Antropofagi

måndag 23 oktober 2017

Feminist?

introspektion blivit en stapelvara på den här bloggen, är det dags att ta ett lite mer samlat grepp på det senaste årets utveckling.

1. Var det knarket? Som ökade min Openness?

2. Var det Michel Houellebecq som startade en lavin nedför en mäkta hal backe (hal!), inklusive checkpoints som Sam Harris och Aron Flam?

3a. Var det att samhällspendeln tillslut svängde tillräckligt mycket för att contrarianen i mig skulle svänga åt andra hållet?


4. Eller var det, vilket jag kanske självbilds-hoppas (varningstecken!), för att jag började läsa den här skiten systematiskt?

5. Bör jag kanske till och med vända blicken mot sedvanliga teorier om att åldrande gör en konservativ; om att faderskap gör en patriarkal; om att ökad inkomst och vidhängande samhällelig status gör driver en högerut? Är det helt enkelt inte så konstigt att jämställdhet inte är mitt terminalvärde nuförtiden?

***

Mr. 8th of March var vad de kallade mig. Minst sagt lite nedlåtande - det var inte lika inne med feminism på den tiden. Ja, jag var en störig jävel redan då, för omkring 17 år sedan.

Men även i närtid: Det var kanske bara ett eller två år sedan som jag verkligen skulle tänkt "nazistjävel" om vilken som helst politiker eller debattör som inte ville kalla sig "feminist". Jag lackade totalt ur på Belinda Olssons frågeställning om huruvida "feminismen gått för långt"; jag försökte tugga i mig Rummet-tjafset; och jag tyckte verkligen att vissa frågor och frågeställningar skulle vara tabun. Etcetera in absurdum. (Se ungefär hela 2014, 2015 och 2016.)

Idag skulle jag nog inte kunna hålla mig från att svara något lite mer problematiserat än "ja" + knuten näve på frågan "är du feminist?"

Vad har förändrats?

***

Som sagt, jag omges med väl indoktrinerade feminister, och jag älskar ju att tjafsa emot. Det finns för mig inget vidrigare än att hålla med gruppen. Det finns för mig inget tråkigare än samförstånd. Det finns inget jag ser ner på mer än ett rejält konsensus. So there's that.

Men ärligt talat, så här har det varit länge. Stora delar av min vänkrets har bestått av likasinnade. Jag har haft mer än ett ryggdunkande samtal om SD-väljare och andra folk om inte vet bättre. Och jag har fortfarande sköna konservativa nationalekonomer i min närhet som jag brukade tjafsa emot förr, och som jag än idag tjafsar emot när tillfälle ges. Och, det finns ju gott om galna rasister och fler konservativa debattörer än jag orkar hålla reda på. Hypotes 3a ovan verkar svår att hitta stöd för.

Jag ska inte gå igenom samtliga hypoteser på något rigoröst vis. Det är bara löjligt att försöka göra det här ens pseudovetenskapligt. Jag sitter och gissar om mig själv och sorterar min inre data enligt modell godtycke. Däremot kan jag, min vana trogen, efterhandskonstruera en berättelse om hur mitt livs dramaturgiska båge sett ut. Det är väl nån sån där process som jaget gillar att ägna sig åt, helt enkelt.


Jag avser baka ihop några hypoteser, notera att de samvarierar, och inte uttala mig om det finns någon bakomliggande (kosmisk?) variabel eller what not. Jag bara noterar att:

Grundade med provokatörs-prosa som Houellebecq, som både gav fäbless för det kittlande - fick mig att söka mer provokatörs-prosa - och som ställde vissa intressanta, potentiellt världsbildsruckande frågor. (Ja, det frågorna om manligt/kvinnligt samt islamofobi=rasism. Vad ska en stackars provokatör ta till i dessa normlösa dar, liksom.) Halkade in på killkomiker. Uppdaterade min drogliberalism till att inte främst längre gilla gräs, utan psykedeliska substanser. Förfinade min realistiska ontologi i och med nämnda studier i rationalitet, och... Ja, inte fan kan jag hjälpa att smyg-konservativ-libertarianska Slate Star Codex är världens överlägset bästa blogg.

LessWrong-läsandet/rationalismstudierna gav mig verktygen för att ompröva mina åsikter och övertygelser. Psykedeliska substanser, eller den härliga känslan av att vara en öppen person som knarkar öppenhetsknark, fick mig att vilja förändra hur jag såg på världen. Och alla killkomiker, provokatörer och konservativa libertarianer gav mig bevisen. Som jag nu ville, och visste hur, jag skulle väga in i min världsbild.

Poff!

***

Stora delar av min gamla världsbild och åsiktsbank lever fortfarande kvar, dock. Såhär:

Jävla liberal-feminister! Identitetsvänster! Vad håller ni på med?

De som måste branda sig som offer i form av diskrimineringsgrunder, eftersom de inte med fog kan kalla sig fattiga eller marginaliserade, det är deras favoritideologi jag egentligen beklagar mig över.

Det handlar inte längre om jämlikhet. Jämlikhet tycker jag att bevisen talar sitt tydliga språk om. Men det är inte jämlikhet vänstern är ute efter längre. I den mån vänstern fortfarande finns.

Det är rika jävlar som sitter och läser åsiktsbekräftelser i Dagens Etcetera. Som värdesignalerar på sociala medier. Som i ett postnihilistiskt samhälle vill bry sig om något.


De vill inte ha jämlikhet - de vill bara inte att ojämlikheten ska distribuerad utifrån vissa särskilda modeller. De förstår inte att så länge det finns ojämlikhet finns det distribuering av ojämlikhet, enligt någon modell.



Så: Dagens identitetsvänster är akademikerna som har åsiktstorka, som egentligen är rika men som tror på situated knowledge/subjugated position, om som måste snida ut en fin offerroll till sig själva.

"Begreppet intersektionalitet är en slöja som högerfeminister slänger över klassbegreppet", skrev jag. Bara det att alla verkar vara just högerfeminister nuförtiden. (Vet inte exakt vad jag tycker om intersektionalitet härvidlag, men det kan å andra sidan inte intersektionalitetsexperterna förklarar för mig heller.)

***

Samhällsvetare, såsom begreppet tolkas av våra utbildningsinstitutioner, har inget reellt värde. Jag har haft förmånen att jobba med faktiska utredningar, där man faktiskt vill veta saker, samt råkat intressera mig för vetenskapsfilosofi. De flesta samhällsvetare som kommer nybakade från universitetet (inklusive mitt relativistiska själv när det begav sig) har inte bara inte någon nytta som potatisodlare, men de vet inte ens att de borde vilja förfina sin modell av verkligheten i syfte att den bättre ska stämma med verkligheten!

De vill värdesignalera, identitetssignalera, gruppsignalera. Och när de väl har ett verkligt engagemang så är de ofta bara rätt dåliga på själva vetenskapsbiten. De har inte fått rätt verktyg, kan man säga. De får inga bestick. Så de kan inte säga dinner time.

Samhällsvetenskapen är i stora delar besatt av socialkonstruktivism. Och inte på ett konstruktivt sätt.

Efter att nyligen ha genomfört en större litteraturstudie inser jag att alla jävla Högskolan i Väst, Linnéuniversitet och Södertörns Högskola, bara spottar ur sig uppsatser och artiklar som är skit. Skit i bemärkelsen: Har en socialkonstruktivistisk begreppsapparat som tillämpas på möjligen lite empiri (helst typ under 20 kvalitativa intervjuer med en fenomenologisk-antropologisk-hermeneutisk "metod"=totalt godtycklig tolkning) för att spotta tillbaka en exakt bekräftelse på den tillämpade begreppsapparaten. Det finns sällan något falsifierbart med i leken, om man säger så.
 

Eftersom samhällsvetenskapen således är kass, måste samhällsvetarna göra sig själva nyttiga. Och då menar jag det, ironiskt nog, endast som en social konstruktion. "Nyttiga."

Om man inte kan bidra med något av reellt värde; om man inte har någon vetenskaplig integritet; då gäller det att bygga sig ett litet slott av komplicerad terminologi och högskolepoäng. Teorier, namedropping och subkulturella attribut såsom tygpåsar tar man till, för att visa skillnad på sig själv och pöbeln. Inte konstigare att man ska kunna sin Solanas och Fanon än att man ska kunna sina klassiska pianister, möbelformgivare och impressionistmålare liksom. Klassmarkörer helt enkelt.

Och för att skapa ett "vi", som dessutom är lite exklusivt - för att få utdelning för alla år på universitetet - så gäller det ju att hålla alla andra ute. När en väl, som jag själv, kan nomenklaturen och koderna är det ytterst lätt att genomskåda. Det är lätt och löjligt. Kan man inte koderna, då kanske de kan upplevas som t.ex. a) svårt, ouppnåeligt, komplicerat, insatt och överhögt, eller - mer sannolikt - b) skitnödigt, påhittat, kontraintuitivt, världsfrånvänt och inskränkt.

Detta har givetvis sagts förut, men det här kan mycket väl vara en förklaring till alla SD-väljare. Inte ovanstående explicita analys, men magkänsleanalysen av att a) överklassen lajvar offerroller och skiter i andra människors lite mer påtagliga problem; b) genusvetenskapen och den ideologiska överbyggnaden som verkar råda är helt mot såväl magkänsla och sunt förnuft som för den delen internationell forskning inom mer naturvetenskapligt betonade områden eller t.ex. evolutionspsykologin. (Läskigt lätt att få kännedom om nu med internet, kära genusvetare. Går inte att låtsas som att Sverige är normalt längre, som era förfäder lyckades göra med narkotikapolitiken.) Och såklart c): föraktet för alla som inte klarar av nomenklaturen, samt d) hatet med alla i utgruppen som helt enkelt inte håller med.

Det är som sagt rika människor som är feminister. Identitetspolitiken är till för folk som vill ha rättvisa utan att omfördela faktiska resurser. De vill fortsätta vara rikast, men dessutom få vara under dogs. Äta kakan och ha kakan.

Den sk. arbetarklassen får hålla till godo med SD. Synd och skam, givetvis, men inte rocket science.

***

Så fort jag tillgodogjort sig några rationalitets-tekniker var det lätt att fatta misstankar. Den sk. feminismen - dvs. den variant som jag beskriver ovan - har alltför många element av affective death spiral och great thingy. "Patriarkatet" förklarar bokstavligt talat allt - något som den tidigare versionen av mig själv gärna anförde som ett av feminismens företräden. "Patriarkatet" är av denna och flera andra anledningar ingen good explanation. (Se Deutsch prata om det själv.) Det skulle t.ex. vara väldigt lätt att variera "patriarkatet"-förklaringen; det är svårt att förklara vad "patriarkatet" faktiskt är och vad det gör; och "patriarkatet" är inte falsifierbart, bl.a. eftersom också dina försök att falsifiera "patriarkatet" är "patriarkala". Det är för övrigt också oklart varför "patriarkat"-hypotesen ska privilegieras bredvid andra hypoteser som likvärdigt eller bättre förklarar relevanta fenomen.
 
Exempel: Jämställdhetsparadoxen. Katrine Kielos förklarar jämställdhetsparadoxen med att föräldraförsäkringen missgynnar kvinnor. Ser vi på forskning om arbetskraftsdeltagande, samt de historiska orsakerna till föräldraförsäkringen, verkar detta inte särskilt sannolikt. Sverige har ett rekordhögt kvinnligt arbetskraftsdeltagande, och föräldraförsäkringen infördes för att få in kvinnor på arbetsmarknaden när facken ville strypa arbetskraftsinvandringen efter 50- och 60-talens boom-år. Läs Calleman 2014 för den fullständiga historiken, och se OECD Data för statistik. Snälla, gör det. (Antropofagi har varit inne på svenska kvinnors arbetskraftsdeltagande förut.)
 
Just styrelsepositioner etc. har jag inte så bra koll på, även om Kielos observation är komisk och säger en hel del om just svensk likhetsfeminism och dess tillkortakommande. Länder som antas vara oerhört sexistiska är bättre på att producera/släppa fram kvinnliga ledare - då måste detta antingen ses som en dålig indikator, eller den svenska versionen av jämställdhet som delvis misslyckad.
 
Jämställdhetsparadoxen handlar ofta annars om den könssegregerade arbetsmarknaden, där vissa yrken blir mer könssegregerade i mer jämställda länder. Likhetsfeminismdiskursen ger vid handa att det är normernas fel. Då är det dock svårt att förklara varför kvinnor gjort intåg på andra delar av arbetsmarknaden och i andra delar av utbildningssystemet. (SSC går igenom det här på ett övertygande sätt, och Scott Aaronsons bloggäster säger även sitt.) Det är också svårt att förklara varför de yrken och utbildningar som är starkt könssegregerade i t.ex. Sverige, inte är det i mindre jämställda länder. Jag har tidigare jämfört World Value Survey-resultat från Pakistan och Iraq med motsvarande för Sverige, och det är i ljuset av detta intressant att konstatera att Sveriges arbetsmarknad är en av världens mest könssegregerade. Givet att Sverige har mer jämställda/ickepatriarkala normer (vilket WVS-jämförelsen ger ett tydligt exempel på), borde "patriarkat"-förklaringen anses falsifierad som förklaring till just arbetsmarknads- och utbildningssegregation. Eller, i alla fall måste vi konstatera att förklaringen fått sig en törn och att andra hypoteser borde få träda fram. Kanske kan de lyckas bättre?
 
Rationalitets-verktyg och kunskap om kognitiva bias gör en snart vis på att feministiska debattörer har ett mycket starkt confirmation bias vad gäller normer vs. biologi. Och, då övertygelse och tro verkar ha gjorts till dygder inom feminismen, ser man heller ofta inget fel i detta. (Jämför genusvetarreaktionerna på Hjernevask som jag skrivit om tidigare, eller varför inte oförmågan att säga dinner time samt lajvet fortsätter.)
 
***
 
Så sitter jag alltså där med en E/INTP-personlighet, nya förebilder i provokatörshögern, och rationalitetsverktyg från LessWrong. Då blir det lätt att man säger emot och tar en obekväm position i annars ryggdunkiga sammanhang. Och oj, vad stämning kan sjunka snabbt. De borde bygga överljusmotorer av stämning. Jag skulle kunna jobba på NASA, sitta och sänka stämning under rymdfärjornas uppskjutningar. Det hade gått snabbt till Mars vill jag lova.
 
Det är otrevligt med konformism. Det är tråkigt när alla håller med varandra. Asch's conformity experiment visar att det är viktigt att säga emot även när en har fel, vilket jag tidigare argumenterat för. Men, det är också avslöjande att inte hålla med. För det kan bli smärtsamt tydligt hur aktivt  ointresserade människor är av bevis eller argument som motsäger deras världsbild. Särskilt när det handlar om ämnen som ligger djupt inbäddade i deras värderingar och identitet. (Keep your identity small.)
 
Men att jag är socialt oförmögen är en sak. Vad värre är att samma tendens faktiskt finns i offentligheten, i debatten och diskursen. Det är lätt att hålla med folk som säger att vi inte bör prata om det ena eller andra, när det ena eller andra är saker man inte har så bra koll på, eller när pratet ifråga representerar åsikter man inte delar och inte vill riskera komma att dela. Ibland, dock, har man helt självständigt utvecklat en någorlunda initierad uppfattning utanför den skrikiga moralisk-diskussionen som inte sällan präglar delar av sociala och traditionella medier. Då kan det komma som en kalldusch, när identitetsvänster-likhetsfeminister plötsligt ljuger på känsla för att slippa krisa sina egna uppfattningar och för att få bibehålla inkonsekventa värderingar.
 
Exempel: Sexualkultur. Det är uppenbart att människor från olika kulturer, on average, har lite olika värderingar vad gäller sex och samlevnad. Ideella krafter och tjänstemän har med de bästa intentioner arbetat med exempelvis frågan om ensamkommandes sexualkunskap i åratal, långt innan taharrush-gate i München och Stockholm. Premiss: Unga (och givetvis även äldre) från t.ex. Afghanistan har sämre skola och andra normer med sig i bagaget, samt ofta en ovana vid att interagera med kvinnor i det offentliga rummet. När identitetsvänstern plötsligt gick ut och bestämde att det är samma patriarkat i Sverige som i Afghanistan (exempel), då sjönk förtroendet som en sten. Det blev uppenbart att dessa debattörer inte hade någon koll på frågorna, inte någon respekt för människorna, och inte något intresse av verkligheten. Det handlade enbart om magkänslereaktioner. Uppenbart syfte: Att få bibehålla sina värderingar och åsikter orubbade.
 
(Dessutom, som jag nämnt, djupt inkonsekvens att förklara allt annat med könsnormen, men plötsligt påstå att normer inte kan vara olika i olika kulturer. Varför är hästtjejer och hockeykillar mer kulturellt olika än svenskar och afghaner? Mycket oklart.)
 
(Ack, så många av identitetsvänsterfrågorna som endast är grupprunk. Det här liksom! CA är så dumt.)
 
Exempel 2: Hedersvåld. I mitt arbete har jag även haft anledning att sätta mig in i frågan om hedersrelaterat våld och förtryck. Här har identitetsvänstern/likhetsfeministerna failat miserabelt. Hedersproblematiken är verklig, och den är verkligen annorlunda än i Sverige. (Analogt med frågan om klansamhället kontra staten, får en förmoda.) I en hederskontext kan en normbrytare straffas med våld eller död; barn kan tvångsgiftas; och unga personer (framförallt flickor) lever under hot om våld om de avviker. I en sedvanlig svensk kontext är en man som slår en normbrytare, som i bästa fall straffas av rättsstaten, och som inte särskilt lätt finner stöd i de sociala sammanhangen. I en hederskontext är den utsatte utlämnad, kanske till hela sin familj och släkt, och den har ofta noll säkra personer i sitt nätverk. I en svensk kontext är ofta merparten anti våldsverkarens beteende, och den utsatte (oftast en kvinna) har all möjlighet att söka trygghet hos andra människor i nätverket. Etcetera. Skillnaderna är monumentala, och det förtryck (företrädelsevis kvinnoförtryck) som pågår i hederskontexter borde vara jävla lösgodis för svenska feminister. Men icke!
 
Återigen: Man är ointresserade av verkligheten, och helt tydligt även av offren för de förtryckande strukturer man rimligen borde vilja bekämpa. Bara häromdagen sa en person till mig att hen var glad åt #metoo, eftersom det "bevisade" att andra kulturers kvinnosyn inte är sämre än svensk kulturs dito. Ack relativiseringen på parkeringen.
 
Exempel 3: Läskunnighet hos somalier. Jag har tidigare varit inne på hur och varför gruppen (återigen on average) skiljer sig från den infödda populationen. Så fick jag syn på det här som Brinkemo utsatts för - han pekades ut som rasist när han påpekade att somalier ofta är analfabeter. Åh skammen jag känner. Över att en gång ha varit en av dessa förnekare av sanning. (Behöver inte blunda för den - lever redan med den!)
 
Så, att ha helt fel i sak, och - typ - vilja ha det. Det är inget jag kan ge guldstjärna till.
 
Värre ändå: Reaktionerna på ifrågasättande. Jag har nämnt Google memo-gate, och svenska Hjernevask-reaktioner. Ointresse för diskussion. Svartmåla och avfärda motparten. Fan definitionen av intellektuell ohederlighet och vetenskaplig kompetens.
 
***
 
Det värsta är att jag känner igen mig.
 
Jag har skrikit nazist åt Tobias Billström för att han använde ordet "volymer" om invandring. Jag har skrikit nazist åt Olsson & Josefsson för att de ställer frågor om jämställdheten. Jag dömt ut vissa frågeställningar som "ointressanta" eller farliga att prata om. Jag har varit helt inne på att försvara mina egna åsikter, hellre än att ompröva. (Se som sagt hela 2014 och 2015 års produktion, ungefär.)
 
Jag har en god vän som ett tag var väldigt intresserad av att prata om att somalier var väldigt svårintegrerade; om att vi har en viss procent neanderthalar-gener till följd av att homo sapiens våldtog homo neanderthalis; och om att det intressanta lönegapet mellan män och kvinnor beror på branschskillnader och således delvis är fackets och lönerörelsens ansvar. Jag förfasades över att min vän blivit rasist-sexist.
 
Sedermera har jag av en slump kommit att kolla upp samtliga dessa frågor. Somalierna är visst de som har ojämförligt sämst arbetskraftsdeltagande, lägst utbildningsnivå och lägst läskunnighet. Sorry, men så är det tyvärr. (Jämför migranterna från forna Jugoslavien som anlände samtidigt - dessa och deras barn uppvisar idag inga skillnader jämfört med personer med svensk bakgrund, iaf. vad gäller arbetsmarknadsrelaterade tal och utbildningsnivåer.) Neanderthalsprylen stämmer tydligen helt klart, vilken Noel Harari täcker i Sapiens. Det oförklarade lönegapet mellan män och kvinnor är litet och snabbt minskande (egentligen obefintligt i yngre årgångar), och de stora utfallsskillnaderna på gruppnivå beror på bransch-skillnader.
 
Det är kanske därför som jag är så upprörd. För att jag skäms över hur ideologiskt motiverad jag själv varit i alla dessa år. Hur godhetssignalerande, och hur ointresserad av verkligheten.
 
Hur märkligt mitt antagande, att verkligheten skulle vara så som jag ville att det skulle vara.
 
***
 
Det bör förmodligen tilläggas att min avgränsning i det här inlägget varit rätt slarvig. Och att jag nog ännu skulle kalla mig "feminist", i brist på bättre, även om jag nog generellt blivit mer ointresserad av den typen av etiketter. Det är ett praktiskt ord som många tror sig veta vad det betyder, och inte sällan har man goda associationer (även om detta uppenbarligen verkar variera). Som signalord är det användbart, men innehållsmässigt uppenbarligen urholkat. Det jag kan skriva under på är egentligen samma som tidigare, nämligen att det är eftersträvansvärt att uppnå jämlikhet mellan alla, inklusive mellan kvinnor och män.
 
Vilka är feministerna jag klagar på, då? Det är a) likhetsfeminister, b) identitära feminister, och c) det stora överlapp som vi ser mellan dessa båda grupper.
 
Problemet jag ser är ju att det är välbärgade, välutbildade människor som har stulit jämställdhetsidén, och plockat bort jämlikhetsidén ur den. Det handlar inte om att fördela resurser längre, utan om att avgränsa grupper av människor och skuldbelägga idéer och tankar. Ett tweet är värre än en diskriminering på bostadsmarknaden, liksom.
 
Välbärgade personer ska kunna sitta och nicka med till Dagens ETC-krönikor, utan att någon säger åt dem att det bland annat är deras pengar som måste omfördelas.
 
Det handlar inte om att betala mer eller mindre i skatt - utan om att inte ha dreads om man är vit!
 
***
 
När pendeln svänger kan den slå hårt åt motsatt håll. Jag ska försöka ligga i en rimlig mellanposition utan att gå helt bärsärk på högerkanten.
 
Det finns gott om "bra" feminister kvar att influeras av. Liv Strömqvist är en klippa i det att undvika att relativisera; drar sig inte för att påpeka att en fattig, fet, sjukskriven visserligen-vit visserligen-man, mycket väl kan ha det värre än en rik, frän storstads-identitärfeminist. Även om denne råkar ha bröst och afro.
 
Jag gillar också en väns uttalande om att "män och kvinnor är olika, och det är därför jag är feminist". För skulle barnafödande, amning, thing- vs. person-orientation, hormonskillnader etcetera inte vara en grej, skulle ojämställdhet mellan kön sannolikt inte heller vara det.
 
Mång av de problem som feminismen beskriver har varit korrekta. Vissa kvarstår, andra har lösts. Fel analys riskerar dock att leda till skuldbeläggande av naturliga beteenden, eller dålig politik. Strävan efter 50/50-könsfördelning i alla branscher. Eller t.ex. dålig skola.
 
Min ingångsfråga var vad som har hänt med mig själv. Varför jag ändrat uppfattning. Den hypotes som vinner är att jag blivit bättre på att genomskåda skitsnack och grupptänk. Att jag just drar fötterna efter mig just vad gäller att kalla mig feminism, beror på att jag tycker att begreppet kommit att förknippas med dålig vetenskapsteori samt en identitär och i själva verket jädrigt jämlikhetsfientlig rörelse.
 
Inte världens viktigaste fråga kanske dock. Förhoppningsvis gör det här tjatiga och jättelånga inlägget att min vrede kan falna en smula, och att jag kan återgå till att skriva om djurkuriosa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar