Reduktionism och sånt

(Bakgrund.)

Antropofagi har tidigare varit förvirrad över the gene's-eye view. Efter att ha läst Arvid Ågrens bok The gene's-eye view of Evolution har jag fått några frågetecken uträtade.

The gene's-eye view, eller mer antropomorfiskt the selfish gene, handlar i grund och botten om att genen är evolutionens huvudrollsinnehavare. Selektion sker inte av individer utan av gener. Evolutionen verkar inte på individen eller arten utan på arvsmassan. (Se gärna andra kapitlet i Frågan på vilken människolivet är ett svar.)

Då jag skolats in i evolutions-tänkande av Elizier Yudkowskys Rationality: From AI to Zombies så är det här för mig en självklarhet. Jag tänker på evolutionen i termer av gen-frekvenser. Debatten om the gene's-eye view verkar i mångt och mycket ha drivits av biologer och andra som skolats in i evolutionsteori genom naturalism och fältstudier i det fria, där individens interaktion med verkligheten har varit huvudsaken. Den mer teoretiska vinkeln, att det handlar om genfrekvenser, verkar obfuskeras av ornitologer och andra som är mer intresserade av direkta observationer. Dessa synes ha haft svårt att släppa individen som föremålet för evolutionen, och Dawkins The Selfish Gene verkar därmed framstå som i någon mening kontroversiell. Jag har lite svårt att känna empati med det perspektivet - för mig är det uppenbart att det evolutionen är förändring i genfrekvenser, medan individerna är de som exekverar adaptioner och därmed selekteras (bort) i mötet med miljön.

Samtidigt har läsningen av Samir Okashas Evolution and the Levels of Selection öppnat mina ögon för att the gene's-eye view inte är het oproblematisk. (Se även denna korrespondens.) Till exempel är det oklart vad som egentligen menas med gen. Hela frågeställningen har tidigare givit mig hjärnkok, men Ågrens bok klargör att the gene's-eye view är totalt godtycklig, eller möjligen tautologisk, i sin definition av gen. För Dawkins med flera är genen helt enkelt den godtyckligt avgränsade mängd arvsmassa som kodar för en egenskap eller ett beteende. (Se förresten gärna avsnitt 2.6 i Frågan..., där jag diskuterar hur absurt svåröverblickbar selektionsmatrisen egentligen måste vara när så många gener kodar för så många olika traits, och intressanta traits bestäms av så många gener.)

Vilket för oss åter till Price-ekvationen. Antropofagi har tidigare glatt sig över ekvationen ifråga, eftersom den förhåller sig pragmatisk till definitionen av "gen":

"Ekvationen betyder [...] att förändring i en genomsnittlig egenskap (fenotyp) i en given population, är lika med (=) samvariationen (Cov, covariance) mellan den egenskapen (fenotypen) och fitness, plus hur hög ärftligheten för egenskapen (fenotypen) är till nästa generation (dvs. hur sannolikt det är att egenskapen överförs, och/eller hur korrekt den överförs)."

(Att prata om "genotyp" är förresten kanske mer behändigt än att prata om gen, eftersom det känns som ett mer generöst begrepp, och begreppsmässigt implicerar en korrelation med syskonbegreppet "fenotyp".)

Jag tycker personligen att frågan måste anses som utredd: Vi pratar om gene's-eye view (om vi vill) för att det är behändigt, men vi vet att det rymmer en stor mängd komplexitet som är att egenskaper ofta beror på många olika alleler. Price-ekvationen håller sig till fenotyp-nivån, vilket är intuitivt eftersom vi förstår att varje punkt på evolutionens kurva utgörs av en individ, med vissa egenskaper, som till viss grad miss/lyckas med att reproducera sig.

Det är möjligt att jag missförstår levels-of-selection-implikationerna av det här, men för mig känns det högst rimligt att selektionen sker på genotyp-nivån även om själva interaktionen med miljön sker på individnivå. (Annan gömd komplexitet här är att "hur genotypen uttrycks som fenotyp" påverkas av massor av ytterligare variabler såsom gen-miljö-interaktion, something-something-epigenetiska faktorer-something, miljöfaktorer, etcetera. Om nu inte allt det var typ samma sak.... Hur som helst adderar det ju bara ytterligare genotyp-selektion, om nu uttrycksformerna och miljöinteraktionen i sin tur bestäms av gener.) Det är individen som kan dö eller överleva, ligga eller förbli oluggen. Men det är generna som selekteras.

***

Ett värre problem är detta med reduktionismen. I korrespondens misslyckas jag med att förklara för Hr. Ågren vad jag menar, men det jag menar är: Om nu samhällen finns, och de består av människor, och de består av celler, och de består av organeller, och de består av [nånting], och [nånting] består av molekyler, och molekyler består av atomer, och atomer består av elementarpartiklar, som består av kvarkar (???), etcetera... Var kommer då generna in? Varför är generna en slags mest grundläggande nivå, när de inte är en grundläggande fysikalisk nivå?

Låt mig härmed prova några tankar om detta, som fötts ur assembly theory och lyfe-egenstudier.

Ågren får dock sätta scenen. Han skriver (rensat för referenser, men Alexander Rosenbergs Darwinian Reductionism ligger i inköpskorgen):

"The gene of the gene's-eye view has also been challenged from the opposite direction. If there is extensive recombination, no chromosomal portion will be transmitted intact for long enough to act as a unit of selection. At the limit, this would mean that there are exactly four genes, the four constituent bases of nucleic acids [...] Dawkins refers to this objection as the 'selfish nucleotide theory'. His counterargument centres on emphasizing genes as 'difference makers'. Because nucleotides cannot be said to have a phenotype, in the way longer DNA segments can, Dawkins argues it still makes sense to talk about genes [...]

Another way to respond to the 'selfish nucleotide' charge is to concede and embrace it. In Darwinian Reductionism: Or, How to Stop Worrying and Love Molecular Biology, Alex Rosenberg attacks what he regards as an 'untenable dualism' characterizing much contemporary philosophy of biology. To Rosenberg, the dualism in question arises because most philosophers of biology, and evolutionary biologists för that matter, are physicalists. That is, they believe everything in the universe - matter and mind - is made up of physical things. At the same time, however, they are often anti-reductionist in the sense that they seek explanations at the level of biological phenomena - genes, organisms, populations - rather than at the level of chemistry and physics. Indeed, the inability to reduce biology to special cases of physical law is often presented as key to the autonomy of biology as its own scientific disciple [sic? borde väl vara discipline?]. [...]

To get around this, Rosenberg presents a spirited defence of reductionism. Of particular relevance here is his argument that natural selection should be considered a physical law that can operate at one or more lower levels of aggregation. At the most basic level, selection will act on aggregates of atoms and macromolecules and will favour those aggregates that are the most stable and fastest replicating. In principle, then, the same process will apply all the way up to cells, individuals, and groups. Rosenberg's reasoning shows that the 'selfish nucleotide' is not necessarily as absurd as it might appear at first glance, but his argument also part of a larger, and for scientists slightly intimidating, discussion about reductionism in science in general and biology in particular."

Dawkins synes resonera som att genen står vid sidan av den reduktionistiska ryska dockan. Som svar på kritik från Stephen Jay Gould skriver Dawkins (skriver Ågren):

"'Gould keeps going on about hierarchy as though the gene is the bottom level in the hierarchy. The gene has nothing to do with the bottom level in the hierarchy. It's out to one side.'"

Ågren fortsätter med att citera en annan selfish gene-pionjär, Hr. Williams:

"'Until you've made the distinction between information and matter, discussions of levels of selection will be muddled. Comparing a gene with an individual, for instance, in discussions of levels of selection, is inappropriate, if by 'individual' you mean a material object and by 'gene' you mean a package of information.'"

Mer Ågren:

"Some authors have argued that the major transitions [dvs. hur mindre beståndsdelar blev till större, typ hur celler uppstod och hur celler grupperade sig som individer] are best approached using multilevel selection analysis. This has led tthe hierarchy to be compared to Russian matryoshka dolls with layers of conflict and cooperation nested one within another. An alternative to multilevel selection models is inclusive fitness analysis. What all approaches have in common is a commitment to search for common principles to answer the question that unifies all levels: Why does natural selection favour cooperation rather than selfish behaviour that would undermine the integrity of higer levels?

The problem with the Russian doll image is that in a matryoshka doll there are dolls all the way down. Under the gene's-eye view, this is not how the biological hierarchy works. Whereas vehicles [alltså t.ex. celler eller organismer] can be said to make up other vehicles, in the way a multicellular organism is a group of cells, replicators (genes) play a different role. As Dawkins put it [...] the replicator is out to one side [...]

In the biological hierarchy, genes are not just another level, but the actual beneficiary of selection at all levels [...]"

Vad har då det här att göra med assembly theory och lyfe?

Vi börjar med "lyfe", som är en bredare definition än "liv":

"Life represents life as we know it; it uses the specific disequilibria and classes of components of earthly life. Life is an autocatalytic network of organometallic chemicals in aqueous solution that records and processes information about its environment in molecular form and achieves dynamical order by dissipating any subset of the following disequilibria: redox gradients, chemiosmotic gradients, visible/thermal photons, etc.

Lyfe represents any hypothetical phenomenon in the universe that fulfills the fundamental processes of the living state, regardless of the disequilibria or components that it harnesses or uses. Lyfe is any hypothetical phenomenon that maintains a low-entropy state via dissipation and disequilibria conversions, utilizes autocatalytic networks to achieve nonlinear growth and proliferation, employs homeostatic regulatory mechanisms to maintain stability and mitigate external perturbations, and acquires and processes functional information about its environment."

Enligt Barlett och Wong finns det fyra definierande pelare som är relevanta för lyfe. Dessa är (ursäkta anglicismerna): 

1) Dissipation, som jag tolkar som avledande av värme för att möjliggöra entropiminskning. "Lyfe cannot exist at equilibrium."

2) Autocatalysis, som är entitetens benägenhet eller förmåga till exponentiell tillväxt under ideala förutsättningar. En kanin blir tio, tio blir hundra, hundra blir tusen, tusen blir 10 000, 10 000 blir 100 000, 100 000 blir 1 000 000, 1 000 000 blir 10 000 000, blir 100 000 000, etcetera. Om varje generation för överleva blir det snabbt rätt många kaniner. Riskorn på ett schackbräde liksom.

3) Homeostas. Förmågan att bibehålla viktiga värden oförändrade oavsett exogena störningar. För människan är t.ex. temperaturreglering och osmosreglering viktiga.

4) Lärande. Förmågan att ackumulera information om (extern och intern) miljö; bearbeta informationen; och agera på informationen.

(Se artikeln för större detalj.)

Som Okasha nämner i Evolution and the Levels of Selection kan inte evolution enbart handla om DNA, eftersom vi också vill förklara hur DNA i sig självt har evolverat. Lyfe-definitionen ger en bra och generell modell för hur liv kan uppkomma ur en abstrakt darwinistisk selektionsprocess. Frågan är ju hur djup evolutionen är, om den nu inte endast bottnar i förändringar i genfrekvenser i olika livsformers DNA.

Lyfe-kriterierna sätter fingret på att det finns intressanta konfigurationer som inte är liv; låt oss kalla dem lyv, som en slapp översättning av lyfe. Dessa intressanta konfigurationer är intressanta eftersom de uppvisar komplexitet, eller för att relatera till kreationisternas urmakar-argument:

Om vi går på en hed och observerar en sten så säger det oss att det legat en sten där ett tag. Men om vi observerar en klocka kan vi härleda en urmakare - klockor uppkommer inte hur som helst.

Ågren gör den intressanta idéhistoriska poängen att Darwins idéer om det naturliga urvalet föds i en kontext av brittiska, kristna naturalister. Det var på högsta modet inom aristokratin att observera världens förunderligheter, som ett bevis på Gud. Evolutionsteorins stora bidrag är - ju - att ge en förklaring på hur det som synes vara designat kan ha uppkommit genom mekanistiska processer, utan uppsåt eller syfte. Hur saker och ting kan verka så väl anpassade, utan att det finns en Gud som har skapat dem och anpassat dem.

Men, "the watchmaker argument", urmakargudsbeviset, närmar sig en viktig poäng: Vissa saker är intressanta, andra inte. Varför?

Låt oss då beakta assembly theory. Assembly theory handlar om att formellt bestämma ett komplexitetsindex utifrån hur många delar en entitet har, och hur många onödiga delar en entitet har. Wikipedia:

"While other approaches can provide a measure of complexity, the researchers claim that assembly theory's molecular assembly number the first to be measurable experimentally. They argue that the molecular assembly number can be used to gauge the improbability that a complex molecule was created without life, with a higher number of steps corresponding to higher improbability."

Eftersom jag är matematiskt obegåvad kan jag bara intuitivt famla efter meningen med detta, men låt oss ändå försöka.

Som jag nämnt på andra ställen är evolutionen en sannolikhetsriktning som verkar motströms termodynamikens andra huvudsats. Jag föreställer det mig som att den globala entropiökningen kan härledas ur en djup statistisk lag som helt enkelt säger att en sannolik konfiguration alltid kommer att vara vanligast. Så sannolika, meningslösa, komplexitetsbefriade konfigurationer är det som universum strävar mot. Om vi knäcker ett ägg så blir det en gegga som vi kan nöja oss med att beskriva som just gegga, eftersom det är ointressant hur just denna gegga råkar vara konfigurerad. Däremot är det ju intressant hur en klocka är konfigurerad, eftersom konfigurationen bestämmer dess funktion!

Evolutionen verkar i motsatt riktning mot entropiökningen och termodynamikens andra huvudsats, eftersom det som är mest sannolikt att existera oftare kommer att existera. Och en egenskap som gör saker sannolika att existera är förmågan att finnas. Och förmågan att finnas är förmågan att självreplikera (autocatalysis). Och att bibehålla sin funktion (homeostas). Och för en komplex konfiguration är det förmågan att dissipera värme, för att exportera entropiökning och själv uppnå lågentropiska tillstånd (som ju är komplexa). (Se gärna detta för lite bakgrund.) (I någon mening kanske förmågan att avge värme skulle kunna betraktas som en delmängd av homeostas, dvs. en nödvändig förmåga att exportera entropi?)

Sen har vi lärandet, dvs. feedbackloopen. Glöm aldrig den kambriska explosionen! Komplexa, självreplikerande system måste ha energi för att kunna upprätthålla sina vitala värden och replikera sig själva, och då måste de interagera med omvärlden för att kunna äta energi och slippa bli ätna av andra komplexa system som också vill ha energi. Evolutionärt är feedbackloopen att livsformer då selekteras för att ha sinnen, dvs. kunna observera på sin omvärld och kunna agera på sinnesdata på ett sätt som gynnar överlevnaden. Och på individnivå uppträder en motsvarande feedbackloop just i det att man tar in sinnesdata och agerar på den. (Se gärna detta för bakgrund.)

Evolutionen är ju i grund och botten den enkla formeln Ärftlighet, Variation, Urval. Det är Ärftligheten som är lärandet. Det är Urvalet som är den malthusianska resursknappheten där olika självreplikerande system försöker självreplikera givet en malthusiansk/begränsad resursbas. Variationen uppstår genom replikationsfel (mutationer), genetisk drift, horisontell genöverföring, sexuell reproduktion, och så vidare.

Allt borde egentligen bli mindre komplext (entropiökning), men evolutionen skapar komplexitetsfickor av lågentropiska konfigurationer, just för att det som är sannolikt att finnas kommer att finnas, och just det som förmår självreplikera sig är sannolikta tt finnas. En motgående statistisk lag, mot termodynamikens andra huvudsats!

***

Så, det jag vill komma till är att evolutionen som abstrakt princip är oändligt djup. DNA-modellen är en extremt intressant inkarnation, men jag tror Rosenberg har rätt (utan att ännu läst Darwinian Reductionism). Eftersom molekyler kan börja självreplikera, och om det finns feedbackmekanismer (lärande) börja evolvera. Eller, evolutionen uppstår redan i själva självreplikerandet, eftersom det är mer fit att vara självreplikerande, men den effektiva evolutionen uppkommer när det evolverar en effektiv lärande-mekanism. Här är DNA-molekylen en sådan högeffektiv lärandemekanism, gubevars.

DNA är alltså out on one side, och är alltså information istället för materia. Det är inte en reduktionistisk innersta rysk docka - det är en lärandemekanism som har evolverat hos självreplikerande komplexa system. Därför uppträder selektionen på gen-nivå, eftersom det är generna som kodar för fenotyperna, och det är dessa som lyckas eller misslyckas i sin respektive miljö. Men det är ändå så att den darwinistiska principen är oändligt djup, för självreplikernade system måste inte lära sig just genom förändringar i genfrekvenser.

Det här perspektivet tycker jag för övrigt ger ett uppsving för memetics, eftersom memes också är information precis som genes, och egentligen är en lärandemekanism på en högre nivå. Kanske är det mer konsekvent att se sk. group selection som en meme-selection (där kulturellt traderade normer och teknologier och föreställningar ändras i frekvens mellan iterationer - vad nu än vi tycker om att använda Price-ekvationen för memes... Vilket jag ju tycker om!). Kanske är skillnaden i synsätt mellan group-selection och meme-selection av samma art som skillnaden i synsätt mellan gene's-eye view och inclusive fitness?

Det får bli ett annat blogginlägg, för nån gång ska man ju ändå - tyvärr - också arbeta.

Älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi!

Antropofagi har tidigare anfört att socialkonstruktivistiska teoretiker tidvis har problem med att inse sina begränsningar. Jag har plöjt otaliga artiklar från svenska högskolor, tampats med intersektionalitetsexperter, stört mig på oviljan att konstruktivt konfrontera oliktänkande, samt haft anmärkningar på enstaka forskarinsatser och rekommendationer om att bortse från oönskade resultat.

(Min nuvarande ståndpunkt verkar vara den här. Är det för att de har gett upp att försöka? Ilskan.)

Hur det än är med postmodernismen så finns det ibland anledning att tänka i termer av att priviligiera en hypotes. Det måste finnas anledning att ge en förklaring företräde framför andra. Jag har tyckt att socialkonstruktivisterna är dåliga på detta - de förkastar ständigt biologiska könsskillnader på gruppnivå, och hänfaller till könsnormsförklaringen/patriarkatet, trots att denna modell har svårt att förklara jämställdhetsparadoxen eller varför kvinnor kan bli veterinärer och psykologer men inte svetsare. Utrikesföddas sysselsättningsgrad och/eller arbetskraftsdeltagande får i samma anda helt bero på stereotypa föreställningar. (Se alla länkarna ovan för att få mer ben-kött på dessa olika exempel.)

Min bevisförning är inte svag, men inte heller helt systematisk. Nu har någon, närmare bestämt Charlotta Stern, tagit sig för att systematisera det hela, i alla fall en smula. Här kan du läsa hennes studie. Stern noterar att socialkonstruktivisterna inom genusforskningen håller hårt på sina heliga kor:

"In the marketplace of ideas, competing ideas are put forth. Open debate, dialogue, and testing follow, and the best ideas win over time. Or so it is hoped.

With this short piece, I try to illustrate that gender sociology insulates its sacred beliefs from ideas that challenge those beliefs, even when the challenging ideas are very well-grounded. The sacred beliefs are to the effect that the biological differences between the sexes are minor and that the cultural differences between (or among) the genders are the result of social processes and have little basis in biological differences.

Beliefs interrelate with purposes or causes; sacred beliefs are packaged with sacred causes. Most gender sociologists have a sacred cause to reduce gender differences, as though the only gender differences that should emerge are those where physiological differences are both relevant and highly apparent, such as in sports.

Gender sociologists often invoke sacred beliefs to justify social engineering. Gender sociologists tend to hold that society has fallen into a self-reinforcing trap of people ‘doing gender,’ and that we should support social movements and policy agendas that will free society from the trap and move us toward a state that is truer to the minimal differences between the sexes.

The challenges come from anthropology, developmental psychology, evolutionary psychology, the neurosciences, genetics, biology, and many other fields. For many decades now researchers have amassed findings that suggest that the differences between the sexes go far beyond the obvious physical and biological differences. Differences in competitiveness, aggression, sexual interest, risk behavior, and many other traits are found again and again, as are differences in brain physiology and neuroimaging, and are supported by many different methods and approaches. It is blinkered to presuppose, without question, that we are blank slates inhering within bodies that just happen to have anatomical differences."

Vidare noterar Stern att "minor differences between distributions can explain striking differences in outcomes", vilket är vad Antropofagi har försökt säga angående könssegregerade arbetsmarknader och det mer eller mindre rimliga i att försöka bli kvitt dem. Ack så folk missförstår statistiska utsagor - säg dinner time!

Stern har ungefär samma upplevelse som Antropofagi varit på två olika sidor av:

"The present investigation is informed by my long and ongoing experience as a sociologist at Stockholm University. My teaching and research often touch on gender issues. I have served on about five thesis committees that addressed gender sociology or related matters, and I have participated in dozens of seminars that touch on gender sociology. My relationships with my colleagues and students are not heated. When I raise ideas that would challenge the sacred beliefs, I do so only at the edges. I have seen how people react when I or another suggests that maybe there is a difference in math skills between men and women, or that men and women have different preferences and motivations. In my experience, gender sociologists frown upon such remarks about innate differences in aptitude or motivations. I perceive deep and widespread taboo and insularity among gender sociologists. It saddens me."

 Men låt oss gå direkt till sammanfattningen:

"I generated a sample of 23 well-cited articles that themselves cite the landmark article 'Doing Gender' (West and Zimmerman 1987), and then effectively reduced that sample to 20 by removing three that were not substantially relevant to the matters addressed in 'Doing Gender.' Of these 20, only one article aptly engages with the literature on biological-difference ideas, to which Pinker (2002) drew such great attention. Four articles were relevant but deemed neutral, meaning that I concluded biological-difference ideas would not clearly add value to their authors’ arguments. Fifteen of the 20 articles, however, discuss gender issues in a manner that is blinkered from biological-difference ideas. Had these 15 articles been informed by biological-difference ideas, they would have provided added value to sociological discourse. One cannot draw quantitative estimates on the basis of my investigation, but its findings are consistent with an image of gender sociology as a subfield that has insulated its sacred beliefs from important scientific challenges.

I have extensive first-hand experience with gender sociology’s insularity. But I also know of pervasive preference falsification (Kuran 1995), and I have seen students awaken with an ‘a-ha!’ moment when exposed to unorthodox thinkers such as Catherine Hakim (1995; 2000; 2008). I believe reform is possible. Whether people should ‘do gender’ less, and how they should ‘do gender,’ are questions worthy of personal reflection, scholarly exploration, and public discourse. More definite, to my mind, is that people should do less insularity."

Hela artikeln är läsvärd, men det Antropofagi vill ha noterat här är att Stern gått igenom ett systematiskt urval av artiklar, och sett att flertalet glömmer nämna, eller nämner och förkastar, förekomsten av biologiska skillnader på gruppnivå mellan könen. Sammanfattande tabell:

("Blinkered" betyder ungefär "inskränkta", i det här sammanhanget kanske ungefär "ensidiga" eller "trångsynta" - eller "dogmatiska"?)

Tabellen visar alltså att en enda av de granskade artiklarna tar upp biologiska könsskillnader på ett annat än dismissive/avvisande sätt. Det är alltså inte bara Una Tellhed som glömmer det självklara och går vilse i ideologiska rekommendationer.

***

Priviligiera hypotesen inom forskning är en sak. Vad som ska rymmas inom offentlig debatt, eller i utbildningar och kanon, är en lite klurigare fråga. Som Stern tar upp är förhoppningen att "competing ideas are put forth. Open debate, dialogue, and testing follow, and the best ideas win over time."

Ändå; ibland tycker vi att det är lite för mycket godtycke inblandat i vilka hypoteser som priviligieras även i detta avseende. Spaghettimonstret och pastafari-kyrkan sätter fingret på det; om nu Gud ska få plats i naturvetenskapen iom. "intelligent design", varför då inte vilken som helst annan random postulerad galenskap?

Samma sak med global warming. Inte så att SVT ger oljelobbyn så mycket kärlek här, vilket givetvis är helt riktigt. Inte heller number of pirates-hypotesen, för den delen.

Men vissa alternativa hypoteser kan ibland få släppas ut på en bensträckare:

--> Kvinnor är kortare än män på grund av patriarkatet! <--

Vetenskapens värld häromdagen handlade faktiskt om detta. Jag har inte sett programmet, men det är liksom ingenting som SVT verkar sticka under stol med.

"Nya forskningsrönen om varför kvinnor är kortare än män får hård kritik av svenska forskare.

Igår sände Vetenskapens värld den omdiskuterade filmen 'Därför är kvinnor kortare än män'. I filmen hävdar antropologer och genusvetare att maktobalans och diskriminering ligger bakom längdskillnaderna mellan könen. Enligt flera forskare ger vi omedvetet pojkar mer mat än flickor, vilket gör att längdskillnaden mellan könen kan bestå över generationer.

'Trams' enligt evolutionsbiolog.

Men det här är snarare ett ideologiskt påstående än vetenskap, enligt evolutionsbiolog Staffan Ulfstrand, professor emeritus vid Uppsala universitet. Han kallar teorierna för 'trams':

– Hos alla primater jag känner till är hanarna större än honorna, ofta mycket större. Att babian-, gorilla- eller schimpanshonor är mindre än hanarna lär verkligen inte bero på att de är 'förtryckta'. Hanarna vinner på stor storlek genom ökad konkurrensförmåga.

'Så dumt så man inte tror det är sant'

Patrik Lindenfors, docent i ekologi vid Stockholms universitet, har studerat just skillnaden i storlek mellan könen hos människoapor och tycker inte heller att programmets slutsats är korrekt:

– Det där är så dumt så man inte tror det är sant. Man kan ju inte helt sonika bortse ifrån att alla människoapor har större hanar än honor. Vi har det i vår evolutionära historia sedan många miljoner år tillbaka, även om människans fossil tyder på att könsskillnaderna minskat sedan vår linje skilde sig från schimpansernas.

Enligt Patrik Lindenfors har 45 [uppdatering långt senare: det här måste vara ett korrekturfel va? måste vara typ 95 procent?] procent av alla däggdjur som man mätt större hannar än honor, medan det tvärtom är vanligare med större honor hos exempelvis insekter."

Tja, det var kanske något för the marketplace of ideas? Och kanske denna institution precis gjorde slavsylta av hypotesen ifråga?

SVT:s förklaring luktar "vi måste diskutera alternativa hypoteser":

Sion Vises protokoll.

"Många har hört av sig och haft synpunkter på förra veckans film i Vetenskapens värld. Då var frågan varför kvinnor rent statistiskt är kortare än män. Filmen förklarade att orsaken är att flickor och kvinnor genom historien, och i många kulturer, systematiskt har fått mindre att äta. Vi fick många arga brev och samtal som framhävde den gängse bilden att långa män lättare konkurrerar om honorna och därmed får fortplanta sig.

Vi visade filmen för att vi tyckte att det var en intressant ny teori som nu antropologer förde fram. Deras perspektiv är i högre grad än biologernas; hur kulturen formar vår art!"

Tja, okej SVT! Kör det här som ert nya publicistiska credo! Nästa vecka vill vi se number of pirates-teorin som förklaring till växthuseffekten, och så kan ni väll bara lägga ut Sion Vises protokoll på nätet direkt va. Fan, när det gäller alternativa hypoteser till "det är män, inte afghaner, som våldtar", så står ni er oftare blankt.

(Obs, inte random rasist-dravel: Bakgrund, bakgrund, bakgrund, bakgrund. Självklart är det mest män som våldtar, men det finns kulturella skillnader i vissa attityder och beteenden, varav några har att göra med mellanmänskliga relationer kategori sex och samlevnad. Poängen här är givetvis endast att SVT verkar vara något selektiva när det kommer till att servera en bredd av förklaringar - även om vi jämför med fall där den "alternativa" hypotesen kanske faktiskt hade förtjänat lite air time.)

(Look who's talking. Antropofagi - alternativa hypoteser PÅ RIKTIGT, sedan 2014. Exempel: Plast/plats; monstrum; Barabbas; Yupanqis prestige.)

***

Antropofagi har tidigare motsatt sig den besynnerliga dualism som gör att vi kan acceptera fysikaliska, men inte psykologiska, skillnader mellan könen. Antropofagi har dock varit naiv. Genusvetenskapens agenda har uppenbarligen aldrig varit att backa på den ståndpunkten - utan tvärt om att avancera framåt in i själva fysiologin!

Fasen alltså. Om Vetenskapens värld-programmet får rulla, då går vi ju bakåt!

Vet ni varför kvinnor har bröst? För att patriarkatet inte vill att de ska kunna ta ner en fotboll lika snyggt, och således missgynna (dam-)fotbollen. För att patriarkatet vill att de ska behöva ha en extra patt-susp när de thaiboxas, och således missgynna socioekonomiskt utsatta flickor som bara har råd till en endaste skyddsbeklädnad. För att patriarkatet vill att de ska känna att de ser löjligare ut när de åldras, och för att patriarkatets särskilde utsände plastikkirurg Troilius därför ska få in lite götta våldtäktsoffer som vill in och göra bröstoperationer och som sedan kan dolk-offras på patriarkatets blodhala altarsten.

Varför kvinnor har vaginor? För att patriarkatet ska ha nån att knülla, brushan.

***

Nämen allvarligt. Genusvetarna löser alltså det påtalade dualism-problemet genom att go all likhetsfeminism även på de rent triviala, synliga, fysikaliska skillnaderna!? Det är faktiskt häpnadsväckande.

För att äntligen (?) förklara titeln på det här inlägget: Om zombieproblemet innebär dualism, och Ridley Scott dödar dualismen genom att låtar Deckard (Decartés) ha en jagupplevelse och ett medvetande trots ickemänskligt substrat (replikant-material), så... Återupplivar genusvetarna zombien genom att kräva att själsliga förmågor - till skillnad från kroppsliga - inte kan antas vara genererade genom evolution och sexuell selektion. Sen begraver genusvetarna dualismen igen, genom att påstå att hela jävla varelse bara är en social konstruktion!

Å andra sidan, som vi har varit inne på, är biologin snart faktiskt (förhoppningsvis) en funktion av normerna, lika mycket som vice versa. Som Ellen Key och Valerie Solanas förebådade, stundar måhända ett självtillräckligt matriarkat, en ny könsmaktsordning. Eller så är transhumanismen mindre könsdimorf än vi idag kan föreställa oss.

Social inkompetens?

Liksom korrespondensen med Tellhed verkar korrespondensen med Jalmert kapitalt misslyckas med att lyfta till nivån "vettig diskussion". Det är visserligen stressiga juletider, men det föresvävar även Antropofagi att han kanske på något sätt är jobbig eller otrevlig. Att vara jobbig eller otrevlig är i sig inget fel - det är ju sas. de andras problem om jag är jobbig - men strategin är dålig för att fåtillstånd givande dialektisk debatt.

 

Dock vill Antropofagi påstå att han/jag i alla fall anstränger sig medvetet för att vara så trevlig som möjligt. Att jag samtidigt kan uppfattas som jobbig är så klart synd, men sannolikt oundvikligt - det går ju inte att argumentera utan att vara i alla fall lite motvals.

 

Den konspirationsteoretiskt lagde kanske misstänker att just genusvetare reagerar dåligt på just sakargument. En alternativ hypotes är att just genusvetare tvingas utstå mailbombning av blandat slag från olika killar mest hela dagarna, och att det inte är deras högsta målbild att förevigt vara engagerade i att "ta debatten" med nättroll likt någon slags vid datorn fjättrad Promotheus. (Eller Andromeda... Eller Sisyfos. Fan de älskade att fjättra folk, de där jävla BDSM-grekerna.)

 

För maximal transparens kommer nu hela den ensidiga korrespondensen, så kan läsaren själv bedöma vad som tycks den mest sannolikt.

 

***

"Hej Lars,

jag läste dig citeras i dagens DN Sthlm. Jag är osäker på hur väl tidningen återgivit vad du sagt, men det dök upp några frågetecken som jag gärna skulle räta ut. Hoppas du kan hjälpa mig!

I tidningen läser jag: 

'Det som utmärker mansrörelser av typen Raw Man är att de betonar att det finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. [...] – Det finns sällan vetenskapliga belägg för de teorier mansrörelser brukar vilja förmedla, vilket gör mig som forskare skeptisk, säger Lars Jalmert.' 

Jag tolkar det som att du menar att det inte finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Detta verkar emellertid en smula dels kontraintuitivt, och dels i motsägelse mot forskningens konsensus. T.ex. skriver Hyde 2014 att:

'Overall, based on the numerous meta-analyses reported here, there is much evidence in support of the gender similarities hypothesis. Domains in which gender differences are small (around d = 0.20) or trivial (d ≤ 0.10) include mathematics performance, verbal skills, some personality dimensions such as gregariousness and conscientiousness, reward sensitivity, the temperament dimension of negative affectivity, relational aggression, tentative speech, some aspects of sexuality (e.g., oral sex experience, attitudes about extramarital sex, attitudes about masturbation), leadership effectiveness, self-esteem, and academic self-concept.

Nonetheless, the gender similarities hypothesis acknowledges exceptions to the general rule. Exceptions to gender similarities, where differences are moderate (d = 0.50) or large (d = 0.80), include 3D mental rotation, the personality dimension of agreeableness/tender-mindedness, sensation seeking, interests in things versus people, physical aggression, some sexual behaviors (masturbation and pornography use), and attitudes about casual sex.'

Vidare noterar jag att evolutionspsykologin (t.ex. Baron-Cohen, Campbell, Lippa och Pinker) noterar att människan som art utmärks av en viss könsdimorfism och således biologiskt bestämda könsskillnader på gruppnivå.

(Jag noterar också att Charlotta Stern pekar på att genusvetenskaplig forskning kan riskera att negligera dessa skillnader, samt att det finns en svårighet hos vissa att förstå att mindre skillnader i on avarage-ingångsvärde kan få betydliga skillnader i utfall: 'minor differences between distributions can explain striking differences in outcomes'.)

En kanske perifer poäng som dock ändå hör hemma här: Vi erkänner i allmänhet otriviala skillnader mellan könen vad gäller 'fysiologiska' egenskaper - se t.ex. diskussionen om hur kvinnliga idrottare med manliga nivåer av testosteron ska få tävla, eller tänk dig vilka som i allmänhet föder barn och ofta ammar. Det synes mig implicera en närmast descartiansk dualism att tro att mentala egenskaper inte skulle kunna skilja sig åt mellan grupper på motsvarande sätt - jag tror inte att Anden och Köttet / Kroppen och Själen är av olika materia, eller att Själen är skapad av Gud medan Kroppen är ett resultat av evolutionsprocessen.

Slutligen; det verkar som att det fysiologiska och psykologiska könet bör vara i överensstämmelse för att en ska må bra. Icke-cis-personer tenderar att uppleva könsdysfori, och transpersoner löper större risk för mental ohälsa och suicid.

Så: 1) Är du felciterad? 2) Missförstår jag? Eller 3) vill du kalibrera din uppfattning? Om ej 1-3, så: 4) Hur ska jag förstå diskrepansen mellan evidensen och hur du citeras?

(Du säger/citeras förresten själv: 'Historiskt sett är idén om män i grupp generellt inte en jättebra idé, man ser ju vart det har lett. Det är inte kvinnor som krigar, säger Lars Jalmert.' Detta implicerar onekligen könsskillnader, eller missförstår jag?)

Stort tack på förhand om du kan hjälpa mig att räta ut frågetecknen kring hur du citeras i tidningen!

Vänliga hälsningar [Antropofagi]"

***

 

"Hej [Antropofagi] och tack för ditt mail med frågor! 

Både Helena Hill och jag försökte markera att en del (inte alla) mansrörelser brukar argumentera ungefär så att eftersom vi har olika biologiska kroppar så medför det att vi beter oss olika, d v s har olika medfödda skillnader i beteenden, attityder etc. Att biologiska skillnader återspeglas, medfött, i våra beteenden.

Jag har en annan uppfattning, enkelt uttryckt att vi föds i olika kroppar och att normer i mänskliga strukturer tolkar dessa olika kroppar till olika mönster. Vi gör ju en åtskillnad mellan biologiskt kön och genus, engelskans sex och gender.

Jag har bifogat en artikel jag skrev i Feministiskt Perspektiv för några år sedan som kanske klargör genusforskares 'plattform'. Du är dessutom uppenbart väl inläst på området. 

Du citerar också Janet Hyde (som jag för övrigt uppfattar som en av de bästa forskarna med kvalificerade  metaanalyser) som pratar om 'gender similarities' och gender differences och inte sex similarities etc.

Hoppas att dessa rader har rätat ut dina frågetecken och än en gång tack för ditt frågande! Den vanligast förekommande responsen till mig på artiklar av detta slag är annars (till skillnad från dig) ett totalt förnekande av genusforskningens kunskap och att jag personligen har fel, fel, fel och inte borde uttala mig eftersom alla vet att män är från Mars och kvinnor från Venus.

Vänliga hälsningar

Lars"

***

 

"Hej [Lars], tack för ett utömmande och trevligt svar. Tar mig ann din artikel med nyfiken entusiasm.

Ha en fin solig söndag!"

Senare, efter att ha läst artikeln:

"Hej igen Lars, 

väldigt intressant artikel. Jag tror dock att några av mina frågetecken kvarstår efter att jag läst. Jag måste redan här be om ursäkt om jag blir lite långrandig - jag försöker fatta mig kort, men det är ingenting som jag är särskilt bra på, ledsamt nog. Har du ändå tid och lust att läsa och svara blir jag givetvis väldigt glad! 

Jag tar en sak i taget: 

1. Du skriver i mailet att du ibland anklagas för att ha 'fel, fel, fel'' av företrädare för olika mansgrupper. Mansgrupperna ifråga har jag ingen koll på, men att ha 'fel, fel, fel' tycker jag inte en ska skämmas för. Det har jag själv ofta, och inget gör mig gladare än möjligheten att korrigera en felaktig uppfattning. Faktiskt tycker jag att kritik och falsifiering är en väsentlig aspekt av 'vetenskap', vilket för mig in på: 

2. Diskussionen kring huruvida genusvetenskap är anti[vetenskapligt] eller ej. Du skriver:  

'[...] hennes inskränkta syn på att det endast är naturvetenskaper som är vetenskaper kan man i sin tur avfärda med att det är människor som ger mening åt naturen och det är forskarkollektivet som definierar vad som är vetenskap. Det är människor som konstruerar och definierar vetenskap. Det finns ingen vetenskap som är bestämd av naturen, ingen naturlig vetenskap.' 

Jag håller så klart med om att själva begreppet 'vetenskap' kräver en definition, liksom alla begrepp - men det är sällan meningsfullt att diskutera 'by definition'. Det intressanta är - i min mening - när vi kan komma överens om en definition, och diskutera utifrån den. Exempel: Det spelar inte så stor roll om vi kallar Pluto för planet eller ej, om vi är överens om alla väsentliga egenskaper. Så även med 'vetenskap'. 

Frågan är väl då, förmodar jag, vilka väsentliga egenskaper som vi tycker att någonting ska ha för att få lov att ingå i kategorin 'vetenskap'. Jag antar att diskussionen rör just detta. En vetenskap ska, enligt vad jag ser som konsensussynen, generera falsifierbara prediktioner. [I efterhand noterar Antropofagi att det här är rätt konstigt och slarvigt formulerat, men att den välvillige läsaren ändå bör förstå andemeningen utan någon större svårighet.] Denna popperska definition har sina fördelar - en teori kan sägas bli meningsfull genom att den säger oss vilka observationer som vi bör förvänta oss. Teorin robusthet testas utifrån huruvida dessa förväntningar realiseras. Men, för att säga något om verkligheten måste teorin rent teoretiskt kunna ha fel - dvs. den ska inte likvärdigt väl förklara alla tänkbara utfall eller observationer. Detta är väl i princip vad falsifierbarhetskriteriet handlar om. 

Jag har ingen aning om vem Tanja Bergqvist är, men jag noterar att din text inte dröjer vid vilka kvaliteter som en vetenskap bör ha för att meningsfullt kunna kallas vetenskap, och inte heller dröjer sig texten vid huruvida genusvetenskapen de facto har dessa kvaliteter. Istället är min bild att du lutar dig mot en förment majoritetsuppfattning, en slags epistemisk-demokratisk tanke, där förekomsten av genusvetenskapliga institutioner och tidsskrifter tas som intäkt för att genusvetenskapen är en vetenskap. Jag håller med om att det är en viss osannolikhet förknippat med att väldigt många människor som faktiskt tänkt efter skulle kalla någonting en vetenskap om det inte också hade relevanta kvaliteter. Däremot är det inte oerhört osannolikt - exempelvis är merparten av världens innevånare religiösa, en stor del av väljarna i Sverige röstar på SD, och en stor del av all världens teoretiska fysiker tror på strängteorin. Ditt philosophical majoritarianism-argument är således att betrakta som ett ganska lättviktigt bevis. [I efterhand noterar Antropofagi att en väldigt liten andel av Sveriges befolkning röstar på Fi, och att Jalmert sannolikt inte håller med om att detta är en indikation på att Fi har fel i sin analys.] 

Intressantare för mig är: Vad är din definition av vetenskap? Varför är just dessa kriterier viktiga? Är det öht. viktigt att kalla något en 'vetenskap', om vi rent hypotetiskt antar att vi inte bryr oss om de vetenskapliga kriterierna? Lever genusvetenskapen upp till relevanta kriterier? Vilka kriterier är det kritikerna tycker att genusvetenskapen inte lever upp till, och varför - alternativt, vilka kriterier är det som du och kritikerna är oense om bör ingå i definitionen av 'vetenskap? 

3. När du kritiserar 'biologistiska felläsningar' tycker jag att du halmgubbar en smula. Du säger att det är fel att säga att 'gener har avsikten att föröka sig' eller att 'gener syftar till…', vilket jag givetvis håller med om i sak. Däremot är det väl korrekt att säga att evolutionen är en blind optimiseringsprocess som per definition leder till exakt det utfall vi ser 'nu'/när vi tittar. De DNA-molekyler som överlever och förökar sig kommer att ha överlevt och förökat sig. De som inte överlever försvinner. Att folk i allmänhet tenderar att tillskriva evolutionen en agentskap speglar kanske hur vårt språk är strukturerat, eller hur vår kognition fungerar. (Jag tänker genast på parallellen till animism, där träd och floder ges personligheter.) Det är lätt hänt att en faller in i att tala om syfte eller avsikt när en diskuterar evolution, tycker jag. Men detta kan vi väl försöka korrigera när vi orkar eller när det är viktigt, och annars ha överseende med. Hellre steel-man:a än straw-man:na argument - hellre bemöta motpartens bästa argument - mest välvilligt tolkat - tycker jag. 

Så, vad är det genusvetenskapskritikerna menar när de 'hävdar [...] att vi föds olika och att feminister inte accepterar detta'? Jo, förmodligen (som nämnda Stern-studie, förekomsten av Heterodox Academy, allsköns offentlig debatt, samt Svenska Sekretariatet för genusforsknings egna problemformulering indikerar) att genusvetenskapen uppfattas som att den förbiser biologiska könsskillnader, framförallt med avseende på vad vi kan kalla psykologiska egenskaper. Låt mig ge ett exempel: 

Den gängse genusvetenskapliga förklaringen till könssegregerade studie- och yrkesval är att olika normer och förväntningar förklarar dessa. (Ett rätt färskt fall är Una Tellheds forskning.) Däremot har denna 'normhypotes' svårt att förklara den sk. jämställdhetsparadoxen. 

Varför känner sig kvinnor trygga att läsa högstatusprogram som högskoleförberedande NV-programmet, men inte t.ex. Anläggning och bygg? Dessutom, varför det är tryggare med vissa inriktningar än andra inom samma program? Det är en rätt komplex karta över normer som måste ritas för att förklara alla dessa skillnader, och varför vissa är större än andra. (Se Skolverkets statistik.)

Vi kan även se på arbetslivet - i flera delar tydligt könssegregerat, med kvinnorna i omsorgsyrken och män i tekniska yrken (se t.ex. JämO). Vissa kategorier av yrken är starkt könssegregerade, medan andra har en jämn fördelning. Här tycker jag att "normförklaringen" misslyckas med att förklara varför så är fallet. Många högstatusyrken är ju kvinnodominerade - SCB:s sammanställning visar att flest psykologer är kvinnor (sid 43), i ökande takt flest jurister (sid 38), och definitivt flest veterinärer (sid 56), för att ta några exempel.

Så - om vi steel-man:nar kritikernas argument: Det verkar som (vilket även nämnda Hyde 2014 noterar) att det finns könsskillnader som t.ex. "interests in things versus people" som (även givet en stor överlapp mellan gruppen män och gruppen kvinnor) kan ge en betydande skillnad på aggregerad nivå just avseende studie- och yrkesval. Tillråga på allt, precis enligt de mönster vi ser i utbildnings- och yrkesval i vårt relativt jämställda Sverige. Kritikerna, och även jag själv, drar slutsatsen att bevisen pekar på att biologiska skillnader på gruppnivå förklarar könssegregationen i just detta avseende - men samtidigt är signalerna från genusvetenskapen att det är 'normförklaringen' som är den korrekta. Här noterar alltså kritikerna, och jag återigen även jag själv, en diskrepans mellan bevisläget och genusvetenskaps-konsensus; vilket dessutom får väldigt konkreta implikationer på policy.

(Vi behöver väl inte ens nämna att en statistisk utsaga om två grupper, t.ex. män och kvinnor, inte är en utsaga om någon individ - utan om sannolikheten för att en individ i respektive grupp ska ha vissa egenskaper, allt annat lika.) 

Jag blir långrandig nu märker jag, men jag tror att den allmänna uppfattningen är att genusvetenskapen överdriver sin 'likhetshypotes' - samtidigt som det finns starka bevis för icke-triviala könsskillnader, även psykologiskt, på gruppnivå.

4. Jag håller verkligen, verkligen med om att 'det är, som bekant, ganska enkelt att hitta enskilda studier som styrker det mesta.' Good call! Se upp för hen med en studie. Hyde 2014, som du också hade läst så vitt jag förstår, är ju en metastudie som pekar på skillnader. Jag antar att din betoning av distinktionen mellan gender respektive sex differences har att göra med att skillnader mellan män och kvinnor som grupp i utgångläget kan förklaras av t.ex. kultur, eller t.ex. biologi.

(En naiv uppdelning så klart, som samhällsdebatten fö. förmodligen mår dåligt av. Normer är en funktion av vår biologi - och vi har en bred biologisk potential som kan realiseras beroende på miljö. 'Samspelshypotesen' är kanske en vinnare här, så som gyllene medelvägar ofta är.)

Evolutionspsykologernas könsdimorfism, liksom könsskillnader som återfinns oavsett kulturell kontext, pekar på att vissa skillnader sannolikt är mer fixerade och förankrade i det biologiska än vissa andra skillnader. Lite som att bondekvinnor förr i tiden var starkare än dagens elitroddare - miljö! Men, männen i samma miljö var ännu starkare. Eller lite som: Alla kanske dricker, men bara vissa blir alkoholister. Arv + miljö!

5. Jag håller inte med om att Pinker och Baron-Cohen (de andra har jag ingen koll på) skulle vara någon slags charlataner. Du går inte närmare in på varför, och Haavind och Dussauge-länken verkar ha dött. Jag hittar fram till Dussauges 'Sex, lögner och evolutionens förvrängda löften: Harald Eia & Ole-Martin Ihle, Født sånn eller blitt sånn?', men den finns inte tillgänglig i fulltext. Här skulle jag gärna ta del av själva sakinnehållet, eftersom din kritik i kortformatet (av nödvändighet, gissar jag) mer är av det svepande slaget.

 

Ojdå. Som jag fruktade blev det mycket text, och många frågor också. Hoppas det inte tröttar ut dig! Vänliga hälsningar (och glad tredje advent), [Antropofagi]"

 

***

 

Givetvis verkar det troligt att en beläst herre som Jalmert har mycket bra svar på alla Antropofagis frågor - dude är ju ändå prewfessah på SU. Pga. exempelvis julestress hinner Jalmert emellertid inte besvara Antropofagis frågor innan Antropofagi två dagar senare ånyo hoppar upp på tangentbordet med alla fyra tassarna: 

"Hej igen Lars, 

jag inser att du kanske inte har tid att svara på ett så långt och omständigt mail. Kort bara, det viktigaste: Har du möjlighet att förse mig med Dussauges artiklar, som jag inte kan hitta?

Med vänlig hälsning [Antropofagi]"

***

Ack och ve. Ännu inget svar från Jalmert. Vad är det jag gör fel?

Genusvetare, katoliker, killkomiker. Alla lämnar de Antropofagis frågvisshet ostillad. Ack törsten efter svar är mig övermäktig.

Kukens ondska, och andra poänger till feminismen

(Relaterat: Kamelens död; allt om #metoo; Frågan...; allt om O'Connor.)

När nu alla och envar tar avstånd från World of Wokeraft, och varenda #metoo-raid ska vara glömd, finns anledning att hjälpa de stackars feminism-avhopparna med några vettiga tolkningar av det härke av dumheter som de försöker avprogrammera sig själva från.

Om Du undrar över premissen kan du snällt vänta till slutet av texten, då jag tänkte återkomma till en empirisk beskrivning av rörelsens halveringstid. Antroppogi är ju känd (!) för att nådigt konsumera feminist-poddar, för att på så sätt garantera en varierad åsiktsdiet. Jag skall därför låta mig bevekas till att säga några ord om Kajsa Ekis Ekman och Cissi Wallin. Inget precis nytt under blåslampan, således.

Men först: Varför babyn kan få stanna i den torrlagda badbalja som vi kallar svensk feminism. Eller: Vad ni fortfarande kan få tro på, era anomiska stackare.

***

För det är faktiskt rätt att hata penisen. 

SCUM - Society for Cutting Up Men - kanske inte bokstavligen handlar om att klippa av mäns penisar (eller så gör det det, jag minns faktiskt inte och det är hur som helst klart i linje med andemeningen), men kom under en period att handla om det i i sin svenska debattinkarnation. (Till Pär Ströms stora frustration, så klart. Han var faktiskt en aspig stackare, trots allt. Vem fan pallar sura över en teaterpjäs?) Nidbilden av feminism - till icke obetydlig del överlappandes med feminism - handlade om kukhat, och kukhat är fult och fascistiskt. Eller?

Låt oss vända blicken mot fåglarna. Tittar vi på taxonomin ser vi att dessa, om vi bortser från de strutsartade och de hönsartade, består av den artrika överordningen neoaves. Det är främst här vi finner vackra fjäderdräkter, sofistikerade parningsdanser, intelligens och prestigehierarkier, etcetera högintressanta egenskaper och beteenden.

Darwin noterade att domesticerade djurarter är mer variabla än vilda. Förklaringen är att en malthusiansk verklighet selekterar för mean, lean [relevant egenskap]-machines. Allting strävar mot en optimal form. Suboptimala former undanbedes och selekteras bort. (Eller för att tala sannolikhetssofistikerad determinism - allting trillar ner i en basin of attraction, och fortsätter trilla tills de når ett korresponderande jämviktsläge.)

Det fina med evolutionsteorin är att den förklarar varför naturen ser ut att ha ett syfte, fast den inte har det. Men människor har syften. För domesticerade arter gäller andra selektionstryck än de malthusianska, eftersom de selekteras för att t.ex. vara korvar som passar i kaninhål (taxar) eller vara snälla mot barn av andra arter (golden retrievers). Myotoniska getter är ett bra exempel på att domesticerade djur utvecklas under ett annat urval än det naturliga. Det naturliga urvalet skulle aldrig ha släppt igenom djur som svimmar av skräck när de ser ett rovdjur.

Men, även i naturen förekommer svårförklarade former. Påfågelns stjärt är ett typexempel. Det är inte den mest optimala formen, om vi bara räknar effektivt spenderade kalorier. Den här typen av extravagans förklaras oftast genom sexuell selektion, som alltså är en annan urvalsprincip än det naturliga urvalet. Det naturliga urvalet handlar om vilka som överlever - dessa organismers anlag blir vanligare, relativt organismers anlag som inte överlever. Men inom spannet för överlevnad finns det utrymme för ytterligare en selektionsprincip - vilka som lyckas föröka sig.

I grund och botten handlar det om att manligt och kvinnligt är två helt olika strategier. Den kvinnliga är dyr men säker, och den manliga är billig men osäker. De kvinnliga könscellerna innehåller massor av värdefull näring, och de är typiskt sett begränsade till antalet, medan de manliga könscellerna är enkla sprattlande molekyler som återbildas ad infinitum. Lite beroende på vilka arter vi talar om så är det också oftast ägg-bäraren som blir bärare av barnet under ett havandeskap - som tar risken som det innebär att föda ut barnet - och som sen vårdar barnet på ett kostsamt sätt. (Variationen är dock stor inom djurvärlden, som sjöhästar och spindlar och annat exemplifierar.)

Typiskt sett vill alltså manliga organismer - spermiebärarna - exploatera de kvinnliga äggbärarnas reproduktiva resurs. Därför är kvinnan det selekterande könet, då hon väljer vems spermier som ska få nå hennes ägg. Mannen utvecklas under det selektionstryck som är kvinnans preferenser, på samma sätt som taxen och de myotoniska getterna utvecklats under det selektionstryck som är människornas avel. Sexuell selektion handlar om att män måste konkurrera om kvinnors likes. Äggbärarnas roll är att välja spermiebärare.

En annan strategi är att helt enkelt stjäla äggbärarens reproduktiva resurs, dvs. att para sig med våld, mot äggbärarens vilja. Detta måste betraktas som osoft, eftersom det inskränker äggbärarens möjlighet att välja hur hon investerar sin dyrbara reproduktiva resurs. Frågan..., avsnitt 4.7:

En rationell människa med en strävan bort från allsköns sexualmoralism, kan frestas att likställa sexuellt våld med annat våld. Vad är väl våldtäkt, annat än en specifik form av misshandel? PI- modellen ger emellertid en teoretisk förklaring för den empiri som visar att våldtäkt uppfattas som en mycket större kränkning än en misshandel av motsvarande grad. Eftersom kvinnans PI nödvändigtvis är högt, och hennes reproduktiva potential därmed är begränsad, är kraftig aversion mot ”PI-stöld” någonting som borde ha selekterats för. Att få bibehålla rätten till sitt reproduktiva val är väldigt viktigt för det PI-intensiva könet, ur ett evolutionärt perspektiv.

Dessutom kan det ha selekterats för att kvinnor ska signalera till sina befintliga partners att en våldtäkt verkligen är ofrivillig, för att inte väcka misstankar om systematisk otrohet och faderskastvivel – en paranoia som kan ha selekterats för gällande män. Eftersom det är lättast att övertyga någon om man är ärlig, bör en sådan adaption helt enkelt vara att man som kvinna verkligen, djupt och innerligt, mår dåligt av att bli våldtagen.

Givetvis behöver inte det uppenbara faktum att det är obehagligt att utsättas för sexuellt våld, härleda ur evolutionsteorin. det är inte desto mindre intressant att notera att empirin även i det här fallet passar bra med teorin. Dessutom är det knappast a priori självklart att rape trauma syndrome ska existera. Eftersom det är ett så distinkt och allmängiltigt syndrom, med starkt negativa oh ofta hindrande symptom, kan vi föreställa oss att det ska ha en evolutionär orsak. Vi måste annars förvånas över att evolutionen inte har selekterat för anlag för att bara skratta bort övergreppen och gå vidare.

Nå. Manligt och kvinnligt är reproduktionsstrategier, och olika strategier kräver olika verktyg. Ägget är dolt och svåråtkomligt, för att säkra kvinnans fria val i vem hon ska investera sin dyrbara resurs i. Spermien är ett dampigt litet virus som vill låta sig bäras av vindarna och landa i ditt morgonkaffe.

Penis är ett strålande verktyg för att tränga in i (t.ex.) kvinnor med. Ett utstickande injektionsverktyg som fan bara vill in i hål och spruta.

Kan ni gissa vilka som inte har penis?

Damn right.

Neoaves.

***

Strutsliknande och hönsliknande fåglar har verkligen sina meriter. Inte minst kasuaren. Mäktig jävla best. Ingen kan förneka det. Men, det är inte minst inom neoaves som de verkligt imponerande fallen av sexuell selektion uppträder. Paradisfåglar. Högintelligenta kråkfåglar. (Nämnda påfåglar är dock hönsfåglar av familjen fasanfåglar, även om taxonomin verkar vara under rekonstruktion.) Och det som inte minst förenar neoaves är att de saknar penis.

Penisen är vapnet med vilket man våldtar. Så knullar även den fläckiga hyena-matriarken sina hanar i röven med sin mäktiga pseudopenis. (Redan Plinius d.ä., 23–79 e.Kr., hade svårt att få ihop det: 

It is the vulgar notion, that the hyæna possesses in itself both sexes, being a male during one year, and a female the next, and that it becomes pregnant without the co-operation of the male.)

 En förklaring till varför neoaves har så hög föräldrainvestering, och så extrema uttryck för sexuell selektion, är att man har evolverat bort från våldtäktsstrategin. När ägget inte längre kan befruktas med våld måste fåglarna istället gå in i en kapprustning där idel fetare fjäderdräkter och dansuppvisningar krävs för att vinna honans uppskattning. (Intuitionen säger oss också att "skenande sexuell selektion" torde bli vanligare då. "Runaway sexual selection" innebär att honor selekteras för att uppskatta egenskaper på meriten att andra honor uppskattar dessa egenskaper, dvs. att honom väljer partner för att de själva ska få manlig avkomma som andra honor kommer välja.)

Som Antropofagi varit inne på vad gäller adult sex ratio (ASR), excess males och våld, så är vidare hög föräldrainvestering (PI) en strategi som män kan tillämpa inom ramarna för den sexuella selektionen. När våldtäkt inte längre är en tillgänglig strategi, så kommer hög PI bli en större del av det sexuella selektions-spelet.

Så, (nidbilds-)-feministerna hade verkligen helt jävla rätt. Kuken är ond. Om alla bara hade kloaker så hade vi inte haft sexuellt våld, och därutöver hade vi haft mer ansvarstagande fäder som tillyttermera visso hade varit både stiligare och smartare i sin iver att impa på damerna.

***

Låtom oss då resonera om distinktionen mellan biologiskt kön och socialt konstruerat genus. Den illvilliga kan säga att feminismen är sprungen ur ett relativistisk fuskbygge och en neocartesiansk dualism. Även de förment "vettiga" feministerna brukar säga att "okej, visst är det skillnad på mäns och kvinnors kroppar, men hjärnorna är fan helt identiska." Detta är såklart idiotiskt - varför skulle hjärnorna vara identiska när kropparna är olika? Varför skulle diametralt olika reproduktiva strategier ha exakt samma kognitiva maskineri?

Är könsroller då bogus? Nej för i helvete. En give away är att könsroller är olika i olika kulturer. Även saker som ofta är lika, är ibland olika. Hur ska vi förstå detta?

Genom kulturell-evolutionär spelteori, förstås. Det är nu så, att tvåkönade däggdjur som har en hög föräldrainvestering, kommer att ha mycket att vinna på arbetsdelning. Då den minsta reproduktiva-ekonomiska enheten med nödvändighet är man-kvinna-paret, så kommer en könad arbetsfördelning att uppstå människor emellan. Eftersom män och kvinnor har något olika ingångsvärden, så kommer sannolikheten för en viss könstypisk arbetsfördelning vara hög, om uppgiften ifråga rör något där det ena könet oftast har ett övertag. Så, kvinnor pysslar nästan alltid med barnomsorg, och män nästan allt med storviltsjakt. Den här typen av uppgifter är mindre konvention, och mer rent logiskt-funktionellt den smartaste uppdelningen.

Den feministerna verkligen har rätt i, är att mången arbetsfördelning är mer konventionsstyrd. Det kan vara slump eller ovanliga ekologiska förhållanden som bestämmer en initial arbetsfördelning, och varje given fördelning kommer snart etableras som ett faktum eftersom varje koordinering runt en arbetsfördelning i sig innebär en jättestor vinst för alla inblandade. 

Feministerna har till och med ett - jättebra! - ord för det här: Könskontrakt. The name of the game of normkritik är att skärskåda gamla könskontrakt och se vad som är grundat i konventioner som inte lägre är funktionellt relevanta eller nödvändiga, och att riva upp dessa kontrakt. Visst kommer det att ske till en kostnad av förlorad koordinering, men om samhället är mycket annorlunda idag jämfört med förr kanske den kostnaden är låg eller irrelevant, och förresten är explore alltid värt, även om exploit alltid är närmast tillhands. Feminism och normkritik är då ett sätt att koordinera en explore-funktion. (Explore/exploit, ni vet. Utforska eller bara hålla sig till en beprövad modell.)

Så, socialt konstruerat kön - genus - är en extremt relevant och omfattande och variabel del av mänskligt beteende. Att kritisera och ompröva könsroller är mycket, mycket viktigt och värdefullt, eftersom vi spelteoretiskt tenderar att köra fast i vissa inadekvata jämviktslägen - lokala optimum som är långt från ett globalt optimum - och ännu mer så eftersom vår värld förändras snabbt och mycket (tack vare innovation och vetenskap, eller vad det nu är som givit oss exponentiell tillväxt).

Så, kuken är ond och könsrollerna borde rivas neder. Feministerna hade rätt hela tiden.

***

Vi kan lätt komma på fler saker som feministerna har haft rätt i. Det som verkar hända nu, och som Antropofagi varit på spåren ett bra tag, är att tidsandan svänger och de principlösa kappvändarna inom feministkadern mangrant överger skeppet. Debattpolkan stapplar vidare medan signalvärdena fluktuerar utan att någonsin hitta ett stabilt ekvilibrium. (Relaterat: En varg söker sin podd söker sitt Schelling's fence; legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo.)

Inte minst verkar dock, ärligt talat, vita CIS-feminister ha kommit på att en negativt orienterad ideologi - en ideologi med abjektsfokus, för att tala med Alexander Bard - inte är så kul längre, nu när de jobbat sig upp till toppen av näringskedjan. När Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman och Liv Strömqvist får smaka på sin egen medicin, och hängas ut som transfober eller kättare eller vad det nu må vara, så är det inte så kul längre.

Lite bakgrund: Ekis Ekman har skrivit en bok om att kön faktiskt finns, och att transdiskursen riserar att erodera kvinnokampen. Cissi Wallin har ändrat sig; det är inte bra att starta lynchmobbar mot privatpersoner och driva människor till fattigdom och självmord, endast baserat på hörsägen, i sin tur baserad på en sjukt dålig incitamentstruktur där hat och klick leder pöbeln; Strömqvist har länge famlat sig fram mot en ekonomisk-evolutionär-spelteoretiskt syn på sexualekonomin.

Antropofagi har som sagt ofta försökt konsumera lite feminism i poddform, för att hålla sig a jour med "forskningsläget" och få lite alternativa åsikter till livs. Det är en svår uppgift eftersom feministerna är vansinnigt osakliga och tendentiösa, men det är också därför det kan vara lite kul ibland. Det är också kul rent sociologiskt att följa hur debattörer på individnivå famlar sig fram genom det mörker de själva ofta sett till att stänga garderobsdörren om.

Då kör vi!

***

1) Ekis Eman.

Källa: Podd.

Referat: Ekis Ekman tycker att det är dumt att translobbyn relativiserar bort kvinnan ur ekvationen. Hon står fast vid att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor, och att man riskerar att glömma bort det - samt ytterligare förtrycka kvinnor - om man börjar ge kvinnors speciella rättigheter till f.d. män. Hon tycker inte att de sämsta manliga idrottarna ska få krossa i alla damsporter, eller att vi ska släppa in killar i kvinnors trygga rum. Inte minst verkar hon mena att vi behöver begreppet "kvinna" för att kunna analysera kvinnors utsatthet samt organisera kvinnor för att motverka patriarkatets förtryck.

Analys: Det som är bra med evolutionsteorin är, som sagt, att den lyckas förklara varför det ser ut som att det finns ett syfte, när det inte finns ett syfte. Den kulturell-evolutionära spelteorin gör samma sak, enligt ovan beskrivet - förklarar varför vissa könsroller selekterats för under vissa omständigheter. 

I Sapiens konstaterar Harari - kort och torrt - att kvinnor alltid varit förtryckta men att ingen vet varför. Jag vet inte om han bara vill slippa en kontrovers, men det finns också skäl att anse att "patriarkatet" som koncept har fått vara en stand in för riktiga förklaringar. Spelteori och kulturell evolution kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Patriarkatet, på samma sätt som evolutionsteorin kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Gud.

Ekis Ekman vänder sig mot att man relativiserar bort biologiskt kön. Samtidigt påstår hon att mäns och kvinnors hjärnor är identiska, och att inga skillnader mellan könen kan förklaras med genomsnittliga olikheter i biologin. Könsroller är helt godtyckliga för Ekman. Ett problem som hon ser med transdiskursen är att man tvingar ihop kön med genus när man säger att "pojkar som beter sig som flickor kan byta kön," och hon har en god poäng här. Givetvis är det sjukt könskonservativt att stänga ut alla otypiska individer från ett visst kön genom att snäva åt könsrollerna och kräva perfekt alignment av kropp och beteende. 

Den kula hon dock verkar vägra att bita i är att män och kvinnor i genomsnitt är olika rent psykologiskt; det finns typiska manliga respektive kvinnliga beteenden. Som vi varit inne på finns det även ett mer variabelt socialt kön, som dock inte direkt är godtyckligt men kanske i vissa fall föråldrat. Ekis Ekman borde släppa sitt agg mot "biologisterna," och "biologisterna" (som säkert finns) borde släppa sin förnekelse av könsroller, och de borde mötas i att det finns biologiska skillnader mellan könen som går bortom kuk/fitta pattar/ej pattar. Hjärnor kan också vara olika - de är också en del av den fysiska verkligheten. Ekis Ekman borde släppa sin slappa dualism.

Jag skulle tro att många intersektionalitetsfeminister och liknande nog tycker att Ekis Ekman har fel. Jag tycker också det, men på andra sidan av henne. Jag tycker hon har poänger som intersektionalitetsfeministerna troligen saknar, men att hon borde gå längre. Det är lite som när Strömqvist inte vågar gå full Alexander Bard. Båda klänger sig desperat fast vid en ideologisk kärna av Patriarkat och Kvinnoförtryck, trots att feminismens splittring tvingat dem att börja se inkonsekvenser i den egna världsbilden.

Jag hade respekterat Ekis Ekman mycket mer om hon vågade vara särartsfeminist fullt ut. Nu gömmer hon sin särartsfeminism bakom tal om "den kvinnliga erfarenheten" - ord som en likhetsfeminist behöver för att förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss särskilt om kvinnor, om de nu är exakt lika dana som män. (Obs, hon säger inte detta - hon erkänner att kroppar är olika - men hon erkänner ju ej att psykologi och beteende och preferenser också kan vara olika.)

Det finns en plats för särartsfeminismen. Just för att män och kvinnor är olika kan det vara relevant att diskutera kompensatoriska åtgärder, om målet är jämlikhet mellan könen aka. jämställdhet. Med olika förutsättningar behövs olika insatser för att utfallet ska bli lika. (Den som inte hänger med får läsa lite mer Peter Singer.)

Slutsatsen är att Ekis Ekman givits massa empiri gratis av verkligheten, men att hon slarvat bort sina slutsatser. Pga. ideologiska skygglappar vägrar hon släppa sina mest grundläggande - och mest felaktiga - antagande om världen. Visst har hon rätt i att translobbyn är tramslobbyn, men hon har inte rätt egentligen. Bara rätt i sin kritik.

***

2) Cissi Wallin. Källa: Podd.

Referat: Cissi Wallin har beslutat sig för att hon gjort orätt - alternativt att gräset vissnat där hon betar, och att hon måste hitta någon annanstans där det är grönare - och därför går hon nu ut med att wokeness är ondska. Pga. internet och hat och offermentalitet så har hon hetsat och hatat mot privatpersoner, och nu verkar det som om hon inte vill göra det längre. (Även om hon kanske, kanske vill hetsa mot privatpersoner som hetsar mot privatpersoner. Den nya anti-cancel-culture-affärsmodellen verkar ganska lik hennes tidigare lynchmobs-affär.)

Till Ivar Arpi säger hon att det känns som att hon varit med i en sekt, men att hon nu själv utsätts för hot och hat och förföljelse - dvs. vad jag skulle vilja kalla för "sin egen medicin" - eftersom feminismen gått vidare och hon inte längre är lägst ner/högst upp som kvinna. Precis som för Ekis Ekman har transpersonerna kommit och förstört alltihop. Möjligen de svarta också. (Det är kul att Arpi uttryckligen påpekar att Wallin inte vann offer-tävlingen inom vänsterfeminismen, och därför nu måste byta arena. Detta skrattas tyvärr bort. Överhuvudtaget dalar min respekt för Arpis journalistiska gärning en smula, då han genomgående stryker medhårs och inte ställer någon kritisk fråga att tala om i podden med Wallin.)

En intressant historik är att Cissi Wallin tidigare poddat långa avsnitt om att man inte kan hålla på med slappt manshat - nej, exakt alla män förtrycker exakt alla kvinnor, och man ska aktivt hata alla män. (Källa: Hennes podd Penntricket, avsnittet om manshat.) Så fint då att hon nu har ändrat sig! Det kan verkligen hända den bäste.

Med lite tur är det här främst en funktion av debattkamelens död - dvs. att folk är trötta på polarisering. Det behöver inte vara så att Wallin själv är så trött på polarisering, men som affärsidkare med örat mot internetgatan så bör hennes förändrade inriktning säga oss något om vartåt efterfrågan barkar. Det kanske inte ger lika mycket likes och annonsintäkter att hata män längre? (En närliggande och delvis överlappande tolkning är att vi som samhälle genomgått en socioteknologisk mognad och helt enkelt lärt oss hantera sociala medier, vilket i så fall skulle göra #metoo-artat content mindre bärkraftigt.)

Även Wallin verkar - likt Ekis Ekman - less på att translobbyn håller på och håller på. Hon avfärdar inte feminismen, men dock the wokeness, och hon hyllar Grupp 8-feminismen. Detta är enligt mig en rimlig hållning, enligt ovan fördra resonemang om att det finns en roll för särartsfeminismen. Sakfrågan förskola är en kompensatorisk insats som reducerar ojämlikheten mellan män och kvinnor. Good stuff.

Däremot är Wallin liksom Ekis Ekman fortfarande fast i tanken på Patriarkat och Kvinnoförtryck. Även Wallin skulle kunna växa upp och se att världen är komplex, och att det händer massa hemska saker utan att vi måste bygga en konspirationsteori av dem. Men, i grund och botten verkar Wallin (om vi bortser från underliggande affärs-o-etiska skäl som vi endast kan spekulera om) rör sig åt rätt håll - mot en sund och funktionell särartsfeminism som må ha en felaktig analys (vem har inte det!) men som kan vara vettig för att adressera sakfrågor och skapa nytta.

***

I grund och botten är allt ändå meningslöst.