Uncanny valley och Schelling's fence

Eftersom Antropofagi tidigare har pratat både om Sam Harris eventuella smyg-islamofobi, och i samband med detta även slippery slopes i allmänhet, är det intressant att notera att Harris själv för ett hal backe-argument: 

 

 

Harris menar att hans gäst ju pratat med någon som har osunt intresse för ras/IQ-frågor, och som själv har pratat med en pseudo-nazist som i sin tur har pratat med en nazist. Harris poäng är att man tillslut själv blir smutsig av att befinna sig i det här ledet - intressant eftersom han själv ju uppenbarligen pratar med gästen. Den fråga man saknar är ju Harris fråga till sig själv - varför har jag just den här konversationen?

 

De kommer inte in på det, men kanske har Harris bara satt upp ett Schelling's fence, och gästen råkar hamna på rätt sida. Ett Schelling's fence är när du på förhand bestämmer en punkt i den hala backen som du aldrig ska halka förbi, även om det på en närliggande punkt inte känns så farligt. Att korsa ett Schelling's fence, ett Schelling-staket, ska förstås som att man väljer att inte bara korsa den punkten, utan att åka hela vägen ner till backens slut.

 

Att inte över huvudtaget ge sig in i backen, dvs. att inte prata med någon som någonsin pratat med någon som någonsin pratat med någon det minsta kompromenterande, har vi tidigare konstaterat är orimligt.

 

Att halka till backens vidriga slut och själv bli full blown nazi är inte heller så lockande.

 

Harris lanserar en delvis lösning iom. analogin till begreppet uncanny valley. Pratar du med en seriemördare behöver du inte ta explicit avstånd från denne - det kan vara en intressant journalistisk eller antropologisk gärning, och du själv kan gå fri från att associeras med mördaren eftersom det bör vara uppenbart att ni har olika värderingar. Men, ju närmare din samtalspartner kommer dig, åsikts- eller värderingsmässigt, desto obehagligare kommer det att bli om samtalspartners har unkna åsikter som du inte uttryckligen distanserar dig från. Jag tror att detta stämmer ganska väl.

#metoo och min röv

Eftersom Antropofagi är en manifestation av tidsandan (ligger alltid en dag innan DN, mind you) så kan vi dra slutsatsen (detta är så klart helt okontroversiellt) att rasism-sexismen frodas. Kanske ska vi bara se det som att Sveriges kollektiva jagupplevelse rationaliserar allt som socialdemokraterna gör, och nu är ju gränsen som bekant igenbommad. Ingen vet vart Anders Ygeman, som svalde nyckeln, har tagit vägen.

(Bakgrund: Trivial analogi; relationsskeppet; Trädgårdh; vi möts vid vägskälet; hur man hittar och dödar en ödla; Schelling-punkter; Schelling, Jung och Durkheim; koordinering, kultur och kategorier; Schelling, Somalia, och SSC; intersubjektiva fenomen genomskådade; allas lika värde 1; allas lika värde 2; intersubjektiva fenomen som flägz; den gången då jag diskade som jag berättar om för barnbarnen; jämlikhet och tillit; o-orginellt.)

Även med denna insikt i färsk åminnelse måste Antropofagi uppdatera lite åsikt om #metoo. Det verkar som att jag om något har errat på den snälla sidan. Fasen också.

Antropofagi har som bekant försökt ha en positiv grundinställning, men påtalat att #metoo kan ses som en logisk fortsättning på den svenska statsindividualismens brottningsmatch med den sällskapliga osällskapligheten. Romantikens död och rationalitetens intåg i snuskrummet.

I den mån jag har varit kritisk mot #metoo, har det handlat om att jag kan se baksidorna med denna utveckling - vill vi verkligen vara en kultur där vuxna människor inte får ta varandra på rumpan? Jag har här exemplifierat med Ohly-uthängningen, som jag uppfattat som ganska orimlig.

(Bakgrund: Ahlström har helt fel om Bergman; nationalstatens överjag; relationsskeppet; jämlikhet, broderskap etcetera; vi halkar vidare; #jagockså.)

Positiv till hela spektaklet har jag varit eftersom jag uppfattat det som en godartad koordinering av utsatta människor som tidigare lidit av ett samordningsproblem. En påle i Molochs öga, för att blanda mina mytologiska referenser.

Jag har även beskrivit #metoo som en begriplig respons på ett rättssystem som inte levererar. (Rättssystemet måste som bekant ha rätt så ofta som möjligt, men ändå släppa igenom en eller annan fällande dom, för att uppfattas som legitimt.) Det är ju ändå folk som drogar och våldtar till vardags som nu äntligen åker dit. Därvidlag har jag syftat på typ Virtanen.

Men oj. Nu verkar det som om alla "clear cut cases" faller i bitar, ett efter ett. Urban Ahlin vill t.ex. inte riktigt fastnade i trålen. Processen rörande Mp:s Stefan Nilsson verkar mer eller mindre gestapo-esque, ska en tro Lilla Drevet-Olas redogörelse (pallar inte leta avsnitt att länka). Cissi Wallin, som är någon slags nyckelperson i svenska #metoo, verkar helt galen, och Virtanen-fallet verkar inte så vattentätt som medierapporteringen velat göra gällande. T.ex. så nekar Virtanen helt; fallet är preskriberat och kan således inte prövas; Wallin anklagade 2011 Virtanen för att ha våldtagit henne 2009, och förundersökningen lades ner direkt. Inga starka bevis för Virtanens skuld finns att tillgå. (Och ni minns denna princip, va?)

Antropofagi har (kanske felaktigt) antagit att de riktigt vidriga #metoo-vittnesmålen är exempel på dåligheter som nu delvis sonas och sanktioneras, men att det också halkar med en mängd mer eller mindre marginella fenomen (t.ex. Ohly) som i värsta fall kan beskrivas som social inkompetens eller felkalibrerad mellanmänsklig interaktion. Nu verkar det dock alltså som att de vidriga dåligheterna kanske är påhittade, eller i alla fall i flera fall svagt belagda.

Istället för att vara en sund reaktion på ett rättssystem som inte levererar, och en efterlängtad samordningsmekanism för sexualbrottsoffer, så verkar #metoo mer och mer se ut som ett fall av ideologiskt drivet angiveri och rättssäkerhetsförfall.

Det är lika bra att säga det nu, så kan jag säga "vad var det jag sa" i morgon när DN bankar upp Stora Kovändningsreportaget om att #metoo var galenskap:

Jag tycker #metoo verkar dåligt!

(Obs! Åsikt starkt färgad av att ha lyssnat på avsnitt nr. 4 av podden Penntricket. Att Cissi Wallin som sagt verkar ytterst hänfallen åt affektiv dödsspiral kastar skugga på hela kampanjen. Kanske övervärderar jag Wallins betydelse här, eller implikationerna på kampanjen. Eller, i värsta fall, kan Wallins osaklighet förklaras av att hon har blivit drogad och våldtagen, vilket naturligtvis kan föranleda PTSD. Vilket inte bara är en skitfet skiva av Pharoahe Monch, tyvärr.

Rättssäkerhets-argumentet verkar dock opåverkat av huruvida Wallin är galen eller ej. Den anklagades utfall ska självklart inte hänga på den anklagandes eventuella vansinne. Rättssäkerhet är tvärt om den systemiska egenskap som ska gardera mot sådant vansinne. Och mot att folk använder rättssystemet för att skada sina fiender, hämnas, etcetera.)

***

Den sorgliga backdroppen är att det fortfarande begås en mängd sexualbrott lite var stans i samhället. Och ja, uppenbarligen är det män som begår nästan alla. Jag är också motståndare till overgendering av harassment, och jag tycker också att "any social scientist worth his salt" måste titta bortom närmaste könsvariabel efter en sannare sanning. Men vi ser också danska ubåtskaptener och mexikanska gangstrar som styck-sex-mördar kvinnor; vi ser brutala gruppvåldtäkter lite var stans i Sverige; och vi ser utbredd trafficking och sexuellt slaveri.

#metoo är kul att klaga på, eftersom alla verkar tycka det är bra. Danska ubåtskaptener är tråkigt att klaga på, eftersom alla verkar tycka det är dåligt. Men det är ändå trevligare att vara Virtanen än Wall just nu. Och även om Cissi Wallin poddar om sitt manshat i timtal, så är det faktiskt endast en källa till humor, vilket inte bestialiska styckmord är - vilket väl förklaras rätt bra av Oivvo Polites vit-makt-musik-analys, som Antropofagis identitetspolitik-fuskande inkarnation à la 2014 skrev några rader om:

"Polite skriver också om varför han, som afrosvensk, gillar att lyssna på vitmakt-musik. Mycket svart musik, skriver Polite, behandlar vita människors övergrepp – likväl har vita uppskattat musiken. Black power-budskap, såsom Paris eller Public Enemy, har uppskattats, medan vitmakt-grupper har avskytts. Jag kan tillägga att jag personligen inte uppfattar Public Enemy som ett inverterat Ultima Thule – jag bara följer Polites resonemang, som leder upp till frågan huruvida 'ickearier [kan] ta vit rasistisk kultur med en klackspark?' Polite är förvånad och glad över att han kan svara ja på den frågan – att han har 'råd' att lyssna på vitmaktmusik. 'Mitt förhållande till europeisk kultur är så radikalt annorlunda att det utgör en historisk händelse.' Polites glädje rör med andra ord att han kan känna sig så ohotad av extremhögern, att han kan ha ett distanserat förhållningssätt till musiken på samma sätt som vita kan ha till t.ex. svarta rappare som uttrycker sig hatiskt mot vita. 'Den konsumtionen är den slutgiltiga uppgörelsen med den offerroll som ickevita människor tillskrivits och tillskriver sig själva.'"

***

Rättssystemet är himla bra, förutom att det är himla dåligt. (Dåligt! Dåligt!) Vi borde inte hålla på att erodera det hur som helst. Oskyldiga på offentlig skampåle är inte styckmord, men det är inte heller helt och hållet inte styckmord. Om ni fattar vad jag menar. (Det är kanske en tusendel av en promille styckmord, eller nåt sånt.)

Men att jämföra styckmordets vidrighet med rättssystemets genomsläpplighet är egentligen inte det vi vill. Det uthägningsfantasterna kanske borde erinra sig är att:

Det är skillnad på hämndbegär och blodtörst!

Det ligger rimligen i deras egna intresse att göra den distinktionen. När man väl har smakat gott blod är det svårt att gå tillbaka till äckligt.

Dvs., det roliga är ju att hämnas på den som är skyldig. Inte att bara lägga vem som helst i stupstocken. Rättssäkerheten är visserligen främst till för att ingen ska bli oskyldigt dömd. (Det verkar gå sådär, sett till t.ex. Quick- och Kevin-fallen.) Men, det är också till för att den som faktiskt är skyldig inte ska kunna komma undan!

(Exakt hur mycket dragkraft denna insikt har i just #metoo-sammanhanget är väl lite oklart. Vad gäller flera exempel tycks det ju främst handla om att fabricera uthängningar från noll - inte om att rota fram den skyldige till ett faktiskt brott.)

***

Så lite introspektion på det:

Ack! Tycka #metoo är dåligt! Nu har Antropofagi tagit ännu ett steg mot the Dark Side. Eller?

Nä. Jag kanske ironiserar över sådant, men i själva verket är det bara så att en bättre epistemologi gör att jag inte kan engagera mig i affektiva dödsspiraler som genusvetenskapsaktivismen längre.

Jag är osäker på om det syns så bra i bloggen, men jag försöker medvetet steelmanna genusaktivism-sidan genom läsning och poddlyssning. Det leder dock bara hela tiden till att jag mer och mer tappar förtroendet för genusvetenskapen. (Se: Rehabiliteringen funkar inte; genusvetarna svarar inte.) Ex.: Utan att någonsin ha läst något av Per Ström gick jag direkt på ett paper som syftar till att granska hans påståenden. Ingen av de sex "svaren" är särskilt övertygande, välformulerade, eller uttömmande. Jag kan fan göra bättre själv på tre sekunder. Kolla nu:

1. Googlar jättesnabbt på Pär Ström. 

2. Resultat. 

3. Samlar in ett argument från Pär: Alla manliga Astrid Lindgren-karaktärer är fåniga vilket tyder på ett matriarkat. 

4. Tänker i noll sekunder. 

5. Respons: Positive bias på den! Hallå, det finns ju ypperliga män i Lindgrens verk. Luffaren i Rasmus på luffen! Birk! ALFRED! 

6. Respons 2: Det finns ju urlöjliga kvinnor också! Hon som skvallrar i Emil i Lönneberga? (Krösa-Maja? Heter hon det?) 

7. Slutsats: Pär Ströms Astrid Lindgren-argument är heeelt off. 

8. Meta-slutsats: Jag krossar MRA-husgudar lättare än de mest Ekonomisk Debatt-fähiga debattörer.

Hur som helst vill jag hålla fast vid att kontrarian-uppfattningen är viktig, givet Ash's conformity experiment. Det finns ett uppenbart egenvärde i att tänka annorlunda, även om en tänker fel, ty annars känner sig alla bundna av gruppen att tycka samma.

Det är också viktigt att kunna ändra åsikt - kan man inte det, spelar det ingen roll hur bra argument man har. Argumenten är inget värda om slutsatsen är på förhand given.

Kommer vissa människor att tycka att man är dum i huvudet för att man ställer sig skeptisk till #metoo eller motsvarande "samtidens objektiva goda"? Ja, givetvis, men det är den lilla kostnaden i sammanhanget. Den stora kostnaden är osäkerheten på de egna åsikterna - byter jag åsikt för att just vara motvals, eller än värre, för att gå med strömmen i ett begynnande paradigmatiskt skifte?

Ack och ve. Jag får väl veta när det är för sent.

***

Apropå paradigmatiska skiften. Härmed vill jag, som en slibbig eftersläng, återvända till slippery slope-diskussionen. Låt oss ta fallet "SD:s normalisering". Nanna Johanssons serie om detta står sig himla bra. Vi tar den igen:

Vi noterar att normaliseringen har skridit framåt jämfört med 2014. Men, eftersom vi är 75-procents-Ghandi så känns detta inte så jobbigt! (Se The legend of murder Ghandi.)

Ärligt talat så är vi ju nu, mer eller mindre ironiskt, på steg 5, "Det svenskvänliga partiet". (Vilket kanske bidrar till att förklara Jimmies illasittande chinos.) Det känns helt okej idag - säger zeitgheisten, inte Antropofagi! Men "oss den 12 mars 2014" tycker inte alls att det känns bra. - inte ens zeitgeisten.

Vi tycker inte att det känns bra med Steg 8, "Det enda partiet". Men det kanske känns bra 2022!

Så, var ska vi dra vårt Schelling's fence?

Tja... Demokratin säger ingenting om att SD inte får bli Regeringsparti. Om vi tar demokratin som vår vägledande metaprincip, så ska vi sätta stängslet mellan steg 7 och 8. Demokratin säger nämligen att inget parti får vara Det Enda Partiet. Det går inte, säger demokratin.

Detta Schelling's fence har fördelen att vi skulle ha satt det på samma ställe 2014 som idag. Det verkar som att detta fence således är samtidsoberoende. Men, det kan finnas flera olika samtidsoberoende stängsel, och vilket av dem vi väljer kan i sin tur vara högst samtidsberoende.

Det är en knivig sits.

Om vi vill sätta tillbaka stängslet vid steg 1? Tja, det finns ju onekligen underlag. Men, de har kickat Kent. Och vi har resonerat i sönder begreppet "rasistiskt" - kanske har vi landat i att marginalfenomenet SD faktiskt har gynnats av att kallas rasistiskt, och då vill vi ju med vårt konsekventialistiska perspektiv inte kalla det rasistiskt längre. (Bakgrund: MindreFel om rasism.)

Dessutom borde vi i konsekvensens namn helga SchäsLong-insikten om the genetic fallacy, dvs. att inte döma ut SD pga. att de var nazister på 90-talet. Eftersom nästan alla andra ändå var det på 30-talet. Typ centern.

Fast, allt det här är mest konstigt. Dumheter. I bästa fall, om jag ska vara snäll mot mig själv, trassligt sophistication bias. För vi har inte makten att sätta några staket gentemot nämnda zeitgeist. Och vi tycker ärligt talat att SD är rasister och idioter än idag, vilket inte verkar ha hindrat befolkningen från att flytta fram dem från steg 1 till 5. Demokratins avigsida, uppenbarligen. Philosophical majoritarianism min röv.

This just in: Universums gåtor fortfarande olösta

(Bakgrund: Lösning på universums gåtor; mer om gåtorna.)

Antropofagi har som vanligt låtit sin slappa explore-funktion löpa amok. Som vanligt har jag blivit called out i min filosofi-cirkel. Det är ju exakt därför jag håller mig med ett stall av de skarpaste hjärnor som min aparta ap-art kan uppbåda.

Så, jag tvingas motte-and-bailey:a en smula. Dvs., retirera tillbaka till en trivial position, men vid tillfälle smyga ut på fälten utanför och hösta in göttma från den felaktiga och giriga versionen av mitt argument. Kanske, typ.

(Relaterat om motte and bailey: Ivar Arpis rimliga åsikter; MAB deep; en varg söker sitt Schelling's fence; överfittning; ingen recension; de gömda konnotationerna; tro på tro.)

Alltså, självklart är jag överironisk när jag menar att jag löst the hard problem of consciousness. Så vad menar jag då?

Jo, att illusionen av fri vilja, som jag slarvigt klumpar ihop med medvetandet, är beroende av upplevelsen av tid som linjär; som uppdelad i hänt (dåtid), nu (nu), och icke-hänt (framtid). För, den fria viljans illusion är ju också konceptuellt obegriplig i en deterministisk-mekanistisk värld (en sån som vi lever i - vilka andra skulle kunna finnas, hr. Leibniz?) där allting föregås av någonting (utom möjligen dessa mystiska freebits som jag inte förstår någonting av men som inte har några implikationer på den fria viljan).

Alltså; illusionen av fri vilja är en illusion om ett första-rörar-skap, en metafysisk jungfrufödsel av kausalitet i varje val och handling. Illusionen om fri vilja kräver därmed en osäker framtid, som inte bara är osäker för dig eller mig, utan som i sig själv är obestämd. Tiden kan inte uppstå samtidigt längs hela axeln, utan måste hända i små bitar. En bit i taget.

Men, om du upplevelsen av tid inte är förknippad med medvetandet, dvs. frågan om vad det är att ha en upplevelse, så är mitt claim inte så särskilt kontroversiellt. Nära nog tautologiskt, faktiskt, skulle man kanske kunna påstå.

Min motte, min påståendeborg, mitt triviala påstående, är alltså: Illusionen av fri vilja är förknippad med upplevelsen av tid som en linjär historia, där framtiden ännu inväntar jagets självständiga beslut.

Min bailey, som jag torgfört men på inget sätt kan försvara, bygger på en oförsvarlig sammanblandning av medvetande och illusion av fri vilja. Jag skördade dessa fält, och lät mina oxar beta deras utmarker. Men nu när Filosoficirkelns Riddare komma sättandes på sina vilda springare, ja då kan jag bjuda intet motstånd.

Det kommer förmodligen visa sig om jag uti min påstått ointagliga borg, för den delen, förmår hålla fortet. För att tala med Petter Alexis.

***

Appendix: Cirkelns mäktiga anfall

M:

Givet att medvetande = upplevelse är detta en tautologi: "Medvetandet är upplevelsen av linjär tid."

Om inte, lös "The hard problem of experience" tack.

S:

Det var bistert från [M]... Jag ställer mig också lite frågande inför själva klimax i framställningen:

"Medvetandet är upplevelsen av linjär tid; tiden är den medvetna upplevelsen av termodynamikens andra huvudsats." 

Jag känner mig fortfarande lika förvirrad efter att ha läst detta.

[Antropofagi], tror du att en dator i princip skulle kunna simulera mina tankeprocesser (upp till något litet försumbart fel)? Och tror du i så fall att ett (mitt) medvetande skulle "uppleva" där inne då?

M:

Ledsen för bisterheten, men jag tycker att detta cirkelresonemang har upprepats så många gånger nu (är detta kanske "filosoficirkelns" dolda mening?), "medvetandet är inget annat än upplevelsen av att uppleva att jag upplever", osv. Jag tycker inte att det spelar någon roll huruvida mitt medvetande råkar inbilla sig att det följer tidsaxeln i större utsträckning än någon rumslig dimension, det är precis lika mystiskt för det. Och att dela upp verkligheten i just dessa dimensioner kanske bara är en arbiträr, högst jordlivs-evolutionärt-specifik uppdelning av verkligheten, vad vet vi liksom?

S:

Detta med termodynamikens 2:a är också lite mystiskt tycker jag. Jag känner att jag "förstår" den såtillvida att jag vet att det ar lättare att stöka ner än att städa osv. Men vad mer egentligen? Att den ska gälla som "sats" kräver ju att man är väldigt noggrann med att avgränsa vad man betraktar som sitt system (dvs. var gränsen mellan "lokalt" och resten går), för det går ju faktiskt att städa om man lägger energi. Ibland kanske man bygger ett fint torn av klossar, ibland slår man sönder tornet, ibland spelar man upp en film av ett kloss-torn som rasar fast man spelar upp den baklänges, så fast tiden går framåt ser det (väldigt) lokalt ut som att den går bakåt. Nåväl.

M:

Men filmuppspelningen är ju bara en illusion, det måste krävas lika mycket energi att spela upp den fram- och baklänges. Det är energin som gick åt för att spela in filmen som påverkar nettoenergin i systemet: spela upp ett rasande torn baklänges -> måste filma ett rasande torn -> måste bygga upp det. På samma sätt måste väl en simulering av ett omvänt, rasande klosstorn kräva energi proportionellt mot att bygga upp ett klosstorn.

S:

Jojo, illusioner och energi hit och dit, man måste ju vara väldigt noga med att räkna för att det ska bli rätt menar jag mest. 

Så skulle detta faktum (termodynamikens 2:a) verkligen vara grundläggande för vår uppfattning av tid...? Jag tvivlar. 

Jag kan tänka mig en setup där vi låter en människa, J, födas innuti nåt slags väldigt stor maskin, som har tillgång till enormt mycket energi, och där inne så händer väldigt ofta saker som skenbart motsäger termo-2:an, klosstorn som bygger sig själva när J ger ett visst kommando etc. (det är ju skenbart bara, pga. det stora yttre energi-tillskottet in i maskinen). Jag tror att J kan vänja sig vid sina "magiska" krafter, och har en tidsupplevelse som liknar vår.

M:

Jag håller med om att gränsen mellan "lokalt" och "globalt" är diffus dock. Jag tror man får se det som att alla molekyler har någon sorts energi-konto, och när du har byggt ett torn har alla molekyler lite mindre på kontot än innan, så om du bygger och rasar, bygger och rasar, osv. kommer det till slut finnas så lite på kontot att det inte längre går att bygga något torn (klossarna har nötts ner). Så lokalt/globalt är inte en diskret, utan kontinuerlig gräns, helt godtyckligt vald, och hur man placerar gränsen avgör hur mycket det ser ut som att man har på kontot. typ.

S:

(Vi bor ju i maskinen, solen är den yttre energi-källan.)

***

 Appendix 2: Antropofagis pseudofilosofiska flagellantism möter ett sci-fi-manus

Antropofagi:

Det jag nog menade, om jag ska tolka mig själv välvilligt, var att fri vilja-illusionen handlar om att det som ska hända i framtiden ännu inte är bestämt, och att man kan påverka det i någon utsträckning. I själva verket är det förmodligen bestämt, med eller utan en själv och ens upplevelse av fri vilja som en av många länkar i det deterministiska kedjekomplexet.

Möjligen är inte heller detta korrekt eller rimligt, men kanske lite mindre uppenbart orimligt i alla fall. Eller så kanske det är rent ut sagt tautologiskt - att fri vilja-illusionen är just illusionen av att saker som ska hända är obestämda men att man själv kan bestämma dem, och att jag därför inte tillför någonting ytterligare till den beskrivningen.

Håller även med om att lågentropiska, stabila miljöer verkar tolkas linjärt sett till tid. Men, kanske det ändå är just detta med omeletten och äggen /städningen och nedsmutsningen, som inte går att undvika? Det är ju vi som pumpar undan entropin. Men visst, jag fattar ju föga av det här på ett djupare plan så det kanske är en vansklig gissningslek att ge sig hän åt.

M:

Aha! 

Fri-vilja-illusions-tolkningen av tiden kanske inte tillför något till beskrivningen, men ger mig iaf lite känslomässigt intellektuellt kittel. Okunskap längs någon dimension är såklart en förutsättning för det vi kallar tid, vilket är en förutsättning för det vi kallar fri vilja.

Antropofagi:

Där satt den. 

Och, om jag ändå får fortsätta pseudofilosofera lite, så är väl okunskapen om framtiden möjlig att relatera till termodynamikens 2:a. Att för att veta vilken konfiguration verkligheten ska fall ut i, så måste vi pumpa entropi på något visst sätt. Annars blir det bara ett högentropiskt tillstånd som visserligen är det mest sannolika pga. realiserat, men som såvitt oss anbelangar är omöjligt att skilja från alla andra likvärdigt ointressanta tillstånd. Så den fria viljan handlar ju bara om att vi kan förklara hur det kommer sig att vi vill pumpa entropi på ett visst sätt [...]

M:

Du har en poäng i att det är svårare att förutsäga händelser med hög entropi. I ett system med maximal entropi är allt lika sannolikt, det finns alltså inga meningsfulla val och evolutionen borde därför inte kunna frambringa något som väljer i ett sådant system. Möjligen kan man då tänka sig att sub-system som gör val blir mindre sannolika (eller mer rudimentära?) ju högre entropi hela systemet har.

Men det är oklart för mig huruvida termo-2:an relaterar till detta på något annat sätt än [...] att fri-vilja-känsla globalt blir allt mer osannolik, då meningsfulla val minskar omvänt proportionellt med entropin (vilken ökar globalt enligt termo-2:an). Omvänt kanske detta kan betyda att fri-vilja-känsla blir allt mer sannolikt i ett system med lokal entropi-minskning.

Lektanke: djur -> människa -> cyborg -> AI -> super-AI -> intelligent sub-system som med hjälp av kosmologisk geo-engineering kan vidga horisonten för det lokalt entropi-minskande systemet -> entropin minskar i en allt större del av universum och tränger undan all fisljummen hög-entropi-energi till ett växande dödshav vid universums rand -> lokalt entropi-minskningsklimax nås -> universums stora utandning påbörjas -> fishavets storlek accelererar -> universum fördummas -> man hittar ett kryphål i termo-2an -> det intelligenta sub-systemet uppfinner en entropiminskningsbomb -> bomben imploderar -> universum imploderar -> entropin sjunker till minimum -> allt börjar om på nytt.

Ska vi skriva en sci-fi?

Intersektionalitet - javisst, i glass!

Rehabiliteringen funkade ju först inte, men så funkade den lite, och nu verkar den funka jättebra.

Jag har tidigare sagt ett och annat om intersektionalitet: Intersektionalitet; MAB deep; epilog. (Annan relaterad läsning: Feminist; zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi; the proppen is gådd; normdeterminism &c.; en varg söker sin podd söker sitt Schelling's fence; tre paradigm; nollsummevänstern; det mesta om #metoo; och en hel del om normkritik.)

Problemet har, som jag ser det, varit att intersektionaliteten är typisk motte-and-bailey:ig. Den är nämligen (1) helt trivial, i det att den hävdar att vi bör göra en multivariat analys. "Nej, det finns inte bara män och kvinnor, det finns massor av andra intressanta skärningar också." Jaja, bitches, alla håller med!

Men, sen (2) plötsligt bygger intersektionalitetskonsulterna en våldtäktspyramid av strukturella felslut. Och så har vi skapat oss en godtyckes-justis utan lag och ordning, och till på köpet ett nytt kastsystem. Allt i en enda stor army-ant death-spiral.

Den jobbiga, totalitära ådran måste så klart låtas. Men, kan det vara så att den förment triviala iakttagelsen (1) döljer något värdefullt?

***

Det jobbiga med intersektionalitets-vurmare är när de säger saker som "förtryck är mer än summan av olika diskrimineringsgrunder". Det är alltså inte bara en addativ effekt, där summan av helheten motsvarar summan av delarna. Det vurmarna hävdar är att det föreligger någon slags interaktionseffekt mellan olika variabler, som leder till en total effekt som är större än delarnas summa. Så, hur skulle vi kunna försöka förstå det här teoretiskt?

Eller, alltså, så klart: Spelteoretiskt!

O'Connor ger mig den första vettiga förklaringen av detta som jag någonsin stött på, under åratal av genusstudier och egna efterforskningar. (Obs, följande exempel är totalt skitet ur näven och ska på inget sätt ligga O'Connor till last.)

Tänk dig att vi har fyra sociala kategorier: Man, kvinna, svart, och vit. Tänk dig vidare att varje agent tillhör två kategorier, en "hudfärg" och en "kön", dvs. kan vara svart man, svart kvinna, vit man, eller vit kvinna. (Men inte svart vit eller man kvinna.)

Tänk dig att svarta sitter fast i ett orättvist jämviktsläge mot vita, i ett Nash demand game, där vit-svart interaktion följer en 80/20-fördelning till de vitas fördel. Tänk dig vidare att kvinnor sitter fast i motsvarande situation med män, med en 80/20-fördelning till männens fördel.

Tänk dig att alla agenter lever i par man/kvinna, låt oss för enkelhetens skull säga helt rassegregerat, och att en i varje par - låt oss säga mannen - är ute på arbetsmarknaden.

Tänk dig att alla vita (män) först möter alla svarta (män), på jobbet. De vita (männen) kommer hem med 80 liter glass, och de svarta (männen) med 20 liter glass.

I de rassegregerade hemmen delar männen och kvinnorna på glassen enligt nämnda 80/20-split. Vita män får då behålla 64 lite glass, medan de vita kvinnorna får 16 liter. Svarta män får behålla 16 liter (lika lite som de vita kvinnorna!) medan de svarta kvinnorna får nöja sig med fyra liter.

På grund av multiplikatoreffekten blir alltså skillnaden mellan vit man och svart kvinna hela 60 liter glass!

Det är en häpnadsväckande ojämlikhet - i glass!

Bilden visar ojämlikhet i glass. I det avbildade exemplet får svarta mest, vita minst, och kvinnor (rosa) hamnar i mitten.

***

Så, det verkar som att trivial-intersektionalisterna (1) har en poäng.

Men de galna våldtäktsfaraonerna (2) är fortfarande galna, så klart.

Ekodeontologi vs ekoutilitarism

Utilitarism är konsekvensialism är global maxnytta är ändamålen helgar medlen är effekt är utfall är libidinal morot är Rumkowsky är pragmatiska tumregler.

Deontologi är heliga värden är schelling's fence är skjut inte Hitler är process är handling är mortidinal piska är Czerniaków är kristalliserade tumregler.

Socialdemokrater är utilitarister. Konservativa är deontologer. Liberaler är deontologer men med andra värden heliga värden än de konservativa. Liberalkonservativa är kulturella deontologer (mortidinal piska) men ekonomiska utilitarister (global maxnytta). Identitärer är idioter.

Det är inte alldeles enkelt att lokalisera de svenska riksdagspartierna. Deras ideologi idag och historiskt kan skilja sig åt, i absoluta tal eller relativt zeitgeist. Vad de säger och vad de faktiskt gör är sällan exakt detsamma. Det hela är förvirrande. Framförallt när alla håller på med skit-skalan GAL-TAN, som en riktigt slapp kulturkrigs-komplement till den traditionella ekonomiska höger-vänster-skalan:

Det är [...] uppenbar rundgång från progressiv/konservativ sida när feminister är sexualmoralister (det brinner i mitt huvud!). Eller när socialdemokrater är Bejerothska maoist-absolutister med narkotikarelaterad dödlighetsblod på sina ändå rosröda, vinternariga arbetarhänder.

Låt oss ändå göra ett försök att sätta in riksdagspartierna på två skalor: Höger/Vänster, och Progressiv/Konservativ. Det hela är såklart högst approximativt och baserat på magkänsla. "Progressiv" betyder i det här sammanhanget EXPLORE, och "konservativ" betyder EXPLOIT. (Referens.) Eller, "progressiv" betyder FRAMÅT och "konservativ" betyder BAKÅT. Eller nåt sånt.

Jag försöker tänka Progressiv/Konservativ, men det känns som det blir mer GAL-TAN. Jävla media.

Det här känns säkert helt åt helvete för Dig, kära läsare, och tro mig, jag önskar verkligen att jag kunde ett ÄRLIGT JÄVLA HANTVERK och kunde programmera en tuff, interaktiv bild där du själv kunde flytta runt symbolerna på något käckt sätt. Så är ack ock emellertid tillyttermera visso dock ece homo icke alls fallet.

Min tankegång är att helt skita i GAL-TAN-idiotin. And yet, det är svårt att bortse från hur partierna profilerar sig. SÅ, MP kanske uppfattas som en progressivt parti eftersom att de är typ definitionen av GAL. (Vi kan säga att GAL är ett fall av overfitting.) Men, det jag kommer att vilja komma till i det här blogginlägget är att MP faktiskt i allt väsentligt är KONSERVATIVA. Icke progressiva.

Jag har visst varit inne på samma tanke förut:

konservativa är ekofascister. Nazisterna återplanterade den europeiska bisonen, och är erkända för sin skogsvård. Fredrik Lindström är miljöpartist. Konservatismen har tre hörn.

För den som inte pallar plöja gamla daterade blogginlägg kan jag sammanfatta som följer:

Miljöpartister är antivetenskapliga - se exempelvis deras syn på GMO och kärnkraft. Vad jag menar med detta är att de inte låter vetenskapliga framsteg kliva över deras heliga värden; deras kristalliserade tumregler. De känner instinktiv äckel inför kärnkraft och GMO. 

Samtidigt ropar de såklart på vetenskapen - eller i alla fall på IPCC - när det kommer till klimatfrågan. And yet - de visar inga tecken på att vilja lösa denna fråga medelst teknologiska framsteg, eller för den delen befintliga lösningar som nämnda kärnkraft. Istället propagerar de för nedskalning av mänsklig verksamhet och ekonomi. Som Stormens utveckling-podden poängterar i något avsnitt nyligen: En miljöpartist förstår inte varför inte alla bara kan bli självförsörjande gröna vågen-hippies. Man kan ha höns ju. Och koka nässelsoppa.

Skulle bilden ovan varit interaktiv, och skulle du fattat vad jag menar, så skulle du flytta ner MPs smutsgula maskros till det konservativa hörnet. Försök att se det med ditt inre öga. Äh låt mig sminska upp grisajäveln en gång åt dig, och nu verkligen försöka döva min GAL-TAN-tinnitus. Glöm SJW-narrativet och tänk EXPLORE-EXPLOIT/FRAMÅT-BAKÅT:

Nu släpper vi GAL-TAN helt, änna, och pysslar med socioteknologisk framåtanda istället.

Oh my god. It all make sense now.

Bakåtsträvande friskoleivrare nere till höger. Framåtsträvande fördelningssocialister uppe till vänster. SD/M/KD kvalar in som progressiva icke för att de älskar lesbianer och etniska minoriteter, utan för att de gillar kärnkraft och CCS-teknologi.

***

Poängen med det här inlägget är att mynta en ny distinktion: Den mellan eko-deontologer och eko-utilitarister. 

Ekodeontologer älskar en lavpipa; en skogsdunge; en ängsört. De älskar en fors eller en viss unik ticka. De älskar bilden av ångande myrar i brittsommarsol. De känner äckel inför plast, kärnkraft, och GMO. De har starka åsikter om flygplanens CO2-emissioner, och skiter i masugnarna och stålverken och massafabrikerna.

Ekodeontologer vill skydda sina heliga värden. De skiter lite i målkonflikten mellan lavpipan och HELA JÄVLA AMAZONAS UNDERGÅNG. Det är alltid viktigare att inte bygga ett vindkraftverk nära en ekoby, än att faktiskt undvika en global värmedöd. Det är alltid viktigare att slippa slutförvara kärnbränsle, än att slippa olje- och gasberoende. Det är viktigare att slippa GMO-gift på frukostbuffén, än att mata världens befolkning på ett så effektivt sätt som möjligt.

Ekoutilitarister vill optimera för what ever eko is på aggregerad nivå. Låt oss axiomatiskt definiera det som artrikedom. Då kan ekoutilitaristen ändå gärna kasta lavpipan under bussen för att få resa den vindkraftspark som kommer att indirekt sänka oljeanvändningen och därmed rädda några känsliga salamanderarter i nordamerika. Även om de själva ser lavpipan från könsfönstret, och även om salamandern ifråga inte ens har en svensk benämning.

Ekoutilitarister vill bygga kärnkraftverk bredvid vätedrivna masugnar i norrland. De vill dra snabbtågsräls rakt igenom Östergötlands sista mosse. Ändamålen helgar ju medlen. De skjuter gärna både lavpipan och Hitler rakt genom huvudet med ein verdammter Mauser, om det leder till att orangutangerna på Borneo får överleva.

Det kan verka som att jag hejar på ekoutilitaristerna. Det gör jag såklart också, eftersom det är utilitaristerna som har rätt. Men, deontologerna har också rätt, såtillvida att det ofta är svårt att veta utfallet av ens handlande, och att det därför är bra att hålla sig med tumregler som man faktiskt följer. Utilitaristerna har också svårt att räkna in de externa kostnaderna av sina metoder - exempelvis kan det ge stora kostnader att ljuga för att nå ett visst önskat utfall, eftersom ljugandet eroderar kommunikationen eller nåt sånt. Ni fattar nog. Det finns gott om problematik kopplat till de små men många effekternas mystiska epistemologiska ånga, och många fall av sluttande plan-problematik. Vi ska ha en Chesterton's fence-ingång till allt vi gör, och respektera att konstiga sedvänjor kan ha dolda och viktiga syften.

Så, det kanske bli jättedåligt om alla socialdemokrater i hela världen dödar sina respektive lavpipor. Vi bör troligen göra det lite svårt att fucka upp lokala ekosystem for the greater good. Samtidigt: Det är the greater good som vi är intresserade av. Då kanske vi måste käka lite GMO, bokstavligt talat, för att kunna återplantera skog på halva Skåne. Vi behöver troligen bygga om Oskarshamn till ett apterat kärnvapen, för att slippa tanka masugnarna med miljontals år gamla flytande fossil.

***

Det om det. Fortsatt trevlig arbetsdag på er.

En dansk svensk film

Spoiler alert! Se alla nämnda filmer innan du läser. Pleasure, Holiday, och Dronningen.

***

Den svenska filmen Pleasure uppmärksammades en smula härförleden, bland annat då den antar ett på det hela taget icke-moralistiskt perspektiv på porrbranschen.

Om du växte ur genusvetenskapsmoralismen för två år sedan och redan har hunnit glömma den, eller om du är 90-talist och din födslorätt därmed är betalkonto på Porn Hub, så kanske du bör läsa några tidigare Antropofagi-blogginlägg för att förstå vad jag menar med "moralistiskt perspektiv." Ganska nyligen var det nämligen konsensus att alla måste bedjas om förlåtelse för att en kvinna varit naken en gång. Bob Hund-texter skrev sig själva i tidningens talstreck när det BRINNER I MITT HUVUD för att en krog "hyrts ut till porr." Gränsen mellan krogragg och gruppöverfallstortyrvåldtäkt ansågs vara hårfin, vilket fick relationsskeppet att gå i kvav. Och bara strax dessförinnan troddes onani kunna leda till fånighet. Mot denna bakgrund fick skribenter så som undertecknad för sig att skriva fucking försvarstal till mainstreamporren. Men tro mig, det behövdes.

Anno 2021/2022 kan det måhända verka oförvånande att en film som Pleasure dimper ner. För bara fem år sedan skulle vi troligen ha sexgranatchockade likhetsfeministprofessorer gråtandes ikapp med kristna tanter i tevesofforna. Idag finns det bara en liten marginaliserad by med tappra feminister kvar som gör motstånd mot normaliseringen av vuxna människors sexualitet. Och deras trolldryck verkar som tur är ha tagit slut.

Låt oss dock bortse från moralismens död, debattens entropiökning, och att alla feminister ångrat sig. Det intressanta med Pleasure är inte i vilken mån den på väldigt kort tid förlorat i potentiell sprängkraft. Det är i vilken mån den är ett brott mot den socialkonstruktivistiska blank slate-doktrinen.

På ett sätt kan Pleasure ses som besläktad med den danska Holiday, som inte ryggar för att skildra kvinnlig sexualitet på ett rått och realistiskt sätt. Eftersom du hörsammat min spoiler alert ovan vet du redan att Holiday handlar om den unga danska tjejen Sasha som besöker sin yrkeskriminella danska vänkrets i Turkiet. Hennes pojkvän, gangsterbossen Michael, behandlar henne på det hela taget som en kommoditet eller möjligen ett köttstycke, och i upphetsningen av att ha misshandlat en klantig hantlangare knullar boss-pojkvännen den danska flickan på ett sätt som inte i alla delar är kompatibelt med svensk lagstiftning. Filmens dramaturgiska element inkluderar, förutom pushfaktorer i form av pojkvännens råhet, även pullfaktorer i form av en mer känslig och lyhörd nederländsk seglare som Sasha gör bekantskap med och intresserar sig för. Michaels våldskapital svävar hela tiden över relationen som ett mycket mörkt och mycket hotande åskmoln, men !SPOILER ALERT! i ett ganska tvärt kast slår Sasha själv ihjäl holländaren och de kriminella danskarna kommer till undsättning för att dölja spåren av dådet.

I slutet av Holiday väljer Sasha att återvända till sin kriminella danska familj och våldsamme, dominante Michael. Trots eller på grund av den våldtäktslika sexakten kan huvudrollen inte avstå sin roll som viljelös prinsessa i den patriarkala våldskulten. I filmens ingång förleds vi att tro att huvudrollen är utnyttjad, men vi förstår så småningom att hon väljer sina relationer och sitt sammanhang trots att andra alternativ finns tillgängliga. Den groende otrohetsrelationen med den vänare och vänligare segelbåts-holländaren framstår tillslut som en slags shit-test för alfahannen Michael - ett sätt att få den dominanta babianhannen att manifestera sin åtrå till sin kvinna. När du sett klart filmen kan du ta dig en till titt på filmaffischen där budskapets avsiktlighet är synligt för den observante. Vad har Sasha egentligen kladdat ner sig med?

***

Holiday är evolutionspsykologi, inte pekoral. Den är en dramatiserad men autentisk skildring av människans osnygga drivkrafter - inte en påtvingad woke-tolkning av världen. Vilket alltså får den att likna Pleasure, och även den några år äldre danska Dronningen, som också ofint men genialiskt skildrar drivkrafter som inte passar med någon av mig känd genusdoktrin.

Eftersom du inte hade kunnat ta dig förbi mina spoilervarningar utan att se filmen vet du redan att Dronningen handlar om ett par där mannen har ett barn sedan tidigare äktenskap. Barnet, en son vid namn Gustav, inleder en affär med sin pappas hustru Anne. Detta osar givetvis tabu lång väg, men riktigt brutalt blir det när affären med Gustav hotar Annes tillvaro och han därför måste undanröjas. Filmen tangerar bekväma ämnen som incest och infanticid, och likt Triers Antichrist vågar den även beröra frågan om kvinnans mörkare drivkrafter och den feminina arketypens failure modes. De evolutionära tradeoffs som föreligger mellan att söka nya och genetiskt lovande reproduktionstillfällen, och att hota den egna befintliga avkommans resurstrygghet, skildras på ett fullkomligt sublimt vis.

Att exemplen ovan båda är danska får mig ändå att tveka inför at utropa ett nytt paradigm i svensk film. Det är inte så att det inte finns hopp, bland annat då den här rapporten fått genomslag, där "Kulturanalys rekommenderar [de bidragsgivande] myndigheterna att avstå från skrivningar som kan tolkas som att särskilda perspektiv efterfrågas i det konstnärliga innehållet." Vi noterar även att Ruben Östlund står bakom Thyberg Pleasure, och hans antimoralistiska djupdykningar i socialitetens komplikationer har vi haft anledning att hylla sedan i alla fall 2004 . Pleasure är - som indikerats ovan - nog snarare en verklighet driven av grafen än tvärt om. Om det är ett nytt paradigm vi ser så är det redan på tillväxt. Pleasure tar ett utmärkt och ganska djupt spadtag, men luften har redan i allt väsentligt gått ur moralismballongen till förmån för intressanta och oförlåtande skildringar av mänskligheten á la exempelvis Östlund.

Den här "recensionen" ska emellertid inte (enbart) handla om svensk woke-moralism och dess eventuella dödsryckningar. Istället måste vi fråga: Varför (spoiler alert) hoppar Pleasures huvudperson ut ur limousinen i slutet av filmen?

***

Under hela Pleasure intar huvudpersonen Linnéa (Sofia Kappel) en aktiv roll i sin professionella gärning. Hon så att säga "vet vad hon vill" vilket bland annat gestaltas genom att hon instagrammar sitt eget glada och nerspermade ansikte med hashtaggen #fuckjante. I den sexuella sfären intar hon dock de motsatta hållningen, en submissiv roll ej otypisk för kvinnor i mainstream-porr. Hon identifierar uttryckligen att hon är "very submissive" och testar glatt eller i alla fall målinriktat allsköns BDSM och våldtäktsemulerande sexuella upplägg. (I ett fall går det fel och hon hamnar i en hetsig diskussion med sin manager över huruvida det är hans fel att hon faktiskt "våldtas i två timmar." Managern företräder ett ganska strikt perspektiv på "fri vilja" när han säger att det är helt självvalt från hennes sida.)

Själva sexscenerna är i filmen skildrade ur ett tredjepersonsperspektiv visavi Linnéa, men ett förstapersonsperspektiv visavi filmpubliken. Perspektivet etableras i filmens första porr-scen där den manliga skådespelaren också håller kameran för att skapa en upplevelse av förstapersonsperspektiv för porrpubliken. Under hela filmen är Linnéa submissiv och skildrad "i objektsform" för den verkliga filmpubliken (du och jag) liksom för filmens fiktiva porrpublik. Tittaren är subjektet och kvinnan är objektet.

I filmens sista sex-/porr-scen ändras dock perspektivet helt. Filmpubliken (du och jag) får plötsligt uppleva sexakten i Linnéas förstapersonsperspektiv - Linnéa skildras "i subjektsform." Dessutom är det Linnéa som är den dominanta, den aktiva parten, som förödmjukar sin medskådespelerska Ava (som Linnéa också har skäl att hata privat efter att Ava har anmärkt på hennes intimhygien). Plötsligt har Linnéa den roll, och det perspektiv, som de manliga skådespelarna och porrpubliken haft i tidigare scener, och hon tycks gå in i den nya rollen med viss entusiasm ända tills Ava ropar "stop!" och scenen avslutas. Därpå hoppar Linnéa och Ava in i limousinen och åker hemåt. Linnéa försöker be Ava om ursäkt, men denne är (eller spelar?) oförstående inför ursäkten. Strax därpå lämnar Linnéa taxin, och kanske branschen.

Som filmpublik får vi alltså under en kort scen följa med in i Linnéas huvud och hämndknulla hennes antagonist. Från att under resten av filmen ha varit förvisade till Linnéas yttervärld, där vi har betraktat henne utifrån medan hons utsatt sig själv för dubbelanalpenetration och andra undergivna akter.

***

Vad är det som händer? Det är givetvis en tolkningsfråga, men jag menar att Linnéa filmen igenom njuter av sin undergivenhet och av att vara sexualobjektet. När hon kliver in i en aktiv dominerande roll hittar hon visserligen någonting - hon slår på inget sätt stopp av egen maskin - men hon trivs inte längre med sig själv. Om det är skam över att själv vara förbrytaren eller om det är saknaden av att vara objektet för andras åtra framgår inte. Kanske är det en kombination.

Filmens regissör Ninja Thyberg har så vitt jag förstår en bakgrund inom den ideologiska feminismen. Hon ska enligt egen utsaga ha börjat sin bana som porrkritiker (vilket den äldre kortfilmen med samma titel - Pleasure - tydligt indikerar) men sedan begått omfattande fältstudier i porrbranschens LA. Här verkar hon ha lagt av sig moralismens skyddande Niqab och fått en nyanserad syn på erotikarbetarnas väl, ve och vardag. huvudrollsinnehavaren Kappel ska ha gjort en liknande omsvängning men från en annan riktning - för henne har filmen, återigen enligt egen utsaga, varit ett sätt att KBT:a sin dysmorfofobi; med viss framgång, nota bene!

Det är lite missvisande att komma dragande med "Pleasure hyllar kvinnlig sexualitet" eller liknande klichéer. Visst verkar filmens tillkomst delvis  handla om att en fd. överideologisk feminist lärt sig att det är skönt att bli knullad bakifrån, och att en ung kvinna med fulhetsfobi funnit modet att visa upp sig för omvärldens bedömande blickar. Mer än sexpositiv är filmen dock sexual-icke-moralistisk, analogt med hur den danska Druk inte är direkt alkoholpositiv men dock nyanserad. Det handlar inte om ett normativt ställningstagande, om "bra" eller "dåligt." Det handlar om en deskriptiv skildring, om hur kvinnlig sexualitet är eller i alla fall kan vara.

Thybergs feministiska arv är här emellertid mest relevant eftersom filmens perspektivskiften ger eko av en feministisk paradgren: Att klaga på "den manliga blicken." Det är denna blick som filmens tittare tvingas inta genom nästan hela filmen, alldeles omärkligt. Förstapersons-hämndknullscenen drar uppmärksamheten till detta faktum, som en teologiskt lärd textkommentar. Den drar också uppmärksamheten till det faktum att Linnéa kan ha olika roller på sin repertoar (aktiv/passiv, dominant/submissiv), och att att hon - frisläppt som hon är - ändå kan härbärgera moral/ism som tar sig uttryck i skam över sitt eget aktiva hämndknullande. (Hon ber ju Ava om ursäkt, remember?)

Lite naket får vi ändå unna oss i en text om en film som skildrar porrbranschen. Här naket i form av ett exempel på den sk. manliga blicken.

Den här snuskrullen hade inte lirat för fem-tio år sedan, så välkommen till en bättre framtid. Pleasure är en bra film och dessutom en intressant sådan. Se den gärna efter att ha sträckläst klassiska evolutionspsykologiska forskningsartiklar och tänk på det fantastiska att det inte är en dansk som skapat skiten.

***

Addendum

Det kan givetvis finnas flera konkurrerande svar på varför Linnéa kliver ur limousinen. Är det för att hon saknar sina gamla vänner i porrproletär-gruppboendet, och inser att hon hellre är fattig tillsammans än framgångsrik ensam? Eller är det för att hon helt enkelt behöver köpa kondomer?

Den lite mer övergripande modellen som jag vill anföra är att perspektivskiftet på något sätt stör ut hennes förnöjsamhet med sin nyvunna branschposition. Denna tolkning kan kompletteras med mer konkreta beskrivningar av hur detta sker.

En tolkning är att hon i hämndknullet med Ava upptäcker nyanserna i sin egen sexualitet och därefter vill utforska, hellre än att fortsätta exploatera den enda sida hon tidigare vågat visa. När hennes submissiva sida reduceras till en av flera likvärdiga modeller behöver den inte längre försvaras av i en "fuck what y'all think"-pose. Hon har befunnit sig i ett lokalt jämviktsläge men tillslut klivit ur det och är nu fri att fluktuera mellan roller och metoder. Hon är i någon mening befriad från moralismens omvända makt där hon hittills har tvingats agera i direkt motsats till - men därmed med referenspunkt i - jantelag och prydhet. Om hon inte behöver framhärda i sin anti-jante-stance behöver hon inte heller längre porren som uttrycksmedel.

Tolkningen kan sägas vara "osannolik" (hur kan fiktion, eller tolkning därav, vara osannolik!?) eftersom Linnéa ber Ava om ursäkt i Limousinen, men å andra sidan skulle det kunna vara så att hon genom Avas obryddhet inser att hon själv inte är ond för att hon njuter av den dominanta rollen; att Ava inte tagit skada av den submissiva rollen, precis som Linnéa själv inte gjort under sin egen karriär. Denna tolkningsräddning får dock problem med det lilla ordet "stopp" som Ava utropar under själva sexakten.

En annan tolkning är att Linnéa inser att hon visserligen uppskattar att bli dominerad, men inte vill vara en sådan som dominerar. Hon ser att erotikarbetet varit ett sluttande plan mot total sexual-nihilism och drar, impulsivt, sitt eget Schelling's fence i sanden. Denna tolkning bygger på att Linnéa vill ha mer frihet än vad hon vill tillerkänna andra (i form av Ava). Hon vill själv vara fri att vara undergiven, men vill inte ge Ava samma frihet att själv bestämma sina egna preferenser. Eller, hon vill i alla fall inte själv betala kostnaden för att andra ska få nöjet att bli dildoknullade i munnen. En sådan tolkning lirar egentligen inte särskilt väl med Linnéas karaktär overall.

Den tolkning som jag i nuläget betraktar som mest, återigen, "sannolik," är en mer specifik version av den nyss nämnda: Att Linnéa ser Ava-dildo-scenen som en förbrytelse - inte för att det i sig är fel att vara undergiven, utan för att hon själv upplever att hon agerar känslomässigt och tappar kontroll över situationen. Ava må låta obrydd i limousinen, men i själva akten ber hon faktiskt Linnéa att avbryta - någon form av obehag synes ha uppstått. Linnéa vill inte själv vara den som är orsaken till att någon känner sig våldtagen i två timmar, och perspektivbytet från objekt till subjekt gör att hon plötsligt kan identifieras med - eller identifiera sig med - de manliga aktörer som tidigare förgripit sig på henne själv.

Denna vinnande tolkning är inte moralistisk, såtillvida att den inte på något sätt dömer sexualakten efter objektiva rekvisit. Det är helt okej att simulera lesbisk dildovåldtäkt. Däremot är den moralisk, såtillvida att den följer en mer generaliserbar regel: Skada inte andra. Folk som gillar att ligga med dig kan få göra det, men folk som inte gillar ska få slippa. Folk som gillar dildo i munnen: Kör hårt! Ni som är mer tveksamma: Ta det lilla lugna och prova nånting annat.

Linnéa, som har kämpat mot moralismen i hela sin yrkesgärning, inser plötsligt att hon istället passerat moralens gräns. Det känns inte bra, och därför kliver hon ur limousinen och sitt liv som porrstjärna.

Kukens ondska, och andra poänger till feminismen

(Relaterat: Kamelens död; allt om #metoo; Frågan...; allt om O'Connor.)

När nu alla och envar tar avstånd från World of Wokeraft, och varenda #metoo-raid ska vara glömd, finns anledning att hjälpa de stackars feminism-avhopparna med några vettiga tolkningar av det härke av dumheter som de försöker avprogrammera sig själva från.

Om Du undrar över premissen kan du snällt vänta till slutet av texten, då jag tänkte återkomma till en empirisk beskrivning av rörelsens halveringstid. Antroppogi är ju känd (!) för att nådigt konsumera feminist-poddar, för att på så sätt garantera en varierad åsiktsdiet. Jag skall därför låta mig bevekas till att säga några ord om Kajsa Ekis Ekman och Cissi Wallin. Inget precis nytt under blåslampan, således.

Men först: Varför babyn kan få stanna i den torrlagda badbalja som vi kallar svensk feminism. Eller: Vad ni fortfarande kan få tro på, era anomiska stackare.

***

För det är faktiskt rätt att hata penisen. 

SCUM - Society for Cutting Up Men - kanske inte bokstavligen handlar om att klippa av mäns penisar (eller så gör det det, jag minns faktiskt inte och det är hur som helst klart i linje med andemeningen), men kom under en period att handla om det i i sin svenska debattinkarnation. (Till Pär Ströms stora frustration, så klart. Han var faktiskt en aspig stackare, trots allt. Vem fan pallar sura över en teaterpjäs?) Nidbilden av feminism - till icke obetydlig del överlappandes med feminism - handlade om kukhat, och kukhat är fult och fascistiskt. Eller?

Låt oss vända blicken mot fåglarna. Tittar vi på taxonomin ser vi att dessa, om vi bortser från de strutsartade och de hönsartade, består av den artrika överordningen neoaves. Det är främst här vi finner vackra fjäderdräkter, sofistikerade parningsdanser, intelligens och prestigehierarkier, etcetera högintressanta egenskaper och beteenden.

Darwin noterade att domesticerade djurarter är mer variabla än vilda. Förklaringen är att en malthusiansk verklighet selekterar för mean, lean [relevant egenskap]-machines. Allting strävar mot en optimal form. Suboptimala former undanbedes och selekteras bort. (Eller för att tala sannolikhetssofistikerad determinism - allting trillar ner i en basin of attraction, och fortsätter trilla tills de når ett korresponderande jämviktsläge.)

Det fina med evolutionsteorin är att den förklarar varför naturen ser ut att ha ett syfte, fast den inte har det. Men människor har syften. För domesticerade arter gäller andra selektionstryck än de malthusianska, eftersom de selekteras för att t.ex. vara korvar som passar i kaninhål (taxar) eller vara snälla mot barn av andra arter (golden retrievers). Myotoniska getter är ett bra exempel på att domesticerade djur utvecklas under ett annat urval än det naturliga. Det naturliga urvalet skulle aldrig ha släppt igenom djur som svimmar av skräck när de ser ett rovdjur.

Men, även i naturen förekommer svårförklarade former. Påfågelns stjärt är ett typexempel. Det är inte den mest optimala formen, om vi bara räknar effektivt spenderade kalorier. Den här typen av extravagans förklaras oftast genom sexuell selektion, som alltså är en annan urvalsprincip än det naturliga urvalet. Det naturliga urvalet handlar om vilka som överlever - dessa organismers anlag blir vanligare, relativt organismers anlag som inte överlever. Men inom spannet för överlevnad finns det utrymme för ytterligare en selektionsprincip - vilka som lyckas föröka sig.

I grund och botten handlar det om att manligt och kvinnligt är två helt olika strategier. Den kvinnliga är dyr men säker, och den manliga är billig men osäker. De kvinnliga könscellerna innehåller massor av värdefull näring, och de är typiskt sett begränsade till antalet, medan de manliga könscellerna är enkla sprattlande molekyler som återbildas ad infinitum. Lite beroende på vilka arter vi talar om så är det också oftast ägg-bäraren som blir bärare av barnet under ett havandeskap - som tar risken som det innebär att föda ut barnet - och som sen vårdar barnet på ett kostsamt sätt. (Variationen är dock stor inom djurvärlden, som sjöhästar och spindlar och annat exemplifierar.)

Typiskt sett vill alltså manliga organismer - spermiebärarna - exploatera de kvinnliga äggbärarnas reproduktiva resurs. Därför är kvinnan det selekterande könet, då hon väljer vems spermier som ska få nå hennes ägg. Mannen utvecklas under det selektionstryck som är kvinnans preferenser, på samma sätt som taxen och de myotoniska getterna utvecklats under det selektionstryck som är människornas avel. Sexuell selektion handlar om att män måste konkurrera om kvinnors likes. Äggbärarnas roll är att välja spermiebärare.

En annan strategi är att helt enkelt stjäla äggbärarens reproduktiva resurs, dvs. att para sig med våld, mot äggbärarens vilja. Detta måste betraktas som osoft, eftersom det inskränker äggbärarens möjlighet att välja hur hon investerar sin dyrbara reproduktiva resurs. Frågan..., avsnitt 4.7:

En rationell människa med en strävan bort från allsköns sexualmoralism, kan frestas att likställa sexuellt våld med annat våld. Vad är väl våldtäkt, annat än en specifik form av misshandel? PI- modellen ger emellertid en teoretisk förklaring för den empiri som visar att våldtäkt uppfattas som en mycket större kränkning än en misshandel av motsvarande grad. Eftersom kvinnans PI nödvändigtvis är högt, och hennes reproduktiva potential därmed är begränsad, är kraftig aversion mot ”PI-stöld” någonting som borde ha selekterats för. Att få bibehålla rätten till sitt reproduktiva val är väldigt viktigt för det PI-intensiva könet, ur ett evolutionärt perspektiv.

Dessutom kan det ha selekterats för att kvinnor ska signalera till sina befintliga partners att en våldtäkt verkligen är ofrivillig, för att inte väcka misstankar om systematisk otrohet och faderskastvivel – en paranoia som kan ha selekterats för gällande män. Eftersom det är lättast att övertyga någon om man är ärlig, bör en sådan adaption helt enkelt vara att man som kvinna verkligen, djupt och innerligt, mår dåligt av att bli våldtagen.

Givetvis behöver inte det uppenbara faktum att det är obehagligt att utsättas för sexuellt våld, härleda ur evolutionsteorin. det är inte desto mindre intressant att notera att empirin även i det här fallet passar bra med teorin. Dessutom är det knappast a priori självklart att rape trauma syndrome ska existera. Eftersom det är ett så distinkt och allmängiltigt syndrom, med starkt negativa oh ofta hindrande symptom, kan vi föreställa oss att det ska ha en evolutionär orsak. Vi måste annars förvånas över att evolutionen inte har selekterat för anlag för att bara skratta bort övergreppen och gå vidare.

Nå. Manligt och kvinnligt är reproduktionsstrategier, och olika strategier kräver olika verktyg. Ägget är dolt och svåråtkomligt, för att säkra kvinnans fria val i vem hon ska investera sin dyrbara resurs i. Spermien är ett dampigt litet virus som vill låta sig bäras av vindarna och landa i ditt morgonkaffe.

Penis är ett strålande verktyg för att tränga in i (t.ex.) kvinnor med. Ett utstickande injektionsverktyg som fan bara vill in i hål och spruta.

Kan ni gissa vilka som inte har penis?

Damn right.

Neoaves.

***

Strutsliknande och hönsliknande fåglar har verkligen sina meriter. Inte minst kasuaren. Mäktig jävla best. Ingen kan förneka det. Men, det är inte minst inom neoaves som de verkligt imponerande fallen av sexuell selektion uppträder. Paradisfåglar. Högintelligenta kråkfåglar. (Nämnda påfåglar är dock hönsfåglar av familjen fasanfåglar, även om taxonomin verkar vara under rekonstruktion.) Och det som inte minst förenar neoaves är att de saknar penis.

Penisen är vapnet med vilket man våldtar. Så knullar även den fläckiga hyena-matriarken sina hanar i röven med sin mäktiga pseudopenis. (Redan Plinius d.ä., 23–79 e.Kr., hade svårt att få ihop det: 

It is the vulgar notion, that the hyæna possesses in itself both sexes, being a male during one year, and a female the next, and that it becomes pregnant without the co-operation of the male.)

 En förklaring till varför neoaves har så hög föräldrainvestering, och så extrema uttryck för sexuell selektion, är att man har evolverat bort från våldtäktsstrategin. När ägget inte längre kan befruktas med våld måste fåglarna istället gå in i en kapprustning där idel fetare fjäderdräkter och dansuppvisningar krävs för att vinna honans uppskattning. (Intuitionen säger oss också att "skenande sexuell selektion" torde bli vanligare då. "Runaway sexual selection" innebär att honor selekteras för att uppskatta egenskaper på meriten att andra honor uppskattar dessa egenskaper, dvs. att honom väljer partner för att de själva ska få manlig avkomma som andra honor kommer välja.)

Som Antropofagi varit inne på vad gäller adult sex ratio (ASR), excess males och våld, så är vidare hög föräldrainvestering (PI) en strategi som män kan tillämpa inom ramarna för den sexuella selektionen. När våldtäkt inte längre är en tillgänglig strategi, så kommer hög PI bli en större del av det sexuella selektions-spelet.

Så, (nidbilds-)-feministerna hade verkligen helt jävla rätt. Kuken är ond. Om alla bara hade kloaker så hade vi inte haft sexuellt våld, och därutöver hade vi haft mer ansvarstagande fäder som tillyttermera visso hade varit både stiligare och smartare i sin iver att impa på damerna.

***

Låtom oss då resonera om distinktionen mellan biologiskt kön och socialt konstruerat genus. Den illvilliga kan säga att feminismen är sprungen ur ett relativistisk fuskbygge och en neocartesiansk dualism. Även de förment "vettiga" feministerna brukar säga att "okej, visst är det skillnad på mäns och kvinnors kroppar, men hjärnorna är fan helt identiska." Detta är såklart idiotiskt - varför skulle hjärnorna vara identiska när kropparna är olika? Varför skulle diametralt olika reproduktiva strategier ha exakt samma kognitiva maskineri?

Är könsroller då bogus? Nej för i helvete. En give away är att könsroller är olika i olika kulturer. Även saker som ofta är lika, är ibland olika. Hur ska vi förstå detta?

Genom kulturell-evolutionär spelteori, förstås. Det är nu så, att tvåkönade däggdjur som har en hög föräldrainvestering, kommer att ha mycket att vinna på arbetsdelning. Då den minsta reproduktiva-ekonomiska enheten med nödvändighet är man-kvinna-paret, så kommer en könad arbetsfördelning att uppstå människor emellan. Eftersom män och kvinnor har något olika ingångsvärden, så kommer sannolikheten för en viss könstypisk arbetsfördelning vara hög, om uppgiften ifråga rör något där det ena könet oftast har ett övertag. Så, kvinnor pysslar nästan alltid med barnomsorg, och män nästan allt med storviltsjakt. Den här typen av uppgifter är mindre konvention, och mer rent logiskt-funktionellt den smartaste uppdelningen.

Den feministerna verkligen har rätt i, är att mången arbetsfördelning är mer konventionsstyrd. Det kan vara slump eller ovanliga ekologiska förhållanden som bestämmer en initial arbetsfördelning, och varje given fördelning kommer snart etableras som ett faktum eftersom varje koordinering runt en arbetsfördelning i sig innebär en jättestor vinst för alla inblandade. 

Feministerna har till och med ett - jättebra! - ord för det här: Könskontrakt. The name of the game of normkritik är att skärskåda gamla könskontrakt och se vad som är grundat i konventioner som inte lägre är funktionellt relevanta eller nödvändiga, och att riva upp dessa kontrakt. Visst kommer det att ske till en kostnad av förlorad koordinering, men om samhället är mycket annorlunda idag jämfört med förr kanske den kostnaden är låg eller irrelevant, och förresten är explore alltid värt, även om exploit alltid är närmast tillhands. Feminism och normkritik är då ett sätt att koordinera en explore-funktion. (Explore/exploit, ni vet. Utforska eller bara hålla sig till en beprövad modell.)

Så, socialt konstruerat kön - genus - är en extremt relevant och omfattande och variabel del av mänskligt beteende. Att kritisera och ompröva könsroller är mycket, mycket viktigt och värdefullt, eftersom vi spelteoretiskt tenderar att köra fast i vissa inadekvata jämviktslägen - lokala optimum som är långt från ett globalt optimum - och ännu mer så eftersom vår värld förändras snabbt och mycket (tack vare innovation och vetenskap, eller vad det nu är som givit oss exponentiell tillväxt).

Så, kuken är ond och könsrollerna borde rivas neder. Feministerna hade rätt hela tiden.

***

Vi kan lätt komma på fler saker som feministerna har haft rätt i. Det som verkar hända nu, och som Antropofagi varit på spåren ett bra tag, är att tidsandan svänger och de principlösa kappvändarna inom feministkadern mangrant överger skeppet. Debattpolkan stapplar vidare medan signalvärdena fluktuerar utan att någonsin hitta ett stabilt ekvilibrium. (Relaterat: En varg söker sin podd söker sitt Schelling's fence; legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo.)

Inte minst verkar dock, ärligt talat, vita CIS-feminister ha kommit på att en negativt orienterad ideologi - en ideologi med abjektsfokus, för att tala med Alexander Bard - inte är så kul längre, nu när de jobbat sig upp till toppen av näringskedjan. När Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman och Liv Strömqvist får smaka på sin egen medicin, och hängas ut som transfober eller kättare eller vad det nu må vara, så är det inte så kul längre.

Lite bakgrund: Ekis Ekman har skrivit en bok om att kön faktiskt finns, och att transdiskursen riserar att erodera kvinnokampen. Cissi Wallin har ändrat sig; det är inte bra att starta lynchmobbar mot privatpersoner och driva människor till fattigdom och självmord, endast baserat på hörsägen, i sin tur baserad på en sjukt dålig incitamentstruktur där hat och klick leder pöbeln; Strömqvist har länge famlat sig fram mot en ekonomisk-evolutionär-spelteoretiskt syn på sexualekonomin.

Antropofagi har som sagt ofta försökt konsumera lite feminism i poddform, för att hålla sig a jour med "forskningsläget" och få lite alternativa åsikter till livs. Det är en svår uppgift eftersom feministerna är vansinnigt osakliga och tendentiösa, men det är också därför det kan vara lite kul ibland. Det är också kul rent sociologiskt att följa hur debattörer på individnivå famlar sig fram genom det mörker de själva ofta sett till att stänga garderobsdörren om.

Då kör vi!

***

1) Ekis Eman.

Källa: Podd.

Referat: Ekis Ekman tycker att det är dumt att translobbyn relativiserar bort kvinnan ur ekvationen. Hon står fast vid att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor, och att man riskerar att glömma bort det - samt ytterligare förtrycka kvinnor - om man börjar ge kvinnors speciella rättigheter till f.d. män. Hon tycker inte att de sämsta manliga idrottarna ska få krossa i alla damsporter, eller att vi ska släppa in killar i kvinnors trygga rum. Inte minst verkar hon mena att vi behöver begreppet "kvinna" för att kunna analysera kvinnors utsatthet samt organisera kvinnor för att motverka patriarkatets förtryck.

Analys: Det som är bra med evolutionsteorin är, som sagt, att den lyckas förklara varför det ser ut som att det finns ett syfte, när det inte finns ett syfte. Den kulturell-evolutionära spelteorin gör samma sak, enligt ovan beskrivet - förklarar varför vissa könsroller selekterats för under vissa omständigheter. 

I Sapiens konstaterar Harari - kort och torrt - att kvinnor alltid varit förtryckta men att ingen vet varför. Jag vet inte om han bara vill slippa en kontrovers, men det finns också skäl att anse att "patriarkatet" som koncept har fått vara en stand in för riktiga förklaringar. Spelteori och kulturell evolution kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Patriarkatet, på samma sätt som evolutionsteorin kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Gud.

Ekis Ekman vänder sig mot att man relativiserar bort biologiskt kön. Samtidigt påstår hon att mäns och kvinnors hjärnor är identiska, och att inga skillnader mellan könen kan förklaras med genomsnittliga olikheter i biologin. Könsroller är helt godtyckliga för Ekman. Ett problem som hon ser med transdiskursen är att man tvingar ihop kön med genus när man säger att "pojkar som beter sig som flickor kan byta kön," och hon har en god poäng här. Givetvis är det sjukt könskonservativt att stänga ut alla otypiska individer från ett visst kön genom att snäva åt könsrollerna och kräva perfekt alignment av kropp och beteende. 

Den kula hon dock verkar vägra att bita i är att män och kvinnor i genomsnitt är olika rent psykologiskt; det finns typiska manliga respektive kvinnliga beteenden. Som vi varit inne på finns det även ett mer variabelt socialt kön, som dock inte direkt är godtyckligt men kanske i vissa fall föråldrat. Ekis Ekman borde släppa sitt agg mot "biologisterna," och "biologisterna" (som säkert finns) borde släppa sin förnekelse av könsroller, och de borde mötas i att det finns biologiska skillnader mellan könen som går bortom kuk/fitta pattar/ej pattar. Hjärnor kan också vara olika - de är också en del av den fysiska verkligheten. Ekis Ekman borde släppa sin slappa dualism.

Jag skulle tro att många intersektionalitetsfeminister och liknande nog tycker att Ekis Ekman har fel. Jag tycker också det, men på andra sidan av henne. Jag tycker hon har poänger som intersektionalitetsfeministerna troligen saknar, men att hon borde gå längre. Det är lite som när Strömqvist inte vågar gå full Alexander Bard. Båda klänger sig desperat fast vid en ideologisk kärna av Patriarkat och Kvinnoförtryck, trots att feminismens splittring tvingat dem att börja se inkonsekvenser i den egna världsbilden.

Jag hade respekterat Ekis Ekman mycket mer om hon vågade vara särartsfeminist fullt ut. Nu gömmer hon sin särartsfeminism bakom tal om "den kvinnliga erfarenheten" - ord som en likhetsfeminist behöver för att förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss särskilt om kvinnor, om de nu är exakt lika dana som män. (Obs, hon säger inte detta - hon erkänner att kroppar är olika - men hon erkänner ju ej att psykologi och beteende och preferenser också kan vara olika.)

Det finns en plats för särartsfeminismen. Just för att män och kvinnor är olika kan det vara relevant att diskutera kompensatoriska åtgärder, om målet är jämlikhet mellan könen aka. jämställdhet. Med olika förutsättningar behövs olika insatser för att utfallet ska bli lika. (Den som inte hänger med får läsa lite mer Peter Singer.)

Slutsatsen är att Ekis Ekman givits massa empiri gratis av verkligheten, men att hon slarvat bort sina slutsatser. Pga. ideologiska skygglappar vägrar hon släppa sina mest grundläggande - och mest felaktiga - antagande om världen. Visst har hon rätt i att translobbyn är tramslobbyn, men hon har inte rätt egentligen. Bara rätt i sin kritik.

***

2) Cissi Wallin. Källa: Podd.

Referat: Cissi Wallin har beslutat sig för att hon gjort orätt - alternativt att gräset vissnat där hon betar, och att hon måste hitta någon annanstans där det är grönare - och därför går hon nu ut med att wokeness är ondska. Pga. internet och hat och offermentalitet så har hon hetsat och hatat mot privatpersoner, och nu verkar det som om hon inte vill göra det längre. (Även om hon kanske, kanske vill hetsa mot privatpersoner som hetsar mot privatpersoner. Den nya anti-cancel-culture-affärsmodellen verkar ganska lik hennes tidigare lynchmobs-affär.)

Till Ivar Arpi säger hon att det känns som att hon varit med i en sekt, men att hon nu själv utsätts för hot och hat och förföljelse - dvs. vad jag skulle vilja kalla för "sin egen medicin" - eftersom feminismen gått vidare och hon inte längre är lägst ner/högst upp som kvinna. Precis som för Ekis Ekman har transpersonerna kommit och förstört alltihop. Möjligen de svarta också. (Det är kul att Arpi uttryckligen påpekar att Wallin inte vann offer-tävlingen inom vänsterfeminismen, och därför nu måste byta arena. Detta skrattas tyvärr bort. Överhuvudtaget dalar min respekt för Arpis journalistiska gärning en smula, då han genomgående stryker medhårs och inte ställer någon kritisk fråga att tala om i podden med Wallin.)

En intressant historik är att Cissi Wallin tidigare poddat långa avsnitt om att man inte kan hålla på med slappt manshat - nej, exakt alla män förtrycker exakt alla kvinnor, och man ska aktivt hata alla män. (Källa: Hennes podd Penntricket, avsnittet om manshat.) Så fint då att hon nu har ändrat sig! Det kan verkligen hända den bäste.

Med lite tur är det här främst en funktion av debattkamelens död - dvs. att folk är trötta på polarisering. Det behöver inte vara så att Wallin själv är så trött på polarisering, men som affärsidkare med örat mot internetgatan så bör hennes förändrade inriktning säga oss något om vartåt efterfrågan barkar. Det kanske inte ger lika mycket likes och annonsintäkter att hata män längre? (En närliggande och delvis överlappande tolkning är att vi som samhälle genomgått en socioteknologisk mognad och helt enkelt lärt oss hantera sociala medier, vilket i så fall skulle göra #metoo-artat content mindre bärkraftigt.)

Även Wallin verkar - likt Ekis Ekman - less på att translobbyn håller på och håller på. Hon avfärdar inte feminismen, men dock the wokeness, och hon hyllar Grupp 8-feminismen. Detta är enligt mig en rimlig hållning, enligt ovan fördra resonemang om att det finns en roll för särartsfeminismen. Sakfrågan förskola är en kompensatorisk insats som reducerar ojämlikheten mellan män och kvinnor. Good stuff.

Däremot är Wallin liksom Ekis Ekman fortfarande fast i tanken på Patriarkat och Kvinnoförtryck. Även Wallin skulle kunna växa upp och se att världen är komplex, och att det händer massa hemska saker utan att vi måste bygga en konspirationsteori av dem. Men, i grund och botten verkar Wallin (om vi bortser från underliggande affärs-o-etiska skäl som vi endast kan spekulera om) rör sig åt rätt håll - mot en sund och funktionell särartsfeminism som må ha en felaktig analys (vem har inte det!) men som kan vara vettig för att adressera sakfrågor och skapa nytta.

***

I grund och botten är allt ändå meningslöst.