Antropofagi

fredag 3 juli 2020

Mer random-pladder om EIPS/BDP och förlåtelse

Antropofagi har nyligen funderat lite på detta med EIPS och förlåtelse. Min intuition är att förlåtelse är viktigare för EIPS:are än för den större allmänheten. Eller, om vi ser EIPS som en extrem på en normalfördelning av egenskapen att inte kunna sålla interoception, så tror jag att förlåtelse är viktigare ju längre ut man kommer i den långa svansen - som vi skär av i änden för att avgränsa vilka som vi definierar som full blown EIPS.

Nå, vad menar jag med att förlåtelse är "viktigt"? Min egen upplevelse som självdiagnosticerad (och även diagnosticerad av suspekta medicinmän och mystiker) subklinisk EIPS:are - jag påstår inte att jag har extrema, kliniska problem, men tror att jag befinner mig närmare EIPS-definitionen än genomsnittsbefolkningen, och definitivt på den bortre fjärdedelen av normalfördelningen - är att "att be om ursäkt" är en dealbreaker. Stormen av Glödande Hat stillnar så fort någon ber mig om ursäkt för en upplevd oförrätt, men den som inte ber om ursäkt betraktar jag som fiende. Jag har ett binärt sätt att se på människor som vänner eller fiender, men "att be om ursäkt" är att kliva tillbaka in i vänkretsen. (Obs: Att vara "fiende" är ett förstadium till att hamna i den mer stabila kategorin "fullkomligt irrelevant person som jag överhuvudtaget inte tänker på", vilket verkar vara mitt pseudorationella sätt att slippa gå runt och hata människor innerligt hela dagarna.)

Men, när jag gräver lite internet om saken så kommer spaden upp med att många BPD (alltså EIPS... Borderline Personality Disorder) tycker att de inte kan förlåta alls!

Skumma igenom den här tråden, exempelvis. Så här se den ut mer eller mindre genomgående:
I have personally never forgiven people who have ¨wronged¨ me. I get on with my life and that person might even be a part of it, but what they did never escapes my mind. It is like a vicious reminder that just ticks every time I look at them. This is the reason I never feel anything for them ever again.
Det här går alltså på tvären med min egen upplevelse. Eller, gör det? De verkar som att folk menar att de håller en grudge oändligt länge, och det kan ju jag också göra (förutom att jag efter ett tag förpassar människan ifråga till glömska och förnekelse, för att slippa känna den akuta bitterheten hela tiden). Däremot accepterar jag med lätthet en ursäkt, och en ursäkt desarmerar hela den negativa känslan. Kanske kan de bittra EIPS:arna i Quora-tåden också acceptera en ursäkt och gå vidare, men däremot inte släppa en grudge dessförutan.

En EIPS:are ge fö. prov på Antropofagis strategi:
It’s not possible for me to feel forgiveness when someone hurts me. Regardless of whether it was someone’s intention to do so, or just in my head, once I feel that twinge of pain, fear, anger, regret, a “switch” in my head (or heart maybe), just turns off. In that moment I no longer feel anything for that person. Not good or bad or indifferent. Just nothing. I can (and have many, many times), walk away and that person will never cross my mind again. I’m not angry or sad, nor do I hate them or even dislike them. It’s like I just detach from them. After that switch flips off I can’t even remember what they used to make me feel. It’s really difficult to explain. It’s just an empty hollow feeling and I just stop caring. So I can’t forgive someone that I have zero emotions for, for doing something I don’t care about.
Nå, det hela är i alla fall mycket sorgligt. Jesus säger ju till Petrus att man ska förlåta 70x7 gånger (Matt 18:21-22), och att Gud endast förlåter de som själva förlåter (Matt 6:14-15). Enligt Markus 9:23 är det möjligt att förlåta ALLT, så länge man tror. Lukas 6:37 är också pretty fucking clear om vad som gäller.

Nå, tillsvidare tänker jag mig att EIPS:are och subkliniska EIPS:are har svårare att förlåta oförrätter, men ganska lätt att släppa dem om en ursäkt är genuin. I lite olika forskning som jag länkade i föregående inlägg framgår om ursäkter att det är så viktigt för folk att många i studier föredrar en ursäkt framför en ekonomisk kompensation - detta gäller alltså ej specifikt EIPS:are, utan allmänheten. Däremot framgår också att genuina ursäkter är det som funkar, och att upplevt disgenuina ursäkter in the face of uppenbara oförrätter, kan göra illa värre.

Nå, forskning kvarstår. Låtom oss gräva vidare när tid ges. Amen.

torsdag 2 juli 2020

Den fullständiga sagan om pälsfladdraren

Eftersom Antropofagi har halkat in på absurda flygande däggdjur så kan det vara värt att ta sig en titt på pälsfladdraren, eller kaguangern, som är en ordning av däggdjur som innefattar en familj som innefattar ett släkte som innefattar två arter - som kanske, möjligen, borde bli ensamma arter inom vars ett släkte. Puh. Taxonomi, alltså. Det två arterna, inom vars ett släkte eller ej, är i alla fall Cynocephalus variegatus - malajisk pälsfladdrare - och Cynocephalus volans - filippinsk pälsfladdrare.

De är fan feta alltså.



Wikipedia spellsar ut det som kanske inte hade behövt sägas:
Typiskt för dessa djur är den stora hudlapp som omger dem. Lappen går från djurets nacke över klorna av främre och bakre extremiteterna fram till svansen och hjälper djuret att göra långa hopp.
De här ljuvliga gynnarna kan glidflyga upp till 120 meter (!!!), och observeras så gott som aldrig på marken. Den tyske 1700-tals-naturalisten Johann Christian Daniel von Schrebers, en av den förhatlige rasisten Carl von Linnén mest namnkunniga elever, avbildade pälsfladdraren som följer i sitt klassiska verk Die Säugetiere in Abbildungen nach der Natur mit Beschreibungen:


Dessvärre hittar jag inte Schrebers redogörelse för pälsfladdraren. Jag hittar Die Säugetiere in Abbildungen nach der Natur mit Beschreibungen i mer eller mindre fulltext via Biodiversity Heritage Library, och där, på plates CCCIIVB, C, D och E, en mängd feta illustrationer. Hurra!

Här är den bild ni ser ovan, på "Galeophitecus rufus Geoffr." - Här är en annan fin bild, på "Galeophitecus variegatus Geoffr." om jag inte läser fel - Här är kranium och tassar - Här är "Galeophitecus volans Pall"

Wtf? Tre olika Galeophitecus? Har Schreber nycklat fel, eller har mänskligheten lyckats utrota en art sedan 1700-talets glada upptäckardagar?

Boken är sökbar men visar inga resultat för Galeophitecus, och jag misströstar först då jag inte pallar läsa igenom en tusentals sidor lång bok på 1700-tals-tyska. Men, så hittar jag Galeophitecus rufus i indexet på sidan 425:

Obs, ej använt överstrykningspenna, gul, i orginalet.

Dags att söka upp sidan 307, således! Det finns tyvärr många "sidan 307", och även om det verkar intressant är jag varken sugen på att läsa om "der Delphin" eller om "Rhinocerus Indicus" just nu.



Tyvärr hittar jag ingen sidan 307 som omnämner just vår vid det här laget kära vän pälsfladdraren. Mycket sorglig återvändsgränd, som Plinius d.ä. aldrig hade gjort sig skyldig till. Romarna had their shit together.

För att trösta mig börjar jag slöbläddra i Plinius Naturalis historia, och stöter på ett intressant stycke djurskydd. Tydligen så fanns det en lag som förbjöd import av afrikanska djur till Italien. Men, Cn Aufidius...

(som jag tolkar det är Aufidius en plebejsläkt, som kunde boasta med flera preatorer och questorer och what ever. "Cn" verkar vara en namnförkortning som syftar på Gnaeus, och således kan vi slutleda att Cn Aufidius syftar på antingen:

Gnaeus Aufidius som levde på 100-talet f.Kr. och som bl.a. var preator - alltså en slags offentligt tillsatt titel, som kunde vara någon slags härförare men även annat - och senare propreator - alltså en fd. preator - i Asien... Vad nu "Asien" syftade på i romarnas ögon. På tal om ögon förreste; Gnaeus Aufidius ska ha skrivit en bok kallad Romarrikets historia, på grekiska, när han var blind. Viss bedrift på flera plan.

eller

Gnaeus Aufidius, som var consul på 70-talet, och förresten adopterades av nyss nämnde Cn d.ä.

Obs, det verkar ha varit den förre, då noterna i Naturalis historia berättar att:
He [Cn. Aufidius] was tribune A.U.C. 670. Cicero says, Tusc. Quæst. B. iv. c. 39, that Aufidius, although blind, was eminent for his political and literary talents. He wrote a History of Greece.
Och ja, A.U.C. står för Ab urbe condita, "från stadens grundläggning", vilket såklart syftar på Roms grundande, och vilket var den romerska tideräkningen. År 2020 är alltså egentligen år 2773 A.U.C.

Slutparentes.)

...stiftade på något sätt en lag som upphävde detta förhållandevis rimliga djurtransportförbud. Så fort det var grönt ljus så hände det genast grejer, då Scaurus importerade hundrafemtio djur; Pompeius Magnus fyrahundratio; och kejsar Augustus fyrahundra och tjugo. Snacka om att Augustus bara skulle bräcka Pompeius Magnus!

De här uppgifterna från Plinius måste emellertid ha varit dagsfärska, eller så förekom det mycket annan import av afrikanska djur än den Augustus själv beslutade om, för vi kan via andra källor få veta att det under dennes regeringstid dödades 3.500 elefanter vid circusspelen.


Och det, mina vänner, var den fullständiga sagan om pälsfladdraren.

Adjö.

***


PPS. Nämen, ser man på! Narvalen var fetare när det begav sig!



PPPPPS. "Boops"!!! Hahahaha! Det måste typ betyda "boobs" på forntyska! Typ, ooops, Ich habe ihren Boobs geklämmt, Freülein-bitches!


PPPPPPPS. Hehehe...

PPP... äh. Oh! Fladdermöss!


Greider Becker kommenterar - BLM

Ja e så galet trött på samtiden igen. Den e mej på halster. Eller på halsen. Eller va man kan kalla de.

Ja tycker att rasismen e för bedrövli, men samtidit e ja rådvill va gäller dess alternativ. Ja tycker ente att Mugabe ska få gå fri å fira sina illdåd me nya blodbad, bara för att han e svart i själva skinnet. De e en dåli princip så vitt Greider Becker anbelangar. (Ska han fly i ett tåg eller?)

Ja titta på videon av Jårj Flåjd. De slår mej att han dör en gruvli död. Men, ärlit - har han ente lite utmanande hudfärj?

Å dessutom, hela BLM - dom slår mej som klart färjade.

Å feminismen. Den e smutsets egen sjukdom, för i helvetes. Vi vet ju redan hur ja ser på kvinnan, å ja anar att de e belackat utav Genus-Doktorerna i Höga Fittan. (De e min parodi på "elfenbenstornet"! Ja kan de där me kön.)

Nätack, för PK-maffjan. Dom som anser att Majkel Jacksson ente ska få göra musik längre. Dom e för dumma, vill ja sä. Hur kan vi ens skilja på rasistenter och rasisterade - rasisterande och rasistenta - om vi ente har Black än Whajt att förhålla oss te?

Ursprungsbefolkningar e heller ente snövita till samvetet sett. Ja kallar de för negersamvete. Även indianerna begick illdåd, som att måla vargar i månsken me fulaste är-brash, på tröjor såväl som på aschiffer. Kriget ble ente vunnet för inget.

BLM kan stå för va du vill, e min bedömning. De kan stå för Bajs Love Mister, som isåfall skulle va en äckli koprofag, ej ovärdig att dikta om. (Min smutsia hemlihet e ju att ja suktar efter rumpor! Egentlien.)

Nå, i min bedömning, fortsättningsvis, e de ente otrolit att de satans svartingarna snart tar över hela jorden. De baserar ja på solens strålar, som ju stärks av avgaser å smutsi atmosfär. Ti slut kan endast dom me melanin i huden leva, för att infrastrålar bränner alla stolta vita bönder te leverpastej. Mitt argument? Att allt kan hända.

De enda som e viktit e att vi adopterar japanernas avträden, så löser sej de andra. Tänk på de, BLM! Export-import å toalettbesök går hand i hand.

Å i avträdet har alla samma bruna skimmer.

Tack för mej.

onsdag 1 juli 2020

Topp fyra rått-piñata

Benämningen "fladdermus" är missvisande. Äldre termer såsom aftonpacka, skinnvinge och nattflaxa, är rimligare. Fladdermöss är som bekant inga möss, utan närmast släkt med partåiga hovdjur, valar och rovdjur. Det gamla nordiska namnet "nattbatta" kan för en hobbyetymolog som mig själv antas vara roten till engelskans bat, ur vilket vi i nästa steg kan härleda beteckningen för den populära super-antihjälten Batman, som alltså troligen inte härrör från det faktum att Batman har en "rumpa", eng. but, gömd någonstans inne under sin dräkt.

En källa ger mig delvis rätt, om inte i fråga om Batman så om att bat kommer från fornsvenskans "nattbakka" via medelengelskans "bakke". Samma källa berättar att finskans lepakko stammar från verbet lepattaa, dvs. att fladdra.

Flera språk fokuserar mindre på fladdret, och mer på fladdermössens bostadssituation. På katalanska heter fladdermöss rata-pinyada, vilket kan översättas med "råttor som bildar klumpar" - och sannerligen kan de bilda klumpar! Det är inte ovanligt med att fladdermöss hänger så tätt i ett grott-tak att upp till 5000 individer ryms inom en kvadratmeter! En veritabel rått-piñata. På bulgariska kallas fladdermus för prilep, vilket kan härledas från verbet priljepjam, "att nagla sig fast". Och jo, fladdermusens anatomi gör att klorna kniper igen automatiskt när den hänger upp och ned, förankrad av sin egen tyngd.

Anyhow. Efter att ha speed-readat om drygt 1300 fladdermöss under natten, har jag landat i en topp fyra coolaste. (Inget ont mot grodätaren.) Vi börjar med Ectophylla alba, som översatt från sitt engelska namn kan kallas Honduras vita fladdermus. Pretty fucking descriptive:



This tiny ass motherfucker är otroligt snygg med sina vita päls och sina gula detaljer. I handen är den bedårande, men i flykten är den snarare imponerande:


(Som synes nere till vänster på fotografiet härrör det från en Piotr Naskrecki, som på Twitter kallar djuret för "my personal Holy Grail of mammals".)

Ectophylla alba är dock inte bara en av de snyggaste fladdermössen - den uppvisar även coola beteenden som att bygga tält av stora blad. Fyra till åtta individer tenderar att tränga ihop sig i ett tält, ca två meter över marken. Och, precis som verkar vara fallet hos många arter, så kan Ectophylla alba dia främmande ungar, så vitt jag förstår det framförallt om hennes egen kull om en unge gått förlorad.

(De flesta fladdermöss lever länge, upp till 30-40 år. Vanligen skaffar fladdermöss en unge per kull, även om två per kull också förekommer. Vi förstår alltså att fladdermöss måste betraktas som K-selekterade snarare än R-selekterade, eftersom få ungar innebär hör PI per unge. Fladdermöss är också ofta utpräglat altruistiska, vilket diandet av främmande ungar ger prov på. Faktum är att vissa fladdermöss som förlorar sin unga helt enkelt adopterar en obesläktad individ. Tref!

Framförallt är en art av vampyrfladdermus känd som ett - möjligen omdiskuterat - exempel på reciprocal altruism, då den regurgiterar - ursäkta anglicismen - blodmål till andra, obesläktade fladdermöss. Den verkar emellertid främst kräka blod till sina nära kompisar - fladdermöss är utpräglat sociala och har ofta en grupp-inom-gruppen som de primärt umgås med, även i stora kolonier - och det verkar även vara så att den som delar med sig av mat röner en större sannolikhet att själv bli matad vid senare tillfälle.)

Welcome to our crib.

Så vidare till nästa aftonpacka. Om Honduras vita fladdermus är en estetiskt fullgången gullplutt, så är Cheiromeles torquatus snarare en slags flygande, svart nakenråtta, eller kanske en blandning mellan en haj och en gnagare. Om vi nu ska lämna all vettig taxonomi och börja kalla saker för "fladdermöss" igen.



Översatt från de engelska benämningarna skulle vi kunna kalla Cheiromeles torquatus för Hårlös fladdermus, eller Naken bulldog-fladdermus, eller Större naken fladdermus. Den käkar insekter som den jagar i luften medelst ekolokalisering. Den är nästan helt hårlös, och kan vid behov fälla in vingarna i hudveck på sidorna. Om dagen sover den i kolonier med upp till 1000 individer, i sina hemtrakter i Sydostasien.

Vi går vidare till den mystiska Sphaeronycteris toxophyllum, om vilken man vet väldigt lite. På engelska heter den Visored bat, vilket är begripligt:


Tyvärr har jag inte mer att berätta om denna sydamerikanska hemlighetsmakare. Men tuff ser den ut. Och lite lömsk.

Slutligen går vi till den klart effektfulla Kerivoula picta, på engelska Painted bat. Denne sydasiat förväxlas ofta med en fjäril, på grund av sin vackra färgteckning och ringa storlek. Den är framförallt jävligt snygg. Håll till godo: