Antropofagi

Visar inlägg med etikett Anonym internetz-rappare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anonym internetz-rappare. Visa alla inlägg

måndag 24 juni 2024

Viljestyrka™

Han kallades Enok en halv men var nog närmare två. Det var heller inte bara maten - eller, för att vara ärlig, snasket - som fjättrade honom; han kunde inte gå långt utan att låta Tiktok-algoritmen genomströmma själen via de allt torrare och blodsprängda ögonen. "HOW TO SURVIVE IN WAR!" Ett tips, tjockis: Spring en halvmeter nån gång.

Allt ändrades när han började med semaglutid. Plötsligt var det möjligt att säga nej till glassen, även när den redan stod i frysen hemma. Det var lätt att lägga undan telefonen och att faktiskt ta en promenad-utan-skärm. (Redan promenad smått häpnadsväckande, men utan skärm!? Allah vare nådig.)

En(ok)-komma-nollnollnollnoll gick på gymmet; klädde sig rimligt; träffade kvinnor; mådde bra; och levde livet (bara minus själlös hedonism). De impulsstyrda vanefrosserierna av socker och massförströelse var ett minne blott. Enok-komma-noll kunde exekvera sina målsättningar och motstå distraktioner. Han kunde säga A, och detta A åtföljdes tillförlitligt av ett motsvarande A i handling.

Enok var dock inte ensam. Överallt omkring honom la människor ned sina massförströelsevapen och sina glassar; diktaturerna ner sina trollfabriker (ty algoritmerna bet inte längre); och sockergrossisterna ner sina köplador. Läskreklamen ståtade nu stumt och meningslöst från reklamytornas maktlösa sändare. Tobak? Alkohol? En sparsamt konsumerad kuriositet för finsmakare.

Poeten talade ju:
Det förflutna är slut, kolla kolla
Framtiden är i din hand, scrolla scrolla
Fan om det sägs att man kan hålla bollar
i luften förnuft är en bluff, trolla trolla

Tomma kalorier kallar på mig, tomma löften
tunna lusten plundrar stunden, tumma skärmen, tomma luften
Välbehaget uppstår när vi söker, icke finner
när vi hinner fram till nästa krök så möter mittenfingret
Men, lagom tills att vi byggt klart de AI-gudar som skulle hållit i våra sedan länge förankrade kättingar föll länkarna sönder i en livsbejakande aska ej olik ljuvlig äppelblom. Den mest abstrakta aptit kunde plötsligt tyglas på det mest konkreta sätt - och den mest konkreta blev förpassad till en evolutionär abstraktion. Den humanoida fisken-ur-vattnet hade plötsligt fyllt på sitt eget akvarium och slapp det modernitetens bulimiska sprattlande som sedan länge överlevt sig självt.

Semaglutid blev känt som "viljestyrka på tapp." Sedan i förrgår i en statligt sanktionerad dricksvattencistern nära dig.

***

Då levde de alltså lyckliga i alla sina dagar?

Viljestyrka is a bitch. Dess nytta måste nämligen utvärderas i enlighet med vad det är man vill.

Det första Enok noterade var att  överfallsvåldtäkter sköt i höjden.

I grund och botten vill vi alla knulla. Vissa av oss får det medan andra får vara utan. (Ojämlikheten uttrycker sig kanske aldrig så brutalt som när nån världsfrånvänd krypto-chad kan göra sin karriär på det minst sagt humble-braggiga narrativet Mitt År Som Guldmunk; som om 365 dagars celibat skulle vara något häpnadsväckande ovanligt. Incelrörelsen måste ha tagit sig kollektivt för pannan.) För de som verkligen vill, och verkligen inte jobbat på empatiknölen på ett tag, kan en droppe viljestyrka vara allt som behövs för att våga sig ut om natten i skidmask med buntband och silvertejp.

Det andra Enok noterade var att tillgreppsbrott, bedrägerier och prostitution sköt i höjden.

Konsumismen tillhandahåller målfunktioner till de unga: Bli rik och signalera din rikedom genom lyxkonsumtion! Vanligen tänkte större delen av de unga att "nej det orkar och/eller vågar jag faktiskt inte." Nu orkade och/eller vågade de dock. Viljestyrka på tapp.

Det tredje Enok noterade var att terrordåd blev allt vanligare.

Tror du på Allah? På Paradiset? På Martyrskap? Så, vad hindrar dig från att bylta på ett bra bombbälte och gå och lajva köttfärssås på en tättrafikerad gågata? Kanske är det bara oföretagsamhet, feghet eller ambivalens. Inget lite viljestyrka™ inte kan råda bot på!

***

Det visade sig snart att oföretagsamheten är människans bästa skydd mot parasitiska memes.

"Parasitiska memes?" frågar du, "vad är det för något?"

Jo men, Price-ekvationen beskriver...


...och alltså:

Vissa idéer överlever genom att gynna sina bärare, och är således symbiotiska. Andra missgynnar sina bärare men överlever genom att utnyttja deras mottaglighet. I begränsade, isolerade grupper tenderar symbiotiska memes att dominera, men när det är fritt spelrum att spridas genom en global population (som dessutom tenderar att få sitt kaloribehov tillgodosett oavsett sina trosföreställningar) dominerar parasitiska memes. Det må vara hänt att fler än önskat tror på Pizza gate-teorin, men så länge ingen faktiskt stormar restaurangen där den påstådda pedofil-sekten håller till så är väl allt fine and dandy. "Men," tänkte Enok, "Edgar Maddison Welch var tydligen bara före sin tid. Före sin semaglutid."

Andra idéer, som islam, kan beskrivas som funktionella memes som nånting-nånting enar klanerna under en lögn-som-förändrar-verkligheten. Vi kan spekulera i huruvida en tro som den muslimska måhända framlever sin existens i ett sprött jämviktsläge där efterlevnaden av faktiska dogmer inte får nå alltför hög frekvens. Hur många självmordsbombare tål islam? Antagligen bara exakt så många som det finns muslimer. Sen tar det liksom slut.

Så, en meme kan bli parasitisk, eller i alla fall ogynnsam, när graden av compliance ökar i en population. "Ni kan tänka er," suckade Enok, "vilket groteskt fyrverkeri det blev när semaglutiden slapp ur Danmark den där gången i nådens år." Med tanke på just Danmarks historik med avseende på Muhammed-karikatyrer etcetera blev det förstås inte någon särskilt angenäm upplevelse för de etniska danskarna heller.

Förvånansvärt nog var det faktiskt en riktigt dålig meme som klarade omställningen till hundraprocentig viljestyrka väl: Kommunismen! Kommunismen har alltid varit ett teoretiskt tilltalande system emedan det predikar fullständig rättvisa, en icke oangelägen sak för vår grupplevande art. Vanligen urartar kommunism emellertid i kleptokrati och massmord. Genom att proletariatets diktatorer dock fann viljestyrkan att oantasteligen exekvera sina principer, utan att stjäla eller rensa ut fiender (läs: judar), kunde kommunismens utlovade paradis faktiskt bli verkligt.

***

Enok stannade upp en stund och summerade de senaste årens omvälvande händelser. Fetma-epedemien hade helt krossats genom en generell ökad viljestyrka i hela befolkningen; endast ett fåtal ideologiskt marinerade kroppsaktivister fortsatte svulla, och det mer målinriktat än någonsin förr. (De flesta fatfluencers åt sig helt enkelt snabbt till döds på ett Se7en:esquet manér.) Strax därpå urartade den memetiska evolutionen helt, och det blev plötsligt helt avgörande vad människor faktiskt trodde på, eftersom alla hela tiden agerade i enlighet med sin övertygelse. Netto blev det tyvärr ett ganska dåligt och slafsigt utfall.

On the flip side visade det sig dock vilka meme-plex som faktiskt var objektivt bra, givet hundraprocentig implementationstrohet. De få överlevande samhällena blev fullfjädrade kommunistdiktaturer som genom samvetsgranna politruker och AI-genererade femårsplaner skapade blomstrande utopier.

...tänkte Enok medan han drack sin döda grannes dyra konjak ur en sejdel täljd av ett judiskt barnkranium.

torsdag 18 april 2024

Filosofiska härjningar, del tusen

(Del 1. Bakgrund om QM. Typ bakgrund om predictive processing.)

Abstract: Jag påstår att predictive processing är den felkorrigerande kod som producerar rumtiden som en projicering genom att bestämma vilken MWI-gren vi befinner oss i då vi medelst observation/interaktion tvingar vår omgivning att dekoherera. Vi "väljer" därmed ut slice av multiversum (alltså MWI-multiversum, inte universum-öar-multiversum....) och projicerar bland annat "tid" på kvantentropi. Detta är kompatibelt med Hoffmans FBT-paradigm OCH som sagt predictive processing; den "felkorrigerande koden" är vår top down-tolkning av världen som åsamkar sig själv felkorrigering genom att interagera med kvantbitar (i systemform).

***

Hertog beskriver kort möjligheterna och problemen med kvantdatorer; att kvantbitarna kan vara överlagrade i olika tillstånd samt sammanflätade, vilket skapar exponentiellt större informationskapacitet, men att de samtidigt är instabila eftersom de lätt sammanflätas med exogena faktorer (entiteter utanför kvantdatorns system). Därför är det viktigt att skapa felkorrigerande kod för att "hantera den skrämmande höga felfrekvensen hos fysiska kvantbitar." Hertog skriver vidare:

"Det verkligt förbluffande är att strängteoretiker under tiden, i efterdyningarna av den holografiska revolutionen som har svep genom den teoretiska fysiken, har börjat utveckla sin egen felkorrigerande kvantkod - för att konstruera rumtid! Faktum är att den invändiga rumtidens sätt att projiceras i holografiska dualiteter påminner om en högeffektiv felkorrigerande kvantkod. Detta kan förklara hur rumtiden får sin robusta inre karaktär, trots att den är vävd av ett så skört kvantmaterial. Vissa teoretiker har till och med hävdat att rumtiden är en kvantkod. De betraktar det lägredimensionella hologrammet som ett slags källkod, som verkar i ett enormt nätverk sammankopplade kvantpartiklar, och som bearbetar information på ett sätt som genererar gravitation och alla andra välbekanta fysikaliska fenomen [...] Holografin målar upp bilden av ett universum som skapas kontinuerligt. Det är som om det finns en kod som styr oräkneliga sammanflätade kvantbitar och därigenom framkallar den fysiska verkligheten, och det är detta vi uppfattar som tidens lopp."

Det här är så vitt jag förstår klart kompatibelt med Hoffmans hypotes; rumtiden är en projektion som vi evolverats att generera eftersom det ger fitnessvinster. Hoffman pratar inte om predictive processing (PP), men har debatterat saken mot Anil Seth som är insnöad på PP och på att rummet (tror jag han menar) är en "kontrollerad hallucination." (Här nånstans.) Jag tror att Anil och Donald skulle kunna mötas i tolkningen som jag erbjuder här: Att predictive processing är den felkorrigeringskod som löser ut rumtiden ur kvantosäkerheten.

Ty, verkligheten är vågfunktion och dekohererar i slice:ar vid interaktion. Makrovärlden som vi observerar är ett genomsnittligt utfall av den sannolikhetsdistribution som föreligger i meta-universum. Vi projicerar med andra ord rumtid men vi fragmenterar samtidigt kvantuniversum, och pga. att amplitud är besläktat med sannolikhet kommer världen vi observerar ofta vara ganska förväntad och låta sig approximeras genom rumtid.

Vi kan se kvantosäkerhet som "error," våra kognitiva modeller som vår önskade hallucination, och observation (sinnesdata men samtidigt kvantsammanflätande interaktion) som felkorrigering. Genom att ta in sinnesdata och skapa en mer kontrollerad hallucination - felkorrigera vår modell jämfört med verkligheten - skapar vi samtidigt dekoherens och därmed en förgrening av verkligheten.

***

Och då kommer vi till en gammal låt av Anonym Internetz-rappare som Antropofagi nu publicerar på Substack:

Malarna styr emot månen

Mot löftet om friheten

Flyg mot ljuset en liten bit till

Bara en liten bit till

*

Vetefan vad jag är nånstans, ler med ens

vetefan om min leverans lever ens

jag vill känna med pennan som Sigurd Lewerentz

men jag känner ingen kärlek till min lever ens

Det är en evig dans, evidens, Shiva på skiva

universum andas som det vilar på IVA

lidandet driver mitt liv och rumtiden blir skivad i bitar

De'e klart jag känns debil

min själ behöver lisa som en tjänstebil

jag borde kanske stänga ner mitt känsloliv

svarta hål de har entropi

Men hallå friskt humör

inte sjuk, inte du, det är en frisk tumör

Vi ska ha en bra vallgrav, och ett gravvalv var,

och min vän, det är gravallvar

[...]

Världen är VR, men det vanliga visiret

har ett bakom som saknas i holografiska principer

[...]

Och så lite natural selection på det:

Här under den femte solen måste ändstationen vara hämdaktionen;

öga för öga!

Quetzalquatls rädda sprattel signalerar inge' mera

än att man får ta och döda för födan!

fredag 5 april 2024

Summarum

Det är viktigt att ta tillvara på de gånger man har fel. Har man fel lika ofta som Antropofagi är denna resurs dessutom potentiellt mycket ymnig.

En gång gjorde Antropofagis nära samarbetspartner mer eller mindre en hel platta om Covid-19-pandemin. Ett genomgående tema var hur dum Anders Tegnell var och hur fel Sverige hade som inte stängde ner samhället mer.

Hur blev det då?

Låt oss beakta fallet Australien.

I Australien var det hårda bud under pandemin. Alla laddade ner en "smittapp" som innebar att om man varit i exempelvis samma butik som någon som senare testat positivt för Covid, ålades man själv karantän. (Jag har inte lyckats förstå exakt hur obligatorisk denna app var, men som jag uppfattar det väldigt.) Karantän innebär förstås frånvaro från arbete, vilket inte renderade någon form av ersättning eller sjukpenning. Ganska snart tog folks semesterdagar slut för att täcka upp karantänen och sen var det utebliven lön som gällde. Många hamnade i ekonomiska trångomål.

Sverige? Sverige klarade sig på det hela taget rätt bra. Färre döda än jag befarat och mindre påverkan på ekonomin än i andra länder, som jag uppfattar det. Coronakommissionens klagovisa var inte värre än att den totalt glömdes bort när Ryssland samma dag som publicering anföll Ukraina.

***

Varför trodde jag då fel?

1. Viss panik eller i vart fall oro. Läskigt med en okänd pandemi och det kan kännas helt rätt att ta det säkra före det osäkra.

2. Kännedom om hur dysfunktionella svenska statliga myndigheter är i allmänhet, och hur dysfunktionell Folkhälsomyndigheten (FHM) är i synnerhet. Antropofagi har arbetat med FHM och insett att de är befolkade av ganska konstiga, obegåvade, långsamma människor som generellt sett gör väldigt få knop. Enligt vänner som arbetat på FHM är organisationen och arbetsmiljön väldigt djupt under all kritik. Det är kort sagt ett skitställe. Varför skulle FHM i så fall klara att dra rätt slutsatser kring en pandemi?

3. Kontrarian-bias. Alltid kul att vara motvals och det fanns en viss kultbildning kring Tegnell och den svenska strategin. Tumregeln är som bekant att det alltid är värdefullt att säga emot även om man har fel.

Slutsatser av detta?

1. Jag är en neurotisk person - det är bara att fortsätta jobba med kost, meditation och motion för att motverka sig själv.

2. Kanske att ett kulturellt evolverat institutionellt system är bättre än vad vi kan förvänta oss av de dåliga delarna?

3. Jag gjorde ändå rätt. Någon måste ta kostnaden för att - och ha nöjet utav att - säga emot alla andra.

En tanke är att "faktiska effekter är inte bästa sättet att utvärdera en process," eftersom vi kan ha agerat rätt eller fel givet det vi visste när vi inte visste så mycket. Det blir dock lite löst resonerat eftersom det då blir möjligt att påstå att det kanske är påväg aliens för att döda oss så nu måste vi alla pausa all annan verksamhet och bygga en ... sån grej som man använder för att hindra aliens.

Summa summarum var jag, är jag, och kommer jag alltid förbli en idiot.

måndag 3 april 2023

Den goda kraften: Att den finns och hur den verkar

I Om godheten skriver Willy Kyrklund om "den goda kraften." Jag återger stycket på engelska eftersom jag inte orkar skriva av den svenska texten och bara har den engelska översättningen tillgänglig i digital form för klippstrande. (Översättningen ska vara gjord av en hr. Sivén.)

"[...] One could [...] imagine, that one through a truly involved analysis of an extensive data material could come upon the existence of a hitherto unknown power in the universe, the good power, naturally an extremely weak power, nevertheless demonstrable with refined methods of investigation. The presence of such a power could imply, say, that damage to children from exploding weapons in fact were slightly lower than what the stochastic model prescribes, or that poor people have better luck with catching the tram, even if they can not afford it, or that two persons who love each other more than anything run less risk of getting cancer. 

The discovery of the good power would be a scientific sensation. Since this power in any event is so weak that it lacks every practical significance, it does not offer much solace to the general public. Not much, but still something. If it existed. 

The large doses of goodness offered by religion are given out posthumously and unequally distributed. And the omnipotent god who allows one to qualify for mercy and not the other, when he in his omnipotence could have prevented the latter — such a god I do not call good."
Översatt tillbaka till svenska av Chat-GPT:
"[...] Man kan [...] föreställa sig att man genom en verkligt djupgående analys av ett omfattande datamaterial skulle kunna stöta på existensen av en hittills okänd kraft i universum, den goda kraften, naturligtvis en extremt svag kraft, men ändå påvisbar med raffinerade undersökningsmetoder. Närvaron av en sådan kraft skulle kunna innebära att skadorna på barn från exploderande vapen faktiskt är något lägre än vad den stokastiska modellen föreskriver, eller att fattiga människor har bättre tur med att hinna med spårvagnen, även om de inte har råd med den, eller att två personer som älskar varandra mer än allt annat löper mindre risk att få cancer.

Upptäckten av den goda kraften skulle vara en vetenskaplig sensation. Eftersom denna kraft i alla fall är så svag att den saknar all praktisk betydelse, ger den inte mycket tröst till allmänheten. Inte mycket, men ändå något. Om den fanns.

De stora doserna av godhet som religionen erbjuder utdelas postumt och ojämnt fördelade. Och den allsmäktige guden som tillåter att en person får barmhärtighet medan den andra inte får det, när han i sin allmakt kunde ha förhindrat det senare - en sådan gud kallar jag inte god."
Den goda kraften verkar dock - i motsats till vad Kyrklund föreslår - faktiskt existera. Låt mig förklara hur detta visar sig i Verkligheten.

***

1. När du mediterar (vipassanā) och noterar dina känslor, så avväpnar du de negativa känslorna, men du förstärker de positiva. Detta är faktiskt helt fantastiskt och besynnerligt förbisett i litteraturen. (Obs, jag har inte läst litteraturen. Men kanske är det förbisett!) Sorg, ilska, irritation med mera tenderar att upplösas och försvinna när du metakognitivt observerar dem. Du fjärmar dig då från den reaktiva förstapersonsupplevelse av respektive negativ känsla. Men, när du noterar att du är glad så gläds du av detta; när du noterar att du är lycklig fylls du med lycka.

Vi kan notera distinktionen mellan kontraherande och expanderande känslotillstånd. Ur Frågan... (avsnitt 8.3-8.4):
"Låt oss [...] återgå till vår apliknelse med avstamp i Pan-släktet. Vi har ju, som du säkert minns, åtminstone två inre apor.

Hur reagerar bonoboerna på en annan, konkurrerande flock på besök i sitt fruktträd? Med Duv-strategin; de undviker konflikt och delar på resursen. Hur deskalerar de situationen? Genom att ha sex.

Hur reagerar schimpanserna på motsvarande situation? Med Hök-strategin; de tar konflikten med avsikt att slippa dela på resursen. Hur eskalerar de situationen? Med hotfulla gester och ljud, aggression och slutligen våld. Varför? För att bonoboerna kan leva i överflöd, medan schimpanserna måste överleva i knapphet. Vi har varit inne på vår motivation för att överleva. Hur reagerar du på en upplevd fara? Automatiskt, med adrenalinpåslag, höjd hjärtfrekvens och ökat blodtryck. Och, på vår motivation för att leva. Hur reagerar du på en väntad belöning? Med en förebådande liten dopamindusch, som får dig att upprepa ett tidigare belönat beteende.

Pär Lagerkvists Dvärgen hatar kärlek, och gläds av elände. Sina illasinnade lister till trots, får dvärgen – spoiler alert – inte uppleva något lyckligt slut. Detta är en känd idéfigur i litteratur och mytologi: Att ondska, bitterhet och liknande negativa känslolägen förkrymper. En annan fiktiv datapunkt härvidlag är Mr. Hyde, dvs. Dr. Jekylls onda alter ego. Mr. Hyde är, precis som dvärgen, förkrymp – kort, missbildad och hårig, närmare bestämt. För att tala med Jung så är förkrympthet tätt förknippat den arketypiska ondskan – och säkert finns det en anledning till detta. Det är i allmänhet Hjälten som är stolt och högrest. Det här är visserligen selektiv bevisföring – onda jättar finns det också gott om i mytologin. Men, det finns någonting otrivialt och beskrivande i hur vi tenderar att beskriva ondska som en krympande känsla. Ondska gör oss små.

För, rädsla gör oss onda. Våra överlevnadsinstinkter – fight or flight-instinkter – stänger av vår impulskontroll och stänger ute rationella överväganden. I en hotfull situation agerar vi automatiskt. Känslan av skräck drar ihop oss, smalnar av vårt synfält, och fyller oss med stresshormoner såsom noradrenalin, adrenalin och kortisol.

Vi tänker sämre när vi är stressade, för vi är fast i vad Kahneman kallar mode 1 – det intuitiva och automatiska. Då har vi inte bara kognitiva bias – vi är våra bias, våra stereotyper, och våra mentala genvägar. Ingen samlar-jägare som stannade upp för att reflektera över skönheten i pufformen Bitis arietans starkt markerade ryggfjäll, har blivit någons förfader. Deras genotyp dog med dem där på savannen.

Kontraherande känslor är känslor som drar ihop oss. Känslor som blir vanligare i knapphet, där konfliktnivåerna är högre, och Hök-strategierna fler. Kontraherande känslolägen gör oss inåtvända och inriktade på vår ingrupp. I en kontraherat modus är det främst Hamiltons regel som styr vem som förtjänar din altruism – det är inte tid för några plussummevinster eller samarbeten med andra människor än dina närmaste. Vi drar gränsen för reciprocal altruism vid exakt samma linje där vi drar gränsen för släktskapsselektion – det är vår genetiskt sett innersta cirkel.

Och cirkeln är en metafor som återkommer i Peter Singers kända modell the circle of concern. Idén korresponderar med Ingleharts moderniseringsteori – vi ser en historiskt trend mot mer liberala och inkluderande värderingar, samtidigt som vi upplever en mer eller mindre obruten produktivitetsökning och en transition från ett malthusianskt knapphetssamhälle till ett överflöd av moderna mått.

Cirkeln expanderar, för att vi har råd att låta den expandera. Den evolutionärt stabila strategin är oftare och oftare Duva, eftersom det relativa värdet på den delbara resursen hela tiden minskar. Om V är ett stort tal, relativt sett, så är skräcken att svälta stor. Detta motverkar solidaritet och skapar rädsla. Rädsla kontraherar våra sinnen, ger oss tunnelseende; vår palett av valmöjligheter, går på autopilot; vår möjlighet att kompromissa med andra, för att vi blir Hökar. Som visas av exempelvis Jared Diamond och Timothy Snyder handlar folkmord om att avgränsa definitionen av mänskligheten och göra Andra av utgruppen; förvandla potentiella medmänniskor till monster och stereotyper.

De expanderande känslorna är allt enligt ovan men motsatt. Det är känslorna som expanderar oss, såsom glädje, empati, och nyfikenhet. Bonoboerna använder kärleken som vapen, för att slippa slåss. Med jättelik klitoris och hjärna riggad för empati och impulskontroll, landar bonobomatriarken i Duva-strategin nästan varje gång.

Den finns givetvis en bakomliggande biokemisk och neurologisk förklaring även till de expanderande känslolägena. Vid taktil beröring frigörs exempelvis oxytocin, som är en hormon och troligen också en signalsubstans som frisätts exempelvis vid amning. Oxytocin kopplas till utvecklingen av modersbeteenden, och verkar motverka stresshormoner såsom kortisol. Sexuella upplevelser, beröring och orgasm orsakar utsöndring av oxytocin, och verkar dessutom vara grundläggande för att gemenskap och parbildning ska kunna uppstå. Oxytocin är avgörande för förmågan att följa sociala normer, och bidrar även till ökad tillit, minskad aggression, och minskad ångest. Kort sagt har vi biokemiska och kognitiva adaptioner för att leva på ett annat sätt än den solitära amurtigern.

Expanderande känslor har också bildliga motsvarigheter till de kontraherande känslornas förkrympningar. Ett stort hjärta, ett stort leende, en öppen famn. Det är associationer som vårt bildspråk laddat oss med. Det här är modeller för beteenden som gör oss inriktade på att dela, på att koordinera, på att samarbeta. Det är känslor som expanderar Singers cirkel; som drar gränsen för den reciprocala altruismen utanför cirkeln för släktskapsselektionen. Det är fredsduvan som evolutionärt stabil strategi.

8.4 Att ta det personligt

Den bakre gördelvindlingen – posterior cingulate cortex – är en el av hjärnan som tar emot signaler från det limbiska systemet vad gäller känslor, värderingar och motivation. Den bakre gördelvindlingen är en del av det som på engelska kallas the default mode network – på svenska standardnätverket. Det är så att säga vår autopilot; det läge som nervsystemet jobbar i när vi använder vår kapacitet till något särskilt. Den bakre gördelvindlingen aktiveras när vi är nervösa eller har ångest, när vi belöningssöker till exempel cigaretter eller choklad eller andra saker vi är beroende av, och när vi känner skam eller skuld.

Negativa känslotillstånd upplevs som just kontraherande, vilket korrelerar med aktivitet i den bakre gördelvindlingen. Responsen som autopiloten tillämpar är exempelvis att agera på det kontextuella minnet och köpa den där chokladen på 7-Eleven; att hämnas eller straffa eller på annat sätt retaliera mot en upplevd oförrätt; eller att känna agg och ilska mot utgruppen.

Kontraherande tankar är tankar på sig själv. Den bakre gördelvindlingen driver självreferentiellt tänkande, det vill säga tankar om den egna personen och det egna jaget. Egoism speglar detta läge närmast per definition – en -ism som utgår från egot, från jaget. Altruism – som i reciprocal altruism – är motsatsen.

En minskad aktivitet i bakre gördelvindlingen upplevs istället som expanderande. Du har förhoppningsvis själv upplevt skillnaden mellan att vara vänlig mot andra, jämfört med att vara ovänlig. Du kan säkert relatera till hur jobbigt och uttröttande det kan vara att ogilla eller till och med hata andra människor, jämfört med hur befriande det kan kännas att uppskatta eller till och med älska. Du har antagligen någon gång fått känt en expanderande belöningskänsla av att ge någon en hjälpande hand, och säkert upplevt obehaget av att hamna i konflikt med andra.

Rädsla för andra gör att man skyr samarbetsmöjligheter; avgränsar ingruppen från utgruppen, och gör utgruppen till främmande och avskyvärd. När den bakre gördelvindlingen arbetar så stärks din jagupplevelse, och avgränsningen mellan dig och världen utanför skärps och betonas. Detta till skillnad från inklusion och empati, när du speglar andra människor och inlemmar deras perspektiv i din mentala modell.

Att vilja dela med sig, att vilja hjälpa och göra gott, är expanderande känslor, bortom jaget. Att släppa taget om upplevda oförrätter och kränkningar är att slippa eroderas av deras negativa energi. Här har våra kulturella institutioner ofta också tillhandahållit adaptiva verktyg, såsom förlåtelse och den gyllene regeln, som potentiellt sett faciliterar expanderande känslolägen och samarbete med andra människor.

Vi har uppenbarligen flexibla adaptioner för att hantera olika typer av miljöförutsättningar. Vi har selekterats för att kunna spela Duva och samarbeta i överflödsmiljöer, men samtidigt kunna spela Hök och konkurrera i knapphetsmiljöer. Vi reglerar vår circle of concern efter förutsättningarna, och inkluderar eller exkluderar individer från att omfattas av vår altruistiska instinkt. Men vi är adaptations-exekverare och inte fitness-maximerare. I en miljö som är mycket annorlunda än den där vi en gång formades, löper vi ofta risken att fastna i negativa, självförstärkande spiraler där vi upplever ökad rädsla och ångest, och belönar oss själva med negativa beteenden som föder ännu mera antagonism eller ångest."
Så står det skrivet. Låt oss då använda i bildspråk klädda gissningar för att "förklara" varför glädje/lycka växer om det observeras metakognitivt under meditation medan olycka/ilska/irritation smälter bort av själens värmande ljus.

Det reaktiva förhållningssättet innebär att man går in i en stress-kon eller ett tunnelseende och agerar instinktivt och reaktivt. Att öppna upp konen/tunneln och ser reaktionen för vad den är, försätter en i ett icke-reaktivt reflekterande och kännande tillstånd. När stresstunnelns väggar avlägsnas har stressen ingen kanal, och då den endast finns i form av en kanal - ett fight-or-flight-fokus - så försvinner den så som spåren av ett djur i snö försvinner när snön smälter. I tunneln kan man inte uppleva empatiska sinnestillstånd, ty man är så mycket Jag man bara kan - ironiskt nog samtidigt som man går på full evolutionär automatik och därmed saknar allt vad vi brukar vilja kalla agens eller fri vilja.

Det kalla hårda jaget tinar av metakognitiv belysning. DMN-surrandet tystnar. När man belyser glada varma känslor fylls de dock istället bara på. Att bli medveten om en positiv sensation röner i sig en positiv sensation.

Den goda kraften (som Kyrklund felaktigt förnekar eller möjligen förringar) måste här sägas uppstå bakvänt, där vi evolverat en viss konfiguration och vissa drivkrafter som piskar oss när vi borde förändra våra suboptimala förutsättningar. (Vi blir hungriga när vi borde äta etcetera.)

***

2. Det onda förlorar automatiskt.

Ryssland får som vanligt stor-pisk. Historien har lärt oss att Ryssland tyvärr brukar reagera på initiala motgångar genom att skicka ytterligare två till tjugo miljoner soldater, men på grund av landets demografiska utveckling kanske de stridsdugliga ("dugliga" inom citationstecken...) unga männen snart kommer ta slut.

Hur det nu än går framöver är det intressant att notera att Ryssland varit mycket sämre än de flesta bedömare vågat hoppas. Av allt att döma beror detta på korruption och kleptokrati - militärens resurser gått till privata förmögenheter - samt dålig informationsöverföring i ett auktoritärt system. Gissningsvis har Putin haft felaktig information både om rysk och ukrainsk kapacitet, både med avseende på militärt materiell och logistikförmåga. Ett utrensat FSB verkar inte ha förmedlat sanningen, och överhuvudtaget verkar alla vara rädda för att ge Putin dåliga nyheter.

Demokrati handlar till stor del om att låta bättre modeller vinna över sämre modeller på en memetisk evolutiuonsarena som vi kallar "samhällsdebatt." Fri forskning och innovation kräver fri tanke och att människor vågar yppa sina uppfattningar och åsikter. Många verkar tro att yttrandefrihet är ett gott-i-sig, men i själva verket leder det bara till jädrigt bra utfall. Klart att det är jobbigt att få sin politik kritiserad av media / folket /fria bloggare, men på lång sikt kommer politiken troligen bli bättre än om kritiken inte funnits.

Så, det ett auktoritärt styre vinner på effektivitet och samordning, förlorar samma styre tiofalt på ineffektivitet och misslyckad samordning när informationsflödena gror igen av skräck och girighet.

(Bakgrund: Slapp essä; konstigaste människorna; majoritetens eventuella klokskap.)

***

3. Låt oss ta det upp en abstraktionsnivå och förklara hur och varför den goda kraften faktiskt verkar.

Alla är bekanta med termodynamikens andra huvudsats. Entropin ökar, vilket betyder att det är lättare att smutsa ner än att städa upp. Detta är den onda kraften som många uppfattar definiera vår värld.

I kontrast till den onda kraften har vi den mest generella förståelsen av evolutionsmodellen. Antropofagi:
"Högentropiska tillstånd är lätta att beskriva med ett statistiskt genomsnitt, men lågentropiska tillstånd är det inte. Thus, assembly theory, som 'compares how complex a given object is as function of the number of independent parts and their abundances.'

När en viss nivå av komplexitet ackumuleras - när en komplexitetficka bildas genom att entropi exporteras - och när denna komplexitetsficka råkar förvärva egenskaper som gör den stabil, så uppstår emergens. Mönstret i beståndsdelarna bildar en intressant helhet. När en komplexitetsficka förvärvar egenskaper som gör den sannolik (dvs. förutom stabilitet även självreplikation), så kommer komplexitetsfickan i världen att växa genom entropiallokering. När stabila, självreplikerande komplexitetsfickor förvärvar lärandemekanismer är evolutionen ett faktum.

Så, varje ny emergensnivå behöver en ny högre-nivå-lärandemekanism för att den generella Darwinistiska principen ska verka.

Och, varje högre-nivå-fenomen - varje ny (stark?) emergens - kan själv bli en beståndsdel. Vi pratar alltså om mönster, och mönster-i-mönster, och mönster-i-mönster-i-mönster (i mönster, i mönster, i mönster, &c.).

Eftersom komplexitet är en fråga om ett systems beståndsdelar, och beståndsdelar kan finnas på olika ontologiska nivåerl, kan komplexitet uppstå på olika nivåer av verkligheten."

Vi kan alltså säga att det som tenderar att finnas tenderar att finnas, utifrån att termodynamikens två visserligen driver ner allt i elände men därmed också innebär ett selektionstryck för entiteter som innehar motverkande egenskaper.

Som noterats tidigare av Antropofagi har detta en direkt koppling till punkt 2 ovan gällande demokratins överlägsenhet och Putin-regimens obönhörliga nederlag. Okasha visar hur social rättvisa operationaliserad som "okunnighetens slöja" har sin direkta biologiska motsvarighet i meiosen. Den övergripande lärdomen är att varje ny emergensnivå bygger på en koordinering av de underliggande entiteterna, men inte på ett förtryck av dem!

Demokratin kan härmed förstås som en högre-nivå-emergens som koordinerar de atomära beståndsdelarna...

(jomen:

Ensamheten är en grym insikt att nå/
men atomära punkter blir lite som blindskrift ändå/
inga band mellan men meningen blir rimlig ändå/
det är ändå nånting helt otroligt som man instiftat då/)
...snarare än att, som i ett auktoritärt system, lösa "intra-genomisk konflikt" med att en enda gen - Putin - helt enkelt vinner och bestämmer allt.

Ryssland är en utvecklingsstörd inavlad mutant där intragenomisk konflikt härjar, medan demokratin (i idealfallet...) är en faktisk konstruktiv koordinering till den högre emergensnivåns gagn. (Och vi vet ju alla att våra gener mår dåligt om vi dör.)

Ännu mer kosmiskt awesome är att punkt 1 ovan - att goda känslor blir godare medan onda känslor smälter och försvinner - är att demokrati och reciprocal altruism bygger på expanderande känslor, medan kleptokratiskt tyrrani och skräckstyrning bygger på kontraherande känslor.

***

Sammanfattningsvis är den goda kraften som Kyrklund förnekar nu både empiriskt belagd och teoretiskt förklarad.

Tack för mig.

tisdag 11 oktober 2022

Hur det ligger till, vad vi bör göra, och riskerna framåt

Med anledning av samhällsdebattens vågors slag mot verklighetens klippor ser jag anledning att etablera sanningen om hur världen förhåller sig. Jag tror att det räcker med ett mycket koncist och hastigt nedplitat blogginlägg.

Många dryftar huruvida det är legalisering, ADHD-utredning, rättslig repression eller satsningar på skola som ska lösa problemet med skjutvapenvåld och kriminalitet. Älsklingsförklaringar som florerar och som visserligen i mycket är rimliga rör genetik, kultur, socioekonomi, narkotikaekonomi och migration.

***

Vi undrar således: Är antisociala beteenden ärftligt? Ja, det synes utifrån beteendegenetikens lagar och de tvilling- och adoptionsstudier som gjorts som att individuella egenskaper som är biologiskt ärftliga i stor utsträckning förklarar individers beteenden. Låt oss dock akta oss för förhastade slutsatser.

Mer precist är det nämligen så att variationer mellan individer i stor utsträckning förklaras med biologiskt ärftliga faktorer. Däremot förklaras variation mellan grupper, eller för en given grupp över tid, med miljöfaktorer och kulturella skillnader.

Ett exempel: Vi har ungefär samma underliggande biologi idag som för 100 år sedan. Evolutionen går som vi vet långsamt. Ändå har vi idag problem med övervikt i samhället, vilket vi inte hade för hundra år sedan. Det måste således finnas en skillnad i delade miljöfaktorer. 

(I det här exempelfallet något i stil med Slate Star Codex-Scotts spaning att "kapitalismen är en optimeringsprocess för att få oss att äta för mycket på tusen olika sätt." Med många biförklaringar i termer större portionsstorlekar, mer kalorität mat, snaskigare snask. Och/eller förändrad livsstil och mindre motion. Men senaste forskningen pekar på att just ätandet är viktigare än motionen för att hålla nere vikten.)

Inom varje givet paradigm ser vi dock individvariation. De feta är fler nu, men det är inte alla som är feta. Det som förklarar individvariationen är typiskt sett biologiskt ärftliga egenskaper, som nu interagerar på ett annat sätt med de nya miljöfaktorerna än vad de gjorde för 100 år sedan med de dåvarande miljöfaktorerna.

Vi kan helt enkelt se det som att vi har flyttat på x-axeln under normalfördelningskurvan så att genomsnitt såväl som svansar hamnar längre mot fetma än vad som var fallet tidigare. Men populationen är fortfarande normalfördelad.

(Det här är en förenklad tankemodell och inte exakt i detalj hur jag tror att det är. Jag är öppen för att Gausskurvan har ändrat form och utsträckning på något meningsfullt sätt i och med att olika individer reagerar olika mycket på förändringen i miljöfaktorer.)

Brottsligheten idag är koncentrerad till invandrargrupper. Överrisken för att begå våldsbrott är många gånger högre hos utrikesfödda och deras barn. (Källa BRÅ 2021:9.) Samma grupper är starkt överrepresenterade med avseende på överfallsvåldtäkter. (Källa Koshnood et al.)

Så, är det genetik eller kultur som förklarar brottsligheten? Kolla den här twittertråden:

Ett sammandrag: Vi är hårt selekterade för socialitet och anpassning till gruppen. Därför spelar sociala normer en stor roll för vårt beteende; det är när vi hamnar i normlösa tillstånd, krig eller utlandsresor, som vi typiskt sett börjar mörda och våldta. 

Som diskuteras mer fördjupat i Frågan på vilken människolivet är ett svar visar de Quervain et al (2004) att altruistisk bestraffning - det vill säga att straffa normbrytare till en egen kostnad - korrelererar med aktivitet i den del av striatum som hanterar belöningar för målstyrda handlingar. Även här har vi en biologiskt bestämd individvariation eftersom experimentpersoner som uppvisade högre aktivitet i denna del av hjärnan var mer villiga att straffa personer som missbrukade deras förtroende. Slutsatsen författarna drar är att människor upplever tillfredsställelse när de bestraffar normbrytare, samt en motiverande saliens (förväntans-belöning) kopplat till altruistisk bestraffning. Spelteoretiskt kan vi sägas ha neurologiska adaptioner på plats att spela tit-for-tat i fångarnas dilemma-situationer, och bestraffa den som missbrukar vår välvilja.

Zahn et al (2009) studerar neurala korrelationer med upplevelse av skuldkänslor. En tolkning av studien är att vi har adaptioner på plats för självbestraffning kopplat till normefterlevnad. Vår individuella motivation kan vara i konflikt med samhällets motiv, och vi har selekterats för att i viss utsträckning prioritera gruppen framför oss själva (i den mån som det - uppenbarligen - också gynnat för överlevnad och välgång på individnivå). Kulturen som vi vantrivs i ger oss incitament att skruva ner vissa av våra motiv och kontrollera våra impulser. Såtillvida är kulturen den prefrontala cortexens projekt. Medels impulskontroll avstår vi från att följa stimuli och lägga band på oss.

Impulskontroll är, vad det verkar, en biologiskt bestämd förmåga. Som redogörs för i Predrag Petrovic' bok Känslostormar (som handlar om IPS/borderline men inkluderar ett kapitel om ADHD) är förmågan att filtrera inre och yttre stimuli något som varierar på individnivå. (Relaterad läsning: Jag förlåter omedelbart; Bayes-Petrovic; EIPS-hypoteser; autofobi.) Vår viljestyrka är således i någon mening utanför vår, och kulturens, omedelbara kontroll. Vi kan inte tillförlitligt och i varje stund med viljestyrka bestämma hur vi ska agera och reagera.

Den prefrontala cortexen är dock även bra på att välja ut vilka stimuli vi ska reagera på. Detta kallas associativ inlärning. Kulturen tillhandahåller kriterierna för vårt urval av premierade beteenden. Kulturen tränar vår prefrontala cortext. Vi kan till exempel internalisera regler som de sju dödssynderna, trots att frosseri, kättja etcetera är evolutionärt rimliga beteenden på individnivå (så länge inte kostnaden för att avvika från gruppens normer är högre, nota bene).

Poängen är att kulturen jobbar med associativ inlärning. Genom att upprätta begrepp som "dygd" eller "plikt" kan vi koppla våra belöningssystem till beteenden som är önskvärda. (Troligen i bemärkelsen kulturellt premierade.) Därutöver handlar kultur och normer om att upprätta mer eller mindre formella påföljder för oönskade beteenden, genom social stigmatisering eller fysiskt våld.

Fostran handlar om att hjälpa individer att skapa rätt regler i hjärnan, för att filtrera impulser. ADHD är oförmågan att filtrera impulser, som Petrovic visar. Kulturen tillhandahåller regelverket, men inidivderna har sen dessutom varierande förmåga att filtrera.x

Därför kan variationen inom en grupp förklaras av genetik, som bestämmer förmågan att filtrera impulser, medan skillnaden mellan grupper kan förklaras av kultur och normer, som bestämmer vilka regler vi i allmänhet filtrerar impulser med.

Det är därför situational action theory (SAT) är en bra modell:

"Crimes are moral actions. There are many different types of actions that may constitute a crime, but what they all have in common is that they break a rule of conduct (stated in law) about what is the right or wrong thing to do (or not to do). What distinguish crime is thus not that they are a particular kind of action but that they are acts the breach rules of conduct (stated in law) and, therefore, need to be studied and explained as such.

People are the source of their actions, but the causes of their actions are situational. To explain the causes of acts of crime we need to understand the situational factors and processes that move people to break rules of conduct (stated in law). People are different and so are also the settings (environments) to which they are exposed."

Marie Torstensson Levander säger ungefär samma sak.

*** 

Så, vi kan tro på den beteendegenetiska forskningen som betonar att individuella egenskaper förklarar variationen mellan individer, och samtidigt vara intresserade av delade miljöfaktorer. Av de delade miljöfaktorerna som beteendegenetikens lagar pekar mot är kultur, det villa säga gruppens delade normer, förmodligen oftast viktigast. (Även om förekomst av bly i dricksvatten, obligatorisk katekesläsning, etcetera såklart också kan ha enorm betydelse i förekommande fall.)

Låt oss ändå dröja oss vid de individuella faktorerna. Valrörelsekontroversen kring att "ADHD-utreda orten" å sido är utrikesfödda underdiagnosticerade, samtidigt som våldsbrottslingar i regel har outredd ADHD. Låt oss titta på några vederhäftiga källor:

Översikt av metaanalyser visar att obehandlade NPFer är stor riskfaktor för våldsutövande (källa). Regeringen skrev redan 2017 att

"ADHD är en funktionsnedsättning som visat sig vara överrepresenterad bland personer som lever med kriminalitet. I samhället i stort beräknas 3-5 procent ha ADHD medan denna siffra bland intagna på Kriminalvården beräknas vara 25-30 procent."

Barn till utlandsfödda är underdiagnosticerade enligt Socialstyrelsen: "adhd-diagnos ställs hälften så ofta på barn med två utlandsfödda föräldrar som på barn med föräldrar födda i Sverige."

Så, det är väldigt viktigt att just ADHD-utreda orten, för att invandrare inte i genomsnitt ska ha sämre impulskontroll än andra. Sämre impulskontroll följer av ADHD, och ADHD kan behandlas. Svenska fängelser är fyllda av personer med utländsk bakgrund, och av personer med obehandlad ADHD. Motverka rasismen genom att eliminera korrelationen mellan brottslighet och utländsk bakgrund: Utred ADHD i orten!

(Den som har hängt med somaliska tanter som diskuterar huruvida Koranläsning är bättre än psykiatri kan gissa varför ADHD mer sällan utreds och behandlas i vissa invandrargrupper. En annan faktor kan såklart vara endogami och inavel, som ju präglar de flesta kulturer som inte genomgått katolska kyrkans förbud mot kusingifte. Relaterat: Kusingifte och modernitet del 1; del 2; islam är sämst; Bahá'ì; motargument.)

Okej, vi har klarat av det följande:

1). Det finns individskillnader med avseende på impulskontroll, och vi kan göra något åt det med ADHD-utredning och medicinering, vilket mer sällan kommer utrikesfödda och deras barn tillgodo, troligen framförallt av kulturella orsaker, okunskap och stigma.

2). Att det finns individvariation som förklaras av genetik betyder inte att det inte finns gruppvariation förklarad av delade miljöfaktorer inklusive kultur. Kultur tillhandahåller regelverket för vår impulsfiltrering (och som synes ovan även rekursiva effekter på vår medicinska hantering av bristande impulskontroll.)

Låt oss nu gå vidare till att diskutera kultur och andra delade miljöfaktorer och vilka åtgärder som, utöver ADHD-medicinering, kommer att vara viktiga för att hantera (vålds-)brottsligheten som plågar vårt land.

***

Låt oss titta på den här Twitter-tråden:

Skolan är inte så pjåkig ändå. Tittar vi på etniskt svenska barn har skolresultaten inte sjunkit. De stora försämringarna i skolan synes bero på att utrikesfödda och elever med utrikes bakgrund misslyckas i skolan. Detta är empiriska faktum.

Besöker du en välfungerande medelklasskola med mestadels etniskt svenska elever kommer du i genomsnitt att möta en mycket härlig verksamhet med glada barn och välanpassad, snäll pedagogik. Besöker du istället en invandrartät förortsskola med ordningsproblem kommer du att möta ett fullgånget kaos, grasserande våld, gängkopplingar, misshandlade lärare, homofobi och hederskultur. Även detta är empiriska faktum, tillgängliga för den som orkar vidta den relevanta materialinsamlingen.

Det räcker inte med diffust värdegrundsarbete för att hantera den här typen av situationer. Som genomgången ovan om "det kulturella scriptets betydelse för regelverket för impulskontrollmekanismen" visar, måste tydliga normer och regler etableras med avseende på bemötande och mellanmänsklig interaktion.

Ortenskolor är kaos för att orten är kaos. Elevernas kommer till skolan med vad vi kan kalla osvenska värderingar, ofta präglade av religiositet och hederskultur. Skolans uppgift blir att tydligt avskärma sig från denna omgivande sociala verklighet och etablera ett utrymme och en värld där andra regler gäller.

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren indikerar i den här debattartikeln att just detta är den mest gångbara strategin:

"Tänkbara åtgärder inkluderar införandet av rejält auktoritetsdrivna skolkulturer och traditionella undervisningsmetoder i utanförskapsområden, något som internationell forskning visar kan höja kunskaperna kraftigt."

Den här metastudien med avseende på experimentella studier rörande det så kallade "no excuses" charter school-konceptet tyder på att minoriteter lyfter sig när normer och regelverk implementeras rigoröst:

"Many most well-known charter schools in the United States use a 'No Excuses' approach. We conduct the first meta-analysis of the achievement impacts of No Excuses charter schools, focusing on experimental, lottery-based studies. We estimate that No Excuses charter schools increase student math and literacy achievement by 0.25 and 0.17, respectively, for approximately each year of attendance. These are large and meaningful gains. Moreover, these effects are substantially larger than those of attending other kinds of charter schools."

"No excuses"-pedagogik handlar just om att inskärpa beteendenormer, bemötanderegler etcetera. Det är troligen en mycket väl anpassad pedagogik för de grupper som idag misslyckas i den så kallade flumskolan, och det är en fullkomligt nödvändig pedagogik i det cluster-fuck av heders-islamist-normer som synes råda i många förortsskolor. Det som behövs är tydliga uppföranderegler som implementeras obönhörligen, av auktoritativa lärare. Och att ADHD-killarna utreds och bjuds på tjack.

***

Etablerat:

1). Det finns individskillnader med avseende på impulskontroll, och vi kan göra något åt det med ADHD-utredning och medicinering.

2). Att det finns individvariation som förklaras av genetik betyder inte att det inte finns gruppvariation förklarad av delade miljöfaktorer inklusive kultur.

3). Vi behöver "no excuses"-pedagogik i orten.

Så hur hakar det här i frågan om en reglerad narkotikamarknad?

Den modell som allt det ovanstående implicerar är stavas kulturell evolution. Kulturer utvecklas mot lokala optimum utifrån de tillgängliga utvecklingsvägar som miljöfaktorer och individuella egenskaper tillåter. 

Hur kulturer utvecklas är en probabilistisk fråga. Vi kan ta utvecklingen av könsroller som ett exempel. Då det finns samordningsvinster i att könskoda olika sysslor kommer olika sysslor i olika kulturer att tolkas som typiskt manliga eller typiskt kvinnliga. Vissa sysslor kommer falla ut som det ena eller andra mer random, men andra sysslor kommer nästan alltid vara typiskt kvinnliga (omsorg) respektive manliga (storviltsjakt) beroende på att män och kvinnor rent biologiskt har i genomsnitt olika egenskaper.

Kulturella normer selekteras utifrån de selektionstryck som miljöfaktorerna utgör. Exempelvis kan man förutsäga huruvida en kultur tillämpar månggifte utifrån den altitud där samhället är lokaliserat, vilket troligen beror på att det är adaptivt för agrara samhällen i floddalar att ha stationära harem som går att kontrollera. (Det här är bara ett fingerat exempel och inte ett faktapåstående som i sig är avgörande för argumentationen.)

En viktig miljöfaktor är ekonomi. Inuiterna uppfann inte kayaker och harpuner för att de älskade att plocka blåbär eller hugga ved. Det var så klart för att hav, fiske och valfångst var tillgängliga utkomstmöjligheter. Inuiterna byggde inte heller igloos för att det fanns så mycket palmblad. Det var för att det fanns snö och is. Ni fattar nog.

I en orten-kontext är skolan och tillgången till arbetsmarknaden en viktig faktor. Att skapa en skola som ger goda studieresultat även för personer med invandrarbakgrund är en central miljöfaktor som vi måste tillskapa. Det är delvis en resursfråga men som nämnts också en fråga om vilken typ av pedagogik som lämpar sig för den problematiska målgruppen.

För att skolan ska bli en attraktiv väg till önskade livsutfall behöver även vidare utbildningsvägar optimeras. Det här blogginlägget är redan långt men den som är intresserad kan med fördel ta del av följande Twitter-tråd, som argumenterar för att skolan måste diversifieras i praktiska och teoretiska spår, samt att utbildningsvalen måste styras och anpassas till de (omfattande) kompetensförsörjningsbehov som föreligger i samhället. Det finns absolut möjlighet att få ett bra liv även för den som inte är lämpad för en högre akademisk utbildning, och det finns absolut en överproduktion av akademiker.

Den fråga vi nu vill närma oss är istället frågan om alternativkostnader. Vad finns det för möjlighet att lyckas om man väljer bort skolan? Hur kostsamt är det att misslyckas med sin skolgång? Tråden ovan skräder inte orden:

"Samhället lurar orten-idioterna också. Man skapar en självförverkligande-ideologi samtidigt som man hemlighåller den sanna vägen, via yrkesutbildningar till industri, självförsörjning och trivselliv.

Lurar dem att alla ska läsa på universitetet. Och så känner de sig diskriminerade för att de inte har bildningsbakgrunden eller språket eller förståelsen.

Samhället skapar en situation där nästan alla garanterat kommer känna att de misslyckats. Döljer att det finns en industri som skriker efter arbete. Och presenterar en svart narkotikaekonomi med risk-reward-funktion som KAN leda till totalt självförverkligande (eller död).

Du kan bli allt. Du blev inget. Det är rasismens fel. Sälj knark, bli rik, bli kingen. (Eller die trying.)

Självförverkligandeideologi + offerskapsideologi + svart narkotikamarknad = överskott av becknare."

Narkotikamarknaden innebär en möjlighet till totalt självförverkligande. Man kan tjäna väldigt mycket pengar väldigt snabbt, och framförallt väldigt mycket pengar i förhållande till sin (helt obefintliga) utbildningsnivå.

Dessutom innebär narkotikamarknaden famously en lågtröskelverksamhet för unga. Det går att tjäna förhållandevis stora och enkla pengar genom att vara knasvakt eller springa med påsar. Den svarta narkotikaekonomin innebär ypperliga möjligheter och skäl att rekrytera unga till utanförskap och kriminalitet.

Narkotikaekonomins håvor bygger också status. Du vet de där värstingarna som på din tid var idioter och loosers och som hamnade på ungdomsfängelse? De kan idag köpa feta bilar, flasha med klockar, knulla slampiga brudar, och ha Instagram-konton med jättemycket vapen. Det är plötsligt både lukrativt och jävligt coolt att vara bad boy. Jämfört med att vara en misslyckad cykeltjuv eller husvagns-tjackis. Svensk rapp har utvecklats till en status-megafon i det här avseendet (och samtidigt tappat all finess och verkshöjd).

Framförallt preminerar narkotikaekonomin de egenskaper som vi inte vill ha i termer av bristande impulskontroll. Det där som folk säger att ADHD är deras superkraft? I en svart narkotikaekonomi stämmer det faktiskt.

För narkotikaekonomin driver konflikter, över territorier och över becknar-lurar. Våldskapitalet måste hela tiden ökas i en evig kapprustning. De individer som är förmögna att begå bestialiska våldsdåd kommer att ha en fördel.

Låtom oss lyssna på lite musik:




Det verkar som att hobbsianska fällor kan smälla igen, och att det då kan smälla igen.

"Det är ju mycket riktigt svårt att kontrollera antisociala tonåringar och unga vuxna även som förälder, även om man är välfungerande. Tänker på bekanta som levt grovt kriminella livsstilar trots välfungerande hem.

Problemet är väl att förortssubkulturen blir så omfattande och allenarådande att den styr jättemånga ungdomar i en extremt antisocial riktning. Säkert ett flertal föräldrar som INTE är välfungerande eller ansvarstagande, men oavsett vad så är det inte svårt att se hur svårt det är att som förälder påverka barnen om de i övrigt växer upp i en whack kultur. Det är beteendegenetikens lagar och inget annat; föräldrarnas inflytande ca 0, genetikens ca 50%, och övriga miljöfaktorer (kultur, normer, miljögifter, utbildningssystem etcetera) ca 50% av livsutfallet.

Problemet är att vi har [...] en blomstrande svart narkotikaekonomi som ger ekonomiska drivkrafter som flyttar ut alla marginalfenomen-människor [tillägg - här menar jag människor som ligger nära en tipping point mellan att balla ur och att inte göra det] ur socialiteten till antisocialiteten. Politics is downstream to culture sägs det ju, men culture är downstream to ekonomics, vill jag mena. (Ex post-rationaliseringar är våra värderingar...)

Klart att inavel, hederskultur och islamism matar in i en kreolgryta av gangsterkultur, men jag tror det är narkotikaekonomin som gör det stabilt. Som gör det stabilt och attraktivt att skita i samhället. Som gör det möjligt att kapitalisera på ”antisociala förmågor”, dvs. förmågan att bruka våld eller på olika sätt vara en framgångsrik brottsling tillika ett as.

Så provajdar låtsasakademien en postkolonial överbyggnad för alla som vill rationalisera gangster-förortssubkulturen och göra det moraliskt försvarbart att råna barn och skjuta människor och spränga näringsidkare.

Legalize it jah bless!"
***

Så, vi har nu etablerat följande:

1). Det finns individskillnader med avseende på impulskontroll, och vi kan göra något åt det med ADHD-utredning och medicinering.

2). Att det finns individvariation som förklaras av genetik betyder inte att det inte finns gruppvariation förklarad av delade miljöfaktorer inklusive kultur.

3). Vi behöver "no excuses"-pedagogik i orten.

4). Narkotikaekonomin innebär en delad ekonomisk miljöfaktor som selekterar för antisociala värderingar och egenskaper.

Vad ska vi då göra? Vi ska reglera narkotikamarknaden i ett statligt detaljhandelsmonopol. Då kommer vi eliminera ett selektionstryck inom den kulturell-evolutionära process som skapar en destruktiv orten-subkultur där kriminalitet och antisociala värderingar grasserar och belönas. Det finns för övrigt många orsaker att reglera narkotikamarknaden, vilket Twitter-tråden nedan beskriver:

Som framkommer (och utvecklas lite mer för den intresserade) är det följande som kan åstadkommas:

1. Defunda gängen.

2. Minska mängdbrottsligheten.

3. Skademinimera för brukarna.

4. Eliminera kontrollskadorna.

5. Frigöra polisiära resurser.

6. Minska hiv- och hcv-spridning.

7. Minska bruket.

8. Ökad statens intäkter.

Det finns goda skäl för en legaliseringsreform. Men i det här sammanhanget är det framförallt den kulturell-evolutionära aspekten, där narkotikaekonomin är ett kulturellt selektionstryck, som jag vill betona. Samt hur denna strukturella förutsättning interagerar med underdiagnosticeringen av ADHD och skolans dåligt anpassade pedagogik.

***

Det finns många andra faktorer som spelar in. Vi måste låsa in brottslingar länge, och vi måste utvisa brottslingar med utländskt medborgarskap. Om de människor som begår brott plockas bort från miljön, kommer det att begås färre brott. V måste förbjuda kusingifte för att försvåra för kriminella klaner att reproducera sig. Vi måste radikalt ändra migrationspolitiken. Vi måste öka kontrollsystemen i välfärden.

Men inte minst måste vi göra allt detta i kombination, samtidigt som vi reglerar narkotikamarknaden, massutreder och behandlar ADHD, styr utbildningsval i enlighet med kompetensförsörjningsbehov, och tillser en "no excuses"-pedagogik på dysfunktionella orten-skolor.

***

Vad är riskerna framåt? Det första och mest troliga är att nödvändiga reformer helt enkelt uteblir. Samhället är ganska dåligt på att göra det som måste göras.

Den andra risken är att vi gör kontraproduktiva halvmesyrer som gör saken värre. Legalisering är en genomgripande reform och risken är att vi stannar vid en avkriminalisering som visserligen kan ha många goda effekter i termer av skadereducering och minskade kontrollskador, men som kan spela brottsligheten i händerna och göra det enklare att bedriva illegal narkotikahandel.

En annan risk är att vi i det repressiva arbetet klantar oss och blir ännu mer Mexiko än vad vi redan är. Om man ökar antalet poliser genom att sänka intagningskraven kommer vi få dummare, sämre och mer lättpåverkade poliser. I kombination med missriktade mångfaldsbefrämjande åtgärder kan vi lätt råka släppa in på tok för många gamla ortentuggare i poliskåren. Du minns säkert att värstingarna på din gamla högstadieskola blev ordningsvakter och drömde om att en dag plugga till väktare (två veckors utbildning)? Ja, nu kan de få bli poliser istället. Oskönt.

Om vi dessutom fortsätter att hålla extremt låga polislöner, samtidigt som de nya poliserna har band till orten-gängen, och gängen fortsätter att trappa upp sitt våldskapital och berika sig på narkotikaförsäljning och välfärdsbedrägerier, så kan vi snart ha en djupt genomkorrumperad poliskår där poliser hotas och mutas. Vi har redan sett hur kommunal förvaltning påverkas i exempelvis Göteborg och Södertälje (och givetvis i det fördolda på många andra ställen), och det finns många tecken på att advokatkåren har förlorat det sista av sin heder och blivit Maurice Levy från The Wire.

Så korruption är en överhängande risk om vi spelar korten fel. Alla riskfaktorer är på plats men lågavlönade och dåliga poliser, mycket svarta knarkpengar, korrupta jurister, klaner och släktskapsbaserade nätverk, våldskapital och tandlöst rättssystem. Att då ge polisen utökade befogenheter och tuffare verktyg kan så klart vara farligt för samhället och dess underdånigt hukande medborgare.

Vidare kan vi komma att få se hur en intressant diskrepans i hur en uppskruvad repression slår olika på olika etniciteter. Tyvärr är vårt lame ass rättssystem sämst i världen på att ens döma grovt kriminella, ens när det finns goda bevis. Den som tvekar kan ju fråga sig vem som typiskt sett sist vidrör en handgranat eller kolla på det här UG-avsnittet. Det är proffsiga gäng och klaner som är bra på att navigera vårt naiva svenska rättssystem, men det är ensamma (etniskt svenska) galningar som få livstid. Det rör mig verkligen inte i ryggen om galna mördare får sitta riktigt länge i fängelse - det är i grunden bra - men det finns helt klart risker för att de utstuderade yrkeskriminella men gängkunskap och klankapital slipper att sitta överhuvudtaget. Hårda straff kan då i någon mening missa det huvudsakliga målet.

***

Det finns mycket mer att säga om hur vi borde agera som samhälle, men en sak är säker: Eftersom det är andra-generationens invandrare som alltid är värst så har vi troligen bara sett början på eländet. 

Snart kommer de i pansarvagn. Och då gettar jag nån annanstans.

fredag 19 augusti 2022

Rent-seeking har blivit mainstream-ideologi

Jag satt en dag och åt sen lunch på en halvtom restaurang. Nära mig satt en grupp pensionister och pratade.

- Vi ska sälja huset på Rivieran. Vi har en spekulant. Han är riktigt vidrig men rik.
- VAD SA DU?
- Hon sa att vi ska sälja huset på Rivieran och att vi har en spekulant och att han är vidrig men rik!
- JAHA!

Samtalet handlade om hur de skulle blåsa spekulanten ifråga och hur gött det skulle bli med cashflow. 

Därefter rörde sig samtalet vidare till att handla om ett av pensionistparens son. De ondgjorde sig över sonen som följer:

- Han är så... Alltså han är världens finaste pojke. Han är snäll och så. Men han tar inte för sig. Idag 2022 måste man ta för sig.
- VAD SA DU?
- Hon sa att han är världens finaste men att han inte tar för sig och att det måste man 2022!
- JAHA!

Rent-seeking har blivit mainstream-ideologi. Riksdagspolitiker skriver sig i kostallar för att hösta hem några hundra tusen pengar felaktigt. Ortenkids beknar och förnedringsrånar istället för att knega. Statliga myndighetspersoner klistrar vid sina meningslösa uppgifter som flugor vid flugpapper. Alla vill sko sig.

Rent-seeking innebär att man ökar sitt eget välstånd utan att skapa nytt dito. Rent-seeking är nollsummespelets melodi.

***

Är det då bara nyliberalismens ideologiska seger som ger oss rent-seeking-pensionister som hatar sina snälla barn?

Nej, ty vi känner ju nollsummevänstern. Nyckelläsning: Ragnarök. För ni vet, the pie doesn't grow so well.

Anledningen till att pensionister lurar husspekulanter och hatar barn är att vi har lämnat moralismen och gjort ett återinträde in i realismen. Tyvärr innebär detta att alla återigen slåss med näbbar och klor över de resurser som finns. Även de välbeställda har fått peniafobi.

Medelklassen har varit fri att moralisera så länge fossil-dopade 1900-tals-tillväxtens efterglöd värmt deras erbarmliga anleten. Nu har det dock blivit kallt. Kanske var det Covid-19-pandemin som var ett dragit fönster.

Inflationen är (de politiska) eliternas sätt att sänka levnadsstandarden för befolkningen, utan att på papperet sänka deras löner. Det är till yttermera visso priset vi får betala för att politikerna slängt resurser på allt möjligt dumt skit. Nu när världen skälver.


Man hade kunnat återinvestera cashen i humankapital. Eller gjort infrastrukturinvesteringar. Istället har man bekostat idiotisk policy som följer på värdesignalerande moralism. Klart vi vill ha hög invandring, men inte hög invandring av extremt kulturellt avlägsna och lågutbildade individer, i kombination med en arbetsmarknad som ställer EU:s högsta kvalifikationskrav, och ett extremt generöst välfärdssystem som bygger på tillit.
Moralismen har haft anledning att självdö. Vi kanske aldrig får veta vem som utdelade det dödande av de väldigt många huggen.

Verkligheten anföll Ukraina och fick oss att inse att realpolitik är av nöden; vi går med i Nato. (Men ni känner ju S: "we have always been at war with eurasia". Politiker är obehagliga.)

"Allt går ju med elektricitet" skaldade Tage Danielsson i 88-öres revyn, men på senare tid har det visat sig att elektriciteten inte uppstår i rakapparaten, vibratorn eller ens kontakten, utan - typiskt sett - i ett kärnkraftverk. Genom att lägga ner reaktorer har vi fuckat upp elförsörjningen, och nu är plötsligt alla för kärnkraft.

Vi hade en jättedålig narkotikapolitik jättelänga, av vad det verkar pseudoreligiösa skäl. Nu har gängen ätit sig feta på intäkterna och vuxit till en svulst så stor att vi inte vet hur vi ska operera bort den. Med rivstart i Wickléns utmärkta Vi ger oss aldrig, MED:s överlägsna (men inte tillräckligt långtgående) narkotikapolitik, samt Liberalernas senaste utspel om att utreda kriminaliseringen av eget bruk, så förväntar vi oss en hastig kovändning där sossarna plötsligt alltid varit mer Sanna Marin än Magdalena Andersson, egentligen.
Verkligheten är inte en bitch; den är en bitch-slap.

***

Rent-seeking-ideologi uppstår i ett samhälle där pajen inte ökar snabbare än den äts. Värst såklart när pajen till och med minskar.

Vågar vi åtminstone hoppas att moralismen är död?

fredag 17 december 2021

Lena och Richard

Antropofagi har tidigare anfört att "kulturell evolution" ofta är den analysmodell som saknas. Så även i Riks-debatten mellan Lena Andersson och en man som heter Richard.

Lena anklagar SD för att sträva mot en utopi som av nödvändighet är repressiv. En man som heter Richard menar att alla ideologier har samma problem - visst hade väl en socialistisk utopi också varit repressiv? Eller en ekofascistisk ideologi där Pär Holmgren har avskaffat rösträtt. Richards poäng är korrekt.

Lena menar då, också korrekt, att liberalismen är en metaideologi och därmed skiljer sig från de övriga ideologierna. Inom liberalismen kan alla tro och tycka vad de vill, så länge de respekterar att alla andra får tror och tycka vad de vill. Individualism och kapitalism diskriminerar inte. Alla är individer. Pengar saknar diskrimineringsgrunder.

En man som heter Richard gör då ytterligare en korrekt observation: Visst är väl vår individualism kulturellt bestämd? Visst är väl liberalismen kulturellt bestämd? Den kanske utger sig för att vara en metaideologi som med några enkla regler rymmer alla andra ideologier, men den är väl ändå beroende av kulturella bestämningsfaktorer?

Samtalet glider här, helt korrekt, in på var upplysningsfilosofin egentligen kommer ifrån. Den som läst lite Antropofagi kan nog gissa vad jag anser att svaret är:

Det är thymos.


Även om Antropofagi redan tidigare egenhändigt uppfann idén om att kapitalism och demokrati exploaterar våra prestige-hierarkier, så är det lättast att börja med Henrichs WEIRD-idé. Enligt Henrich är den västerländska kulturen en följd av katolska kyrkans äktenskapsnormer, som bland annat förbjöd kusingifte i upp till sjätte led. Som en följd av detta eroderades de gängse släktskapsintensiva institutionerna på ett unikt vis, vilket ledde till andra former av social organisation som så småningom ledde till merkantilism, industrialism, kapitalism, etcetera.

Weird=Western Educated Industrialized Rich Democratic. Det är ur denna kulturella utveckling som liberalismens idégods har vuxit.

Grejen är att Lena har rätt. Liberalismen är annorlunda. Men den saknar för den sakens skulle inte kulturella rötter.

Vi kan tänka oss kulturella Cripple-minds som kastar av sig sina släktskapsintensiva institutioner och blir fria individer. Det händer hela tiden och har bland annat kallats kulturimperialism. Men vi kan inte bortse från att individualism är en idé som vuxit fram i ett visst kollektiv i västvärlden. Precis som en man som heter Richard påpekar. Lena ska inte tro att liberalismens idé är en fri abstraktion som fötts ur inget.

Däremot är den inte ouppnåelig, även om släktskapsintensitet och andra faktorer spelar en större roll än vad Inglehart et al kanske vill inbilla sig.

Analogt med hur det alltid är kin selection, men hur det ändå är lätt för oss WEIRD:a att tänka att det alltid är reciprocal altruism, känns det kanske väldigt naturligt för Lena att se liberalismen som någonting väsensskilt från andra ideologier, just för att hon är sprungen ur samma kulturella utveckling som liberalismen själv.

And yet - allt beror på hur man skär det. Nazism, kommunism och liberalism är alla humanismer. Alla är de sprungna ur samma västerländska kulturarv. Alla sätter de människan i fokus. Då är liberalismen en överordnad ideologisk storhet, eftersom den rymmer även sina ideologiska syskon.

Spelteori (man ska aldrig förklara konst, del 2)

(Man ska aldrig förklara konst del 1.)

Anonym Internetz-rappare är inte den mest produktiva individ på vår ömma jord, men då och då händer det något:


Spelteori är en slapp dänga, sanna mina ord. Ändå, eller kanske just därför, kräver den viss förklaring. Låt oss gå igenom texten:

Gubbarna rör sig på svartvita rutor, när de står och hänger på Plattan/
Det är backgammon eller schack, Mammon har makten när de står och hänger på Plattan/
Det är Förbudstid, men det är bara musik som vi kränger på plattan/

Plattan.

Ironiskt att vissa kör fast i, inte så djupa spår/

Givetvis kan "inte så djupa spår" betyda både inte så djupa hjulspår i leran och ytliga låtar. Dubbeltydigheten lånar otvetydigt från den klassiska MVH-raden "det galnaste spåret sen PKK!" från allas vår Timbuktu.

Ortenrappare prokrastinerar för alla problem vill de skjuta på/
Det verkar bara bli flera pjäser, så det är väl inte ett schackparti utan go/

I schack blir det färre pjäser. I det asiatiska brädspelet go blir det fler.

Brädspelet go.


Du vill vara kung, men är bara ung, det blir inte samma drag, utan k/o

Man kanske vill bli kungen, men som i den klassiska The Wire-dialogen: The king stay the king. Så, man är inte kung, man är bara ung. Det blir inte samma drag (samma ös, samma liv, samma fest) utan bokstaven "k" som ju behövs för att stava "kung" av "ung." Samtidigt är det ju den regel som kallas för ko (uttalas [kå], som bokstaven "k") som gör att det inte blir samma drag i brädspelet go:
"Ko: Det är inte tillåtet att lägga en sten så att brädet blir identiskt med ett tidigare drag under samma spelares tur. Detta för att undvika upprepningar där spelarna turas om att fånga och lägga ut samma stenar, utan att gå vidare."
Kan faktiskt bara se det svartvitt [som ett schack- eller go-parti]/
Men det är inte optiskt, det är mer rent praktiskt/


Det är inte softish, det är mer en pastisch/

En pastisch är "tydligt inspirerat av en äldre stil eller av ett specifikt äldre verk," vilket måste sägas gälla alla becknare med deras kända fäbless för Scarface.

Det är inte poppis, det är mer rent kattpiss/
Det är inte loppis, men det händer på torget/
och det verkar som att alla bara tar kontanter/
Det är inte opti, det är bara Abdi/
som tar cashen i bagen och drar till banken/

Det är inte opti, alltså ej optimalt. Det är bara en person med det bland somalier vanliga namnet Abdi. Som tar cashen i bagen och drar till banken. Det ska senare visa sig att "banken" kan vara ett växlingskontor som är anslutet till hawala-systemet.

Det är inte klockish, dom spara' aji, ett lite för slarvigt drag/
och då kommer nån använda den skiten för att vända spelbrädet emot en, det är karmans lag/
Hawala-man kallar man bankprofilen [i DN:s rapportering om hawala-växlingskontoret]/
så tillkallar man Anticimex [mot ohyra...]/
Kanske haram [eftersom de är grisar, som det ska visa sig] men de fann bevisen/
Så nu är alla fan frankofiler/

Det var ju fransk polis som gav oss svenska gängbrottslingar på ett silverfat i och med att de hackade EnchroChat. Så nu är alla frankofiler ett tag.

För grisarna [poliserna] där spela fett tesuji/
bilden som brukar va jättesuddig/
blir klar när man har en grupp med två ögon/

Fransk polis kan se i de enögdas rike: De har två ögon och befogenhet att skåda EnchroChat. En grupp go-stenar som har två ögon är odödlig.

Sitter för brott de begått men de borde stå för dem/

Typisk sett håller Yasin och Dree Low och deras gelikar på att slingra sig i rätten istället för att - likt män - stå upp för sina handlingar.

Kameler genom nålsögon, det är penningtvätt [via hawala-växlingskontoret]/
men att nu blir det fängelset [tack vare EnchroChat-hackningen]/
Kan bli blött ändå [trots att det blev fängelse istället för tvätt], hård sjögång/
Sista kan bli först ändå, få försprång/

Även om svenskt rättssystem, och framförallt lagstiftning och praxis, alltid är sjukt sena på bollen - som belyses väl i bra i läsvärda boken Gangsterparadiset av Lasse Wierup - är det teoretiskt möjligt att få försprång. Det finns ingen kosmisk princip som bestämmer att svenska rättssystemet alltid ska stå handfallet inför buset.

Besviken och blek. Och musiken joseki som ger svårt örsprång/

Med "musiken joseki" avses att orten-trapp och -drill följer ett känt mönster. Det saknas originalitet. Det är helt enkelt sjukt dåligt, tråkigt och okreativt. Det är fan skit. Och det ger örsprång, det vill säga ont i öronen.

Kommunicera krypterat med små rökmoln [istället för EnchroChat eller ANOM]/
det som vi menar med vår skönsång/

Damn vilket lökigt nödrim. Klent avslut på en vers!

Refrängen måste sägas tala helt för sig själv. Det är spelteoretiskt.

***

Vers två:

Det är viss risk att man får sitta länge/
Det är visst Risk, man får sitta länge/

Om man begår brott kan man - i undantagsfall även i veka Sverige - få sitta länge i finkan. Det är visst som brädspelet Risk, där undertecknat spelat dygnslånga partier. Man får sitta länge! I en kompis källare! Med massa folköl!

Ta territorier och ba' pakta, men ma-fucka, varför tar du Kamchatka?/
Hm, backstabbad och lack, man ack stackars/
du ska få betala men utan nån maxtaxa/
krass fakta, du får traska i all aska/
när jag brandskattat Alaska/

Som torde vara känt gränsar territorierna Kamchatka och Alaska mot varandra på Risk-brädet. För att hålla Asien och få sju trupper per runda måsta man också hålla Kamchatka. För att hålla Nordamerika och få fem trupper per runda måsta man också hålla Alaska. Det har ofta skett att den som håller Asien och den som håller Nordamerika fastnar i någon form av Berings sundsk Molotov-Ribbentrop-pakt som sedan bryts när någon - vi nämner inga namn, för det som händer i källaren med folköl stannar i källaren med folköl - trots pakten ändå tar Kamchatka. Och då måste den som försökte hålla Asien såklart hämnas genom att - likt Valdemar Atterdag en gång Visby - brandskatta Alaska. I motsats till den svenska förskolan har en sådan betalning ingen maxtaxa.

Som tidigare gåtts igenom är narkotikaekonomin territoriell, vilket innebär att gängen på motsvarande sätt måste slåss om territorier.

Det är spelets regler, gör ditt drag fort/
tar nån områden kommer någon ta kort/

I Risk får man ta ett kort om man tar ett territorium. Men i narkotikaekonomin kommer narkotikaspanarna - eller i alla fall Lasse Wierup - att hålla koll på utvecklingen. Kanske genom att ta kort, alltså fotografera.

Har man spice i påsen får man spiesen på sig/

Spice är benämningen för syntetiska cannabinoider som blandats med lite skit. Det kommer antagligen ursprungligen från boken/filmen Dune, där spice dock är en i sanning psykoaktiv substans som möjliggör feta förmågor.

Spies:en man får på sig är alltså spionerna. Polisen eller Lasse Wierup.

Så först vinn och sen försvinn som Keyser Söze/

Spoiler alert! Keyser Söze verkar, ska vi tro slutet på The Usual Suspects, vara bra på att försvinna.

En territoriell kamp, fotfolk är hjälpsamt men dör som av mjältbrand/
Utan nån rättsstat där att styra upp det ... Så det måste ständigt ticka nya trupper/
Så färsk förstärkning i ditt entourage/
att de nästan har tantmustasch/
många skulle nog behöva en bamsekram/
men ändå bästa att ta och sätta in pansarglas/


För det är Mammons diktat, och nu lever gatan/
och media vaknar, och rapporterar/
sprängdegen är redan bakad, apterad och klar/
det kan smälla igen/
ser en Hobbsiansk fälla smälla igen

Självklart är de här raderna en blinkning till låten Förbudstid.

Om de åker och skjuter på Själland igen/
blir det väl ett annat ljud i skällan igen/

Det går utmärkt att läsa Diamant Salihus utmärkta Tills alla dör. Där beskrivs underhållande en viss rättegång i Danmark. Mot ett visst somalisk-svenskt gäng. Det blir ett annat ljud i skällan om man skjuter på Själland (i Danmark), för då får man långa fängelsestraff. Inte som i Sverige där man får fyra års ungdomsvård när man mördar människor med automatvapen. (Alltså, man gör det med automatvapen. Jag menar inte att människorna man mördar har automatvapen. Även om den saken inte alltid går att utesluta.)

I Danmark är det tydligen fel att döda/
så rättsapparaten har mer att göra [såtillvida att de faktiskt låser in folk]/
men blir vederbörande störd när han mördar/
är det väl en angenäm vedermöda/
Ger ... förfasen i nånna budord/
Ser bara jakten på fitnes-payoffs/
men mannen don't quit your day-job!/

Så, tematiken knyts ihop i och med att den mer trams-fyndiga förståelsen av spelteori-temat - att det handlar om att jämföra narkotikaekonomin med faktiska brädspel - möter den mer sofistikerade analysen som glimtar till. Hela idén är ju att narkotikaekonomin kan förstås spelteoretiskt, och då är Hök-Duv-spelet ett sätt att modellera hur strategier utvecklas i den kulturella evolutionen.

***

Man ska aldrig förklara konst.