Singer, jämlikhet och feminism

Antropofagi har gått från att skriva under som Mr. 8th of Mach till att ifrågasätta vissa grundläggande paradigmatiska aspekter av det som lite slängigt kan kallas för "tredje vågens feminism".

Ett åsikts-nuläge:

Patriarkatet är en ganska dålig tankefigur, framförallt om vi försöker applicera den på dagens svenska samhälle. Patriarkatet-teorin är i sin bästa form en bad explanation, eftersom den förklarar alla tänkbara observationer exakt lika bra. I sin sämsta form så genererar den felaktiga eller överdrivna tolkningar, samt en skev världsbild baserad på positive bias. En affektiv dödsspiral, helt enkelt.

Exempel: När nu män och kvinnor är lika inför lagen, har samma tillgång till utbildning, etcetera, så råder det sas. ett visst underskott på könsdiskriminering. Den patriarkatet-troende måste då ta till lite kreativa grepp för att styrka sina claims. Vanligen hänvisas till löneskillnader, som dock verkar förklarade av att män och kvinnor i genomsnitt gör olika livsval kopplade till a) utbildning och yrke, samt b) familj kontra karriär.

För att twista detta till att passa patriarkatet-teorin, måste själva livsvalen tolkas som utfall av negativa könsnormer. Självklart finns normer, men det verkar också som att kvinnor och män har olika faktiska preferenser på gruppnivå. Det verkar inte ske någon egentlig könsdiskriminering, eller i alla fall långt ifrån så mycket som motsvarar 14 procent av lönen. Könssegregationen på arbetsmarknaden verkar inte heller förklaras av diskriminering, stereotype threat, eller motsvarande.

(Bakgrund: Jag diskade; lesbiska högre lön; löneskillnadsrant; oinitierade gissningar om lön och kön; feminismen vantolkad; den vidunderliga historien om yrkesarbetande kvinnor; älskling, zombieproblemet åt upp min vetenskapsfilosofi; naturligt/ickenaturligt; krokodil; gränserna för postmodernismen.)

Den sk. vetenskapliga överbyggnaden, genusvetenskapen, är inte en vetenskap eller ens ett marginalfenomen närliggande vetenskapsklustret. Vetenskap kräver en realistisk ontologi, vilket genusvetenskap generellt sett saknar. Det finns dock inga principiella hinder för att studera genus (socialt konstruerat kön, könsroller, normer kopplat till kön) med en vetenskaplig metod.

(Bakgrund: Tro på tro; de gömda konnotationerna; spridda genusskurar; vad vill jag tro?)

Slutligen är tredjevågensfeministerna otroligt dåliga på saklig diskussion. De verkar vilja undvika det till varje pris. Detta säger något.

(Bakgrund: Affektiva dödsspiraler; genusreaktioner; ad hominem; ilska; social inkompetens; ett illa valt exempel.)

***

Ett av de grundläggande felen i just tredjevågen-feminismen är antaganden kopplade till könslikhet. Det strukturella felslutet, dvs. t.ex. att tolka en könssegregerad arbetsmarknad som ett bevis på diskriminering, är ett exempel. Den könssegregerade arbetsmarknaden kan mycket enklare förklaras med att grupperna män och kvinnor i genomsnitt väljer lite olika.

Antropofagi har tidigare diskuterat hur likhets-paradigmet innehåller oförklarade inkonsekvenser; se diskussionen i del tre av detta inlägg kopplat till köns- respektive rasdysfori.

Att säga att "män och kvinnor är exakt lika i alla avseenden" kan vara en ganska bra tumregel eller "metaforisk sanning", eftersom alla utsagor om gruppers genomsnittliga olikhet riskerar att omsättas i ogrundade fördomar i praktiken. Att upphöja denna tumregel från "individuell interaktionsnivå" till "samhällsanalysnivå" är dock himla dåligt, eftersom det omöjliggör statistiska utsagor och eftersom det som nämnts mörkar hypoteser som vi bör privilegiera.

(Bakgrund: Dinner time; dinner time 2.)

I stället kan vi säga: Vi är feminister eftersom män och kvinnor är olika.

I nollsummevänsterns tidevarv ser vi också hur just likhetsantagandet skapar problem i kombination med diskursen kopplat till transpersoners rättigheter. Nu har Kajsa Ekis Ekman avbokats från en Roks-konferens, eftersom hon har haft synpunkter på i vilken utsträckning man kan välja sin könsidentitet. Detta är ett exempel på likhetsantagandets ofullkomlighet, samt på nämnda ovilja att diskutera - istället ska människor i publiken skyddas från att känna sig "otrygga".

(I Ekis Ekmans anda vill jag hänvisa till texten The Categories Were Made for Man to Make Predictions.)

***

Hela detta långa upplägg handlar egentligen om att berätta att jag äntligen läst Singers Djurens frigörelse, som jag fick i julklapp någon gång under tidigt 2000-tal. ("Ska läsa snart"-högens skugga är lång även i zenit.)

Peter Singer noterar att idén om djurens frigörelse användes som ett argument mot kvinnorättskämpar back in the days. Men, är det då absurt att utsträcka jämlikhetstanken till att innefatta djur? Kvinnor kan ju både rösta och arbeta. Hundra kan det icke.

Nej, menar Singer, det centrala är inte att alla ska behandlas exakt lika. Istället handlar jämlikhet om att vi ska ta hänsyn till alla förutsättningar. Det finns liksom ingen som slåss för mäns rätt till abort, eller för den delen hundars rösträtt.

Kvinnor må vara mer lika män än vad hundar är - men det är inte egentligen det som jämlikhetsargumentet handlar om.

Antropofagis slappa citatteknik är tillbaka!

Denna tanke bör egentligen ligga vänsterklustret (som genusvetenskapen till stor del - och stor skam - överlappar) varmt om hjärtat. Idén om att behov ska vara styrande ligger såväl i skolans styrdokument (svensk skola ska enligt lagstiftningen vara likvärdig och kompensatorisk) som i LSS-lagstiftningen. Barn med ADHD ska få amfetamin - men barn utan ADHD ska fan inte få det!

Så, abort för kvinnor, inte för män. Som sagt: Skulle män och kvinnor vara biologiskt identiska, är det svårt att se att vi överhuvudtaget skulle brottas med problemet Olika Utfall.

Det vi har uppnått i dagens svenska samhälle är väldigt nära Lika Möjligheter. Lagstiftning diskriminerar icke - så ej heller formell tillgänglighet till utbildningssystem. En får välja hur en vill familjebilda och fortplanta. Normer schnormer - givetvis påverkas vi av förväntningar och sociala strukturer. Men, det betyder inte att våra preferenser inte är våra faktiska! Och, interaktionen mellan biologin och det sociala stratat är otroligt mycket mer komplex än att vi kan säga: Ack alla dessa kvinnor är tvingade till si eller så pga. förtryckande patriarkala normer!

Ska vi följa Singer så är det helt fine att kvinnor och män har lite olika arbeten, eller lite olika arbetsfördelning sett till karriär-familj-områdena. Singers argument säger istället att vi ska försöka kompensera för olikheterna. Inte varken förneka eller eliminera dem.

***

Och när det handlar om att kompensera för olikheter, är det inte alltid kön är den mest relevanta variabeln. Intersektionalitet är ett halvhjärtat försöka att erkänna detta, även om det istället landar i konstig identitetsstapling. (Bakgrund: Intersektionalitet; MAB deep; intersektionalitets-epilog.)

Antropofagi argumenterar för att åsiktsklustret socialism faktiskt är bättre här, eftersom det implicit kontrollerar för alla olikheter, inklusive t.ex. IQ eller "tur". (Dessutom ger ekonomisk jämlikhet bra effekter. Vilket verkar ha att göra med att jämlikhet ger ett större intervall för plussumme-beteende.) Pallar inte dra argumenten igen, men läs gärna: Mångfald utan jämlikhet är ingenting värt, Valfritt, Möjlighet och utfall, och framförallt Ännu fler slutord.

Singer lyfter att det finns en risk med att grunda jämlikhetsargumentet i ett likhetsantagande. Tänk om det visar sig att vi är olika? Att kvinnor och män är? Att vita och svarta är? Ska vi då plötsligt inte vara för jämlikhet längre?

Motstånd mot förtryck bör alltså inte bygga på antaganden om likhet. Som jag noterat:

"I den mån en identifierar sig som 'socialist' i den multidimensionella åsiktsrymden, så är UTFALL NATURLIGTVIS DET VIKTIGASTE! Det är intressant om vissa blir fattiga och vissa blir rika, oavsett om alla har 'lika möjligheter' (vad nu det är, och hur man nu kan ha det, i det deterministiska kedjekomplexet, utan att av nödvändighet hamna på samma utfall [kanske är 'freebits' svaret här? QM? spöket i turingmaskinen? Äh glöm det...])."

Singer noterar vidare att "jämlikhet är en moralisk idé, inte ett faktaomdöme".

***

Slutligen bör påpekas att den stora bit "patriarkatet" som ändå består, är kvinnors större utsatthet för sexuellt våld. (Kanske för våld generellt sett, men då förmodligen inte t.ex. för "spö på stan" och liknande.) Jag har inte järnkoll på statistiken här, men verkar a priori helt sannolikt att så är fallet. Samhället är vårt försök att tillsammans minimera våld och utsatthet, och därvidlag går det i stora delar framåt. Kvarvarande utsatthet är naturligtvis bedrövlig.

Vi kan emellertid konstatera att även om män oftast är förövarna, så är det en ganska liten del av männen som begår det mesta våldet, mot såväl kvinnor som män. Detta verkar ha samband med schizofreni och liknande ärftliga traits. Detta ska djupdykas i framöver.

Kvinnors utsatthet härvidlag förklaras emellertid inte av något antagande om likhet. Det är mäns större muskelmassa och högre testosteronhalt som verkar vara problemet här. Biologiska olikheter, således. Som vi såklart bör försöka kompensera för.

Eftersom jämlikhetssträvan ska vara att ta hänsyn till skilda förutsättningar. Ju.

Jämlikhet mellan könen

(Detta inlägg är en fortsättning på föregående inlägg - om Peter Singer, feminism och jämlikhet.)

(Liten braskis: Jämställdhet = jämlikhet mellan könen. Jag använder hellre ordet jämlikhet, eftersom det är ett mer generellt begrepp. Jag tycker också att jämlikhet är ett mer terminalt värde än jämställdhet. Vi kan tänka oss att män och kvinnor är två separata kategorier som var och en är extremt ojämlika, men vars ojämlikhet är exakt lika fördelad mellan kategorierna - dvs. för varje man som tjänar X kronor finns en kvinna som tjänar X kronor. Vi kan då konstruera en extremt jämställd-men-ojämlik värld. Detta verkar dåligt.)

***

Efter att ha klargjort att jämlikhet handlar om att ta hänsyn till förutsättningar - snarare än om att postulera att likhet är ett empiriskt faktum - är det dags att ta nästa steg i diskussionen om jämställdhet.

Varför är likhetsantagandet fel? Därför att det leder oss till att tro att vi kan skapa lika utfall genom att skapa exakt lika möjligheter. I Sverige har vi nåt jämställdhet i detta avseende - formella juridiska och institutionella hinder har röjts undan.

Det strukturella felslutet som likhetsfeminismen hänger sig åt består i att notera en ojämlikhet i utfall, och då härleda att kvinnor diskrimineras. I den svagare versionen av detta claim handlar det om att kvinnor hindras av normer. Båda dessa synsätt bär korn av sanning, men är gravt uppförstorade, vilket tidigare genomgångar bör ge stöd för.

I själva verket leder oss Singers jämlikhetsdiskussion till slutsatsen att jämlikhet är jämlikhet i utfall. Ska vi ta hänsyn till förutsättningar, ja, då måste vi kompensera för variationer häri.

Däremot - vilket Singer också påpekar - betyder inte jämlikhet att vi måste önska oss exakt samma utfall för alla. Vi behöver inte tvinga män att genomgå abort, eller hundar att rösta.

I exemplet med den könssegregerade arbetsmarknaden kan vi notera att vi inte uppnår jämlikhet genom att tvinga massor av män att arbeta som sjuksköterskor, och massor av kvinnor att arbeta som svetsare. Visst, på marginalen kan vi kanske skapa mer inkluderande arbetsplatser för att personer som har svag men dock en preferens kan tippas över till att faktiskt söka in på sjuksköterskeprogrammet. Men de flesta med en stark preferens att bli sjuksköterska, kommer förmodligen redan ha sökt in - även om det känns lite jobbigt att vara enda killen.

Jämlikhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden handlar om att uppnå del fördelning som speglar de faktiska preferenserna. Då kanske vi har uppnått en jämställd arbetsmarknad, där de flestas faktiska preferenser tillgodoses.

***

Den gängse feminism-kritiken, från typ Aron Flam-hållet, är att vi har uppnått jämställdhet sett till möjligheter, och att vi således är färdiga. Jag ger Flam helt rätt i att ojämställdhet i utfall inte bevisar att det finns en könsdiskriminering - det verkar snarare bero på on avarage olika preferenser.

Däremot tycker jag inte att vi ska säga att vi är färdiga för att vi har nått en lika-möjligheter-situation. "Jag är feminist eftersom att vi är olika", tycker jag är en väldigt bra tumregel. Vi tycker att skolan ska vara kompensatorisk, och att barn med ADHD ska få tjack, remember? Vi vill kompensera för olikheter, eftersom jämlikhetsprincipen innebär ett sådant hänsynstagande.

Men, det finns ytterligare en sida av detta mynt. Som "närmare-socialistiklustret-i-åsiktsrymden-än-Aron-Flam" anser jag att vi ska sträva efter jämlikhet. Det är dumt att notera att kvinnor oftare kommer "välja" att ta större ansvar för barn och familj, och sen ändå tycka det är helt okej att systemen (t.ex. pensionssystemet) bestraffar detta. Det är dumt att konstatera att kvinnor är mer utsatta för sexuellt våld (vilket verkar vara uppenbart sant), och sen tycka att detta är en helt okej situation bara pga. t.ex. olikheter i fysiologi.

Skillnad mellan mig och min Flam-strågubbe, för att extrapolera argumentet à la deBoer: Jag tycker inte att folk med lägre IQ nödvändigtvis ska ha en sämre levnadsstandard än folk med högre IQ, men min Flam-strågubbe tycker det. Där skiljer vi oss åt.

***

Vad är min poäng här?

Bara för att vi konstaterar att det inte är patriarkatet som förklarar ojämlika i utfall mellan kvinnor och män som grupper, betyder det inte att vi ska vara nöjda med ojämlika utfall mellan kvinnor och män som grupper.

Den gamla insikten om social mobilitet står sig: Om vi vill skapa ett jämlikt samhälle, måste vi skapa ett jämlikt samhälle. Inte ett ojämlikt samhälle där det är helt slumpmässigt vem som lyckas respektive misslyckas.

***

Emellertid. Det finns en ytterligare insikt, som vi kan hämta från Strindbergs gamle Pall (novellen Ett dockhem). Eller som vi, om vi vill, kan härleda rakt ut ur det faktum att kvinnor faktiskt i genomsnitt oftare vill vara hemma med barn, jobba deltid, etcetera!

Feminismen lär oss att kvinnor hela tiden är offer. Jag har noterat att kvinnor verkar vara utsatta för sexuellt våld väldigt mycket oftare. Även en taskigt riggat pensionssystem bör ses som problematiskt.

Men, det gamla vanliga MRA-tjötet innehåller några notervärda punkter. Män begår självmord mer. Män utbildar sig mindre. Kvinnor dominerar vissa högstatusyrken - män andra. Kvinnor dominerar i snitt utbildningssystemet.

Det verkar vara så att våra könsolikheter leder till ett antal situationer där kvinnor ser det bättre utfallet. Där män är förlorare.

MRA-aktivisterna kanske vill förklara detta med ett Matriarkat - naturligtvis inte bättre än ett Patriarkat, varken som faktiskt fenomen eller som förklarande teori. Säkert finns andra förklaringar, som att män i vissa åldrar är mer risktagande; män tenderar att genom sina livsval vara mer alienerade från sina familjer; etcetera.

MRA-tjommarna, och även min Flam-strågubbe, klagar på att skolsystemet är riggat för att missgynna pojkar. I den mån de inte själva därmed gör sig skyldiga till det strukturella felslutet, så kan vi konstatera att skolan såtillvida misslyckas med att vara kompensatorisk. Den tar inte höjd för killars on avarage annorlunda mentala förmågor och traits. Senare pubertet. Annorlunda hormonsammansättning. Etcetera.

Det verkar som att killars genomsnittliga skill set idag är sämre anpassat till samhälle och ekonomi. Tjejer presterar bättre, fram tills de kraschar in i barnafödande och familjebildning.

Vi kan låta alla gå förlorade på sitt eget respektive sätt - eller försöka ta hänsyn till allas särskilda behov och förutsättningar!

Ett jämlikt samhälle är jämlikt sett till utfall - men utan att göra sig skyldigt till strukturella felslut.

Ett jämlikt samhälle kan tillhandahålla en ärlig och sann analys av medborgarnas individuella förutsättningar - som i många fall låter sig grupperas, liksom alla andra fenomen, t.ex. efter kön. (Som sagt, the categories were made for man to make predictions.)

Ett jämlikt samhälle lyckas kompensera för dessa olikheter i förutsättningar.

***

Sammanfattning.

Först:

(Tredjevågens-/likhets-)-feminismen är dålig eftersom den a) tolkar ojämställda utfall som uttryck för osaklig och negativ särbehandling av den del av befolkningen som definierar sig som kvinnor (men som egentligen är identiska med den del som identifierar sig som män, förutom i triviala avseenden som att man har mer eller mindre äggstockar, och dessa triviala avseenden - SOM ATT MAN ÄR GRAVID JÄTTELÄNGE; FÖDER UT BARN; OCH MATAR BARNEN MED DI FRÅN SIN EGEN KROPP! - har ingen som helst impact på ens livsutfall), samt b) alltid tolkar kvinnor som offer och män som förövare, oavsett nämnda utfall - det är faktiskt häpnadsväckande!

...andas in...

Och:

Liberala feminism-kritiker nöjer sig med att konstatera att feministerna gör sig skyldiga till nämnda felslut, utan att också inse att olika förutsättningar kräver kompensatoriska insatser för att överhuvudtaget kunna leda till jämlikhet!

Eftersom de liberala feminism-kritikerna (t.ex. min Flam-strågubbe) ändå vurmar för de utsatta männen, så borde faktiska utfall vara intressanta oavsett vilka människor som är vinnare respektive förlorare i respektive avseende.

Men!

Vi kan inte använda feminismens dåliga och felaktiga "kvinnor-är-alltid-offer"-narrativ till att konstruera vårt kompensatoriska samhälle, eftersom detta narrativ endast kan leda till kompensation av kvinnors tillkortakommanden. Vi kan inte heller anta att exakt samma utfall är exakt samma sak som jämlikhet - som sagt behöver inte män göra abort och hundar inte rösta. Det kanske är ganska bra för många kvinnor att få sina preferenser som mammor tillfredsställda, till exempel. I ärlighetens namn är det i dagens Sverige helt tillåtet att skita i att skaffa barn, samt att ta ut exakt lika mycket föräldraledighetsdagar - greedy jävla kvinnor tar ändå ut 80 procent! Gamle Pall har en poäng, som sagt. (Och dessutom en kul lösning - läs gärna!)

Vad jag försöker säga här i det sista är att det finns ett uppenbart element av att feminister vill ha och äta kakan. Jag menar, vill man så kan man utbilda sig och göra karriär och bli hur framgångsrik som helst. Det finns många individuella exempel på det. Man kan välja att inte bli just sjuksköterska, om man nu vill tjäna jättemycket pengar. Det finns till och med kvinnodominerade yrken, som psykolog eller veterinär eller HR-prylar, som är fett bra betalda och jädrigt högstatus.

Om nu den förklarade löneskillnaden är 12 procent, så kanske vi får peka ut vilka förklaringar i denna förklarande analys som vi faktiskt är okej med. Är det att man ska få olika mycket lön beroende på hur mycket man jobbar - okej, då får den procentandelen förklaring kvarstå. Är det inte okej att sjuksköterskor får lägre lön än svetsare - tja, då får fack och arbetsgivare och politik slå sina huvuden samman och kratta manegen för en annan löneutveckling än den som varigt rådande. (Nationell brist på alla vårdyrken torde lösa problemet. Det verkar som att marknaden säger till landstingen att de borde betala ut högre löner. Pay up, bitches.)

***

Jag hoppas verkligen att någon kan ta till sig av det här. Jag är sjukt trött på alla feminist-indoktrinerade kvinnor som sitter och har exakt samma lön som alla andra, och ändå pekar på Patriarkatet varje gång kaffemaskinen går sönder. Jasså, du blev lite otrevligt bemött av en man? Intressant datapunkt! Räknade du alla de gånger som du blev otrevligt bemött av en kvinna? De gånger som en man blev otrevligt bemött av någon? Vad hände med att de allra flesta interaktioner bestod i att någon var trevlig mot dig!? Det är så satans dålig vetenskapsfilosofi.

Jag är likaledes extremt trött på att alla antifeminist-liberaler tycker sig ha varit smarta för att de läst Pinker. Det räcker inte att noter att vi människor som befolkar jorden är olika. Det ger inget svar på frågan: Hur ska vi bygga bästa möjliga samhälle för flesta möjliga personer?

Everything is proceeding as i have foreseen

Mera vatten på metadebatten.

***

Först dock sakfrågan.

Min linje i corona-debatten, kort: Den rådande svenska strategin kommer misslyckas, och vi kommer få ett explosionsartat förlopp. Eller, det har vi redan, och det är uppenbart om man tittar på vart kurvorna pekar, enligt mig själv. Vi ligger nu exakt på "deaths double every three days"-kurvan, enligt Our World In Data, och all utveckling hittills följer en förväntad laissez fair-utveckling. Som Anonym Internetz-rappare rappar: Jusqu'ici, tout va bien. Det är svårt för folk med exponentialfunktioner, bara. Som om inte alla läste Roslings Factfulness för några år sedan.

Men, vad värre är: Även om den rådande svenska strategin "lyckas" - eller ska jag säga misslyckas genom att nå måluppfyllelse - så kommer detta att innebära högre dödstal och vara sämre för ekonomin.

Om minst 60 % av befolkningen ska få det, och vi lyckas isolera alla åldringar perfekt (vilket vi alltså pågående misslyckas med), så kommer minst ca 13 000 personer att avlida. Och då är det alltså personer som är unga, med många potentiellt produktiva levnadsår framför sig. Skulle alla i befolkningen smittas, skulle upp till 240 000 svenskar att dö. Det måste rimligen vara många fler än de ca 90 000 som ändå "ska" dö innevarande år. (Se Prediktion om dödlighet.)

Skulle den rådande strategin lyckas, såtillvida att smittan bränner igenom hela befolkningen i ett hanterbart tempo tills det att vi når flockimmunitet - OBS! sinnessjukt optimistiska bästa-scenario som uppenbarligen redan håller på att gå åt helvete, vilket fö. var fullkomligt förutsägbart redan i slutet på februari även för en total lekman - så kommer ekonomin lida. Redan nu går ett flertal branscher på knä, eller till och med ligger ner. Vilka arbetstillfällen som kommer att överleva en minst sex månader lång semi-karantän vet jag inte, men det är säkert att många inte kommer att göra det.

Att hoppas på att under kontrollerade former nå flockimmunitet måste nämligen, rimligen, ta väldigt lång tid. Detta givet att vi inte helt missat att stora delar av Sveriges befolkning redan har smittats i det mörka. Vilket verkar osannolikt, eftersom IVA-platserna som förväntat fylls upp mycket snabbt nu när smittspridningen eskalerar - hade det skett en omfattande spridning redan tidigare, eller i det fördolda, borde detta synts på sjuk- och bårhus.

Högre dödstal och sämre för ekonomi, skriver jag. Än vad? Än "the hammer and the dance", såklart. Stäng ner, få kontroll på smittan, och bli sen Taiwan/Hongkong/Sydkorea. Lyssna på Bill Gates eller Gary Liu, vettja. Eller titta på den här extrempedagogiska genomgången:



Att begränsa smittspridningen, genom att i första steget kväsa den helt, skulle göra att vi slipper att offra ett stort antal liv, samt att vi bara behöver utstå en visserligen total men dock mer kortvarig nedstängning av samhället. Ekonomin mår sannolikt bättre av fyra veckors full blown karantän, än 6+ månader av nuvarande situation. Och, nuvarande situation kommer för övrigt ändå leda till full blown lockdown, eftersom vi - likt italienare, spanjorer och andra före oss - snart kommer finna oss vara fullkomligt överväldiga av en kollapsande sjukvård och döende vårdpersonal.

När vi väl stänger ner, så kommer Tegnell säga typ "we have always been at war with Eastasia."

("Oceania was at war with Eastasia: Oceania had always been at war with Eastasia. A large part of the political literature of five years was now completely obsolete." Orwell, 1984.)

Givetvis skulle vi agerat som Taiwan eller Sydkorea från dag ett. Givet att vi inte har gjort det, är det dags att agera nu istället. Givet att vi kommer att tvingas att agera när den förutsägbara förvåningen drabbar, så är det väl bättre att ha lite framförhållning och agera ASAP istället för när liken hopas sig (ännu mer).

Det om sakfrågan. Nu mera vatten.

***

När man pratar med folk om den svenska corona-hanteringen, så är de gängse svaren:

1. Jag, och du, vet inte, för vi är inte experter; mer specifik inte epidemiologer; mer specifikt inte statsepidemiologer.

2. Sverige är inte en diktatur, vilket innebär att vi inte kan och/eller vill agera effektivt.

Det första argumentet är märkligt, eftersom det inte råder total enighet bland experter; eller ens epidemiologer; eller ens statsepidemiologer. Uppenbarligen är Sverige unikt slappa i världen, och uppenbart finns det en uppsjö experter och epidemiologer även i Sverige som ifrågasätter den  svenska linjen.

Dessutom kan vi argumentera för att kontrarianer behövs, för att konsensus ska vara något värt. Salomon Ashs konformitets-experiment visar att avvikande röster, även när de har fel, gör att fler vågar yttra sig. Ett konsensus är för övrigt - givetvis - endast värdefullt om det har uppstått kring den Schelling-punkt vi kallar Sanningen - inte om den har uppstått kring exempelvis en galen diktators godtyckliga favoritidé. Konsensus är värdefullt i en kritiskt granskande, liberal tradition, där idéer och sakfrågor debatteras fritt och öppet - ett oprövat konsensus är bara en jävla slapp tankevana.

Det andra argumentet är märkligt, både eftersom det baseras på felaktig empiri och på en felaktig slutledning. Den ståndpunkt som jag har fått höra från åtskilliga, är att endast despoter agerar på ett tufft sätt mot smittspridning, och att despoter är dumma, och att ett tufft agerande därmed är dumt. Fel på flera sätt: Vitryssland har varit chillast av alla vad gäller corona - Kina förnekade till det inte gick att förneka, för att sen visserligen implementera omfattande nedstängning - och den demokratiske stöttepelaren Donald Trump har haft svårt att ta covid 19 på allvar. (Han levererar dock tillförlitligt bra humor: "It came out of no-where. Or actually, it came out of China.")

Så, despoter kan också vara slappa. Dessutom har länder som Spanien, Italien och Frankrike kört påtaglig lock down på senare tid, och som nämnts har Sverige gått längst i att inte göra det. Vi kan väl kort sagt gissa att Freedom House inte kommer att inkludera corona-hantering som en mätpunkt i sitt demokrati-index. Att nån har kokat kaffe är det enda du kan se i sumpen.

Så, empirin är fel. Men även själva slutledningen. Visserligen är mig inget så motbjudande som att diskutera konklusioner ur falska propositioner, men låtom oss hypotetiskt anta att alla diktaturer har agerat tufft mot covid-spridning, och alla demokratier slappt. Är det då ett bevis på att demokratiernas strategi är bättre?

Reversed stupidity is not intelligence. Att diktaturer gör något, innebär inte att allt blir rätt om vi gör motsatsen. Hitlers vegetarianism kan icke hållas emot Peter Singer.

Att demokratier gör något, innebär inte att det är det bästa. T.ex. är USA känt för att stänga in stora delar av sin svarta befolkning i fängelser, och att föra krig mot länder med mycket öken. Sverige är känt för sin höga narkotikadödlighet och för att sterilisera romer m.fl. Japan vill inte be om ursäkt för Nanjing-massakern, och det överlägset mest demokratiska landet i Mellanöstern - dvs. Israel - påstås behandla araber som andra klassens medborgare. Anser vi att demokratier alltid gör rätt, så finns det många andra saker som vi kan behöva omvärdera, milt uttryckt. Mass incarceration, tvångssterilisering, krig och apartheid, för att bara nämna några.

***

Sammanfattning. Jag har redan varit inne på att möjligheternas fönster håller på att stänga. Vi kommer att tvingas öppna det igen ändå, när kaoset väl materialiserar sig, men då kommer det att vara desto otrevligare.

Och vi kommer att behöva höra Tegnell säga:

Kukens ondska, och andra poänger till feminismen

(Relaterat: Kamelens död; allt om #metoo; Frågan...; allt om O'Connor.)

När nu alla och envar tar avstånd från World of Wokeraft, och varenda #metoo-raid ska vara glömd, finns anledning att hjälpa de stackars feminism-avhopparna med några vettiga tolkningar av det härke av dumheter som de försöker avprogrammera sig själva från.

Om Du undrar över premissen kan du snällt vänta till slutet av texten, då jag tänkte återkomma till en empirisk beskrivning av rörelsens halveringstid. Antroppogi är ju känd (!) för att nådigt konsumera feminist-poddar, för att på så sätt garantera en varierad åsiktsdiet. Jag skall därför låta mig bevekas till att säga några ord om Kajsa Ekis Ekman och Cissi Wallin. Inget precis nytt under blåslampan, således.

Men först: Varför babyn kan få stanna i den torrlagda badbalja som vi kallar svensk feminism. Eller: Vad ni fortfarande kan få tro på, era anomiska stackare.

***

För det är faktiskt rätt att hata penisen. 

SCUM - Society for Cutting Up Men - kanske inte bokstavligen handlar om att klippa av mäns penisar (eller så gör det det, jag minns faktiskt inte och det är hur som helst klart i linje med andemeningen), men kom under en period att handla om det i i sin svenska debattinkarnation. (Till Pär Ströms stora frustration, så klart. Han var faktiskt en aspig stackare, trots allt. Vem fan pallar sura över en teaterpjäs?) Nidbilden av feminism - till icke obetydlig del överlappandes med feminism - handlade om kukhat, och kukhat är fult och fascistiskt. Eller?

Låt oss vända blicken mot fåglarna. Tittar vi på taxonomin ser vi att dessa, om vi bortser från de strutsartade och de hönsartade, består av den artrika överordningen neoaves. Det är främst här vi finner vackra fjäderdräkter, sofistikerade parningsdanser, intelligens och prestigehierarkier, etcetera högintressanta egenskaper och beteenden.

Darwin noterade att domesticerade djurarter är mer variabla än vilda. Förklaringen är att en malthusiansk verklighet selekterar för mean, lean [relevant egenskap]-machines. Allting strävar mot en optimal form. Suboptimala former undanbedes och selekteras bort. (Eller för att tala sannolikhetssofistikerad determinism - allting trillar ner i en basin of attraction, och fortsätter trilla tills de når ett korresponderande jämviktsläge.)

Det fina med evolutionsteorin är att den förklarar varför naturen ser ut att ha ett syfte, fast den inte har det. Men människor har syften. För domesticerade arter gäller andra selektionstryck än de malthusianska, eftersom de selekteras för att t.ex. vara korvar som passar i kaninhål (taxar) eller vara snälla mot barn av andra arter (golden retrievers). Myotoniska getter är ett bra exempel på att domesticerade djur utvecklas under ett annat urval än det naturliga. Det naturliga urvalet skulle aldrig ha släppt igenom djur som svimmar av skräck när de ser ett rovdjur.

Men, även i naturen förekommer svårförklarade former. Påfågelns stjärt är ett typexempel. Det är inte den mest optimala formen, om vi bara räknar effektivt spenderade kalorier. Den här typen av extravagans förklaras oftast genom sexuell selektion, som alltså är en annan urvalsprincip än det naturliga urvalet. Det naturliga urvalet handlar om vilka som överlever - dessa organismers anlag blir vanligare, relativt organismers anlag som inte överlever. Men inom spannet för överlevnad finns det utrymme för ytterligare en selektionsprincip - vilka som lyckas föröka sig.

I grund och botten handlar det om att manligt och kvinnligt är två helt olika strategier. Den kvinnliga är dyr men säker, och den manliga är billig men osäker. De kvinnliga könscellerna innehåller massor av värdefull näring, och de är typiskt sett begränsade till antalet, medan de manliga könscellerna är enkla sprattlande molekyler som återbildas ad infinitum. Lite beroende på vilka arter vi talar om så är det också oftast ägg-bäraren som blir bärare av barnet under ett havandeskap - som tar risken som det innebär att föda ut barnet - och som sen vårdar barnet på ett kostsamt sätt. (Variationen är dock stor inom djurvärlden, som sjöhästar och spindlar och annat exemplifierar.)

Typiskt sett vill alltså manliga organismer - spermiebärarna - exploatera de kvinnliga äggbärarnas reproduktiva resurs. Därför är kvinnan det selekterande könet, då hon väljer vems spermier som ska få nå hennes ägg. Mannen utvecklas under det selektionstryck som är kvinnans preferenser, på samma sätt som taxen och de myotoniska getterna utvecklats under det selektionstryck som är människornas avel. Sexuell selektion handlar om att män måste konkurrera om kvinnors likes. Äggbärarnas roll är att välja spermiebärare.

En annan strategi är att helt enkelt stjäla äggbärarens reproduktiva resurs, dvs. att para sig med våld, mot äggbärarens vilja. Detta måste betraktas som osoft, eftersom det inskränker äggbärarens möjlighet att välja hur hon investerar sin dyrbara reproduktiva resurs. Frågan..., avsnitt 4.7:

En rationell människa med en strävan bort från allsköns sexualmoralism, kan frestas att likställa sexuellt våld med annat våld. Vad är väl våldtäkt, annat än en specifik form av misshandel? PI- modellen ger emellertid en teoretisk förklaring för den empiri som visar att våldtäkt uppfattas som en mycket större kränkning än en misshandel av motsvarande grad. Eftersom kvinnans PI nödvändigtvis är högt, och hennes reproduktiva potential därmed är begränsad, är kraftig aversion mot ”PI-stöld” någonting som borde ha selekterats för. Att få bibehålla rätten till sitt reproduktiva val är väldigt viktigt för det PI-intensiva könet, ur ett evolutionärt perspektiv.

Dessutom kan det ha selekterats för att kvinnor ska signalera till sina befintliga partners att en våldtäkt verkligen är ofrivillig, för att inte väcka misstankar om systematisk otrohet och faderskastvivel – en paranoia som kan ha selekterats för gällande män. Eftersom det är lättast att övertyga någon om man är ärlig, bör en sådan adaption helt enkelt vara att man som kvinna verkligen, djupt och innerligt, mår dåligt av att bli våldtagen.

Givetvis behöver inte det uppenbara faktum att det är obehagligt att utsättas för sexuellt våld, härleda ur evolutionsteorin. det är inte desto mindre intressant att notera att empirin även i det här fallet passar bra med teorin. Dessutom är det knappast a priori självklart att rape trauma syndrome ska existera. Eftersom det är ett så distinkt och allmängiltigt syndrom, med starkt negativa oh ofta hindrande symptom, kan vi föreställa oss att det ska ha en evolutionär orsak. Vi måste annars förvånas över att evolutionen inte har selekterat för anlag för att bara skratta bort övergreppen och gå vidare.

Nå. Manligt och kvinnligt är reproduktionsstrategier, och olika strategier kräver olika verktyg. Ägget är dolt och svåråtkomligt, för att säkra kvinnans fria val i vem hon ska investera sin dyrbara resurs i. Spermien är ett dampigt litet virus som vill låta sig bäras av vindarna och landa i ditt morgonkaffe.

Penis är ett strålande verktyg för att tränga in i (t.ex.) kvinnor med. Ett utstickande injektionsverktyg som fan bara vill in i hål och spruta.

Kan ni gissa vilka som inte har penis?

Damn right.

Neoaves.

***

Strutsliknande och hönsliknande fåglar har verkligen sina meriter. Inte minst kasuaren. Mäktig jävla best. Ingen kan förneka det. Men, det är inte minst inom neoaves som de verkligt imponerande fallen av sexuell selektion uppträder. Paradisfåglar. Högintelligenta kråkfåglar. (Nämnda påfåglar är dock hönsfåglar av familjen fasanfåglar, även om taxonomin verkar vara under rekonstruktion.) Och det som inte minst förenar neoaves är att de saknar penis.

Penisen är vapnet med vilket man våldtar. Så knullar även den fläckiga hyena-matriarken sina hanar i röven med sin mäktiga pseudopenis. (Redan Plinius d.ä., 23–79 e.Kr., hade svårt att få ihop det: 

It is the vulgar notion, that the hyæna possesses in itself both sexes, being a male during one year, and a female the next, and that it becomes pregnant without the co-operation of the male.)

 En förklaring till varför neoaves har så hög föräldrainvestering, och så extrema uttryck för sexuell selektion, är att man har evolverat bort från våldtäktsstrategin. När ägget inte längre kan befruktas med våld måste fåglarna istället gå in i en kapprustning där idel fetare fjäderdräkter och dansuppvisningar krävs för att vinna honans uppskattning. (Intuitionen säger oss också att "skenande sexuell selektion" torde bli vanligare då. "Runaway sexual selection" innebär att honor selekteras för att uppskatta egenskaper på meriten att andra honor uppskattar dessa egenskaper, dvs. att honom väljer partner för att de själva ska få manlig avkomma som andra honor kommer välja.)

Som Antropofagi varit inne på vad gäller adult sex ratio (ASR), excess males och våld, så är vidare hög föräldrainvestering (PI) en strategi som män kan tillämpa inom ramarna för den sexuella selektionen. När våldtäkt inte längre är en tillgänglig strategi, så kommer hög PI bli en större del av det sexuella selektions-spelet.

Så, (nidbilds-)-feministerna hade verkligen helt jävla rätt. Kuken är ond. Om alla bara hade kloaker så hade vi inte haft sexuellt våld, och därutöver hade vi haft mer ansvarstagande fäder som tillyttermera visso hade varit både stiligare och smartare i sin iver att impa på damerna.

***

Låtom oss då resonera om distinktionen mellan biologiskt kön och socialt konstruerat genus. Den illvilliga kan säga att feminismen är sprungen ur ett relativistisk fuskbygge och en neocartesiansk dualism. Även de förment "vettiga" feministerna brukar säga att "okej, visst är det skillnad på mäns och kvinnors kroppar, men hjärnorna är fan helt identiska." Detta är såklart idiotiskt - varför skulle hjärnorna vara identiska när kropparna är olika? Varför skulle diametralt olika reproduktiva strategier ha exakt samma kognitiva maskineri?

Är könsroller då bogus? Nej för i helvete. En give away är att könsroller är olika i olika kulturer. Även saker som ofta är lika, är ibland olika. Hur ska vi förstå detta?

Genom kulturell-evolutionär spelteori, förstås. Det är nu så, att tvåkönade däggdjur som har en hög föräldrainvestering, kommer att ha mycket att vinna på arbetsdelning. Då den minsta reproduktiva-ekonomiska enheten med nödvändighet är man-kvinna-paret, så kommer en könad arbetsfördelning att uppstå människor emellan. Eftersom män och kvinnor har något olika ingångsvärden, så kommer sannolikheten för en viss könstypisk arbetsfördelning vara hög, om uppgiften ifråga rör något där det ena könet oftast har ett övertag. Så, kvinnor pysslar nästan alltid med barnomsorg, och män nästan allt med storviltsjakt. Den här typen av uppgifter är mindre konvention, och mer rent logiskt-funktionellt den smartaste uppdelningen.

Den feministerna verkligen har rätt i, är att mången arbetsfördelning är mer konventionsstyrd. Det kan vara slump eller ovanliga ekologiska förhållanden som bestämmer en initial arbetsfördelning, och varje given fördelning kommer snart etableras som ett faktum eftersom varje koordinering runt en arbetsfördelning i sig innebär en jättestor vinst för alla inblandade. 

Feministerna har till och med ett - jättebra! - ord för det här: Könskontrakt. The name of the game of normkritik är att skärskåda gamla könskontrakt och se vad som är grundat i konventioner som inte lägre är funktionellt relevanta eller nödvändiga, och att riva upp dessa kontrakt. Visst kommer det att ske till en kostnad av förlorad koordinering, men om samhället är mycket annorlunda idag jämfört med förr kanske den kostnaden är låg eller irrelevant, och förresten är explore alltid värt, även om exploit alltid är närmast tillhands. Feminism och normkritik är då ett sätt att koordinera en explore-funktion. (Explore/exploit, ni vet. Utforska eller bara hålla sig till en beprövad modell.)

Så, socialt konstruerat kön - genus - är en extremt relevant och omfattande och variabel del av mänskligt beteende. Att kritisera och ompröva könsroller är mycket, mycket viktigt och värdefullt, eftersom vi spelteoretiskt tenderar att köra fast i vissa inadekvata jämviktslägen - lokala optimum som är långt från ett globalt optimum - och ännu mer så eftersom vår värld förändras snabbt och mycket (tack vare innovation och vetenskap, eller vad det nu är som givit oss exponentiell tillväxt).

Så, kuken är ond och könsrollerna borde rivas neder. Feministerna hade rätt hela tiden.

***

Vi kan lätt komma på fler saker som feministerna har haft rätt i. Det som verkar hända nu, och som Antropofagi varit på spåren ett bra tag, är att tidsandan svänger och de principlösa kappvändarna inom feministkadern mangrant överger skeppet. Debattpolkan stapplar vidare medan signalvärdena fluktuerar utan att någonsin hitta ett stabilt ekvilibrium. (Relaterat: En varg söker sin podd söker sitt Schelling's fence; legalisera prostitution är kanske inte hela lösningen på #metoo.)

Inte minst verkar dock, ärligt talat, vita CIS-feminister ha kommit på att en negativt orienterad ideologi - en ideologi med abjektsfokus, för att tala med Alexander Bard - inte är så kul längre, nu när de jobbat sig upp till toppen av näringskedjan. När Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman och Liv Strömqvist får smaka på sin egen medicin, och hängas ut som transfober eller kättare eller vad det nu må vara, så är det inte så kul längre.

Lite bakgrund: Ekis Ekman har skrivit en bok om att kön faktiskt finns, och att transdiskursen riserar att erodera kvinnokampen. Cissi Wallin har ändrat sig; det är inte bra att starta lynchmobbar mot privatpersoner och driva människor till fattigdom och självmord, endast baserat på hörsägen, i sin tur baserad på en sjukt dålig incitamentstruktur där hat och klick leder pöbeln; Strömqvist har länge famlat sig fram mot en ekonomisk-evolutionär-spelteoretiskt syn på sexualekonomin.

Antropofagi har som sagt ofta försökt konsumera lite feminism i poddform, för att hålla sig a jour med "forskningsläget" och få lite alternativa åsikter till livs. Det är en svår uppgift eftersom feministerna är vansinnigt osakliga och tendentiösa, men det är också därför det kan vara lite kul ibland. Det är också kul rent sociologiskt att följa hur debattörer på individnivå famlar sig fram genom det mörker de själva ofta sett till att stänga garderobsdörren om.

Då kör vi!

***

1) Ekis Eman.

Källa: Podd.

Referat: Ekis Ekman tycker att det är dumt att translobbyn relativiserar bort kvinnan ur ekvationen. Hon står fast vid att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor, och att man riskerar att glömma bort det - samt ytterligare förtrycka kvinnor - om man börjar ge kvinnors speciella rättigheter till f.d. män. Hon tycker inte att de sämsta manliga idrottarna ska få krossa i alla damsporter, eller att vi ska släppa in killar i kvinnors trygga rum. Inte minst verkar hon mena att vi behöver begreppet "kvinna" för att kunna analysera kvinnors utsatthet samt organisera kvinnor för att motverka patriarkatets förtryck.

Analys: Det som är bra med evolutionsteorin är, som sagt, att den lyckas förklara varför det ser ut som att det finns ett syfte, när det inte finns ett syfte. Den kulturell-evolutionära spelteorin gör samma sak, enligt ovan beskrivet - förklarar varför vissa könsroller selekterats för under vissa omständigheter. 

I Sapiens konstaterar Harari - kort och torrt - att kvinnor alltid varit förtryckta men att ingen vet varför. Jag vet inte om han bara vill slippa en kontrovers, men det finns också skäl att anse att "patriarkatet" som koncept har fått vara en stand in för riktiga förklaringar. Spelteori och kulturell evolution kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Patriarkatet, på samma sätt som evolutionsteorin kan ge oss svaret på Varför Vi Ser Gud.

Ekis Ekman vänder sig mot att man relativiserar bort biologiskt kön. Samtidigt påstår hon att mäns och kvinnors hjärnor är identiska, och att inga skillnader mellan könen kan förklaras med genomsnittliga olikheter i biologin. Könsroller är helt godtyckliga för Ekman. Ett problem som hon ser med transdiskursen är att man tvingar ihop kön med genus när man säger att "pojkar som beter sig som flickor kan byta kön," och hon har en god poäng här. Givetvis är det sjukt könskonservativt att stänga ut alla otypiska individer från ett visst kön genom att snäva åt könsrollerna och kräva perfekt alignment av kropp och beteende. 

Den kula hon dock verkar vägra att bita i är att män och kvinnor i genomsnitt är olika rent psykologiskt; det finns typiska manliga respektive kvinnliga beteenden. Som vi varit inne på finns det även ett mer variabelt socialt kön, som dock inte direkt är godtyckligt men kanske i vissa fall föråldrat. Ekis Ekman borde släppa sitt agg mot "biologisterna," och "biologisterna" (som säkert finns) borde släppa sin förnekelse av könsroller, och de borde mötas i att det finns biologiska skillnader mellan könen som går bortom kuk/fitta pattar/ej pattar. Hjärnor kan också vara olika - de är också en del av den fysiska verkligheten. Ekis Ekman borde släppa sin slappa dualism.

Jag skulle tro att många intersektionalitetsfeminister och liknande nog tycker att Ekis Ekman har fel. Jag tycker också det, men på andra sidan av henne. Jag tycker hon har poänger som intersektionalitetsfeministerna troligen saknar, men att hon borde gå längre. Det är lite som när Strömqvist inte vågar gå full Alexander Bard. Båda klänger sig desperat fast vid en ideologisk kärna av Patriarkat och Kvinnoförtryck, trots att feminismens splittring tvingat dem att börja se inkonsekvenser i den egna världsbilden.

Jag hade respekterat Ekis Ekman mycket mer om hon vågade vara särartsfeminist fullt ut. Nu gömmer hon sin särartsfeminism bakom tal om "den kvinnliga erfarenheten" - ord som en likhetsfeminist behöver för att förklara varför vi överhuvudtaget ska bry oss särskilt om kvinnor, om de nu är exakt lika dana som män. (Obs, hon säger inte detta - hon erkänner att kroppar är olika - men hon erkänner ju ej att psykologi och beteende och preferenser också kan vara olika.)

Det finns en plats för särartsfeminismen. Just för att män och kvinnor är olika kan det vara relevant att diskutera kompensatoriska åtgärder, om målet är jämlikhet mellan könen aka. jämställdhet. Med olika förutsättningar behövs olika insatser för att utfallet ska bli lika. (Den som inte hänger med får läsa lite mer Peter Singer.)

Slutsatsen är att Ekis Ekman givits massa empiri gratis av verkligheten, men att hon slarvat bort sina slutsatser. Pga. ideologiska skygglappar vägrar hon släppa sina mest grundläggande - och mest felaktiga - antagande om världen. Visst har hon rätt i att translobbyn är tramslobbyn, men hon har inte rätt egentligen. Bara rätt i sin kritik.

***

2) Cissi Wallin. Källa: Podd.

Referat: Cissi Wallin har beslutat sig för att hon gjort orätt - alternativt att gräset vissnat där hon betar, och att hon måste hitta någon annanstans där det är grönare - och därför går hon nu ut med att wokeness är ondska. Pga. internet och hat och offermentalitet så har hon hetsat och hatat mot privatpersoner, och nu verkar det som om hon inte vill göra det längre. (Även om hon kanske, kanske vill hetsa mot privatpersoner som hetsar mot privatpersoner. Den nya anti-cancel-culture-affärsmodellen verkar ganska lik hennes tidigare lynchmobs-affär.)

Till Ivar Arpi säger hon att det känns som att hon varit med i en sekt, men att hon nu själv utsätts för hot och hat och förföljelse - dvs. vad jag skulle vilja kalla för "sin egen medicin" - eftersom feminismen gått vidare och hon inte längre är lägst ner/högst upp som kvinna. Precis som för Ekis Ekman har transpersonerna kommit och förstört alltihop. Möjligen de svarta också. (Det är kul att Arpi uttryckligen påpekar att Wallin inte vann offer-tävlingen inom vänsterfeminismen, och därför nu måste byta arena. Detta skrattas tyvärr bort. Överhuvudtaget dalar min respekt för Arpis journalistiska gärning en smula, då han genomgående stryker medhårs och inte ställer någon kritisk fråga att tala om i podden med Wallin.)

En intressant historik är att Cissi Wallin tidigare poddat långa avsnitt om att man inte kan hålla på med slappt manshat - nej, exakt alla män förtrycker exakt alla kvinnor, och man ska aktivt hata alla män. (Källa: Hennes podd Penntricket, avsnittet om manshat.) Så fint då att hon nu har ändrat sig! Det kan verkligen hända den bäste.

Med lite tur är det här främst en funktion av debattkamelens död - dvs. att folk är trötta på polarisering. Det behöver inte vara så att Wallin själv är så trött på polarisering, men som affärsidkare med örat mot internetgatan så bör hennes förändrade inriktning säga oss något om vartåt efterfrågan barkar. Det kanske inte ger lika mycket likes och annonsintäkter att hata män längre? (En närliggande och delvis överlappande tolkning är att vi som samhälle genomgått en socioteknologisk mognad och helt enkelt lärt oss hantera sociala medier, vilket i så fall skulle göra #metoo-artat content mindre bärkraftigt.)

Även Wallin verkar - likt Ekis Ekman - less på att translobbyn håller på och håller på. Hon avfärdar inte feminismen, men dock the wokeness, och hon hyllar Grupp 8-feminismen. Detta är enligt mig en rimlig hållning, enligt ovan fördra resonemang om att det finns en roll för särartsfeminismen. Sakfrågan förskola är en kompensatorisk insats som reducerar ojämlikheten mellan män och kvinnor. Good stuff.

Däremot är Wallin liksom Ekis Ekman fortfarande fast i tanken på Patriarkat och Kvinnoförtryck. Även Wallin skulle kunna växa upp och se att världen är komplex, och att det händer massa hemska saker utan att vi måste bygga en konspirationsteori av dem. Men, i grund och botten verkar Wallin (om vi bortser från underliggande affärs-o-etiska skäl som vi endast kan spekulera om) rör sig åt rätt håll - mot en sund och funktionell särartsfeminism som må ha en felaktig analys (vem har inte det!) men som kan vara vettig för att adressera sakfrågor och skapa nytta.

***

I grund och botten är allt ändå meningslöst.