(Detta inlägg är en fortsättning på
föregående inlägg - om Peter Singer, feminism och jämlikhet.)
(Liten braskis: Jämställdhet = jämlikhet mellan könen. Jag använder hellre ordet jämlikhet, eftersom det är ett mer generellt begrepp. Jag tycker också att
jämlikhet är ett
mer terminalt värde än
jämställdhet. Vi kan tänka oss att män och kvinnor är två separata kategorier som var och en är extremt ojämlika, men vars ojämlikhet är exakt lika fördelad mellan kategorierna - dvs. för varje man som tjänar X kronor finns en kvinna som tjänar X kronor. Vi kan då konstruera en extremt jämställd-men-ojämlik värld. Detta verkar dåligt.)
***
Efter att ha klargjort att jämlikhet handlar om att ta hänsyn till förutsättningar - snarare än om att postulera att likhet är ett empiriskt faktum - är det dags att ta nästa steg i diskussionen om jämställdhet.
Varför är likhetsantagandet fel? Därför att det leder oss till att tro att vi kan skapa lika utfall genom att skapa exakt lika möjligheter. I Sverige har vi nåt jämställdhet i detta avseende - formella juridiska och institutionella hinder har röjts undan.
Det strukturella felslutet som likhetsfeminismen hänger sig åt består i att notera en ojämlikhet i utfall, och då härleda att kvinnor diskrimineras. I den svagare versionen av detta claim handlar det om att kvinnor hindras av normer. Båda dessa synsätt bär korn av sanning, men är gravt uppförstorade, vilket tidigare genomgångar bör ge stöd för.
I själva verket leder oss Singers jämlikhetsdiskussion till slutsatsen att jämlikhet
är jämlikhet i utfall. Ska vi ta hänsyn till förutsättningar, ja, då måste vi kompensera för variationer häri.
Däremot - vilket Singer också påpekar - betyder inte jämlikhet att vi måste önska oss
exakt samma utfall för alla. Vi behöver inte tvinga män att genomgå abort, eller hundar att rösta.
I exemplet med den könssegregerade arbetsmarknaden kan vi notera att vi inte uppnår jämlikhet genom att tvinga massor av män att arbeta som sjuksköterskor, och massor av kvinnor att arbeta som svetsare. Visst, på marginalen kan vi kanske skapa mer inkluderande arbetsplatser för att personer som har svag men dock en preferens kan tippas över till att faktiskt söka in på sjuksköterskeprogrammet. Men de flesta med en stark preferens att bli sjuksköterska, kommer förmodligen redan ha sökt in - även om det känns lite jobbigt att vara enda killen.
Jämlikhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden handlar om att uppnå del fördelning som speglar de faktiska preferenserna. Då kanske vi
har uppnått en jämställd arbetsmarknad, där de flestas faktiska preferenser tillgodoses.
***
Den gängse feminism-kritiken, från typ
Aron Flam-hållet, är att vi har uppnått jämställdhet sett till möjligheter, och att vi således är färdiga. Jag ger Flam helt rätt i att ojämställdhet i utfall inte bevisar att det finns en könsdiskriminering - det verkar snarare bero på
on avarage olika preferenser.
Däremot tycker jag inte att vi ska säga att vi är färdiga för att vi har nått en lika-möjligheter-situation. "Jag är feminist
eftersom att vi är olika", tycker jag är en väldigt bra tumregel. Vi tycker att skolan ska vara kompensatorisk, och att barn med ADHD ska få tjack,
remember? Vi vill kompensera för olikheter, eftersom jämlikhetsprincipen innebär ett sådant hänsynstagande.
Men, det finns ytterligare en sida av detta mynt. Som "närmare-socialistiklustret-i-åsiktsrymden-än-Aron-Flam" anser jag att vi
ska sträva efter jämlikhet. Det är dumt att notera att kvinnor oftare kommer "välja" att ta större ansvar för barn och familj, och sen ändå tycka det är helt okej att systemen (t.ex. pensionssystemet) bestraffar detta. Det är dumt att konstatera att kvinnor är mer utsatta för sexuellt våld (vilket verkar vara uppenbart sant), och sen tycka att detta är en helt okej situation bara pga. t.ex. olikheter i fysiologi.
Skillnad mellan mig och min Flam-strågubbe, för att extrapolera argumentet
à la deBoer: Jag tycker inte att folk med lägre IQ nödvändigtvis ska ha en sämre levnadsstandard än folk med högre IQ, men min Flam-strågubbe tycker det. Där skiljer vi oss åt.
***
Vad är min poäng här?
Bara för att vi konstaterar att det inte är patriarkatet som förklarar ojämlika i utfall mellan kvinnor och män som grupper, betyder det inte att vi ska vara nöjda med ojämlika utfall mellan kvinnor och män som grupper.
Den gamla insikten om social mobilitet står sig: Om vi vill skapa ett jämlikt samhälle, måste vi skapa ett jämlikt samhälle. Inte ett ojämlikt samhälle där det är helt slumpmässigt vem som lyckas respektive misslyckas.
***
Emellertid. Det finns en ytterligare insikt, som vi kan hämta från Strindbergs gamle Pall (novellen
Ett dockhem). Eller som vi, om vi vill, kan härleda rakt ut ur det faktum att
kvinnor faktiskt i genomsnitt oftare vill vara hemma med barn, jobba deltid, etcetera!
Feminismen lär oss att kvinnor hela tiden är offer. Jag har noterat att kvinnor verkar vara utsatta för sexuellt våld väldigt mycket oftare. Även en taskigt riggat pensionssystem bör ses som problematiskt.
Men, det gamla vanliga MRA-tjötet innehåller några notervärda punkter. Män begår självmord mer. Män utbildar sig mindre. Kvinnor dominerar vissa högstatusyrken - män andra. Kvinnor dominerar i snitt utbildningssystemet.
Det verkar vara så att våra könsolikheter leder till ett antal situationer där kvinnor ser det bättre utfallet. Där män är förlorare.
MRA-aktivisterna kanske vill förklara detta med ett Matriarkat - naturligtvis inte bättre än ett Patriarkat, varken som faktiskt fenomen eller som förklarande teori. Säkert finns andra förklaringar, som att män i vissa åldrar är mer risktagande; män tenderar att genom sina livsval vara mer alienerade från sina familjer; etcetera.
MRA-tjommarna, och även min Flam-strågubbe, klagar på att skolsystemet är riggat för att missgynna pojkar. I den mån de inte själva därmed gör sig skyldiga till det strukturella felslutet, så kan vi konstatera att skolan såtillvida misslyckas med att vara kompensatorisk. Den tar inte höjd för killars
on avarage annorlunda mentala förmågor och
traits. Senare pubertet. Annorlunda hormonsammansättning. Etcetera.
Det verkar som att killars genomsnittliga
skill set idag är sämre anpassat till samhälle och ekonomi. Tjejer presterar bättre, fram tills de kraschar in i barnafödande och familjebildning.
Vi kan låta alla gå förlorade på sitt eget respektive sätt - eller
försöka ta hänsyn till allas särskilda behov och förutsättningar!
Ett jämlikt samhälle
är jämlikt sett till utfall - men utan att göra sig skyldigt till strukturella felslut.
Ett jämlikt samhälle kan tillhandahålla en ärlig och sann analys av medborgarnas individuella förutsättningar - som i många fall låter sig grupperas, liksom alla andra fenomen, t.ex. efter kön. (Som sagt,
the categories were made for man to make predictions.)
Ett jämlikt samhälle lyckas kompensera för dessa olikheter i förutsättningar.
***
Sammanfattning.
Först:
(Tredjevågens-/likhets-)-feminismen är dålig eftersom den a) tolkar ojämställda utfall som uttryck för osaklig och negativ särbehandling av den del av befolkningen som definierar sig som kvinnor (men som egentligen är identiska med den del som identifierar sig som män, förutom i triviala avseenden som att man har mer eller mindre äggstockar, och dessa triviala avseenden - SOM ATT MAN ÄR GRAVID JÄTTELÄNGE; FÖDER UT BARN; OCH MATAR BARNEN MED DI FRÅN SIN EGEN KROPP! - har ingen som helst impact på ens livsutfall), samt b) alltid tolkar kvinnor som offer och män som förövare,
oavsett nämnda utfall - det är faktiskt häpnadsväckande!
...andas in...
Och:
Liberala feminism-kritiker nöjer sig med att konstatera att feministerna gör sig skyldiga till nämnda felslut, utan att också inse att
olika förutsättningar kräver kompensatoriska insatser för att överhuvudtaget kunna leda till jämlikhet!
Eftersom de liberala feminism-kritikerna (t.ex. min Flam-strågubbe) ändå vurmar för de utsatta männen, så borde faktiska utfall vara intressanta oavsett vilka människor som är vinnare respektive förlorare i respektive avseende.
Men!
Vi kan inte använda feminismens dåliga och felaktiga "kvinnor-är-alltid-offer"-narrativ till att konstruera vårt kompensatoriska samhälle, eftersom detta narrativ
endast kan leda till kompensation av kvinnors tillkortakommanden. Vi kan inte heller anta att
exakt samma utfall är exakt samma sak som jämlikhet - som sagt behöver inte män göra abort och hundar inte rösta. Det kanske är ganska bra för många kvinnor att få sina preferenser som mammor tillfredsställda, till exempel. I ärlighetens namn är det i dagens Sverige helt tillåtet att skita i att skaffa barn, samt att ta ut exakt lika mycket
föräldraledighetsdagar -
greedy jävla kvinnor tar ändå ut 80 procent! Gamle Pall har en poäng, som sagt. (Och dessutom en kul lösning - läs gärna!)
Vad jag försöker säga här i det sista är att det finns ett uppenbart element av att feminister vill ha
och äta kakan. Jag menar, vill man så kan man utbilda sig och göra karriär och bli hur framgångsrik som helst. Det finns många individuella exempel på det. Man kan välja att inte bli just sjuksköterska, om man nu vill tjäna jättemycket pengar. Det finns till och med kvinnodominerade yrken, som psykolog eller veterinär eller HR-prylar, som är fett bra betalda och jädrigt högstatus.
Om nu den
förklarade löneskillnaden är 12 procent, så kanske vi får peka ut
vilka förklaringar i denna förklarande analys som vi faktiskt är okej med. Är det att man ska få olika mycket lön beroende på hur mycket man jobbar - okej, då får den procentandelen förklaring kvarstå. Är det
inte okej att sjuksköterskor får lägre lön än svetsare - tja, då får fack och arbetsgivare och politik slå sina huvuden samman och kratta manegen för en annan löneutveckling än den som varigt rådande. (Nationell brist på alla vårdyrken torde lösa problemet. Det verkar som att marknaden säger till landstingen att de borde betala ut högre löner.
Pay up, bitches.)
***
Jag hoppas verkligen att någon kan ta till sig av det här. Jag är sjukt trött på alla feminist-indoktrinerade kvinnor som sitter och har exakt samma lön som alla andra, och ändå pekar på Patriarkatet varje gång kaffemaskinen går sönder. Jasså, du blev lite otrevligt bemött av en man? Intressant datapunkt! Räknade du alla de gånger som du blev otrevligt bemött av en kvinna? De gånger som en
man blev otrevligt bemött av någon?
Vad hände med att de allra flesta interaktioner bestod i att någon var trevlig mot dig!? Det är så satans dålig vetenskapsfilosofi.
Jag är likaledes extremt trött på att alla antifeminist-liberaler tycker sig ha varit smarta för att de läst Pinker. Det räcker inte att noter att
vi människor som befolkar jorden är olika. Det ger inget svar på frågan: Hur ska vi bygga bästa möjliga samhälle för flesta möjliga personer?
