Be mig om ursäkt så förlåter jag dig troligen omedelbart

Den finns en nivå av glädje som ligger ovanpå. Den kan vara tillräcklig i stunden. Den består till stor del av ett evigt Nu, fyllt av solsken - just nu! - och behagliga lättja - just nu! - samt inte minst fysisk aktivitet och spirituell spis i termer av kulturkonsumtion - just nu!

Ytterligare konstituenter i denna glädje är distraktionsfritt umgänge med ens barn - som man ju älskar, och älskar att umgås med. Det är ett fullkomligt fokus på stundens aktivitet. På att skejta omkring på cykelvägarnas djungelstigar. På att gå i skogen. På att leka på en lekplats. På att pyssla, eller rita, eller bygga med lego.

Denna nivå av glädje upprätthålls genom balanserat livsnjuteri. Genom att inte stressa. Genom att ta en skogspromenad. Genom att gå runt i linne och badbyxor och kolla på folk i solen. Genom att ta en smoothie på balkongen när andan faller på. Genom att motionera dagligen, och ibland två gånger om dagen!

Genom att se till att det finns storkok i kylen och att man alltid är mätt.

Problemet med denna nivå av glädje är att den är skör. Den kan sopas bort i ett enda slag, och under den döljer sig en bottenlös sorg. Den är visserligen äkta och djupt känd, men den är ändå som en tunn fernissa över verkligheten. Den nöts bort av kränkningar och osämja. Under den gapar abyssen, ner i ens egen tomma själ.

Problemet kan vara en underutvecklad gyrus angularis. Boten kan vara att förlåta, och katalysatorn för boten att bli ombedd om ursäkt.

***

Hej kära Akademien,

jag vet inte vem hos er som är mest lämpad eller beredvillig att besvara detta mitt spörsmål, men kanske kan er högvördiga registrator/info-adress råda bot på detta och VB:a till lämplig individ. Jag hoppas!

Jag tolkar det som att "att förlåta" och "att be om ursäkt" motsvaras av aktivitet i gyrus angularis. Vidare förstår jag det som att personer som drar åt en borderline-personlighetsstörning (EIPS) har avvikande dito del av hjärnan i termer av massa och struktur. (T.ex. här och här.) Vad vet vi om neurologiska förklaringar till borderline? Det förefaller för mig, en enklare än enklaste lekman, att borderlajnarens känslomässiga kast - plötslig ilska, långsinthet, extrema känslolägen, misstänksamhet, etcetera - på någon slags neurologisk förklaringsnivå kan förstås som en funktion av dessa delar av hjärnan.

Kan de delarna i så fall påverkas t.ex. av en intermittent bekräftelse-lutande fostran, eller är det - såtillvida detta anförs som typiskt på personer med EIPS - kanske en samvariation som förklaras av att föräldrarna typiskt sett också uppvisar tvära kast i sitt humör? Vilket föranleder följdfrågan - hur ärftligt är EIPS, och vad säger t.ex. tvilling- eller adoptionsstudier om ärftlighetens komponenter?

Med hopp om att bli upplyst,

[Antropofagi]

***

Hej [Antropofagi],

Tack för din fråga. Jag är ingen expert på EIPS (så kallad borderline personlighetssyndrom), men försöker mig på ett svar. Det kom en svensk studie förra året om ärftlighet där de visade en heritabilitet på cirka 50 % och att resterande del förklarades av individuella skillnader i miljön snarare än sådant som är gemensamt för syskon i samma familj. En stor del av förklaringen ligger alltså i generna.

Angående gyrus angularis så tror jag det är svårt att lokalisera sådan komplexa psykologiska funktioner till ett enskilt område, utan sådana funktioner involverar troligast ett nätverk av områden i hjärnan. De kraftiga svängningarna i känslor som EIPS ofta förknippas med kan förstås som svårigheter att reglera sina känslor, och då brukar man ofta prata om frontalloberna, specifikt delar i prefrontala cortex och dess kopplingar till andra områden i hjärnan som kan sägas generera känslorna. Generellt tror jag vi kan säga att vi behöver mer forskning för att bättre förstå hur hjärnan fungerar och hur vissa delar eller nätverk i hjärnan bidrar till EIPS.

Mvh,

Andreas Frick, docent
Institutionen för neurovetenskap
Uppsala universitet

***

Nestorn inom EIPS i Sverige verkar vara Predrag Petrovic, som skrivit den här ypperliga genomgången i Läkartidningen, som är medförfattare till nämnda artikel om EIPS-ärftlighet, och som skrivit boken Känslostormar.

En grundläggande poäng som Petrovic driver är att EIPS borde ses som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning istället för en personlighetsstörning; och att EIPS är närliggande ADHD sett till mekanistiska underliggande neurologiska förklaringar (typ samma delar i pannloben verkar vara underutvecklade), vilket föranleder förslaget att kalla EIPS för "emotionell ADHD" - där individer med ADHD har svårt att sortera information har EIPSare svårt att sortera känslor.

Boken är otroligt effektiv läsning, högintressant och ekonomisk. Det finns föga anledning för mig att rapa upp alla delar av hjärnan som Petrovic pekar ut inom ramarna för sin och sin forskargrupps teori om EIPS som en känslornas ADHD. Däremot finns det många intressanta tangenter att utforska.

En sådan sak är dopaminsystemets roll i att bilda preferenser. Människor med ADHD har problem med att prioritera vad de ska fokusera på, troligen pga. av ett underutvecklat dopaminsystem. Antropofagi har ju tidigare spenderat en del tänkande på dopaminsystemet, most notably i kapitlet om Motivation i Frågan på vilken människolivet är ett svar, samt i lösa tankar om Samsara, libido/mortido, och explore/exploit. Jag citerar härmed Frågan på vilken människolivet är ett svar (kapitel 8 Motivationen, avsnitt 8.2 Att vilja leva, men utan referenser och fotnoter):

I Vi vantrivs i kulturen framgår det att Freud känner sig låst av sin samtids begränsningar, och att han ser fram emot vetenskapens landvinningar för att förklara hur människan är funtad. Psykologin och psykoanalysen var något man fick hålla till godo med i väntan på att hjärna, nervsystem och signalsubstanser på riktigt skulle bli kartlagda.

I en diskussion av njutning och lycka pekar Freud på att narkotika ("för kroppen främmande substanser") kan göra oss nöjda, avtrubbade eller euforiska, men att kroppen även tycks ha motsvarande kapacitet i sig själv. Framtida "metapsykologiska" upptäckter kommer, tror Freud, att kunna förklara detta. Han (död 1939) mer eller mindre förutsäger upptäckten av dopamin (1960- talet), seratonin (1935), oxytycin (redan 1906, men före sent 1930-tal endast kopplat till amning) och andra viktiga signalsubstanser.

Premissen för Vi vantrivs i kulturen är att människan har biologiska grundegenskaper som inte riktigt finner sig tillrätta i den kulturella överbyggnaden – exempel är aggression och sexualitet. Freud framstår överhuvudtaget som en biologist med en biologisk-funktionell eller evolutionsteoretisk grundsyn.

Vi vantrivs i kulturen utgavs på svenska 1932. Knappt 70 år senare fick Arvid Carlsson, Paul Greengard och Eric Kandel nobelpriset i medicin för sina upptäckter rörande signalsubstanser i nervsystemet, företrädelsevis rörande dopamin och seratonin. Trions upptäckter ledde till flera praktiska medicinska tillämpningar.

Utveckling av dopamin som signalsubstans skedde när livets träd var förhållandevis ungt. Pleurobranchaea californica är en mysig liten sjösnigel, som ser ut som en kaka med florsockermjäll och tomtemustasch. Redan i detta enkla djur finner vi paralleller till den riggning som håller oss sentida primater vid liv och vid lust – detta inklusive seratonin och dopamin. Vår evolutionära historia är givetvis lika gammal som livet självt, om vi ska gå till botten med det hela. Och mellan det första urtida livet och dagens Homo sapiens kryper det alltså en sjösnigel.

Dopamin frisläpps i hjärnan när vi tar vår cigarett, vår öl, eller vår sil; när vi äter, idkar coitus, eller motionerar. Det har även visat sig att dopamin frisläpps före vi får vårt efterlängtade stimuli, vilket förklarar varför det känns bra redan när du öppnar den första ölen.

Det här är en central insikt i den moderna beroendeforskningen. Dopamin är inte bara belöningen när vi exponeras för vårt stimuli; det är även en central ingrediens i vår motivation på vägen till detta stimuli.

Utan dopamin hade vi varken letat mat eller försökt föröka oss. Förekomsten av den här signalsubstansen, och av hela vårt belöningssystem, har således en uppenbar evolutionär orsak. Motivationen som dopaminet föranlett, har gjort vissa människor till våra förfäder. Emellertid befinner vi oss inte längre i våra förfäders miljö.

”Missbruk” kan brett definieras som beteenden som vi fortsätter med, trots att de har negativa konsekvenser. Varför äter sig vissa människor feta? Varför ger andra bort sina sista pengar på nätcasinon? Vad är det som gör att vissa röker hela sitt liv, trots att det riskerar att göra att de inte ens får leva hela sitt liv?

Det mesolimbiska dopaminsystemet (MDS) är en dopaminerg nervbana, som bland annat har som funktion att upprätthålla vad som kallas motiverande saliens. Det handlar alltså om motivation, snarare än om faktiskt belöning – en belöning för ett uppsökande beteende. Det som händer är att vi skapar ett kontextberoende minne av en belöning. Det har ofta en funktionell adaption i vår ursprungsmiljö, där belöningarna inte förekom i samma överflöd som idag. Kanske behövde vi lära oss att vänta på honungsgöken för att hitta till en bikupa, högt belägen uppe i ett träd. Där var vi tvungna att röka ut bina, klättra upp i trädet, och hämta honungen – som vi sedan delade med nämnda fågel.

Att få tag på honungen var, när det begav sig, inte en lika enkel match som att vandra in på närmaste 7-Eleven och hämta godis. Men, båda aktiviteterna skapar kontextberoende minnen som MDS belönar med dopamin om vi upprepar. MDS lär oss alltså att upprepa beteenden som tidigare givit avkastning i termer av belöning. I en värld där det enda knappa är knapphet, kommer det system som motiverade oss att leva i en samlar-jägar-tillvaro, nu istället motivera oss att äta oss feta, röka oss döda, och spela oss fattiga. Samma belöningssystem är förmodligen det som gör oss beroende av det beroendeforskaren Judson Brewers kallar ”weapons of mass distraction” [och Antropofagi samt Anonym Internetz-rappare översätter till "massförströelsevapen"], det vill säga sociala medier och smarta telefoner.

Alla de människans villkor vi redan – sexualdrift, sökande efter social status och prestige, känsla av dygd eller godhet, känsla av tillhörighet och sammanhang – är kategorier för våra belöningssystem.

Dopaminduscharna vi upplever är i bruk, eftersom de tillförlitligt lett oss till evolutionärt sett konstruktiva beteenden. Idag ser dock världen annorlunda ut, och det adaptions-exekverande som vi ägnar oss åt är inte längre nödvändigtvis önskvärt. Frågan som kvarstår då är om vi har förmågan att överlista oss själva – om vi kan springa ifrån vår inre sjösnigel.

Nå, det här är givetvis allt annat än en komplett representation av dopaminsystemets funktioner. Den fetstilade raden sätter emellertid fingret på någonting viktigt: Dopaminsystemet ger oss våra mål.

Nå, alltså, för att återgå min tolkning av Petrovic. (Och bear in mind att jag drar lite hjärndelsbenämningar ur mitt usla minne nu, men det är som sagt inte benämningarna som är det viktiga för att förstå modellen. Läs boken för fan.) Det flödar allsköns signaler till en hjärstruktur som kallas de basala ganglierna, som filtrerar alla impulser och släpper fram det som nu ska initieras. (Striatum, som Antropofagi tidigare omskrivit, är en viktig del av de basala ganglierna.) Kort och gott kan vi se de basala ganglierna som det filter som bestämmer vilka av alla impulser vi ska låta hända. Vilka vi ska agera på.

Men, det är frontala lober som hanterar regelverket, dvs., kriterierna för att agera på impulser. Här finns alltså de målsättningar som i förlängningen styr vår filtrering av impulser. Andra frontallober pysslar med den exekutiva funktionen, dvs. förmågan att medvetet agera på mer långsiktiga mål, dvs. att välja att handla även bortsett från omedelbara impulser. Även den exekutiva funktionen får sin input från våran målstruktur. De här mer långsiktiga delarna av hjärnan får mindre att säga till om när amygdalan är aktiv och vi känner rädsla, eller när reptilhjärnan är aktiv och vi känner skräck. I vissa situationer är vi direkt impulsstyrda, givetvis eftersom det evolutionärt sett varit framgångsrikt att agera illa kvickt enligt sannolikt framgångsrika mönster.

Min ringa förståelse och mitt skrala minne av Petrovics bok gör gällande att vår frontal-lobs-baserade målstruktur - för filtrering av impulser och för långsiktigt, icke-impulsivt agerande - faktiskt bildas genom input från dopaminerga system i hjärnan. Dopaminsystemet förser oss alltså med våra mål. Det är jävligt fett.

Och, den exekutiva funktionen influeras så vitt jag förstår det också av dopaminsystemet. Den exekutiva funktionen är en funktion av hur bra vi är på att prioritera, det vill säga hur mycket vi "vill" vad vi nu "vill". Har vi ett svagt exekutivt system är vi ambivalenta.

(Ironiskt nog beror denna jävligt vaga redogörelse på två saker: 1. Jag läste boken för rätt länge sedan, och har inte kommit till skott med att skriva det här fören nu. 2. Boken ligger i ett annat rum, ca fem meter bort, men jag pallar inte hämta den och kan därför inte dubbelkolla det jag skriver. 1=Dålig på att prioritera, 2=Dålig exekutiv funktion!)

ADHD-folkets problem är att ett underutvecklat dopaminsystem gör det omöjligt för dem att prioritera mellan olika intryck. Som Petrovic beskriver så är det inte möjligt att assigna prioritet till exempelvis den människa som pratar med dig - alla intryck i rummet är exakt lika intressanta. Det är i någon mening en fråga om att inte ha

På ett motsvarande sätt har EIPS-folket inga prioriteringar av sina känslolägen. Filterfunktionen saknar kriterier för att filtrera de emotionella impulserna. Pga. av ett underutvecklat dopaminsystem har inga tydliga kriterier utvecklats. Utan att minnas terminologin exakt så beskriver Petrovic saken som att ADHD är ett problem med exteroception - utifrån kommande intryck - och EIPS är ett problem med interoception - inifrån kommande motsvarande "intryck".

Om jag nu fattade rätt när jag läste, och minns rätt så här i efterhand. Många lager av osäkerhet här, som du märker! En slapp läse-anteckning i min telefon tyder på att jag kanske minns lite rätt: "Hur dopaminsystemet formar målstrukturerna som instruerar filtret för att prioritera impulser."

***

En intressant tangent till det här är att de här neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna kan ses som extremer på en gausskurva. Alla finns på kurvan, men svansen - extremen - har det svårt. Men, var man ska skära normalfördelningen - var man ska dra gränsen för subkliniska problem vs. faktiskt funktionsnedsättning - är en definitionsfråga. Som kommer att vara relativt miljön - hur mycket impulskontroll eller exekutiv funktion eller interoceptionsfilter som behövs i en given miljö, och givet en viss förväntad minimi-prestation.

I vårt nuvarande samhälle har vi i allmänhet höga krav på både impulskontroll och exekutiv funktion. Men, vi designar också samhället för att innehålla otroligt mycket distraktion. Kapitalismen är såklart en drivkraft här, eftersom vår uppmärksamhet är en handelsvara. Det är alltså inte bara så att samhället kräver en hög kapacitet - det har också en jävligt hög svårighetsgrad vad gäller att hålla fokus på any one thing.

Det är äckligt uppenbart att ingen läser böcker nuförtiden. Det är likaledes äckligt uppenbart att detta beror på att alla tvångsmässigt scrollar meningslösa sociala medier-flöden istället för att spendera sin tid vist. Folk har mer fritid än i gångna tider, men den är numera uppdelad i "time confetti". Jag menar, stäng av telefonen helt i en vecka och känn skillnaden. Ät i tystad, utan att lyssna på en podd. Kolla på film utan att samtidigt WhatsApp-chatta. Gör en sak i taget, och fokusera på varje sak länge. Läs en hel dag utan avbrott. Jag vet att du inte kommer att göra det, men du vet att du skulle känna skillnaden om du gjorde det.

I någon mening kan vi säga att vi hamnat i en miljö som ger alla ADHD. Cut-offen på gausskurvan, ovanför vilken en individ har tillräcklig kapacitet för att inte ständigt roama mellan uppmärksamhetstjuvarna, har hamnat jävligt högt upp. För uppmärksamhetstjuvarna har blivit jävligt listiga.

Klart att ingen läser böcker, om alla - per definition/relativt miljö - har ADHD.

***

En annan slapp läse-anteckning i min telefon lyder: "Dopaminsystemet assignar value - detta aggregerar upp i ekonomin." Och ja jävlar vad läsning om dopaminsystemet pumpar intuition för mig vad gäller ekonomi och spelteori.

Det blir plötsligt väldigt lätt att tänka sig hur vi är massa hjärnor som går omkring och lär oss olika preferenser utifrån vårt dopaminsystem. Sen agerar vi, beroende på kapacitet till exteroceptiv och interoceptiv filtrering och exekutiv funktion, på förutsägbara sätt utifrån dessa lärda preferenser.

Sen går vi omkring där tillsammans, med våra assignade values och preferenser, och interagerar. Vi börjar byta saker med varandra, eller agera i relation till varandra på ett sätt som söker efter de belöningar vi förväntar oss givet vissa payoffs, givet vissa stimuli.

Nationalekonomin har historiskt anklagats för att felaktigt förutsätta en rationell människa. Homo economicus skojas det ju om dagligen på kultursidorna. Men, det är liksom inte en fråga om att vi inte är rationella. Det är en fråga om att vi bildar oss preferenser på ett visst sätt, så att vi endar upp med individuella nyttofunktioner beroende på olika inlärda habit-loops - samt att vi har en viss individuell kapacitet att prioritera mellan olika impulser, och en viss individuell kapacitet att agera på långsiktiga målsättningar. Utifrån dessa förutsättningar agerar vi i någon mening "rationellt". Det vill säga, mycket av innehållet i begreppet "rationellt" har nog trollats bort på vägen, men givet att vi vet allting om individernas förutsättningar så kan vi teoretiskt sett förutsäga hur de kommer att agera givet vissa stimuli, givet varandra, och givet en viss miljö. Nationalekonomin har således rätt i att ställa upp teoretiska modeller, men nästa lager i the layer cake of science är neurologisk, och vi måste komplettera nationalekonomin med de korrekta individuella nyttofunktionerna.

***

Nå. Den mest intressanta frågan för mig är ändå:

Varför klättrar vi så jävla mycket på tak, vi EIPS:are?

Säg det tak i Lund jag inte varit uppe på. Och säg det skattningsformulär för EIPS-diagnosticering som inte ställer frågan: "Klättrar du ofta på tak?"

Äh, skit i det. Tillbaka till gyrus angularis. Det jag verkligen vill veta är hur förlåtelse fungerar, och mer specifikt hur det fungerar för EIPS:are. Som självdiagnosticerad "subklinisk" EIPS:are har jag en mycket stark upplevelse av att man kan hata en annan människa bottenlöst pga. en upplevd oförrätt. Jag har skrivit:

När de bryter sitt ord, spottar på avtal, och ljuger en rakt upp i ansiktet; då pockar den starka lusten att bruka ett gravt och - i juridisk mening - oförsvarbart övervåld.

"Pockar", förresten. Vreden far genom ens samtliga kapillärer som en orkan av glödande Död. Svenskjävlarna vet inte - eftersom de är diarré-ryggade horungar - hur nära döden de befinner sig. De är nämligen vana vid att man sitter och pissar varandra i munnen utan några som helst konsekvenser. De förstår inte att en Man från en Hederskultur bara är millimetern ifrån att kasta hela sitt liv på soptippen med en enda jävla roundkick i deras rövfärgade ansiktsbölder. Krossa glaskrus mot deras spröda pannor. Mosa deras snuskiga näsor mot bordet och piska dem med deras egna slaka snoppar.

Men så får man naturligtvis inte göra. Istället ska man vända andra kinden till, om man ska tro senare delen av Bibeln.

Men, om någon ber mig om ursäkt, då är vreden som bortblåst och jag accepterar omedelbart ursäkten. Jag kräver ingen kompensation, endast ett erkännande av att man felat och att jag blivit utsatt för en oförrätt. Då dör orkanen av glödande Död.

Det där kristna tipset är givetvis inte så dumt. Att förlåta är att försätta sig i ett sådant sinnestillstånd som man vill vara i, hellre än i den Glödande Döden.

Ack, gyrus angularis - hur tusan samspelar du med EIPS och Petrovics modell? Hur kommer FÖRLÅTELSEN in i bilden?

Rättelse, &c.

Frågan på vilken människolivet är ett svar har hittills, förutom själva den huvudsakliga skriften, renderat i sex blogginlägg och en rättelse. Införskaffandet och det delvisa läsandet av Merlin D. Tuttle's Bats - an illustrated guide to all species föranleder nu ytterligare en revidering. (Det hade givetvis varit kul med en bok som hette Brats - an illustrated guide to all species. Men det kanske bara är sköj for oss som minns när det var socialt acceptabelt att nita varenda stockholmare med en Canadian Goose-jacka. Tiderna förändras!)

Först, lite mer om fladdermöss. 

Hur sjukt är det inte att fladdermöss kan andas genom huden? En art som studerats (Epomophorus wahlbergi) får upp till tio procent av sitt syreupptag genom vingmembranet.

Fladdermöss har en slags motsvarighet till knäskål i armbågen. Den består av en förbenad bit triceps. Ju mer jag läser om fladdermöss, desto rimligare verkar Dougal Dixons vision av en marklevande rovfladdermus kallad Night stalker. Dixon beskrev hur fladdermössen evolverade motsvarande armar av sina ben, försedda med gripande klor, och ben av sina kraftigare vingar/armar.

Och yo, det finns en fladdermus i Sydamerika som heter Trachops cirrhosus, som bland annat specialiserat sig på att äta grodo! Så till den grad att den kan skilja de ogiftiga från de giftiga!

Nu till rättelsen. I Frågan på vilken människan är ett svar anförde jag följande:

Vi noterar att kejsarpingvinen, Aptenodytes forsteri, inte möter några landlevande endemiska rovdjur på sin hemmakontinent Antarktis. Vi noterar att de flesta arterna av flygoförmögna fåglar återfinns på Nya Zeeland, där det fram tills människans ankomst inte förekom några rovlevande däggdjur, förutom markfladdermössen Mystacina tuberculata och den nu utdöda Mystacina robusta, båda vilkas rovdjursdiet endast inkluderat insekter. (Det är förresten talande att alla arter av markfladdermöss återfinns på Nya Zeeland – alla andra fladdermöss är usla på att förflytta sig till fots.)

Ett fåtal fåglar har utvecklats på ett otypiskt sett i förhållande till predationshotet. Strutsar, såsom Struthio camelus, är stora, tunga och snabba, och kan göra rejäl skada med sina kraftfulla sparkar. Även kasuarerna, Casuariidae, är förhållandevis stora fåglar – hjälmkasuaren, Casuarius casuarius kan väga över 60 kilo – och de har förrutom potenta benmuskler också en tolv centimeter lång klo som rönt dem ryktet som världens farligaste fågel. Även Madagaskars flygoförmögna jätteelefantfågel, den utdöda Aepyornis maximus, vägde närmare ett halvt ton och var således en avskräckande måltid.

Med andra ord så inser vi att fåglar flygförmåga varit fördelaktig, evolutionärt sett, och att avsaknad av denna förmåga i samtliga fall kan förklaras antingen av variationer i selektionstryck (predationshot), eller av att enskilda arter utvecklats mot andra strategier.

Poängen är en ganska simpel en, och blott en liten del av ett större argument. Någon stans i poängen dyker marklevande fladdermöss upp som ett bevis på att marklevande arter endast kan leva i avsaknad av ett reellt predationshot.

Detta är givetvis idiotiskt. Det finns otroligt många mer eller mindre harmlösa små däggdjur som framlever sina ringa liv på landbacken, omgivna av fasansfulla köttätare. Vad menar jag egentligen med att dra upp de här fladdermössen? Snacka om ett fall av "proving to much."

The fallacy of Proving Too Much is when you challenge an argument because, in addition to proving its intended conclusion, it also proves obviously false conclusions. For example, if someone says “You can’t be an atheist, because it’s impossible to disprove the existence of God”, you can answer “That argument proves too much. If we accept it, we must also accept that you can’t disbelieve in Bigfoot, since it’s impossible to disprove his existence as well.”

Skulle det inte finnas några landlevande herbivorer alls, då eller? Varför finns det pingviner så långt norrut som Galapagosöarna?

Men, det som fick mig att tänka på den här dumheten var att Tuttle i Bats framhåller att det finns fossil av en marklevande australiensisk fladdermus. Det finns med andra ord direkta felaktigheter i mitt påstående gällande fladdermöss på land; dessa har existerat, och så vitt jag kan bedöma frodats, på en landmassa veritablet infesterad av carnivorer. Tuttle:

Bat fossils from elsewhere include Icarops, which lived in Australia. This genus is related to the modern New Zealand Short-tailed Bst (Mystacina). The anatomy of Icarops suggests that it, like Mystacina, foraged on the ground. This discovery undermined the generally accepted idea that ancestors of Mystacina, which colonized New Zealand one to two million years ago, only evolved as ground-foragers because New Zealand had no other mammals, and so no obvious competitors. Icarops lived in Australia, where ground-dwelling marsupial mammals are plentiful, and was happily foraging ond the ground twenty-three million years ago - long before the ancestors of Mystacina colonized New Zealand.

Så, honte sur moi eller hur fan man säger.

Men ändå, nån poäng finns det nog ändå i min poäng. Givetvis undviker alla djur att bli ätna, så gott det bara går. Vissa gör detta genom att flyga iväg. Andra gömmer sig i hål i marken, eller är giftiga, eller är så många att sannolikheten för att en given individ ska ätas helt enkelt är rätt låg.

Playan

De va äntlien dags. Ja hade sagt hejdå te morsan å systrana å nu skulle ja å grabbarna åka te playan å bara festa. De va livet.

Vi lassa hela väskan me kåndåmer som Berra köpt på grossist, å Lasse visa hur man raka pungen. Redan på flygplatsen börja vi å supa. På planet fick vi idel tillsägelser, men samtidit visa man oss en viss förståelse. För de att vi va unga och påväg, trolien.

Vi fick åsså broschyrer om faran me att använda kåndåm. De kallas Demografi å e viktit för statsminisklar å sånt sketfolk. Men ja vet att mamma ente vill ha fler munnar å mätta så ja tänker köra säkert, de va vi överens om ja å grabbarna.

De va kul först, när vi kom ti hotellet. Lasse fick genast knulla me en snygg donna på utetrassen. Han rimlien förstörde hennes underliv så dom körde. Sen dog han lyckli i en solstol, helt grå å flagnande. Shit ja kommer sakna honom.

Ja å Berra å dom andra söp vidare på rummet. Då kom de in en snygg städerska å Berra fick henne genast på fall som värsta porren. De ble helt tokit me knullande på en gång. Så ente heller Berra hann egentlien se stan innan han dog, hoprullad å leende på toagolvet som en annan gråsugga. Vi höll hårt i kådisen för städerskan så luri ut å ville säkert smuggla me den. Vi sto upp för vår döe kompis vi.

Väl ute på klubben va de hetsit för grabbarna. Dom dog en efter en i olika lounger, rada upp sig som nötta statyer i sofforna breve dom anra liken. De va en veritabel sexfest, för grabbarna.

De ble rätt mycke sprit för mej. Ja minns ente hur de gick sen, å så vakna ja på hotellet igen. Nästa kväll va ja bakis å sen blev de som ente av att ja skulle gå ut helt ensamt. Sen va de dags å åka hem igen.

***

Mamma mötte mej ensam på flygplatsen hemma. Hon så tillknäppt ut å sa

- Nämen hej hjärtat ente ska du va besviken

Ja sa inge för ja visste ente va de skulle va.

Ja minns va morsan bruka sä när vi va små:

En större skamm än å komma hem levande, de finns ente.

Ja, nu va de som de va å ja var där ändå. Å ja kände att ja ändå visste att hon ente ändrat sej.

Ja grät en tår på rummet den kvällen, å systrana å morsan va visst ute å roa sig.

Sen levde ja ensam tiss ja dog av ålder.

Döttrar

Allt jag ville ha var en dotter.

I den lilla byn invid havet har jag fötts och levat, likt mina förfäder.

Jag föddes med navelsträngen tre varv om halsen. Jag var kritvit i ansiktet. Jordemoren snärjde loss mig och gnuggade färg i min lilla kropp.

Jag sprang längs stranden, fram och tillbaka, och fäktades mot sjöodjur. Jag samlade snäckor som jag ännu sparar.

Jag blev förälskad i den flicka som jag skulle vigas med. Båten kom hem till henne varje gång den seglat ut. Ofta med fångst. Därmed var vi lyckliga.

Jag fick söner. En, två, tre, fyra, fem.

De föddes blåa eller vita och de gnuggades röda av samma jordemor som fört mig själv till världen.

De sprang längs stranden, fram och tillbaka, och fäktades mot sjöodjur. De vigdes med flickor, och seglade ut för att fiska. Tre av dem återvände med fångst, en inte alls. En mördade en kamrat i ett fylleslag och tog värvning i armén.

På det hela taget kunde vi ha varit lyckliga.

***

Men allt jag ville ha var en dotter. Och det fick jag.

"En liten flicka", sa Jordemoren. Men när hon granskade planeternas ställning blev hon dyster. "Flickan är som det finaste porslin, så len och så ren. Men som porslinet kommer hon att slås sönder."

Flickan sprang längs stranden. Det rena, vita håret fyllt av vind och sol.

Benen knäcktes som torra kvistar. Hon föll och revbenen blev flisor. Hon dog av blödningar och lämnade så vackra lockar av sitt hår, som jag ännu sparar.

Allt jag ville ha var en dotter till.

Och det fick jag.

Jordemoren drog ut henne med en bister min, skakade på huvudet och gick. Den lilla flickans skalle hade krossats utav påfrestningen.

Allt jag ville var en tredje dotter. Och det fick jag.

Jordemoren fångade en levande flicka i sina vana armar. Trots det skakade hon på huvudet när hon gick.

Min älskade dotter fick vila i de mjukaste bolster. Ingen annan fick bära henne. Hela hennes barndom hölls hon bältad och beskyddad. Hon dog av sorg. Kistan vägde nästan tom vid jordfästningen.

Allt jag ville fick jag. Min fjärde dotters huvud tippade över när jag höll henne, och nacken knäcktes genast. Min femte dotter föddes död, med genomborrad buk där de små söta revbenen stack ut.

Jag sparar alla deras lockar ännu.

***

När mina söner vigdes sa jag: "Allt jag vill ha är barnbarn. Flickebarn."

Allt jag ville fick jag.

De dog också, en efter en, och deras lockar har jag här:























Vita som porslin.

Del 2 av piskan och moroten - nu helt utan vare sig piska eller morot!

Del 1: Piskan och moroten.

Det intressanta nu är att fråga oss: Hur översätter vi de buddhistiska personlighetstyperna till Myers-Briggs? (Notera att jag reviderar några av de slappa gissningarna från det föregående inlägget.)

(Vänta nu - är Mayor Briggs i Twin Peaks nånting nånting Myers-Briggs? Äh skitsamma.)

***

Okej, så det verkar som att Speculative/Deluded (S/D) måste vara Intuitiv (N) och inte Sensing (S). Vi kan kalla det Abstrakt, i motsats till Konkret.

Det verkar även som att S/D måste vara Perceiving (P) och inte Judging (J). Vi kan kalla det Öppensinnad i motsats till Dogmatisk.

Det verkar som att S/D kan vara antingen Feeling (F) eller Thinking (T), dvs. variabel härvidlag. Vi gör den också variabel på Extrovert (E) kontra Introvert (I).

Således ser vi följande möjliga kombinationer inom S/D-klustret:

INTP, ENTP, INFP, ENFP.

***

Jag skulle vidare vilja hävda att Faithful/Greedy (F/G) måste vara S, och inte kan vara N. F/G lever i den verkliga världen, är intresserad av köttslig njutning, och av det konkreta snarare än det abstrakta. F/G är inte en teoretiker.

Vidare borde F/G kunna vara J eller P. Men obligat E, snarare än I.

Slutligen borde F/G kunna vara F eller T, eller hur? Men, känner jag, ändå tendera att vara F. Men låt oss säga att båda är möjliga.

Låt oss säga att följande kombinationer är möjliga:

ESFJ, ESTJ, ESFP, ESTP.

***

Discerning/Aversive (D/A) måste också vara S, snarare än N, anser jag, samt obligat J snarare än P. Vi kan låta den vara variabel på E och I, även om jag känner att den lutar åt I, och variabel är den på F och T. Nå. Möjliga kombinationer:

ISFJ, ISTJ, ESFJ, ESTJ.

***

Sammanfattning:

F/G - obligat E och S, variabel J/P och T/F

ESTJ
ESTP
ESFJ
ESTP

D/A - obligat S och J, variabel I/E och T/F

ISTJ
ESTJ
ISFJ
ESFJ

S/D - obligat N och P, variabel I/E och T/F

INTP
ENTP
INFP
ENFP

Det som saknas är kombinationer av N och J, som INTJ, ENTJ, INFJ, och ENFJ. Vad är det förmärkligt bias jag har som inte kan se N och J tillsammans?

***

Nå, så då undrar vi: Hur ser verkligheten förmodligen ut? Bästa svaret hittar jag här:

A robust data-driven approach identifies fourpersonality types across four large data sets

Typ (jag blandar citaten friskt från olika delar av pappret, och radbryter även frimodigt för tydlighetens skull):

"To summarize, our study provides compelling evidence, both quantitatively and qualitatively, for the existence of at least four distinct personality types. Although these types overlap in certain aspects with typologies hypothesized previously—even showing similarities with some of the ancient four temperaments by considering only the two dimensions of neuroticism and extraversion—our data-driven approach minimizes the effect of possible confirmation bias and rationalization of ad hoc typological constructs."

"Our analysis strongly supports the hypothesis that the existence of an abnormally high density of individuals around these four cluster centres indicates the existence of robust personality types (Fig. 2d). 

The least robustly identified cluster (Supplementary Fig. 3), which we denote the ‘average’ type, is characterized by average scores in all traits and being the only cluster where the univariate Gaussian of each dimension is within one standard deviation from the origin. In addition, the location of several individual traits are characterized by scores both below and above zero across different data sets (see below). The existence of such a type has been reported recently in some studies; however, the empirical evidence reported in the literature is contradictory. 

The remaining three clusters can be roughly organized along the two dimensions of neuroticism and extraversion. 

One of the most stable clusters (Supplementary Fig. 3), which we denote the ‘role model’ type because it displays socially desirable traits, is characterized by low scores in neuroticism and high scores in all other traits. It can be unambiguously identified with the resilient type from the ARC taxonomy. 

By contrast, the two other clusters are characterized by traits that are less socially desirable when compared to the characteristics of the ‘role model’ type. One of the clusters is marked by low scores on openness, agreeableness and conscientiousness, whereas the other cluster shows low scores on neuroticism and openness. 

A comparison with the closest types from the ARC typology (Fig. 1) suggests an identification with the undercontrolled and overcontrolled personality types, respectively.

Although it is reassuring that our findings are related to known typological constructs, our analysis goes beyond the replication of such types. Previous studies have characterized the undercontrolled and overcontrolled types with scores varying across the whole spectrum (negative to neutral to positive) in at least two dimensions (extraversion and openness; openness and agreeableness), respectively. Moreover, for some traits, the scores of our types differ substantially from the undercontrolled and overcontrolled types. For example, whereas the overcontrolled type is usually associated with high scores on neuroticism, the closest cluster identified in our analysis displays low scores on neuroticism. This empirical result is also inconsistent with typical theoretical explanations of the differences between the two types in terms of control or, more specifically, internalizing and externalizing problems in the framework of psychopathology. In this view, our analysis provides a different perspective from the classic ARC taxonomy. To highlight this refinement, we denote the two types as ‘self-centred’ and ‘reserved’, respectively."

 ARC är förresten Asendorpf-Robins-Caspis personlighetstyper. Och the big five är som bekant:

Nå, så det visar sig att det finns fyra personlighetstyper. "Avarage type" är väl bara en slätstruken tjomme utan konturer. Den verkar vanligast. Det är förmodligen den som saknas i Visuddhimagga, då den ju knappast har något pedagogiskt värde. Den extremexemplifierar så att säga ingen särskild egenskap. Den som är "avarage" får helt enkelt spegla sig i de övriga tre, är mitt resonemang.

Den som de kallar "role model" måste sägas korrespondera med F/G. "Socially desirable traits" har den ju - extrovert och Sensing, dvs. utåtriktad både socialt och intellektuellt - fungerande i sällskapslivet liksom i det vanliga, världsliga livet. "Low scores in neuroticism" är ju att slippa det grubbel som präglar Introverta och kanske framförallt Intuitiva typer - vi såg ju att S/D "riskerar att dagdrömma och att känna oro och ångest", samt att D/A är en detaljfokuserad, snarstucken perfektionist, med allt vad det innebär av ångest.

Vi gör en liten utvikning här. Kan D/A-typernas ångest härröra främst från att de är Judging, medan S/D-typerna mår dåligt av att vara Intuitiva? Hm hm hm.

Följande två kluster sätter mycket riktigt käppar i hjulet för oss. "Low scores on openness, agreeableness and conscientiousness" kan inte gälla för D/A - de är ju conscientiouss ut i fingerspetsarna. Men, kan inte heller gälla för S/D, som ju framförallt är open - väl?

FINNS JAG INTE!?!?!?

Äh, jag biter kulan och inser att S/D inte alls är open - vi är aspiga ordmärkare ju! "Low scores on openness, agreeableness and conscientiousness" måste vara vi. S/D upp i dagen.

"Low scores on neuroticism and openness" måste vara D/A. De är Judging ass motherfuckers, så någon openess ska vi inte förvänta oss, och det är ju inga grupplare utan plikttrogna små lutheraner allihopa - ingen neuroticism där inte. Vilket dock inte egentligen passar med D/A, som ju kan sjunka ner i ångest... Nå, vem hade trott att 1500 år gamla srilankesiska buddhistiska personlighetstyper skulle representera Sanningen, änna?

Och "an identification with the undercontrolled and overcontrolled personality types, respectively" passar perfekt - D/A är typiska käpp-i-röven overcontrolled elevråds-grisar, medan vi sköna S/D:s är, eh, låt oss kalla det avslappnade i förhållande till plikter, grit, och impulskontroll. Vi är ju luststyrda, som sagt! SKÖÖÖNT! Eller, dårå, "undercontrolled".

***

Vi smackar upp en lite mer läsvänlig popversion av buddhisttyperna inför den kommande upplösningen. Detta då det ger lite mer schwung åt min kommande slutsats:

"The three personality types stem from the belief in Buddhist philosophy that unhealthy thinking grows from three primary roots: Greed, Aversion, and Delusion.

The first, the greed temperament, is compelled by desire and seeks comfort and pleasure. This type will wake up slowly, will enjoy their meals unhurriedly and savor rich and delicious foods, will drive through traffic with ease, will sleep well, and will seek harmony and avoid conflict in interactions with others, even if that means being dishonest.

In the process of grasping for more and more can come problems such as over-indulgence, pride, self-centeredness, jealousy, deceitfulness, and addiction.

The second, the aversive temperament, is characterized by judgment and rejection. This type will wake up annoyed or anxious, worried about the obligations of the day, will rush through meals, will feel tense and rigid when driving, will be quick to note and point out problems, will sleep fitfully and may become contentious in interpersonal relationships.

If the aversive nature is left unchecked, problems like anger, hatred, aggression, disdainfulness, and cruelty can arise.

The third, the deluded temperament, becomes easily lost in uncertainty and confusion. This type will miss their alarm and wake up late, will eat messily, will feel scattered at work and will feel unsure of how to interact in groups, often copying what others are doing. This way of being can give rise to doubt, negligence, ignorance, inaction, and anxiety."

Nå, utifrån denna vår nya kunskap är det dags att återvända till övningen som inledde detta blogginlägg. Jag målar om lite och ser om det blir bättre intellektuell Feng shui.

***

Role model - F/G - obligat E och S, variabel J/P och T/F

ESTP
ESFP

Genom att aldrig vara N, är den aldrig nervös, och genom att aldrig vara J, är den aldrig nervös!

Reserved - D/A - obligat S och J, variabel I/E och T/F

ISTJ
ESTJ
ISFJ
ESFJ

Genom att alltid vara J är den ofta nervös!

Self-centred - S/D - obligat N och P, variabel I/E och T/F

INTP
ENTP
INFP
ENFP

Genom att alltid vara N är den ofta nervös!

***

Så! Nu var det klart!

Den utilitaristiska moroten vs. den deontologiska piskan (i Visuddhimagga)

Det här LessWrong-inlägget säger ungefär följande:

Om du ska övertala någon, är det bättre att lägga upp saken som "se här, det finns utrymme att göra gott!", jämfört med att säga typ "åh din vedervärdige jävel som gör fel, du måste bättre dig." "The Zero-Point" som beskrivs i inlägget är ungefär en nytto-baseline eller dito prior, och det anförs att det är bättre att säga:

Kolla, det finns mer nytta att hämta där borta! Ät lite mindre kött exempelvis!

än

Du trodde att allt var bra, men det faktum att du äter kött innebär att allt är dåligt! Fy dig och avlägsna dig genast från detta dåliga beteende!

Vi vill alltså givet detta resonemang inte angripa någons världsbild och upplysa dem om att världen egentligen är sämre än de trodde - vi vill bara påvisa att världen kan bli bättre att den redan är.

Detta är såklart närbesläktat med Libido/Mortido. Vi kan ge en libidinal impuls, dvs. en vision eller positiv stimuli - se där, en nytta att inhösta! Go explore this new opportunity, käre utilitarist och nyttomaximerare.

Eller så kan vi ge en mortidinal impuls, dvs. en negativ stimuli - se där på dig själv, du är usel och dina beteenden som du trodde var okej var icke okej! och det är dags för dig att snarast fight-or-flight:a din väg iväg från den lidandets grops på vars botten du står och gräver.

Vi kan alltså tillämpa luststyrning - morot - eller skam/skuld-styrning - piska. Vi kan appellera till ett utilitaristiskt nytto-maximerande - gå och hämta nyttan där borta i det nya beteendet, tack! - eller till den deontologiskt betingade skulden - gå och skäms över din förbrytelse mot mänskligheten, varsegod!

(Om nån bad om det: Deontologi vs. utilitarism anno 2015. Eller Chaim Rumkowsky mot Adam Czerniaków.)

Det hela handlar om tilltal och ton, tyvärr, töntigt och trött. Men så äre.

Vi har dryftat hur man egentligen pratar med en oliktänkande:

1) sänk förväntningarna (du kommer inte övertyga någon on the spot),

2) distansera dig själv från diskussionsutfallet (din ansträngning är inte den enda variabeln som bestämmer den andra personens uppfattning),

3) njut av konversationen (du kan se meningsutbytet som debatt-sparring eller som en intressant upplevelse),

4) respektera din motpart (förakta inte individen för att hen t.ex. inte är tränad i logiskt tänkande, statistik eller argumentationsteknik),

5) och betrakta diskussionen som en gemensam strävan (ni är tillsammans ute på en quest efter sanningen).

För en sann rationalist är en diskussion givetvis inte i första hand en debatt, utan ett tillfälle till gemensamt lärande. Det handlar om att klarlägga vad det är som man, bortsett från definitionsfrågor, egentligen är oenig om, och vilka skillnader i tillgång till bevis som gör att man är oenig. (Detta i frågan om vad man ska tro, och inte nödvändigtvis i frågan om vad man ska anse. Deskriptivt vs. normativt, således. Skilja är från bör. Jamen ni vet ju redan.)

Lite samma konkreta tips för diskussionsteknik kan i nästa steg vara tillämpliga för allsköns olika tankeskolor, så som jag påvisat här:

Det är alltså relevanta tips till respektive åsiktskluster-företrädare, för hur man för en saklig och inkluderande debatt.

Så, det hela handlar om: Hur pratar man med en annan människa, för att på ett känslomässigt plan maximera för ömsesidig förståelse och välvillig tolkning? Hur försätter man den tänkta mottagaren i ett sinnestillstånd som är optimalt för det tänkta mottagandet, av information och argument?

Conversely och intertwined så handlar det givetvis även om hur man sätter sig själv i ett sinnestillstånd som är optimalt för att försätta den tänkta mottagaren i ett optimalt sinnestillstånd - och det kan mycket väl vara, och är förmodligen, ungefär samma tillstånd. Att vara en optimal avsändare kan alltså, och är förmodligen, i många fall samma sak som att själv vara en optimal mottagare! Och därmed landar vi i att diskussion inte ska vara debatt, utan en gemensam ansats enligt punkt 5 ovan ("betrakta diskussionen som en gemensam strävan").

(Sen finns det naturligtvis andra syften. Men nu pratar vi, tycker jag, om hur vi som privatpersoner samtalar med andra privatpersoner, för varandras skull.)

***

Nå. Är då utilitaristisk libidinal morot (ULM) eller deontologisk mortidinal piska (DMP) rätt sätt att tilltala en medmänniska och/eller motpart?

Det beror kanske på. För mig själv, som E/INTP-person, i all min sorg och ensamhet, så är det uppenbart att ULM är vägen. Jag är luststyrd och reagerar positivt på positiva stimuli. Negativa stimuli gör mig rädd, trött och apatisk. (Det kan vara en släng av EIPS också, men det får bli för ett annat inlägg.) Upptäcker jag en ny, spännande tanke så blir jag manisk och börjar läsa och skriva och prata tills någon punkterar min entusiasm med oförståelse eller ointresse. Då börjar jag istället genast att äta chokladglass och supa i ensamhet och svära åt teven. (Okej, en ganska stor släng av EIPS, möjligen, när jag ser det i skrift såhär rakt upp och ner.) Det svänger snabbt från en extatisk känsla av lycka - upplevd i motljuset genom en eks lövverk - till självmordstankar och hat mot nära nog alla mina medmänniskor. Så, kort och gott, det är ULM som funkar på mig. Nu vet du det.

Ack ock icke alla är emellertid så som jag är. Det finns ISFJ-personer, exempelvis, som mer eller mindre är min raka motsats. Dessa är typiskt sett pliktstyrda konformister, som vårdar sina skuldkänslor och som drivs framåt av mortidinala drifter - livet är ett jobbigt ångestmoment som man är skyldig att hantera. Till skillnad från min syn - livet är en ack så begränsad resurs, som jag är skyldig mig själv att krama ur det mesta av.

Min poäng: Är kanske DMP bäst för -SFJ-personer? Nå, dikotomin F/J (Feeling/Thinking) är förmodligen inte viktig i sammanhanget. I/E inte heller, varför jag utelämnar det ledet. (Jag ligger själv precis mellan I och E - brukar score:a 50/50 på Extrovert/Introvert, och dagsformen bestämmer.)

S/N - Sensing/Intuition, eller på svenska Sinnesförnimmelse/Intuition - är kanske viktigare? Säga vad man vill om svenska Wikipedia, men ska man stjäla kärnfulla sammandrag är det ofta ett bra ställe. S:

Uppfattning av världen sker direkt via de fem sinnena. Det primära intresset ligger i det befintliga. Föredrar information som är praktisk och konkret d.v.s. här och nu samt vad det innebär att något förblir som det är.

N:

Uppfattning av världen sker indirekt via det undermedvetna. Det primära intresset ligger i möjligheter - vad något skulle kunna vara eller bli. “Tänk om...?” Föredrar information som är teoretisk och töjbar, d.v.s. information som kan förändras genom byte av perspektiv.

Ja, vi kan slutleda att S rimligen borde vara mer förankrad i en exploit-strategi - agera givet befintliga förutsättningar. N borde rimligen luta åt explore, dvs. teoretiska möjligheter och kontrafaktiska scenarier. Vi sätter likhetstecken som följer:

Sensing = Exploit = Mortido = Deontologisk piska (agera rimligt i ett givet sammanhang)

Intuition = Explore = Libido = Utilitaristisk morot (påverka ditt sammanhang)

Så tittar vi på nästa dikotomi, nämligen J/P, kort för Judging/Perception eller Bedömning/Perception. (Är det egentligen dömande av mig att jag alltid tolkat Judging som "dömande" istället för bedömande?) Svenska Wiki om J:

Hantering av den yttre världen sker helst genom bedömning såsom organisering, strukturering eller planering.

Om P:

Hantering av den yttre världen sker helst genom perception såsom spontanitet, rörlighet eller tveksamhet.

Det känns för mig uppenbart att J ska föras upp på samma lista som S. J är exploitig - göra något av det givna - och plikt-styrd - organisera och planera. P ska upp på listan med N - det är mer luststyrt/libidinalt, och explore:igt/spontant. Så:

Sensing = Exploit = Mortido = Deontologisk piska = Judging = Plikt = Pliktetik

Intuition = Explore = Libido = Utilitaristisk morot = Perception = Lust = Hedonism

Vi kan alltså ana att personer som utar åt S och/eller J har en större mottaglighet för skam och skuldbeläggande, medan detta bör vara kontraproduktivt för personer som lutar åt N och/eller P. NP-personer ska styras genom lust och möjligheter, medan SJ-personer ska styras genom hot och hat. I korthet. Och lite raljerande, ironiskt, överdrivet, killgissat, etcetera underförstådda men nu uttryckta brasklappar. Alltså, mer NP än SJ. Sorry alla SJ därute. Vet att det sticker i ögonen. Men ni läser troligen ej min blogg ändå.

***

Låtom oss knyta detta till Att uppvärdera klimatskammen, samt Klimatskam och köttäckel. För en NP-lutande person som Antropofagis mänskliga avatar, så känns det klart kontraintuitivt att klimatskam skulle kunna vara en effektiv strategi. Men låtom oss underhålla hypotesen att det är en effektiv strategi, för SJ-personer.

Då blir frågan, om SJ-personer representerar en tillräckligt stor andel av CO2-emissionerna, eller en tillräckligt stor andel av makten över CO2-emissionerna, för att klimatskam ska funka tillräckligt bra. Detta är troligen en fråga om olika tipping points i naturliga system, såsom om vi når eller inte når någon slags tröskelvärden för att ett eller annat CO2-absorberande ekosystem ska kollapsa, eller havsbottnarna och/eller tundran ska släppa iväg sitt metan, eller om polarisarnas reflektionskapacitet ska nå under ett visst värde, eller så.

Climate change känns helt enkelt - utifrån dessa mina farhågor - som en kanske förvånansvärt "binär" frågeställning, där jag förväntar mig att vissa förflyttningar på marginalen kan vara jätteviktiga pga. nämnda tänkta tipping points.

Vad gäller köttäckel är frågan kanske lite annorlunda. (Givet att jag har rätt ovan. Vet mycket lite om detta egentligen. Som om det mesta.) visserligen är en aspekt av köttätandet det metan som kossor fiser ut, och de skogar som avverkas, etc.

Såtillvida är köttätandets vara eller icke vara kopplat till samma tipping points, och teoretiskt sett kan en enda given äten ko på marginalen göra skillnad. (Alltså, det som kon representerar i termer av efterfrågan och därmed köttproduktion. Ni fattar nog.) Men snackar vi att de är synd om djuren, då spelar varje ko roll. Det är liksom inte på eller av.

Om vi tror att klimatkrisen är lugnt-lugnt-lugnt-BAM! TIPPING POINT! KAOS!, och köttfrågan är mer en kontinuerlig skala av antal levande lidande varelser, så kan Köttäckel funkar oavsett hur stor SJ-populationen är. Det funkar ju eftersom varje icke äten kossa är viktig, oavsett totalen. För Klimatskam är det liksom mer, okej, vissa mår dåligt över sin konsumtion eller tycker att man inte ska flyga, men världen går åt helvete oavsett så better enjoy it om ändå inte tillräckligt många samordnar förändrat beteende samtidigt.

Det här blev en ordrik och flamsig genomgång av en banal idé. Nåväl, så kan NP-människor gärna tillåta sig att skriva! Ha!

***

Lite mellanspel i form av kontenta.

Crystallized metaphysical heuristics - såsom klimatskam och köttäckel - funkar troligen bäst på mortidinala SJ-människor. De mår bäst av en deontologisk piska.

För NP-människor ska allt istället vara härligt och kul. Hurra, jag har fötts in i rätt kast i den eusociala mänskostacken!

***

Men, eftersom frågan egentligen gäller buddismen - Samsara och cravings och olika typer av habit-loops - (positiv eller negativ) Trigger -> Behaviour -> Reward, så känns det viktigt att knyta ann det här till Personlighetstypstesternas 1500-åriga srilankesiska Mamma:

Visuddhimagga!

Visuddhimagga är egentligen pali, men Google Translate identifierar det med svensk stavning som hindi - विशुद्धिमग्गा - och översätter det med "puritanism". På engelska översätts det till Path of Purification.

Visuddhimagga redogör för tre huvudsakliga personlighetstyper. Dessa är på engelska (och jag drar nu från Judson Brewers The Craving Mind):

• Faithful/Greedy.
• Discerning/Aversive.
• Speculative/Deluded.

Dikotomierna är förklarande såtillvida att de anger den positiva respektive negativa aspekten av varje personlighetstyp. Faithful/Greedy är exempelvis optimistisk och populär, snabbtänkt och pragmatisk i det vardagliga, sensuell och tror på det du gör. Men, du som är F/G riskerar att vara girig efter framgång och njutning, och du kan vara stolt. Din lust till materiellt välstånd och köttslig njutning kan gör dig missnöjd och otillfredsställd, och i värsta fall kan du manipulera andra för att tillgodose dina behov. 

Lite av en ENFJ eller ENTJ eller ESFJ, eller? Håller ni mä?

Discerning/Aversive är klartänkta och "kräsna" (i bemärkelsen "omdömesgilla" och "skarpsinniga" - fan, discerning verkar inte ha sin motsvarighet på svenska riktigt?) och är av en logisk typ. Snara att förstå abstraktioner; organiserade, och strukturerade; och detaljfokuserade. Men, du som är D/A riskerar att upplevas som stel, dömande, och kritisk. Du kan nära ett starkt ogillande för vissa människor, platser eller saker, och du kan framstå som en snarstucken perfektionist.

Lite av en ISTJ, eller ISFJ? Eller vad missar jag?

Speculative/Deluded är lättsamma och toleranta, och högst förmögna att spekulera om framtiden. Du som S/D är filosofisk och har ingenting emot att tänka djupt och länge på ett givet ämne. Du kan fångas av dina fantasier och du kan vara tankspridd. Du riskerar att dagdrömma och att känna oro och ångest, och din tankspriddhet kan göra dig lättmanipulerad. Du kan vara oorganiserad, rastlös och frånvarande.

Nå, det här är ju - precis som jag själv vissa dagar - en typisk INTP. Någon mer typ som passar in här?

Så, vi kanske kan säga att:

(Det är troligen dumt att välja en bild på en "sexig" piska eftersom det är moroten som symboliserar hedonism, men vad fan ska man göra.)

Vi noterar hur som helst, i bilden på Sanningen ovan, att Visuddhimagga-typerna överlappar varandra, och så kommer det givetvis vara. Jag kan som utpräglad S/D ändå känna igen mig i D/A i vissa avseenden: Kan bli besatt av oviktiga detaljer (även om jag, som bilden antyder, är allt annat än en perfektionist!), och kan uppbåda förmågan att planera och organisera när exempelvis yrket så kräver (mest för att vinna tid att läsa om fladdermöss eller what ever). Och visst kan jag vänslas med F/G - vi kan äta och dricka och festa till det tillsammans, kanske typiskt sett när jag besöker deras kalas, där de står i centrum men där jag kan bidra med att stå i ett hörn och maniskt prata om typ dinosaurier, och ta betalt i mat och öl och rumsvärme.

911

Someone please call 911 - blogginlägg!

Vi närmar oss alltså 1000 med stormsteg.

Med anledning av detta vill jag påstå att det vapen Antropofagi vänder mot Chords, lika gärna kan vändas mot Antropofagi. Eller, sagt på ett annat vis, så kan Antropofagis produktion och process förstås som en viss slags explore-exploit-funktion.

Antropofagi hittar ett ämne, och exploaterar det. Då bubblar blogginläggen iväg, typ som när det var slapp vänsteranalys som startade bloggen 2014, eller när alt-right-transitionen skedde under 2017, vilket ledder till en rekordstor skörd av inlägg samma år.

När en intellektuell arena är grundligt exploaterad, så infinner sig viss fatigue. Då blir det färre inlägg.

Och ack, cirkelslutningen när så Samsara-som-Libido/Mortido-förstått-som-det-dopaminerga-systemet-förstått-som-exploit/explore-dikotomin trillar in - i nämna Chords-recension - så är det också möjligt att åstadkomma den ultimata introspektionen, och analysera ihjäl sig själv.

Men, detta vore ju givetvis en ultimat Mortido-handling, eftersom "introspektion" är en känd arena, och således skulle detta vara att exploita en redan över-exploaterad resurs.

Så, vi skiter i att ringa 911. Så slipper vi att en polis sitter på vår nacke tills vi dör, medans vi ropar på vår mamma.

The sickness

Ett och annat kan lätt fånga ens intresse. Detta gäller rent generellt, men för varje given instans är det emellertid en specifik avgränsning som avses, av världen och dess beskaffenheter. Föreliggande överliggare vill föröver överlägga om ödesmättade förövares överförande av förödande död.

Med andra ord: Virus!

Sway Dasafo rappar (fritt ur mitt minne):

Lies spread around like viruses, so how can I survive in this/
'cause even the truth lies... In peoples irisis/
So how can I resist, I had to lie to write this verse/
Got my talant for twisting words, hence my title, I'm a lyricist/

Ja se populärkulturen! Nu i BLM-tider är det förmodligen extra viktigt att betona att Sway visserligen residerar i det höggradigt neokoloniala Storbrittanien - än idag beståendes av England, ockuperandes främmande territorier såsom Nordirland, Skottland och Wales - men ack till yttermera visso stammar från Ghana. Ja se Västra Afrika - känt för att ädelstenar ger dubbelt upp i Guldkusten, men att svart bricka bittert straffar sig i Calabar. Eller om det heter Cabalar. Vem fan bryr sig.

De mäktiga senegalesiska barderna, med samtida uttolkare på engelska, franska och wolof i ypperliga Daraa J. Musiktraditioner som sträcker sig över Atlanten, såklart, och inte minst via Västindien in i dagens amerikaniserade populärkulturella kanon. Kulturell appropriering via slavskepp. Hurra! För konsten i alla fall.

Men, det jag vill komma till är - se populärkulturen. Vilken temperaturmätare på vad Allmänheten Finner Intressant. Ja, det är "virus" Sway nämner, som symbol för hur virala osanningar kan florera i primatpopulationer.

Vad vet vi då om virus? Tja, personligen vet jag typ inte ett skit. Men, det går ju att snabblyssna några poddar på kvadrupel hastighet och sen kalla sig expert, så nu gör jag det.

...

Så!

Jo, virus är fan helt sjuka. De bör förmodligen definieras som "liv", eftersom de reproducerar sig och är föremål för evolutionen. Men, de är vad jag lite lekmannamässigt skulle vilja kalla "obligata parasiter" - de kan endast reproducera sig i en värdcell. Virus kan själva inte skapa sig någon näring, och kan heller icke reproducera sig självständigt, utan måste - likt små Space Invaders-rymdskepp - åka in i andra organismers celler och där avkräva tribut.

Det verkar, så vitt jag kan förstå, som att virus inte sällan penetrerar cellväggen, stoppar cellens egna RNA-strängar från att bära information hit och dit från cellkärnan, och sen copy-pastar in egna instruktioner i cellen. Därmed förmår viruset sin värdcell att producera fler virus.

Virus består alltså bara av RNA eller DNA (nukleinsyra), och runtomkring detta ett proteinskal, som viruset alltså icke kan reproducera självständigt. Utanför infiltrerade celler är virusen bara små farkoster för sina sluga instruktioner till de presumtiva värdarna. Svenska Wikipedia sammanfattar reproduktionsprocessen i följande sju steg:

1. Adsorption till cellytan
2. Passage genom cellmembranet
3. Avkapsling av kapsiden
4. Replikation av virionens nukleinsyra
5. Syntes av virusprotein
6. Sammansättning av virionens komponenter till nya viruspartiklar
7. Frisläppande av nya viruspartiklar

Generellt sett är virus mindre än en annan känd klass av patogener som vi kallar för bakterier. Men, det finns även megavirus som är desto större. Twisten är också att virus kan ha egna virus, det vill säga att det finns virus som parasiterar på virus. Poetiskt rättvisa vad mig anbelangar.

Det är ett och annat vetenskapen ej vetenskapat om virus. Ta till exempel det kända lyssaviruset som orsakar rabies - Rabies lyssavirus, hör och häpna - vilket inte minst är känt för att orsaka aggressivitet hos värddjuret. Enligt Antropofagis nitiska sökningar var det först så sent som 2017 som någon slags rimlig mekanistisk hypotes föreslogs för hur rabies-viruset faktiskt verkar. Inte för att det gör mig klokare - jag kan säga att viruset ackumuleras mellan neuroner, eller hur det nu var, och därmed styr receptorer, eller hur det nu blir, och att detta orsakar beteendeförändringar som gynnar virusets vidare spridning. Oavsett vad jag är kapabel att förstå, så är det i alla fall intressant att ett så välkänt virus som rabies ändå är så föga förstått.

Låt oss så komma till fladdermössen. Vissa djur är "reservoarer" för vissa virus. Detta innebär typiskt sett att de bär på virus, men inte uppvisar symptom. De är alltså egentligen inte drabbade av virusen, men kan dock ack sprida dem vidare. Fladdermöss har ett helt extremt välfungerande immunförsvar - bland annat producerar de kontinuerligt interferon, och de har alltid feber när de flyger. Detta gör dem, likt Boris i Golden Eye 64, invincible. I alla fall för virus.

(Fladdermöss är misstänkta purpotraters även vad gäller ebola, även om det inte verkar vara bevisat bortom allt rimligt tvivel.)

Nå. Fladdermössens utmärkta immunförsvar i all ära. Då virus är parasiter, är de föremål för motstridiga evolutionära krafter. Låtom oss beakta göken, en endemisk boparasit inom klassen Aves.

Gökens reproduktion innebär givetvis ett hot mot värdfåglarna, som individer betraktade. Skulle göken vara otroligt framgångsrik i att lura sina värdar, förstöra deras ägg, och suga ur dem all deras parental investment, så skulle emellertid göken framöver få svårare att reproducera sig. Det jag menar är: Om göken via framgångsrik boparasitism helt utrotar de fågelarter som typiskt sett är deras tilltänkta värdar, så kommer göken att utrota sig själv. (Givet att den inte försmår överföra sin strategi till någon annan typ av fågel, eller gå tillbaka till att själv ruva och mata sina ungar.)

Vi hamnar som vanligt i ett group-selection-klaver, där den individuella genotypen konkurrerar med andra genotyper, och där evolutionen egentligen inte nödvändigtvis - kanske aldrig - gynnar artens bästa. Den gök som mest effektivt mördar sina fostersyskon och hindrar sina adoptivföräldrars reproduktion, den kommer att vara mer framgångsrik än andra gökar, och ingen över-kucku kommer att finnas på plats för att samordna gökarnas reproduktion i en satsning på Hållbar Boparasitism.

Som Khalifen skriver:

"It is a very common misconception that an evolution works for the good of its species

[...]

It's yet another case where you've got to simultaneously consider multiple abstract concepts and keep them distinct. Evolution doesn't operate on particular individuals; individuals keep whatever genes they're born with. Evolution operates on a reproducing population, a species, over time. There's a natural tendency to think that if an Evolution Fairy is operating on the species, she must be optimizing for the species. But what really changes are the gene frequencies, and frequencies don't increase or decrease according to how much the gene helps the species as a whole. As we shall later see, it's quite possible for a species to evolve to extinction.

[...]

The real struggle in natural selection is not the competition of organisms for resources; this is an ephemeral thing when all the participants will vanish in another generation. The real struggle is the competition of alleles for frequency in the gene pool. This is the lasting consequence that creates lasting information. The two rams bellowing and locking horns are only passing shadows.

It's perfectly possible for an allele to spread to fixation by outcompeting an alternative allele which was 'better for the species'. If the Flying Spaghetti Monster magically created a species whose gender mix was perfectly optimized to ensure the survival of the species—the optimal gender mix to bounce back reliably from near-extinction events, adapt to new niches, etcetera—then the evolution would rapidly degrade this species optimum back into the individual-selection optimum of equal parental investment in males and females.

Imagine a 'Frodo gene' that sacrifices its vehicle to save its entire species from an extinction event. What happens to the allele frequency as a result? It goes down. Kthxbye.

[...]

In viruses, there's the tension between individual viruses replicating as fast as possible, versus the benefit of leaving the host alive long enough to transmit the illness. This is a good real-world example of group selection, and if the virus evolves to a point on the fitness landscape where the group selection pressures fail to overcome individual pressures, the virus could vanish shortly thereafter. I don't know if a disease has ever been caught in the act of evolving to extinction, but it's probably happened any number of times."

Nå, låt oss för tillfället ställa den superintressanta diskussion åt sidan som rör vilka samordningsmekanismer som faktiskt löser det här problemet och bildar celler av mitokondrier; flercelliga organismer av celler; grupper av individer; och samhällen av grupper. Det må ha att göra med cancersupressorgener hos elefanter, eller kognitiva adaptioner för normefterlevnad, eller vadan nu må vara fallet. (Se i vanlig ordning Frågan på vilken människolivet är ett svar, men även gärna The Secret of Our Success; Studies on Slack; och The Goddess of Everything Else.)

Det finns ändå vad vi skulle kunna kalla spelteoretiska mekanismer (ja, eller, det kallas ju evolutionär spelteori... EGT) som ger upphov till olika typer av ekvilibrium-situationer i naturen (inom EGT ofta evolutionärt stabil strategi). De här ekvilibriumen kan bäst förstås som funktioner av alla miljöfaktorer, dvs. ekologiska faktorer + samtliga andra aktörer, och de manifesterar sig i allsköns intressanta beteenden och egenskaper såsom nakenråttors eusocialitet, späckhuggares klimakterier, vampyrfladdersmöss' altruistiska blodmatning, paddors kannibalism, etcetera in absurdum. I korthet kanske det räcker med att säga att schimpanser och bonoboer är väldigt närbesläktade, men att schimpanser är galna, dominanta sadister med enorma testiklar, medan bonoboer är fredliga, matriarkala nymfoman-hippies med enorm klitoris. Troligen beroende på att de pågående lever, och under en tidsperiod utvecklats, i olika grader av knapphet/överflöd, på varsin sida om Kongofloden.

Så, vi kan notera att om göken massmördar lövsångare i en allt för effektiv takt, så kommer göken få svårare att fortplanta sig, varpå populationen kommer att minska, varpå lövsångaren kommer att återhämta sig. Beroende på lite olika variabler kan en slags evolutionärt stabilt ekvilibirum uppkomma - antingen i termer av fixa beteenden, eller helt enkelt en makaber sexual-mordisk oscillation kring en teoretisk stabil punkt. I det senare fallet så fluktuerar gök- respektive sångar-populationerna helt enkelt inverterat varandra. Så att säga. Yeh a no a expleen finx laak dät.

***

Och då kommer vi alltså tillbaka till våra små små parasiter virusen. Dessa kan typiskt sett delas upp i Icke Ekvilibirum-Virus (IEV, min egen benämning) och Ekvilibrium-Virus (EV, också egen benämning). De motstridiga evolutionära krafterna för en parasit är ju, som nu bör ha framgått, att parasiten selekteras för att effektivt nyttja sin typiska värd - men att den också gynnas av att inte överutnyttja sin typiska värd. Virus selekteras på en nivå för att effektivt exploatera värddjuret. På en annan nivå selekteras virus för att inte utrota alla presumtiva värdar för snabbt. Så som Khalifen poängterar i citatet ovan.

Virus har i allmänhet en värdart som det föredrar. Dvs., det har utvecklats tillsammans med denna art, och de tvenne har efter årtusenden av parasitism och motåtgärder varit varandra selektionstryck så till den grad att de nått en slags stabilt ekvilibirum. Givetvis selekteras värddjuren för att överleva ett givet virus bättre, och viruset selekteras enligt sina två motstridiga incitament - att så framgångsrikt som möjligt exploatera värdkroppar, men att på en metanivå inte utrota värdkropparna och därmed sig själv.

"Virus muterar snabbt, men ofta till mildare varianter." Helt lekmannamässigt gissar jag att detta fiktiva men typiska citat är en sanning med modifikationer. Säkert muterar virus helt slumpmässigt, precis som allting annat. Men, säkert selekteras virusstammarna på en metanivå för att inte döda sina värdar alltför effektivt. De virus som kommer att finnas efter en tid, är de virus som är så milda att de kan fortleva och spridas med sin lagoma parasitstrategi.

Utan att veta särskilt mycket om fladdermössens immunförsvar, som visserligen verkar vara av en sjuhelvetes kaliber, så vill jag påstå att levande virus-reservoarer ofta är djur som samexisterat med ett givet virus under lång evolutionär tid. Så vitt dem anbelangar är viruset typiskt sett ett EV - man befinner sig i ett ekvilibirum. Samma virus blir emellertid ett IEV när det hoppar över till en annan art, för vilket det är nytt. Det tar tid att nå ett ekvilibirum, och den tiden kan vara blodig, som exempelvis ebola visar.

Det är lite konstigt att inte nämna Severe acute respiratory syndrome coronavirus 2, SARS-CoV-2, nu: SARS-CoV-2! Troligen härrör detta virus från fladdermöss. Men, även hiv har kommit från djur, nämligen apor, som själva inte blir sjuka av viruset. Virus som är farliga på en pandemisk nivå är sådana som är tillräckligt snälla för att kunna spridas i en större befolkning, men som ändå är tillräckligt taskiga för att skapa och döda. En hivinfektion kan du ha ett bra tag innan du utvecklar aids. Det nya coronaviruset verkar mer eller mindre ofarligt för flertalet, men jättefarligt för vissa individer. Ebola är läskigare, men verkar lite för aggressivt för att risken för en pandemisk spridning ska vara hög.

***

En bull grej är cancer. Det är ju brist på samordning i den flercelliga organismen, och därmed död och pina. Vissa former av cancer orsakas av virus. Andra former av cancer orsakas av organismens egna celler, där de egna generna muterar i celldelningen. Men, samma sorts cancer som i en art är "endemisk", kan i en annan art vara orsakat av virus - och då via samma gener, som plockats upp och burits vidare av ett virus!

Cancer är alltså en förändring i cellens DNA (give or take... vafan vet jag om hur det där fungerar egentligen, på molekylär nivå? nada), och en sådan förändring kan uppkomma på lite olika sätt, inklusive spontan förändring eller att en externa agent - viruset - klipper och klistrar. Papillomvirus är ett känt exempel som drabbar människor.

Vi har ju varit inne på att virus klistrar in sin information i värdcellens DNA. Överlever cellen för att dela sig, så innehåller cellen virusens RNA/DNA-information. Enligt virus-experten David Baltimore består ca hälften av människans DNA av denna typ av info. Vilken kastar lite nytt ljus över evolutionens märkliga vägar.

DNA som stammar från virus kallas "parasiterande DNA". Det du förmodligen tänker på när du tänker på evolutionen kallas "vertikal genöverföring", men det är ett faktum att "horisontell genöverföring" är ett faktum, inte minst mellan encelliga organismer. Tydligen är sådan genöverföring den huvudsakliga förklaringen till antibiotikaresistens bland bakterier. DNA kan överföras horisontellt på olika sätt, men bland annat genom att virus plockar upp DNA och klistrar in någon annanstans.

Jag kan bara säga: The sickness.

4, 12, 14, 16, 19, 20, 22

Då det verkar som att såväl Covid-19 som Covid-16 har fallit i glömska och träda, kan det vara bra att påminna om följande stycke Anonym Internetz-rapp:

Konverterik · Inkongruensen (21 Maj)

Favoritrader är:

Frågan är vad det som ni vill lösa leder, som proteser/
slösar heder dyr på teser, investerar hy på teser/
skin in the game, tji proteser, skinnen sitter fästa vid dom/
rikti' fasta, blästra grisen, fästa loss dom, Eid al-fitr/

Så, vad är det som är så kul med det här? Tja, man förklara aldrig konst. Men det här är fan inte precis konst, så här kommer en möjlig tolkning i alla fall.

• Lösa leder = proteser
• Skinn ≠ ej protes, om det sitter fäst vid dem; riktigt fasta skinn
• Riktig fasta = Ramadan
• Blästra grisen = flå dem (eller slipa av skinnen genom att partiklar blåses mot skinnen med en stark gasström)
• Fästa loss = inte längre fästa, inte längre fasta skinn
• Festa loss = Festen som bryter fastan, dvs. Eid al fitr

En annan fet rad är att "vissa troper är som isotoper, faller sönder". Dvs., myter eroderar - historier tappar trovärdighet - hypoteser falsifieras. Raden bygger också upp mot isotopen kol 14 (C14), som är en isotop som används för att skatta ålder (dvs. mäta tid). Eftersom vi inte missbrukar tidsmaskinen så är det först efter att tiden har gått som vi får svar på om det vi trodde var sant. Då smäller det - sanningen uppenbaras - och därför är tiden, mätt med hjälp av kol-isotopen C14, stubinen som leder till C4, dvs. sprängdeg (innehållandes ca 90% cyklotrimetylentrinitramin).

Så tiden e' stubinen som fräser och visar vägen/
emot smällen när gällande deviser de viker hädan/

Vi subtraherar alltså 10 från C14 för att få höra smällen av Folkhälsomyndighetens Titanic krascha in i den egna isbergshypotesen. Och vi subtraherar likaledes 10 från 22 - som verkar vara det magiska antalet forskare som krävs för att kritisera Folkhälsomyndigheten (22 i DN 14/4; 22 delvis andra i DN 14/5),  - och får 12, dvs. De 12 apornas armé - den fantastiska Terry Gilliam-filmen som [zzzzplåååjler allllöööört!!!!!] med hjälp av tidshopp (tiden är stubinen, remember?) beskriver hur mänskligheten utrotas av en mäktig pest.

I De 12 apornas armé är det Brad Pitt som är bat shit (vilket också är sånt som kineser äter för att döda mänskligheten, enligt hörsägen) galen, eftersom han påträffas på ett mentalsjukhus. Pitts karaktär Goines pekas felaktigt ut som den skyldige till pandemin, då han bildade de 22, förlåt jag menar de 12 apornas armé - men det visar sig att det egentligen är Bruce Willis karaktär Cole som genom sina tidsresor orsakar utbrottet. I bakgrunden har vi forskarna från framtiden som despotiskt kontrollerar hela operationen.

Så, yeah, det är rätt tätt.

Verkar som att Covid-16 annars pausar på jämna 20 spår. Vi väntar på smittvåg 2!

Konverterik · COVID 16

Det konstiga med att Mästaren visade sig under en oxel istället för en asp

Även trots mer effektiva nätverkslösningar och teknologier för dataöverföring, finns det tillämpningar som kräver så stora datamängder att optimering är av nöden. Vi kan tänka oss en fullständig och högupplöst simulering av din närmaste verklighet, exempelvis. Ska du uppleva den i VR, med 360-graders bild på din omgivning, är det mycket data som ska flyttas. Idag beforskas ögonstyrda ytor som optimerar genom att endast visa ett bildsegment med full upplösning där ögat tittar för tillfället. Då behöver inte hela 360-graders-bilden överföras eller bearbetas i högsta upplösning.

Låtom oss dröja vid detta exempel. Fokusera på ditt periferiseende. Är det högupplöst? Icke. Faktum är att din slappa primat-perception optimerar för fullt, pågående, medan du insuper världen omkring dig igenom din trånga synnerv.

Men, betrakta även gränsen för ditt synfält. Bortom ditt periferiseende. Vad finns där? Ingenting. Bilden av världen är på något lite oklart sätt avgränsad. Det du ser är en bild som är klar och tydlig i mitten, och gradvis blir suddigare i kanterna, för att så helt försvinna i okunskap. Ingen 360-graders-bild här inte. Det är som att du konstant har en sån där tratt, som opererade hundar har, tejpad i ansiktet.

Det har nog redan slagit dig att ingenting finns. Eller, att inga kategorier finns annat än som kategorier. En infiltrerande härskarödla försöker säga det såhär:

"Vad verklighetens baslager består av, vet vi föga om. Det vi kan tro oss veta är att alla kategorier som vi gagnar oss av är godtyckliga. Men bara så till vida att det är godtyckliga avgränsningar av vad nu än ding an sich består av. De är inte godtyckliga evolutionärt sett. Kategorier existerar eftersom de renderar i förutsägelser som är nyttiga, såtillvida att de guidar vårt beteende på ett sätt som får oss att överleva och fortplanta oss. 

[...]

- Taxonomi är bedrägligt. Ta bara konceptet 'art'. Vi bär på neanderthalar-DNA. Östasiater på Homo erectus, och aboriginer på Homo florensis. Om definitionen av artgräns är att man inte länge kan få fertil avkomma, återstår det att förklara hur vi kunnat blanda oss med andra hominider. Sanningen är att all taxonomi är mänsklig kategorisering. Godtycklig, sett från verklighetens baslager, eller ens biotans entropiminskande ström mot termodynamikens andra huvudsats. Allt är bara statistik. Men kategorierna är inte godtyckliga för oss, eftersom de är användbara. Liksom alla kategorier som vi håller oss med. Onödiga kategorier sållas bort, bleknar och försvinner."

Så, socialkonstruktivisterna (denna underbara kategori!) har rätt och fel samtidigt. Allt är socialt konstruerat, eller helt enkelt konstruerat, men den gömda konnotationen att detta skulle innebära en slags godtycke är falsk.

En kategori är en generalisering. Ju mer stabil generalisering, desto starkare kategori. Med stabil menar jag att det är höga sannolikheter förknippade med vissa egenskaper, och låga sannolikheter förknippade med andra egenskaper.

Evolutionen, eller det naturliga urvalet, är en sannolikhetens mejsel i världsträdet. Så har vår visuella perception mejslats att upptäcka vissa saker, då de är förknippade med en högra överlevnadschans att upptäcka. Om allt det andra vet vi föga.

***

Och det är förmodligen därför aspar är de bästa meditationsträden. När meditationsövningens syfte är att utsläcka analysen genom att översvämma sinnet med perceptions-data, så är asparna unika i sitt slag. Vi är riggade att prioritera det som rör sig - det som är i rörelse är viktigt att notera, ty det kan vara något som flyr ifrån oss, eller något vi bör fly ifrån. Asparnas löv darrar som bekant ständigt. Att fylla upp synfältet med aspars grönska, gör att hela synfältet samtidigt tvingar sig på. Det du ser är ett myller, och ett myller är det du ser.

Därför var det konstigt att Mästaren visade sig under en oxel, istället för under just en asp.