ett landskap, där det finns olika toppar; olika sätt att vara fit. Eftersom topparna nås långsamt, över tusentals eller miljontals generationer, måste varje steg på vägen upp till en topp i fitnesslandskapet vara tillräckligt stabilt för att inte selekteras bort. Vissa fitnesstoppar kan betraktas som avlägsna eller svårnådda, vilket vår egen arts unicitet exemplifierar.

Ett sätt att bygga intuition kring den här problematiken har traditionellt sett varit att betrakta hjulet, och dess myckna användbarhet. Många har sett sig omkring bland naturligt förekommande former, såsom djur och växter, och notera att hjulet endast mycket sällan utvecklats utan mänsklig försyn. Richard Dawkins påpekar:
"The wheel may be one of those cases where the engineering solution can be seen in plain view, yet be unattainable in evolution because it lies [on] the other side of a deep valley, cutting unbridgeably across the massif of Mount Improbable."
Det finns evolutionära hopp som är svåra att göra, men som av någon anledning ibland kan överbryggas. Människor kan överbrygga dem, eftersom vi är ingenjörer och inte blinda, dumma evolutionsalgoritmer. Ett hjul är förmodligen en form som behöver vara komplett för att ha positiva implikationer på funktion eller fitness. Detta till skillnad exempelvis från förstadiet till en vinge; ett glidmembran kan vara nyttigt för flygekorren, Pteromys volans, eller flygdrakar såsom Draco spilonotus, även om ingen av dem utvecklat aktiv flykt.

Beroende på hur vi definierar just formen ”hjul”, så kan det dock visa sig att Dawkins och andra överdriver ”the massif of Mount Improbable.” Beakta den namibiska gyllene hjulspindeln, Carparachne aureoflava. Spindeln lever i öknen, och använder sanddynerna som en effektiv flyktväg när vägsteklar av familjen Pompilidae närmar sig. Steklarna är parasitiska på spindlar, som de ofta injicerar med ett förlamande gift och forslar till sin håla för att bli mat åt avkomman som dväljs där. Vissa stekelarter lägger sina ägg direkt i spindlarna. Hjulspindeln har med andra ord all anledning att fly, vilket den gör genom att lägga sig på sidan och rotera, likt ett hjul, med en hastighet av 44 varv i sekunden. Inte olikt en frisbee på högkant kan den på så sätt fara iväg nedför ökendynerna i en hisnande fart.

Spindelns beteende är emellertid inte typiskt för spindlar i allmänhet, trots att de plågas av de mycket vanligt förekommande vägsteklarna världen över – inte ens de stora fågelspindlarna, Theraphosidae, slipper undan. Hjulspindeln lever dock inte heller i en typisk miljö; de släta och lutande namibiska sanddynerna lämpar sig mycket väl för roterande framåtdrivning av detta slag, givet att spindelns ringa tyngd bärs av underlaget. Vi kan konkludera att formen hjul är beroende av vissa typer av underlag, exempelvis asfalterade vägar, vilket är högst ovanligt i en naturlig miljö. Utifrån detta perspektiv kanske hjulet inte egentligen är särskilt svårnått, utan snarare bara inte särskilt användbart i annat än undantagsfall.

Hur som helst: Evolutionen behöver, som vi har sett, bygga adaptioner en del i taget. Varje del måste ge en ökad fitness, eller som minst i alla fall inte en minskad dito, för att bli tillräckligt frekvent i populationen för att nästa, beroende genotyp i sin tur ska kunna få fäste. Eftersom det mesta kostar kalorier är icke-funktionella delar inte sannolika att överleva, även om de inte ger några övriga funktionella nedsättningar. Varken fladdermöss eller pterosaurier kan utveckla fjädrar från ingenstans, även om fjädrar objektivt sett är den optimala dräkten för luftlevande organismer.

Nyckelbegreppet här är intermediära steg. Varje steg på vägen mot en egenskap måste vara fördelaktigt. De allra flesta intermediära steg på utvecklingsvägen mot en elasmosaurus kan, enligt denna hypotes, tänkas vara ofördelaktiga. Samtidigt ser vi att många arter inom ordningen plesiosaurus utvecklade en lång hals. Det svårforcerade och osannolika intermediära steget måste då ha passerats en bit ner på den gren i livets träd som vi i det här fallet intresserar oss för.

Arternas interdependens. Slutligen vill jag presentera den hypotes som jag själv håller som mest trolig. Vi har noterat att plesiosaurier, såsom exempelvis elasmosaurierna, förmodligen behövde äta väldigt mycket fisk, mest hela tiden. Samtidigt är de inte lika uppenbart hydrodynamiska som ichtyosaurierna eller sina kusiner pliosaurierna. Man vet inte exakt hur de långa halsarna användes, men den dominerande teorin är att plesiosaurierna åt från stora fiskstim, underifrån. De kan då ha gömt sina stora kroppar i de mörkare djupen, och nått upp att frossa på fiskstimmen närmare ytan.

Med mat i överflöd kunde plesiosaurierna utvecklas till sådana väldiga varelser som de de facto var. Deras byte var förmodligen långsammare och mindre intelligenta än dagens fiskar, men när selektionstrycket från rovdjuren ökade är det tänkbart att fiskarna utvecklades till en punkt där de helt enkelt blev för snabba och smarta för våra långhalsade marina reptiler.

Denna hypotes, korrekt eller ej, är menad att belysa hur den enes bröd är den andres död. Ändamålsenlighet är alltid relativt miljön, och miljön består också av alla andra organismer. En organism är framförallt fit i förhållande till de organismer den vill äta; de organismer som vill äta den; samt de organismer som den vill reproducera sig med. Även faktorer som vi tenderar att betrakta som grundläggande miljöfaktorer, såsom atmosfärens sammansättning, bestäms av andra organismer (som växter, alger, eller varför inte CO2-emitterande Homo sapiens). Vi förväntar oss exempelvis inte att myrslokar, Myrmecophagidae, ska utvecklas utan att det finns myror och termiter för dem att äta. En myrslok utan termiter är inte fit; den är hungrig eller död. 

Principen om den naturliga urvalet är skenbart enkel: Ärftlighet, variation, urval. Men, i en interdependent verklighet, där du är andra organismers miljö och vice versa, så kommer ofattbart komplexa fitness-funktioner att uppstå. Plesiosauriernas anatomiska plan var måhända endast fit givet att långsamma, korkade fiskar fanns att tillgå som föda. När bytesdjuren blev bättre, blev plesiosaurierna relativt sett sämre.

***

Addendum:

1. Ja, det är samma Lyell som Darwin nämner i inledningen till The Origin of Species.

2. Alla kända fåglar är ovipara, det vill säga äggläggande. Bland fiskar, reptiler och däggdjur förekommer både ovipari och dess motsats, vivipari. Både havssköldpaddor och marina fåglar, mest notabelt pingviner, lägger sina ägg på land, trots att båda i övrigt är mer bekväma i vattnet. Det skulle således inte ha varit otänkbart att plesiosaurierna av någon anledning gjorde samma resa. Men så var alltså förmodligen inte fallet.

3. Plesiosaurierna hade förmodligen få avkomma, som de investerade mycket i. Vi kan också säga att plesiosaurierna verkar ha varit typiskt K-selekterade.

4. Plesiosaurierna svalde maten hel. Istället för att tuggas spjälkades födan upp i matsmältningssystemet, förmodligen med hjälp av gastroliter, det vill säga stenar som svalts för att sönderdela födan. Sauropoderna hade samma problem och samma lösning.

5. De största valarna (bardvalarna, Mysticeti) och fiskarna (valhajen, Rhincodon typus, och brugden, Cetorhinus maximus) lever liksom plesiosaurierna också på liten föda, men då företrädesvis plankton och krill som silas ur havet. Plesiosaurierna har alltså inte kunnat nöja sig med att sila näring ur vattnet, utan har aktivt behövt jaga den – likt våra dagars tandvalar (Odontoceti), där vi givetvis även hittar jättar såsom kaskelotten (Physeter macrocephalus), världens största levande tandförsedda djur.

6. Ett dolt antagande, när vi säger att analoga former inte uppträder idag, är att vi inte tror på Loch Ness-odjuret.

7. Skenande sexuell selektion är mer känt som fisherian runaway selection.

8. Man skulle kunna betrakta ”superstimuli” som en överdriven version av en faktiskt överlevnadsrelevant egenskap, analogt med hur till exempel Venus från Willendorf överdriver egenskaper som i normalutförandet är relevanta indikatorer för fertilitet. Men, normallånga undervattenshalsar kan ju å andra sidan iakttas hos diverse sälar och sjölejon. Ingen av dessa har till dags dato utvecklat något som kommer i närheten av en 76-kotors elasmosaurus-hals. Dagens ordningar av marina däggdjur – valar, sjökor, sälar och Carnivora (isbjörn, krabbutter och havsutter) – står sig slätt även mot plesiosauriernas föregångare såsom nothosaurus, en i sammanhanget inte överdrivet långhalsad havslevande reptil.

9. På dinosauriernas tid fanns det överhuvudtaget en större mångfald av mycket långhalsade djur, även på land. Ett exempel är det semiakvatiska och synnerligen långhalsade släktet tanystropheus, som är känt för att ha en hals längre än kropp och svans sammantaget. Extremt långhalsade djur är därmed rent generellt betydligt mer ovanligt i vår samtida fauna än under svunna epoker. (Undantag finns givetvis, främst bland fåglar såsom flamingo och struts, men även bland däggdjur som giraffen.). Fler långhalsade arter skulle teoretiskt sett kunna ge fler framkomliga vägar till vårt lokala ”plesiosaurus-optimum” i fitness-landskapet. Det verkar dock som att plesiosauroidernas ovanliga hals-kropp-ratio uppstod i havet, och följaktligen inte kan förklaras av någon långhalsad förfader som nedstigit i böljan. 

***

Några källor:

E. D. Cope, 1872. "On the geology and paleontology of the Cretaceous strata of Kansas.”

Oceans of Kansas, ”Where the elasmosaurs roam: Separating fact from fiction.”

Dawkins, “Why Don’t Animals Have Wheels” i Sunday Times (1996).

Korrespondens med flera experter på området, inte mist paleontologen Michael J. Everhart som bland annat författat Oceans of Kansas.