Antropofagi

onsdag 3 mars 2021

Thymos och kulturell evolution

Antropofagi har varit inne på hur kulturell evolution kan sägas funka; hur aztekernas bildkonst möjligen speglar deras brist på individualism; och vad Henrich hävdar i sin senaste bok, The Weirdest People in the World. Nu är det dags att översätta det här till grekiska.

Ett intressant begrepp, som tydligen florerar i den moderna klassikern Historiens slut, är thymos. Platon använde begreppet för att konnotera den tredje mänskliga driften; den att bli erkänd.

Henrichs genomgång av WEIRD-psykologin beskriver bland annat hur Western, Educated, Industrialized, Rich och Democratic people är väldigt prestationsfokuserade. De gör sig mer än andra skyldiga till det fundamentala attributionsfelet, och ser i allmänhet jaget som stabilt över tid och mellan olika sociala sammanhang och relationer. Till skillnad från en släktskapsbaserad social ordning, utgår WEIRD:a människor från individers generaliserbara interaktion, där reciprocal altruism är viktigare än släktskap.

Det viktiga för den WEIRD:e är inte where you're from - it's where you're at, och hur du självständigt - medelst fri vilja - tog dig dit. It's all thymos.

Kapitalismen hakar i någon mening på våra evolutionära quirks – den är tillåtande inför vår själviskhet, men låter oss samtidigt ingå överenskommelser i enlighet med vår vilja att koordinera oss. I den mån den har någon lutning vad gäller evolutionära teoribildningar, så är det – i idealfallet – mot prestige-hierarkier, och bort från släktskapsselektion eller kin selection (som ju snarare resulterar i nepotistisk korruption och/eller klanvälde).

Demokrati är kapitalismens politiska bundsförvant. Demokrati lutar också mot prestige-hierarkier – de som härskar ska göra det genom att vinna befolkningens förtroende och tillit, genom att framstå som kompetenta och etiskt förankrade. Demokrati är den storskaliga manifestationen av en prestige- hierarki; auktoritära system är den storskaliga manifestationen av en dominans-hierarki. Demokrati är också, tätt relaterat, emanerandes ur allas våras vilja. Det säger sig självt: Vi väljer våra representanter.

Nu så här i efterhand verkar det mest som om jag återuppfunnit Francis Fukuyamas idé. Men det är väl i och för sig inte så illa.

När vi jämför tanken på thymos med idéen om prestige-hierarkier, så inser vi emellertid att både Platon och Fukuyama hade fel i den mån de någonsin påstod att thymos är ett unikt mänskligt drag. Antropofagi skriver följande i Frågan...:

[Det är] dags att ta sig ann de strategier som Homo sapiens uppvisar i sociala interaktioner och hierarkier. Det naturliga urvalet tenderar att premiera strävan efter status inom en given grupp. Status representerar allt som oftast reproduktionsmöjligheter, men kan även rendera i tillgång till föda, säkerhet, eller förbättrade överlevnadsmöjligheter för avkomman. En användbar modell för att förstå olika statussträvande beteenden är den så kallade prestige/dominans-modellen.

Dominans-hierarkier är ofta utformade som en slags ”hack-ordning”, som hos vår nära släkting schimpansen: En alfa-hanne, en beta-hanne, en gamma-hanne, och så vidare i fallande skala av status. En annan variant av dominans-hierarki består helt enkelt i att en enda individ dominerar hela gruppen. Den centrala poängen med dominans-begreppet är hur som helst att dominans kräver underkastelse. Det är alltså en fråga om att utöva makt över andra, och givetvis kopplar det till fitness-nyttor såsom föda och reproduktion.

Dominans-hierarkier i olika form förekommer i alla mänskliga samhällen och kulturer. Ett exempel är den amerikanska mafians hierkiska system: På toppen en Boss eller Don, med en förtrogen rådgivare i form av en Consigliere; därunder en Underboss; under underbossarna kommer ett lager av Capos, som var och en leder en grupp av soldater. Längst ner i bottenskiktet hittar vi associerade och hangarounds. Kvinnorna är hustrur, döttrar, goomas, eller handelsvaror.

Många hierarkier handlar emellertid om någonting annat än dominans. Social status kan uppnås genom en annan strategi, som i mångt och mycket är dominansens motsats: Prestige. Som Kevin Simler skriver: ”If dominance is the kind of status we get from intimidating others, prestige is the kind of status we get from doing impressive things or having impressive traits or skills.” Det är således inte så att vi alltid följer ledare som skrämmer oss, eller som utövar tvång och våld. Ofta följer vi människor och förebilder som vi helt enkelt ser upp till.

Argya squamiceps, arabskriktrast, lever i grupper på omkring 20 individer. Fåglarna är mycket sociala, vilket bland annat visar sig i ett antal gemensamma aktiviteter såsom dans, bad, samt omsorg och matning av varandras ungar. Trastarna är så utpräglat prosociala att de stundtals hamnar i konflikt rörande möjligheten att få hjälpa en annan fågel – de bråkar alltså om rätten att göra någon annan en tjänst. Den rätten förbehålls dock oftast den dominanta fågeln i skriktrastshierarkin. Tillsynes osjälviska aktiviteter, såsom att attackera inkräktare eller rovdjur och att hålla vakt, är också sysslor som fåglarna bråkar om att få utföra – med livhanken som insats. Återigen är det oftast fåglar med hög status som ”vinner” bråken, och som således får göra andra tjänster, vakta kolonin, slåss mot inkräktare, etcetera.

Vi har redan konstaterat att evolutionen inte bryr sig om arten, utan alltid om genen. Så frågan blir alltså: På vilket sätt gynnar det osjälviska beteendet den själviska genen?

Enligt biologen Amotz Zahavi handlar det om att trastarna signalerar status, vilket gynnar dem i den sexuella selektionen. Zahavis forskning visar att arabskriktrastar med hög status får para sig mer, inte minst för att fåglarna i normala fall stör varandras parningar men låter just högstatustrastarna para sig ifred. Högstatushanarna får härmed tillfälle att para sig oftare, och på så sätt få mer avkomma, medan högstatushonorna får para sig tidigare under säsongen, vilket ger bättre överlevnadsmöjligheter för avkomman.

De dominansrelatera strider som ändock inträffar bland trastarna, är ofta förödande för förloraren. Denne förskjuts och tvingas lämna flockens trygghet, vilket ofta leder till rovdjursdöden. Zahavis forskning visar emellertid att högstatusfåglar betydligt mer sällan utmanas – förmodligen för att hög status härrör från det faktum att fåglarna varit sina flockfränder behjälpliga och är till nytta för gruppen. Vi tänker oss därmed ett jämnviktsläge där högstatusfåglarnas (genotyps) själviska fitnessfunktion står i balans till de övriga fåglarnas (genotypers) själviska fitnessfunktioner. En trast väger kostnaden för sina insatser mot nyttorna av statusen den kommer i åtnjutande av. En annan fågel väger den relativa kostnaden för att låta högstatusindividen åtnjuta sin status, kontra nyttan av att ha en nyttig fågelkompis med i flocken.

Trastarna väger givetvis ingenting. Det är det evolutionen som gör. Precis som för människor så gäller att trastarna bara exekverar sina adaptioner. Kalkylerna är gissningsvis begravda i deras evolutionära historia – implicita i deras arvsmassa – snarare än uträkningar som sker i realtid i de levande trastarnas hjärnor.

Prestige fungerar på ett liknande sätt hos oss människor. Man tycker faktiskt om, och ser faktiskt upp till, goda och osjälviska och talangfulla individer. Man beaktar förmodligen inte till vardags att evolutionen skänkt en dessa preferenser, eftersom det lönat sig i termer av fitness att betala denna typ av nyttiga individer med prestige. Och dessa avundsvärda högstatusindivider reflekterar kanske inte heller över att deras osjälviska och nyttiga handlingar och beteenden faktiskt kommer de själva till nytta, genom den prestige och status de vinner. De exekverar bara adaptionen ”var god och osjälvisk och skapa nytta”.

För den som ser uppåt i prestige-hierarkin – den som med sin vördnad skänker status – handlar det ur ett evolutionärt perspektiv om att alliera sig med en nyttig individ. För den som tar emot beundran, på toppen av prestige-hierarkin, handlar det om att vara en nyttig individ för att vinna status. Evolutionen har så att säga hjälpt oss att hitta jämnviktsläget mellan dessa två ståndpunkter.

Zahavis signaleringsteori bygger just på att det är lättast att vara ärligt. Om evolutionen har hittat en jämviktspunkt mellan själviskt och osjälviskt beteende, så är det mest effektivt om organismen faktiskt vill agera så som är mest optimalt. Vill man verka vara en generös person, så är det lättast att helt enkelt vara en generös person. Den enda evolutionen så att säga behöver lura, är dig själv.

Thymos återfinns alltså hos bland annat arabskriktrasten, och säkert även hos många andra djur. Hos människor verkar det, om vi ska följa Fukuyama (som talar uttryckligen om thymos) och Henrich (som inte ännu i min läsning talar uttryckligen om thymos), finnas en stor tvärkulturell variation. Enligt Fukuyama (enligt källa...) är thymos en allmänmänsklig egenskap, som liberalismen och kapitalismen är extra bra att optimera för. 

Enligt Henrich är det istället så att den WEIRD:a kulturella avarten protestantism-individualism-liberalism-kapitalism, har maxat thymos på bekostnad av andra mänskliga drifter. Detta då WEIRD-vägen lett in på en mystisk arena där atomära individer måste koordinera sig förutsättningslöst, medelst generaliserbara strategier, och således underkasta sig neutralitetsprinciper och laglikhet. Till skillnad då från icke-WEIRD:a, släktskapsbaserade kulturer, som - av allt att döma - lutar långt mer åt dominans-hierarkier.

(Att Platon myntade begreppet thymos långt innan katolska äktenskapsregler fuckade upp det Västeuropeiska klan-samhället, säger oss dock att vår västerländska kollektiva PBS bara är en hypertrofisk variant av en trots allt allmänmänsklig känsla. Mest troligt är väl att vår kultur premierar thymos framför andra drifter, och att vi därför kan förvänta oss att kollektivistiska kulturer som kulturellt approprierar kommer att gå samma öde till mötes.)

I ett Stormens utveckling-avsnitt nyligen fortsätter Strömqvist sin resa mot the alt right, genom att redogöra för forskning som visar att människor som begår personrån helt enkelt tycker att det är gött att dominera folk. Det är alltid kul att höra vänsterdebattörer brottas med alternativa hypoteser, under spänd förväntan om kritik från de egna leden, men inte minst är det en intressant nyans i förnedrings-råns-debatten

Antropofagi har länge tänkt på våra kriminella parallell-samhällen som en slags subkulturer som stabiliseras av en svart narkotikaekonomi. The jist är följande:

Det är ju mycket riktigt svårt att kontrollera antisociala tonåringar och unga vuxna även som förälder, även om man är välfungerande. Tänker på bekanta som levt grovt kriminella livsstilar trots välfungerande hem.

Problemet är väl att förortssubkulturen blir så omfattande och allenarådande att den styr jättemånga ungdomar i en extremt antisocial riktning. Säkert ett flertal föräldrar som INTE är välfungerande eller ansvarstagande, men oavsett vad så är det inte svårt att se hur svårt det är att som förälder påverka barnen om de i övrigt växer upp i en whack kultur. Det är beteendegenetikens lagar och inget annat; föräldrarnas inflytande ca 0, genetikens ca 50%, och övriga miljöfaktorer (kultur, normer, miljögifter, utbildningssystem etcetera) ca 50% av livsutfallet.

Problemet är att vi har ett jävligt segregerat samhälle med en blomstrande svart narkotikaekonomi som ger ekonomiska drivkrafter som flyttar ut alla marginalfenomen-människor [tillägg - här menar jag människor som ligger nära en tipping point mellan att balla ur och att inte göra det] ur socialiteten till antisocialiteten. Politics is downstream to culture sägs det ju, men culture är downstream to ekonomics, vill jag mena. (Ex post-rationaliseringar är våra värderingar...)

Klart att inavel, hederskultur, och islamism matar in i en kreolgryta av gangsterkultur, men jag tror det är narkotikaekonomin som gör det stabilt. Som gör det stabilt och attraktivt att skita i samhället. Som gör det möjligt att kapitalisera på ”antisociala förmågor”, dvs. förmågan att bruka våld eller på olika sätt vara en framgångsrik brottsling tillika ett as.

Så provajdar låtsasakademien en postkolonial överbyggnad för alla som vill rationalisera gangster-förortssubkulturen och göra det moraliskt försvarbart att råna barn och skjuta människor och spränga näringsidkare.

Legalize it jah bless!

Ur ett kulturell evolution-perspektiv kan vi tänka oss hur en (sub-)kultur utvecklas där dominansbeteenden premieras. Förresten sker det väl inte precis på bekostnad av thymos, om vi däri räknar den slappa konsumismen. Jag skrev nån gång:

En konsumismens utopi är väl på ett ungefär Entourage eller motsvarande supermaterialistisk fantasi. I konsumismen är utopin mer eller mindre individualistisk – det är du och blott du som ska toppa näringskedjan, eftersom ditt överflöd måste motsvaras av någon annans knapphet. Konsumismen har därmed förfinat den utopiska fällan, genom att helt eliminera det radikala samhällsomstörtande elementet.

Det går fin-fint att förnedringsråna och dominera, om du samtidigt kan maxa thymos genom att ha guldkedjor och feta fäljar. Eller vad som nu är coolt bland kidsen i dessa dagar.

Ändå - det känns som att dominansbaserad thymos är falsk dito. Mer bländverk och fåfänga än faktisk prestige-hierarki-optimering. Så, hur kan true thymos uppträda i förhållande till en gangster-kultur?

Tja, det är väl lite det som American Gangster med allas vår Denzel Washington handlar om. Hur thymos slår över i fåfänga, du tar på dig chinchilla-pälsen, och vips så är du fast. Äkta thymos är när Denzel/Frank Lucas är smart, när han glider under radarn och kammar hem jackpotten utan att någon enda jävel kan fatta vad som hände. Thymos är så klart att vara beundransvärd, och beundransvärd är smart och skicklig - inte prålig och skrytsam.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar