Jämlikhet mellan könen

(Detta inlägg är en fortsättning på föregående inlägg - om Peter Singer, feminism och jämlikhet.)

(Liten braskis: Jämställdhet = jämlikhet mellan könen. Jag använder hellre ordet jämlikhet, eftersom det är ett mer generellt begrepp. Jag tycker också att jämlikhet är ett mer terminalt värde än jämställdhet. Vi kan tänka oss att män och kvinnor är två separata kategorier som var och en är extremt ojämlika, men vars ojämlikhet är exakt lika fördelad mellan kategorierna - dvs. för varje man som tjänar X kronor finns en kvinna som tjänar X kronor. Vi kan då konstruera en extremt jämställd-men-ojämlik värld. Detta verkar dåligt.)

***

Efter att ha klargjort att jämlikhet handlar om att ta hänsyn till förutsättningar - snarare än om att postulera att likhet är ett empiriskt faktum - är det dags att ta nästa steg i diskussionen om jämställdhet.

Varför är likhetsantagandet fel? Därför att det leder oss till att tro att vi kan skapa lika utfall genom att skapa exakt lika möjligheter. I Sverige har vi nåt jämställdhet i detta avseende - formella juridiska och institutionella hinder har röjts undan.

Det strukturella felslutet som likhetsfeminismen hänger sig åt består i att notera en ojämlikhet i utfall, och då härleda att kvinnor diskrimineras. I den svagare versionen av detta claim handlar det om att kvinnor hindras av normer. Båda dessa synsätt bär korn av sanning, men är gravt uppförstorade, vilket tidigare genomgångar bör ge stöd för.

I själva verket leder oss Singers jämlikhetsdiskussion till slutsatsen att jämlikhet är jämlikhet i utfall. Ska vi ta hänsyn till förutsättningar, ja, då måste vi kompensera för variationer häri.

Däremot - vilket Singer också påpekar - betyder inte jämlikhet att vi måste önska oss exakt samma utfall för alla. Vi behöver inte tvinga män att genomgå abort, eller hundar att rösta.

I exemplet med den könssegregerade arbetsmarknaden kan vi notera att vi inte uppnår jämlikhet genom att tvinga massor av män att arbeta som sjuksköterskor, och massor av kvinnor att arbeta som svetsare. Visst, på marginalen kan vi kanske skapa mer inkluderande arbetsplatser för att personer som har svag men dock en preferens kan tippas över till att faktiskt söka in på sjuksköterskeprogrammet. Men de flesta med en stark preferens att bli sjuksköterska, kommer förmodligen redan ha sökt in - även om det känns lite jobbigt att vara enda killen.

Jämlikhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden handlar om att uppnå del fördelning som speglar de faktiska preferenserna. Då kanske vi har uppnått en jämställd arbetsmarknad, där de flestas faktiska preferenser tillgodoses.

***

Den gängse feminism-kritiken, från typ Aron Flam-hållet, är att vi har uppnått jämställdhet sett till möjligheter, och att vi således är färdiga. Jag ger Flam helt rätt i att ojämställdhet i utfall inte bevisar att det finns en könsdiskriminering - det verkar snarare bero på on avarage olika preferenser.

Däremot tycker jag inte att vi ska säga att vi är färdiga för att vi har nått en lika-möjligheter-situation. "Jag är feminist eftersom att vi är olika", tycker jag är en väldigt bra tumregel. Vi tycker att skolan ska vara kompensatorisk, och att barn med ADHD ska få tjack, remember? Vi vill kompensera för olikheter, eftersom jämlikhetsprincipen innebär ett sådant hänsynstagande.

Men, det finns ytterligare en sida av detta mynt. Som "närmare-socialistiklustret-i-åsiktsrymden-än-Aron-Flam" anser jag att vi ska sträva efter jämlikhet. Det är dumt att notera att kvinnor oftare kommer "välja" att ta större ansvar för barn och familj, och sen ändå tycka det är helt okej att systemen (t.ex. pensionssystemet) bestraffar detta. Det är dumt att konstatera att kvinnor är mer utsatta för sexuellt våld (vilket verkar vara uppenbart sant), och sen tycka att detta är en helt okej situation bara pga. t.ex. olikheter i fysiologi.

Skillnad mellan mig och min Flam-strågubbe, för att extrapolera argumentet à la deBoer: Jag tycker inte att folk med lägre IQ nödvändigtvis ska ha en sämre levnadsstandard än folk med högre IQ, men min Flam-strågubbe tycker det. Där skiljer vi oss åt.

***

Vad är min poäng här?

Bara för att vi konstaterar att det inte är patriarkatet som förklarar ojämlika i utfall mellan kvinnor och män som grupper, betyder det inte att vi ska vara nöjda med ojämlika utfall mellan kvinnor och män som grupper.

Den gamla insikten om social mobilitet står sig: Om vi vill skapa ett jämlikt samhälle, måste vi skapa ett jämlikt samhälle. Inte ett ojämlikt samhälle där det är helt slumpmässigt vem som lyckas respektive misslyckas.

***

Emellertid. Det finns en ytterligare insikt, som vi kan hämta från Strindbergs gamle Pall (novellen Ett dockhem). Eller som vi, om vi vill, kan härleda rakt ut ur det faktum att kvinnor faktiskt i genomsnitt oftare vill vara hemma med barn, jobba deltid, etcetera!

Feminismen lär oss att kvinnor hela tiden är offer. Jag har noterat att kvinnor verkar vara utsatta för sexuellt våld väldigt mycket oftare. Även en taskigt riggat pensionssystem bör ses som problematiskt.

Men, det gamla vanliga MRA-tjötet innehåller några notervärda punkter. Män begår självmord mer. Män utbildar sig mindre. Kvinnor dominerar vissa högstatusyrken - män andra. Kvinnor dominerar i snitt utbildningssystemet.

Det verkar vara så att våra könsolikheter leder till ett antal situationer där kvinnor ser det bättre utfallet. Där män är förlorare.

MRA-aktivisterna kanske vill förklara detta med ett Matriarkat - naturligtvis inte bättre än ett Patriarkat, varken som faktiskt fenomen eller som förklarande teori. Säkert finns andra förklaringar, som att män i vissa åldrar är mer risktagande; män tenderar att genom sina livsval vara mer alienerade från sina familjer; etcetera.

MRA-tjommarna, och även min Flam-strågubbe, klagar på att skolsystemet är riggat för att missgynna pojkar. I den mån de inte själva därmed gör sig skyldiga till det strukturella felslutet, så kan vi konstatera att skolan såtillvida misslyckas med att vara kompensatorisk. Den tar inte höjd för killars on avarage annorlunda mentala förmågor och traits. Senare pubertet. Annorlunda hormonsammansättning. Etcetera.

Det verkar som att killars genomsnittliga skill set idag är sämre anpassat till samhälle och ekonomi. Tjejer presterar bättre, fram tills de kraschar in i barnafödande och familjebildning.

Vi kan låta alla gå förlorade på sitt eget respektive sätt - eller försöka ta hänsyn till allas särskilda behov och förutsättningar!

Ett jämlikt samhälle är jämlikt sett till utfall - men utan att göra sig skyldigt till strukturella felslut.

Ett jämlikt samhälle kan tillhandahålla en ärlig och sann analys av medborgarnas individuella förutsättningar - som i många fall låter sig grupperas, liksom alla andra fenomen, t.ex. efter kön. (Som sagt, the categories were made for man to make predictions.)

Ett jämlikt samhälle lyckas kompensera för dessa olikheter i förutsättningar.

***

Sammanfattning.

Först:

(Tredjevågens-/likhets-)-feminismen är dålig eftersom den a) tolkar ojämställda utfall som uttryck för osaklig och negativ särbehandling av den del av befolkningen som definierar sig som kvinnor (men som egentligen är identiska med den del som identifierar sig som män, förutom i triviala avseenden som att man har mer eller mindre äggstockar, och dessa triviala avseenden - SOM ATT MAN ÄR GRAVID JÄTTELÄNGE; FÖDER UT BARN; OCH MATAR BARNEN MED DI FRÅN SIN EGEN KROPP! - har ingen som helst impact på ens livsutfall), samt b) alltid tolkar kvinnor som offer och män som förövare, oavsett nämnda utfall - det är faktiskt häpnadsväckande!

...andas in...

Och:

Liberala feminism-kritiker nöjer sig med att konstatera att feministerna gör sig skyldiga till nämnda felslut, utan att också inse att olika förutsättningar kräver kompensatoriska insatser för att överhuvudtaget kunna leda till jämlikhet!

Eftersom de liberala feminism-kritikerna (t.ex. min Flam-strågubbe) ändå vurmar för de utsatta männen, så borde faktiska utfall vara intressanta oavsett vilka människor som är vinnare respektive förlorare i respektive avseende.

Men!

Vi kan inte använda feminismens dåliga och felaktiga "kvinnor-är-alltid-offer"-narrativ till att konstruera vårt kompensatoriska samhälle, eftersom detta narrativ endast kan leda till kompensation av kvinnors tillkortakommanden. Vi kan inte heller anta att exakt samma utfall är exakt samma sak som jämlikhet - som sagt behöver inte män göra abort och hundar inte rösta. Det kanske är ganska bra för många kvinnor att få sina preferenser som mammor tillfredsställda, till exempel. I ärlighetens namn är det i dagens Sverige helt tillåtet att skita i att skaffa barn, samt att ta ut exakt lika mycket föräldraledighetsdagar - greedy jävla kvinnor tar ändå ut 80 procent! Gamle Pall har en poäng, som sagt. (Och dessutom en kul lösning - läs gärna!)

Vad jag försöker säga här i det sista är att det finns ett uppenbart element av att feminister vill ha och äta kakan. Jag menar, vill man så kan man utbilda sig och göra karriär och bli hur framgångsrik som helst. Det finns många individuella exempel på det. Man kan välja att inte bli just sjuksköterska, om man nu vill tjäna jättemycket pengar. Det finns till och med kvinnodominerade yrken, som psykolog eller veterinär eller HR-prylar, som är fett bra betalda och jädrigt högstatus.

Om nu den förklarade löneskillnaden är 12 procent, så kanske vi får peka ut vilka förklaringar i denna förklarande analys som vi faktiskt är okej med. Är det att man ska få olika mycket lön beroende på hur mycket man jobbar - okej, då får den procentandelen förklaring kvarstå. Är det inte okej att sjuksköterskor får lägre lön än svetsare - tja, då får fack och arbetsgivare och politik slå sina huvuden samman och kratta manegen för en annan löneutveckling än den som varigt rådande. (Nationell brist på alla vårdyrken torde lösa problemet. Det verkar som att marknaden säger till landstingen att de borde betala ut högre löner. Pay up, bitches.)

***

Jag hoppas verkligen att någon kan ta till sig av det här. Jag är sjukt trött på alla feminist-indoktrinerade kvinnor som sitter och har exakt samma lön som alla andra, och ändå pekar på Patriarkatet varje gång kaffemaskinen går sönder. Jasså, du blev lite otrevligt bemött av en man? Intressant datapunkt! Räknade du alla de gånger som du blev otrevligt bemött av en kvinna? De gånger som en man blev otrevligt bemött av någon? Vad hände med att de allra flesta interaktioner bestod i att någon var trevlig mot dig!? Det är så satans dålig vetenskapsfilosofi.

Jag är likaledes extremt trött på att alla antifeminist-liberaler tycker sig ha varit smarta för att de läst Pinker. Det räcker inte att noter att vi människor som befolkar jorden är olika. Det ger inget svar på frågan: Hur ska vi bygga bästa möjliga samhälle för flesta möjliga personer?

SchäsLong, del 13

Terminal vs. instrumental values.

 

Att skilja på dessa två, på väg-mål och ändamåls-mål. På olika nivåer av vad du vill.

 

Khalifens exempel: Du vill ge din syster penicillin - Instrumental value. Du vill ju bara detta för att det i sin tur leder till det du verkligen vill: Rädda din systers liv - Terminal value. Detta är vad du vill, grundläggande, och det som ska uppnås med att du uppnår dina instrumentella värden.

 

(Parentes: Jag antar att det finns en komisk potential i det här, sas. en skämt-formel. Att beskriva en vilje-handling som reflekterande ett instrumentellt värde, men sen visar det sig att det terminala värdet - ändamålet - är ett helt annat än det som publikum förväntar sig genom att extrapolera situationen. Ett i-sig-inte-roligt-men-dock-exempel: Du slåss för att din bästa vän ska få cellgiftsbehandling... För att hen ska tappa håret och se löjlig ut! Upplägget skapar förväntan på sas. altruistiskt motiv, och en åhörare drar sannolikt slutsatsen att vännen har cancer. Ack löjet när det visar sig att du vill ge vännen cellgifter enbart som ett practical joke!)

 

Khalifens modell anknyter rätt hårt till koncepten fake cosequentialism (och således indirekt till fake consentialism). Det gäller att distingera mellan, och erkänna distinktionen mellan, terminala och instrumentella värden. (Terminal values är väl egentligen detsamma som sacred values.) Ni minns va? Fake consequentialism är när någon argumenterar för något enligt konsekvens-etisk modell, trots att det egentligen inte är på konsekvens-etiska grunder som uppfattningen uppstått. Exempel: KD är mot surrogatmödraskap pga. vill inte bögar ska ha barn, men låtsas att det beror på omsorg om fattiga nepalesiska kvinnor. Fake consequentialism kan således sägas vara när en kallar ett terminalt värde för instrumentellt - ett sacred value för en åtgärd att uppnå något annat som allmänheten är mer benägna att hålla med om än det heliga värdet i sig självt.

 

***

 

Det är i ärlighetens namn inte bara borgarna som sprider fake consequentialism omkring sig.Låtom oss applicera terminal/instrumental value-distinktionen detta på en av de grundläggande politiska schismerna på höger-vänster-axeln: O/jämlikhet.

 

Vi ser ju hur vänstern argumenterar röven av sig för att påvisa hur bra det är med jämlikhet. Jämlikhet är bra för tillväxten. Ojämlikhet leder till diverse sociala problem, och den sociala rörligheten är större i mer jämlika länder. Ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för demokrati. Etcetera.

 

En skulle kunna tro att jämlikhet bara är ett instrumentellt värde. Men låt mig sticka ut hakan - detta är ofta fake consequentialism. För många är i själva verket jämlikhet ett terminalt värde. Och det är exakt det här som högergökarna misstänker. Det irriterar dem högeligen. För de själva tror ju att jämlikhet är något i bästa fall meningslöst, i sämsta fall destruktivt.

 

***

 

Om jag svartmålar högern här? Tja... Läs detta:

 

"Staël von Holstein: Ökade inkomstklyftor är bara ett problem för den avundsjuke och late.

 

/.../

 

Människan är god och vill väl och kommer att göra gott. Och det är tur det, för klyftorna kommer att öka i samhället. Ökade inkomstklyftor är i och för sig bara ett problem för den avundsjuke och late, för så länge alla får det bättre gör det väl inget att en handfull får det extremt bra, eller?

 

Samtidigt är det så, att dessa få som bygger ett Microsoft, ett Klarna eller ett Spotify kommer att ge bort sina pengar och ägna sin tid och kraft åt att göra världen till en bättre plats. Dessa beundransvärda entreprenörer kommer dessutom att vara hundrafalt bättre och effektivare på att förbättra världen än de urusla politiker vi har idag i regeringen.

Socialismen har alltid haft fel, men den har aldrig varit så farlig som idag, för idag finns oändliga möjligheter för individen. Möjligheter som går om intet när man lutar sig tillbaka och tror på att staten, välfärden och transfereringssystemen skall ta ansvaret. Det är tack och lov så att den nya världen som växer fram runt omkring oss erbjuder oändliga valmöjligheter som gör det enklare än någonsin att bli entreprenör, att jobba med det man vill och att finna sin lycka.

Men som jag sa inledningsvis, det betyder att man måste ta ansvar, fatta individuella beslut och det kommer att ställas krav. Livet kommer att bli vad du gör det till… om du gör något."

 

(Antropofagis fetstil.)

 

(Parentes: Den här sjuka krönikan är som en perverterad variant av SSC/Murray-argumentet om att en ökande komplexitet i samhället dränker fler under minimi-nivå-IQ-ytan, vilket gör att vi måste introducera basinkomst och generöst välfärdssystem. von Holstein tycks se samma utvecklingstrend, men dra slutsatsen att en ökande ojämlikhet kommer att skapa incitament att ... typ höja sin IQ? Bli mindre lat i alla fall. Och, att ökande ojämlikhet med någon slags lagbundenhet kommer producera tillräckligt många välbärgade altruister för att någon slags tillräckligt och allomfattande välfärdssystem ska emergera per automatik. The motherfucking sickness.)

 

von Holstein, krönikör i Metro, anser uppenbarligen att jämlikhet är skitsamma. Vi ser även mer sansade borgare hojta om att ökad inkomstspridning ger tillväxt och utveckling. Exempel:

 

Öka inkomstklyftorna!

 

"Acceptera att vissa människor skapar sig stora förmögenheter och att dessa rikedomar kan ärvas. Ett av den svenska modellens största misstag är försöken att skapa rika företag utan att tillåta rika ägare. Därför måste förmögenhetspolitiken nu ändras. En allt ojämnare förmögenhetsfördelning i landet är eftersträvansvärd om vi vill ha tillväxt och effektivitet i samhällsekonomin."

 

Dags för större lönespridning? - Sverige måste acceptera större lönespridning. - Sverige skulle tjäna på större lönespridning. - Etcetera.

 

Visst är det här också ett kul exempel på borgarnas egna fake consequentialism. Det är ju egentligen större klyftor som är deras terminala värde, enligt Antropofagis välgrundade misstankar. Det är emellertid inte min poäng här. Jag vill istället peka på att borgarna tror att vänstern blandar ihop instrumentellt och terminalt värde i jämlikhetsfrågan. Och att borgarna må ha en poäng i detta.

 

***

 

Om jag svartmålar vänstern här? Tja... Läs detta:

 

"Efter nästan fyra decennier av ökande klyftor har ojämlikheten på den sista tiden hamnat på dagordningen. Det är hög tid att regeringen tar initiativet i jämlikhets­frågan genom ett helhetsgrepp för en ny, offensiv jämlikhets- och fördelningspolitik. Thomas Pikettys redan klassiska ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” har skapat debatt i Sverige, en fortsättning på den debatt som initierades i början av decenniet med avstamp i Richard Wilkinson och Kate Picketts ”Jämlikhetsanden”. Piketty påtalar att kapital inte, som högern menar, ”sipprar ned” utan i stället bidrar till att göra de rika ännu rikare. Wilkinson och Pickett visar att jämlika samhällen presterar bättre på i stort sett alla områden.

2015 års Jämlikhetspristagare Per Molander visar i ”Ojämlikhetens anatomi” på ett elegant sätt, utan ideologiska övertoner, de mekanismer som skapar dagens skenande ojämlikhet. Det handlar inte om att den som har mycket är dugligare än den som har lite, utan om hur initialt små skillnader över tid lagbundet växer till stora klyftor, med kraft att spränga samhällen i bitar. Ojämlikheten hotar i dag demokratin. Internationella valutafonden (IMF) pekar på att arbetar- och medelklassen är de viktigaste motorerna för konsumtion och tillväxt – tvärtemot den liberala idé om att välstånd sipprar ned som dominerat ekonomisk teori de senaste trettio åren. IMF-chefen Christine Lagarde menar att ”ojämlikhet håller tillbaka tillväxten, eftersom det avskräcker från investeringar i färdigheter och humankapital, vilket leder till lägre produktivitet i stora delar av ekonomin”.

Forskningen visar att själva graden av jämlikhet i ett samhälle där de grundläggande behoven är täckta verkar vara en allt viktigare faktor för ett bra samhälle. Sällan har arbetarrörelsen haft ett så gott underlag för att hävda att någonting måste göras för att bryta utvecklingen mot ökad ojämlikhet."

 

(Antropofagis fetstil.)

Lindblads (s) motion till Riksdagen må ha ett starkt case och många tunga referenser - men avslöjar sig i den av Antropofagi fetstilade formuleringen. Här ser vi ett uppenbart fall av bottom line. Här har vi en hög bra argument - bra, inte för att det gör oss klokare, utan för att det gör oss mer övertygande!

 

(Vid det här laget vill jag inflika att jag dock anser att Lindblad har rätt i sak. Motionen är också synnerligen välskriven, och en informativ och saklig redogörelse för Sveriges utveckling med avseende på ojämlikhets-trenden.)

 

***

 

Så. Är det dags att sluta betrakta/beskriva jämlikhet som ett instrumentellt värde? Och, vad är det terminala värdet? Någon kanske tycker att det terminala värdet i alla fall inte är tillväxt, men kanske ändå inte jämlikhet i sig självt.

 

Att betrakta jämlikhet som ett instrumentellt värde, vilket ändå är kotym i debatten, indikerar att detta värde måste ges upp om sas. instrumentaliteten försvinner. Tänk om det visar sig att trickle down ändå är tricket? Att Laffer-kurvan inte är bluff? Att Bill Gates är bättre på att utrota malaria än vad SIDA varit?

 

Bevisläget idag tycks mig ganska klart. Ekonomisk ojämlikhet hör ihop med sociala problem, ekonomiska problem, politiska problem. Men bevislägen kan ändras, och framförallt: Världen kan ändras. Tänk om formeln fungerar annorlunda när mänskligheten blir tillräckligt välbärgad, totalt sett? Det där med absolut- kontra relativ fattigdom/rikedom kanske ändras på något vis vid en viss nivå av produktivitet eller automatisering? Ska vi då hålla fast vid jämlikhetsidealet?

 

Den här diskussionen kommer nog ingen vart, och dessa framtidsscenarier verkar jädrigt osannolika. Emellertid kan det vara värt att rannsaka om jämlikhet är terminalt eller instrumentellt värde, och vad detta i så fall får för implikationer på policy-diskussionen med de politiska motståndarna. Kanske kan vänster och borgare mötas någon stans om vänstern de facto anammar en mer instrumentell syn? Eller tvärt om erkänner en terminal syn? Kanhända kan den motsvarande uppmaningen ställas till högergökarna?

 

Ack frågetecknen.

Lutande trendlinjer

Det slår Antropofagi att saker och ting inte gärna samvarierar så där hur som helst. Efter att ha försökt sig på ett par, tre undersökningar inser jag med isande klarhet den lutande trendlinjens magi.

 

(Exempel: Knarkdöd vs. skjutvapenmord; omtag på hypotes; metodologisk pusseldeckare; könsobalans; ytterligare könsobalans.)

 

En bekants påpekande löd något i stil med "man kan förstå hur glada The Spirit Level-författarna blev när ojämlikhet samvarierade med allting". Och Antropofagi är banne mig böjd att hålla med.

 

Utan att förväxla korrelation med kausalitet är det fan jävligt sjukt att allt som är dåligt korrelerar med höga nivåer av ojämlikhet.

 

Här sammanfattas hela skiten. Men eftersom vissa inte kommer klicka på länken så har jag valt ut några fina bilder som presenteras nedan.

 

***

 

Vi börjar med output-delen, dvs. de aspekter som vi vill att samhället ska kirra åt oss. Det är alltså hur människor mår (vilket är en utilitarist-deontologs högsta princip).

 

Jämlikhet korrelerar med child wellbeing i rika länder

 

Hälsa är sämre och sociala problem är värre i ojämlika länder

 

 

Mental ohälsa är vanligare i ojämlika länder i den rika världen

 

Samma som med länder gäller när jämförelseobjektet är stater i USA

Förväntad medellivslängd är längre i jämlika länder i den rika världen

 

Detta är sinnessjukt sinnessjukt. Och värre ändå är att vi ser att genomsnittlig inkomst däremot inte samvarierar med dessa dåliga samhälleliga outputs.

 

Ohälsa och sociala problem korrelerar inte med snittinkomst

 

Ohälsa och sociala problem korrelerar bara mycket svagt med snittinkomst när jämförelseobjektet är stater i USA

 

***

 

Eftersom Antropofagi intresserar sig för Ordningsmakten och Narkotikafrågor är det intressant att se att knarkkonsumtion respektive imprisonment är högre i ojämlika länder. (Dessa två frågor är knappast helt orelaterade, vilket t.ex. USA mass incarceration-problematik tydliggör.)

 

Det knarkas mer i ojämlika länder.

 

Det sitts mer i fängelse i mer ojämlika länder.

 

Att ojämlikhet och knarkande samvarierar är (confirmation bias, confirmation schmias) precis vad jag ville höra. Och det indikerar, som jag redan indikerat, att ojämlikhet är en bättre indikation än BNP är vad gäller social missär i rika länder. Det är inte du, det är buren du bor i! Är kulturen du gror i!

 

***

 

 

Låt oss gå vidare från sociala problem, dvs. output-ledet. Vi ser även att ojämlikhet korrelerar med framgångsfaktorer för att skapa bra samhällen. Statsvetare och tyckare världen över är rörande ense om att tillit/trust är avgörande för goda samhällen. Men det verkar som att låg tillit och låg jämlikhet trivs med varandra, eller i samma miljöer.

 

Jämlikhet och tillit gingo hand i hand!

 

Jämlikhet och tillit gingo hand i hand i USA:s delstater!

 

***

 

Det som skiljer socialister från liberaler, i alla fall om man läser ledarskribenter och deras likar, är att socialister går på evidens medan liberaler går på resonemang. Socialisterna är intresserade av världens faktiska beskaffenhet. Liberalerna av stiliga slutledningar.

 

Liberaler kan stiligt slutleda, tycker de själva, att social rörlighet är viktigare än jämlikhet. En snäll-liberal kan också förtydliga att man eftersträvar jämlikhet i möjlighet (hypotetisk jämlikhet), istället för socialistens jämlikhet i utfall (faktiskt jämlikhet). En snäll-liberal kan således anse att skolan ska vara likvärdig och kompensatorisk, samt att vi ska ha arvsskatt. Men skiter ändå i att vissa krälar i den fågelskit som skits av de sparvar som flyger in i andras munnar. (Antropofagi har skrivit en del om social rörlighet tidigare: Rörl och jäml 1; rörl och jäml 2; mångf och jäml och rörl.)

 

En kul brobyggare mellan liberaler och socialister borde vara denna bild:

 

Social rörlighet är högre i mer jämlika länder!

 

En riktigt utopisk tanke i sammanhanget skulle kunna vara att liberaler och socialister härmed skulle kunna förenas, och bli social-liberaler hela bunten. Fast riktigt jävla vänstervridna, om en får önska fritt.

 

***

 

The Spirit Level har ju ett par år på nacken vid det här laget. Emellertid har flera stora klassiska nyliberala institutioner vänt på en femöring på senare tid. Nuförtiden snackar IMF om inequality som ett problem snarare än som ett viktigt incitament (exempel). De släpper även rapporter som pekar ut "widening income inequality is the defining challenge of our time", och skriver:

"In advanced economies, the gap between the rich and poor is at its highest level in decades. Inequality trends have been more mixed in emerging markets and developing countries (EMDCs), with some countries experiencing declining inequality, but pervasive inequities in access to education, health care, and finance remain. Not surprisingly then, the extent of inequality, its drivers, and what to do about it have become some of the most hotly debated issues by policymakers and researchers alike. /.../

/.../ we show why policymakers need to focus on the poor and the middle class. Earlier IMF work has shown that income inequality matters for growth and its sustainability. Our analysis suggests that the income distribution itself matters for growth as well. Specifically, if the income share of the top 20 percent (the rich) increases, then GDP growth actually declines over the medium term, suggesting that the benefits do not trickle down. In contrast, an increase in the income share of the bottom 20 percent (the poor) is associated with higher GDP growth. The poor and the middle class matter the most for growth via a number of interrelated economic, social, and political channels."

(Även IMF kopplar social rörlighet med jämlikhet - se figur på sidan 8 i rapporten.)

Samtidigt snicksnackar Världsbanken om att ojämlikhet är vitalt att bekämpa för att komma tillrätta med fattigdomen och om att ojämlikheten är oacceptabelt hög i många länder. Det är milt sagt en viss omsvängning från tidigare attityder.

 

***

 

Sammanfattningsvis: Alla är ense om att jämlikhet är bra.

 

Men: Vi tycks i många delar (vilket bl.a. IMF och World Bank pekar på, se ovan) vara på väg på ökande ojämlikhet.

 

Synd!

 

(Relaterat om o/jämlikhet: Mångfald utan jämlikhet; slaveri; makroekonomiska prediktioner; stimulans; rörlighet och jämlikhet del 1; dito del 2; socialismen är kapitalismens räddning; argument; gammal debatt; Snyder syntetiserar allt; möjlighet och utfall; spret i förtret; en blind leder sig själv; Gud, libertarianism, och hierarkiernas död; framåt; diskussionsfråga; korrespondens.)

 

(Uppdatering: Den här sidan som SSC länkar till är rätt ball i sammanhanget. Bl.a. för att visa hur ojämlikheten ökar.)

"Alla människors lika värde" som intersubjektivt fenomen/"cooperate"-gynnande fångarnas dilemma-struktur

Det är mycket snack i dessa dagar om att "allas lika värde" är en lökig klyscha. Framåt, då, för dess återupprättelse!

 

Jag har babblat om att vi har två motstridiga moraltendenser: Jägar-samlar-moralen och samarbeta-i-samhällen-moralen. Samarbetsmoralen handlar om att välja "cooperate" i en mäktig samordnignssituation/fångarnas dilemma-situation, där vi inte känner alla deltagare och inte har något på spel gentemot de flesta med/mot-spelare.

 

Jägar-samlar-moralen förklaras evolutionspsykologiskt, och det är således ingen större överraskning av vi hittar en circle of concern i bottnen på vår moral. Vi själva och vår avkomma är mest värd, de som gynnar vår avkomma eller delar lite av våra gener näst mest, vår stam tredje mest, etcetera.

 

Vi upphäver detta med intersubjektiva fenomen, när vi lyckas skapa en större samhällskropp. I samhällen som Sverige har vi en stark stat, ett förtroende för rättssystemet, och en hög grad av tillit. I samhällen som Somalia har vi Al Shabab, blodshämnd, och en låg grad av ("sval") tillit.

 

Vi har vidare konstaterat att det finns en stark koppling mellan tillit och ekonomisk jämlikhet. Och, framförallt, vi minns ju alla resonemanget om resväskor från Catcher in the Rye.

 

"Alla människors lika värde" är ett uppenbart intersubjektivt fenomen, eftersom det snarare är en "gemensam lögn som förändrar verkligheten" än en meningsfull utsaga om verkligheten.

 

Vi tycker inte, som jägar-samlare, att alla människor är lika värde. Men, däremot verkar det som att det intersubjektiva fenomenet "alla människors lika värde" är väldigt användbart för att främja samordning. Dvs., för att få spelarna i fångarnas dilemma att välja "cooperate" istället för "defect". Och, då tillit och ekonomisk jämlikhet även har en stark koppling till välstånd och tillväxt och minskande sociala problem, kan vi enkelt konstatera ett utilitaristisk nytta av ett tillstånd som är mindre Moloch och mer samordning.

 

Vi verkar lita på våra jämlikar, och vi verkar välja "cooperate" när vi känner oss själva som jämlikar. En känsla av rättvisa i termer av utfall verkar göra oss villiga att delta i samhällssamarbetet.

 

Det handlar också om en rättighets/skyldighets-kompromiss. Om jag godtar att inte döda grannen eller gå före i vårdkön, vill jag själv slippa dödas och slippa att någon tränger sig före i vårdkön. När vi börjar fuska, ha olika system för olika plånböcker etcetera, då blir det plötsligt stressigt. För då blir det uppenbart att man inte bara kan stå kvar i vårdkön och vänta på sin tur - nä nu gäller det istället att olja upp armbågarna - och slå yxan i säkerhetsdörren på adressen bredvid.

 

Det går inte att förneka att det finns andra mekanismer för samordning än jämlikhet. Det verkar som att vissa mer hierarkiska samhällen, inte minst östasiatiska, kombinerar social hierarki och hög nivå av "cooperate"-väljande. Pliktetik i äldre europeiska samhällen comes to mind här.

 

(Killgissar ganska mycket här vad gäller Asien. Slår mig att Kina har höga nivåer av tillit, och att Japan är väldigt jämlikt. Den som vet mer, eller pallar kolla upp mer, kan ju med fördel berika analysen härvidlag.)

 

Så, antingen värdekonservativa, pliktetiska hierarkiska samhällen, eller jämlika samhällen med hög tillit. Det som inte verkar funka är övervägande kapitalistiska, konkurrensinriktade samhällen med höga nivåer av ojämlikhet (tänk Ryssland på 90-talet, dvs. "vampyrkapitalism").

 

Religiösa normer och traditioner dör. Dessa kategorier av intersubjektiva fenomen kan (hoppas jag? tror jag? anser jag?) inte överleva utvecklingen. Tillit och "alla människors lika värde" kanske har en bättre chans?

 

Pengar är ju ett intersubjektivt fenomen - men höggradig kompetativ kapitalism är ingen bra samordning. Jämlikhet är en upplösare av hierarkier - ojämlikhetens självamplifierande natur är en tillbakagång. (Jag gissar att ett tillräckligt rovkapitalistiskt samhälle snart är tillbaka på ojämlikhetsnivåer som i, typ, kastsystemets Indien på 2000-talet f.Kr.)

 

Vidare: Ekonomisk jämlikhet är en tillämpning av principen om allas lika värde, enligt ett utvidgat demokratibegrepp. Det innebär en ambition om verklig maktdelning.

 

Men nu svävar jag ut. Poängen är egentligen bara att "allas lika värde" verkar vara ett bra intersubjektivt fenomen, som får folk att välja "cooperate", vilket gynnar samordning, vilket gynnar plussumme-nyttor i vårt samhälle.

 

Det är däremot, vilket väl konservativa fått helt rätt, förmodligen delvis ett avsteg från vår inneboende inklination att värdera vår egen DNA-molekyl högst; härvidlag får vi käka lite vantrevnad i kulturen. Men det verkar det på det hela taget vara värt.

 

(Relaterat, jämlikhet: Ekonomisk jämlikhet och tillit; lutande trendlinjer; Schäslong del 13; mångfald utan jämlikhet; slaveri; prediktioner 2017, del 2; socialismen är kapitalismens räddning; var?; ett bra argument; terminalt värde?; sammanfattning. Relaterat, allas lika värde: Klagar vidare på borgarna; stå för värderingar; meddelande till allmänheten. Relaterat, intersubjektiva fenomen: Sönderfallet; flägz; diskade; postnihilism i rapp-Sverige; o-originellt. Relaterat, circle of concern: Sverige är en subkultur; naturligt eller icke; men framförallt.)

Darwinian left, hobbsianska fällor, och legalisering

(Bakgrund: Afroamerikanska maskulinitetsnormer; The Blank Slate-icke-recension; fyra förklaringar; anekdotika; hur farligt heroin är; ragnarök; Schelling, Somalia och SSC; krisa uppfattning på marginalen; del 2; naturligt etc.; kyskhet etc.; legalisera... mord!; otroligt mycket krokodil; hålla med en moderat; släpp klippan; knarkmord i Sverige; nu jävlar ska vi knarka; tänka lite konsekvent; lutande trendlinjer; mer mord; fyllan/villan; går åt helvete; dödligheten; hypotesomtag; folkhälsofrågorna; brottsstatistik; automatvapen och knark; skörda; skrivelsen; cannabis; Nutt; knark & confirmation; knarkvåld; buffén; dumheterna; jämlikhet; ojämlikhet; Zamjatin; yes I can; slaveri; Schelling-punkter; blandade insikter; Trädgårdhsarbetet fortsätter; blev visst postmodernism.)

Även Pinker skriver om "afroamerikanska maskulinitetsnormer". Pinker tar emellertid maskulinitetsnormer till en ny nivå, och diskuterar en hög murder rate i den afroamerikanska populationen som en Hobbsiansk fälla. Han lutar sig mot bl.a. Wilkinson (The Spirit Level), och noterar knarkekonomins våldsspiral. Datan visar tydligt att Leviathan hindrar våld, och att afroarmerikanska subkulturella communities (G-code!) liksom narkotikans oreglerade marknader är kaos.

Så, det handlar inte om att säga "maskulinitetsnormer". Det handlar om att öppna rätt låda. Om att faktiskt förklara, genom att lansera testbara mekanistiska hypoteser.

Antropofagi har självständigt resonerat sig fram till ungefär det perspektiv Pinker kallar the Darwinian Left. Det är ungefär det jag försöker förklara för Aron Flam - att det som är fel med stora delar av vänstern idag är relativismen och sanningsföraktet, inte nödvändigtvis etiken. En realistisk ontologi kan kombineras med en normativ ståndpunkt som traditionellt sett förknippas med vänstern. Här är Singers poäng central - jämlikhet bör och kan icke hängas upp på ett (felaktigt) antagande om faktisk likhet. (Se Ännu fler slutord och Singer och jämlikhet.)

Vad är då "vänstern"? Dels en utilitarist-konsekventialism, tror jag, rent moralfilosofiskt, vilket kan kopplas ihop med en respekt för utfall och empiri (även om sambandet tyvärr är svagare i verkligheten än i önsketanken). Men också en insikt som Pinker formulerar som reciprocal altruism, dvs. den evolutionärt förklarade strävan att samarbeta under vissa förutsättningar.

Genom spelteori och god vetenskapsfilosofi kan ens vägar korsa Foucaults och Nietsches. Jag har tidigare skrivit om detta Vägskäl. Jag har försökt operationalisera jämlikhet som en slags spelteoretiskt "terapeutiskt intervall", där samarbete är rationellt för alla inblandade. Jämlikhet samvarierar med färre samhälleliga problem. Och jämlikhet kan ses som ett cooperate-gynnande intersubjektivt fenomen (del 1; del 2). Att gilla jämlikhet är ju typiskt vänstern, va?

Att bara säga "låda=maskulinitetsnormer" är inte så bra. Lådan kan vara tom. Det som Pinker kallar för vänster-darwinian säger istället "reciprocal altruism"; men denna låda går att öppna! I lådan finns t.ex. evolutionära förklaringen, som är en överlåda till psykologiska och neurologiska lådstrukturer; där finns spelteoretiska teknikaliteter och ekonomiska modeller som beskriver agenternas beteende givet förutsättningarna i miljön. Det är en bättre låda!

Det blev således inte postmodernism, ändå. För, vi kan beskriva förutsättningarna som i kombination med den mänskliga naturen leder till respektive utfall - i realistisk-ontologiska, empiriska fakta. Vi kan notera att den somaliska klankulturen är rimlig givet förutsättningarna (Pinker noterar att just herdekulturer föder hederskulturer, eftersom det är lättare att stjäla någons boskap än deras åkrar + lite andra anledningar), men att somalier som lyft ur denna kontext inte är evigt predestinerade till onice beteende. Afroamerikaner som lyfts ur sin fattiga, laglösa, knark-ekonomi-dominerade kontext är heller inte mer våldsamma än "white kids", enligt Pinker.

"Kulturrelativism" får nu en helt ny innebörd. Vi kan förklara, utan att försvara, att människor givet vissa förutsättningar beter sig på ett visst sätt - eftersom det är helt rationellt. Sen kan vi bestämma hur vi vill att människor i allmänhet ska bete sig - förmodligen söker vi efter ett optimalt ekvilibrium, där massiva samordningsvinster kan extraheras - och så skapar vi, politiskt, incitamentstrutkurer som leder till denna situation. Det är givetvis trixigt, men det är inte omöjligt givet human nature.

En liten incitament-tweak, som jag nu åter-uppvärderar jämfört med övriga förklaringar, är att legalisera (totalkonsumtionsmodellera!) narkotika, för att eliminera en hobbsiansk fälla.

Pissiga maskulinitetsnormer finns också, på en annan förklarings/låd-nivå. Men de kan beskrivas som det rationella beteende som individuella män vidtar när Leviathan ej vaka över dem och deras hustrur. Typ.

[Uppdatering:

Som så många andra Antropofagi-inlägg, har detta tillkommit i en väldig hast på en liten kafferast. Därför är det kanske rätt svårt att förstå vad det är jag säger. Jag säger: 

Anta att svarta mäns sämre-än-förväntade livsutfall delvis är en effekt av dåliga maskulinitetsnormer - i så fall vet vi mer, om vi förklarar vad maskulinitetsnormerna faktiskt består i. Om vi förklarar maskulinitetsnormera med en hobbsiansk fälla, så går vi djupare ner i lagret av verklighets-nivåer, istället för att bara säga "maskulinitetsnormer" och sluta där.

I detta specifika fall blir vi klokare om vi förklarar vad vi menar med sådana normer, eftersom vi - med hjälp av Schellingesque spelteori och Pinkersk evolutionspsykologi inser att afroamerikanska män förmodligen beter sig rationellt givet sina omständigheter. Det krävs någonting lite extra för att flytta ett suboptimalt ekvilibrium. 

Maskulinitetsnormer är således en funktion av en rasistisk struktur, som reproducerar strukturen. Människan som biologisk livsform kommer att bete sig så här om den måste - den optimerar för förutsättningarna. 

Tyvärr låser detta gruppen i en sämre-än-möjlig verklighet. Ett fångarnas dilemma, så att säga, där den som avviker från den sk. maskulinitetsnormer sannolikt får ett ännu sämre livsutfall. Det kanske kan sägas vara ett fall av Moloch, helt enkelt. 

Ett sätt att röra sig bort från den subotimala situationen skulle kunna vara att introducera lite Leviathan, lite stat, där det nu inte finns någon - dvs., legalisera narkotika och reglera denna marknad. Konkurrens skulle då kunna ske utan våldsanvändning, vilket skulle sänka den relativa usp:en av att tillämpa G-code eller hederskultur - dvs. skulle sänka förtjänsten av att agera våldsamt mot medspelarna. Den reciprocala altruismen skulle inte behöva inkludera våldsamma repressalier.]

Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt

Jag säger ibland saker som att liberal feminism är löjligt, eller att borgarna har svårt med antirasismen. Ofta härrör jag detta till högerns stora vetenskapsfilosofiska handikapp – att inte kunna se strukturer. Denna kritik handlar om högerns oförmåga att motverka rasism och sexism. Däremot finns det ett ytterligare problem som jag inte har varit inne på tidigare, som rör den extremt hypotetiska situation då samhället på liberal väg nått jämställdhet och icke-rasism.

Ett citat, kanske stammande från mig själv, kanske från någon annan – i så fall har jag glömt vem. Här kommer det i alla fall:

Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt

Här måste vi reda ut några saker. Ofta förväxlar folk jämlikhet med jämställdhet. Jämlikhet handlar om ekonomisk jämlikhet mellan människor – jämställdhet om kvinnors och mäns lika värde och rättigheter. Bara så vi har begreppen klara för oss.

Jag har tidigare skrivit om Krugmans poäng angående (Surowieckis poäng angående) social rörlighet:

”If you want a society in which everyone has a decent life, you need to construct a society in which everyone has a decent life – not a society in which everyone has a small but equal chance of living the lifestyle of the rich and famous."

Alltså – en hög social rörlighet löser på inget sätt problemen med ojämlikhet. Även om det är omöjligt att förutsäga vilka som kommer vara rika respektive fattiga, är det ju ändå så att någon kommer vara rik respektive fattig. Skillnaderna består, även om den ojämlika fördelningen är mer random fördelad.

Denna poäng kan extrapoleras till andra sammanhang, inte minst det jag avhandlar i denna blogg-post. I ett rasistiskt samhälle – som exempelvis USA eller Sverige – fördelas resurserna (ojämlikt) utifrån bl.a. urskiljningsgrunden ras/rasifiering. En kan alltså, utifrån variabeln "ras/rasifiering", på förhand med viss sannolikhet veta var på samhällsstegen en person kommer befinna sig. Ras/rasifiering har prediktionskraft, vilket vi upplever som orättvist.

Motsvarande, i ett sexistiskt samhälle – som exempelvis USA eller Sverige – fördelas resurserna på motsvarande vis utifrån variabeln "kön". Även detta upplever vi som orättvist – vilket för övrigt borde göra oss alla till feminister.

Men vad om vi föreställer oss det löjliga att en höger-ideologi som inte befattar sig med strukturer lyckas komma tillrätta med sexismen och rasismen? Vad händer då? Höger-ideologin ser jämlikhet som någonting meningslöst, eller till och med negativt. Knapphet är en drivkraft, fattigdom ett incitament. (Obs, jag håller inte med.)

Ett ojämlikt samhälle, där resurserna distribueras (ojämlikt) utan att ras eller kön har någon prediktionskraft, är fortfarande ett ojämlikt samhälle. Självklart är det orättvist att hur rik eller fattig någon är, vilket jobb eller vilken bostad någon kan få, eller hur många övergrepp från partner/polis/arbetsköpare någon tvingas utstå, beror på t.ex. melanin-mängd eller kromosomuppsättning. Däremot kan ett icke-rasistiskt, icke-sexistiskt samhälle fortfarande vara ojämlikt. Det grundläggande problemet är då inte löst, bara den godtyckliga selektionsmekanism som bestämmer vem som hamnar längre ner på samhällsstegen.

Jag har fört liknande resonemang förut. Då har jag landat i att ett ojämlikt system (den totalitära kapitalismen) skapar urskiljningsgrunder, dvs. socialt kön och ras. Enligt ett sådant resonemang kan en gå ett steg längre, särskilt vad gäller ras, som är till större del konstruerat än kön – biologiskt kön existerar oberoende av det socialt konstruerade könet. Det ojämlika systemet skapar ras, dvs. rasifierar människor, i syfte att selektera. Tänker vi på det här viset skulle jämlikhet också vara en lösning på rasismen – ett jämlikt samhälle behöver inga selektionsmekanismer såsom rasism.

Vi får inte heller glömma att rasifieringens funktion inom kapitalismen är att avmänsklifiera människor i syfte att förpassa dem till systemets nedre regioner, men rasismens funktion är att kanalisera de marginaliserades missnöje och skymma den verkliga fienden.

En gång till om "alla människors lika värde"

Eftersom det här var så hastigt skrivet och slarvigt formulerat, tar jag det igen lite mer samlat. Jag anser nämligen att det nedanstående är en intressant tanke.

 

"Alla människors lika värde"?

 

***

 

Jag ser två motsatta moraltendenser:

 

Först, ursprunglig jägar-samlar-moral, som kan förklaras evolutionspsykologiskt. Här finns ingen lika värdes-princip - endast en circle of concern som utgår från den egna DNA-molekylen.

 

Motsatta trenden: Samarbete i större grupper än vad vår individuella kognitiva kapacitet kan hantera - i.e., samhällen. Tack vare intersubjektiva fenomen, såsom religion eller pengar, kan vi samarbeta i väldigt stora grupper om miljontals individer. Trots att vår kapacitet för direkt samarbete är betydligt mer begränsat än så - kanske 50 till 200 individer.

 

Vi vantrivs i kulturen, men å andra sidan: Ju mer samordning, desto mindre Moloch.

 

***

 

Ekonomisk jämlikhet samvarierar med ("sval") tillit, på nationell nivå och på lokal nivå. Resväske-argumentet från Catcher in the Rye är en vacker litterär beskrivning av varför vi trivs med jämlikar. Inte bara generalization from fictional evidence heller; The Spiritlevel-forskningsprojektet argumenterar för samma mekanism, vill jag påstå. Hur som helst samvarierar ojämlikhet med nära nog alla sociala problem. Jämlikhet samvarierar även med produktivitetsökning och teknologisk utveckling, och är eftersträvansvärt även enligt våra tillväxtinriktade institutioner.

 

Det är ett faktum att jämlika samhällen har högre nivåer av tillit. Det är även ett faktum att höga nivåer av tillit är en oerhört positiv ingrediens i vad vi i allmänhet betraktar som "goda" samhällen.

 

"Tillit till andra människor brukar liknas vid ett samhälles sammanhållande kitt. Länder med hög tillit har i regel en stabil demokrati, stark ekonomi, god folkhälsa, låg korruption, låg brottslighet samt en hög nivå av jämlikhet och jämställdhet. I de nordiska länderna är tilliten extremt hög, men också övriga länder i Västeuropa har hög tillit, medan bottennoteringar återfinns i Mellanöstern, Afrika och delar av Latinamerika." (Källa.)

 

***

 

Ett intersubjektivt fenomen beskrivs av Houellebecq som "en gemensam lögn som förändrar verkligheten". "Alla människors lika värde" är snarare än sådan gemensam lögn med världsförändrande potential, än en meningsfull utsaga om verklighetens beskaffenhet. Vår jägar-samlar-moral kan inte antas främja idén, och den är inte objektivt sann i termer av faktisk tillämpning i världen. Däremot verkar den vara en användbar samordningsmekanism.

 

Samhällen är svåra, eftersom de är fall av fångarnas dilemma. Du har som individ mycket att vinna på att gratisåka på samhällets håvor, men själv bidra så lite som möjligt. I en spelteoretisk terminologi har du själviska skäl att välja "avhopp"/"defect" hellre än "samarbete"/"cooperate". Särskilt, vilket är det centrala i fångarnas dilemma, när du har skäl att anta att din/a motspelare inte kommer att välja "cooperate".

 

En plussummesituation kan dock uppstå om ni samarbetar, dvs. du kan i förlängningen vinna på att samarbete, om andra också samarbetar. Men, individen kan förlora på att välja "cooperate" om motspelarna väljer "defect". Detta är vad vi ser i samhällen med låg skattemoral - varför ska jag bidra, när andra inte gör det?

 

***

 

Som LessWrong-Khalifen påpekar finns det ganska få faktiska fångarnas dilemma-situationer. Så även i detta fall; vi kan korrigera vårt beteende över en tidsserie av spelomgångar, straffa motspelare, belöna beteenden vi uppskattar, etcetera. Dock kräver en effektiv strategi någon form av samordnat gruppbeteende, eftersom vi är (i fallet Sverige) drygt tio miljoner spelare, och då interaktionerna ofta sker ytterst indirekt i stora system.

 

Moloch är de fall där samordningen havererar. Där vill vi inte vara. Det är långt värre än någon individuell ondska.

 

Tillit verkar vara en bra mekanism för att gynna ett plussummeutfall av vår samhälleliga fångarnas dilemma-situation. Tillit, som samvarierar med jämlikhet. Jag tror som bekant att det är viktigt att skilja på kausalitet och korrelation, men det finns som nämnts plausibla mekanismer/goda förklaringar för varför jämlikhet kan förväntas leda till tillit. (Resväskeargumentet.)

 

Att sträva efter (ekonomisk) jämlikhet är att tillämpa idén om "alla människors lika värde" på ett materiellt plan. Människor som har liknande livsomständigheter tenderar att lita på varandra, vilket kan översättas till att de tenderar att välja "cooperate" i fångarnas dilemma-situationer. Vi ser rent empiriskt att detta är ett Gott, eftersom det leder till bättre samhällen enligt de flesta bedömningskriterier. Även Freud inleder Vi vantrivs i kulturen med att konstatera att civilisationen ger oss otroligt mycket fördelar, men att han dock just i denna skrift vill uppehålla sig vid de små psykologiska kostnader som kan uppkomma när vi ibland tvingas gå emot våra naturliga inklinationer.

 

***

 

I förlängningen är "alla människors lika värde" en garant för en rättvis behandling. Vi kan peka på rättsystemet, där alla människor i idealfallet ska vara lika inför laget. Vi kan peka på arbetsmarknaden, där meriter i idealfallet ska styra vem som anses mest lämpad för en anställning. Vi kan peka på fördelningspolitiken, där prestation ska vara viktigare än arv för att bestämma individens materiella status. Vi kan peka på välfärdsmekanismerna, där generella system har större legitimitet.

 

I ett samhälle med mycket "sval" tillit förväntar sig individen att bli rättvist behandlad av staten. I samhällen med låga nivåer av sådan tillit, förväntar sig Saddam Husseins farbröder politiska positioner; förväntar sig Khaddafis klanmedlemmar oljeintänkter; förväntar sig Putins judo-kompisar lukrativa kontrakt.

 

När individen inte ser några plussummevinster, då väljer den "defect" den istället för att "cooperate". Då blir det Moloch, Moloch, Moloch över hela brädet.

 

***

 

Sammanfattning:

 

Det verkar som att "alla människors lika värde" är ett intersubjektivt fenomen som hjälper oss till samordningsvinster och plussummeutfall i samhällen. Således är det ett ypperligt instrumental value, som vi ogärna bör förkasta.

 

I termer som en liberal kan förstå: Det är lättare att få alla att gå med på principen "mina rättigheter slutar där dina rättigheter börjar", om rättigheterna upplevs som rättvist distribuerade.

 

I termer som en konservativ kan förstå: Det är lättare att godta de egna skyldigheterna, om en upplever att skyldigheterna är rättvist distribuerade.

 

I slutändan finns ju bara de rättigheter en tar sig, och de skyldigheter en åtar sig.

 

(Relaterat, jämlikhet: Ekonomisk jämlikhet och tillit; lutande trendlinjer; Schäslong del 13; mångfald utan jämlikhet; slaveri; prediktioner 2017, del 2; socialismen är kapitalismens räddning; var?; ett bra argument; terminalt värde?; sammanfattning. Relaterat, allas lika värde: Klagar vidare på borgarna; stå för värderingar; meddelande till allmänheten. Relaterat, intersubjektiva fenomen: Sönderfallet; flägz; diskade; postnihilism i rapp-Sverige; o-originellt. Relaterat, circle of concern: Sverige är en subkultur; naturligt eller icke; men framförallt.)