Interpellationsdebatt om det nazistiska hotet

"Inledningsvis: Vi måste med all kraft förebygga och motverka våldsbejakande extremism, oavsett bevekelsegrund, även om extremism-miljöerna – däribland vitmakt-miljön – inte anses utgöra nått hot mot vårt demokratiska system."

Så inleder Beatrice Ask interpellationsdebatten om "det nazistiska hotet mot våra demokratiska rättigheter" den 25 mars. SM i relativisering av hatbrott? Ask bygger vidare på sitt track record av dumheter. (Detta i en tid då högerextrema är mer aktiva än någonsin.)

Vänsterpartisten Christina Höj Larsen pekar i samma debatt på hur polisen länge har nedprioriterat utredningar av hatbrott. Man har även givit SMR tillåtelse att marschera genom Stockholm den 9 november (Kristallnatten) med nazistiska symboler. (Vems sida är polisen på egentligen?)

Det har nu blivit vardagsmat att nazister misshandlar och mördar meningsmotståndare, hbt-personer, och rasifierade personer. Varför heter det inte att detta är terrorism? Organiserade våldsverkare, med politiska syften, som gör sitt bästa för att skapa skräck i samhället. Hur är det inte definitionen av terrorism?

Ali Esbati berättar i interpellationsdebatten om det fall i Tyskland då tio personer med turkisk bakgrund mördats av nazister. I rättsprocessen har det blivit tydligt att polis och säkerhetspolis förblindats av fördomar och islamist-fokus, varför mördandet kunde fortgå under så lång tid. Esbati tar också upp Breivik, som norsk säkerhetpolis helt missade. Man kan tänka sig att några kognitiva bias har spelat in här.

Esbatis poäng är att det är anmärkningsvärt att man missar högerextremt våld, trots att t.ex. islamistisk terrorism aldrig varit lika vanligt förekommande i Europa som högerextrem dito. Att då t.ex. polisen, Ask, Reinis, de flesta ledarskribenter i DN, med flera, ignorerar eller relativiserar det svenska nazistvåldet anno 2014 – det är väldigt olyckligt. Och det är en usel jävla riskbedömning.

Mangs var kanske en ensam galning – även om många anför att SD:s plats i debatten kan ha givit massmördaren ett psykologiskt mandat, liksom en gång Lasermannen fick av Ny Demokrati. SMR och SvP är dock organisationer med ett ganska stort antal medlemmar, och desto fler sympatisörer.

Höj Larsen påpekar att nazismen inherent är en våldsbejakande rörelse – detta gäller naturligtvis för alla fascistiska ideologier. Höj Larsen påpekar även att hets mot folkgrupp är ett grovt brott, som regelmässigt överskrids i den nazistiska retoriken. Likväl underlåter svensk polis oftast att lagföra nazisterna, och säkerhetspolisen avfärdar det högerextrema hotet.

Angående normaliseringen av rasism och nazism påpekar Lena Olsson att man på 90-talet kunde dömas för hets mot folkgrupp för att bära nazistiska symboler. Idag får nazister bära samma symboler genom Stockholm under polisens beskydd på 75-årsdagen för Kristallnatten. SvP får dela ut nazistisk propaganda, och dessutom misshandla folk, i centrala Uppsala. Fan händz.

Slutligen är det väldigt intressant att bara vänsterpartister deltar i interpellationsdebatten, förutom då Beatrice Ask. Är det bara vänstern som uppfattar nazismens ökande aktivitet som problematisk? Varför hör vi inte Reinis och Billström förfasa sig? Kanske tror de inte att trevliga blonda damer eller etniska svenskar mitt i livet hamnar i skottlinjen för SMR:s och SvP:s attacker.

Den kognitiva ansträngningen

En bekant gjorde mig nyligen uppmärksam på följande fenomen: Att lägga ut den kognitiva ansträngningen i rummet. Exempel som den bekante tog fram var t.ex. hur man, tillsynes utan syfte, snurrar bitarna i Tetris runt och runt och runt medan de dalar ner. De flesta snurr tar inte bitens position närmare den slutgiltiga. Istället är det ett sätt för medvetandet att så att säga outsourca ansträngningen att bedöma bitens form, och matcha denna med miljön via positionering.

Jag är på inget sätt insatt i kognitionsforskning, även om det intresserar mig. Därför finns det möjlighet att jag nu slår in öppna dörrar, eller för den delen springer rakt in i en vägg. Hur som helst slår det mig att jag, och säkert många med mig, lägger ut den mycket komplexa kognitiva ansträngningen att tänka i rummet, genom att skriva.

Kanske blottar jag en abnormitet hos min person nu, men jag har oerhört svårt att tänka längre sammanhängande resonemang utan att på något sätt formulera dem ”högt”, i tal eller skrift. Därför vet jag ofta inte hur det ska sluta när jag börjar skriva en text – genom skrivandet utvecklar sig tankegången. Jag kan avundas personer som tycks tänka färdigt innan de skriver, eller ännu viktigare innan de talar, eftersom man då slipper återvända och korrigera texten, alternativt skämmas för sina förhastade ord.

Men vad är det då som styr resonemanget? Tyvärr kan det många gånger vara speciella formuleringar eller liknande som bär en text vidare, snarare än den logiska tankestegen som ska bära ett resonemang. En text har ju sällan som enda syfte att resonera – den vill även kommunicera, kanske underhålla, kanske bara skrivas för författarens eget nöje.

Vad kan vara problemet med att andra övervägande än de så att säga resonemangsliga styr texten? I och med att resonemanget blir mindre stringent och mindre logisk, får rimligen olika former av kognitiva bias större spelrum. Det vill säga, mer eller mindre undermedvetna processer får utrymme.

Eliezers artikel Cognitive biases potentially affecting judgment of global risks (2007) tar upp tio viktiga kognitiva bias som vi bör vara medvetna om. Här är fyra av dem:

Availability. Detta bias innebär att vårt tankesätt tenderar att bedöma förekomster mer sannolika bara för att de ligger närmare till hands. Om man t.ex. nyligen har haft inbrott, är det troligt att man väldigt intensivt oroar sig för ett nytt inbrott, trots att det inte är mer (enligt statistiken kanske t.o.m. mindre) sannolikt än före inbrottet.

Hindsight bias. Detta bias innebär att man anser händelser vara väldigt predikterbara, i efterhand. Ett klassiskt exempel är hur historiker beskriver upptakten till Första Världskriget som ett skeende som väldigt självklart leder till utfallet Krig. Vi kan väl dock förmoda att man 1913 inte anade vad som komma skulle. Vi bör kanske inte heller överskatta vår förmåga att i den situationen göra förutsägelsen ifråga.

Black swans. Begreppet ”svart svan” stammar från induktionsproblemet – alla svanar du någonsin sett är vita, vilket får dig att anta att alla svanar är vita. Sen upptäcker man Australien, var det finns svarta svanar. Din metod, induktion, är en av empirismens många felslut. Begreppet ”svart svan” i riskbedömningssammanhang bygger på att ett extremt ovanligt och osannolikt fenomen kan ha så stor påverkan att fenomenet är värt att ta hänsyn till, trots dess stora ovanlighet. Att en fet sten från rymden ska utrota allt liv kanske inte är så sannolikt, men om det väl skulle hända hade det varit väldigt tråkigt för oss alla. Därmed kan det vara värt att hålla koll på rymden, trots att man oftast inte ser någon annalkande rymdsten komma farandes.

Confirmation bias. Vi söker konfirmera våra befintliga föreställningar. Det är därför fördomar alltid visar sig sanna. Om du är rasist och ser en invandrare som stjäl tänker du ”aha! Vad var det jag sa!” men du drar inga speciella växlar på de 99 invandrare du iakttar som inte stjäl. Johan Nordberg pratar lite om den saken här. Till saken hör att Nordberg mig veterligen till stor del bygger sin akademiska kredibilitet på att en gång ha ändrat åsikt, från typ anarkokapitalist till lite mer lindrig (ny)liberal. Därmed anser han sig vara objektiv. Snacka om bias-risk. Genom att agera åtstramningsförespråkare har han visat att han på inget sätt kan anses vara forsknings- snarare än ideologi-styrd.

Våra hjärnor håller således på med många listiga bedrägeri. Det kan vara svårt att värja sig mot dessa, och det blir inte lättare när stilistiska eller andra överväganden leder resonemanget.

Dessutom finns det listiga fällor inbyggda i själva språket. En är hur vi ofta förlitar oss på metaforer eller analogier för att förklara saker. Ett poetiskt och underbart exempel kommer från Aniara:

”Jag skall berätta vad jag hört om glas

och då skall ni förstå. I varje glas

som står tillräckligt länge oberört

förflyttas glasets blåsa efterhand

oändligt sakta mot en annan punkt

i glasets kropp och efter tusen år

har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd

där svalg av ljusårs djup sin välvning slår

kring blåsan Aniara där hon går.

Ty fastän farten som hon gör är stor

och mycket högre än en snabb planets

är hennes hastighet med rymdmått sedd

på pricken svarande mot den vi vet

att blåsan gör i denna skål av glas.”

Naturligtvis är syftet med denna analogi att förmedla hur otroligt stor rymden är, och hur otroligt lost rymdskeppet Aniara är. Det är knappast så att det ligger en verklig beräkning bakom proportionen mellan blåsa-glas och rymdskepp-rymd. Däremot är analogin otroligt poetisk och väldigt vacker. Läsaren av verket tar troligen inte heller jämförelsen at face value, utan inser det egentlige syftet trots formuleringen ”på pricken svarande mot den vi vet att blåsan gör i denna skål av glas.”

Det finns andra analogier och metaforer som är mer bedrägliga. Vi har alla i grundskolan fått lära oss om hur en atom ser ut. Det är en liten boll med några mindre bollar snurrandes kring. Det hela ser ut lite som ett solsystem. Detta är en modell som inte alls svara särskilt väl mot verkligheten – läser man lite om hur atomer fungerar inser man att elektronskalen inte riktigt fungerar såsom modellen förleder oss att anta. Det går helt enkelt inte att göra en meningsfull analogi mellan atomär nivå och den mycket mer makro nivå som vi själva befinner oss på. Likväl menar jag att de flesta nog ser atom-modellen som en förstorad variant av en faktisk atom. Detta är fel.

Inom samhällsvetenskapen finns också analogier. Nationalekonomi är ett exempel på när detta kan haverera ordentligt. Genom att låna modeller från 1800-tals-fysiken skapade man en vetenskap som gjorde sig helt irrelevant som verklighetsuttolkare, och som dessutom fick ligga till grund för skeva policybeslut världen över. Samhället är allt annat än perfekt analogt med enkla mekaniska processer, vad nationalekonomer än vill tro.

En riktigt elakartad analogi är socialdarwinismens förvanskning av evolutionsalgoritmen. Här leder begreppslånet till en antihumanistisk och felaktig bild av hur samhället fungerar och bör fungera. Nazismens förakt för svaghet bygger på denna falska analogi.

En svinig nyliberal moralism är den analogi där stater jämförs med personer i debatten om åtstramning vs. stimulanspolitik. Detta är såklart helt skevt, vilket Krugman förklarar:

”Deficit-worriers portray a future in which we’re impoverished by the need to pay back money we’ve been borrowing. They see America as being like a family that took out too large a mortgage, and will have a hard time making the monthly payments.

This is, however, a really bad analogy in at least two ways.

First, families have to pay back their debt. Governments don’t — all they need to do is ensure that debt grows more slowly than their tax base. The debt from World War II was never repaid; it just became increasingly irrelevant as the U.S. economy grew, and with it the income subject to taxation.

Second — and this is the point almost nobody seems to get — an over-borrowed family owes money to someone else; U.S. debt is, to a large extent, money we owe to ourselves.”

Samma sak gäller frågan om vinster i välfärd. Se upp med falska analogier, skriver Anne-Marie Lindgren – det är inte samma sak att bedriva vård eller undervisning som att t.ex. bygga ett hus. (Har själv skrivit lite om den saken här.)

Att inte alls använda analogier och/eller metaforer är naturligtvis mycket svårt. Hemligheten är att identifiera analogins roll i argumentet. Övertolkar vi analogin? Är analogin till för att förklara ett fenomen eller samband, eller är analogin istället en del i bevisföringen? 

Det finns många analogier som är så integrerade i språket att de är omöjliga att undvika. Ordet mekanism, som jag själv gillar, är ett exempel. När vi talar om mekanismer i samhällsvetenskapen ska vi inte se kugghjul och fjädrar framför oss, för då riskerar vi att betrakta mekanismerna mycket mer statiskt än vad vi borde. Kanske är det därför många har problem med begreppet strukturer. Vissa verkar tro att en struktur-tro alltid innebär en determinism – i själva verket är samhällsvetenskapliga samband oftast mycket mer osäkra och dynamiska, och dessutom sammanflätade med oändligt många andra fenomen än vad vi har kapacitet att beakta.

När jag skriver en text, och på så sätt lägger ut min kognitiva ansträngning i rummet, finns det risk att jag hittar en festlig analogi eller metafor som fungerar väldigt väl retorisk. Jag kanske omedvetet väljer att inte granska analogin närmare, utan baserar istället mitt resonemang på denna i mitt tycka mycket finurliga liknelse. När texten är skriven är tanken så att säga färdigtänkt – det är inte alla gånger man blickar tillbaka och granskar sina egna härledningar. Om jag då bygger tankegången på en falsk analogi, ja, då är jag helt enkelt fucked. Bildligt talat.

Vad är rekommendationen här då? Som en bekant en gång sa (f.ö. ej samma bekant som får inleda detta inlägg):

”I slutändan så är det väl ändå skit samma på vilket sätt vi kommunicerar menar jag, vi får väl använda oss av alla knep vi har även om det så skulle vara att en och annan metafor slinker in.”

Så är det mycket riktigt. Våra trånga medvetanden får utnyttja den lilla exformation som står till buds. Ingen förstår vad någon annan menar, med mindre än att man kan relatera till samma förkunskap. Att förklara vad en atom är för någon som inte kan fysik kräver genvägar, sen får det gå som det går. Med lite tur reder vi ut missförstånden med tiden.

Nazistisk aktivitet

Svensk polis är inkompetens och rasistisk. Nej, jag inser att varje enskild polis inte är rasist, eller ens inkompetens, men organisationen i sin helhet har onekligen en del att jobba med. Uppsalapolisen är för övrigt några av de ruttnaste, enligt the word on the street.

Uppsala Nya tidning har lyft frågan: Hur kan polisen iaktta aktiva nazister som misshandlar en person, ignorera händelseförloppet, identifiera förövarna, och lägga ner fallet? Tja, rasism- och inkompetens-modellerna räcker ganska långt för att förklara detta absurda beteende. Läs UNT om saken här. (Förresten, "haha vi kommer alltid undan", det låter lite som järnrörs-SD:arnas "att vara ögontjänare funkar alltid." Moget och fräscht.)

Kolla på filmen från händelsen här. Extremt obehagligt. SvP:arna förnekar hetsigt förintelsen och säger saker som att "negrer" inte ska vara i Sverige. Sen smäller det.

Nazismen i Sverige är mer aktiv än någonsin, och stora delar av polisen och etablissemanget är på deras sida.

Gimme the loot

Till och med höger-blaskan Expressen pekar på det orimliga i att en folkpartist, som samtidigt är anställd av Almega, tjänar stora pengar på en förskola där barnen inte får mat. Plundringen går in i sitt mest intensiva skede nu inför valet. Högern låtsas inte ens som att de har några belägg för sin politik längre. Man bara lootar för fulla muggar. Man vet ju att vänstern kommer rensa brädet vid valet. Det skulle inte förvåna mig om Reinis lägger sig och uteblir från samtliga valdebatter.

Kravalleriet

Väldigt intressant P3 Dokumentär om kravallerna i Rosengård 2008 hittar man här. Dokumentären ger bilden av att det är civilsamhället i form av muslimska föreningar som lyckas stoppa kravallerna.

Andra halvan av dokumentären handlar om det efterspel som gick ut på att polisen själva läckte en film som innehöll otrevliga rasistiska uttalanden. Att Beatrice ask är korkad har jag varit inne på tidigare. Det är lite kul att hon, vilket hörs i dokumentären, kommenterar apa-jävel-gate genom att säga att uttalandena representerar en attityd som inte finns inom svensk polis. Word, Beatrice.

Hela upprinnelsen till apa-jävel-gate visar också vilken extrem subkultur polis och rättsväsende kan vara. Man spelar upp filmupptagningen i ett mål där man vill visa att en ungdom har varit drivande i kravallerna. Det är alltså polis och åklagare själva som bjuder allmänheten på den här rasistiska godbiten:

Helt sinnessjukt att man spelar upp det utan att ens tänka tanken att det kan uppfattas som anstötligt. Det är lite som om jag skulle gå in på Konsum och bajsa på golvet, och sen bli förvånad över att folk reagerar med t.ex. äckel och ilska. Polisen har vissa värdegrundsproblem helt enkelt.

Vidare är det ball att den "vänsterextremist" som uttalar sig i dokumentären säger att han skiter i politik och bara vill bråka. Han säger att folk ofta tror att han är medlem i AFA, men att han inte alls har med dem att göra. De tillresta bråkmakare som skapade oreda vid tillfället tycks främst ha varit överklassungar från rikare kranskommuner. Fotbollshuliganer, mer eller mindre. De representerar inte överhuvudtaget de socialgrupper som vänstern värnar om, eller de människor som lever i de kravallutsatta områdena.

Pojkslemmon

Att teater om könsroller är kul har konstaterats förut. Det är tydligt att könsrollernas rekonstruktion intresserar. David Wibergs Det gulliga pojkslemmot tar sig ann det manliga konstnärsegots anakronism, med några gödiga meta-nivåer som kulminerar när publiken på slutet applåderar Wibergs storartade insats. (Så nämner också Wiberg Varanernas närvaro när Malmöförfattaren Manne Törnlund kliver in på den krog där de manliga genierna sitter och ryggdunkar – ”De kvinnor vi delat!” Ah.)

Podcasten Värvet var ett rätt intressant grepp när det var brand new. Många med mig har dock tröttnat på det eviga navelskåderiet, småborgerligheten och självförhärligandet. Det var helt enkelt länge sen jag lyssnade på skiten. Samma dag som jag såg Pojkslemmot tillondogjorde jag mig dock Fredrik Lindström-intervjun. Lindström är både något yngre och något smartare än Wibergs karaktär Manne Törnlund, men i samma ego-liga.

Det som verkligen stör i Lindströms eviga rosslande litania är föraktet för de icke-priviligierade. Lindström är en konservativ elitist som har växt upp med tjänstefolk och grejer. Han tycker att (andras) välstånd och utveckling är kass, att gemene man borde nöja sig med det man har, samt att traditioner är det enda viktiga. Det är underbart att höra en fet, rik man sitta och säga till the have nots att nu är det nog, nu får de lugna sig i sina orimliga materiella krav.

Självklart vill Lindström se att samhället stagnerar – han råkar ju för tillfället inneha en oerhört fördelaktig position. Lindström är miljöpartist, men på det där lite obehagligt malthusianska viset. Lindström vågar påstå att ”vi som lever i dag” tillhör de mest priviligierade människorna någonsin. Fett lätt att säga för honom.

Lindströms konservativa idé är naturligtvis patriarkal. Liksom Manne Törnlund inte förmår sig att se sitt inre privilegie-monster i spegeln – och gå in i den nya postpatriarkala ordningen med mindre än ett minnesmärke kring vilket hörsägen bevarar hans namn och gärning (scenen angående just detta framförs lite half assed i SR) – så kan inte Lindström heller önska sig bort från miljarder endorfindrypande spenar som göder honom. Lindström ser traditionerna som goda, men vi får läsa mellan raderna angående den infrastruktur av kvinnor som burit detta vuxna barn upp på sin falliska piedestal.

Med detta i åtanke blir man inte förvånad av att Lindström inte kan klämma fram ett rakt ja på den klassiska vattendelaren Är du feminist? Hör ni, det är inte så svår fråga egentligen. Jag tvivlar på att ert tvekande speglar begreppets komplexitet – snarare er reflex att skydda könet till varje pris. Prova en suspensoar istället, så kan ni stå kvar i er fighting stance utan att skygga. Hundar som skäms är ni.

Manne Törnlunds son säger sig vara jävligt trött, ja, på faderns påhittade klassresa. Lindström har en liknande tendens, när han berömmer sig för att vara lika hemma i fina salonger som på "stökiga rockklubbar". Den gamla busringaren gör en stor sak av sitt handlag med de lägre klasserna, vilket ska ha kommit sig av att han rökte hasch och kollade på speedway när han var 14. Så sjukt real, att kunna frottera sig med arbetare. Intressant att Lindström tycker att hans hårda tonår fortfarande ger honom ett ghetto pass, 35 år senare. Som jag ser det syftar Lindströms tankemodell till att dominera underklassen även på deras egen spelplan. Han vill förvägra dem en exklusiv erfarenhet.

Det slår mig att behovet att skriva den egna historien tycks allmänmänskligt. Man vill sammanfoga bitarna och händelserna man levt till någon slags begripligt narrativ. Lite beroende på hur livet artar sig kan man till och med skapa någon slags ändamålsenlighet – de där plågorna och problemen kanske var nödvändiga för att nå dessa eller dessa frukter. Detta tror jag är en konstruktiv hållning, eftersom motsatsen oundvikligen är bitterhet, depression och nihilism. Att älta slösade år och förbigångna möjligheter skapar negativa tankespiraler som enbart orsakar elände och passivitet. Däremot är det otroligt frustrerande att lyssna på ett uppburet, studentikost fetto som flåsande för fram sin övertolkade livshistoria.

Okej, jag känner att jag är lite orättvis mot Lindström nu. Han har gjort mycket bra i sina dar, liksom några av Mannes tidigare verk är genialiska (enligt Linnéas snubb-polare). Att pompöst blicka tillbaka är dock aldrig klädsamt. Att hylla status quo från en plats på klasstrappan där man har råd att säga sig vara "lust-styrd", det är mest löjligt. Att motsätta sig mänsklig utveckling är närmast antihumanistiskt. Och hur var det nu med jämställdheten egentligen?

Lindström och Manne, dessa gamla hundar som skyggar från ordet feminism, kan nog tyvärr aldrig lära sig sitta. Manne försöker omfamna det nya, men landar i en narcissistisk fantasi där han själv är frälsaren för hemlösa, papperslösa, och omdömeslösa. Jämställdheten blir aldrig ett ändamål i sig själv, utan enbart en potentiell bedrift för Gubben. Gubben kan släppa fram, men då vill Gubben tackas. På så sätt vill Gubben ha betalt för sina privilegier hur det än går.

Självrannsakan är den raka gatan fram

Om du som läsare upplever att Antropofagi-bloggen har tappat lite momentum så beror detta helt på en märklig blandning av politisk depression och allmän livsglädje. Låt mig förklara.

Jag blir som lite trött på att hela "debatten" är full av Hanne Kjöllers och Erik Helmerssons, som säger att SvP och SMR förtjänar att strykas medhårs, och att "vänster"-aktivister (individer som inte antar att status quo är det enda möjliga eller det allra bästa) borde fängslas. Samtidigt läser jag i Bang (nr. 1 2014) om demokratins avskaffande i Spanien (skrivit lite om det det här tidigare), i åtstramningspolitikens spår. Nyliberlismen besegrar därmed demokratin (mer om det här) och avskaffar välfärden på samma gång - en självklar koppling för en socialliberal, som ser rättigheter som något mer än rätten att sparka på de svaga, och demokrati som en resursfördelningsfråga.

Nazister dödar folk på våra gator. Man kan inte gå tio meter i Stockholm utan att springa på en tiggare, men samtidigt röstar folk på alliansen och SD. SD är mer tio gånger större än Fi. Med mera, med mera. Tröttheten.

På den andra axeln leker livet. Jag är, som fast anställd och universitetsutbildad, en liten ö av privilegier i ett stigande hav av misär. (Det kommer naturligtvis bita mig i röven så småningom, när klyftorna blir större och våldet ett dagligt faktum för alla.) Jag omfattas via mitt jobb av en privat sjukvårdsförsäkring som omedelbart hookar mig med bästa möjliga vård. Samma dag som jag ringer om minsta besvär får jag en tid. Jag tar min lön och går ut och äter lite. Tränar lite och håller mig frisk. Har lite samhällelig status eftersom jag har hela kläder och får självförverkliga genom jobb och relationer.

Vad är resultatet av detta? Jo, naturligtvis precis vad alliansen vill när man bygger det sk. två tredjedels-samhället. Vissa av oss blir så klart kortsiktigt rikare när andra blir fattigare. (I längden är vi naturligtvis alla förlorare, i och med att ojämlikheten skapar ökad ohälsa och ökade konflikter.) Därmed känns blir det rimligt att blunda för den jobbiga, deprimerande verkligheten, och bara fokusera på hur god just den här espresson jag dricker just nu är. Och just den här kicken av att köpa just dessa sneakers.

Samtidigt ropar SVT och SR att det inte finns några nazister, bara "partier med nazistiska rötter" - detta trots att Expo visar att det inte varit högre aktivitet bland svenska nazister sedan 30-talet. Och då är extremhögern i Sverige ändå mil efter sina Europeiska bundsförvanter. På samma sätt som svenska medier trots allt är mil före många Europeiska motsvarigheter.

Alliansens politik är populistisk. De ger oss skygglappar och godis, vilket håller oss lugna medan vårt Aniara seglar ur kurs och driver iväg i den nyliberala tomheten. När det enda av värde per definition är det som kan säljas, då förlorar all annan mänsklig aktivitet sitt existensberättigande.

Samhälle? Fan heller. Nu är vi tillbaka på det där stadiet då alla driver omkring i rövarband och bara plundrar för att kunna äta sig mätta för tillfället. Det är kul så länge du är på rätt sida om dådet, men blir värre när det är ditt shit som roffas av Reinis och hans finansiärer inom den neofeodala adeln.

Vi har också hamnat i en situation då det är rimligt att sätta rubriker såsom den jag läste häromdagen (minns ej var):  Inte bara missbrukare och psykiskt sjuka riskerar hemlöshet. Visst är det sant, och visst är den hemskt. Men det implicerar samtidigt att du förtjänar ditt frusna öde om du lider av mental ohälsa eller om du av någon anledning brukar narkotika. På det stadiet är vi nu. Avmänskligfierandet bryter ständigt ny mark.

Jag är också rädd för vad som kommer hända när de högerextrema får tillgång till de super-repressiva lagar som stiftas t.ex. i Spanien, där austerianerna desperat försöker kväsa folkets missnöjesyttringar. När SMR sitter vid makten, och det är förknippat med dryga böter att "samla" folk kring symbol eller politisk fråga på internet. Då är det lätt hänt att jag tar den där extra tusenlappen i plånboken (som för övrigt är en metod för att demontera välfärden och samtidigt minska mina löneanspråk) och går och käkar en långlunch, tar en drink, beställer en resa, köper en jacka. Känner mig som the shit, eftersom inte ens den som tror sig medveten kan undkomma konsumismens hjärntvätt.

När jag har förätit mig på silverfatets läckerheten kommer den blek-magade besten komma lunkande för att sluka även mig. Jag kommer icke kunna fly, eftersom jag kommer vara fet och däst och långsam. Jag kommer inte vilja fly, eftersom jag kommer vara apatisk och liknöjd, berövad på mening, berusad av konsumtions-samhällets nektar.

Häromdagen valde jag att inte delta i en manifestation mot nazism som hölls på Medis. Istället konsumerade jag lite prylar och tog del av lite nöjen. 1-0 till min inre, självvalt blinda privilegie-knarkare. Hoppas jag orkar hålla ögonen öppna nästa gång.

Fortsatt rant om nyliberalism

Efter att ha snöat mig igenom deontologi vs utilitarism utan att nämna en enda filosof, är det nu dags att avslöja varför jag bekymrar mig om sådana lönlösa diskussioner. Jo, som ingressen i det förra inlägget skvallrar om så har det att göra med nyliberalism. Surprise!

Jag stör ju mig på nyliberala cirkelresonemang. Men samtidigt ser jag också problemen med utilitarismen, rent filosofiskt. Så vad om vi formulerar den nyliberala hållningen som ett fall av tillämpad deontologi? Att marknadsmetoden ger det mest rättvisa resultatet eftersom marknadsmetoden är den mest rättvisa metoden, är i så fall en princip (eller dogm) snarare än ett cirkelresonemang.

Ser man det grundläggande nyliberala cirkelresonemanget som en princip, eller som ett budord, kan vi extrapolera diskussionen till att handla om deontologi vs. utilitarism.

Vad vinner på detta? Insikt i huruvida nyliberalism är bra? Nej, ledsen att säga det, men vi vet redan att nyliberalism är dåligt. När sann liberalism är detta, dvs. en socialliberalism som understryker individens rätt till frihet från förtryck, är nyliberalism detta, dvs. en perverterad liberalism som anser att samarbete och samhälle är former av förtryck.

Det vi vinner på att formulera nyliberalismens cirkelresonemang som deontologi vs utilitarism, är förståelsen för varför deontologin förlorar. Nyliberalismens dogm har visat sig rutten. Det är således inte hållbart att hålla sig till ett enskilt budord i vått och tort. Det nyliberala budordet skapar alltför stor misär när det infiltrerar policy-makares tankesätt.

Likväl kan vi gilla mer gammel-liberala budord, såsom mänskliga rättigheter. Dessa budord kan vi hålla fast vid, eftersom deras tillämpning inte skapar någon särskild onytta.

Slutsatsen av det hela är att utilitarismen är den standard mot vilken principerna utvärderas. Nyliberalerna failar miserabelt.

Vi kan också som en liten slutsläng konstatera att nyliberalernas mer gammel-liberala idégods är helt förvridet. När man pratar om individens intressen pratar liberalen (och socialisten) om alla individer. Nyliberalen, däremot, pratar om några få, utvalda, specifika individer. Deras doktrin handlar inte om individens rättigheter, utan om en individs rättigheter. Nyliberalismen är därmed bara förklädd konservativ klasskrigsföring.

Cliffhanger

Jag har tidigare skrivit om det nyliberala cirkelresonemanget där marknadslogiken anses mest rättvis eftersom det mest rättvisa är marknadslogiken (här, här och relaterat här). Jag har även skrivit några anspråkslösa rader om den nyliberala dogmatismen i stort (här). Men vet ni vad som har hänt? Jag har fått en flash back. Nej, det är tyvärr inte det utomordentliga SNES-spelet jag syftar på. Det är en kastas-tillbaka-i-tiden-och-därigenom-få-en-tankeställare type of flash back.

Min flash back handlade om när jag var på Filosoficirkeln i Lund ca 2004. Filosoficirkeln var ett litet happening där filosofer, och andra, diskuterade olika filosofiska frågor, och andra. Jag brukade gå dit och lyssna ibland för att bilda mig, något som jag var i stort behov av på den tiden. Vid ett tillfälle var det deontologi vs. utilitarism som stod på agendan. ”Utilitarismen vinner”, tänkte jag i mitt stilla sinne. ”Den vinner lätt.” Men likt Första världskriget skulle kampen visa sig bli något mer blodig och långdragen än jag först hade kunnat föreställa mig.

Utilitarism är den moralfilosofiska inställning som säger att största möjliga nytta för största möjliga antal är prioritet. Man kan se det som att nytta är någon sorts kvantifierbar substans som kan mätas och vägas och viktas. Deontologin, on the other hand, tycker att man ska helga vissa principer. Det är lite mer budordstänket, så att säga. Vissa prylar gör man bara inte. Döda, tråna efter sin nästas hustru, gjuta och tillbe guldkalv, etc. Vilka budord som är fortsatt relevanta idag får du själv lista ut.

De vanliga argumenten mot deontologin är små dilemman i form av ”Men öh om du hade kunnat snajpa hitler från ett klocktorn 1938, fatta vad fett det hade vart!” Mycket riktigt hade det varit oerhört fett att döda Hitler redan 1938, medelst t.ex. ett Karbiner 98k sniper rifle med ett Zeiss ZF42 kikarsikte. Kanske hade då väldigt många människor sluppit dö. Kanske hade Mengele inte fått tillfälle att genomföra sina sjuka experiment på lägerfångar. Etcetera. Den stora nyttan som hade kunnat uppnås (eller snarare onyttan som hade kunnat undvikas) hade alltså åsidosatt ”du skall icke döda”-principen.

En deontolog hade kanske svarat att icke-döda-principen urvattnas av att man kringgår den, även i detta speciella fall. Följden blir ju att mördande blir en tillgänglig metod även i många mindre glasklara situationer – vem hade varit okej att förebyggs-döda? Hur mycket onytta ska en individ skapa för att ett mord ska kunna rättfärdigas? Vidare är det upp till en subjektiv bedömning, vilka syften som är goda nog – och i så fall hade ju även Hitler ”rätt” i sin tillämpning av super-massmord, eftersom detta skedde för en större ”nytta”. Hitler tänkte (kanske) att han i någon mening gjorde gott. Här menar en deontolog att en okränkbar princip är det enda som fungerar, och att varje frånsteg från principen är av ondo.

Rätt bra argument av deontologen, kan jag tycka! Att kringgå icke-döda-principen ger alltså t.ex. Breivik (subjektivt) rätt att utföra sitt dåd. Det ger även rätt att döda i ett fall som vi förvisso tycker är verkligt (objektivt) nyttoskapande, men där nyttan är marginellt mindre än onyttan den dödade personer och dennes anhöriga upplever till följd av mordet. Det skulle även ge rätt att i preventivt syfte döda folk som utan uppsåt (faktiskt uppsåt, eller uppsåt via oaktsamhetsrekvisit) råkar orsaka stor onytta av misstag. Detta kan kännas lite olustigt.

Utilitaristen svarar då: Men det är utifrån utilitaristiska principer ni vill helga icke-döda-budordet! Ni menar nämligen att den totala nyttan, bortsett från den omedelbara situationen, ute i världsalltet liksom, att denna totalnytta skulle minska om man urvattnade icke-döda-regeln. Att vilja helga ett budord kan alltså även en utilitarist vilja, utifrån sin nytto-maxande princip.

Här får utilitaristen lite svårt att hävda sig gentemot verkligheten, så till vida att dessa abstrakta nyttovolymer blir oändligt svåra (för att inte säga omöjliga) att uppskatta. Hur väger man Hitlers eller Breiviks samlade illdåd mot den lilla urvattning av icke-döda-budordet som för evigt kommer verka framåt i historien? Och förresten, hur ofta hamnar man i situationen att man sitter i klocktornet – där Hitler snart ska köra förbi – med både sin Karbiner 98k sniper rifle med ett Zeiss ZF42 kikarsikte och kunskapen om Adolfs kommande illdåd? Förebyggande mord kan lätt slå fel, som vi alla enkelt inser. Se Minority report med scientologen Tom Cruise för vidare utvikning på ämnet, i Hollywood-tappning.

Subjektiviteten blir också svår att handskas med. Vem bestämmer vilket syfte som är gott? Hur vet man detta? Att sterilisera romer och lobotomera homosexuella var säker väldigt nyttoskapande enligt en viss, idag något förlegad, världsbild.

Och nu, mina vänner, är det dags för en fet SPOILER ALERT! Har ni inte läst novellen så gör det först.

I Ursula LeGuins lilla novell The ones who walk away from Omelas blir också deontologen den beundransvärde, i alla fall i mina ögon. Framförallt ställer novellen själva debatten på sin spets. Novellen handlar om en värld som tillsynes är perfekt. Det finns dock ett pris man måste betala – en liten flicka måste ständigt sitta inlåst i ett rum. Flickan lider onekligen gruvliga plågor, rädd och ensam som hon är, men de flesta inser att flickan måste få sitta där för att övriga ska kunna ha det gött. Vissa personer kan dock inte tolerera situationen, utan lämnar Omelas. (Ingen vet var de går.)

De som tolererar flickans plågor framstår i mina ögon som mycket osympatiska. (Även om jag själv naturligtvis nöjt är kvar i Omelas, i överförd världs-teori-bemärkelse.) Så ser det alltså ut som att deontologen ska vinna argumentet mot utilitaristen. Då kan utilitaristen dock dra fram kortet ur rockärmen: Vilka budord ska vi hålla oss med? Att inte döda kan verka relevant även idag. Att inte gjuta en guldkalv och tillbe denna verkar förvisso rimligt, men inte riktigt i paritet med icke-döda-principen. Analogt med den kausala realismen jag förespråkar måste vi nog tyvärr helt enkelt postulera ett antal moraliska principer som vi försöker hålla oss till – detta för att undvika destruktiv relativism/nihilism. (Vi kan för övrigt postulera självrefererande, eller meta-moraliska, principer – såsom att kontinuerligt utvärdera vilka principer vi håller oss med.)

Men hörni, vilka principer väljer vi då? Kanske den utilitaristiska principen om största möjliga nytta för flest? Ha, ännu en lurig twist. Utilitarismen kan så att säga rymmas inom deontologin, om vi tillåter lite mer vidlyftigt formulerade budord.

Vem som vinner debatten är väl fortsatt uppe till diskussion – det här var bara en liten ingress till det jag egentligen ville prata om. Låt mig dock återkomma till den saken i ett kommande inlägg.

Cliffhanger!