När nu alla och envar tar avstånd från World of Wokeraft, och varenda #metoo-raid ska vara glömd, finns anledning att hjälpa de stackars feminism-avhopparna med några vettiga tolkningar av det härke av dumheter som de försöker avprogrammera sig själva från.
Om Du undrar över premissen kan du snällt vänta till slutet av texten, då jag tänkte återkomma till en empirisk beskrivning av rörelsens halveringstid. Antroppogi är ju känd (!) för att nådigt konsumera feminist-poddar, för att på så sätt garantera en varierad åsiktsdiet. Jag skall därför låta mig bevekas till att säga några ord om
Kajsa Ekis Ekman och
Cissi Wallin. Inget precis nytt under blåslampan, således.
Men först: Varför babyn kan få stanna i den torrlagda badbalja som vi kallar svensk feminism. Eller: Vad ni fortfarande kan få tro på, era
anomiska stackare.
***
För det är faktiskt rätt att hata penisen.
SCUM - Society for Cutting Up Men - kanske inte bokstavligen handlar om att klippa av mäns penisar (eller så gör det det, jag minns faktiskt inte och det är hur som helst klart i linje med andemeningen), men kom under en period att handla om det i i sin svenska debattinkarnation. (
Till Pär Ströms stora frustration, så klart. Han var
faktiskt en aspig stackare,
trots allt. Vem fan pallar sura över en teaterpjäs?) Nidbilden av feminism - till icke obetydlig del överlappandes med feminism - handlade om kukhat, och kukhat är fult och fascistiskt. Eller?
Låt oss vända blicken mot fåglarna. Tittar vi på
taxonomin ser vi att dessa, om vi bortser från de strutsartade och de hönsartade, består av den artrika överordningen
neoaves. Det är främst här vi finner vackra fjäderdräkter, sofistikerade parningsdanser, intelligens och prestigehierarkier, etcetera högintressanta egenskaper och beteenden.
Darwin noterade att domesticerade djurarter är mer variabla än vilda. Förklaringen är att en malthusiansk verklighet selekterar för mean, lean [relevant egenskap]-machines. Allting strävar mot en optimal form. Suboptimala former undanbedes och selekteras bort. (Eller för att tala sannolikhetssofistikerad determinism - allting trillar ner i en
basin of attraction, och fortsätter trilla tills de når ett korresponderande jämviktsläge.)
Det fina med evolutionsteorin är att den förklarar varför naturen ser ut att ha ett syfte, fast den inte har det. Men människor har syften. För domesticerade arter gäller andra selektionstryck än de malthusianska, eftersom de selekteras för att t.ex. vara korvar som passar i kaninhål (taxar) eller vara snälla mot barn av andra arter (golden retrievers). Myotoniska getter är ett bra exempel på att domesticerade djur utvecklas under ett annat urval än det naturliga. Det naturliga urvalet skulle aldrig ha släppt igenom djur som svimmar av skräck när de ser ett rovdjur.
Men, även i naturen förekommer svårförklarade former. Påfågelns stjärt är ett typexempel. Det är inte den mest optimala formen, om vi bara räknar effektivt spenderade kalorier. Den här typen av extravagans förklaras oftast genom sexuell selektion, som alltså är en annan urvalsprincip än det naturliga urvalet. Det naturliga urvalet handlar om vilka som överlever - dessa organismers anlag blir vanligare, relativt organismers anlag som inte överlever. Men inom spannet för överlevnad finns det utrymme för ytterligare en selektionsprincip - vilka som lyckas föröka sig.
I grund och botten handlar det om att manligt och kvinnligt är två helt olika strategier. Den kvinnliga är dyr men säker, och den manliga är billig men osäker. De kvinnliga könscellerna innehåller massor av värdefull näring, och de är typiskt sett begränsade till antalet, medan de manliga könscellerna är enkla sprattlande molekyler som återbildas ad infinitum. Lite beroende på vilka arter vi talar om så är det också oftast ägg-bäraren som blir bärare av barnet under ett havandeskap - som tar risken som det innebär att föda ut barnet - och som sen vårdar barnet på ett kostsamt sätt. (Variationen är dock stor inom djurvärlden, som sjöhästar och spindlar och annat exemplifierar.)
Typiskt sett vill alltså manliga organismer - spermiebärarna - exploatera de kvinnliga äggbärarnas reproduktiva resurs. Därför är kvinnan det selekterande könet, då hon väljer vems spermier som ska få nå hennes ägg. Mannen utvecklas under det selektionstryck som är kvinnans preferenser, på samma sätt som taxen och de myotoniska getterna utvecklats under det selektionstryck som är människornas avel. Sexuell selektion handlar om att män måste konkurrera om kvinnors likes. Äggbärarnas roll är att välja spermiebärare.
En annan strategi är att helt enkelt stjäla äggbärarens reproduktiva resurs, dvs. att para sig med våld, mot äggbärarens vilja. Detta måste betraktas som osoft, eftersom det inskränker äggbärarens möjlighet att välja hur hon investerar sin dyrbara reproduktiva resurs. Frågan..., avsnitt 4.7:
En rationell människa med en strävan bort från allsköns sexualmoralism, kan frestas att likställa sexuellt våld med annat våld. Vad är väl våldtäkt, annat än en specifik form av misshandel? PI- modellen ger emellertid en teoretisk förklaring för den empiri som visar att våldtäkt uppfattas som en mycket större kränkning än en misshandel av motsvarande grad. Eftersom kvinnans PI nödvändigtvis är högt, och hennes reproduktiva potential därmed är begränsad, är kraftig aversion mot ”PI-stöld” någonting som borde ha selekterats för. Att få bibehålla rätten till sitt reproduktiva val är väldigt viktigt för det PI-intensiva könet, ur ett evolutionärt perspektiv.Dessutom kan det ha selekterats för att kvinnor ska signalera till sina befintliga partners att en våldtäkt verkligen är ofrivillig, för att inte väcka misstankar om systematisk otrohet och faderskastvivel – en paranoia som kan ha selekterats för gällande män. Eftersom det är lättast att övertyga någon om man är ärlig, bör en sådan adaption helt enkelt vara att man som kvinna verkligen, djupt och innerligt, mår dåligt av att bli våldtagen.
Givetvis behöver inte det uppenbara faktum att det är obehagligt att utsättas för sexuellt våld, härleda ur evolutionsteorin. det är inte desto mindre intressant att notera att empirin även i det här fallet passar bra med teorin. Dessutom är det knappast a priori självklart att rape trauma syndrome ska existera. Eftersom det är ett så distinkt och allmängiltigt syndrom, med starkt negativa oh ofta hindrande symptom, kan vi föreställa oss att det ska ha en evolutionär orsak. Vi måste annars förvånas över att evolutionen inte har selekterat för anlag för att bara skratta bort övergreppen och gå vidare.
Nå. Manligt och kvinnligt är reproduktionsstrategier, och olika strategier kräver olika verktyg. Ägget är dolt och svåråtkomligt, för att säkra kvinnans fria val i vem hon ska investera sin dyrbara resurs i. Spermien är ett dampigt litet virus som vill låta sig bäras av vindarna och landa i ditt morgonkaffe.
Penis är ett strålande verktyg för att tränga in i (t.ex.) kvinnor med. Ett utstickande injektionsverktyg som fan bara vill in i hål och spruta.
Kan ni gissa vilka som inte har penis?
Damn right.
Neoaves.
***
Strutsliknande och hönsliknande fåglar har verkligen sina meriter. Inte minst kasuaren. Mäktig jävla best. Ingen kan förneka det. Men, det är inte minst inom neoaves som de verkligt imponerande fallen av sexuell selektion uppträder. Paradisfåglar. Högintelligenta kråkfåglar. (Nämnda påfåglar är dock hönsfåglar av familjen fasanfåglar, även om taxonomin verkar vara under rekonstruktion.) Och det som inte minst förenar neoaves är att de saknar penis.
Penisen är vapnet med vilket man våldtar. Så knullar även den fläckiga hyena-matriarken sina hanar i röven med sin mäktiga pseudopenis. (Redan Plinius d.ä., 23–79 e.Kr., hade svårt att få ihop det:
It is the vulgar notion, that the hyæna possesses in itself both sexes, being a male during one year, and a female the next, and that it becomes pregnant without the co-operation of the male.)
En förklaring till varför neoaves har så hög föräldrainvestering, och så extrema uttryck för sexuell selektion, är att man har evolverat bort från våldtäktsstrategin. När ägget inte längre kan befruktas med våld måste fåglarna istället gå in i en kapprustning där idel fetare fjäderdräkter och dansuppvisningar krävs för att vinna honans uppskattning. (Intuitionen säger oss också att "skenande sexuell selektion" torde bli vanligare då. "Runaway sexual selection" innebär att honor selekteras för att uppskatta egenskaper på meriten att andra honor uppskattar dessa egenskaper, dvs. att honom väljer partner för att de själva ska få manlig avkomma som andra honor kommer välja.)
Som Antropofagi varit inne på vad gäller adult sex ratio (ASR), excess males och våld, så är vidare hög föräldrainvestering (PI) en strategi som män kan tillämpa inom ramarna för den sexuella selektionen. När våldtäkt inte längre är en tillgänglig strategi, så kommer hög PI bli en större del av det sexuella selektions-spelet.
Så, (nidbilds-)-feministerna hade verkligen helt jävla rätt. Kuken är ond. Om alla bara hade kloaker så hade vi inte haft sexuellt våld, och därutöver hade vi haft mer ansvarstagande fäder som tillyttermera visso hade varit både stiligare och smartare i sin iver att impa på damerna.
***
Låtom oss då resonera om distinktionen mellan biologiskt kön och socialt konstruerat genus. Den illvilliga kan säga att feminismen är sprungen ur ett relativistisk fuskbygge och en neocartesiansk dualism. Även de förment "vettiga" feministerna brukar säga att "okej, visst är det skillnad på mäns och kvinnors kroppar, men hjärnorna är fan helt identiska." Detta är såklart idiotiskt - varför skulle hjärnorna vara identiska när kropparna är olika? Varför skulle diametralt olika reproduktiva strategier ha exakt samma kognitiva maskineri?
Är könsroller då bogus? Nej för i helvete. En give away är att könsroller är olika i olika kulturer. Även saker som ofta är lika, är ibland olika. Hur ska vi förstå detta?
Genom kulturell-evolutionär spelteori, förstås. Det är nu så, att tvåkönade däggdjur som har en hög föräldrainvestering, kommer att ha mycket att vinna på arbetsdelning. Då den minsta reproduktiva-ekonomiska enheten med nödvändighet är man-kvinna-paret, så kommer en könad arbetsfördelning att uppstå människor emellan. Eftersom män och kvinnor har något olika ingångsvärden, så kommer sannolikheten för en viss könstypisk arbetsfördelning vara hög, om uppgiften ifråga rör något där det ena könet oftast har ett övertag. Så, kvinnor pysslar nästan alltid med barnomsorg, och män nästan allt med storviltsjakt. Den här typen av uppgifter är mindre konvention, och mer rent logiskt-funktionellt den smartaste uppdelningen.
Den feministerna verkligen har rätt i, är att mången arbetsfördelning är mer konventionsstyrd. Det kan vara slump eller ovanliga ekologiska förhållanden som bestämmer en initial arbetsfördelning, och varje given fördelning kommer snart etableras som ett faktum eftersom varje koordinering runt en arbetsfördelning i sig innebär en jättestor vinst för alla inblandade.
Feministerna har till och med ett - jättebra! - ord för det här: Könskontrakt. The name of the game of normkritik är att skärskåda gamla könskontrakt och se vad som är grundat i konventioner som inte lägre är funktionellt relevanta eller nödvändiga, och att riva upp dessa kontrakt. Visst kommer det att ske till en kostnad av förlorad koordinering, men om samhället är mycket annorlunda idag jämfört med förr kanske den kostnaden är låg eller irrelevant, och förresten är explore alltid värt, även om exploit alltid är närmast tillhands. Feminism och normkritik är då ett sätt att koordinera en explore-funktion. (Explore/exploit, ni vet. Utforska eller bara hålla sig till en beprövad modell.)
Så, socialt konstruerat kön - genus - är en extremt relevant och omfattande och variabel del av mänskligt beteende. Att kritisera och ompröva könsroller är mycket, mycket viktigt och värdefullt, eftersom vi spelteoretiskt tenderar att köra fast i vissa inadekvata jämviktslägen - lokala optimum som är långt från ett globalt optimum - och ännu mer så eftersom vår värld förändras snabbt och mycket (tack vare innovation och vetenskap, eller vad det nu är som givit oss exponentiell tillväxt).
Så, kuken är ond och könsrollerna borde rivas neder. Feministerna hade rätt hela tiden.
***
Vi kan lätt komma på fler saker som feministerna har haft rätt i. Det som verkar hända nu, och som Antropofagi varit på spåren ett bra tag, är att tidsandan svänger och de principlösa kappvändarna inom feministkadern mangrant överger skeppet. Debattpolkan stapplar vidare medan signalvärdena fluktuerar utan att någonsin hitta ett stabilt ekvilibrium. (Relaterat: En varg söker sin podd söker sitt Schelling's fence; legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo.)
Inte minst verkar dock, ärligt talat, vita CIS-feminister ha kommit på att en negativt orienterad ideologi - en ideologi med abjektsfokus, för att tala med Alexander Bard - inte är så kul längre, nu när de jobbat sig upp till toppen av näringskedjan. När Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman och Liv Strömqvist får smaka på sin egen medicin, och hängas ut som transfober eller kättare eller vad det nu må vara, så är det inte så kul längre.
Lite bakgrund: Ekis Ekman har skrivit en bok om att kön faktiskt finns, och att transdiskursen riserar att erodera kvinnokampen. Cissi Wallin har ändrat sig; det är inte bra att starta lynchmobbar mot privatpersoner och driva människor till fattigdom och självmord, endast baserat på hörsägen, i sin tur baserad på en sjukt dålig incitamentstruktur där hat och klick leder pöbeln; Strömqvist har länge famlat sig fram mot en ekonomisk-evolutionär-spelteoretiskt syn på sexualekonomin.
Antropofagi har som sagt ofta försökt konsumera lite feminism i poddform, för att hålla sig a jour med "forskningsläget" och få lite alternativa åsikter till livs. Det är en svår uppgift eftersom feministerna är vansinnigt osakliga och tendentiösa, men det är också därför det kan vara lite kul ibland. Det är också kul rent sociologiskt att följa hur debattörer på individnivå famlar sig fram genom det mörker de själva ofta sett till att stänga garderobsdörren om.
Då kör vi!
***
1) Ekis Eman.
Källa: Podd.
Referat: Ekis Ekman tycker att det är dumt att translobbyn relativiserar bort kvinnan ur ekvationen. Hon står fast vid att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor, och att man riskerar att glömma bort det - samt ytterligare förtrycka kvinnor - om man börjar ge kvinnors speciella rättigheter till f.d. män. Hon tycker inte att de sämsta manliga idrottarna ska få krossa i alla damsporter, eller att vi ska släppa in killar i kvinnors trygga rum. Inte minst verkar hon mena att vi behöver begreppet "kvinna" för att kunna analysera kvinnors utsatthet samt organisera kvinnor för att motverka patriarkatets förtryck.
Analys: Det som är bra med evolutionsteorin är, som sagt, att den lyckas förklara varför det ser ut som att det finns ett syfte, när det inte finns ett syfte. Den kulturell-evolutionära spelteorin gör samma sak, enligt ovan beskrivet - förklarar varför vissa könsroller selekterats för under vissa omständigheter.
I Sapiens konstaterar Harari - kort och torrt - att kvinnor alltid varit förtryckta men att ingen vet varför. Jag vet inte om han bara vill slippa en kontrovers, men det finns också skäl att anse att "patriarkatet" som koncept har fått vara en stand in för riktiga förklaringar. Spelteori och kulturell evolution kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Patriarkatet, på samma sätt som evolutionsteorin kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Gud.
Ekis Ekman vänder sig mot att man relativiserar bort biologiskt kön. Samtidigt påstår hon att mäns och kvinnors hjärnor är identiska, och att inga skillnader mellan könen kan förklaras med genomsnittliga olikheter i biologin. Könsroller är helt godtyckliga för Ekman. Ett problem som hon ser med transdiskursen är att man tvingar ihop kön med genus när man säger att "pojkar som beter sig som flickor kan byta kön," och hon har en god poäng här. Givetvis är det sjukt könskonservativt att stänga ut alla otypiska individer från ett visst kön genom att snäva åt könsrollerna och kräva perfekt alignment av kropp och beteende.
Den kula hon dock verkar vägra att bita i är att män och kvinnor i genomsnitt är olika rent psykologiskt; det finns typiska manliga respektive kvinnliga beteenden. Som vi varit inne på finns det även ett mer variabelt socialt kön, som dock inte direkt är godtyckligt men kanske i vissa fall föråldrat. Ekis Ekman borde släppa sitt agg mot "biologisterna," och "biologisterna" (som säkert finns) borde släppa sin förnekelse av könsroller, och de borde mötas i att det finns biologiska skillnader mellan könen som går bortom kuk/fitta pattar/ej pattar. Hjärnor kan också vara olika - de är också en del av den fysiska verkligheten. Ekis Ekman borde släppa sin slappa dualism.
Jag skulle tro att många intersektionalitetsfeminister och liknande nog tycker att Ekis Ekman har fel. Jag tycker också det, men på andra sidan av henne. Jag tycker hon har poänger som intersektionalitetsfeministerna troligen saknar, men att hon borde gå längre. Det är lite som när Strömqvist inte vågar gå full Alexander Bard. Båda klänger sig desperat fast vid en ideologisk kärna av Patriarkat och Kvinnoförtryck, trots att feminismens splittring tvingat dem att börja se inkonsekvenser i den egna världsbilden.
Jag hade respekterat Ekis Ekman mycket mer om hon vågade vara särartsfeminist fullt ut. Nu gömmer hon sin särartsfeminism bakom tal om "den kvinnliga erfarenheten" - ord som en likhetsfeminist behöver för att förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss särskilt om kvinnor, om de nu är exakt lika dana som män. (Obs, hon säger inte detta - hon erkänner att kroppar är olika - men hon erkänner ju ej att psykologi och beteende och preferenser också kan vara olika.)
Det finns en plats för särartsfeminismen. Just för att män och kvinnor är olika kan det vara relevant att diskutera kompensatoriska åtgärder, om målet är jämlikhet mellan könen aka. jämställdhet. Med olika förutsättningar behövs olika insatser för att utfallet ska bli lika. (Den som inte hänger med får läsa lite mer Peter Singer.)
Slutsatsen är att Ekis Ekman givits massa empiri gratis av verkligheten, men att hon slarvat bort sina slutsatser. Pga. ideologiska skygglappar vägrar hon släppa sina mest grundläggande - och mest felaktiga - antagande om världen. Visst har hon rätt i att translobbyn är tramslobbyn, men hon har inte rätt egentligen. Bara rätt i sin kritik.
***
2) Cissi Wallin. Källa: Podd.
Referat: Cissi Wallin har beslutat sig för att hon gjort orätt - alternativt att gräset vissnat där hon betar, och att hon måste hitta någon annanstans där det är grönare - och därför går hon nu ut med att wokeness är ondska. Pga. internet och hat och offermentalitet så har hon hetsat och hatat mot privatpersoner, och nu verkar det som om hon inte vill göra det längre. (Även om hon kanske, kanske vill hetsa mot privatpersoner som hetsar mot privatpersoner. Den nya anti-cancel-culture-affärsmodellen verkar ganska lik hennes tidigare lynchmobs-affär.)
Till Ivar Arpi säger hon att det känns som att hon varit med i en sekt, men att hon nu själv utsätts för hot och hat och förföljelse - dvs. vad jag skulle vilja kalla för "sin egen medicin" - eftersom feminismen gått vidare och hon inte längre är lägst ner/högst upp som kvinna. Precis som för Ekis Ekman har transpersonerna kommit och förstört alltihop. Möjligen de svarta också. (Det är kul att Arpi uttryckligen påpekar att Wallin inte vann offer-tävlingen inom vänsterfeminismen, och därför nu måste byta arena. Detta skrattas tyvärr bort. Överhuvudtaget dalar min respekt för Arpis journalistiska gärning en smula, då han genomgående stryker medhårs och inte ställer någon kritisk fråga att tala om i podden med Wallin.)
En intressant historik är att Cissi Wallin tidigare poddat långa avsnitt om att man inte kan hålla på med slappt manshat - nej, exakt alla män förtrycker exakt alla kvinnor, och man ska aktivt hata alla män. (Källa: Hennes podd Penntricket, avsnittet om manshat.) Så fint då att hon nu har ändrat sig! Det kan verkligen hända den bäste.
Med lite tur är det här främst en funktion av debattkamelens död - dvs. att folk är trötta på polarisering. Det behöver inte vara så att Wallin själv är så trött på polarisering, men som affärsidkare med örat mot internetgatan så bör hennes förändrade inriktning säga oss något om vartåt efterfrågan barkar. Det kanske inte ger lika mycket likes och annonsintäkter att hata män längre? (En närliggande och delvis överlappande tolkning är att vi som samhälle genomgått en socioteknologisk mognad och helt enkelt lärt oss hantera sociala medier, vilket i så fall skulle göra #metoo-artat content mindre bärkraftigt.)
Även Wallin verkar - likt Ekis Ekman - less på att translobbyn håller på och håller på. Hon avfärdar inte feminismen, men dock the wokeness, och hon hyllar Grupp 8-feminismen. Detta är enligt mig en rimlig hållning, enligt ovan fördra resonemang om att det finns en roll för särartsfeminismen. Sakfrågan förskola är en kompensatorisk insats som reducerar ojämlikheten mellan män och kvinnor. Good stuff.
Däremot är Wallin liksom Ekis Ekman fortfarande fast i tanken på Patriarkat och Kvinnoförtryck. Även Wallin skulle kunna växa upp och se att världen är komplex, och att det händer massa hemska saker utan att vi måste bygga en konspirationsteori av dem. Men, i grund och botten verkar Wallin (om vi bortser från underliggande affärs-o-etiska skäl som vi endast kan spekulera om) rör sig åt rätt håll - mot en sund och funktionell särartsfeminism som må ha en felaktig analys (vem har inte det!) men som kan vara vettig för att adressera sakfrågor och skapa nytta.
***
I grund och botten är allt ändå meningslöst.
