Samhället har EIPS, del 2: Splitting

(Del 1.)

Vi har konstaterat att samhället har EIPS, Emotionell Instabil Personlighets-Störning, tidigare känt som Borderline. Hur tar då sig detta uttryck?

En ökänd aspekt av EIPS är splitting. Splitting innebär att EIPS:aren ser mycket svart-vitt på världen och framförallt på människorna i den. EIPS:aren älskar eller hatar; idoliserar eller demoniserar.

Man kan säga att EIPS:are har svårt att lösa ut den kognitiva dissonans som uppstår när människor är mångfacetterade. En EIPS:are kräver av sin medmänniskor att de är antingen helt goda eller helt onda. Själva splittingen uppstår när en EIPS:are om-kategoriserar en annan person, typiskt sett från god till ond när medmänniskan ifråga gör EIPS:aren besviken. Om en medmänniska begår ett tillsynes obetydligt fel kan det vara droppen som får bägaren att rinna över för EIPS:aren, som då förpassar hela personen ifråga till fiendelaget.

***

Beakta det som kallas cancel culture. Det är på inget sätt Antropofagis specialområde, men det synes uppenbart att många grupper i samhället ser ett värde i att identifiera och stigmatisera missaktliga individer. Senast i raden att cancelleras är allas vår Kajsa Ekis Ekman, känd Gigastacy och transfob.

Ekis Ekman, som har tyckt intressanta saker om transfrågan och surrogatmödraskap och sexköp, blev plötsligt kickad från Dagens ETC. För att hon gick utanför ramarna vad gäller Ryssland/Ukraina. Nå, alltså, givetvis blir man pissed på principlösa politiker. Men journalister och skribenter har icke Hjältens roll, de har Mystikerns eller Logikerns eller möjligen Faktaförmedlarens. Det är smutsigt som tusan att Ygeman ena dagen säger att vi inte ska ta emot Ukrainare, och andra dagen säger att vi ska ta emot Ukrainare; att socialdemokrater slirar omkring som bångstyriga älgar i halt väglag med avseende på Nato-frågan; eller att moderaterna går från Reinis kleptokratiska migrationsvurmande soft-on-crime-parti till Rabiata Ansvarssignalerande Lag- & Ordning-förkämpar. Men att en fri skribent väljer att vrida på en given fråga är inte samma art av principlöshet, ty hen har inte samma funktion som en valbar politiker.

Ändå är det just individerna som ska cancelleras, den ena efter den andra. Eberhart fick kicken för att han gjort en Youtube-video där han (egentligen inte alls) skrattade åt (egentligen inte alls) övergrepp. Ekis Ekman åkte ut från ETC. Och Alexander Bard var väl typ mys-skägg i Idol innan han blev rikskänd som påstådd rasist.

Samhället har EIPS, och cancelkulturen är en samhällelig form av splitting. Vi har inte utrymme för nyanser längre, för det finns bara två lag nu. Di gode åe di onde. Och man kan inte ta det ena med det andra.

Konservatism som dygd och bias

Det är inte särskilt märkligt, det som nu kort skall avhandlas, i skuggan av vardagens bestyr och skrikande fruar.

Att väga bevis är svårt när man väl har etablerat en ståndpunkt. Vi vet att det är svårt att ta till sig extraordinära förklaringar, även om det finns extraordinära bevis för dem. 

Problemet är att bayesianen inom oss är rekursiv. När den väl befäst en uppfattning så tolkar den konträra bevis som mindre trovärdiga. Detta säkerligen på grund av en epistemologisk cost-benefit-analys - vem fan pallar faktiskt läsa det senaste jättelånga pappret om Younger Dryas Impact Hypothesis? När man istället bara kan skita i det, kalla teorin för Frankensteins monster, och gå vidare.

Designfelet verkar vara att vi inte kan ompröva så lätt. Det kanske förresten inte är ett designfel - givet kulturell evolutions-perspektivet på konstiga men nyttiga sedvänjor är det sannolikt rimligt att vara lite konservativ. Eftersom det ändå är svårt att förstå varför man efter 50 år blir sjuk av att äta kassava som tillretts på ett effektivt sätt, så kan vi väl tänka oss en selektion för att hålla fast vid konstiga beteenden och idéer.

Att vara mottaglig för nya bevis är att vara mottaglig för manipulation. Tro mig, jag vet, för jag tror alltid på exakt det jag hörde argumenteras för sist. Ett höstlöv i zeitgeisten därmed. Jag är en märklig apparat där man matar in data och idéer. Jag rekombinerar dessa på märkliga vis och sprutar ut lite Fri Tanke. Men vad jag faktiskt tror eller tror mig veta är helt irrelevant. Jag skulle aldrig någonsin lita på mina egna bedömningar om Sanningen.

Mindre EIPS:iga människor värjer sig kanske bättre från sina förnuftskänslor, och kan därmed känslomässigt blockera omprövelse. Då blir de också trygga för påverkanskampanjer. Det är ju rätt lätt att syntetiskt skapa en situation som synes bevisa A, även om B är sanningen. Det är bara att stoppa in tillräckligt konstiga urval och tillräckligt många trollbottar. ("Tillräckligt" är förresten ett bra ord som möjliggör allt. Love it, thanks!)

Att vara en totalt neutral bayesian som omprövar alla hypoteser helt proportionerligt enligt bevis är säkert lättare om man A) har som jobb att beakta nya bevis, och B) befinner sig i en kontext som präglas av välvilliga aktörer. Att vara en konservativ omprövelse-vägrare är säkert bättre om man bor ute i det vanliga samhället och försöker värja sig mot allsköns lögner och skrönor.

Att konservatism därmed så att säga är adaptivt kan också nyttjas av listiga och onda regimer. Som Pomerantsev uppmärksammade mig på är överdrivet generaliserad misstro Putins propagandastrategi. Om alla är förnuftiga och vägrar inkorporera nya bevis - det vill säga betraktar all information som icke trovärdig - kan den postmoderna totalitarismen segra ganska lätt.

Det krävs en förening av Trickstern och Hjälten för att slå igenom det relativistiska bruset. Och där ska vi tacka Navalnyj för att han finns och både busringer FSB-giftmördare som en bättre komiker, samt likt Aslan accepterar martyrdöden. Kanske var det samma kombination av Trickster och Hjälte som förde Zelensky till makten, även om hans hjältekvalitéer verkar ha exploderat först senare.

Kulturell greenbeard

Antropofagi drar som som bekant icke för att göra jämförelser mellan biologisk och kulturell evolution.

Låtom oss då fortsätta med det, och beakta the greenbeard effect. Tanken är att en gen har förmågan att upptäcka sig själv hos andra organismer, och agera nepotistiskt mot dem.

Skillnaden mellan greenbeard och Hamiltons regel/kin selection/inclusive fitness må kännas subtil, men poängen är att släktskapskoefficienten kan vara hur låg som helst så länge that one greenbeard-gene finns där.

Låtom oss då beakta en möjlig kulturell analogi. Varför känner jag sådan sympati för Bahai? (Inte så mycket att jag pallar respektera alla konstiga apostrofer, men ändå rätt mycket sympati.)

Kanske är det för att jag bär på memes som kan identifiera sig själva i andra kulturella kroppar. Till exempel några av de följande, som också råkar vara grundprinciper i Bahai-kyrkan:

• Unity of God
• Unity of religion
• Unity of humanity
• Equality between women and men
• Elimination of all forms of prejudice
• World peace and a new world order
• Harmony of religion and science
• Independent investigation of truth
• Universal compulsory education
• Universal auxiliary language
• Obedience to government and non-involvement in partisan politics [Vetefan, vissa behöver mer av detta och andra mindre...]
• Elimination of extremes of wealth and poverty
• Prohibition of slavery

(Antropofagis överstrykningar. Dessa indikerar att jag inte håller med eller sympatiserar, eller alls förstår.)

Det är inte så att min sekulära rationalist-religion, eller svenniga kontrarian-identitet, eller vad man nu vill kalla det, är särskilt nära ättling till Bahai. Visst, jag stammar memetiskt från judeokristet kulturarv i någon mån, men knoppades av därifrån senast på 1400-talet när Filippo Brunelleschi uppfann centralpunktsperspektivet. Upplysningen är en underlig mutation som stammar från en oväntad fitness-path som uppstod när Katolska kyrkan förbjöd kusingifte. När renässansen väl var ett faktum hade Islam redan utvecklats parallellt med kristendomen i 800 år.

Islam var heller ingen mutations-artbildning, som Individualism, Upplysningslära och Sekulära Rationalism. Nej, Islam var en hybrid mellan Kristendom och arabisk klankultur. Nu ska noteras att även judendom och kristendom givetvis stammar från incestuösa herdar från Mellanöstern, vilket gör det fullt begripligt att korsningen mellan arabisk klankultur och Kristendom kunde få fertil avkomma. Däremot tog utvecklingen av Islam, vill jag påstå, en helt annan väg än den Västerländska Kristendomen gjorde. Islam har förskräckande memetiska element som Döda Avfällingar, Decentralisera Kyrkan, Koranen Är Bokstavligt Talat Och Oavkortat Guds Ord, och Ärv Status Från Religiösa Förebilder Genom Faktiska Blodsband. (Det är ju extremt viktigt att hålla rätt på hur nära ens klan är släkt med Muhammed. Samma blodsbandskult saknas så vitt jag vet inom Kristendomen. De kanske bytte bort den grejen när de köpte in sig på missionerandet och slutade vara en exklusiv klubb à la Judendomen.) Kristendomen har uppenbart koordineringsgynnande element som Den Gyllene Regeln, Vända Andra Kinden Till, och Alla Människor Är Lika Inför Gud (≈ Allas Lika Värde).

(Obs, det här är dock givetvis en massiv hög med körsbär. Det finns gott om aspekter inom Islam som skulle kunna användas som en pathway mot individualism, t.ex. att alla själva ansvarar för sitt eget religiösa liv och har direktkontakt med Gud. Det luktar ju protestantism lång väg. Den tredje pelare, Allmosorna, känns väldigt social welfare-kompatibel, ffa. i en förstatlig kontext. Även Vallfärden borde kunna skruva till något samvaro-gynnan, där människor från alla världens hörn och kulturer måste träna sig på att samsas på en liten yta.

Och likaledes har kristendomen memetiska element som Öga För Öga, Tand För Tand [aka. tit-for-tat] och för den delen en sublimerad kannibalism i den makabra Transsubstantiations-tron. En veritabel dödskult.)

Att jag som självidentifierat Sekulär Individualist-Rationalist (med Mystiker-dragning, givetvis) ser med så väna ögon på Bahai, är för att jag fan håller med om 90 procent av vad de predikar. Ändå är vi inte nära släkt. Bahai är, enligt min bestämda uppfattning, ett Cripplemind-barn till Islam. Islam undrar så till den grad vad det är man har fött, att Islam vill förfölja och döda Bahai.

Min kultur och Bahai har en låg släktskapskoefficient, men delar en gen meme som kan känna igen sig själv och nepotisktisk gynna sig själv. Och i enlighet med detta förespråkar jag PUT till alla Bahai:er, samtidigt som vi givetvis inte släpper in minsta tånagel som förkunnat sin underkastelse under Allah och dennes profet.

Människor kan vara varmt välkomna, men dåliga memes får vi stoppa vid gränsen.

[Uppdatering: Om Bahai är barn till Islam borde memen som finns i Bahai finnas i Islam också. Om det är en greenbeard-meme borde den känna igen sig själv i Islam och lika nepotistiskt gynna Islam som Bahai. Men, kanske memen ifråga har hamnat i Bahai via andra vägar än Islam? Det finns ju trots allt band till Zoroastrianismen, som både är mamma till Kristendomen och Bahai. Om vi då ska diskriminera Islam måste vi anta att Islam inte bär på memen från sin pappa Kristendomen, och att Islams barn Bahai fått memen från någon annan förälder som är ättling till - exempelvis - Zoroastrianismen. Läsaren får själv klura på det rimliga i denna modell.]

Det enda rimliga

(Bakgrund: Äta glass, del 2; klart positiv till att bränna kORANEN.)

Det offentliga samtalet är en vacker ask med maskar. Tyvärr tycks maskarna äta sig ut genom asken och då är bara maskar kvar. Det vi vill bevara är asken. Det är den som är vacker.

Till yttermera visso är det i maskarnas intresse att bevara sin ask. Det är asken som är deras hemvist. Utan asken får de sitta i fängelsehålor och piskas för blogginlägg.

Det enda rimliga är att Magdalena Andersson bajsar på kORANEN på bästa sändningstid. "Tal till nationen klockan 17 hörrni" och sen ba' "pfhhhhh ... plopp."

Sen ska detta ske varje söndag kl 21 tills ingen bryr sig längre. Och om någon bränner upp en stadsbuss eller en polisbil får de betala den själva.

Samhället har EIPS

Det som förr kallades borderline heter idag EIPS - Emotionellt Instabil Personlighets-Störning. Antropofagis takeaways från Känslostormar (Petrovic) är att EIPS egentligen är en oförmåga att filtrera introceptiva signaler - en "emotionell ADHD" där någon med ADHD istället har svårt att filtrera extroceptiva impulser. Det verkar också som att ett underutvecklat dopaminsystem är den gemensamma nämnaren för EIPS och ADHD. Det är de basala ganglierna som ska filtrera introceptiva signaler, och de i sin tur får sina filter-instruktioner från frontalloberna, där individens målstruktur bildas.

Antropofagi har utifrån denna förståelse föreslagit att EIPS:are oftare borde vara ambivalenta, eftersom a) de troligen är dåliga på att prioritera mellan målsättningar då det underutvecklade dopaminsystemet gör att mål är otydligt viktade; och eftersom b) dopaminsystemet också påverkar själva den exekutiva förmågan. Samt, att EIPS:are oftare borde vara hypokondriker eftersom de är dåliga på att filtrera introceptiva signaler vilket torde inkludera själva monitoreringen av kroppen och dess tillstånd och funktioner.

***

En fin sak med att låtsas tänka mer formaliserat, oavsett om man faktiskt kan matten, är att spelteoretiska och matematiska samband går igen på flera olika nivåer av verkligheten. EIPS är en failure mode där hjärnans olika moduler misslyckas med att genomföra en gemensam uppgift. De här modulerna är särdeles specifika, och alla förenklade modeller av livets och kognitionens utveckling (till exempel att vi har byggt en människofrontallob på en aphjärna som är byggd på en reptilhjärna) tenderar att fördunkla förståelsen. En smart bläckfisk eller en smart fågel är inte lik en smart primat, och ska inte förväntas ha samma struktur på hjärnan. Saker och ting är underligt unika.

Och ändå kan saker och ting vara underligt lika. Vi kan påstå att människohjärnans väldigt provinsiella moduler i något avseende approximerar en generell ekvation. På motsvarande sätt kan vi påstå att Könsroller spelar Bach-Stravinsky-spelet eller att psykiatrin är i ett babbel-jämviktsläge. Vi kan förstå att algoritmen ärftlighet-variation-urval kan uppträda i vilket system som helst, där någon entitet uppvisar egenskaperna autocatalysis, homeostas, lärande och entropiexport.

När vi pratar om "agenter" lägger vi ingen värdering i vad agenterna själva består i. I fallet med den mänskliga hjärnan och hur modulerna misslyckas med att uppdatera korrekt i enlighet med Bayes teorem, så skiter vi i vad själva modulerna består i. De är svarta lådor.

Och därför kan samma sak som är sant för en hjärna vara sant för ett annat system med en motsvarande uppsättning agenter, som spelar i enlighet med samma regler.

***

Kognition kan vara en form av kommunikation, eller så kan kognition och kommunikation vara fall av samma mer generella formula.

Så fort delar assemblar och blir en mäktigare helhet, så kommer helheten ha att vinna på arbetsfördelning. En major evolutonary transition är när encelliga organismer börjar samarbeta i stora kolonier. Men att vara många som sitter ihop är inte hela grejen. En annan och viktigare transition är när de olika delarna av kolonin börjar göra olika saker, och koordinationsprojektet sannerligen blir mer än summan av delarna.

Hjärnan följer samma logik. Olika områden har olika uppgifter.

Samhället följer samma logik. Och inte bara i den moderna specialiserade ekonomin där det finns experter på varje liten mutter i maskinen. Inte heller bara i bronsåldersfolket där männen är kända för sina båtar och kvinnorna för sina vävar. Så nämligen även i den mest ursprungliga människogrupperingen, samlar-jägar-stammen, där olika arketyper har olika sociokulturella uppgifter även bortom arbetsfördelning med avseende på födoanskaffande eller hantverk.

Vi har sett att Mystikern genererar idéer; att Logikern filtrerar dem; och att Hjälten implementerar dem. Det är en samhällsbärande triad.

På samma sätt i hjärnan. Någon modul generar impulser, ihopsamlade från extroceptiva och introceptiva signaler. De basala ganglierna är filtret/Logikern, och den relevanta delen av frontalloberna är exekveraren/Hjälten.

***

Och sanningen är den, kära läsare, att det uppenbarligen är så: Att samhället idag har EIPS.

Att sakna Hjälte är att sakna fallos, på Alexander Bardska. Det kanske vi tenderar att göra nuförtiden. Men det är inte det stora problemet. Problemet är att vi förlorat filtret.

Vad utmärker en EIPS:are? Tvära känslokast. Bristande känsla för proportioner. Ena stunden är climate change mänsklighetens undergång, men när dieselpriserna höjs är Greta glömd och pris vid pumpen allt som spelar någon roll. Ena stunden är skjutvapenvåldet ett symptom på samhällets sönderfall, men när medielogiken släpper allt för att bevaka ett krig i Europa spelar det plötsligt ingen roll att första kvartalet 2022 slår rekord i antal skjutningar och döda.

Att vi inte längre väljer mellan principfasta Hjältar, utan att principlösa "Hjältar" väljer mellan åsikter, är ett tecken på att filtret inte funkar. Det strömmar igenom för mycket signaler, och deras styrka korrelerar inte längre med fenomenens faktiska proportioner.

***

Detta med att delarna kan vara vad som helst så länge de approximerar någon viss formel eller ekvation det gör att människan förlorar sin status som Skapelsens Mittpunkt. Det gör också Donald Hoffmans idé om medvetandet som ett nätverk av lägre-nivå-medvetanden mycket mer intressant. Vi människor, vi Mystiker/Logiker/Hjältar (med flera), kan tillsammans ge upphov till interaktioner som approximerar samma formler som till exempel hjärnans moduler gör (i något givet avseende). Det synes uppenbart att en högre nivå av medvetande måste kunna uppkomma på en nivå över oss, där vi är delarna.

Jag har en gammal anteckning i i min mobil. Den lyder: "Narrativet är hive-mindets jagupplevelse."

Jagupplevelsen hos människan är inte samma sak som medvetandet. Man kan vara medveten utan att uppleva ett jag, vilket meditation och psykedeliska droger kan lära oss. Men jagupplevelsen är hur vi samlar ihop alla disparata signaler och konstruerar en sammanhängande storhet. På samma sätt fungerar narrativet för the hive mind, för nätverket av människor, för samhället. Jaget är individens narrativ. Narrativet är samhällets jag.

***

En EIPS:are har en väldigt svag jag-kontinuitet. Den kan känna sig som ett äggskal som avgränsar tomhet från tomhet. Det är därför den kan begå överraskande handlingar och vara ganska farlig. Den kan så att säga agera otypiskt där omständigheterna stipulerar det. Den saknar inre stabilitet. Så känner den också främlingskap inför minnet av sig själv.

Samhället har EIPS. Det innebär inte bara att samhället saknar introceptivt filter. Det innebär inte bara att samhällets dopaminsystem är underutvecklat och att samhället saknar fallos. Det innebär också att samhället saknar jag-kontinuitet. Att samhället är instabilt. Att samhället kan ändra sig mycket plötsligt och bli till någonting annat. Samhället kan kassera sina ideal under loppet av en flyktingkris. Samhället kan värna barnens bästa och samtidigt dumpa minderåriga i Al-Hol.

Vi är historielösa. Det är därför konspirationsteorin om Patriarkatet kan finnas. Den som visste något om historien visste också att Varenda Jävla Sate har haft ett helvete i alla tider, och att teorin om Patriarkatet synes otillräcklig för att förklara detta. Vi kan hotas av ryska kärnvapen i mer än 40 år, men sen glömma all realpolitik och gjuta plogbilor av vartenda svärd. För att sen alla unisont gå med i hemvärnet vid första tecken på ofred vid horisonten.

Vi är fan stissiga som en jävla amfetaminist.

***

Jag har föreslagit att EIPS:are borde vara ambivalenta. Och vi är ambivlenta. Vi vet inte vad vi tycker om rysk gas och kärnkraft; grön omställning och bensinpriser. Vi vet inte vad vi tycker om försvaret. Vi vet ingenting. Vi kastar oss mellan extremerna men när vi väl ska agera står vi obeslutsamma och biter på naglarna i evig Kierkegaardsk ångest utan möjlighet till konstruktivt handlande.

Jag har också föreslagit att EIPS:are borde vara hypokondriker, vilket vi också är. Vi saknar förmåga att filtrera introceptiva signaler, och alltså jäser vi av konspirationsteorier om Pizza Gate, 5G, Covid-19, Patriarkatet, Rasismen, Judarna, Nyliberalismen, Islamiseringen, et fucking cetera. Varje liten skakning eller svettning tar vi som intäkt på att vi är terminalt sjuka, vilket gör att vi skakar och svettas ännu mer och då måste vara ännu sjukare. Allt är rundgång. Rädslan är självamplifierande.

***

Men vad är Filtret, som vi saknar? Är det att allt är babbel? Har all kommunikation fallerat när vi trätt ut ur vårt evolutionära tillstånd? Finns det ingen återkoppling som korrelerar med den faktiska verkligheten?

I så fall är memetiken en annan vy på group selection, och i så fall är det de parasitiska memesens dominans som är vår undergång.

Och, som EIPS-samhälle: I så fall är vi rädda för det.

En dansk svensk film

Spoiler alert! Se alla nämnda filmer innan du läser. Pleasure, Holiday, och Dronningen.

***

Den svenska filmen Pleasure uppmärksammades en smula härförleden, bland annat då den antar ett på det hela taget icke-moralistiskt perspektiv på porrbranschen.

Om du växte ur genusvetenskapsmoralismen för två år sedan och redan har hunnit glömma den, eller om du är 90-talist och din födslorätt därmed är betalkonto på Porn Hub, så kanske du bör läsa några tidigare Antropofagi-blogginlägg för att förstå vad jag menar med "moralistiskt perspektiv." Ganska nyligen var det nämligen konsensus att alla måste bedjas om förlåtelse för att en kvinna varit naken en gång. Bob Hund-texter skrev sig själva i tidningens talstreck när det BRINNER I MITT HUVUD för att en krog "hyrts ut till porr." Gränsen mellan krogragg och gruppöverfallstortyrvåldtäkt ansågs vara hårfin, vilket fick relationsskeppet att gå i kvav. Och bara strax dessförinnan troddes onani kunna leda till fånighet. Mot denna bakgrund fick skribenter så som undertecknad för sig att skriva fucking försvarstal till mainstreamporren. Men tro mig, det behövdes.

Anno 2021/2022 kan det måhända verka oförvånande att en film som Pleasure dimper ner. För bara fem år sedan skulle vi troligen ha sexgranatchockade likhetsfeministprofessorer gråtandes ikapp med kristna tanter i tevesofforna. Idag finns det bara en liten marginaliserad by med tappra feminister kvar som gör motstånd mot normaliseringen av vuxna människors sexualitet. Och deras trolldryck verkar som tur är ha tagit slut.

Låt oss dock bortse från moralismens död, debattens entropiökning, och att alla feminister ångrat sig. Det intressanta med Pleasure är inte i vilken mån den på väldigt kort tid förlorat i potentiell sprängkraft. Det är i vilken mån den är ett brott mot den socialkonstruktivistiska blank slate-doktrinen.

På ett sätt kan Pleasure ses som besläktad med den danska Holiday, som inte ryggar för att skildra kvinnlig sexualitet på ett rått och realistiskt sätt. Eftersom du hörsammat min spoiler alert ovan vet du redan att Holiday handlar om den unga danska tjejen Sasha som besöker sin yrkeskriminella danska vänkrets i Turkiet. Hennes pojkvän, gangsterbossen Michael, behandlar henne på det hela taget som en kommoditet eller möjligen ett köttstycke, och i upphetsningen av att ha misshandlat en klantig hantlangare knullar boss-pojkvännen den danska flickan på ett sätt som inte i alla delar är kompatibelt med svensk lagstiftning. Filmens dramaturgiska element inkluderar, förutom pushfaktorer i form av pojkvännens råhet, även pullfaktorer i form av en mer känslig och lyhörd nederländsk seglare som Sasha gör bekantskap med och intresserar sig för. Michaels våldskapital svävar hela tiden över relationen som ett mycket mörkt och mycket hotande åskmoln, men !SPOILER ALERT! i ett ganska tvärt kast slår Sasha själv ihjäl holländaren och de kriminella danskarna kommer till undsättning för att dölja spåren av dådet.

I slutet av Holiday väljer Sasha att återvända till sin kriminella danska familj och våldsamme, dominante Michael. Trots eller på grund av den våldtäktslika sexakten kan huvudrollen inte avstå sin roll som viljelös prinsessa i den patriarkala våldskulten. I filmens ingång förleds vi att tro att huvudrollen är utnyttjad, men vi förstår så småningom att hon väljer sina relationer och sitt sammanhang trots att andra alternativ finns tillgängliga. Den groende otrohetsrelationen med den vänare och vänligare segelbåts-holländaren framstår tillslut som en slags shit-test för alfahannen Michael - ett sätt att få den dominanta babianhannen att manifestera sin åtrå till sin kvinna. När du sett klart filmen kan du ta dig en till titt på filmaffischen där budskapets avsiktlighet är synligt för den observante. Vad har Sasha egentligen kladdat ner sig med?

***

Holiday är evolutionspsykologi, inte pekoral. Den är en dramatiserad men autentisk skildring av människans osnygga drivkrafter - inte en påtvingad woke-tolkning av världen. Vilket alltså får den att likna Pleasure, och även den några år äldre danska Dronningen, som också ofint men genialiskt skildrar drivkrafter som inte passar med någon av mig känd genusdoktrin.

Eftersom du inte hade kunnat ta dig förbi mina spoilervarningar utan att se filmen vet du redan att Dronningen handlar om ett par där mannen har ett barn sedan tidigare äktenskap. Barnet, en son vid namn Gustav, inleder en affär med sin pappas hustru Anne. Detta osar givetvis tabu lång väg, men riktigt brutalt blir det när affären med Gustav hotar Annes tillvaro och han därför måste undanröjas. Filmen tangerar bekväma ämnen som incest och infanticid, och likt Triers Antichrist vågar den även beröra frågan om kvinnans mörkare drivkrafter och den feminina arketypens failure modes. De evolutionära tradeoffs som föreligger mellan att söka nya och genetiskt lovande reproduktionstillfällen, och att hota den egna befintliga avkommans resurstrygghet, skildras på ett fullkomligt sublimt vis.

Att exemplen ovan båda är danska får mig ändå att tveka inför at utropa ett nytt paradigm i svensk film. Det är inte så att det inte finns hopp, bland annat då den här rapporten fått genomslag, där "Kulturanalys rekommenderar [de bidragsgivande] myndigheterna att avstå från skrivningar som kan tolkas som att särskilda perspektiv efterfrågas i det konstnärliga innehållet." Vi noterar även att Ruben Östlund står bakom Thyberg Pleasure, och hans antimoralistiska djupdykningar i socialitetens komplikationer har vi haft anledning att hylla sedan i alla fall 2004 . Pleasure är - som indikerats ovan - nog snarare en verklighet driven av grafen än tvärt om. Om det är ett nytt paradigm vi ser så är det redan på tillväxt. Pleasure tar ett utmärkt och ganska djupt spadtag, men luften har redan i allt väsentligt gått ur moralismballongen till förmån för intressanta och oförlåtande skildringar av mänskligheten á la exempelvis Östlund.

Den här "recensionen" ska emellertid inte (enbart) handla om svensk woke-moralism och dess eventuella dödsryckningar. Istället måste vi fråga: Varför (spoiler alert) hoppar Pleasures huvudperson ut ur limousinen i slutet av filmen?

***

Under hela Pleasure intar huvudpersonen Linnéa (Sofia Kappel) en aktiv roll i sin professionella gärning. Hon så att säga "vet vad hon vill" vilket bland annat gestaltas genom att hon instagrammar sitt eget glada och nerspermade ansikte med hashtaggen #fuckjante. I den sexuella sfären intar hon dock de motsatta hållningen, en submissiv roll ej otypisk för kvinnor i mainstream-porr. Hon identifierar uttryckligen att hon är "very submissive" och testar glatt eller i alla fall målinriktat allsköns BDSM och våldtäktsemulerande sexuella upplägg. (I ett fall går det fel och hon hamnar i en hetsig diskussion med sin manager över huruvida det är hans fel att hon faktiskt "våldtas i två timmar." Managern företräder ett ganska strikt perspektiv på "fri vilja" när han säger att det är helt självvalt från hennes sida.)

Själva sexscenerna är i filmen skildrade ur ett tredjepersonsperspektiv visavi Linnéa, men ett förstapersonsperspektiv visavi filmpubliken. Perspektivet etableras i filmens första porr-scen där den manliga skådespelaren också håller kameran för att skapa en upplevelse av förstapersonsperspektiv för porrpubliken. Under hela filmen är Linnéa submissiv och skildrad "i objektsform" för den verkliga filmpubliken (du och jag) liksom för filmens fiktiva porrpublik. Tittaren är subjektet och kvinnan är objektet.

I filmens sista sex-/porr-scen ändras dock perspektivet helt. Filmpubliken (du och jag) får plötsligt uppleva sexakten i Linnéas förstapersonsperspektiv - Linnéa skildras "i subjektsform." Dessutom är det Linnéa som är den dominanta, den aktiva parten, som förödmjukar sin medskådespelerska Ava (som Linnéa också har skäl att hata privat efter att Ava har anmärkt på hennes intimhygien). Plötsligt har Linnéa den roll, och det perspektiv, som de manliga skådespelarna och porrpubliken haft i tidigare scener, och hon tycks gå in i den nya rollen med viss entusiasm ända tills Ava ropar "stop!" och scenen avslutas. Därpå hoppar Linnéa och Ava in i limousinen och åker hemåt. Linnéa försöker be Ava om ursäkt, men denne är (eller spelar?) oförstående inför ursäkten. Strax därpå lämnar Linnéa taxin, och kanske branschen.

Som filmpublik får vi alltså under en kort scen följa med in i Linnéas huvud och hämndknulla hennes antagonist. Från att under resten av filmen ha varit förvisade till Linnéas yttervärld, där vi har betraktat henne utifrån medan hons utsatt sig själv för dubbelanalpenetration och andra undergivna akter.

***

Vad är det som händer? Det är givetvis en tolkningsfråga, men jag menar att Linnéa filmen igenom njuter av sin undergivenhet och av att vara sexualobjektet. När hon kliver in i en aktiv dominerande roll hittar hon visserligen någonting - hon slår på inget sätt stopp av egen maskin - men hon trivs inte längre med sig själv. Om det är skam över att själv vara förbrytaren eller om det är saknaden av att vara objektet för andras åtra framgår inte. Kanske är det en kombination.

Filmens regissör Ninja Thyberg har så vitt jag förstår en bakgrund inom den ideologiska feminismen. Hon ska enligt egen utsaga ha börjat sin bana som porrkritiker (vilket den äldre kortfilmen med samma titel - Pleasure - tydligt indikerar) men sedan begått omfattande fältstudier i porrbranschens LA. Här verkar hon ha lagt av sig moralismens skyddande Niqab och fått en nyanserad syn på erotikarbetarnas väl, ve och vardag. huvudrollsinnehavaren Kappel ska ha gjort en liknande omsvängning men från en annan riktning - för henne har filmen, återigen enligt egen utsaga, varit ett sätt att KBT:a sin dysmorfofobi; med viss framgång, nota bene!

Det är lite missvisande att komma dragande med "Pleasure hyllar kvinnlig sexualitet" eller liknande klichéer. Visst verkar filmens tillkomst delvis  handla om att en fd. överideologisk feminist lärt sig att det är skönt att bli knullad bakifrån, och att en ung kvinna med fulhetsfobi funnit modet att visa upp sig för omvärldens bedömande blickar. Mer än sexpositiv är filmen dock sexual-icke-moralistisk, analogt med hur den danska Druk inte är direkt alkoholpositiv men dock nyanserad. Det handlar inte om ett normativt ställningstagande, om "bra" eller "dåligt." Det handlar om en deskriptiv skildring, om hur kvinnlig sexualitet är eller i alla fall kan vara.

Thybergs feministiska arv är här emellertid mest relevant eftersom filmens perspektivskiften ger eko av en feministisk paradgren: Att klaga på "den manliga blicken." Det är denna blick som filmens tittare tvingas inta genom nästan hela filmen, alldeles omärkligt. Förstapersons-hämndknullscenen drar uppmärksamheten till detta faktum, som en teologiskt lärd textkommentar. Den drar också uppmärksamheten till det faktum att Linnéa kan ha olika roller på sin repertoar (aktiv/passiv, dominant/submissiv), och att att hon - frisläppt som hon är - ändå kan härbärgera moral/ism som tar sig uttryck i skam över sitt eget aktiva hämndknullande. (Hon ber ju Ava om ursäkt, remember?)

Lite naket får vi ändå unna oss i en text om en film som skildrar porrbranschen. Här naket i form av ett exempel på den sk. manliga blicken.

Den här snuskrullen hade inte lirat för fem-tio år sedan, så välkommen till en bättre framtid. Pleasure är en bra film och dessutom en intressant sådan. Se den gärna efter att ha sträckläst klassiska evolutionspsykologiska forskningsartiklar och tänk på det fantastiska att det inte är en dansk som skapat skiten.

***

Addendum

Det kan givetvis finnas flera konkurrerande svar på varför Linnéa kliver ur limousinen. Är det för att hon saknar sina gamla vänner i porrproletär-gruppboendet, och inser att hon hellre är fattig tillsammans än framgångsrik ensam? Eller är det för att hon helt enkelt behöver köpa kondomer?

Den lite mer övergripande modellen som jag vill anföra är att perspektivskiftet på något sätt stör ut hennes förnöjsamhet med sin nyvunna branschposition. Denna tolkning kan kompletteras med mer konkreta beskrivningar av hur detta sker.

En tolkning är att hon i hämndknullet med Ava upptäcker nyanserna i sin egen sexualitet och därefter vill utforska, hellre än att fortsätta exploatera den enda sida hon tidigare vågat visa. När hennes submissiva sida reduceras till en av flera likvärdiga modeller behöver den inte längre försvaras av i en "fuck what y'all think"-pose. Hon har befunnit sig i ett lokalt jämviktsläge men tillslut klivit ur det och är nu fri att fluktuera mellan roller och metoder. Hon är i någon mening befriad från moralismens omvända makt där hon hittills har tvingats agera i direkt motsats till - men därmed med referenspunkt i - jantelag och prydhet. Om hon inte behöver framhärda i sin anti-jante-stance behöver hon inte heller längre porren som uttrycksmedel.

Tolkningen kan sägas vara "osannolik" (hur kan fiktion, eller tolkning därav, vara osannolik!?) eftersom Linnéa ber Ava om ursäkt i Limousinen, men å andra sidan skulle det kunna vara så att hon genom Avas obryddhet inser att hon själv inte är ond för att hon njuter av den dominanta rollen; att Ava inte tagit skada av den submissiva rollen, precis som Linnéa själv inte gjort under sin egen karriär. Denna tolkningsräddning får dock problem med det lilla ordet "stopp" som Ava utropar under själva sexakten.

En annan tolkning är att Linnéa inser att hon visserligen uppskattar att bli dominerad, men inte vill vara en sådan som dominerar. Hon ser att erotikarbetet varit ett sluttande plan mot total sexual-nihilism och drar, impulsivt, sitt eget Schelling's fence i sanden. Denna tolkning bygger på att Linnéa vill ha mer frihet än vad hon vill tillerkänna andra (i form av Ava). Hon vill själv vara fri att vara undergiven, men vill inte ge Ava samma frihet att själv bestämma sina egna preferenser. Eller, hon vill i alla fall inte själv betala kostnaden för att andra ska få nöjet att bli dildoknullade i munnen. En sådan tolkning lirar egentligen inte särskilt väl med Linnéas karaktär overall.

Den tolkning som jag i nuläget betraktar som mest, återigen, "sannolik," är en mer specifik version av den nyss nämnda: Att Linnéa ser Ava-dildo-scenen som en förbrytelse - inte för att det i sig är fel att vara undergiven, utan för att hon själv upplever att hon agerar känslomässigt och tappar kontroll över situationen. Ava må låta obrydd i limousinen, men i själva akten ber hon faktiskt Linnéa att avbryta - någon form av obehag synes ha uppstått. Linnéa vill inte själv vara den som är orsaken till att någon känner sig våldtagen i två timmar, och perspektivbytet från objekt till subjekt gör att hon plötsligt kan identifieras med - eller identifiera sig med - de manliga aktörer som tidigare förgripit sig på henne själv.

Denna vinnande tolkning är inte moralistisk, såtillvida att den inte på något sätt dömer sexualakten efter objektiva rekvisit. Det är helt okej att simulera lesbisk dildovåldtäkt. Däremot är den moralisk, såtillvida att den följer en mer generaliserbar regel: Skada inte andra. Folk som gillar att ligga med dig kan få göra det, men folk som inte gillar ska få slippa. Folk som gillar dildo i munnen: Kör hårt! Ni som är mer tveksamma: Ta det lilla lugna och prova nånting annat.

Linnéa, som har kämpat mot moralismen i hela sin yrkesgärning, inser plötsligt att hon istället passerat moralens gräns. Det känns inte bra, och därför kliver hon ur limousinen och sitt liv som porrstjärna.

När vi växer underkastar vi oss Gud

(Bakgrund.)

Den demografiska transitionsmodellen innebär att mänskliga populationer tenderar att ha hög nativitet och hög mortalitet. När mortaliteten sjunker ökar befolkningen, men efter ett tag minskar nativiteten proportionerligt och så stabiliseras befolkningen på en högre nivå. Så vitt jag förstår är det därför ingen tror att världens befolkning kommer att öka för evigt. (Mer eller mindre relaterat: Mellanbarnsmodellen; Memory lane; Svart boll; evinnerlig utveckling.)

Mekanismerna som leder till demografisk transiton brukar sägas vara ekonomisk utveckling, kvinnors utbildningsnivå, etcetera. Samma fenomen som leder till minskade dödstal (ett bättre samhälle med friskare invånare, tryggare matförsörjning, mer thrive-värderingar) verkar också leda till att folk föder färre barn. Personligen tror jag att kausaliteten kanske inte egentligen ligger i att kvinnor blir smartare och därför fattar att snopp + snippa = bebis, utan att psykologiska setpoints för fortplantning förändras när man bedömer att överlevnadschanserna för avkomman ökar. 

Om det handlar om kulturell evolution eller individens avläsning av omgivningen är lite svårt att säga med tanke på att familjebildande, äktenskapsnormer, kvinnors självbestämmande etcetera bestäms väldigt mycket kollektivt genom kulturella institutioner. Ändå verkar människan gå från r-selektion till k-selektion via kognitiva och/eller kulturella modeller. Det blir plötsligt rimligare att investera mer i en given avkomma än att spruta ur sig väldigt många avkomma med mindre investering i varje.

Det finns också något som heter Kuznets-kurvan. För mig lanserades den av Steven Pinker i Enlightenment Now. Pinker visar att utsläppsnivåer och föroreningar tenderar att öka under tidiga perioder av ekonomisk och teknologisk utveckling, men sen minska under senare perioder av dito utveckling. Detta för att mer välbeställda innevånare oftare kommer att kunna prioritera en trevlig miljö framför effektivast möjliga industriell produktion. Det finns också argument om decoupling, dvs. att utveckling övergår till ett mer abstrakt stadie där tillväxt inte längre korrelerar med användande av råmaterial. (Se t.ex. Ekonomifakta för mer Sverige-specifik Kuznets-info.)

***

Nå. Låt oss nu tänka vidare på Major Transitions of Evolution och (stark?) emergens som mönster-i-mönster/högre-nivå-komplexitet. 

Vi har etablerat att allt av intresse, dvs. alla komplexitetsfickor som lokalt trotsar den globala entropiökningen, handlar om en abstrakt darwiniansk princip där entiteter som förvärvar vissa egenskaper (självreplikation, stabilitet, entropiexport och lärande) kommer att kunna utvecklas till allt mer komplexa/intressanta former.

Med tanke på egenskapen "självreplikation" är det egentligen sannerligen märkvärdigt att vi observerar demografisk transition och Kuznets-kurvor. Entiteter som vi själva - människor - borde vara evigt resurskonsumerande och hämningslöst inriktade på fortplantning. Livsdriften borde antingen resultera i en fullgången och synnerligen grotesk malthusiansk kamp, där vi alla konstant krigar om resurser för att fylla idel nya solsystem med vår egen avkomma; eller i att vi alla lyckas stilla vår resurshunger utan blodig mellanmänsklig kamp, och därmed alla fyller idel nya solsystem med allas vår egen avkomma. Konstant blodbad eller explosionsartad tillväxt samt fullständig resursutarmning.

Istället verkar mänskligheten, mer eller mindre, bli slapp och liknöjd. Få för få barn! Det är inte autocatalysis nån stans.

På grund av människans evolutionära fish-out-of-water-problematik är det svårt att säga hur mycket som är missriktat adaptions-exekverande i en miljö som är för föränderlig för att evolutionen som fitness-maximerare ska hinna med (sen Frågan... avsnitt 2.9), och vad som så att säga är en naturlig utveckling. Men låt oss anta att vi inte bara är knull-apor som uppfunnit kondomen, utan att den demografiska transitionen och det relativt sett minskande resursutnyttjandet faktiskt betyder någonting djupare.

Kan det möjligen vara så att allt lyfe, när det uppnår en kritisk massa för att lärandemekanismer ska kunna uppstå på en högre nivå, evolverar på en högre ontologisk nivå och därmed underkastar sig koordineringsmekanismer från ovan? Kan det vara så att våra Kuznets-kurvor så att säga är undersidan av en evolutionär process som vi kanske aldrig kommer kunna skåda, eftersom vi är konstituenterna i den större storheten? Möjligen, MÖJLIGEN är det så att vi, när våra hive-mind når en tillräcklig omfattning, föder Emergenta Gudar, eller att vi evolverar motsvarande cancersupressor-gener som hindrar vår explosionsartade tillväxt och gör oss till lydiga fän i Samhällskroppens DNA-strängar och att det är så Gudar föds.

Tanken görs mer trovärdig när vi beaktar den djupa analogin mellan social rättvisa och Rawls okunnighetsslöja, och den mendelska meios-processen. (Källa men se även bakgrundsinlägget för kortversion.) Att "nytta" och "fitness" kan säga vara isomorfa begrepp får oss att förstå att Kuznets-kurvan beskriver cellens underkastelse under organismen. Våra kulturer är Gudarnas DNA, och våra individuella sinnen är individuella loci i detta DNA. En Dawkinskts godtyckligt avgränsad gen är en kulturell eller subkulturell eller ideologisk samling individer som gemensamt orsakar Gudens/Samhällets fenotyp, dvs. vissa yttringar, förmågor och beteenden.

Halleluja.

[Uppdatering: Egentligen är det kanske inte konstigare än att motsatsen till Moloch är Gud, och att vi underkastar oss Gud, och att vi då gör våld på oss själva och hämmar vår själviska självreplikation.]

Pizza gate-teorin är ett själviskt memetiskt element

(Bakgrund.)

Antropofagi har lite slappt resonerat om huruvida vi kan tala om "själviska memetiska element," analogt med hur vi kan tala om själviska genetiska dito. Det är nu dags att så sakteliga lämna tänka-högt-stadiet och bli en smula mer stringent.

Vi har alltså bekantat oss med att det kan finnas genomic conflict, dvs. att gener kan propagera sig själva i genomet på organismens bekostnad. Exemplet vi vände oss till var Medea-genen som (i bananflugor) dödar all avkomma som inte bär på genen. (Se även gärna specifikt om genomkonflikt i samband med meios i detta inlägg.)

Ett genom i meme-världen kan vi säga är ett memeplex - en övergripande ideologi eller religion, som i sig rymmer en samling specifika idéer som alla ger sina specifika bidrag till den övergripande kulturen eller traditionen. I samlar-jägar-kontext är det här ganska straight forward, eftersom det är lätt att se hur ett symbiotiskt memeplex (ett memeplex som gynnar människorna som bär det, eftersom memeplexet är beroende av människornas överlevnad) kan se ut i termer av teknologier, normer, trosföreställningar, traditioner, etcetera. Den trånga sektorn är själva hive-mindets omfattning - dvs. antalet människo-själar i nätverket - eftersom det krävs en viss arbetsdelning för att kunna tradera avancerade teknologier. (Jämför med Tasmanien.)

Vad är då ett själviskt memetiskt element i ett memeplex? Om vi ska följa analogin är det ju en meme som propagerar sig själv på bekostnad av memeplexet. I en meme/människa-symbiotisk samlar-jägar-kontext skulle det väl kunna vara en könsroll som förslösar kvinnors förmåga utan att ge en motsvarande koordineringsvinst, eller ett födoämne-tabu som blockerar en viktig kalorikälla utan att ge någon motsvarande vinst andra hälsoparametrar. (Dock är det som sagt svårt att veta vilka sedvänjor och traditioner som ger nytta och vilka som inte gör det - måste vi bereda kassava så länge?) Det själviska memet måste också kunna hävda sig, dvs. framgångsrikt sprida sig även om det ger ett negativt fitness-netto till människogruppen och därmed indirekt till memeplexet.

Genom att missgynna människogruppen missgynnar ett meme ett symbiotiskt memeplex. Likhetstecknet mellan mänsklig och memetisk välmåga är dock allt annat än uppenbart sedan vi lämnade savannen.

***

I en värld där memes kan röra sig fritt genom stora populationer är det rimligt att föreställa sig att memes selekteras för att spridas, snarare än för att gynna de mänskliga bärarna. (Bakgrund.) Ett själviskt memetiskt element är därför idag snarare ett meme som propagerar sig själv på bekostnad av memeplexets förmåga att propagera sig själv. Kopplingen till människornas fitness är upphävd - det är endast, eller i alla fall främst, förmågan att infektera nya människor som är intressant. Inte att få befintliga innehavare att överleva. (Extremfall undantaget - memeplex som föranleder omedelbart självmord är troligen för o-fitta även idag. På samma sätt som ebola. Om man dödar värld-djuret allt för snabbt går det inte att få spridning i totalpopulationen.)

Ett själviskt memetiskt element är alltså ett meme som har hög spridning för personer inom ett memeplex, men som minskar memeplexets spridning till utomstående individer. En parallell till detta är helt uppenbart det som i debatten brukar kallas för "polarisering." Olika grupper eller parter eller samhällsintressen glider i från varandra i det att de bildar sig mer och mer extrema dogmer, som må signalera lojalitet inom memeplexet men som är obegripligt väldsfrånvända för utomstående.

Ett bra exempel är det sk. Pizza gate-memet. Wikipedia:

Pizzagate avser en konspirationsteori som spreds under presidentvalskampanjen i USA 2016. Enligt teorin innehåller John Podestas e-post, som läcktes ut av Wikileaks, kodade meddelanden som hänvisar till människohandel och knyter ett antal restauranger i USA samt medlemmar i Demokratiska partiet till en pedofilring [...]

Enligt Buzzfeed som försökt spåra teorins ursprung kommer den från en tweet postad av vitmaktaktivister. Ryktena spreds vidare på sociala medier och pizzarestaurangen Comet Ping Pong i Washington D.C pekades ut som en mötesplats för pedofiler [...]

När konspirationsteorin spreds vidare drabbades ägaren och personalen på Comet Ping Pong av trakasserier och hotfulla meddelanden. Den 4 december 2016 öppnade Edgar Maddison Welch, en 28-årig man från Salisbury, North Carolina, eld inne i restaurangen med en automatkarbin och skadade inredningen, men ingen människa skadades. Welch sa senare till polisen att han "egenhändigt" ville undersöka pizzerian och säkerställa att inga minderåriga barn hölls fångna där [...]

I en undersökning gjord 6-7 december 2016 tillfrågades 1224 registrerade väljare om de trodde att Hillary Clinton "hade anknytning till en pedofilring som styrs från en pizzeria i Washington D.C.". Av de tillfrågade svarade 9 procent att de tror att hon hade anknytning, 72 procent att de inte tror det, och 19 procent att de var osäkra. Av Trump-väljare svarade 14 procent att de tror att hon hade anknytning, 54 procent att de inte tror det, och 32 procent att de var osäkra."

Teorin om pedofilringen på pizzerian är anmärkningsvärt sjuk. Det är inte så att det aldrig någonsin funnits konspirerande eliters som förgripit sig systematiskt på barn, men hela historien bär ändå osannolikhetens prägel. Därmed är Pizza gate-memet inte till gagn för memeplexet "republikanism" eller "Trumpism," eller vad vi nu ska hänföra det till. Det är gissningsvis få utomstående som hör talas om Pizza gate-historien om som därur konkluderar att anförare av teorin måste representera sanningen mer generellt. Pizza gate-memet driver på så sätt knappast nyrekryteringen.

Med en isande känsla av hopplöshet tvingas jag erkänna att allt detta är gissningar. Allt kanske beror på vilken typ av sinne man har? Låt oss ändå för argumentets skulle anta att jag har rätt. Pizza gate-teorin kan då sägas ha egenskaper som propagerar den inom memeplexet - den är iögonfallande pga. chock-värdet och den lär ju spridas på sociala medier av samma anledning. Vi kan också tänka oss att den är ett bra verktyg för att signalera contrarianism visavi etablissemanget, eller ett bra fyrbåk att samlas kring inom sekten. Den som härbärgerar den extrema åsikten att Pizza gate är SANNINGEN, den kanske vinner status inom gruppen.

Av olika skäl kan Pizza gate-memet få spridning inom memeplexet. Samtidigt bidrar memet till polarisering, eftersom memeplexet nu verkar mer bisarrt för utomstående. Avståndet till människor i andra memeplex ökar, och tröskeln in i memeplexet ökar därmed. För att ta sig in i memeplexet måste man nu tro på en så sjuk idé att andra människor kommer att stigmatisera en. Man kommer att framstå som en galning. Beroende på vilken grad av antimimesis som är aktuell för att fjärma sig från ordinarie statushierarkier kan memeplexet som helhet troligen bli mindre attraktivt för många presumtiva konvertiter.

Vår förhastade och skuldtyngda tillkomst genom en bristfällig gudom, med hjälp av improvisation och otacksam materia

(Bakgrund.)

Vi kan alltså konstatera följande. Som redan Aristoteles var inne på är den Darwinistiska principen mer abstrakt än att bara gälla mendelska ärftlighetslagar från 1865 eller DNA från 1953. Ur Frågan på vilken människolivet är ett svar:

"I sin egen idéhistoriska genomgång över idén om det naturliga urvalet (A Historical Sketch of the Progress of Opinion on the Origin of Species Previously to the Publication of the First Edition of this Work) nämner Darwin som tidigaste referenspunkt Aristoteles, som i sin Physicae Auscultationes förundrade sig över hur kroppsdelar, såsom tänder, förefaller ändamålsenlig trots att de måste ha uppstått av en slump:

'Wheresoever, therefore, all things together (that is all part of the whole) happened like as if they were made for the sake of something, these were preserved, having been appropriately constituted by an internal spontaneity; and whatsoever things were not thus constituted, perished, and still perish.'"

Aristoteles var därmed inne på assembly theory, the Watchmaker argument och lyfe. Entiteter som uppvisar komplexitet, vilket vi tolkar som syfte, finns för att de har en sannolikhet att finnas som bestäms av egenskaper såsom förmåga till självreplikation och förmåga till självupprätthållelse (t.ex. homeostas). Världens statistiska regel är annars att allt blir mer och mer normalfördelat i och med att entropin ökar, men det kan finnas komplexitetsfickor som lokalt verkar i den motsatta riktningen genom att ha egenskaper som gör dem sannolika i trots mot deras globala osannolikhet. Entiteter som inte har lyfe-egenskaper som självreplikation, entropi-avsöndring och homeostas är alltså inte "thus constituted" och kommer på grund av termodynamikens andra huvudsats att "perish" - ty det är lättare att göra omelett av ägg än tvärt om.

Vidare kan vi konstatera att flera av verklighetens ontologiska skiktningar är föremål för den generella Darwinismen. Selektion kan på många (alla?) nivåer, inte bara på genernas nivå, vilket kan härledas redan ur det faktum att DNA själv en gång evolverat ur något föregångsstadie. Generna är således inte en lägsta ontologisk nivå i verklighetetens matryoshka-docka, utan "out on one side" som en evolverad lärandemekanism för den delmängd av lyfe som vi kallar life. Ty för att något ska kunna evolvera måste det kunna lära, det vill säga: Det måste finnas någon feed-back-mekanism som står för evolutionsalgoritmens ärftlighetsfunktion. Ärftlighet, variation och urval, remember? Men mer generellt än "ärftlighet" är "lärande."

Så, var för då detta oss?

***

Tillbaka in i metafysiken, förstås.

Vad är ett "emergent fenomen"? Jag vet inte om jag vill påstå att Hofstadter myntar det i Gödel, Escher, Bach - Ett evigt gyllene band, men det var därigenom fenomenet nådde mig. Om jag inte minns fel argumenterar Hofstadeter, även fortsättningsvis och mer koncist i I Am a Strange Loop, för att medvetandet är ett emergent fenomen som uppstår ur de många beståndsdelar som är hjärnans nervceller. Ett fenomen som uppträder holistiskt, som en funktion av, men med en funktion utöver, sina delar. Analogt med att varje myra följer enkla regler, men att myrstacken ändå uppvisar en häpnadsväckande komplexitet. Myrstacken är så att säga större än summan av myrorna. Och medvetandet är större än summan av nervcellerna och signalsubstanserna.

Emergens handlar också om kompression. Temperatur är ett populärt exempel. Det vi upplever som varmt eller kallt är i själva verket ett genomsnitt av partiklarnas rörelser. Värme och kyla finns inte på partikelnivå, men det finns på en högre emergensnivå. Det är för det kommande argumentets skull dock viktigt att betona att temperatur som emergent fenomen finns som vår tolkning av världen, inte som en fristående storhet som på något sätt emergerar ur partiklarnas rörelsemönster. Temperatur som emergent fenomen härrör sålunda från oss och inte från partiklarna. Det är vår strategi för att slippa känna till alla de enskilda partiklarnas banor och hastigheter, och istället pragmatiskt hantera materians relevanta egenskaper.

Man brukar vidare skilja på svag och stark emergens. "Svag emergens" innebär att ett fenomen uppträder som summan av delarna, såsom temperatur. Beståndsdelarna är helt fristående från högre-nivå-fenomenet, och verkligheten kan beskrivas på vilken som helst nivå med olika grader av kompression. "Stark emergens" beskriver istället ett system som är större än delarna, såtillvida att systemet har en kausal påverkan på beståndsdelarna. "Stark emergens" är ett betydligt mer kontroversiellt koncept än "svag emergens." (I en debatt som för övrigt i delar är analog med levels-of-selection-debatten - kan selektionsvarians uppträda på en högre nivå än beståndsdelarna? I vanlig ordning hänvisar jag här till Okashas Evolution and the Levels of Selection.)

(En tanke kring svag emergens kan vara att kompression av information måste vara kompression av information för någon eller något, det vill säga att det måste finnas ett högre-nivå-system som i någon mening analyserar världen och komprimerar informationen om en delmängd av verkligheten - som en människa upplever temperatur, exempelvis.)

Med utgångspunkt i en generell Darwinistisk princip kan vi nu tolka stark emergens som en viss nivå av komplexitet som ackumuleras på den lägre nivån. Ett emergent fenomen, som inte bara är en kompression av information för ett givet system, kan förstås som ett mönster som är komplext. Och vad är nu igen komplexitet? Wikipedia:

"Complexity characterises the behaviour of a system or model whose components interact in multiple ways and follow local rules, meaning there is no reasonable higher instruction to define the various possible interactions.

The term is generally used to characterize something with many parts where those parts interact with each other in multiple ways, culminating in a higher order of emergence greater than the sum of its parts. [...]"

Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som "compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances."

När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.

Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.

Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).

Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten.

***

Det här kopplar givetvis, om än möjligen inte 1:1, till The Major Transitions in Evolution. Dessa rör ofta övergångar från lägre-nivå-evolution till koordinering i högre-nivå-entiteter. Från Wiki:

Transition from:	Transition to:	Notes
Replicating molecules	"Populations" of molecules in compartments	Can't observe
Independent replicators (probably RNA)	Chromosomes	RNA world hypothesis
RNA as both genes and enzymes	DNA as genes; proteins as enzymes
Prokaryotes	Eukaryotes	Can observe
Asexual clones	Sexual populations	Evolution of sex
Protists	Multicellular organisms — animals, plants, fungi	Evolution of multicellularity
Solitary individuals	Colonies with non-reproductive castes	Evolution of eusociality
Primate societies	Human societies with language, enabling memes	Sociocultural evolution

Ta till exempel evolutionen av sexuell reproduktion. Det finns flera olika teorier som kan förklara sexuell reproduktion, till exempel The Red Queen Hypothesis, som Antropofagi lyfter i Frågan..., men en ännu mer intressant (del-)förklaringsmodell i sammanhanget är "den genetiska okunnighetens slöja." (Se utmärkt intressant artikel av Samir Okasha.) Meios är den process där könsceller bildas genom att antalet kromosomer halveras; vi vill ju ha 23 kromosomer från moderns ägg och 23 kromosomer från faderns spermie, remember? Okasha skriver:

"During meiosis – the celldivision process by which sexually reproducing organisms make gametes – the chromosome number is halved: only one of each chromosome pair is passed to each gamete. Most of the time meiosis is ‘fair’, so that any particular gene has a 50% chance of making it into any gamete – a fact known as Mendel’s law of segregation. The law has profound evolutionary consequences, as it equalizes the interests of all the genes in the organism, ensuring they work for the common good; see section 5. Indeed fair meiosis, or Mendelian segregation, is arguably a prerequisite for the very existence of cohesive organisms such as ourselves."

Poängen är att intra-genomisk konflikt borde leda till att gener förmedlar sig själva orättvist mycket på andra geners bekostnad, och att en rättvis meios är grundbulten i den koordinering som vi kan kalla "människan," där en mängd själviska gener mestadels samarbetar för att deras gemensamma farkost ska fungera. Om vissa gener fuskade i meios-processen skulle inte koordinering-i-högre-nivå-organism fungera. Okasha igen:

"Segregation distortion is the exception not the rule; most of the time meiosis is fair. Since fair meiosis involves complex molecular machinery, it seems probable that it is an evolved feature of organisms, so has a Darwinian explanation. This prompts the question: what is the benefit of fair meiosis? Why would natural selection have favoured it? 

This question is deceptively simple; we need to ask: ‘benefit for whom?’ An individual gene clearly benefits if it can distort segregation in its favour – that way it will bequeath more copies to subsequent generations. Imagine again two alleles at a locus, A and a. Clearly, the A allele would prefer a segregation scheme of 4:1 in favour of A, for example, over fair 1:1 segregation. Conversely, allele a would prefer segregation to be biased in its favour. So neither allele at the locus in question benefits from fair meiosis per se; both would do better if segregation were biased to their advantage. 

What about the organism as a whole? Does the whole organism benefit from fair meiosis? The answer is ‘yes’, in many circumstances. The reason is that a distorter will often have harmful effects on its host organism. Ordinarily a gene which harms its host organism will harm its own reproductive interests, so will be selected against. But this is not true if the gene is a segregation-distorter. A distorter gene may spread by natural selection even if it harms its host organism – which implies a conflict of interest between gene and organism."

Okasha argumenterar vidare för att konflikten kan ses som en konflikt mellan den segregations-/meios-störande genen och alla andra gener:

"If allele A distorts segregation at its own locus, a gene at an unlinked locus is not directly affected. However if the A allele also reduces organismic fitness, as many distorters do, then genes at other loci suffer. They pay the cost of the reduction in fitness but gain no compensating segregation advantage, so end up bequeathing fewer copies to the next generation. Genes at other loci thus benefit if they can somehow prevent the A allele from distorting segregation, so will be under selection to do so. 

This is the basis for the explanation of fair meiosis developed by Eshel (1985), who showed that ‘modifier’ genes at unlinked loci, that have the effect of restoring fair meiosis at the locus undergoing drive, will be favoured by natural selection. So a tug-of-war will ensue: the A allele will try to bias segregation in its favour, but alleles at all other unlinked loci in the genome will try to restore meiotic fairness. Since there are many such loci in the genome, they are likely to win the war. The predicted outcome is thus a restoration of fair meiosis. Thus there is a putative evolutionary explanation for why fair meiosis is the rule. This explanation is widely accepted among biologists.

[...]

A different (though equivalent) perspective is that fair meiosis acts to equalize the interests of all the genes in the organism. If meiosis is constrained to be fair, then the only way a gene can benefit itself is to boost the fitness (total gametic output) of the whole organism, which benefits all other genes too. By contrast, if a gene can break Mendel’s law then it can benefit despite harming its host organism, as we have seen. So fair meiosis acts as a unifying force, preventing internal conflict and leading the organism to behave as a single, cohesive entity. 

The fact of meiotic drive, and the evolutionary pressures it gives rise to, remind us that the unity of the individual organism cannot be taken for granted. We naturally regard an individual organism as a cohesive entity, with a unity of purpose, i.e. all its parts work for the common good. This is often justified, but organismic unity is an evolutionary achievement, and is possible only to the extent that meiotic drive (and other forms of intra-genomic conflict) are kept in check [...] An organism in a sexual species is a temporary coalition of genes whose interests do not necessarily overlap, as they are not all transmitted together. Fair meiosis works to align the genes’ interests, ensuring they work for the common good. If the parliament of genes could not enforce Mendel’s law, harmful genes could spread and organismic integrity would be undermined."

Sammanfattningsvis:

"In a sexual species, there is a potential conflict between any individual gene and its host organism. A gene that distorts segregation in its favour can spread despite reducing its host’s fitness. This harms genes at unlinked loci, who are thus under selection to restore fair meiosis if they can. One effect of fair meiosis is to equalize the interests of all the genes, thus ensuring they work for the common good [...]

[...]

When meiosis is fair, then any given allele does not ‘know’ whether it will be transmitted to a particular gamete – the chance that it will is fifty percent. So the allele is behind a veil of ignorance with regard to its presence in each gamete, which ensures that its interests are aligned with its host organism, i.e. it will seek to maximize the organism’s gametic output. Furthermore, an allele that is transmitted to a gamete does not ‘know’ which other alleles (at unlinked loci) are also in the gamete. By forcing genes behind a veil of ignorance, fair meiosis thus randomizes away the information that alleles would need to profit at the expense of their host, or to form selfish cabals with genes at other loci. 

This analogy may seem limited since it says nothing about choice from behind the veil, a notion central to the Harsanyi/Rawls argument [om okunnighetens slöja]. But in fact the notion of choice (or preference) is implicit in talk of a gene’s ‘interests’ – which is itself short-hand for talking about what natural selection would favour [...]"

Anledningen till att vi spenderar så mycket tid på denna politisk filosofi-analogi om okunnighetens slöja är för att den så tydligt beskriver hur en Major Transition in Evolution kan sägas relatera till koordinering av beståndsdelarna. Men, inte beståndsdelarna som cellerna, organellerna, molekylerna i allmänhet, eller atomerna. Det handlar om beståndsdelarna i den lärandemekanism "out to one side" som kodar för organismens fenotyper/egenskaper/beteenden - det vill säga själva genomet.

***

När vi pratar om lyfe och dess fyra pelare (dissipation/entropiexport, autocatalysis/självreplikation, homeostas, och lärande) så saknas egentligen den, på en kemisk nivå, mest elementära transitionen i Major Transitions-tabellen från Wikipedia. Den mest grundläggande komplexitetsfickan tas för givet i tabellen: Replicationg molecules - självreplikerande molekyler - är grunden till övriga transitioner. Även dessa måste ha lyfe:s pelare föra tt kunna evolvera. Entropopiexport är nödvändigt för att vi ska kunna tala om en komplexitetsficka överhuvudtaget. Homeostas eller motsvarande stabiliserande mekanismer är nödvändiga för att komplexitetsfickan ska existera över tid och inte bara ätas upp av världen. Självreplikation är nödvändigt för att komplexitetsfickan ska bli sannolik, och lärande i form av någon sorts feed-back-mekanism är nödvändig för att vi ska kunna ha ett en evolutionsprocess där ett urval leder till att olika egenskaper varierar i hur väl de överlever i en resursknapp tillvaro.

Det är differentierade utfall som ger mening i den här processen. Om vi hade enbart självreplikation men ingen Malthus hade vi bara haft ökande mängder av olika entiteter. Genom att dissipation kostar energi, och energi är en begränsning för populationen som helhet, kommer entiteterna behöva konkurrera om den tillgängliga energin i ett system. Det är genom att olika egenskaper är olika bra för att konkurrera, som intressanta entiteter uppkommer. I en resursobegränsad värld med odifferentierade utvall hamnar vi i babbel-jämviktslägen. (Jämför: Autofobi; Grand Theory om kommunikation och kognition.) Om det inte finns något selektionstryck, så finns det inga intressanta adaptioner - sålunda ingen komplexitet. Bara randomness. (Det går att jämföra med Henrich Feiglings resonemang om socialdemokratin, givetvis! Se kapitel 12.)

Emergens uppstår när en viss nivå av komplexitet ackumuleras på en viss nivå av verklighetssubstratet. När en emergens uppstår - en meningsfull entitet, en komplex samling beståndsdelar som selekteras för av den abstrakta Darwinianska processen - så måste detta ske i och med att en lärande-mekanism/feedback-loop har etablerats på den gamla nivån. Det är ju endast därigenom som komplexitet/ändamålsenlighet kan ackumuleras över tid i konkurrens med andra entiteter.

När ett mönster uppstår kan mönstret bli en beståndsdel i ett nytt mönster(-av-mönster). Först när det nya mönstret(-av-mönster) utvecklat en lärandemekanism kan ett nytt mönster(-av-mönster-av-mönster) etableras.

***

Detta betyder givetvis att Donald Hoffmans modell av medvetandet är EXTREMT intressant. Det störande med Hoffmans modell är ju annars att han postulerar medvetandet, vilket känns som ett rätt slappt sätt att lösa the hard problem. Men, genom att bygga upp medvetandet på högre nivåer genom lägre-nivå-konstituenter (som är de han postulerar) så lyckas han i alla fall bygga något på något. Det är inte mindre intressanta än att beskriva människan som en samling celler utan att veta exakt vad cellerna består av. Världen är intressant på våra höga emergensnivåer även om vi inte vet exakt vad  den ontologiska lägsta nivån är! Världen som en sammansättning av atomer är väldigt intressant även om vi postulerar atomerna utan vidare förklaring. Det samma skulle kunna gälla medvetandet.

...och intressant nog skrev jag fel nyss - när jag skulle skriva "medvetandet," skrev jag istället "memedvetandet." En freudiansk-metafysisk felskrivning?

I substratet som är människornas medvetanden kämpar ju memes om herraväldet. Den trånga sektorn är bara indirekt energi - i mer direkt bemärkelse är det människornas kognitiva kapacitet eller lmentala lagringsutrymme. Memes kan vara självreplikerande, stabila, lågentropiska, och lärande. De kan bilda beståndsdelar.

I ett större nätverk. I ett nytt emergent fenomen på en högre nivå än oss själva.