Du har säkert någon gång hört din mest slentrianvänstraste woke-kompis reflektera över vilken himla patriarkal ideologi som kapitalismen egentligen är. Well I gots a newsflash fo' ya - din mest slentrianvänstraste woke-kompis just might be right.
Givetvis dock inte på det vis hen föreställer sig - i den mån hen nu överhuvudtaget har några koherenta föreställningar, det vill säga i den mån som hen överhuvudtaget tror, till skillnad från anser. För att tala med Willy Kyrklund/Pontus Pilatus. (Ironiskt nog är det som Pontus Pilatus så axiomatiskt anser, till skillnad från tror, att moral kan byggas på förnuft. Men mer om det i Om Godheten, såklart.)
Anyhow. Anledningen till att kapitalismen - eller, egentligen dess underliggande ideologiska bas, liberalismen - kan sägas vara "patriarkal", är att den är för män.
Rulla upp underkäken ur bröstbehåringen, vettja. Och följ plotten istället. Så våldsamt förvånande är det inte.
En tradeoff föreligger mellan att investera i befintlig avkomma och sig själv (dvs. indirekt i framtida avkomma). Då varje individ blott är en farkost för sin DNA-molekyl, är vi i allmänhet selekterade för att optimera DNA-molekylens överlevnad. Därför kommer vi vilja göra så mycket som möjligt för vår avkomma, men bara till den grad att vi inte kan gör ännu mer för vår DNA-molekyls fortlevnad genom att skaffa ännu mer avkomma.
Eftersom det är kostsamt att skaffa avkomma, kommer det kön som har högst PI - i vårt fall kvinnan - vara en attraktiv resurs för det kön som har lägst PI - i vårt fall mannen. Män kommer tävla om kvinnor, eftersom kvinnor representerar PI-resurs som kan komma avkomman tillgodo. Kvinnan, on the other hand, kommer inte vilja kasta bort sin dyrbara PI på vem som helst - kvinnan kommer vilja välja omsorgsfullt vems gener hon ska investera i, dvs. blanda sina egna gener med. Män, som har lägre PI, kommer oftare att prioritera att skaffa så mycket avkomma som möjligt, med "hopp" om att kvinnornas PI tillser avkommans överlevnad och välmåga.
Som vi har sett uppvisar människoarten en förhållandevis låg könsdimorfism - män och kvinnor är ganska lika. Detta indikerar en mer jämt fördelad PI, eftersom ojämt fördelad PI förväntas driva könsolikheter. Vi observerar även empiriskt att män kan ha hög PI, även om kvinnor obviously tenderar att ha högre, och som vi har sett kan situationer uppkomma då män tävlar om kvinnor genom att signalera hög PI (t.ex. vid skev ASR, då övervikt av män kan göra en promiskuös reproduktionsstrategi mindre lukrativ, relativt sett).
Eftersom män oftare satsar på många reproduktionstillfällen, och kvinnor investerar mer i avkomman, förväntar vi oss - och observerar även i tvärkulturella studier - att män attraheras av fysisk attraktivitet och fertilitet, medan kvinnor attraheras av makt och rikedom/resurser. Män attraheras också av slampighet, eftersom det signalerar "billiga" reproduktionsmöjligheter, medan kvinnor attraheras av cash dollars och gråa tinningar. Typ.
Vidare är det i kvinnans intresse att binda mannens PI, inklusive materiella resurser, till sin egen avkomma. Mannen vill emellertid förfoga över sina egna resurser själv, för att kunna fortsätta vara attraktiv och således få tillstånd nya reproduktionstillfällen.
Kvinnan fruktar detta - hon fruktar all avledning av PI (inkl. pengar) från den egna avkomman. Här inkluderas även den egna faderns "GPI", dvs. grand parental investment. Döttrar blir mycket beklämda när deras fäder träffar en ny, eftersom det riskerar att avleda GPI från kvinnans avkomma. Söner bekymrar sig inte fullt så mycket om detta, eftersom de själva ändå avser sprida sin säd så mycket som möjligt och således inte inordna sig i genetiska stuprör av monogami.
***
Vart för oss då allt detta? Jo: Till att mannen bejakar AUTONOMI och SJÄLVSTÄNDIGHET som absoluta värden. Som man (jag anar att du är man, kära läsare) tänker du kanske att dessa värden är absoluta, oomkullrunkeliga, och rena. Tja, så kan det kanske verka för dig. Men conveniently enough så passar de också din könstypiska reproduktionsstrategi väldigt väl. Givetvis vill du vara självständig - givetvis vill du förfoga över dina egna resurser.
Kolla på hiphop/rapp. ca 37 procent av alla lyrics handlar om ... Typ detta:
Eeny meeny decisions, with precision I pick or
Make my selection on who I choose to be wit', girl
Don't touch my protection, I know you want it to slip
But slippin' is somethin' I don't do, tippin' for life
That's like makin' it rain every month on schedule
Let me tell you, get your parasol umbrella
'Cause it's gonna get wetter
Better prepare ya for the C support
She supposed to spend it on that baby, but we see she don't
"Ask-ask Paul McCartney, the lawyers couldn't stop it
Slaughter-slaughterin' of them pockets
Had to tie her to a rocket"
Send her in to outer space, I know he wish he could
'Cause he payin' 20K a day, that bitch is eating good
Det är alltså riktigt illa om du låter din protection slippa - för that bitch vill bara bli befruktad av dig för att komma åt dina resurser. Paul McCartney borde veta.
En av de mest centrala konflikterna i hiphop/rap handlar alltså om könskriget om mannens resurser. Juridiken tvingar männen att ge upp resurser till kvinnan, under vissa förutsättningar. Ärvdabalken och äktenskapet och allt det där handlar om samma sak - skapa institutioner för att formalisera männens ansvar för sin avkomma och deras PI-intensiva moder. Innan vi hade lag och rätt, ja då hade vi hederskultur, som ju handlar om ungefär samma sak. Se till att kvinnan är gift innan hon ligger, och hugg huvudet av alla som kliver utanför skaklarna utan en tillbörlig prästerlig välsignelse. På ett ungefär.
Och, vi vet ju att hiphop aldrig ljuger. Det är därför det är så jävla vidrigt ibland. Ty sanningen ÄR stygg. Inte snygg.
***
Så, Mannen, givetvis är du för autonomi och självständighet. Det gynnar din PI-parasiterande reproduktionsstrategi.
Detta syns inte bara i rapp, utan i varje enskild parbildning i nationalstaten Sverige. Mannen vill ha "egentid" - kvinnan vill inskränka denna egentid. Detta bråkar man om inför en psykolog, som måste låtsas som att det bara handlar om individer med lite olika perspektiv på livet. Den underliggande konflikten handlar om att kvinnan vill utverka så mycket PI som möjligt ur mannen, dvs. vill att mannen ska investera i barn och familj, samtidigt som mannen vill investera i sig själv istället. För att bli mer attraktiv, och optimera för framtida reproduktionstillfällen - på bekostnad av den befintliga avkomman.
Mannen ska ha ledigt från familjen en kväll i veckan för att spela i punkband? Han vill ligga med groupies! Mannen ska ha ledigt från familjen för att träna? Han vill va' snygg för luder på stan! Han vill köra en distansutbildning, en master i business and administration? Investerar i sig själv, den rackaren, på bekostnad av familjen!
Denna konfliktlinje kan verka nog så uppenbar, och djupgående. Men - shit runz even deepah.
Mannen vill också effektivt lösa problem i relationen. Detta, tycker mannen, borde vara det rationella sättet att hantera problem som uppstår. Att var lösningsfokuserad.
Nixpix. Kvinnan är problemfokuserad. Att vilja lösa problem, effektivt! och medelst ansvarsfördelning! är ett hot vad kvinnan anbelangar. Det signalerar nämligen, förmodligen helt riktigt, att mannen vill få det där jobbet som heter Familjen överstökat. För att istället kunna ägna sig åt annat. Sånt som är kul. Rappa. Träna. Bygga prestige-baserade allianser med andra män. Sånt som är kul eftersom folk som tyckt att det var kul har blivit din jävla förfader!
Mannens pragmatiska effektivitet är ett sätt att allokera resurser på ett sätt som kvinnan inte vill veta av. Kvinnan vill istället att mannen ska diskutera förvaringslösningar i hemmets trygga härd. Inte skaffa jävla deffade abs, eller en master i B&A, eller ge ut en diktsamling.
Granted: Kvinnans intresse är delat härvidlag. Hon vill ju gärna att mannen ska fortsätta investera i familjen, och en strategisk bromance med högsta chefen kan ju mycket väl gynna barn och barnbarn på lite sikt. Så vissa utomäktenskapliga aktiviteter måste godkännas. Den dåliga stämningen uppstår när du tror att det givetvis är chill att göra vad du vill!
***
Mannen skattar självständighet och autonomi högt. Så högt att han gjort det till dygd, och gjort det till självklarheter. Liberalismen passar mannen perfekt - en ideologi som betonar individens primat. Kvinnan är mer skeptisk. För henne är det självklart att mannen är en resurs som hon ska få, eller i alla fall vill lyckas att, kontrollera. Mannen kan inte enkelt förstå detta. Med PI-modellen kan han ändå förstå. Även om det fortfarande känns sinnessjukt.
Kvinnan kan, i det rådande paradigmet, möjligen inte argumentera för sin magkänsla - att hon vill dominera och kontrollera mannen. Det är dock det hon vill, på en känslomässig nivå. Feminismen har dessvärre hittills inte gjort det lättare för henne här, eftersom den normkritiska feminismen gjort sitt bästa för att upplösa äktenskapet som institution. Och, äktenskapet handlar ju om att knyta en man till en familj. Det handlar om monogami. Om jämlik male-to-female breeding ratio. I alla fall i vårt kära västerland, där vi möjligen tillämpat älskarinnor och älskare, men inte så värst mycket haremlösningar.
***
Liberalismen har inte segrat. Harari har noterat att den falska idén om fri vilja mals ner av den teknologiska utveckling som gör det lättare och lättare att förutsäga och kontrollera människors vilja. Liberal demokrati har varit bra, eftersom det är bättre att låta alla få som de vill. Men, när vad de vill lätt styrs av en tredje part, har aggregatet av preferenser inte längre samma betydelse. Slumpmässigheten har minskat, från det perspektiv som kan förutsäga och kontrollera.
Men, liberalismen har inte heller segrat, eftersom feminismen inte längre är liberal. Feminismen rörde sig en gång i tiden mot en liberal punkt, där mäns och kvinnors rättigheter och skyldigheter skulle få vara desamma. När den rörde sig förbi och vidare så avlägsnade den sig istället från liberalismen. Den rörde sig mot den feminism som gör skäl för sitt namn genom att inte längre handla om jämställdhet, utan faktiskt om kvinnans överhöghet och dominans.
Idag är det uppenbart att männen, eller i alla fall jävligt många av dem, är det feministiska samhällets offer och förlorare. Det räcker emellertid inte att designa ett samhälle som inte passar män - vi måste även skambelägga männen, och ytterligare reducera deras möjligheter. Se här, en liten åsikt: Män klarar sig sämre i skolan, så därför ska vi ta bort högskoleprovet, där många män klarar sig bättre. Detta för att ytterligare bidra till en könsobalans på universitet och högskola!
Debattartikeln är givetvis barrock, och man kan konspirationsteoretiskt undra om inte GP släpper igenom sådant bara för att ha en halmgubbig feminism att kriga mot på sina ledarsidor. Hur som helst verkar debattartikeln representera en verklig åsikt, vilket är sjukt nog. Åsikten är att männen är samhällets förlorare, men det finns ännu något vi kan ta ifrån dem.
***
I den illiberala tappningen av feminismen handlar det inte om jämställhet. Det handlar om att göra mannen till det Onda - "vit, heterosexuell cis-man" är tyvärr inget argument, tjejer 😉
Samtidigt är Kvinnan det goda - det helgonlika, alltid offer, alltid rättrådig.
Den liberala, kapitalistiska ordningen gynnar mannen, eftersom den fokuserar på individens frihet. Detta är till mannens fördel, inom PI-modellen.
Den dominanta feminismen stoltserar inte med någon påtaglig logiskt resonemangsstruktur, eller idémässig koherens. Den kan se ut att bygga på godtycke, men om vi vågar ta dess identitära anspråk på allvar så ser vi att det inte är så. Premissen är istället att mannen är ond och har fel och ska ge upp allt, medan kvinnan är god och har rätt och ska ha allt. Detta är visserligen en sorts godtycke, om vi utgår från att alla individer är lika inför lagen etcetera. Men det är inte godtycke om vi helt enkelt ger män och kvinnor olika rättigheter och skyldigheter. Vilket i någon mening kan rationaliseras genom PI-modellen.
(PI-modellen ger givetvis inga rekommendationer. Den visar emellertid, i den mån vi tror på dess trossatser, var intressekonflikterna mellan män och kvinnor föreligger inom den reproduktiva sfären. Vilken såklart är den sfär som män och kvinnor måste navigera tillsammans.)
***
Det sägs ibland att den socialdemokratiska välfärdsmodellen, med Sverige i spetsen, är feminiserade samhällen. Och visst har feminismens röta spritt sig igenom hela bygget; så mycket är uppenbart.
Men vi borde fråga oss varför inte den bismarckianska, eller konservativa, eller kooperativa, välfärdsregimen inte nödvändigtvis bör ses som den mest feminina. Här är ju familjen den enhet som välfärdssystemet tillerkänner rättigheter. I länder som Sverige är det i allmänhet individen som är föremål får insatser och transfereringar. (Med undantag för t.ex. ekonomiskt bistånd, där familjen är biståndsmottagare.) Det bismarckianska systemet kanaliserar således resurser till kvinnans maktcentra; familjen.
De anglosaxiska välfärdsregimerna har visserligen mekanismer för att stjäla pengar från Big Boi och Paul McCartny, i de fall att PI-modellens konfliktlinjer skulle aktualiseras. Så just detta segment av blogginlägget får nog anses som mindre väl genomtänkt. Till skillnad från det övriga då, givetvis.
***
För att runda av resonemanget: På grund av den dynamik som PI-modellen beskriver, kommer män hålla individualistiska värden högt, medan kvinnor håller familjen högt - ffa. i den mening att Mannens PI och resurser ska tillfalla familjen och dess överhuvud Kvinnan. Mannen är därför av naturen liberal, medan kvinnan av naturen är konservativ.
I epilogen till inlägget om meta-debatt-polkan resonerar Antropofagi om huruvida man kan se etik som ett spelteoretiskt nash-ekvilibrium, i ett spel där spelreglerna bestäms av de materiella och ekologiska förutsättningarna samt de övriga spelarnas typegenskaper. Moral kan då ses som något emanerandes ur ett sådant nash-ekvilibrium.
(Wikipedias korta förklaring av nash-ekvilibirum följer nu för den som inte vet och inte orkar kolla upp:
Nashjämvikt (engelska: Nash equilibrium) är en spelteoretisk strategitupel för vilken ingen spelare har något att vinna på att ensam byta strategi, utan måste göra det tillsammans med andra aktörer för att tjäna på sitt strategibyte. Detta gäller även om spelarna i förtid visste/kände till de andra spelarnas eller aktörernas beslut. Exempelvis är trafikriktningen i Nashjämvikt, antingen följer alla vänstertrafik eller så följer alla högertrafik, någon medelväg är inte möjlig.
Förutom att jag inte har en aning om vad "upel" betyder så håller jag helt med. Slutparentes.)
I avsnitt 53 av podden Stormens utveckling pratar Liv Strömqvist om hur man kan se på #metoo som ett uttryck för ambivalens inför den sexuella frigörelserevolutionen. Strömqvist menar i stora drag att #metoo blivit det narrativ som förment frigjorda kvinnor kan använda för att hantera känslor som egentligen härrör ur det faktum att kvinnlig sexualitet blivit mindre dyrbar.
Strömquist tar ett exempel från Torontos konstvärld, där ett antal kvinnor kräver en manlig konstnärs "avgång" (han ska alltså helt sluta göra konst!) då de alla legat med honom när de var unga. Centralt är att inga brott har begåtts, men att kvinnorna legat med honom för att få en ingång i konstvärlden, och nu - åratal senare - känner ånger över detta.
Strömqvist argumenterar - vilket är i enlighet med Antropofagis spelteoretiska förståelse av etik och moral - för att den sexuella frigörelsen helt bestäms av teknologiska och ekonomiska skiften, framförallt tillgänglighet till preventivmedel. Gammalt "unket" sexualmoraliserande behövdes för att det hade konsekvenser att ha sex, inte minst i termer av avkomma (men gissningsvis även i termer av könssjukdomar, så som syfilis, som modern medicin i viss utsträckning tagit udden av). De nya sexualnormerna kunde vara friare, eftersom de traditionella konsekvenserna av att ha sex kunde undvikas.
För att knyta detta till Antropofagis meta-etiska modell, så har vi alltså nya spelregler inom den reproduktiva sfären - kvinnor (och män) kan plötsligt kontrollera sin reproduktion. En sexuell kontakt har då inte samma konnotationer, och sex behöver därmed inte betraktas som lika laddat och lika kopplat till olika typer av åtaganden för att säkra föräldrainvestering.
Men, menar Strömkvist - det är fortfarande så att många kvinnor mår dåligt av fritt liggande. Antropofagi har tidigare stött på Strömqvistska reflektioner kring detta, och då skrivit som följer:
I ett tidigare avsnitt av En varg söker sin pod kommer Liv Strömqvist in på att kvinnor verkar må dåligt av/i lösa sexual-relationer. Det verkar finnas en gnagande olust över KK:s och slappt krograggssex. Men killar gillar! Och, i feminismens nomenklatur: Killar kränker därför kvinnor. Även om alla är där frivilligt.
Hur som helst. Det som Liv och Caroline inte fördjupar dig i är eventuella ultimata (evolutionära) orsaker till att gossar och töser njuter så olika mycket i senmodernismens uppluckrade sexualmoral. Det är - förmodligen - så att män oftare tillgriper den reproduktiva strategin "knulla så mycket som möjligt", medan kvinnor - som i snitt har högre PI, Parental Investment - behöver hushålla lite mer med sina reproduktiva resurser.
Så, inte olikt Strindbergs mer eller mindre underförstådda resonemang i Giftas: Det kan vara så att äktenskapet som institution gynnar kvinnorna. Äktenskapen och dess helgd låser mannen och hans resurser vid den kvinna som avlat hans avkomma. Detta är i kvinnans intresse, enligt PI-modellen.
Så, det jag säger är att konservativa familjenormer kan sägas vara mycket mer "feministiska" än samtidens fria Tinder-leverne. Äktenskapet skyddar kvinnan, vilket Strindberg nog skulle fått medhåll i från de flesta feminister före Eva Moberg.
Utifrån PI-modellen kan vi förvänta oss att män ska njuta mer av att ha lössläppt sex, medan kvinnor ska fokusera på att pair-bonda. Män kan välja PI-nivå i högre utsträckning, medan kvinnor alltid har hög PI.
Se där! Ytterligare en norm, en tradition, som får upprättelse.
Vi kanske inte vet vad vi har förrän vi slänger bort det, kinda like.
Den sexuella frigörelsen, och dess materiella orsaker, har lett oss till ett nytt etiskt nash-ekvilibrium, där kvinnlig sexualitet inte längre är dyrbar. Enligt gamla normer behövde kvinnor hålla på sig, på grund av konsekvenserna av oönskade graviditeter &c. Hora/madonna-dikotomin upprätthölls. Idag är slampighet normen, och högst förenligt med en sofistikerad persona. Teknologier för att knyta sexuella kontakter har gjort det lättare även för män att söka sig vidare om de får ett nej, och för kvinnor är det givetvis fullkomligt oproblematiskt att få ligga. Internetporren har gjort att ingen längre behöver trilla ur kyrkbänken av blott en blottad vad. Eller som Anonym Internetz-rappare rappat:
När jag var liten var det fan helt sjukt/
Man tappade fattningen utav en barbent brud/
Internet var i sin linda, mer än trekvart/
tog en bildfil, nog vill vi justera Descartes/
Jag tankar... alltså fungerar min sladd/
Du kanske tror att jag fingerar mitt fall/
Vår intimaste sfär, kapitulerade snabbt/
Kapitalismen infiltrerade allt/
Kvinnans sexuella kapital har det gått inflation i. Men eftersom vi fortfarande är människor, så känns det inte sällan ganska dåligt att rea ut sin pussy-resource till vrakpris. "En hora som inte får betalt", som jag vill minnas att Liv formulerar det.
***
När de meta-etiska spelreglerna förändras, så flyttar sig nash-ekvlilibriet. Det vill säga: Den lokalt optimala strategin för en given spelar blir en annan än vad den var. Det här bör vara relativt lätt och förstå - se annars hök/duv-spelet, som en evolutionär analogi.
Men, vi evolverar inte bara våra normer. Evolutionen sker, mer okontroversiellt, på en biologisk, genetisk nivå. Visserligen är vi människor selekterade för att kunna agera flexibelt utifrån kulturell kunskap och normsystem, men vi har också givetvis en stor mängd helt hårdkodade egenskaper. Våra inneboende, genomsnittliga egenskaper och deras varians i befolkningen, kommer att vara ett centralt selektionstryck för vilka normer som evolverar. Många normer är därför också en slags högnivå-exaption, där befintliga instinkter exploateras och får ett vidare uttryck. (Exempelvis verkar adaptioner för släktskapsigenkänning kunna exploateras av större ingrupps-normer, och givetvis kan våra kognitiva och finmotoriska förmågor användas för att skapa teknologi som samlar-jägarna inte precis utsattes för.)
Så, när de meta-etiska spelreglerna förändras, och vårt nash-ekvilibirum förflyttas, så kanske inte vår biologiska evolution hänger med! Det lustiga med människans villkor är som bekant att vi har huvudrollen i en fish-out-of-water-komedi. Vi är samlar-jägar !kung, men vilse i New York. Vi har selekterats för en viss typ av tillvaro, över en väldigt långsiktig tidshorisont, men med våra mäktiga adaptioner för att ackumulera kulturell kunskap har vi förändrat våra villkor till oigenkännlighet. Vi borde springa omkring och äta äpplen och sticka djur med spjut, men istället bor vi i en luktlös molybden-dôm som genererar sensorisk deprivation och (minst) två sorters ensamhet:
1. Ensamheten som avsaknad av anknytning till det förflutna. Du saknar relation till platser. Du saknar känsla för släktband, tradition och samhälle. Du saknar anknytning. Du ejakulerar lite känslosäd på platser vars namn du vagt förknippar med tillhörighet, men du äger ingenting där och du känner ingen där och känner inte terrängen där. Du har bara minnen av att du har hört historier om människor som en gång bodde där; du minns ingenting av själva historierna, och givetvis inte heller av människorna de relaterar. Släktleden som slingrat sig från artens födelse, tar slut innan dig. Du föds ur ingenting, av en slump vid tidpunkten för den tidigare generationens slutord.
2. Ensamhet som avsaknad av band till verkligheten. En ensamhet i förhållande till materialen, tingen, växterna och djuren. Denna form av ensamhet manifesterar sig i diffus ångest över att inte känna sig levande. Den beror på att du fötts upp i en glatt och ljummen sarkofag av plast och glas. Du har aldrig rört vid jord eller bark eller faktiskt tagit ur ett djur eller byggt en bostad. Du kan inte förhålla dig till keramiken eller metallen eller träet. Du vet ingenting om hur de reagerar på din beröring. Du vet ingenting om hur du ska beröra dem för att forma den efter dina syften. Du vet inte hur du ska skaffa mat, om den inplastade styckdetaljen slutar komma i brevlådan. Denna ensamhet består i en djupgående sensorisk depravation, och en berövar dig allt självförtroende i förhållande till att agera självständigt i den fysiska världen.
Poängen är alltså att vi visserligen kan flytta vårt meta-etiska nash-ekvilibrium genom att förändra spelreglerna - men vi kan inte (ännu) förändra våra inneboende, hårdkodade egenskaper lika snabbt. Vilket betyder att vi kan vantrivas med vårt nya meta-etiska nash-ekvilibrium. Vi kan vantrivas i kulturen, även efter den sexuella frigörelserevolutionen.
***
Det är inte bara materiella omständigheter som är intressanta, dvs. spelreglerna. Det är även intressant vilka medspelarna är, och vilken information ni har om varandra. The bargaining game är ett bra exempel på vad vi kan mena med detta. Tänk dig följande scenario (jag har adderat lita sexiga detaljer för att det ska bli mer njutbart att läsa):
Scenario 1: Den enstaka interaktionen. En extreeeent sexig serveringspersonal anmäler sig vit det bord där du och dina nio kompisar avser sitta och dricka öl och skrävla i timtal. Den extreeeeeent sexiga serveringspersonalen ger er ett oväntat erbjudande: Ni kan få 100 öl gratis! Men, ni måste alla enskilt ange hur många öl ni vill ha! Om er totala angivelse överstiger 100 öl, då får ni istället betala för all öl som vanligt. Om ni anger 100 eller färre öl, då är det gratis - och extreeeeent sexigt! And yeah, ni får alltså inte kommunicera för att samordna er om hur många öl ni enskilt ska önska.
Reflektion: Troligen väljer ni alla 10 öl vardera.
Scenario 2: Den återkommande interaktionen. Föga förvånande har det extreeeent sexiga ölutskänkningsstället från scenario 1 nu blivit er stamkrog. Men, detta har förändrat dynamiken en smula. Er kompis X, som för övrigt är känd för sin glupska girighet och för att älska öl, har innan besöket meddelat att hen kommer att begära 20 öl, istället för 10! Extreeeeent osexigt av henom!
Reflektion: Troligen kommer alla ni andra välja att be om åtta öl vardera, för att slippa betala för ölen.
2b. Fler och fler av vännerna börjar tillgripa den giriga strategin. Vän Y meddelar att hen ska be om 20 öl. Ni övriga väljer då sex var, för att slippa betala.
2c. Det har nu etablerats att X och Y alltid tar 20 öl var, varför ni andra har koordinerat er kring sex öl vardera. Så plötsligt en dag tillkännager vän Z att hen ska be om 15 öl (hen är något lite mindre girig, och något lite mindre förtjust i öl än X och Y är). Z nämner detta exakt innan den extreeeeent sexiga serveringspersonalen ber er att - utan vidare kommunikation - önska ett visst antal öl, enligt kända regler. Ni övriga sju måste nu koordinera er kring ett anbud om högst 45 öl. Då 45/7 är 6,43, kan ni inte alla välja sju öl vardera. Samtidigt förlorar ni tre öl om ni bara önskar sex öl vardera. Ni vet alla att vän Å är en galen jävel, som älskar hasardspel, så alla ni andra sejfar med sex öl - och mycket riktigt visar det sig att Å har bett om nio! Motherfucker. Men ni fick era öl gratis ändå. Extreeeent sexigt!
***
Poängen med the bargaining game och andra spel, där kunskap om andras agerande påverkar det förväntade utfallet av det egna agerandet, är att normer och sedvänjor är viktiga Schelling-punkter (koordineringspunkter) i vårt mänskliga samhälle. När det meta-etiska nash-ekvilibriet förskjuts av att spelreglerna i termer av materiella omständigheter förändras (t.ex. preventivmedel och penicillin), så uppstår ett läge där informationen om andras agerande är lägre än i en mer beprövad situation. Det tar alltså ett visst antal spelomgångar innan nya sedvänjor sätter sig - innan nya förväntningar om andras agerande inkorporeras i den egna strategin.
The bargaining game visar att fräckhet - en aggressiv strategi - kan löna sig, om det föreligger upprepade interaktioner. Människor är emellertid också, vad det verkar, selekterade för att straffa andra, som spelar för orättvist, även om det sker till en kostnad för sig själv. Detta är en lokalt sett suboptimal situation, som följande exempel visar:
Scenario 3a: Du lackar ur - den enstaka interaktionen. Nästa gång ni går till ölutskänkningsstället meddelar du att du kommer att be om 10 öl, oavsett vad alla andra har presenterat för strategier. "Okej", säger X, Y, Z och Å med en röst, "då kommer vi alla få betala för vår öl!" "Må det då bli så", säger du. Och så blir det.
Reflektion: Suboptimalt för dig! Du får betala för 10 öl!
Scenario 3b: Du lackar ur - upprepade interaktioner. Gången därefter har stämningen lugnat sig en smula, och alla ber snällt om 10 öl vardera. Ordningen och rättvisan är återställda. Extreeee-eeee-EEEEEnt sexigt.
de Quervain et al (2004) visar att altruistisk bestraffning, det vill säga att straffa normbrytare till en kostnad för sig själv, korrelerar med aktivitet i den del av striatum som hanterar belöningar för målstyrda handlingar. Ju högre aktivitet som experimentpersonernas hjärnor uppvisade, desto större kostnader var de villiga att ta för att få möjlighet att straffa personer som visade sig missbruka deras förtroende. Författarna drar slutsatsen att människor i allmänhet upplever tillfredsställelse när de straffar normbrytare – samt att människor också upplever en motiverande saliens, eller förväntning på en belöning, kopplat till altruistisk bestraffning. Vi har uppenbarligen adaptioner på plats för att vilja spela tit-for-tat i fångarnas dilemma, och bestraffa de som missbrukar vår välvilja och reciprocala altruism. På en förklaringsnivå innebär det att vi har adaptioner på plats för att straffa personer som bryter mot sociala normer.
Slutparentes.)
***
Så, efter den sexuella frigörelsen landade vi i nya sexualnormer som inte riktigt passade så bra för kvinnorna. (Med detta inte sagt att tidigare normer var bättre eller perfekta. Rimligen mådde folk dåligt av prydhet och sexual-moralism också. Om vi förväntar oss att något givet meta-etiskt nash-ekvilibrium sammanfaller med vårt biologiskt mest acceptabla läge, så borde det vara en typisk samlar-jägar-sexualmoral och vidhängande äktenskapsmönster. Möjligen seriell monogami och en hög far-/morföräldrainvestering. Men mer om det en annan gång.)
Eftersom vi, som analogi, pratar om ett bargaining game med upprepade interaktioner, så finns det dock möjlighet för missnöjda spelare - som känner sig orättvist behandlade - att fucka upp systemet och beställa tio öl. Med andra ord: Det kan finnas ett intresse av att omförhandla de normer som vi landat i det nya sexualmoraliska jämviktsläget. Ja, det finns preventivmedel och vi har botat syfilis. Men, många kvinnor känner sig fortfarande kränkta av alltför fritt sex där män inte tvingas "ta ansvar". Detta alltså helt bortsett från olika typer av sexualbrott.
Är #metoo då ett sätt att beställa tio öl och tvinga fram bättre normer? Det borde absolut kunna ses som en sådan reaktion. Huruvida #metoo ger bättre normer är emellertid en annan fråga. Strömqvist pekar på hur #metoo-narrativet ålägger kvinnor noll ansvar. Att de mår dåligt över sina val, måste vara mannens fel. Antropofagis reflektion är att detta är en suboptimal norm, och en slags slapp "ha kakan och äta den"-strategi som om något representerar en beställning på 15-20 öl. #metoo-perspektivet verkar vilja låta kvinnor leva sexuellt frigjorda, och tvinga män att ta ansvar för det. Om vi ser det här som ett bargaining game där kvinnorna nu försöker sätta en ny 20-ölsnorm, så är det väl troligt att männen kommer att reagera på motsvarande sätt när notan börjar bli för svår att reglera.
***
Vad är en rättvis sexualmoral? Eftersom vi alla har olika egenskaper, är ingenting egentligen rättvist. Och, eftersom den här frågan rör mäns interaktion med kvinnor, och män och kvinnor tenderar att ha olika könstypiska egenskaper - särskilt inom området reproduktion - så kan vi inte förvänta oss att rättvisa förutsättningar ger rättvisa utfall. Vi måste därför bestämma oss för vilket vi prioriterar.
Vi kanske, på en väldigt hög abstraktionsnivå, kan säga att vi mellan 1970 och 2018 hade rättvisa förutsättningar, men ett orättvist utfall. Samt att #metoo försöker justera utfallet, och att vi nu driver mot allt mer orättvisa förutsättningar. Inget av det verkar optimalt: Vi vill inte att kvinnor ska ha fritt sex och må dåligt när de upplever att deras pussy resource reas ut, och vi vill inte att kvinnor ska ha fritt sex och att män sen ska behöva plocka upp bitarna, utan att få någonting tillbaks och utan att egentligen bära skuld till eländet.
Vi får väl se om genediteringsteknikerna kan justera det här, och exempelvis göra kvinnor fullkomligt skamlösa. Om inte får vi hoppas att #metoo ändå hade positiva effekter, och att män i allmänhet kan bli mer reflekterande och i någon mening ansvarstagande, samt att en motrörelse kan återupprätta kvinnornas egna ansvar utan att eliminera eventuella norm-vinster som skett bland männen. En möjlig utveckling är att kvinnor åter blir alltmer kyska, på något samordnat sätt, för att få upp priset på sex igen - men frågan är då vad samordningsmekanismen skulle vara, eftersom individuella kvinnor har allt att vinna på att fuska och visa pattarna på krogen. Social skam verkar vara en trolig samordningsmekanism, men då är vi ju på något sätt tillbaka på ruta noll. Det var ju sexualskammen som vi gärna skulle få lov att leva utan.
Det som inte är troligt är att vi kan leva med exakt nuvarande sexualmoral i 500 000 år, på ett tillräckligt malthusianskt sätt för att vi som art på en biologisk nivå ska hinna anpassa oss till de meta-etiska, spelteoretiska reglerna.
***
En lösning skulle kunna vara att verkligen släppa på kapitalismen fullt ut, och verkligen faktiskt prissätta allt sex. Då skulle kvinnor kanske lättare kunna bestämma sig för om ett visst pris lirar med deras nyttofunktion, medan män skulle få betala en kostnad relativt deras attribut i övrigt. Det här skulle teoretiskt sett kunna ge en nytta för fula och oattraktiva män, som nu visserligen behöver betala mycket mer än sina snygga och extreeeeent sexiga killkompisar, men som i alla fall kan få ligga till ett givet pris. Samtidigt kommer priset på kvinnor naturligtvis variera utifrån även deras attraktivitet, och i vissa specialfall kanske kvinnor kan behöva köpa sex av män! (Vi kan tänka oss att en ful kvinna ligger gratis med fula män, men betalar för snygga män, eller att en medioker man ligger gratis med fula kvinnor men betalar för snygga, &c.)
Ett första steg i den här riktningen bör vara att legalisera prostitution, men det löser givetvis inte problemet i sin helhet. Det kommer finnas kvinnor som prostituerar sig av "fel anledning", och det kommer att finnas kvinnor som ligger gratis för att de tror att de vill ligga, men som sen ändå mår dåligt över att de upplever sig själva som slampiga. Det kommer därutöver finnas fattiga fula män som inte har möjlighet att ligga med någon alls (vilket i och för sig torde vara fallet även idag).
Vid en hastig överblick verkar det som att en fullgången kapitalism troligen inte är lösningen, eller i alla fall att den kommer att innebära både gamla och nya problem. Sanningen är att vår smarta primat-art inte är selekterade för en global och marknadsmässig ekonomi heller, och att det inte finns någon anledning att tro att vi alla skulle bli lyckliga bara vi blev till väl prissatta varor.
***
Det som Strömquist hur som helst nailar är att #metoo kan ses som ett (troligen skadligt) narrativ för att hantera det faktum att kvinnor kan må dåligt av att leva som sexuellt frigjorda, i en värld där värdet på deras sexuella kapital eroderats.
Vetenskapliga paradigm verkar vara lite som relationer.
Först rullar det bara på helt vanligt. Du pysslar med what ever det är som folk pysslar med i sina normala, vanliga relationer. De där dagarna när det bara rullar på.
Relationen vilar på ett antal centrala antaganden. Ett sådant kan vara "ömsesidig respekt", eller "ömsesidig acceptans", eller "reciprocal altruism". På dessa antagande bygger mer perifera antaganden, dvs. vad du anser bör följa av dessa antaganden. Det kan vara lite olika, men typ att man turas om att laga maten, eller att man gör snälla saker mot varandra med viss regelbundenhet.
Så plötsligt börjar det hända konstiga grejer. Vissa av dina mer perifera antaganden håller inte. Din partner tycker inte att det är viktigt att ni går ut och äter ibland. Eller att det är viktigt att anstränga sig för att vara vänlig mot dina vänner.
Din partner kanske inte köper födelsedagspresent till dig!
Först försöker du ignorera sprickorna i fasaden. Men när fler och fler av de mer perifera antaganden ställs ifråga, faller skugga även över de centrala dito. Kan vi verkligen tala om ömsesidig respekt, om din partner inte pallar följa med hem till dina föräldrar över jul? Inte pallar korrekturläsa din uppsats? Inte pallar hålla handen offentligt? Inte står upp för dig i diskussion? Hellre somnar än att knulla?
Kris i relationen. Går den att lappa ihop?
Så kanske det till och med sker utbrott, bråk, skrik, och i värsta fall våld. Relationen spricker.
Nu befinner du dig i en anarkisk fas. Det finns ingen relation. Du tindrar i blindo. Det liggs hit och dit, och du vet inte riktigt om du vill binda dig igen. Men så småningom tickar den biologiska klockan som en jävla metronom. Tick tack. Och du träffar en trevlig, stabil kille i chinos. Med button down-skjorta. Inte så vidare sexig kanske, men han verkar kunna leverera mat på bordet åt dig och din avkomma.
Ni knyter band och parar er. Centrala antaganden upprättas. Om ömsesidig respekt, ömsesidig acceptans, reciprocal altruism. Perifera antaganden låter sig härledas därur.
Ett nytt paradigm är fött.
***
Det var Kuhns paradigmteori i en skrud som ni såpaskadade 90-talister kan känna igen er i. Antropofagi har argumenterat för att det är intressant att modellera hur vederläggandet - falsifieringen - av centrala respektive perifera antaganden - hypoteser - skadar själva det övergripande paradigmet.
Slate Star Codex-Scott pekar på att vår confidence level i ett utfall, bör ta hänsyn till den sannolikheten som modell X beräknar, och vår confidence level i modell X. Dvs., om modell X ger utfall Y sannolikhet 0.5, och vår confidence i modell X är 0.5, så är vår confidence i utfall Y egentligen bara 0.25.
Det centrala här är alltså att vi ska assigna sannolikhet internt och externt, dvs. internt enligt vad modellen ger oss för ett visst utfall, och externt med avseende på vad vi tror om modellen.
Jag vill tillämpa detta tankesätt på paradigm-teorin. Vår confidence level med avseende på hypotes Y inom paradigm X, är inte bara den sannolikhet som paradigm X assignar hypotes Y, utan bör även inkludera vår tilltro till paradigm X.
***
I nästa steg vill jag använda detta tankesätt så att säga bakvänt: Jag vill förstå hur mycket ett paradigm skadas av att en hypotes falsifieras.
Men: Ett centralt antagande, dvs. en central hypotes, är naturligtvis mer känslig för det givna paradigmet. En mer perifer hypotes är mindre känslig. Vad betyder detta?
Jag menar att vår cinfidence level i en perifer hypotes, bör beräknas som en funktion av den kedja av hypoteser/antaganden som hypotesen/antagandet vilar på. Samt, givetvis, confidensen i paradigmet överhuvudtaget. Jag försöker illustrera denna tanke såhär:
"Anta att vi har ett paradigm som vår confidence i är 0.6. [...] Den centrala hypotesen (A) måste som sagt vara 1, tycker jag - det är hela grundantagandet som paradigmet vilar på. Paradigmet säger att sannolikheten för hypotes B är 0.8. Hypotes B vilar på A, och således är sannolikheten för B 1.0*0.8, dvs. P(A)*P(B). (Jag menar: Sannolikheten för A multiplicerat med sannolikheten för B.) Eftersom vår confidence i paradigmet totalt sett - dvs. modellens externa sannolikhet - är 0.6, så är vår confidence level i B 0.8*0.6, dvs. 0.48."
Vi inser genast att vi alltid borde ha låg confidence i perifera hypoteser, eftersom de bygger på långa kedjor av antaganden. Vi inser även att det inte är så skadligt att perifera hypoteser falsifieras, eftersom vi ofta ska ha fel i dessa antaganden. Har vi t.ex. en klass av hypoteser med så pass hög paradigm-intern confidence level som 0.5, så ska ju faktiskt varannan av dessa hypoteser vara fel! Om vi ofta ska ha fel i en hypotesklass, ja då är det så klart inte så farligt för vår confidence level i själva paradigmet att vi ofta har fel där. Har vi däremot oftare än varannan gång fel i hypoteser i hypotesklass CL=0.5, ja då måste vi börja tala om anomalier - och sänka vår confidence i paradigmet i sin helhet.
***
Låtom oss nu ta tre konkreta exempel, på tre vederlagda hypoteser inom tre olika paradigm:
1. Male biased Adult Sex Ratio, våld, och evolutionsteorin.
Paradigm: Evolutionsteorin.
Hypotes: Male biased ASR→våld.
Tänkt mekanism: Ett överskott av män i en population leder till ökad reproduktiv konkurrens om de relativt sett få kvinnorna - konkurrens som är våldsam. Och, "bare branches" är mer antisociala och våldsamma, pga. reproduktiv incel-stress.
Falsifiering: Male biased ASR leder rent empiriskt sett icke till våld.
(Ny hypotes: Ett överskott av män leder till mer monogama mating strategies, eftersom männen vill hålla fast vid sina mates. Att vara monogam har också lägre alternativkostnad; det finns inte lika mycket potentiell reproduktion att vinna på att vara promiskuös. Den konkurrens som äger rum behöver heller inte nödvändigtvis vara våldsam; t.ex. kan män konkurrera genom att visa upp sin intelligens eller kreativitet, och det kan också vara en fungerande strategi att uppvisa förmåga och vilja till hög parental investment - dvs. vara präktig och proper och ha chinos och fast anställning, snarare än att bar-bröla och slåss.)
"A popular explanation for violence [...] centers
on male-biased sex ratios [...] Given that
men are typically more prone to engage in violent competition
than are women, the inference is that more men
will necessarily lead to more violence. This logic is implicit
in how many of us understand sexual selection. Essentially,
when there are more males than females in a
population, males are expected to compete vigorously for
the limited number of mating opportunities available.
In applying this idea to humans, it is therefore appealing
to attribute elevated rates of violent crime to male-biased
sex ratios, where there are, essentially, too many men."
De tre aspekter som artikeln belyser är: 1) Den addativa effekten - eftersom män är mer våldsamma, blir det mer våld med högre andel män. Detta säger oss dock ingenting om förväntade beteenden kopplat till ASR, utan beskriver bara det faktum att män begår mer våldsbrott. 2) Att "the risk of violence is
greatest when sex ratios are high because the pool of
unmarried men (those most prone to violence) is larger
in male-biased rather than female-biased populations"; dvs. att ogifta män är mer antisociala. Mer våld från "bare branches" är en effekt av skev sex ratio, eftersom en jämn könsratio skulle ge (förutsättningar för) mer jämlika äktenskapsmönster. 3) Detta är den mest intressanta aspekten i sammanhanget:
"A third source derives from a long-standing model of
sexual selection, laid out by Trivers, and developed in
influential papers by Emlen and Oring and Clutton-Brock
and Vincent, the former with the concept of
operational sex ratio (OSR) and the latter with sex differences
in potential reproductive rates (PRR). According to
the traditional parental investment (PI) model, when one
sex is tied up with parental care, or more generally with
activities that lower its PRR, the other sex competes over
this limited resource, leading to the prediction that the sex
in abundance competes more intensely for mating opportunities
than does the rarer sex. An ancillary expectation is
that this will generate more violence in the more abundant
sex. However, this is based on an often unstated assumption
that male competition over mating opportunities will
entail violence, either through contest interactions with
other males, scramble competition over resources, or
directly against females. Accordingly, in the evolutionary
social science literature, researchers commonly attribute
the propensity for violence in men to sexual selection. From this perspective, men engage in more
violence than do women because female mammals have
obligate parental responsibilities and constitute a prize for
the most competitively successful males."
Dvs., att män helt enkelt måste konkurrera mera när mates är en knapp resurs, och att denna konkurrens är våldsam; antingen direkt i konkurrens om reproduktionstillfällen (slåss om tjejår på krogen) eller i konkurrens om resurser som indirekt handlar om att kunna konkurrera om mates (eftersom resurser är attraktivt).
Okej, så antagandet som föregår hypotesen "male biased ASR→våld" är att konkurrens är våldsam. Antagandet som föregår det antagandet är "the traditional parental investment (PI) model", dvs. att om ett kön tenderar att ha högre PI, så är det könet och dess PI en resurs som det andra könet konkurrerar om. Alltså: En man vill befrukta kvinnor så att kvinnor investerar i just den mannen avkomma, hellre än i någon annan mans avkomma.
Vidare:
"Building on Bateman’s early evidence of greater
sexual selection in males than in females, Trivers proposed that the relative PI of the sexes is a key variable
controlling the operation of sexual selection. The higherinvesting
sex becomes a limiting resource for the sex that
invests less, leading to escalated levels of mate competition
in the latter. Often, and especially for mammals, females
invest more in parental care than do males; therefore,
males face higher levels of competition for access to the
limited number of females.
Emlen and Oring added the concept of OSR, which is
the ratio of sexually active males to sexually receptive
females and is highly influenced by patterns of PI. Higher
investment by females decreases the amount of time they
are ‘receptive’ to fertilization. Such sex differences in the
availability of gametes skew the OSR towards males,
leading to the claim that males, due to their overrepresentation
in the mating pool, face a greater intensity of
sexual selection on the traits that make them competitive
for relatively scarce females. The same PI that makes
females scarce in the OSR also lowers their PRRs and,
accordingly, Clutton-Brock and Vincent proposed that PRRs of males and females can be used to
predict patterns of competition over mates (scramble or
contest) between the sexes.
According to this perspective, when males are in abundance,
they are expected to compete for mating opportunities.
In so far as some males are more successful than
others in monopolizing these opportunities as a result of
heritable traits, this is expected to lead to intensified
levels of sexual selection on males. Although this competition
is often thought of as violent, it need not be."
Alltså ser kedjan av antaganden/hypoteser ut ungefär som följer:
"the traditional parental investment (PI) model" ⇒ "when males are in abundance, they are expected to compete for mating opportunities [...] as some males are more successful than others in monopolizing these [reproductive] opportunities as a result of heritable traits, this is expected to lead to intensified levels of sexual selection on males" ⇒ "male biased ASR→våld"
Därefter matar vi oss tillbaka till antagandet om sexuell selektion, vilket Wikipedia beskriver som följer:
"Sexual selection is a mode of natural selection where members of one biological sexchoose mates of the other sex to mate with (intersexual selection), and compete with members of the same sex for access to members of the opposite sex (intrasexual selection). These two forms of selection mean that some individuals have better reproductive success than others within a population, either from being more attractive or preferring more attractive partners to produce offspring. For instance, in the breeding season, sexual selection in frogs occurs with the males first gathering at the water's edge and making their mating calls: croaking. The females then arrive and choose the males with the deepest croaks and best territories. Generalizing, males benefit from frequent mating and monopolizing access to a group of fertile females. Females have a limited number of offspring they can have and they maximize the return on the energy they invest in reproduction.
The concept was first articulated by Charles Darwin and Alfred Russel Wallace who described it as driving species adaptations and that many organisms had evolved features whose function was deleterious to their individual survival, and then developed by Ronald Fisher in the early 20th century. Sexual selection can, typically, lead males to extreme efforts to demonstrate their fitness to be chosen by females, producing sexual dimorphism in secondary sexual characteristics, such as the ornate plumage of birds such as birds of paradise and peafowl, or the antlers of deer, or the manes of lions, caused by a positive feedback mechanism known as a Fisherian runaway, where the passing-on of the desire for a trait in one sex is as important as having the trait in the other sex in producing the runaway effect."
Och före "sexual selection"-antagandet finns det mest centrala antagandet av de alla i hela evolutionsparadigmet: "Natural selection", såklart. Wiki igen:
"Natural selection is the differential survival and reproduction of individuals due to differences in phenotype. It is a key mechanism of evolution, the change in the heritabletraits characteristic of a population over generations. Charles Darwin popularised the term 'natural selection', contrasting it with artificial selection, which is intentional, whereas natural selection is not.
Variation exists within all populations of organisms. This occurs partly because random mutations arise in the genome of an individual organism, and offspring can inherit such mutations. Throughout the lives of the individuals, their genomes interact with their environments to cause variations in traits. The environment of a genome includes the molecular biology in the cell, other cells, other individuals, populations, species, as well as the abiotic environment. Because individuals with certain variants of the trait tend to survive and reproduce more than individuals with other, less successful variants, the population evolves. Other factors affecting reproductive success include sexual selection (now often included in natural selection) and fecundity selection.
Natural selection acts on the phenotype, the characteristics of the organism which actually interact with the environment, but the genetic (heritable) basis of any phenotype that gives that phenotype a reproductive advantage may become more common in a population. Over time, this process can result in populations that specialise for particular ecological niches (microevolution) and may eventually result in speciation (the emergence of new species, macroevolution). In other words, natural selection is a key process in the evolution of a population.
Natural selection ⇒ sexual selection ⇒ the PI model ⇒ "males in abundance→intensified levels of sexual selection on males" ⇒ "male biased ASR→våld"
Låt oss då assigna sannolikhet och confidence. (Jag måste understryka att allt är exempel, samt be om ursäkt om jag blandar begreppen på ett orimligt eller ovanligt vis. Min avsikt är naturligtvis att göra mig själv förstådd. CL=Confidence Level.)
Min confidence i evolutionsparadigmet är 0.999 - modellens externa sannolikhet är alltså 0.999. Inom paradigmet påstår jag att den mest centrala hypotsen har sannolikhet 1; detta är ju själva paradigmet. Dess bultande hjärta.
Hypotesen "sexual selection" är också synnerligen central, och får inom-paradigmatisk sannolikhet 0.99. ""The traditional parental investment (PI) model" är väl etablerad och får CL 0.95 inom paradigmet.
"Males in abundance→intensified levels of sexual selection on males" får också 0.9 - det känns som att man är säker på sin sak tills man inte längre är säker på sin sak. (Därav kan vi all lära, säger moralkakebagaren.) Även "male biased ASR→våld" har man verkat känna sig säker på ("[a] popular explanation for violence [...] centers on male-biased sex ratios"), så vi ger 0.85 till den hypotesen.
Då har vi följande kedja internt i paradigmet:
1*0.99*0.95*0.9*0.85=0.7194825≈0.7
Så, min inomparadigmatiska CL för "male biased ASR→våld" är 0.7, vilket ger mig faktiska CL ≈0.7 (eftersom 0.7*0.999≈0.7). 0.7 kan verkar högt, särskilt i hindsight eftersom den var fel; men 0.7 är verkligen väldigt mycket lägre CL än 0.999, som ju är min CL avseende paradigmet i sin helhet.
Okej, hypotesen var alltså fel. Hur mycket måste jag justera min CL avseende paradigmet?
I ärlighetens namn skulle jag behöva göra det här på många hypoteser av CL-klass 0.7, men det pallar jag inte. Jag får helt enkelt förhålla mig till att hypotesen borde ha varit sann oftare än inte, och att det är milt förvånande att den falsifierades.
För att ändå driva experimentet i nån sorts mål, låtsas jag att jag utvärderat många hypoteser av CL-klass 0.7, och att jag då inser att jag måste justera ner min CL till 0.5 för denna klass av hypoteser. Dvs., hypotesklassen har haft 0.2 CL för mycket i genomsnitt.
Betyder det att jag måste justera ner min confidence i paradigmet med 0.2? Då tror jag plötsligt bara 0.799 på evolutionsteorin! Det känns svårt att tro att jag någonsin skulle assigna så låg confidence till detta paradigm.
Å andra sidan - "where did the improbability come from?" Det kanske är exakt lika osannolikt att hypotesklass CL 0.7 skulle vara korrekt bara varannan gång i snitt, som att jag skulle justera ner evolutionsteorin till CL 0.799.
Antingen är mitt experiment jättedåligt (det är det). Eller så ska jag justera ner CL i evolutionen till knappt 0.8 (det tänker jag inte göra). Eller så har jag tänkt fel i hur jag ska justera - jag kanske borde plocka bort sannolikhet från de andra hypoteserna i kedjan av antaganden istället?
Om alternativ (3) är sant, så känns det som att "det glömda antagandet" om att konkurrens måste vara våldsam, ska in i mitten av kedjan - och att detta antagande borde assignas lite egen sannolikhet, som kanske inte är så hög. För ärligt talat - hur ofta leder konkurrens till våld, i din egen vardag? Inte så himla ofta, gissar och hoppas jag.
Så, kanske "lösningen" här är det som påpekas i nämnd artikel. Som sagt, "this is based on an often unstated assumption that male competition over mating opportunities will entail violence, either through contest interactions with other males, scramble competition over resources, or directly against females."
Det ska in en till länk i kedjan, då. En med låg inomparadigmatisk sannolikhet.
Natural selection ⇒ sexual selection ⇒ the PI model ⇒ "males in abundance→intensified levels of sexual selection on males" ⇒ "male competition over mating opportunities will entail violence" ⇒"male biased ASR→våld"
Vi ger det nya, "gömda" antagandet CL 0.4. Ny sannolikhetskedja också då:
1*0.99*0.95*0.9*0.4*0.85=0.287793≈0.3
Oj! Nu var inomparadigmatisk CL för "male biased ASR→våld" jättelåg! Bara 0.3!
Det känns som att jag plötsligt inte alls är förvånad för att antagandet visade sig vara inkorrekt. Hypoteser av CL-klass 0.3 ska bara vara korrekta mindre än en gång på tre. Jag känner inte längre något behov av att justera ned min confidence i evolutionsteorin. Puh!
Men, däremot noterar jag att det kan finnas gömda antaganden som gör att jag borde justera ner CL avseende perifera antaganden. Och det kan säkert finnas en funktion som beskriver hur sannolikheten för gömda, glömda antaganden ökar ju längre ut från paradigmets centrum vi färdas.
Presentationen av Radiolab-avsnittet berättar historien rätt så effektivt:
"Back in 1995, Claude Steele published a study that showed that negative stereotypes could have a detrimental effect on students' academic performance. But the big surprise was that he could make that effect disappear with just a few simple changes in language. We were completely enamoured with this research when we first heard about it, but in the current roil of replications and self-examination in the field of social psychology, we have to wonder whether we can still cling to the hopes of our earlier selves, or if we might have to grow up just a little bit."
"Research on stereotype threat and women’s performance on math tests is one example where publication bias undermines the findings in a seminal study that produced a large literature of studies on gender differences in math performance. After correcting for publication bias, this literature shows very little evidence that stereotype threat has a notable and practically significant effect on women’s math performance (Flore & Wicherts, 2014).
Another important line of research has examined the contribution of stereotype threat to differences between racial groups on academic performance tests. This blog post [dsv. den jag citerar här] examines the strength of the empirical evidence for stereotype threat effects in the seminal article by Steele and Aronson (1995). This article is currently the 12th most cited article in the top journal for social psychology, Journal of Personality and Social Psychology (2,278 citations so far)."
Blogposten tittar så på ett gäng studier på stereotype threat, och konkluderar:
"Racial stereotypes and racial disparities are an important social issue. Social psychology aims and promises to contribute to the understanding of this issue by conducting objective, scientific studies that can inform our understanding of these issues. In order to live up to these expectations, social psychology has to follow the rules of science and listen to the data. Just like it is important to get the numbers right to send men and women into space (and bring them back), it is important to get the numbers right when we use science to understand women and men on earth. Unfortunately, social psychologists have not followed the examples of astronomers and the numbers do not add up.
The three African American women, features in this years movie 'Hidden Figures'[...], Katherine Johnson, Dorothy Vaughan, and Mary Jackson might not approve of the casual way social psychologists use numbers in their research, especially the wide-spread practice of hiding numbers that do not match expectations. No science that wants to make a real-world contribution can condone this practice. It is also not acceptable to simply ignore published results from well-conducted studies with large samples that challenge a prominent theory."
Okej, så stereotype threat kan betraktas som vederlagt. Vad bygger denna hypotes då på för antaganden? Och vad är de centrala antagandena inom paradigmet socialpsykologi? Wiki:
"Social psychology is the scientific study of how people's thoughts, feelings, and behaviors are influenced by the actual, imagined, or implied presence of others. In this definition, scientific refers to the empirical investigation using the scientific method. The terms thoughts, feelings, and behavior refer to psychological variables that can be measured in humans. The statement that others' presence may be imagined or implied suggests that humans are malleable to social influences even when alone, such as when watching television or following internalized cultural norms. Social psychologists typically explain human behavior as a result of the interaction of mental states and social situations.
Social psychologists examine factors that cause behaviors to unfold in a given way in the presence of others. They study conditions under which certain behavior, actions, and feelings occur. Social psychology is concerned with the way these feelings, thoughts, beliefs, intentions, and goals are cognitively constructed and how these mental representations, in turn, influence our interactions with others."
Det finns ett gäng exempel på mer omfattande litteratur som handlar om "assumtions in social psychology", men inget jag hittar i fulltext på rak arm. (Ex. 1; ex. 2.) Lite historik och översikt kan vi dock hitta här. Definitionen är "the scientific field that seeks to understand the nature and causes of individual behavior in social situations", och förhistorien spänner över Aristoteles (människor är naturligt sociala), Hegel ("group mind"), och volkerpsykologie (kollektivt medvetande).
Ett klassiskt experiment som ligger i bottnen på paradigmet är Milgram-expertimentet:
"Milgrams lydnadsexperiment eller Milgramexperimentet är en serie berömda socialpsykologiskaexperiment. Försöken avsåg att belysa och mäta försökspersoners benägenhet att lyda en auktoritetsom instruerar försökspersonen att utföra handlingar som personen normalt inte skulle vilja utföra av samvetsskäl.
Försöket beskrevs första gången 1963 av Stanley Milgram, psykolog vid Yale University. 1974 publicerade han ytterligare en bok i ämnet, Obedience to Authority: An Experimental View."
Även detta experiment har blivit starkt ifrågasatt, men fortsätter enligt uppgift att läras ut som gospel i alla fall vid SU:s kurser i ämnet. Här gås också igenom på vilka - många! - sätt experimentet suger, men att det ändå okritiskt harvas i forskning och utbildning inom socialpsykologin.
I digress. Åter till översikten. Centrala antaganden inom ämnet är:
"All behavior occurs in a social context, even when nobody else is physically present.
A major influence on people's behavior, thought processes and emotions are other people and the society they have created."
Okej, dessa antaganden finns i mitten av paradigmet. Vi är sociala varelser och kan icke agera utan hänsyn till våra begrepp om våra medmänniskors förväntningar på oss. Det handlar väldigt mycket om kultur som ontologiskt distinkt storhet, och om språkets påverkan på individens handlingsutrymme. Inte så lite Foucault, helt enkelt. Så delar socialpsykologin också rötter med sociologin. Det andra benet är psykologin. Jag ser själv mycket Freud i antaganden såsom just stereotype threat, eftersom det handlar om en slags "mental" placebo, dvs. det undermedvetnas påverkan.
Stereotype threat har varit en av socialpsykologins käpphästar under lång tid, vilket bl.a. Radiolab-dokumentären med all önskvärdhet indikerar. Denna hypotes ligger inte så långt ut i periferin. Stereotype threat
"arises when one is in a situation where one has the fear of doing something that would inadvertently confirm a negative stereotype. It is cued by the mere recognition that a negative group stereotype could apply to you in a given situation.
It is important to understand that the person may experience a threat even if he or she does not believe the stereotype. Simply, in the context, the person perceives that the stereotype is a plausible characterization of himself or herself by others (Steele & Aronson, 1995)."
Stereotype threat bygger således på antagandet om stereotyper:
"A stereotype is '...a fixed, over generalized belief about a particular group or class of people.' (Cardwell, 1996).
[...]
The use of stereotypes is a major way in which we simplify our social world; since they reduce the amount of processing (i.e. thinking) we have to do when we meet a new person.
By stereotyping we infer that a person has a whole range of characteristics and abilities that we assume all members of that group have. Stereotypes lead to social categorization, which is one of the reasons for prejudice attitudes (i.e. “them” and “us” mentality) which leads to in-groups and out-groups."
I alla fall, hypoteskedjan (ber om ursäkt om kedjan inte är helt spikrak hära...):
"All behavior occurs in a social context, even when nobody else is physically present" ⇒ "A major influence on people's behavior, thought processes and emotions are other people and the society they have created" ⇒ "The use of stereotypes is a major way in which we simplify our social world. By stereotyping we infer that a person has a whole range of characteristics and abilities that we assume all members of that group have. Stereotypes lead to social categorization" ⇒ "Stereotype threat arises when one is in a situation where one has the fear of doing something that would inadvertently confirm a negative stereotype. It is cued by the mere recognition that a negative group stereotype could apply to you in a given situation" ⇒ "Stereotype threat can have a detrimental effect on till exempel students' academic performance"
Okej, vilket fet jävla kedja då. Vi förenklar lite för överblickbarhetens skull:
Allt beteende sker i en social kontext. En central påverkansfaktor för beteende är andra människor och det samhälle de skapat ⇒ Stereotyper är en viktig mekanism för att hantera verkligheten - stereotyper innebär social kategorisering och generalisering ⇒ Stereotype threat uppstår när en är rädd för att leva upp till en stereotyp ⇒ Stereotype threat kan ha betydande effekt på t.ex. prestation
Hm. Själva stereotype threat-effekten är förhållandevis paradigm-perifer ändå (länk nr. 4 i kedjan). Det säger mig direkt att inomparadigmatiskt CL i stereotype threat effekt-hypotesen kommer att vara ganska låg, vilket gör att falsifieringen inte kan skada paradigmet så mycket. Damn it. Detta känns kontraintuitivt. Men, kanske bara för mig, som tycker att socialpsykologi håller på med massa crap.
Central hypotes alltid inomparadigmatisk sannolikhet 1, är regeln. "Stereotyper är en viktig mekanism för att hantera verkligheten - stereotyper innebär social kategorisering och generalisering" - detta känns banne mig närmast trivialt, och får modellberäknad sannolikhet 0.99. "Stereotype threat uppstår när en är rädd för att leva upp till en stereotyp" låter egentligen rätt långsökt post replikationskrisen, men jag vet att det var stapelvara under tidigt 2010-tal. Sannolikhet 0.9 på den. Så till effekten: Stereotype threat påverkar prestation avsevärt. Ja, det är rätt intimt förknippat med att fenomenet finns - det uppmäts ju i och med sin effekt. Så 0.9 på den också.
Sannolikhetskedja i paradigmet:
1*0.99*0.9*0.9=0.8019, dvs. ca 0.8.
För att ta med externa CL:n i beräkning, och ge mig faktiska CL för stereotype threat-hypotesen, multiplicerar jag med 0.99 (min confidence avseende paradigmet) =0.793881≈0.8
Okej... 0.8 either way. I alla fall, att stereotype threat är fel säger inte så mycket - återigen skulle jag behöva utvärdera flera olika hypoteser i samma CL-klass, för att ärligt kunna avgöra hur off confidence-nivåerna är, och således hur mycket min tilltro till paradigmet bör nedjusteras. Men, vi gissar återigen (för experimentets om än icke för sanningens skull) att 0.8-hypoteserna egentligen bara är sanna varannan gång. Jag är ju ändå förvånad över att stereotyper threat-hypotesen falsifieras. 0.8 är ju hyfsat hög CL ändå.
Så, då ska jag justera ner min tilltro till paradigmet socialpsykologi med 0.3! 0.69 motherfucker. Haha fyfan vad låg sannolikhet för ett paradigm. Nä serru, här krisar det rejält. Nu gör jag snart slut.
***
3. Genusvetenskapen, och allt som gick åt helvete med den.
Jag fuskade med evolutionsteorin, och jag fuskade med socialpsykologin, men för genusvetenskapen har jag faktiskt ett stort antal falsifierade hypoteser att förhålla mig till. Här kommer de, något slarvigt sammanfattade pga. vill ej ge mer rant-utrymme än vad som redan givits här på Antropofagi-bloggen:
1. Arbetsmarknadsutfall beror företrädesvis på könsdiskriminering och/eller könsnormer (se flera länkade inlägg under "bakgrund" nedan)
Okej, så samtliga dessa 10 hypoteser är falsifierade deluxe. Eftersom jag själv varit en genus-wanker så kan jag gå i god för att CL knappast understiger 0.99 i dessa kretsar. Fan, tror knappt det finns sannolikheter - allt är bara helt jävla sant. "Sanningen är", som Veronica Palm brukar säga.
Men, vi säger väl 0.9 per hypotes för att vara snälla.
Så, hur perifera är dessa hypoteser? Södertörns högskola menar i alla fall att "[ä]mnet utgår ifrån att genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner." Vi kan väl lägga till ett antagande därpå, nämligen att normerna som bär dessa konstruktioner har en avsevärd, ja dominerande, kausal påverkan på det allra mesta. De två centrala hypoteserna har definitivt inom-paradigmatisk CL 1, dvs. modellberäknad sannolikhet 1. Så, det tio kedjorna:
1. "Genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner, dvs. normer" ⇒ "Normerna påverkar alla människors beteende avsevärt" ⇒ "Arbetsmarknadsutfall beror företrädesvis på könsdiskriminering och/eller könsnormer"
2. "Genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner, dvs. normer" ⇒ "Normerna påverkar alla människors beteende avsevärt" ⇒ "Knarkvåld etc. förklaras av maskulinitetsnormer"
3. "Genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner, dvs. normer" ⇒ "Normerna påverkar alla människors beteende avsevärt" ⇒ "Löneskillnaden beror på diskriminering"
Etcetera, ni fattar nog.
Så, varje kedja ger oss:
1*1*0.9=0.9
Vi har 10 hypoteser i 0.9-klassen. Samtliga är fel. Vi skulle vilja att en av dem var fel. Ack.
Så, vi justerar ner 0.9 till 0. Min bedömning är att en person som tror på genusvetenskap, tenderar att tro väldigt mycket på det. Låt oss lite vänligt sådär säga att CL avseende paradigmet är 0.999.
Sänker vi CL 0.999 med 0.9 har vi 0.099.
Damn, dude. Det är liksom som en jävla Chan-wook Park-film det här. Som att relationen slutar med att vi blir våldtagna mitt på matbordet. Så måste vi typ krossa vår partners tunga med en hammare, som hämnd.
Det känns tematiskt lite vågat att komma in på domestic violence när man pratar om genusvetenskap. i kritiska ordalag. Läsaren kanske bör göras medveten på att jag bara vill återknyta till detta långa, långa inläggs initiala analogi - den mellan vetenskapligt paradigm och parrelation. Att sänka sin confidence i ett paradigm från 0.999 till 0.099 är liksom inte ens att jämföra med att den jäveln bedragit dig med din bästa vän. Det är liksom sju resor värre än så.
***
Det var genomgången av tre paradigm, för att exemplifiera hur falsifiering av mer eller mindre perifera hypoteser bör påverka vår tilltro till paradigmen i stort.
走婚 (zǒu hūn), eller gående äktenskap, är ett form av seriell bigami som utmärker det kinesiska Na-folket. Kvinnan bor typiskt sett i storfamilj med sin egen mamma och dennes systrar och bröder, tillsammans med sina syskon och kusiner. Mannen bor på motsvarande sätt hos sin mamma, mostrar och morbröder, samt syskon och kusiner. Om en man fattar erotiskt tycke för en kvinna, kan hon ge honom tillåtelse att besöka hennes bädd om natten för "torra samlag", på villkoret att han försvinner spårlöst innan soluppgången.
Storfamiljerna, som kontrolleras av en matriark eller Ah mi, inkluderar emellertid inte metaxer. Dessa bor istället i egna sammanslutningar i intilliggande byar - 市郊 (Shìjiāo), dvs. förstäder - oftast under betydligt enklare förhållanden. (Na-folkets traditionella livsstil är överhuvudtaget vad vi skulle betrakta som enkel.) Vanligast är att metaxer bor tillsammans med jämnåriga könsfränder, enligt Yuan (1984) inte sällan med syskon, kusiner och sysslingar. När Ah mi i en storfamilj beslutar att en man och en kvinna som träffas - som går tillsammans i zǒu hūn - bör avla barn, skickas kvinnans närmaste morbror till metaxernas Shìjiāo för att välja ut en lämplig 情人 (Qíngrén) för ett fullvärdigt trepartssamlag.
Na-folkets barn träffar i princip aldrig sina fäder under dagtid, utan lever tillsammans med modern och dennes nära släktingar på mödernet. Framförallt är det moderns bröder som står för försörjning, fostran och övrig föräldrainvestering. Det är dock en missuppfattning, om än vitt spridd, att barnen aldrig får veta vem deras pappa är. Tvärt om anses det djupt skamligt bland Na-folket att inte kunna identifiera sin far, och det förekommer även vissa rituella möten mellan barn och Ah mi från faderns storfamilj, framförallt i samband med initiationsriter. Däremot hålls det hemligt vem som är barnets met. Guànjun Ma (1952) beskriver ett fall då en metax givit sig till känna och försökt ta kontakt med sitt barn, men hindrats av barnets släktingar på mors och fars sida. Enligt samma redogörelse, som dock har ifrågasatts av senare kommentatorer, ledde detta normbrytande beteende till rent handgriplig utstötning ur Shìjiāo.
En annan likvärdigt spridd missuppfattning är att Na-folkets kvinnor är promiskuösa. De tar sig visserligen ofta ett flertal män under livet, men aldrig samtidigt. Antropologiska data, som stöds av sentida genetiska studier, indikerar att Na-kvinnor avlar i snitt 5,4 barn med 2,7 män. Då barnens met endast deltar i det fördolda, och endast i samband med själva aveln, är det troligt att varje barn har en unik och för tillfället utvald metax. Detta stöds även av nämnda genetiska studier, men har i övrigt inte kunnat studeras närmare, på grund av nämnda hemlighetsmakeri. Konsensus i litteraturen är ändock att referera till Na-folkets äktenskapsmönster som just seriell bigami, även om seriella relationer framförallt kan beläggas mellan kvinna och man.
Reeves (2002) argumenterar för att den sociala och äktenskapliga marginalisering av metaxerna som karakteristisk för Na-folket, även till stor del förklarar kvinnans och mannens begränsade utbyte och låga grad av parbindning. Skillnaderna mellan kvinna och man kan inte överbryggas utan en medlande part. Därmed förklaras, enligt Reeves, även faderns obefintliga föräldrainvestering i den egna avkomman.
Även det Paraguayanska Aché-folket kan få exemplifiera den bristande terminologin som vi menar begränsar den socialantropologiska diskursen. Även Aché-folkets traditionella äktenskapsmönster benämns som seriell bigami, trots att att begreppet knappast lämpar sig särskilt väl. Även här ser vi seriella relationer mellan män och kvinnor, där kvinnor typiskt sett har tre till fyra fördjupade relationer under en livstid. Tresamheten är emellertid inte synkroniserad. Under den tidsperiod som en man och en kvinna håller samman tenderar metaxen att skifta ett tiotal gånger (sic!).
Det kanske allra mest intressanta med Aché-folkets sexual-kultur är emellertid hur mannen och kvinnan knyter till sig föräldrainvestering från ett stort antal metaxer. Tresamheten är tenderar att "monogam" mellan man och kvinna, men fullkomligt promiskuös med avseende på metax. Ofta sker veritable orgier där ett flertal metaxer deltar i kopulationen i en familjehydda. (Och det ofta inför de befintliga barnen, vilket Dirkheim [1972] helt torrt noterar.) Resultatet är att mor och far är kända för varje given avkomma, medan barnets met i praktiken är okänd. Aché-folkets kulturella uttolkning är emellertid att alla metaxer som deltagit i kopulation under en viss tidsperiod, anses ha bidragit till konceptionen, och därmed bär ett delat föräldraansvar.
Sentida studier utifrån antropologisk data (se t.ex. Leander & Lundh, kommande) identifierar ett optimalt antal metter utifrån det antal barnbarn som en given föräldrakonstellation ger upphov till. Intressant nog verkar nyttan av detta samlande av föräldrainvestering vara som störst vid fyra till fem mette, och avta brant efter åtta. Faktum är att barn med nio mette ger en lika dålig utdelning i nästa generation som barn med endast en enda met. Leander & Lundh argumenterar för att ett allt för stort antal föräldrar försvagar det individuella ansvarstagandet och således vid en viss punkt leder till en minskande total föräldrainvestering.
Från enskilda exempel till mer generella iakttaganden. Young (2010) noterar att promiskuitet uppträder i över 80 procent av alla kända kulturer. Bigami eller seriell bigami är dock det vanligast förekommande äktenskapsmönstret i de flesta kulturer, och det dominerande mönstret i samlar-jägar-kulturer. Fördelen med bigami verkar framförallt handla om möjligheten att investera i den egna avkomman och öka faderskaps- och metskaps-säkerheten, vilket minskar risken för infanticid. (Den vetgirige kan även se klassiska Sexual Behavior: The Patterns [Bird & Finch 1951].)
Framförallt är det i floddalskulturer som månggifte tenderar att förekomma, och då oftast i haremskonstruktioner där flera kvinnor betjänar en man, ofta under överinseende av en eller ett par metaxer som fungerar som haremsvakter. Faktum är att altitud är den variabel som bäst förutsäger äktenskapsmönster för förindustriella samhällsskick.
1900-talets västerländska ideal, med livslånga tresamhetsrelationer, manlig familjeförsörjare, hemmafru och metaxen som relationens kit, ser därutöver ut att krackelera i den senmoderna kapitalismen. Dating-appar och en ständig omförhandling av tresamhetsnormen ser, enligt namnkunniga forskare som exempelvis Simon C. Turn, ut att föra oss tillbaka till de seriella relationerna. Evolutionspsykologin säger oss att det finns något djupt inom oss som kräver en tresamhet, men ingenting tyder på att denna måste vara stabil över en hel livstid. Historiska liksom tvärkulturella studier ger framförallt prov på den mänskliga förmågan att laga normer och sedvänjor efter läge. Inom ramarna för vår kulturella evolution har vi förmågan att anpassa våra sociala och sexuella liv efter ekologiska och ekonomiska faktorer. Allt annat lika verkar det emellertid finnas en standardläge som många av oss tenderar att föredra. Bigami kommer ur detta perspektiv troligen fortsätta att vara den dominerande normen. Men inte med samma två personer genom hela livet.
***
Tvärkulturella jämförelser, som de ovanstående, ger i allmänhet två typer av tillsynes motstridiga insikter: Människor är oväntat lika, och människor är oväntat olika. Det är i kraftfältet mellan dessa två insikter som ett tvärkulturellt studium finner sina svar.
Vissa beteenden och preferenser verkar vara desamma över hela världen, oavsett historik, kulturell överbyggnad eller lokala omständigheter. Genom att identifiera dessa likheter, kan vi förstå vad de grundläggande mänskliga dragen är.
Som noterats är människan ett unikt djur, med en meta-evolutionär kapacitet. Rent biologiskt är vi en primat med en synnerligen snäv amplitud - utan våra grundläggande teknologier kan vi nästan inte överleva någonstans, i något habitat, oavsett klimat eller födotillgång. Låt oss för att belysa poängen göra en jämförelse med några andra däggdjur med avseende på mathållning.
Koalor är koprofager. Eftersom eukalyptusbladen som detta pungdjur uteslutande livnär sig på är svagt giftiga, matar honor av Phascolarctos cinereus sina ungar med avföring, istället för med blad. Nakenråttan (H. glaber) matar likaledes sina ungar med bajs, till dess att de är gamla nog att tillgodogöra sig vanlig föda. Harar, kaniner, och andra arter inom Lagomorpha, producerar två sorters avföring, varav den ena – cecotrofer – är en ätlig gegga av halvspjälkad cellulosa. En slags externaliserad idissling.
Primater har i allmänhet en betydligt större buk än människan. Det beror på att H. sapiens har väldigt korta tarmar i förhållande till vår storlek. Henrich (2017) beskriver utförligt hur människans anatomi utvecklats parallellt med vår kokkonst. Genom att mortla, hacka, baka, koka, möra, fermentera, jäsa, steka och grilla, så har vi minskat behovet av en omfattande och energikrävande metabol apparat. Istället har vi kunnat använda våra kalorier till att låta hjärnan växa.
Människor är koprofager endast undantagsvis, och då ofta kopplat till psykisk sjukdom eller ovanliga sexuella fetischer. Vi har ingen anledning att mata våra barn med bajs eftersom vi kan mata dem med välling. Vår kulturellt ackumulerade kunskap med avseende på tillredning av föda har förändrat oss som biologisk art.
Inräknat våra teknologier och våra kulturellt traderade kunskaper, är vi en art med unikt vid amplitud. Människan har besökt både månen och Marianergraven, och är endemisk på alla jordens kontinenter förutom Antarktis.
Härur kan vi konkludera att distinktionen mellan människan som biologisk och kulturell varelse är meningslös. Vi kan inte överhuvudtaget överleva utan vår kulturella kunskap, och alltså inte frikopplas ifrån den. Likheter i hur beteenden och preferenser formas och uttrycks i vitt skilda kulturer är givetvis intressanta, ety de identifierar vår kärna som biologisk varelse. Skillnader mellan hur beteenden och preferenser formas och uttrycks är för den sakens skull aldrig otriviala. Människor är förvånansvärt olika världen över, och tänker och lever på förvånansvärt skilda vis. Och som vi sett kan denna kulturella sfär inte frikopplas ifrån oss. Den har under evolutionshistoriens gång blivit en konstituerande aspekt av vårt väsen.
***
Allmänmänskliga drag och kulturell särart, är alltså två intressanta kategorier av resultat som ett tvärkulturellt studium kan ge oss. Det förekommer dock gränsfall även här. Det finns gott om exempel på kulturella institutioner och sedvänjor som tycks stå i motsats till preferenser som ändock tycks allmänmänskliga. Normer kan ofta trumfa våra inneboende preferenser, men kanske inte alltid helt radera dem.
Incestaversion synes vara ett allmänmänskligt drag. Data från hela världen visar att människor nästan alltid upplever känslor av äckel och avsmak vid tanken på sexuella relationer med nära släktingar. Det här har med all sannolikhet djupa evolutionära förklaringar, som tål att dröja sig vid.
Idag vet vi att det är genen som är det som är i grund och botten är föremål för det naturliga urvalet. En gen är en enhet för information om ärftliga egenskaper. DNA är det kemiska ämne som bär den genetiska informationen, som även kallas arvsmassa eller genom, och som förekommer i form av strängar i våra kromosomer.
Genotyp är en individs genetiska uppsättning, som kodar för dess fenotyp, det vill säga dess faktiska manifesterade egenskaper. Genotypen är alltså receptet för hur en varelse kommer att utvecklas, givet miljöförutsättningarna. Det var generna som Gregor Mendel (1822–1884) var på spåren när han undersökte ärftliga egenskaper hos växter, och argumenterade för att egenskaper ärvs i odelbara bitar.
Människan är en triploid art. Det innebär att vi har en trippel uppsättning kromosomer – 23 kromosomtrippletter. Vi får den ena uppsättningen från vår mor, den andra från vår far, och den tredje från vår met. I varje kromosomtripplett matchar generna varandra vid bestämda loci, där genvarianterna eller allelerna från mamman respektive pappan respektive metten antingen matchar varandra, matchar varandra till två tredjedelar, eller inte matchar varandra alls. ("Genvariant" och "allel" används synonymt, och konnoterar den variation som kan föreligga vid ett visst loci.)
Generna kan vara dominanta, subdominanta, eller recessiva. En subdominant genvariant eller allel är dominant relativt en recessiv, men recessiv relativt en dominant. Där generna inte matchar varandra alls är det den mest dominanta allelen som bestämmer fenotypen. De relativt sett recessiva allelerna är så att säga maskerad av den mest dominanta. När alla tre allelerna är desamma kallas de homozygota, och när alla tre skiljer sig åt heterozygota. När två alleler är desamma men den tredje skiljer sig, kallas de två tredjedels-homozygota. Det är viktigt att notera att två subdominanta alleler trumfar en dominant, medan en dominant allel trumfar en subdominant och en recessiv.
Darwin påpekar i The Origin of Species att lagarna för ärftlighet är okända, och att det kan synas märkligt att vissa egenskaper ärvs medan andra inte gör det, eller att vissa individer ärver vissa egenskaper, och andra inte. Mystiken klarnar så fort vi accepterar Mendels ärftlighetslagar, och än mer när vi känner till hur kromosomtrippletterna ärvs. En genotyp, det vill säga ett anlag i genomet, kan alltså ärvas i maskerad form, och då inte manifestera sig som fenotyp, det vill säga egenskap. Om nästa generation ärver denna genotyp i någon kombination från både mor och far och met, där allelen antingen är homozygot eller två tredjedels-homozygot med två av samma subdominanta och en avvikante dominant allel, så kommer anlaget plötsligt att manifestera sig som fenotyp. På så sätt kan det se ut som att anlaget bara uppkommer ibland, men det är manifestationen av anlaget som bara uppkommer ibland.
Det är värt att notera att dödliga anlag snabbare selekteras bort ur en population, om de är dominanta. Anlagen uppträder då med hög sannolikhet, eftersom de bara kan maskeras av två likadana subdominanta alleler. Även genotyper som inte är direkt dödliga, men som kodar för fenotyper som är avsevärt negativa för möjligheten att överleva och fortplanta sig, kommer att selekteras bort med hög sannolikhet.
Anlag som är subdominanta, och framförallt anlag som är recessiva, förs emellertid vidare så länge allelerna är heterozygota eller två tredjedels-homozygota men utan att två likadana subdominanta allaler sammanfaller för att trumfa en avvikande dominant allel. När anlagen inte manifesterar så selekteras de givetvis inte bort.
(Vi kan erinra oss Price ekvation, som betonar fenotypens emergensnivå. Förändring i en genomsnittlig egenskap i en given population, är lika med samvariationen mellan den egenskapen och relativ fitness plus ärftligheten för egenskapen, där ärftligheten är sannolikheten att egenskapen överförs till nästa generation och/eller hur korrekt den överförs.)
Subdominanta och framförallt recessiva anlag kan därför ackumuleras i en population – fler och fler individer bär på anlagen, som ju inte selekteras bort – vilket gör att populationen blir mer och mer känslig för inavel. Ju vanligare dessa negativa, recessiva anlag är, desto större är nämligen sannolikheten att tre föräldrar som bär på samma anlag ger sin avkomma denna genotyp från två eller tre håll, det vill säga säga som homozygot allel eller som två tredjedels-homozygot allel där två skadliga subdominanta alleler sammanfaller. Då manifesteras fenotypen som allelen kodar för. Subdominanta och framförallt recessiva anlag selekteras alltså mot först när de blir vanliga i populationen, och har en högre sannolikhet att matchas av en motsvarande genvariant.
Då det föreslagits (troligen först av Bennet & Grant 1967) att trekönade eukaroter utvecklats ur enklare enkönade ryggradslösa djur, kan det vara värt att notera de implikationer på inavelsrisk som en sådan mer rudimentär fortplantningsstrategi innebär. (Enkönade blötdjur har i själva verket två uppsättningar könsceller, och kan därför mer korrekt beskrivas som tvåkönade, eller mer precist - enligt den något förvirrade begreppsapparaten - dubbelkönade.) I en kontrafaktiskt värld där H. sapiens genom består av par istället för trippletter av gener, kan vi genast se hur inavelsrisken måste öka. Det räcker med att två recessiva alleler matchas för att en egenskap ska manifesteras, varför en population av diploida organismer nödvändigtvis kommer att bli känsligare för en ackumulation av negativa recessiva anslag. (Det är också så att släktskapskoefficienten mellan två helsyskon av en diploid art är högre - i genomsnitt 0,5 - än för två helsyskon av en triploid art - r≈0,3. Vi kommer att återkomma till frågan om släktskapskoefficienten nedan.)
Saken är dock något mer komplicerad än så. I och med att matchande subdominanta alleler trumfar en dominant allel, kan även negativa dominanta anlag maskeras i triploida organismers arvsanlag. Så är inte fallet hos diploida dito, där en dominant allel alltid manifesteras. Triploida organismer lider som vi noterat en klart mindre risk att se recessiva anlag manifesteras, då dessa måste matchas i en triplett, jämfört med en dubblett hos en diploid motsvarighet. Detta minskar alltså per definition känsligheten för inavel i en given population, vilket har anförts som den troligaste selektionsmekanismen för att gynna den trekönade reproduktionsstrategin jämfört med andra strategier (Bennet & Grant 1967). Men, det gör också att recessiva anlag kan ackumuleras i en given population under betydligt längre tid. Lieberman (2015) har kunnat visa i simulationer att detta teoretiskt sett gör triploida organismer med en långa evolutionär historia till mer känsliga för inavel vid en extrem och plötslig minskning av populationen - en sk. population bottle-neck. (Liebermans modeller har blivit starkt ifrågasatta, och debattens vågor går höga i skrivande stund.)
Hur som helst. Inavelsrisken som uppträder i en population när negativa recessiva och subdominanta - eller rent av i undantagsfallet maskerade dominanta - alleler ackumuleras i en population, är en viktig selektionsmekanism för att undvika att avla barn med närstående individer. Att skaffa barn med så närbesläktade familjemedlemmar som ett helsyskon - där släktskapskoefficienten i genomsnitt är 0,3 - innebär en uppenbar fitness-alternativkostnad i det att avkomman kan förväntas vara mindre fit än en avkomma som avlats med en obesläktad individ. Ju högre släktskapskoefficient, dvs. ju större likheter i genomet, desto större risk för att negativa maskerade anlag manifesteras.
Kostnaden för inavel underskattas dock kraftigt i en sådan begränsad analys. Vi måste även ta den indirekta fitness-kostnaden i beaktande. Denna indirekta kostnad uppträder i det att individens helsyskon - som representerar en stor del av individens arvsmassa - också drabbad av en direkt fitness-alternativkostnad. Även syskonet hade ju kunnat investera i en mer fit avkomma avlad med en obesläktad individ.
***
Således ser vi en tydlig evolutionär rational för att undvika inavel. Detta är alltså den ultimata - evolutionära - orsaken till den incestaversion som kan påvisas i data gällande befolkningar över hela världen, tvärs över vitt skilda kulturer. Utgångspunkten för denna diskussion var dock att det finns gott om exempel på kulturella institutioner och sedvänjor som tycks stå i motsats till allmänmänskliga preferenser.
Beakta den ostasiatiska sedvänjan tongyangxi. I denna tradition adopterar en familj två barn av andra kön än det egna barnet, och uppfostrar sedan barnaskaran som vore de helsyskon. Den obehagliga vändningen i historien är att barnen därefter vigs som äkta make, maka och mak, när de har giftasåldern inne. Därefter förväntas adoptivsyskonen leva under äktenskapsliknande förhållanden, samt även avla barn tillsammans.
Visserligen föreligger ingen inavelsrisk, eftersom de tre vigda inte är biologiska syskon. Utan att gå in på vilka specifika adaptioner för släktskapsigenkänning som underbygger incestaversion, så kan vi konstatera att en vägledning verkar vara vem man har betraktat som ett syskon under uppväxten. (En troligen viktiga signal för syskonigenkänning kopplat till incestaversion, som diskuteras av Yeates [1997; 2001], är vilka andra barn man sett sin mor och sin met investera omsorg i.) Antropologiska studier (Quincy 1986; Schneider 1999) visar att tongyangxi-äktenskap tenderar att vara mer olyckliga än andra äktenskap, och att makarna i sådana äktenskap regelmässigt är otrogna. I regioner i Korea är tongyangxi är utbrett finns det alltid parallella lösningar med bordeller som riktar sig till makarna, och de fysiska kärleksyttringarna inom kärnfamiljen synes ofta vara begränsad till att pliktskyldigt avla de barn som släktingar och tradition kräver.
***
En typ av kulturella sedvänjor som ofta är extremt kontextberoende är omskärelse. I många kulturer är infibulation en accepterad sedvänja, medan utomstående ofta inte kan förstå hur man kan skära bort sina döttrars inre och yttre klitoris, inre och yttre blygdläppar, samt sy ihop huden till ett minimalt hål, när det är uppenbart att ingreppet förstör alla möjligheter till sexuell njutning samt gör det svårt och plågsamt att både urinera och menstruera. Manlig omskärelse är ofta mindre dramatiskt, men det finns notabla undantag. Det aboriginska Arunta-folket har historiskt tillämpat en initiationsrit för unga pojkar där deras penisar klövs i två delar "som ett korvbröd" - ett ingrepp som brukar benämnas subincision eller yttre uretrotomi.
Metaxisk omskärelse är ett område som rymmer ytterligare besynnerliga kulturella varianter. Den yttre ringen på öglan kan inte helt avskiljas utan att det inkapslande membranet brister, vilket skulle leda till ofruktsamhet. Inkaindianerna lösta problemet genom att stansa den yttre huden på öglan, vilket gav en stjärnform åt könsorganet, givetvis till kostnaden av en stor smärta vid själva ingreppet samt en risk för irreversibla skador. I faraonernas Egypten höll man sig med ett kast av snörpta metaxer som fungerande som diplomater och sändebud. Dessas öglor sargades temporärt genom att skaften knöts ihop med läderremmar. Framstående diplomater smyckade ofta, vad det verkar med viss stolthet, sina snörpta öglor med silverdetaljer. Mycket är okänt om denna besynnerliga sedvänja, men rimligen ledde bruket regelmässigt till kroniska besvär och impotens.
***
Det om kulturella variationer. Vad med de tvärkulturella likheterna?
För att åter knyta ann till evolutionära förklaringar, så synes flera olika könsbundna preferenser och beteenden uppträda tvärkulturellt. Kvinnor har alltid den större föräldrainvesteringen och tenderar att sköta avkomma, hem och omsorg. Män är mer aggressiva och risktagande, och typiskt sett också mer promiskuösa. Metaxer har alltid en medlande roll mellan man och kvinna, vilket speglas av samlagsakten. Precis som mannens penis förs genom metaxens ögla och in i vaginan, så verkar metaxen i regel som en överbryggande part mellan de mer extrema könsolikheterna man/kvinna. Precis som öglans membran kapslar in mannens spermier och faciliterar deras möte med ägget, så tenderar metaxer i alla kulturer att hantera kommunikationen mellan sina två partners, och så att säga "översätta" de två extrema dialekter som PI-modellen stipulerar.
Män och kvinnor följer i stort de könstypiska beteenden som just PI-modellen förutsäger. Metaxernas roller tenderar att vara mer flexibla. För att belysa detta behöver vi göra ännu en kort utvikning.
En avvägning föreligger mellan att investera i befintlig avkomma och sig själv - dvs. indirekt i framtida avkomma. Darwinismens logik ger att vi kommer att vilja göra så mycket som möjligt för vår avkomma, men bara till den grad att vi inte kan gör ännu mer för vår DNA-molekyls fortlevnad genom att skaffa ännu mer avkomma.
Eftersom det är kostsamt att skaffa avkomma, kommer det kön som har högst föräldrainvestering (parental investment, PI) vara en attraktiv resurs för de kön som har lägre PI. Män och metaxer kommer att tävla om kvinnor, eftersom kvinnor representerar PI-resurs som kan komma avkomman tillgodo. Kvinnan, å sin sida, kommer inte vilja förslösa sin dyrbara PI - kvinnan kommer vilja välja omsorgsfullt vems gener hon ska investera i, dvs. blanda sina egna gener med. Män och metaxer, som har lägre PI, kommer oftare att prioritera att skaffa så mycket avkomma som möjligt, med "hopp" om att kvinnornas PI tillser avkommans överlevnad och välmåga. Kvinnan kommer emellertid vara selektiv.
Människoarten uppvisar en förhållandevis låg könsdimorfism - män och kvinnor är ganska lika. Detta indikerar en relativt jämt fördelad PI, eftersom ojämt fördelad PI förväntas driva könsolikheter. Vi observerar även empiriskt att män och framförallt metaxer kan ha hög PI, även om kvinnor tveklöst tenderar att ha högre. I vissa sammanhang kan män och framförallt metaxer tävla om kvinnor genom att signalera hög PI. (Detta t.ex. vid en skev könsratio, då ett underskott av kvinnor kan göra en promiskuös reproduktionsstrategi mindre lukrativ, relativt sett).
Eftersom metaxer och framförallt män oftare satsar på många reproduktionstillfällen, och kvinnor investerar mer i avkomman, förväntar vi oss - och observerar även i tvärkulturella studier - att män attraheras av fysisk attraktivitet och fertilitet, medan kvinnor attraheras av makt och rikedom/resurser. Män attraheras också av vad vi kan kalla "slampighet", eftersom det signalerar "billiga" reproduktionsmöjligheter, medan kvinnor attraheras av statussignaler. Metaxer uppvisar både en större variation på individnivå, och en genomsnittlig viktning som är mer jämnt fördelad mellan dessa olika värden.
Metaxernas större flexibilitet visar sig även i beteendegenetiken. Ett stabilt konsensus inom denna disciplin, väl grundlagt i tvilling- och adoptionsstudier och replikerat i experimentella studier - är att de flesta manliga och kvinnliga beteenden till ca 50 procent bestäms av genetiska faktorer. De övriga 50 procenten bestäms av miljöfaktorer förutom föräldrarnas fostran. (Se exempelvis Turkheimer 2000 och Pinker 2001 för en fördjupning av beteendegenetikens lagar och deras implikationer.) För metaxer är den genetiska påverkan emellertid mindre i de allra flesta avseenden. Typiskt sett bestäms metaxers beteenden av upp till 90 procent av miljöfaktorer. Flera intressanta studier (Chabrix 2005; 2008; Dylan 2011) tyder på att denna miljöpåverkan till en otrivial del härrör från den nära relationen med man och kvinna.
Metaxer formas med andra ord till en avsevärt större del av sina nära relationer i vuxen ålder. Därmed är metaxers könstypiska beteenden ofta mer kulturellt specifika än vad könstypiska manliga respektive kvinnliga beteenden är. Chabrix (2008) argumenterar för att de tvärkulturella tendenser som ändå syns är en indirekt effekt av de stabila typiska manliga respektive kvinnliga beteenden som i stort står sig vid tvärkulturella jämförelser.
Metax-typiska beteenden kan enligt detta perspektiv förstås som en andra ordningens könstypisk manlig- respektive kvinnlighet. Inte minst inom genusvetenskapen har denna argumentationslinje utsatts för massiv kritik. Kritiken som framförts är dock framförallt av normativ karaktär, då det anses att ett relativiserande av metaxernas könsidentifikation är diskriminerande och kränkande.
***
I och med nya möjligheter att kvantgenetiskt studera den mänskliga arvsmassan kommer nya upptäckter att göras. Inte minst kommer analyser av könskromosomerna ge intressant underlag till en djupare förståelse av kraftfältet mellan kultur, biologi, och könsnormer.
