Antropofagi

måndag 7 september 2020

Skogen

I got pop, popped, poppedy. Pibbedy-pop-house. In the earhole. Biaaaaatch.

Jag simmar över hela sjön på en gång och kommer upp på andra sidan, drar mig upp på algiga klippor med mina sönderskurna underarmar, förklarar för de förvånade betraktarna om mina neuropsykiatriska funktionsvarianter och om knivslagsmålen som ju ligger grund till mina halvläkta skador. Jag berättar genast om min fru och barnet, de har jag inte sett på flera år men vissa socialdamer har ibland påstått att vi skulle kunna träffas igen, men mamman vill inte och jag vet inte vad de har blivit av egentligen, hur jag ska kontakta dem. Det är svårt men jag pratar på tills det är tomt på udden, och sen lite till, lite skavd på magen efter att ha ålat upp för klippstranden men sånt händer,

det händer ofta på rejven att jag skadar mig lite eller nån gång nån annan som kommer liksom inom kraftfältet, men jag aktar mig för att synas och jag kan ofta försvinna spårlöst innan arrangörerna får grepp om vad som hänt och det är svårt att stänga ute mig från nästa fest så ingen skada skedd. Förutom att jag skadat mig lite som sagt rent fysisk, i köttet, men det sitter liksom bara precis utanpå och ingenting kan tränga hela vägen in till Mig.

Jag rappar lite

Pop, pop, poppedy-bopp, I got hot shots in my box-box, nigga whut

för att sedan vandra upp genom skogen bort från sjön, hur ska jag hitta hem nu, måste väl gå runt hela sjön men samtidigt så vet jag inte riktigt vilket håll så bäst att bara gå nånstans bland granarna. Jag hittar en väg som gör riktigt ont i fotsulorna och det gläder mig, jag får skicka upp känslorna ända upp i skalpen liksom, boom i taket på kraniet och en gång ska det smälla hål i taket och en stråle ska skjuta upp i rymden och förena sig med världssjälen, enligt Kundalini-yogin som jag känner, eller kände kanske för det skar sig liksom, alltså verkligen skar sig, dig, mig, honom, a-ja, sånt händer, ärligt talat lite väl ofta nu sen vissa andra bilder dyker upp på barnet inne i mig och jag tycker faktiskt att hans mamma är en jävla hora,

jag kan säga att jag slog henne för många gånger kanske eller kanske lite hårt och kanske inför barnet, men de säger faktiskt till mig att jag har en NPF eller ett par och då är det mig det är synd om, det fattar inte mamman så jag kanske snear om vi ses igen, men fan jag måste få besöka dem. Nån jävla gång nån stans.

Fuck, in the rave-house, techno and drugs-baws, everybody gave mouse, mouse-mouse-mouse

Jag tappar tråden lite men det rimmar faktiskt och jag känner gruset nu mot trampdynan och alla ljud i hela skogen måste höras samtidigt och alla löv som fladdrar verkar lika viktiga och riktigt svårt att fokusera på att hitta tillbaka nu. Jag lämnar vägen och kryssar fram mellan tallarna. Det finns blåbär men jag kan inte bestämma mig för vilket som verkar godast så jag bara vandrar på.

När jag är riktigt långt borta från sjön inser jag att natten faller, jag är hungrig och det blir snabbt kallare. Jag är helt naken också, och den enda jag passerat gick så raskt hon kunde åt ett annat håll. Tantjävel kunde jag döda en gång kanske, fuck y'all, alla är så påträngande, alla pratar samtidigt på fester och det skiter sig varenda gång. Rejven är lugnast, det är tungt med tjack i huvudet, jag hör basen och stannar vid den tills jag dör eller nån fuckar med mig. Då åker kanske kniven fram igen.

Så i alla fall, jag går och går och håller värmen så, ett tag, men sen lägger jag mig plötsligt ner på marken och kämpar för att andas, det känns som att hjärtat rusar och jag inser att jag = panikångest. Jag måste ha gått vilse eller nåt. Jag är inte rädd för socialdamer eller mamman eller Kundalini-yogin eller rejvare, men lite rädd för mörker minns jag nu,

jag minns problemen med att somna mellan alla serietidningar och faktiskt lärde jag mig läsa sen och insåg att det var sån jävla skit i alla serierna ändå, inte alls så fett som jag tänkt mig när jag läste alla samtidigt och bara trippade på färgerna och sidprasslet och allting, allting samtidigt, alltid. Tusen detaljer skär in i ryggen när jag ligger här och kämpar med att andas, och det hjälper lite att tänka på att jag knivar själv mamman, rakt i halsen, bara hugger och hugger och hugger och barnet hurrar och skrattar och kommer till mig för att krama mig och säger Pappa du är bäst du är så himla fin och snäll och bästa pappan

papp, pop, Imma dad to the shop, when the kids get down, Imma get some clown, in the house

och jag fattar ju att verksamheten kommer sakna mig på måndag om jag inte kommer in till studion, Leffe hjälper mig att söka beats på youtube och converta dem till mp3 och lägga upp ett track i datorn och så bara kör jag, fet jävla kunglig ADHD-rapp rakt över hela skiten tills mickbåset fucking brinner alltså, bästa pappan över hela världen, överallt. Bästa med rappen, bästa med kniven, bästa med mamman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar