Du?

Rekapitulation: Allting bärs upp av ett antagande. Liberalismens och kapitalismens antagande är Fri Vilja. Fri Vilja är ett löjligt koncept:

Den som förkastar Fri Vilja behöver emellertid icke förkasta Vilja. Ty vi vill saker. Bara det att vad vi vill, kan förklaras. Vad vi vill, har orsaker.

Människor är förutsägbara prediktionsmaskiner. Som jag berör i En slapp politisk-filosofisk essä så upplevs Viljan som Fri när vi inte vet dess orsaker. När Viljan har kända orsaker upplevs den emellertid som Ofri. Om det är reklam eller propaganda eller fattigdom som förklarar Viljan, så är den icke lika legitim som om den bara är sprungen ur Intet.

Stormens Utveckling och Liv Strömqvist kommer i senaste poddavsnittet in på den eviga porrdebatten. Argumenten lyder ju ungefär att 1). porrskadad sexualitet är dålig, eftersom det vi vill förklaras av porrkonsumtion; eller 2). allt vi vill är bra, eftersom det är det vi vill.

Antropofagi har tidigare dragit en lans till mainstreamporrens försvar. Jag argumenterar för att kapitalismen aggregerar preferenser - faktiska preferenser! - och att det är efterfrågan som styr porren. Mainstreamporr är därmed helt enkelt den porr som flest efterfrågar.

Men, efterfrågan är inte något helt fristående och naturgivet. Troligen kommer sexualiteten sträva ungefär åt samma håll i alla tider, men sexualbeteende-memes och -normer kommer spridas i befolkningen precis som andra memes och normer. Vi måste troligen ändå erkänna en växelverkan mellan efterfrågan och utbud. Man vet inte att man gillar bukkake-porr förens man ser det, liksom. (Obs, just bukkake-memen verkar enligt Wikiperdia ha selekterats för pga. cencur-regler som förbjuder japansk porr att avbilda penetration. Så det finns fler cultural evolution-selektionstryck än bara mänskliga sexuella preferenser.)

Så, frågan om varför "vi" konvergerar kring en viss mainstream-porr ... är kanske fel. Vi gör nog inte det. Det finns utrymme för väldigt många olika genrer på internet, gubevars. (Random relaterat lästips: A Girl Corrupted by the Internet is the Summoned Hero!? av Elizier Yudkowsky.) I den stora norm/memes-selektionen kanske Den Inre Mänskliga Preferensen ändå ÄR den starkaste signalen. Vem vet.

Floden meandrar sig och bildar korvsjöar. Detta är känt. Men riktningen är, egentligen, given.

***

Anyhow. I vår tid och zeitgeist är det ganska lätt att komma till slutsatsen att alla ska få göra vad de vill, så länge de inte skadar andra. Det är själva grundbulten i liberal kapitalistisk demokrati. Ideologin, ekonomin, och politiken bygger på denna strävan. Och den funkar ganska bra. Även om det kan bli svårare att legitimera systemet när vi får en allt tydligare uppfattning om vilka de exakta orsakerna till vår Vilja faktiskt är.

Finns det då någon Absolut Sanning i den här etiken? Finns det någon metafysisk tolkning som ger Vilja-paradigmet företräde framför vilket som helst annat moraliskt system?

Ledande fråga. Svaret är visserligen "ingen aning", men det finns en tråd att nysta i.

De flesta av oss är troligen konstruktivister, meta-etiskt sett. Vi betraktar mänsklig moral som någonting som uppstår i interaktion mellan människor. Vi är alltså i grund och botten nihilister - det finns inte egentligen något rätt och fel, bara överenskommelser om rätt och fel.

Men, en ogirig konstruktivist tenderar att ändå vända sig mot kulturrelativism och säga "äh fan jag tror ändå att flickor har det bättre i Norge än i Afghanistan". Hur kan man säga så, när man inte har någonting att stå på? (Det är visserligen deskriptivt, men underförstått i sammanhanget att det är bättre att flickor har det bättre.)

Det finns ett axiom, som kanske ofta är dolt, som är att medvetna system (företrädelsevis människor och vissa djur) ska frodas. Detta är en slags måttstock för de konstruerade moralsystemen. Även om Indiens kastsystem är moraliska i sig själva, givet den egna konstruerade moralen, så kan vi misstänka att många individer har det sämre i detta utförande av samhällelig koordinering, än i vissa andra utföranden.

Sam Harris är förmodligen den publika intellektuellt som mest famously tar det här längst. Han är att betrakta som en meta-etisk realist. Han grundar sin moral i följande utpressning av åhöraren:

Tänk dig den värsta tänkbara världen, där flest lider värst, och tänk dig den bästa tänkbara världen, den flest har den bäst, och notera att du tycker att det ena alternativet är bättre än det andra. Från den utgångspunkten är det sedan en fråga om att placera sig så nära det bästa alternativet som möjligt, och så långt bort ifrån det andra alternativet som möjligt.

Ungefär så säger Harris. Givetvis fuskar han när han beskriver "värst" och "bäst" - normativa utsagor - men det är ändå ett pedagogiskt exempel. Många människor är ense om  att det är önskvärt att så få som möjligt lider. Låtom oss kalla det utilitarism. (Jämför med deontologi.)

I den mån det här är ett axiom, så är det så klart ändå konstruktivistiskt. Rent metaetiskt tror vi inte att moral finns på något absolut sätt. Det är bara det att utilitarism ger oss en så himla bra minsta gemensam nämnare. Det är liksom det mest grundläggande konstruktet.

***

Och det är så vi kommer till Hoffman och The Case Against Reality, eller i alla fall låter oss inspireras av honom. Hoffmans ansats är att skala bort all verklighet - göra en djup poäng av tinget-i-sig/tinget-för-oss - och försöka bygga en metafysik utifrån antagandet att det finns Medvetanden som interagerar i nätverk. Givet att vi tar till oss denna ontologi, så är det enda grundläggande i verkligheten just den subjektiva upplevelsen hos medvetna system. Att då betrakta medvetandets upplevelse som axiomatisk i ett metaetiskt perspektiv, känns osedvanligt realistiskt - vi/Hoffman har ju just sopat undan ALLA ANDRA SORTERS REALISM!

***

Hade jag haft tid och lust hade jag försökt förklara vad jag menar. Nu låter jag den här flaskposten segla ut över internets svarta hav. En dag kanske en annan själ, med samma exformation, kan hitta mitt meddelande och förstå det. Det kanske inte är du, eller du, eller du, eller du...

men kanske 

Du